”Blondinbella lägger ned bloggen kanske redan i höst”
-Bloggportalen Knuff.se puffar för en artikel om en typisk icke-nyhet i AB i dag. Men HALLÅ!!!!! Kan flickan åtminstone få logga ut först? I höst - det är ju inte ens vår än! Och om det är sant som det skrivs att hon tjänar stora summor på sin blogg kan hon ju knappast ha råd att lägga av. Såvitt hon inte sparat alla pengarna. Eller är riktigt korkad. Nej, jag är inte (bara) avundsjuk, jag är trött på hypen också.
lördag, januari 31, 2009
Sov gott, Ingemar!
Det hann inte bli ett 50-årsfirande till.
Den 27 juni är det exakt 50 år sedan Sverige fick sin förste och förmodligen för evigt ende världsmästare i tungviktsboxning. En märkesdag i svensk idrottshistoria.
Med min laptop i knät satt jag och tänkte på Ingemar igår kväll, eftersom jag faktiskt bloggade om just boxning.
När jag vaknar på morgonen är han död och borta.
Borta från vardagen har han visserligen varit länge, drabbad av en obarmhärtig demenssjukdom som inte har någon bot.
Men i människors minne har han varit lika levande, och så kommer det också att förbli.
Boxaren Ingo och människan Ingemar hade naturligtvis en hel del gemensamt, men också sina egna sidor. När vi båda bodde i Florida hände det att vi träffades. Ingemar gillade min Janssons frestelse, själv var han fena på en vitlöksstinn musselsoppa med äpplen. Han var över huvud taget en huslig karl, och om sittöverdragen till båten behövde lagas satte han sig vid symaskinen. Inget problem. Och så tror jag att jag törs säga att han var snäll i ordets bästa bemärkelse, genomsnäll.
Boxningsmästaren spelade förstås en annan roll. En boxare i början av sin karriär mötte honom i entrén till vårt hus och högg mig genast dagen efter.
-Du det kom en som skulle till dig, han var så OTROLIGT lik The Swedish Champ?!?
När jag bekräftade att personen inte bara var lik utan var högst densamme blev killen blek.
-Jag kunde ju åtminstone fått hans autograf, suckade han.
-Jag kunde ha fått ta honom i hand. Jag kunde ... Om jag bara …
Besvikelsen över att ha missat Idolen var enorm, det gick inte att ta miste på.
Han kom, han sågs, han kändes igen, han hyllades. På den svenska idrottsgalan för några år sedan gjorde han sitt sista officiella framträdande, redan svårt sjuk. Jublet visste inte sina gränser. Förhoppningsvis uppfattade han hyllningarna, värmen.
Att Sverige en gång till skulle få fram en boxare i världsmästarklass är det inte många som tror.
Att han i så fall skulle bli lika stor som Ingo är det ingen som tror.
Ingemar Johansson blev 76 år. Ännu har jag inte sett löpsedlarna, men efter en mycket omtalad match för länge sedan stod det ”Vakna Ingo, du vann!”.
I dag står det kanske ”Sov gott, Ingo, du vann” och då föreslår jag en underrubrik: ”Inte bara matcher och ära utan också våra hjärtan”.
Copyright Klimakteriehäxan
Naturligtvis finns det massor att läsa om Ingemar Johansson. Här kommer du till DN, här till SvD, här till AB.
Vill du (åter)uppleva den historiska morgonen 27 juni 1959 finns den här - matchen kommenterades av Lars-Henrik Ottosson.
Bilden är ett fotografi av en del av omslaget till bilderboken ”Guld i nävarna” om Ingemar Johansson som kom 1958. Hittar inget namn på upphovsmannen.
Den 27 juni är det exakt 50 år sedan Sverige fick sin förste och förmodligen för evigt ende världsmästare i tungviktsboxning. En märkesdag i svensk idrottshistoria.
Med min laptop i knät satt jag och tänkte på Ingemar igår kväll, eftersom jag faktiskt bloggade om just boxning.
När jag vaknar på morgonen är han död och borta.
Borta från vardagen har han visserligen varit länge, drabbad av en obarmhärtig demenssjukdom som inte har någon bot.
Men i människors minne har han varit lika levande, och så kommer det också att förbli.
Boxaren Ingo och människan Ingemar hade naturligtvis en hel del gemensamt, men också sina egna sidor. När vi båda bodde i Florida hände det att vi träffades. Ingemar gillade min Janssons frestelse, själv var han fena på en vitlöksstinn musselsoppa med äpplen. Han var över huvud taget en huslig karl, och om sittöverdragen till båten behövde lagas satte han sig vid symaskinen. Inget problem. Och så tror jag att jag törs säga att han var snäll i ordets bästa bemärkelse, genomsnäll.
Boxningsmästaren spelade förstås en annan roll. En boxare i början av sin karriär mötte honom i entrén till vårt hus och högg mig genast dagen efter.-Du det kom en som skulle till dig, han var så OTROLIGT lik The Swedish Champ?!?
När jag bekräftade att personen inte bara var lik utan var högst densamme blev killen blek.
-Jag kunde ju åtminstone fått hans autograf, suckade han.
-Jag kunde ha fått ta honom i hand. Jag kunde ... Om jag bara …
Besvikelsen över att ha missat Idolen var enorm, det gick inte att ta miste på.
Han kom, han sågs, han kändes igen, han hyllades. På den svenska idrottsgalan för några år sedan gjorde han sitt sista officiella framträdande, redan svårt sjuk. Jublet visste inte sina gränser. Förhoppningsvis uppfattade han hyllningarna, värmen.
Att Sverige en gång till skulle få fram en boxare i världsmästarklass är det inte många som tror.
Att han i så fall skulle bli lika stor som Ingo är det ingen som tror.
Ingemar Johansson blev 76 år. Ännu har jag inte sett löpsedlarna, men efter en mycket omtalad match för länge sedan stod det ”Vakna Ingo, du vann!”.
I dag står det kanske ”Sov gott, Ingo, du vann” och då föreslår jag en underrubrik: ”Inte bara matcher och ära utan också våra hjärtan”.
Copyright Klimakteriehäxan
Naturligtvis finns det massor att läsa om Ingemar Johansson. Här kommer du till DN, här till SvD, här till AB.
Vill du (åter)uppleva den historiska morgonen 27 juni 1959 finns den här - matchen kommenterades av Lars-Henrik Ottosson.
Bilden är ett fotografi av en del av omslaget till bilderboken ”Guld i nävarna” om Ingemar Johansson som kom 1958. Hittar inget namn på upphovsmannen.
fredag, januari 30, 2009
Joyce Carol Oates och jag
Joyce Carol Oates är en märkvärdig kvinna. Det har sagts om henne, att medan en vanlig människa skriver ett kvitto får hon på samma tid ihop en roman. Tror kanske inte att detta stämmer till fullo, men produktiv som få är hon.
Och för säkerhets skull skriver hon dessutom noveller, faktaböcker och dramatik, ibland under pseudonymerna Rosamond Smith och Lauren Kelly.
Hon brukar också dyka upp i spekulationerna inför utdelningen av Nobelpriset, men där har hon kammat noll – hittills, ska man väl tillägga, sista ordet kan ju inte vara sagt i ärendet än.
Med detta i åtanke kan det möjligen verka förmätet att slå fast, att vi har ett och annat gemensamt, JCO och jag.
Men det har vi.
Båda fick vi den första skrivmaskinen i tonåren, hon vid fjorton, jag vid sjutton. Vi var duktiga skolflickor, fick stipendium – fast hennes var jättestort och mitt var pyttelitet, förstås.
Vi läste böcker på löpande band, med start tidigt. Men så kommer vi till den tunga biten: Vi är båda intresserade och roade av ”the noble art of self defense”. Ja, boxning alltså, men det låter ju inte alls lika tjusigt.
Det visar sig också, att det var våra fäder som satte oss på spåret.
JCO var tio eller elva när hon hängde med sin pappa på boxning och blev fast. Så småningom började hon studera sporten på allvar, och det resulterade bland annat i essä-boken ”Om boxning” som kom 1987. Hon har också skrivit om de stora amerikanska boxningsstjärnorna – Mike Tyson fick henne att konstatera, att det ibland handlar om något som mest liknar tragedi. Så det handlar inte om reservationslös kärlek – för någon av oss.
På vår sida av Atlanten var det förmodligen 1959 som det där fröet såddes hos mig.
Jag har redan berättat hur vi firade Ingemar Johanssons erövring av världsmästartiteln i tungvikt.
Fyra år senare gick pappa och jag på boxningsgala. Lennart Risberg var stjärnan, platsen Karlstad, motståndaren Johnny Halafihi från Tonga.
Alltihop inleddes med några förmatcher som inte stannat i minnet. Men jag kommer tydligt ihåg fortsättningen. Huvudmatchens kontrahenter kom in i sina sidenblanka rockar, viftade med handskarna åt publiken, intog var sin ringhörna med sina sekonder. Och så började det. Stämningen var hög bland grabbar och gubbar, tjejerna få.
När gonggongen förkunnade slutet på tredje ronden hade jag tröttnat på att stå. Precis när nästa rond startade började jag reda mig en sittplats, med hjälp av en medförd kvällstidning. Alltså vände jag för några korta ögonblick ryggen åt evenemanget. Och döm om min förvåning när åskådarna plötsligt vrålar unisont.
