Bara skrynkliga papper och trassliga snören finns kvar, på väg ner i en sopsäck för vidare transport till grovsoporna. Det är resterna när julklappsutdel-ningen är över. Förhoppningsvis skänker det som var paketens innehåll lite mer varaktig glädje – kanske bestod gåvan av en get, utsläppsrätter eller ett nyplanterat träd, eller så blev det mer privata njutningsmedel som böcker, choklad och väldoft.
När ungarna var riktigt små var det ju faktiskt de vackra papperen och de färgglada snörena som var mest intressanta. Sedan blev själva paketöppnandet en efterlängtad rit. Jag brukade ”vaccinera” mot den allra intensivaste paketsjukan genom en liten klappdusch på morgonkulan.
Aldrig ska jag glömma den julafton när barnen fick var sin liten pappbyrå från Ikea. I varje låda låg ett litet paket med billigt innehåll: fingervantar, suddgummi med väldoft, en pixi-bok, en penna – minipresenter, helt enkelt, tidsfördriv till frukost.
Det blev succé. Förtjusta utrop: Å så fin! TACK! Vilka roliga julklappar! Tack SNÄLLA mamma!
Jag var helt förundrad. Barnen lät som om de inte alls förväntade sig fler gåvor, vaccineringen fungerade perfekt.
Annat var det en jul när jag själv var yngst i familjekretsen.
När det äntligen blev dags för tomten att dela ut klapparna under granen förekom jag honom konsekvent. Jag hade tillbringat större delen av dagen liggandes platt på golvet med näsan bland snören och etiketter. När ingen såg (?) hade jag klämt, lyft, ruskat, lyssnat. Allt detta sammantaget betydde, att jag visste exakt vem som skulle ha vilket paket – och i ett inte ringa antal fall visste jag dessutom tämligen väl vad som fanns inuti.
Tomten hann bara sträcka handen mot en klapp innan jag högt och tydligt förkunnade:
-Det där är till mamma! Det där är till syrran! Det där är till pappa!
Och så, äntligen:
-TILL MEJ! Det där är till mej!
Jag förstörde julklappsutdelningen effektivt. Tomten hade svårt att hantera situationen, på mig bet inga hyschanden, mina tentakler sa inget om den irritation som tveklöst växte runt mig. Jag var helt koncentrerad på PAKETEN.
När allt var över begrep jag nog ändå att det inte blivit riktigt som planerat.
Så även om lusten att lyfta, klämma, ruska har återkommit sedan dess har den fått hållas i schack. Det blir ju faktiskt roligare då, inte bara för de andra, utan också för mig …
Slutresultatet blir förstås alltid detsamma: skrynkliga papper och trassliga snören, på väg till grovsoporna.
Men klapparna som låg inuti, valda med kärlek och omtanke, har man tack och lov kvar.
Copyright Klimakteriehäxan
Vi har allt det gôtta prasslandet kvar, hit kommer inte tomten förrän efter kaffet = om en liten stund.
SvaraRaderaMin man önskade sig ett elektriskt tåg när han var barn. Han letade rätt på paketen långt i förväg, öppnade och satte ihop och lekte med det varje dag innan föräldrarna kom hem... då var allt i sina paket i garderoben...
Så jag har ALDRIG gjort, jag brukar gissa rätt bra av paketens storlek...
Jag har lärt mig nu att julklappspappren skall i förpackningsinsamlingen och snörena i soporna. God fortsättning!
SvaraRaderaIngen återvinning här inte ;)
SvaraRaderaGod fortsättning!
Bloggblad - vilken finurlig man du gift dig med! Tänk att han fick ihop paketen igen utan att nåt märktes!!! (elelr så sa dom inget?)
SvaraRaderaAck Monica och Hannele - då är vi där igen. Det eviga sopsorteringsproblemet. Nu är det så att i vårt hus delar man ut sopsäckar som ska till grovsoporna. Vi lydet, följer minsta motståndets lag ...
God forts på er!
Men man kan ju spara till nästa jul...
SvaraRaderaÅ Hannele, jag har sparat! Ägnat halva juldagen åt att reda ut snören, släta ut papper, vika ihop kartonger, så energiskt att min familj har stönat. Och så slog jag i taket: det fick vara färdigsparat, vem vet man kanske inte ens lever nästa jul? eller kanske inte tomten kommer i a f? Hur som helst: färdigsparat! (fast är det nåt EXTRA fint så kanske..........)
SvaraRaderahihi, det var ju en synpunkt :)
SvaraRadera