Återerövring

Bit för bit.
Lite i taget.
Vi håller på att återerövra vårt hem.
I mer än två månader har vi bott som i ett flyktingläger.

Sittplatser har det förvisso funnits. Man har till exempel kunnat sitta på toaletten. På balkongen har det också gått att klämma ner ändan i ett hörn, i tjänlig väderlek. Och för det mesta har vi kunnat sitta i köket, fast trångt.
Vi har också haft tillgång till var sin säng. Fram till sängen har vi gått i något som påmint om en norsk fjord eller en grekisk ravin: en smal gång mellan höga kanter, bestående av staplade möbler, lp-skivor, bokkassar, lampor, mattor – ja allt sådant som måste undan när målarfärg ska fram och golvslipare in.

Soffbordet har legat i badkaret. Den fasta telefonlinjen har varit ur bruk. Vi har inte kunnat se på teve. Bredband har vi snyltat på, trådlöst, hos grannen (med deras tillstånd). Ett och annat har gått i kras. Vi har rensat. Mycket har hamnat i grovsoporna eller hos Myrorna. Somligt har någon velat ha. Annat har vi behållit mot bättre vetande, ett sätt att skjuta upp beslut, att senarelägga skilsmässan från något gammalt och invant och tämligen kärt.

Men medan höstmörkret sänker sig har vi nu alltså så sakteliga börjat breda ut oss igen, även om vi ständigt letar efter saker vi inte vet var vi har lagt/gömt/stuvat undan.
Parketten som nyss var trasig och ful ser ny ut. Tak och väggar är renare än på evigheter. De gamla fula badrumsskåpen är utbytta. Flugliken i taklamporna är borta. Uråldriga eluttag är ersatta. Badrummens kranar är nya. Mattor och gardiner hamnar i tvätten, krukväxternas antal är starkt reducerat.

Krukväxterna är faktiskt värda ett eget kapitel.
Jag samlar på mig för många. Men precis som med böcker så har jag svårt att bara slänga levande växter som faktiskt kan sprida glädja med vackra blommor då och då. På prov satte jag därför ner en kruka i entrén med en liten skylt: ”HEMLÖS” skrev jag, och så, med lite mindre bokstäver: ”Ta mig om du vill ha mig!”

Vips försvann krukan. Och jag gjorde om operationen. Roligast blev det när en klängväxt jag definitivt tröttnat på, trots att den stortrivts, blev ”hemlös”. Någon tog den, det hade knappt gått en kvart. Fast en timme senare var krukan tillbaka i entrén igen, med sin skylt. Jag gav den en chans till, innan den skulle förpassas till evighetens kompost. Dit kom den aldrig för en stund senare var den definitivt borta!

Nu har jag ett starkt reducerat antal krukor. Men de som fått stå och trängas i målarfärgslukt och slipdamm har mått bra - de har ju stått trångt, blommor gillar det. Alltså har sju av tio kvarvarande orkidéer knoppar, liksom alla mina fyra novemberkaktusar!
Tillsammans återerövrar vi vårt hem.
Fast nu får de hålla sig till fönsterbrädorna. Medan familjemedlemmarna sakta brer ut sig över de nyss så tomma och rena ytorna.
Snart bor vi som folk igen. Hoppas jag.

Copyright Klimakteriehäxan