Allt som då syns av Lennart Risberg från min plats är ett par skosulor. Knockout i fjärde ronden – och jag såg det inte fast jag var där!
Hur många KO-segrar JCO har upplevt vet jag inte. Men det känns bra att vi delar det där intresset. Liksom fascinationen för Marilyn Monroe – ja, ni har väl läst ”Blonde”?
Eventuellt får Joyce Carol Oates också finna sig i att inte någonsin få Nobelpriset. För att lista ännu en möjlig gemensam nämnare.
Men hon är värd det, bland annat för sitt sätt att skriva, också om boxning.
Copyright Klimakteriehäxan
Och för säkerhets skull skriver hon dessutom noveller, faktaböcker och dramatik, ibland under pseudonymerna Rosamond Smith och Lauren Kelly.
Hon brukar också dyka upp i spekulationerna inför utdelningen av Nobelpriset, men där har hon kammat noll – hittills, ska man väl tillägga, sista ordet kan ju inte vara sagt i ärendet än.
Med detta i åtanke kan det möjligen verka förmätet att slå fast, att vi har ett och annat gemensamt, JCO och jag.
Men det har vi.
Båda fick vi den första skrivmaskinen i tonåren, hon vid fjorton, jag vid sjutton. Vi var duktiga skolflickor, fick stipendium – fast hennes var jättestort och mitt var pyttelitet, förstås.
Vi läste böcker på löpande band, med start tidigt. Men så kommer vi till den tunga biten: Vi är båda intresserade och roade av ”the noble art of self defense”. Ja, boxning alltså, men det låter ju inte alls lika tjusigt.
Det visar sig också, att det var våra fäder som satte oss på spåret.
JCO var tio eller elva när hon hängde med sin pappa på boxning och blev fast. Så småningom började hon studera sporten på allvar, och det resulterade bland annat i essä-boken ”Om boxning” som kom 1987. Hon har också skrivit om de stora amerikanska boxningsstjärnorna – Mike Tyson fick henne att konstatera, att det ibland handlar om något som mest liknar tragedi. Så det handlar inte om reservationslös kärlek – för någon av oss.
På vår sida av Atlanten var det förmodligen 1959 som det där fröet såddes hos mig.
Jag har redan berättat hur vi firade Ingemar Johanssons erövring av världsmästartiteln i tungvikt.
Fyra år senare gick pappa och jag på boxningsgala. Lennart Risberg var stjärnan, platsen Karlstad, motståndaren Johnny Halafihi från Tonga.
Alltihop inleddes med några förmatcher som inte stannat i minnet. Men jag kommer tydligt ihåg fortsättningen. Huvudmatchens kontrahenter kom in i sina sidenblanka rockar, viftade med handskarna åt publiken, intog var sin ringhörna med sina sekonder. Och så började det. Stämningen var hög bland grabbar och gubbar, tjejerna få.
När gonggongen förkunnade slutet på tredje ronden hade jag tröttnat på att stå. Precis när nästa rond startade började jag reda mig en sittplats, med hjälp av en medförd kvällstidning. Alltså vände jag för några korta ögonblick ryggen åt evenemanget. Och döm om min förvåning när åskådarna plötsligt vrålar unisont.
Allt som då syns av Lennart Risberg från min plats är ett par skosulor. Knockout i fjärde ronden – och jag såg det inte fast jag var där!
Hur många KO-segrar JCO har upplevt vet jag inte. Men det känns bra att vi delar det där intresset. Liksom fascinationen för Marilyn Monroe – ja, ni har väl läst ”Blonde”?
Eventuellt får Joyce Carol Oates också finna sig i att inte någonsin få Nobelpriset. För att lista ännu en möjlig gemensam nämnare.
Men hon är värd det, bland annat för sitt sätt att skriva, också om boxning.
Copyright Klimakteriehäxan
Ny dag - nytt citat
"Damskor i storlek 45 – det är ju nästan skrämmande att det finns!"
-Fredrik Skavlan i sin egen talkshow, sänd tidigare ikväll i SVT1, kommenterar att Rolf Lassgård ska gå i högklackat i en teaterpjäs - och vet att skorna finns att köpa.
-Fredrik Skavlan i sin egen talkshow, sänd tidigare ikväll i SVT1, kommenterar att Rolf Lassgård ska gå i högklackat i en teaterpjäs - och vet att skorna finns att köpa.
torsdag, januari 29, 2009
Dagens citat
"Jag har aldrig nånsin haft en elev som skriver bättre än du"
-Maja Enquist, mamma till Per Olof och samtidigt hans lärare. Det var enda gången hon berömde honom, den blivande författaren, men det räckte. Citatet återfinns i hans senaste, självbiografiska, bok "Ett annat liv".
-Maja Enquist, mamma till Per Olof och samtidigt hans lärare. Det var enda gången hon berömde honom, den blivande författaren, men det räckte. Citatet återfinns i hans senaste, självbiografiska, bok "Ett annat liv".
onsdag, januari 28, 2009
En riktig hjälte
Det finns folk som gör skillnad.
Denis Mukwege, 54 år och fembarnsfar, är en sådan person. Han är gynekolog i östra Kongo och ägnar sitt liv åt att hjälpa våldtagna kvinnor. Våldtäkt är obegripligt vanligt i detta land där interna konflikter tar sig ovanligt grymma, sällsynt blodiga och fullständigt omänskliga uttryck.
Mukwege beskriver hur hans patienter kan se ut och vad de berättar om när de kommer till Panzisjukhuset i Bukavu, där han är chefsöverläkare. Man räknar med att flera hundra flickor och kvinnor utsätts för våldsamma övergrepp varje dag, det ena värre än det andra. Ungefär 20 000 har hittills fått hjälp av Mukwege och hans vårdteam.
De som arbetat nära honom beskriver hans djupa engagemang och hur de skadade kvinnorna betraktar honom som en hjälte. Som alla hjältar lever han också farligt. Han har trakasserats och utsatts för flera attentat, men undkommit – hittills…
På fredag får han ta emot Olof Palmes pris – han har belönats förr för sitt arbete, med FN:s prestigefyllda stora pris för mänskliga rättigheter i fjol. En nigeriansk tidning har gett honom titeln Årets Afrikan 2009.
Här finner du en utförlig artikel om Mukwege – och här kan du höra honom själv berätta i ett reportage som sändes i Studio Ett i SR i eftermiddags. Det är vidriga historier, men kanske är det trots allt nyttigt att höra dem.
Glöm förresten inte att det finns en bok som alla bör läsa för ökad insikt i hur utbredd kvinnomisshandeln är, inte bara långt bort utan ibland bara runt knuten. Jag tänker på ”Rosario är död” av Majgull Axelsson. Den bygger – tyvärr, måste man säga – på flera alldeles sanna historier. Läs den. Gör det.
Copyright Klimakteriehäxan
Ännu en artikel om denne hjälte finns här.
Denis Mukwege, 54 år och fembarnsfar, är en sådan person. Han är gynekolog i östra Kongo och ägnar sitt liv åt att hjälpa våldtagna kvinnor. Våldtäkt är obegripligt vanligt i detta land där interna konflikter tar sig ovanligt grymma, sällsynt blodiga och fullständigt omänskliga uttryck.
Mukwege beskriver hur hans patienter kan se ut och vad de berättar om när de kommer till Panzisjukhuset i Bukavu, där han är chefsöverläkare. Man räknar med att flera hundra flickor och kvinnor utsätts för våldsamma övergrepp varje dag, det ena värre än det andra. Ungefär 20 000 har hittills fått hjälp av Mukwege och hans vårdteam.
De som arbetat nära honom beskriver hans djupa engagemang och hur de skadade kvinnorna betraktar honom som en hjälte. Som alla hjältar lever han också farligt. Han har trakasserats och utsatts för flera attentat, men undkommit – hittills…
På fredag får han ta emot Olof Palmes pris – han har belönats förr för sitt arbete, med FN:s prestigefyllda stora pris för mänskliga rättigheter i fjol. En nigeriansk tidning har gett honom titeln Årets Afrikan 2009.
Här finner du en utförlig artikel om Mukwege – och här kan du höra honom själv berätta i ett reportage som sändes i Studio Ett i SR i eftermiddags. Det är vidriga historier, men kanske är det trots allt nyttigt att höra dem.
Glöm förresten inte att det finns en bok som alla bör läsa för ökad insikt i hur utbredd kvinnomisshandeln är, inte bara långt bort utan ibland bara runt knuten. Jag tänker på ”Rosario är död” av Majgull Axelsson. Den bygger – tyvärr, måste man säga – på flera alldeles sanna historier. Läs den. Gör det.
Copyright Klimakteriehäxan
Ännu en artikel om denne hjälte finns här.
Västerås – en snyggare stad?
Tidigare i veckan genomfördes en spektakulär inbrottskupp av klassisk modell på en Ica Maxi-butik i Västerås. Det var rififi-modellen som kom till användning igen. Begreppet kommer från en 50-talsfilm och poängen är att tjuvarna undviker att utlysa alla larm genom att göra hål i taket och sedan sänka sig ner mot bytet med hjälp av exempelvis ett rep.
