Anledning nog att hylla henne en smula.
Selma lever fortfarande i högsta grad, genom sina texter som aldrig blir omoderna. Hon var faktiskt samtida med Verner von Heidenstam – men när läste någon något av honom senast, av fri vilja och för rent nöjes skull? Ingen jag känner i alla fall!
Selma, däremot, läses flitigt. Det välförtjänta Nobelpriset fick hon för nästan hundra år sedan (1909), men en stor del av hennes produktion kom senare. Och bland alla böcker finns verkliga pärlor som ännu fler borde ta till sig. Själv har jag aldrig riktigt fallit för ”Nils Holgersson”, men vad gör det när det finns så många andra historier att njuta av.”Kejsaren av Portugallien” är en underbar, sorglig och gripande berättelse om faderskärlek, en bok som hör till mina absoluta favoriter. Fascinerande ”Jerusalem” bygger på studier på plats som Selma gjorde under en av sina många resor. ”Gösta Berlings saga” skildrar ett liv som ”kavaljererna” levde, med rejäla inslag av romantik och dramatik.
”Herr Arnes penningar” är närmast en skräckhistoria. För något år sedan läste jag den högt för en nära vän som prompt ville höra den, trots att hon låg och väntade på en snar död. För sådan är kraften i Selmas böcker att en bokvän kan önska sig tillbaka till hennes fantasivärld ända in i sina sista dagar.
Och den som ännu inte upptäckt hennes tredelade självbiografi (”Mårbacka”,”Ett barns memoarer” och ”Dagbok”) är bara att lyckönska till att ha en fenomenal läsupplevelse att se fram emot. En punkt på önskelistan till jul, kanske?
Dessutom får man om man läser Selmas privatbrev, som också getts ut i bokform, snabbt klart för sig, att damen på Mårbacka var en passionerad kvinna. Därför kan det också vara en bra idé att så här till 150-årsdagen hedra Selma genom att läsa något av Sophie Elkan, en av dem som fick de där breven. Sophie var själv författarinna men förstås aldrig i närheten av Selmas berömmelse. Men läser man ”John Hall” som bygger på en sann historia blir man inte besviken. Den finns praktiskt nog utgiven i pocket, annars är Elkans böcker svåra att finna.
Som tur är hittar man fortfarande Selma i närmsta bokhandel. Och så kommer det nog att fortsätta i många år till.
Men när hon fyllde jämna år på riktigt visade det sig ändå, att även Nobel-pristagare kan vara exempel på att det är svårt att vara profet i sitt eget land. Man startade en insamling för att ge den berömda författarinnan en present från folk som bodde i närheten av Mårbacka. Bidragen droppade in, tills en gubbe på Frykens strand skakade på huvudet och sa att han inte ville vara med. Anledningen?
-Nej, på den här sidan sjön är hon inte särskilt känd.
Copyright Klimakteriehäxan
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDet var en talade bild om hur känd man blir hemmavid!
SvaraRaderaJag har trilogin kvar! Det var ett bra tips. Nisse H:s resa läste fröken för oss i första klass... Jag tänker inte ens tanken att försöka läsa den för barn av idag...
Jag tog mig aldrig igenom Gösta B, annars har jag läst rätt mycket av Selma.
John Hall är jag nästan klar med, det kom annat emellan..
SvaraRaderaEftersom jag bor i närheten av det"slott" som Sophie Elkan och Selma brukade spendera somrarna vid (På min och kära makens bröllopsnatt bodde vi i det rum Selma brukade husera i när hon var på besök) så är det roligt att se lite bilder på damen i fråga.. :)
SvaraRadera