I Västerås tog man sig upp på huset med hjälp av en vanlig stege. Takkonstruktionen var lätt att forcera – och sedan var det bara att förse sig.
Bytet, vars värde uppskattas till en kvarts miljon kronor, hör dock inte till den vanligaste sortens stöldgods.
Tjuvarna försåg sig nämligen med smink, mest produkter från Dior och Max Factor.
-De visste precis vad de ville ha, konstaterade polisens talesman.
Nu när det har gått ett par dagar vore det intressant med en färsk rapport:
Är västeråsarna i dag snyggare och luktar de bättre än i måndags?
Copyright Klimakteriehäxan
I Västerås tog man sig upp på huset med hjälp av en vanlig stege. Takkonstruktionen var lätt att forcera – och sedan var det bara att förse sig.
Bytet, vars värde uppskattas till en kvarts miljon kronor, hör dock inte till den vanligaste sortens stöldgods.
Tjuvarna försåg sig nämligen med smink, mest produkter från Dior och Max Factor.
-De visste precis vad de ville ha, konstaterade polisens talesman.
Nu när det har gått ett par dagar vore det intressant med en färsk rapport:
Är västeråsarna i dag snyggare och luktar de bättre än i måndags?
Copyright Klimakteriehäxan
Kan nån så ...
En japansk kvinna föder i genomsnitt 1,34 barn. Det räcker inte.
Det behövs en ökning till minst två per kvinna för att befolkningen i framtiden ska kunna hålla landet vid liv, i nuvarande skick.
Hur ordnar man det när de allra flesta arbetar extremt långa dagar – inte sällan tolv timmar – och dessutom har lång restid mellan hem och arbetsplats? För det är så det ser ut i Japan idag. En stor arbetsgivare har bestämt sig för att göra en insats.
Canon ger sina anställda två lediga timmar två eftermiddagar i veckan, så att folk kan ta sig hem lite tidigare och umgås (läs: göra barn).
Kan det fungera?
Ja, kanske. Om båda de tilltänkta föräldrarna jobbar på Canon och får ledigt samtidigt. Annars är det väl mer tveksamt.
Men kan nån så kan Canon, det har man ju hört förr. Hur nu det kan låta på japanska?
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Vetenskapsradion
Det behövs en ökning till minst två per kvinna för att befolkningen i framtiden ska kunna hålla landet vid liv, i nuvarande skick.
Hur ordnar man det när de allra flesta arbetar extremt långa dagar – inte sällan tolv timmar – och dessutom har lång restid mellan hem och arbetsplats? För det är så det ser ut i Japan idag. En stor arbetsgivare har bestämt sig för att göra en insats.
Canon ger sina anställda två lediga timmar två eftermiddagar i veckan, så att folk kan ta sig hem lite tidigare och umgås (läs: göra barn).
Kan det fungera?
Ja, kanske. Om båda de tilltänkta föräldrarna jobbar på Canon och får ledigt samtidigt. Annars är det väl mer tveksamt.
Men kan nån så kan Canon, det har man ju hört förr. Hur nu det kan låta på japanska?
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Vetenskapsradion
Dagens citat
"Rammstein"
-Thomas Wassberg, 53-årig skidveteran, svarar på frågan om vad han gillar för musik i "Mästarnas mästare" i SVT1 i går kväll. Jag, som aldrig hymlat med mina fördomar, hade väntat mig ett svar av typ Vikingarna eller möjligen Elvis - men Rammstein, som spelar tysk metalrock - aldrig!!!
-Thomas Wassberg, 53-årig skidveteran, svarar på frågan om vad han gillar för musik i "Mästarnas mästare" i SVT1 i går kväll. Jag, som aldrig hymlat med mina fördomar, hade väntat mig ett svar av typ Vikingarna eller möjligen Elvis - men Rammstein, som spelar tysk metalrock - aldrig!!!
tisdag, januari 27, 2009
Solskenshistoria i bussfilen
Vi blev bara fler och fler på busshållplatsen i den mörka vintereftermiddagen. Vid den tiden när folk stänger av sina datorer och slänger på sig rock och mössa medan de febrilt funderar över vad som kan sättas fram på middagsbordet är det alltid många som väntar på den kommunala transporten. Men i dag var det påfallande hur skaran växte – och växte – och växte … utan att någon buss dök upp.
Det hjälpte inte hur längtande blickar vi än kastade åt det håll vi visste att den borde komma från. Minuterna gick.
Det började kännas riktigt rått och ruggigt. Lite slaskigt runt fötterna, i nollgradig luft. Irriterade kollar: vad är egentligen klockan? Var håller den förb-e bussen hus? VILL HEM!
Då hände något av det mest oväntade jag någonsin upplevt. En grå dubbeldäckare, tom så när som på mannen bakom ratten, bromsar in vid hållplatsen. Dörren öppnas. Chauffören tittar ut.
-Kommer det inga bussar? undrar han.
Nej, det gör ju inte det.
-Anade det, det står så himla mycket folk vid varje pinne, konstaterar bussföraren. Och fortsätter:
-Hoppa in här då, jag har fem minuter över, jag kör er till Kungsträdgården!
Va? Hörde vi rätt? Jo det gjorde vi. Bussen, som enligt skyltarna brukar ta färjepassagerare till båtarna, blev genast fylld till sista plats. Snabbt och smidigt kom vi ner till Kungsan, där mängder av busslinjer passerar.
-Jag släpper er här, ni hinner med tvåan där framme om ni skyndar er! Jalla jalla! säger chauffören i sin högtalare.
Och vi, hans överraskade och oväntade (gratis)passagerare, viftade tacksamt hej och klev ut i mörkret med stora leenden, betydligt gladare än när vi stod och stampade i den bussfria verkligheten.
Se där en riktig – och absolut sann! - solskenshistoria i bussfilen!
Copyright Klimakteriehäxan
Det hjälpte inte hur längtande blickar vi än kastade åt det håll vi visste att den borde komma från. Minuterna gick.
Det började kännas riktigt rått och ruggigt. Lite slaskigt runt fötterna, i nollgradig luft. Irriterade kollar: vad är egentligen klockan? Var håller den förb-e bussen hus? VILL HEM!
Då hände något av det mest oväntade jag någonsin upplevt. En grå dubbeldäckare, tom så när som på mannen bakom ratten, bromsar in vid hållplatsen. Dörren öppnas. Chauffören tittar ut.
-Kommer det inga bussar? undrar han.
Nej, det gör ju inte det.
-Anade det, det står så himla mycket folk vid varje pinne, konstaterar bussföraren. Och fortsätter:
-Hoppa in här då, jag har fem minuter över, jag kör er till Kungsträdgården!
Va? Hörde vi rätt? Jo det gjorde vi. Bussen, som enligt skyltarna brukar ta färjepassagerare till båtarna, blev genast fylld till sista plats. Snabbt och smidigt kom vi ner till Kungsan, där mängder av busslinjer passerar.
-Jag släpper er här, ni hinner med tvåan där framme om ni skyndar er! Jalla jalla! säger chauffören i sin högtalare.
Och vi, hans överraskade och oväntade (gratis)passagerare, viftade tacksamt hej och klev ut i mörkret med stora leenden, betydligt gladare än när vi stod och stampade i den bussfria verkligheten.
Se där en riktig – och absolut sann! - solskenshistoria i bussfilen!
Copyright Klimakteriehäxan
Tisdagstema: Vardagsliv
Hur ser vardagen ut egentligen? Det är frågan som ligger bakom denna veckas tisdagstema.Det är Dottern som tagit bilden, det är jag som är motivet. Lite grått, lite väl bråttom, lite otydligt, lite stressigt.
Men lite senare på dagen ser min vardag ut som här nedan, en vardag jag vet att delar med otroligt många.
Fler vardagsbilder hittar du den här vägen.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 26, 2009
Dagens citat
"De flesta stora begåvningar har utvecklats trots sin uppfostran."
-Marianne Höök, legendarisk journalist. Citatet finns i den nyutkomna antologin med hennes texter, "Får man vara lite tilltalande i det här samhället?"
-Marianne Höök, legendarisk journalist. Citatet finns i den nyutkomna antologin med hennes texter, "Får man vara lite tilltalande i det här samhället?"
söndag, januari 25, 2009
Kultursöndag
Efter en välbehövlig sovmorgon, extralång tidningsläsning till frukost och en snabb titt på vädret gick vi in för några söndagsaktiviteter av det s k kulturella slaget.
Vi lyckades, hör och häpna, kravla oss iväg på en bio igen. Den här gången ansåg jag att vi satsade på ett säkert kort: Woody Allens senaste, ”Vicky Cristina Barcelona”. Men man kan snart inte lita på någon. Jag brukar kalla mig Allen-fan, har väl inte sett alla hans filmer men många, och ”Match Point” (som var den senaste jag sett) tyckte jag var lysande.
Den nya är den sämsta Allen-filmen i min smak. Oväntat. Usch så tråkigt att behöva konstatera det. Man fick inte ens känslan av Barcelona, som ju lär ha satsat jättebelopp i projektet i hopp om internationell goodwill.
Men sedan blev det lite bättre. Först en sen lunch eller kanske möjligen en väldigt tidig middag på Atrium, den välbesökta restaurangen under det höga taket på Nationalmuseums vackra innergård. Och så ”Profiler”, Hans Hammarskiölds sjuttio porträtt som ställs ut på museet nu och ända till sommarens slut – gratis, gå dit och titta på jättefina bilder! Som amatörfotograf med ett uselt mörkrumsförflutet slås man av hur mörka bilderna är, men kontrasterna finns där förstås. Det finns naturligtvis något som skiljer de där sanna proffsen från resten …
Innan vi gick ut i dimman igen blev det en snabb rundtur i museishopen, sådana är ofta värda ett besök även om man inte tänker handla, eftersom varuutbudet är valt med omsorg och av kvalitet. Jag fastnade, inte otippat, framför en monter med silversmycken. Tyckte ett par vackra silverörhängen var häpnadsväckande dyra – nästan 4 000 kronor! Fast så upptäckte jag och förstod. Det var Torunn Bülow-Hübe som designat, därav priset.
En nutida silverkonstnär, Per Norling, har gjort en mer överkomlig men fin smyckeserie som ska symbolisera museet, finns också för herrar som manschettknappar.
Och så var det rea på julkassar med Carl Larsson-motiv, fyra för en hundring. Men det kändes inte som om jag ville hamstra. Inte blev det några tulpanservetter heller, fast tulpaner är finaste sortens kultur.
Sedan kan man naturligtvis diskutera om avslutningen på min kultursöndag får stämpel ”OK” av finsmakarna i den intellektuella eliten. Men många hävdar bestämt att bandy är kultur – och Sverige vann VM-guld stort över Ryssland på isen i Västerås, under folkets jubel och i direktsänd teve.
Och kanske är den där lilla silverkulan i museismycket en liten liten bandyboll?
Copyright Klimakteriehäxan
Vi lyckades, hör och häpna, kravla oss iväg på en bio igen. Den här gången ansåg jag att vi satsade på ett säkert kort: Woody Allens senaste, ”Vicky Cristina Barcelona”. Men man kan snart inte lita på någon. Jag brukar kalla mig Allen-fan, har väl inte sett alla hans filmer men många, och ”Match Point” (som var den senaste jag sett) tyckte jag var lysande.
Den nya är den sämsta Allen-filmen i min smak. Oväntat. Usch så tråkigt att behöva konstatera det. Man fick inte ens känslan av Barcelona, som ju lär ha satsat jättebelopp i projektet i hopp om internationell goodwill.
Men sedan blev det lite bättre. Först en sen lunch eller kanske möjligen en väldigt tidig middag på Atrium, den välbesökta restaurangen under det höga taket på Nationalmuseums vackra innergård. Och så ”Profiler”, Hans Hammarskiölds sjuttio porträtt som ställs ut på museet nu och ända till sommarens slut – gratis, gå dit och titta på jättefina bilder! Som amatörfotograf med ett uselt mörkrumsförflutet slås man av hur mörka bilderna är, men kontrasterna finns där förstås. Det finns naturligtvis något som skiljer de där sanna proffsen från resten …
Innan vi gick ut i dimman igen blev det en snabb rundtur i museishopen, sådana är ofta värda ett besök även om man inte tänker handla, eftersom varuutbudet är valt med omsorg och av kvalitet. Jag fastnade, inte otippat, framför en monter med silversmycken. Tyckte ett par vackra silverörhängen var häpnadsväckande dyra – nästan 4 000 kronor! Fast så upptäckte jag och förstod. Det var Torunn Bülow-Hübe som designat, därav priset.
En nutida silverkonstnär, Per Norling, har gjort en mer överkomlig men fin smyckeserie som ska symbolisera museet, finns också för herrar som manschettknappar. Och så var det rea på julkassar med Carl Larsson-motiv, fyra för en hundring. Men det kändes inte som om jag ville hamstra. Inte blev det några tulpanservetter heller, fast tulpaner är finaste sortens kultur.
Sedan kan man naturligtvis diskutera om avslutningen på min kultursöndag får stämpel ”OK” av finsmakarna i den intellektuella eliten. Men många hävdar bestämt att bandy är kultur – och Sverige vann VM-guld stort över Ryssland på isen i Västerås, under folkets jubel och i direktsänd teve.
Och kanske är den där lilla silverkulan i museismycket en liten liten bandyboll?
Copyright Klimakteriehäxan
Rena rama trolleriet...
Men hur gick detta till?
Jag kan knappt tro mina ögon. En bloggbesökare från USA har hamnat hos mig – och fått det jag skrivit översatt till engelska!!! Rena rama trolleriet!
Ännu en tjänst som vårt kära Google erbjuder, men som åtminstone jag inte haft en aning om. Är jag ensam om att bli överraskad av detta - sluta läsa här!
Nu blir texten inte särskilt njutbar, stundtals knappt begriplig, men riktigt skojig om man har den sortens humor.
En post på parallellbloggen, den om min bok, var den som min besöksregistrering visade upp. Min rubrik är ”Hälsa dem därhemma” men den av Google översatta rubriken blir ”Health them at home”. Tja, hur ska en dator veta om det är verbet hälsa eller substantivet hälsa det handlar om?
Singularis och pluralis ställer också till det, det ser man snabbt. För att inte tala om att "om" blir "if" i "Om Klimakteriehäxan"!
Det visar sig i alla fall, att om man är sugen på att se en översatt version av sin blogg kan man gå hit och sedan skriva till url för den site/blogg man vill ha på annat språk (det finns ett 40-tal att välja på). Resultatet kan bli som detta, döm själv hur kul.
Eller rent av som det här, en klassiker i översättningsbranschen som fått många att skratta så att tårarna sprutar.
Minns dessutom en av otaliga idiotöversättningar man fått uppleva i diverse filmer: någon beställer in en Margarita, men ber i den svenska texten om blommor. Eller som i en av mina favoritrullar, "Notting Hill", när Hugh Grant hojtar "Ooopsidaisy", alltså "Hoppsansa" - fast enligt översättningen utbrister han "Hopps, han sa".
Plötsligt tror jag att jag anar var de där textningarna kommer ifrån ...
So folks, enjoy the fact that you are currently reading a truly international blog. Pick the language of your preference, be it German, Hindi or Bulgarian, and in seconds it will appear on your screen, just for you to read.
Enjoy!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag kan knappt tro mina ögon. En bloggbesökare från USA har hamnat hos mig – och fått det jag skrivit översatt till engelska!!! Rena rama trolleriet!
Ännu en tjänst som vårt kära Google erbjuder, men som åtminstone jag inte haft en aning om. Är jag ensam om att bli överraskad av detta - sluta läsa här!
Nu blir texten inte särskilt njutbar, stundtals knappt begriplig, men riktigt skojig om man har den sortens humor.
En post på parallellbloggen, den om min bok, var den som min besöksregistrering visade upp. Min rubrik är ”Hälsa dem därhemma” men den av Google översatta rubriken blir ”Health them at home”. Tja, hur ska en dator veta om det är verbet hälsa eller substantivet hälsa det handlar om?
Singularis och pluralis ställer också till det, det ser man snabbt. För att inte tala om att "om" blir "if" i "Om Klimakteriehäxan"!
Det visar sig i alla fall, att om man är sugen på att se en översatt version av sin blogg kan man gå hit och sedan skriva till url för den site/blogg man vill ha på annat språk (det finns ett 40-tal att välja på). Resultatet kan bli som detta, döm själv hur kul.
Eller rent av som det här, en klassiker i översättningsbranschen som fått många att skratta så att tårarna sprutar.
Minns dessutom en av otaliga idiotöversättningar man fått uppleva i diverse filmer: någon beställer in en Margarita, men ber i den svenska texten om blommor. Eller som i en av mina favoritrullar, "Notting Hill", när Hugh Grant hojtar "Ooopsidaisy", alltså "Hoppsansa" - fast enligt översättningen utbrister han "Hopps, han sa".
Plötsligt tror jag att jag anar var de där textningarna kommer ifrån ...
So folks, enjoy the fact that you are currently reading a truly international blog. Pick the language of your preference, be it German, Hindi or Bulgarian, and in seconds it will appear on your screen, just for you to read.
Enjoy!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, januari 24, 2009
Bättre än vykort
Det var en alldeles vanlig eftermiddag när telefonen ringde. Ja, nu för tiden är det ju nästan lite ovanligt att just den telefonen ringer, mobilerna har tagit över alltmer av trafiken. Men någon hade i alla fall slagit det gamla numret, och jag svarade – förstås.
När jag hör rösten som säger ”hej” i andra änden blir jag alldeles väldigt, oresonligt, överraskat glad.
Han som ringer hörde visserligen av sig röstledes på julafton, men det hade jag ändå lite på känn att det skulle ske. På nyår kom ett sms, tack för det, han visste ju att jag var fullt upptagen med arbete och troligen ändå inte skulle ha svarat om han kostat på ett samtal.
Ni har redan listat ut att det var Sonen som hörde av sig, från andra sidan jordklotet. Hans asiatiska time out från den svenska vintervardagen börjar så smått närma sig slutet och en bokad flygstol från Singapore till Stockholm. Men än så länge njuter han av sol och hav och exotiska maträtter, märkliga dofter, vackra vyer, ett och annat museum och lite nya bekantskaper.
De där vyerna, förresten, dem får man googla sig fram till med ledning av var internetkaféet han mailar ifrån ligger. Grabbens mormor, som inte är uppkopplad, undrar då och då lite försynt om han möjligen skickat något vykort. Det har han inte. Vykort finns liksom inte med i vokabulären längre.
Nu tycker jag naturligtvis att det här med mail egentligen är alldeles jättebra. Jämfört med de gamla vykorten, som kunde komma fram precis hur sent som helst (och långt efter semesterns slut!), så är ett e-brev så otroligt mycket bättre. Billigare dessutom. En och samma adress gäller var än på klotet mottagaren befinner sig. Och man kan ta del av livstecknet sekunder efter att det sänts – inte minst viktigt i lägen när stor dramatik brutit ut någonstans långt bort och man vill försäkra sig om att den som står en nära inte också stått i skottlinjen.
Men hur snabbt än de elektroniska meddelandena rusar fram i cyberrymden så är det något annat när rösten letar sig in i örat. Mycket bättre än vykort!
Och så blev den där nyss så vanliga eftermiddagen lite speciell i alla fall.
Tack för att du ringde!
Copyright Klimakteriehäxan
Här i närheten låg ett av de där internetfiken ... Bilden av stranden i Nha Trang från en reklamsite för turism i Vietnam. Ett ställe att drömma sig bort till så här en månad efter julafton.
När jag hör rösten som säger ”hej” i andra änden blir jag alldeles väldigt, oresonligt, överraskat glad.
Han som ringer hörde visserligen av sig röstledes på julafton, men det hade jag ändå lite på känn att det skulle ske. På nyår kom ett sms, tack för det, han visste ju att jag var fullt upptagen med arbete och troligen ändå inte skulle ha svarat om han kostat på ett samtal.
Ni har redan listat ut att det var Sonen som hörde av sig, från andra sidan jordklotet. Hans asiatiska time out från den svenska vintervardagen börjar så smått närma sig slutet och en bokad flygstol från Singapore till Stockholm. Men än så länge njuter han av sol och hav och exotiska maträtter, märkliga dofter, vackra vyer, ett och annat museum och lite nya bekantskaper.
De där vyerna, förresten, dem får man googla sig fram till med ledning av var internetkaféet han mailar ifrån ligger. Grabbens mormor, som inte är uppkopplad, undrar då och då lite försynt om han möjligen skickat något vykort. Det har han inte. Vykort finns liksom inte med i vokabulären längre.
Nu tycker jag naturligtvis att det här med mail egentligen är alldeles jättebra. Jämfört med de gamla vykorten, som kunde komma fram precis hur sent som helst (och långt efter semesterns slut!), så är ett e-brev så otroligt mycket bättre. Billigare dessutom. En och samma adress gäller var än på klotet mottagaren befinner sig. Och man kan ta del av livstecknet sekunder efter att det sänts – inte minst viktigt i lägen när stor dramatik brutit ut någonstans långt bort och man vill försäkra sig om att den som står en nära inte också stått i skottlinjen.
Men hur snabbt än de elektroniska meddelandena rusar fram i cyberrymden så är det något annat när rösten letar sig in i örat. Mycket bättre än vykort!
Och så blev den där nyss så vanliga eftermiddagen lite speciell i alla fall.
Tack för att du ringde!
Copyright Klimakteriehäxan
Här i närheten låg ett av de där internetfiken ... Bilden av stranden i Nha Trang från en reklamsite för turism i Vietnam. Ett ställe att drömma sig bort till så här en månad efter julafton.
torsdag, januari 22, 2009
Livskvalitet
Hör ett meningsutbyte om begreppet ”livskvalitet”. En stark röst hävdar, att även om det är väldigt viktigt att ha livskvalitet, så går den hur som helst inte att köpa.
Klart att det går!
Det vet ju varenda människa som betalat och burit hem en bunt knarrande tulpaner i olika färger.
Tror du mig inte, så försök.
Livskvaliteten ökar blixtsnabbt och avsevärt när de ljuvliga blommorna står i vasen och sträcker på sig.
Copyright Klimakteriehäxan
Klart att det går!
Det vet ju varenda människa som betalat och burit hem en bunt knarrande tulpaner i olika färger.
Tror du mig inte, så försök.
Livskvaliteten ökar blixtsnabbt och avsevärt när de ljuvliga blommorna står i vasen och sträcker på sig.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 21, 2009
Att bli gammal – riktigt gammal
Hur är det egentligen att bli gammal? Och då menar jag inte äldre, där får man ju ökad insikt dag för dag, utan riktigt gammal?
Visst har vi bilderna klara på näthinnan: filttofflorna som energilöst hasar över ett måttligt blankt linoleumgolv, utan mattor (för snubbelrisken). En knirkande rollator som envist vägrar att klättra över en trottoarkant. Den svårdefinierade lukten, inte direkt snusk, men ändå ganska ofräsch trots dusch och kroppsvård, blandat med städmedel, medicindofter, vissnande blommor och några andra odörer till.
Perspektivet är, i alla fall i mina ögon, måttligt tilltalande.
Och så ”ramlar jag över” Hans Hammarskiöld, snart 84. En sådan man! Ordet ”gubbe” passar definitivt inte.
I mer än 60 år har han fotograferat, hängivet och urskickligt. Han kallas ofta porträttfotograf, eftersom han plåtat mängder av kändisar, författare, skådespelare, kungligheter, men hans bilder visar också mycket mer.
Just nu kan man se en utställning med ett 70-tal av hans bilder på Nationalmuseum, vernissage i fredags – men de finns kvar att se ända tills sommaren är slut, den sista augusti. Hans karriär är alltså fantastiskt lång. Redan 1958 var han med och bildade gruppen ”Tio fotografer”. I dag är han en av de två ursprungliga medlemmar som fortfarande är i livet. Bilderna i utställningen är både nya och gamla, den färskaste från 2008, ett porträtt av konstnären Lennart Aschenbrenner.
Fast tro inte att Hammarskiöld inte har fler järn i elden. Han ställer ut i Lund, i Sundsvall, Göteborg. Böcker kommer, så gott som på löpande badn. Och han fotograferar naturligtvis så gott som varje dag, fast numer tittar han mer intresserat på växter än på människor.
Folk som hamnar framför kameran är inte sällan rädda, det vet han. Då gäller det att vinna deras förtroende, att få dem att glömma den där apparaten som klickar oavbrutet.
Värsta sortens människa att porträttera är, säger Hammarskiöld, skådespelare, för de har alla poserna intränade, vet hur de vill se ut, var i ansiktet de vill ha ljuset.
Hans röst är ungdomlig och ljus och levnadsglad, hans rörelsemönster kvickt och alert. Det går inte att ta fel på entusiasmen, energin, framåtandan.
När jag ser och hör honom inser jag, att det kanske inte alls är så farligt att bli gammal. Riktigt gammal.
Bara man håller igång och bejakar såväl kroppens som hjärnans behov av stimulans, kanske med en kamera i handen ...
Tack för det, Hans Hammarskiöld!
Copyright Klimakteriehäxan
Det här porträttet, av skådespelerskan Gunnel Broström, tog Hans Hammarskiöld 1968. Det finns med på utställningen, som heter "Profiler".
Läs mer om utställningen på museets hemsida.
Och här ser du Hans Hammarskiöld när han är gäst i Eftersnack, sänt i svt2 i går kväll och tidigare idag.
MER LÄSNING FÖR VETERANER - I VETERANEN
Apropå att bli äldre:
Årets första nummer av "Veteranen", Sveriges Pensionärsförbunds medlemstidning, har nyss kommit ut. Och där är jag gästkrönikör, under rubriken "Det är aldrig för sent att börja blogga". Anledningen är min bok "Klimakteriehäxan" (förstås).
Förr än man anar det är det dags att bli medlem! Men tills dess nöjer jag mig gärna med att skriva några rader ...
Visst har vi bilderna klara på näthinnan: filttofflorna som energilöst hasar över ett måttligt blankt linoleumgolv, utan mattor (för snubbelrisken). En knirkande rollator som envist vägrar att klättra över en trottoarkant. Den svårdefinierade lukten, inte direkt snusk, men ändå ganska ofräsch trots dusch och kroppsvård, blandat med städmedel, medicindofter, vissnande blommor och några andra odörer till.
Perspektivet är, i alla fall i mina ögon, måttligt tilltalande.
Och så ”ramlar jag över” Hans Hammarskiöld, snart 84. En sådan man! Ordet ”gubbe” passar definitivt inte.
I mer än 60 år har han fotograferat, hängivet och urskickligt. Han kallas ofta porträttfotograf, eftersom han plåtat mängder av kändisar, författare, skådespelare, kungligheter, men hans bilder visar också mycket mer.
Just nu kan man se en utställning med ett 70-tal av hans bilder på Nationalmuseum, vernissage i fredags – men de finns kvar att se ända tills sommaren är slut, den sista augusti. Hans karriär är alltså fantastiskt lång. Redan 1958 var han med och bildade gruppen ”Tio fotografer”. I dag är han en av de två ursprungliga medlemmar som fortfarande är i livet. Bilderna i utställningen är både nya och gamla, den färskaste från 2008, ett porträtt av konstnären Lennart Aschenbrenner.
Fast tro inte att Hammarskiöld inte har fler järn i elden. Han ställer ut i Lund, i Sundsvall, Göteborg. Böcker kommer, så gott som på löpande badn. Och han fotograferar naturligtvis så gott som varje dag, fast numer tittar han mer intresserat på växter än på människor.
Folk som hamnar framför kameran är inte sällan rädda, det vet han. Då gäller det att vinna deras förtroende, att få dem att glömma den där apparaten som klickar oavbrutet.
Värsta sortens människa att porträttera är, säger Hammarskiöld, skådespelare, för de har alla poserna intränade, vet hur de vill se ut, var i ansiktet de vill ha ljuset.
Hans röst är ungdomlig och ljus och levnadsglad, hans rörelsemönster kvickt och alert. Det går inte att ta fel på entusiasmen, energin, framåtandan.
När jag ser och hör honom inser jag, att det kanske inte alls är så farligt att bli gammal. Riktigt gammal.
Bara man håller igång och bejakar såväl kroppens som hjärnans behov av stimulans, kanske med en kamera i handen ...
Tack för det, Hans Hammarskiöld!
Copyright Klimakteriehäxan
Det här porträttet, av skådespelerskan Gunnel Broström, tog Hans Hammarskiöld 1968. Det finns med på utställningen, som heter "Profiler".Läs mer om utställningen på museets hemsida.
Och här ser du Hans Hammarskiöld när han är gäst i Eftersnack, sänt i svt2 i går kväll och tidigare idag.
MER LÄSNING FÖR VETERANER - I VETERANEN
Apropå att bli äldre:
Årets första nummer av "Veteranen", Sveriges Pensionärsförbunds medlemstidning, har nyss kommit ut. Och där är jag gästkrönikör, under rubriken "Det är aldrig för sent att börja blogga". Anledningen är min bok "Klimakteriehäxan" (förstås).
Förr än man anar det är det dags att bli medlem! Men tills dess nöjer jag mig gärna med att skriva några rader ...
tisdag, januari 20, 2009
Tisdagstema: skylt
Från Södermalms kant sett: en räcka hus, några bergknallar, vatten, träd, en mås - och en skylt. Ett sent bidrag till veckans tisdagstema. Bilden tog jag strax innan vintern kom.
Fler har skyltat i dag - kolla här.
Förresten har jag tre gamla skyltar jag tycker ni kan kika på också, när ni ändå är i gång.
Det här är en varning för klimakteriehäxor eller kanske pantertanter (se nedan!)..
Och här gäller det den äldre generationen - hur farlig nu den kan vara?
Här handlar det om en livsfarlig kombination hur som helst: barn och orm.
Copyright Klimakteriehäxan
Det våras för pantertanterna
Hillary Clinton är 61 och ny utrikesminister i USA. Marit Paulsen kandiderar till EU-parlamentet igen, vid 69 års ålder. Dramatens nya chef heter Marie-Louise Ekman och hon har fyllt 64. Och så vidare.
Det dräller idag helt enkelt av heta pantertanter som framstår som trendsättare.
Det är Aftonbladets medarbetare Lena Mellin, själv i panteråldern, som i dagens tidning sätter fingret på fenomenet.
Då är frågan: är det samma damer som också gjort att djurmönstren håller kvar sitt grepp om modebilden?
För sisådär tjugo år sedan hade vi en piffig dagisfröken, då i 30-årsåldern, som med lysande ögon och frälsning i rösten försäkrade att hon minsann aldrig skulle tröttna på sina leopardfläckiga jeans och tigerrandiga tröjor. Då trodde jag inte på henne. I dag kan jag konstatera att hon utan problem ständigt har kunnat förnya sin djuriska garderob, för de där mönstren har aldrig försvunnit ur modebilden.
I butiker som definitivt inte tänker på panter-tanter när de planerar sina inköp hänger de djur-mönstrade plaggen i långa rader. Och vad hjälper det då att Sveriges allra första pantertant, Kerstin Thorvall, en gång med största allvar uppmanade sina jämnåriga medsystrar att stå emot när suget efter de där mönstren dök upp. Hon föreslog att man på sin höjd skulle köpa en liten sminkväska i leopardimitation, som vaccinering.
Nu kan man (som vanligt, tycker jag) välja och vraka mellan inte så minimalistiska, men snarare animalistiska tröjor, byxor, kjolar, sjalar, mössor – nämn plagget, det finns i panterfläckigt, i storlekar från Extra Small till Extra Extra Lagom. Plus något på varuhusets småbarns-avdelning. Åldersgränsen för pantertanter är vid det här laget helt enkelt avskaffad.
Återstår bara frågan: när kommer teveserien "Pantertanter" igen i rutan?
Fast risken är förstås att den inte är särskilt kul längre. Alltför många skulle kanske känna igen sig, utan att skratta ...
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden ur H&M:s vårkatalog
Det dräller idag helt enkelt av heta pantertanter som framstår som trendsättare.
Det är Aftonbladets medarbetare Lena Mellin, själv i panteråldern, som i dagens tidning sätter fingret på fenomenet.
Då är frågan: är det samma damer som också gjort att djurmönstren håller kvar sitt grepp om modebilden?
För sisådär tjugo år sedan hade vi en piffig dagisfröken, då i 30-årsåldern, som med lysande ögon och frälsning i rösten försäkrade att hon minsann aldrig skulle tröttna på sina leopardfläckiga jeans och tigerrandiga tröjor. Då trodde jag inte på henne. I dag kan jag konstatera att hon utan problem ständigt har kunnat förnya sin djuriska garderob, för de där mönstren har aldrig försvunnit ur modebilden.
I butiker som definitivt inte tänker på panter-tanter när de planerar sina inköp hänger de djur-mönstrade plaggen i långa rader. Och vad hjälper det då att Sveriges allra första pantertant, Kerstin Thorvall, en gång med största allvar uppmanade sina jämnåriga medsystrar att stå emot när suget efter de där mönstren dök upp. Hon föreslog att man på sin höjd skulle köpa en liten sminkväska i leopardimitation, som vaccinering.Nu kan man (som vanligt, tycker jag) välja och vraka mellan inte så minimalistiska, men snarare animalistiska tröjor, byxor, kjolar, sjalar, mössor – nämn plagget, det finns i panterfläckigt, i storlekar från Extra Small till Extra Extra Lagom. Plus något på varuhusets småbarns-avdelning. Åldersgränsen för pantertanter är vid det här laget helt enkelt avskaffad.
Återstår bara frågan: när kommer teveserien "Pantertanter" igen i rutan?
Fast risken är förstås att den inte är särskilt kul längre. Alltför många skulle kanske känna igen sig, utan att skratta ...
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden ur H&M:s vårkatalog
måndag, januari 19, 2009
4th, 4th
Från Tagga ner kom uppmaningen att plocka upp en budkavle som går under namnet ”4th, 4th”. Det går ut på att man på sin blogg publicerar den fjärde bilden i den fjärde bildmappen man har på sin dator, förslagsvis i sällskap med några rader.Resultatet blev i mitt fall ett dimmigt minne från Stockholm, strax söder om Söder, taget i december i fjol. Visst är dimma vackert? Rått, ofta kallt, aningen ovänligt i framtoningen – men i alla fall ...
Ett naket träd fryser förstås ändå inte, står där bara och väntar på bättre tider.
Precis som vi.
Förslaget att plocka upp denna stafettpinne skickar jag nu till några av de många bloggare som jag betraktar som kamerans vänner:
Mossfolk
Risken finns
Akson
Berätta gärna i en kommentar om det leder vidare till nya bilder!
Copyright Klimakteriehäxan
Dagens citat 1
"Min pappa hoppar mycket högre än din pappa."
-Text på ryggen på en t-tröja som satt på Melvin Holm, 4, i dokumentären "Yrke höjdhoppare" om Stefan Holm, sänt i SVT1 i går kväll.
-Text på ryggen på en t-tröja som satt på Melvin Holm, 4, i dokumentären "Yrke höjdhoppare" om Stefan Holm, sänt i SVT1 i går kväll.
Dagens citat2
"Nånannan-ismen breder ut sig i Sverige."
-Anders Isaksson, framstående journalist och författare, som oväntat avled i helgen. Det var han och ingen annan som myntade begreppet nånannan-ism.
-Anders Isaksson, framstående journalist och författare, som oväntat avled i helgen. Det var han och ingen annan som myntade begreppet nånannan-ism.
söndag, januari 18, 2009
Bokbo
Hoppsan, vilken kul idé! Ett litet hus för mina just nu aktuella böcker, en holk för romaner, ett litet eget bo för deckaren som ännu inte hunnit fram till gåtans lösning!”Readers Nest” heter skapelsen, designad av Lisa Widén och Anna Irinarchos, och den kommer att finnas med när möbelmässan i Älvsjö öppnar om några veckor.
Romanerna som ligger på tur har man på nedre våningen, uppe på taket ligger – uppslagen på rätt ställe, utan risk för bruten rygg eller fula hundöron – boken man är mitt i.
Hyllan är gjord i lackerad metall, men jag kan inte låta bli att tänka, att konstruktionen är så enkel att den skulle kunna kopieras i trä, i slöjdsalen, och bli en kul present till en mamma eller pappa från ett händigt barn… Har man utan att skämmas klarat att kopiera Kandells Pilaster i hur många exemplar som helst måste ju den här hyllan vara ännu lättare!
Men heder åt tjejerna, med examen från Beckmans 2006, som kom på idén. Hedersamt också att en av böckerna i kö-högen är en av de bästa romaner som någonsin skrivits (någon som inte håller med?!?): "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg.
Här kan man se andra saker (möbler, lampor, tapeter) som duon, med arbetsnamnet WIS Design, har kreerat, och det är också där jag har lånat bilden.
Copyright Klimakteriehäxan
Bara en fråga
På väg för att storhandla inför kommande vecka stannar jag till med våra sorterade återvinningssopor.Och se vilken syn som möter mig!
Någon har valt att dumpa en stor hög blandat avfall bredvid den gröna container som är tänkt att ta emot pappersförpackningar.
Jag har bara en liten enkel fråga till den Södermalmsbo som valde att slänga sin skit så här:
Hur tänkte du?
Nej, du gjorde väl inte det. Det kan du ju inte ha gjort.
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden tagen på Tantogatan strax efter kl 13.00 i dag.
Tack!
Från Bloggullet, även känd som Gladana, och hennes blogg Midsommar har denna trevliga hälsning kommit till mig. Alltid lika roligt med uppskattning (eller hur?)! Stort stort tack!Nu ska jag inte skicka vidare till samma gamla bloggkamrater som jag alltid återkommer till ... men här är några jag följer som ännu inte kommit med på någon beröm-lista från mig, trots att de varit värda det rätt länge:
Malou som får stå för mina internationella kontakter - hon finns ju i Norge ...
Anna W som skriver Ilovepocket - det gör ju jag också!
Kimmi med Åsiktskanonen som har ett av bloggvärldens bästa bloggnamn.
Lyckliga Grodan som till skillnad från andra grodor trivs bäst i skogen.
Ingela som har en egen skrivbok här som vi får kika in i.
Kreativa människor/bloggare, allihop!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, januari 17, 2009
Naturens under
Det är dags att uppdatera i underverksbranschen igen.
För ett år sedan engagerades 100 miljoner människor världen över i omröstningen om att utse världens sju nya underverk, bland alla de fantastiska anläggningar som människan åstadkommit under historiens gång.
Nu ska samma sak ske, men den här gången gäller det naturliga företeelser: platser, naturmonument eller landskap. Fenomen som norrsken, Golfströmmen eller stjärnfall godkänns inte. Niagarafallen, Stora Barriärrevet och Galapagosöarna finns med bland förslagen. Sverige har en enda kandidat på listan, Sareks nationalpark. 261 områden är nominerade, i 222 länder.
USA:s Grand Canyon omnämns flitigt i förhandstipsen. Jag skulle kunna tänka mig att lägga en röst där; förmodligen det enda nominerade ställe som jag sett med egna ögon. Det besöket blev ett minne för livet, jag lovar – och det berodde inte enbart på platsens storslagna, svårslagna skönhet …
För ett år sedan engagerades 100 miljoner människor världen över i omröstningen om att utse världens sju nya underverk, bland alla de fantastiska anläggningar som människan åstadkommit under historiens gång.
Nu ska samma sak ske, men den här gången gäller det naturliga företeelser: platser, naturmonument eller landskap. Fenomen som norrsken, Golfströmmen eller stjärnfall godkänns inte. Niagarafallen, Stora Barriärrevet och Galapagosöarna finns med bland förslagen. Sverige har en enda kandidat på listan, Sareks nationalpark. 261 områden är nominerade, i 222 länder.
USA:s Grand Canyon omnämns flitigt i förhandstipsen. Jag skulle kunna tänka mig att lägga en röst där; förmodligen det enda nominerade ställe som jag sett med egna ögon. Det besöket blev ett minne för livet, jag lovar – och det berodde inte enbart på platsens storslagna, svårslagna skönhet …
NER I – OCH UPP UR – GRAND CANYON
Min kompis I och jag var ute på äventyr. Vi gick på tjurfäktning (i ösregn) i Mexico City och såg toreadoren fastna på tjurens vassa horn. Vi promenerade på gatorna i San Antonio i Texas och drog folkskaror till fönstren: titta, några galningar är ute och går i nästan 40 plusgrader!
Och så tog vi oss vidare till Grand Canyon, målet för vår utflykt.
Vi var hyfsat vältränade på den tiden, båda två. I prenumererade dessutom på en amerikansk sporttidning, speciellt skriven för folk som företrädesvis tar sig fram till fots. Tidningen visste vilken väg man skulle ta ner i, men framför allt upp ur, den stora dramatiska älvdalen.
Redan på nervägen hamnade vi i beråd. Det går i princip inte att ta fel stig, men vi gjorde det, hamnade på en utsiktsplats på kanten av ett stup. Vilket förlängde vår promenad avsevärt, men det var ju bara att bita ihop.
Stigen utför är relativt smal och bitvis riktigt brant. På den samsas de som går med mulorna, som bär bättre bemedlade (och mindre pigga) turister på ryggen ner till Coloradofloden.
Mulor blir väldigt kissnödiga, visar det sig. Antagligen får de rejält att dricka innan de börjar klättringen nedåt. För längs vägen stannar de både här och där, och tömmer ogenerat blåsan mitt på stigen. Vi fick hoppa över strömmarna efter bästa förmåga, lukten var hemsk.
När vi så äntligen stod vid floden och såg de virvlande strömmarna (som var absolut obadbara trots värmen) visade det sig, att vi fortfarande hade en bit kvar. Vi skulle tillbringa natten på kanjonens botten, enkel inkvartering i våningssängar, efter en middag när vi åt som om vi aldrig förr sett mat. Vid det laget hade vi insett, att vandringen upp skulle bli ganska jobbig. Och varm.
Den där tidningen hade gett I ett entydigt råd: vi borde ta den kortaste vägen upp. Vid middagsbordet dryftade vi saken med de andra fotvandrarna. Alla utom två skulle gå en annan väg, den mindre branta men något längre. De två som satsade på samma väg som vi var killar i 20-årsåldern – I och jag var tio år äldre.
Vi bestämde att mötas före soluppgången och somnade sedan som stenade i våra smala bäddar.
Det var fortfarande kolmörkt när vi trasslade oss ut ur rummet, fick tag i vår vattenflaska (en gallon i plast, med litet öra, i princip omöjligt att bära) och tog oss till startpunkten. Där möttes vi av en skylt. ”For experienced hikers only” stod det, det gick att läsa eftersom grabbarna hade ficklampa.
Jag tittade tveksamt på I. Kunde vi verkligen kallas ”erfarna fotvandrare”? Absolut, sa I, inget att tveka om.
Vi satte av. Det gick brant uppför tämligen direkt. Och det tog inte mer än kanske en halvtimme innan det enda vi såg av vårt manliga sällskap var sulorna på deras gympadojor, snart försvann de helt. Vi gnetade vidare, den tunga vattenflaskan hotade att slita av mitt pekfinger, solen gick upp och lyste obarmhärtigt, ingen skugga fanns, heller inga andra tecken på liv i form av vare sig djur eller människor.
Efter någon timme mötte vi en man på väg ner. Han såg aningen förvånad ut när vi frågade om det var långt kvar till kanten. Svaret var av det undanglidande slaget: jo, det var nog lite kvar, faktiskt … men lycka till, kämpa på, ni ser ju pigga ut!
Om vi såg pigga ut så var det fel. I utvecklade skavsår i rask takt, hennes hälar visade allt större fläckar av rött rått kött. Jag klarade fötterna bättre, men fort gick det inte.
Har man försatt sig i en liknande situation finns det förvisso ingen återvändo. För varje tvär kant som dök upp bakom nästa sväng runt en brant klippa tändes hoppet: det där är Kanten!
Gång på gång blev vi besvikna, nya kanter dök upp ideligen.
Men det är klart, också stigningen upp ur Grand Canyon tar slut.
Då befann vi oss på en bilväg och av skyltarna att döma hade vi ett par kilometer till hotellet, där vi hade ett rum och där vi hade startat morgonen innan. Två kilometer till!
Jag hörde motorljud. En bil! Resolut tog jag ett kliv rakt ut i körbanan och gjorde stopptecken. Föraren stannade. Kunde vi få lifta till hotellet?
Han tittade snabbt på oss, inspekterade först mig, sedan I. Han såg och förstod och nickade: hoppa in!
Hoppade gjorde vi inte, snarare hasade. Men den snälle mannen körde oss ända fram.
Sedan föll vi i var sin säng. Kroppen skrek av trötthet, skavsår, träningsvärk och värmeutmattning.
Dagen därpå tog vi bussen till Las Vegas. Vi linkade mellan Ceasar´s Palace och några andra kasinon. I var ensam i Vegas om att ha träskor, de enda fotbeklädnader hon kunde använda i flera månader på grund av de trasiga hälarna från Grand Canyon. Själv hade jag mörkblå stortånaglar i ett år efteråt, en souvenir som jag rimligen skaffade redan på nervägen.
Allt sammantaget blev det i alla fall en oförglömlig upplevelse, definitivt en av de där sakerna som det är roligare att ha gjort än det är att göra den.
Men visst platsar Grand Canyon på en lista över naturens underverk.
Att I och jag tog oss upp utan hjälp kallar jag faktiskt också i vissa stunder för ett underverk. Fast av den mindre sorten, då.
Copyright Klimakteriehäxan
Bild härifrån.
fredag, januari 16, 2009
Citat
"Jag vet att jag ska träffa de där människorna varje torsdag resten av mitt liv - och det är inte alls så förfärligt som det kan låta!"
-Kristina Lugn om att vara ledamot av Svenska Akademien, i "Skavlan" i SVT1 ikväll.
Inget att klaga på
Visst klagar vi på en hel del? På bussar, på affärer, på skatter, på teveprogram, på service, på politiker, på dålig krogmat – ja, lägg till det ni själva är minst belåtna med, mest benägna att klaga på.
Jag är faktiskt ingen inbiten gnällspik (fast jag kanske kan bli, man vet ju aldrig) och i dag känner jag mest för att hylla en företeelse som också brukar kunna dra in en eller annan kritisk kommentar.
Det är dags att hylla Vård-Sverige.
Allt började i tisdags, när jag gick till en husläkarmottagning, utan bokad tid. Kunde någon barmhärtig samarit möjligen titta i mitt öra som inte uppförde som vanligt?
Det tog inte tio minuter, så tittade doktorn mig i örat och skrev omedelbart ut penicillin. Trumhinnan hade spruckit, det var därför jag hade haft så ont på måndagskvällen att jag nästan kved.
Ordningen var återställd, jag gick nöjd hem, knaprade ett par Alvedon och somnade.
Vaknade, fortfarande lomhörd och med en sorts ständigt närvarande susning som tagit över tystnaden, men det skulle naturligtvis ge med sig.
Döm om min förvåning när jag i eftermiddags började få riktigt ont i örat igen, samma öra, tandvärksont, molande, ilsket, så att jag nästan kved.
Fem i fem kom jag fram till sjukvårdsupplysningen. Genast tillbaka till läkare, sa hon som stod för expertråden. Tjugo över fem svarade man på Söderakuten. Kunde jag vara där klockan sex?
Fem i sex klev jag in där, raskt ropades jag in till doktorn, provtagning vidtog efter ny titt i örat där trumhinnan hade ett (nytt) stort hål.
Tio i sju stod jag på apoteket och hämtade ut starkare antibiotika. Receptarien undrade mot vad jag skulle äta pillren. När hon fick svaret ”akut öroninflammation” tjoade hon till av medkänsla.
-Å, stackars dej, det har jag också haft, det gör så ONT!
Strax efter sju var jag hemma, med remiss till öronakuten som ska uppsökas direkt på måndag morgon.
Och även om jag nu anser att det är fortsatt synd om mig, i alla fall lite, måste jag säga att det är fantastiskt så bra det kan fungera när man tvingas besöka den där delen av landet som kallas Vård-Sverige.
Dessutom kommer jag att få hörseln tillbaka, lovade läkaren. Det tackar vi för (och för att det finns Voltaren). Helt enkelt inget att klaga på.
Dessutom har jag tröstat mig med årets första semla.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag är faktiskt ingen inbiten gnällspik (fast jag kanske kan bli, man vet ju aldrig) och i dag känner jag mest för att hylla en företeelse som också brukar kunna dra in en eller annan kritisk kommentar.
Det är dags att hylla Vård-Sverige.
Allt började i tisdags, när jag gick till en husläkarmottagning, utan bokad tid. Kunde någon barmhärtig samarit möjligen titta i mitt öra som inte uppförde som vanligt?
Det tog inte tio minuter, så tittade doktorn mig i örat och skrev omedelbart ut penicillin. Trumhinnan hade spruckit, det var därför jag hade haft så ont på måndagskvällen att jag nästan kved.
Ordningen var återställd, jag gick nöjd hem, knaprade ett par Alvedon och somnade.
Vaknade, fortfarande lomhörd och med en sorts ständigt närvarande susning som tagit över tystnaden, men det skulle naturligtvis ge med sig.
Döm om min förvåning när jag i eftermiddags började få riktigt ont i örat igen, samma öra, tandvärksont, molande, ilsket, så att jag nästan kved.
Fem i fem kom jag fram till sjukvårdsupplysningen. Genast tillbaka till läkare, sa hon som stod för expertråden. Tjugo över fem svarade man på Söderakuten. Kunde jag vara där klockan sex?
Fem i sex klev jag in där, raskt ropades jag in till doktorn, provtagning vidtog efter ny titt i örat där trumhinnan hade ett (nytt) stort hål.
Tio i sju stod jag på apoteket och hämtade ut starkare antibiotika. Receptarien undrade mot vad jag skulle äta pillren. När hon fick svaret ”akut öroninflammation” tjoade hon till av medkänsla.
-Å, stackars dej, det har jag också haft, det gör så ONT!
Strax efter sju var jag hemma, med remiss till öronakuten som ska uppsökas direkt på måndag morgon.
Och även om jag nu anser att det är fortsatt synd om mig, i alla fall lite, måste jag säga att det är fantastiskt så bra det kan fungera när man tvingas besöka den där delen av landet som kallas Vård-Sverige.
Dessutom kommer jag att få hörseln tillbaka, lovade läkaren. Det tackar vi för (och för att det finns Voltaren). Helt enkelt inget att klaga på.
Dessutom har jag tröstat mig med årets första semla.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, januari 15, 2009
onsdag, januari 14, 2009
EN SEDELÄRANDE BERÄTTELSE eller Hur mycket kan en t-tröja vara värd?
Ibland upptäcker man nyheter som aldrig blir riktigt stora, trots att de faktiskt angår och intresserar massor av människor. Tänk exempelvis på sådana som mig, mamma till en så kallad ung vuxen som befinner sig på resa i Asien. Sonen är inte precis den ende svensk som valt att tillbringa årets gråaste månader i den där delen av världen.
Ett par i hans ålder, från Ulricehamnstrakten, gav sig iväg åt samma håll ungefär samtidigt. De hamnade i Patong Beach, i Thailand. Den 1 december hittade de i en butik var sin t-tröja som de gillade och tog med sig, utan att betala. Polisen grep dem, och sedan dess har de tillbringat tiden i häkte - jul och nyår! - i Phuket. I går fick de sina domar: två år och sex månader var för stöld, men eftersom de erkände brottet blir strafftiden ”bara” hälften så lång.
Hur man tänker om man stjäl saker vet jag väl inte riktigt, sprungen ur en lanthandel som jag är och med nedärvd avsky för snattare. Men jag trodde i alla fall att de allra flesta som satsar på brottets bana inte tar risker för hur små vinster som helst. Vad kan en t-tröja egentligen vara värd?
Jag, som tillhör den svenska befolkningsspillra som aldrig kört ner tårna i sanden på Koh Lanta, frågar mer beresta personer: Vad kan då denna kombination av klädesplagg och souvenir kosta i en normal thailändsk turistshop? En svensk femma, säger någon. En annan menar att om det är för varmt för att man ska orka pruta får man kanske punga ut med en hel tia.
Ett drygt år i thailändskt fängelse lär inte vara någon sinekur. Och visst kan man säga att de bara har sig själva att skylla – hur dum får man vara? Trots det känner jag med mamman här hemma som i lokaltidningen förtvivlat vrider sina händer. Även om just de här två tydligen har halkat runt i lagens utkanter förr och kanske inte är Guds bästa barn så vill ingen mor se dem i den där cellen, i femton månader! Straffet känns liksom inte riktigt i nivå med förseelsen.
Jag har redan mailat denna sedelärande berättelse till Sonen, som förhoppningsvis läser den på något internetcafé. Han är inte kvar i Thailand, så vitt jag vet ”softar” eller ”chillar” han nu i Vietnam. Men fängelserna är nog inte så mysiga där heller.
Fast jag hoppas och tror ju att lanthandlarmoralen ska ha satt sig.
Man ska inte stjäla. Även om det bara handlar om en tröja. Det kan bli väldigt dyrt, i år och månader räknat.
Copyright Klimakteriehäxan
Ett par i hans ålder, från Ulricehamnstrakten, gav sig iväg åt samma håll ungefär samtidigt. De hamnade i Patong Beach, i Thailand. Den 1 december hittade de i en butik var sin t-tröja som de gillade och tog med sig, utan att betala. Polisen grep dem, och sedan dess har de tillbringat tiden i häkte - jul och nyår! - i Phuket. I går fick de sina domar: två år och sex månader var för stöld, men eftersom de erkände brottet blir strafftiden ”bara” hälften så lång.
Hur man tänker om man stjäl saker vet jag väl inte riktigt, sprungen ur en lanthandel som jag är och med nedärvd avsky för snattare. Men jag trodde i alla fall att de allra flesta som satsar på brottets bana inte tar risker för hur små vinster som helst. Vad kan en t-tröja egentligen vara värd?
Jag, som tillhör den svenska befolkningsspillra som aldrig kört ner tårna i sanden på Koh Lanta, frågar mer beresta personer: Vad kan då denna kombination av klädesplagg och souvenir kosta i en normal thailändsk turistshop? En svensk femma, säger någon. En annan menar att om det är för varmt för att man ska orka pruta får man kanske punga ut med en hel tia.
Ett drygt år i thailändskt fängelse lär inte vara någon sinekur. Och visst kan man säga att de bara har sig själva att skylla – hur dum får man vara? Trots det känner jag med mamman här hemma som i lokaltidningen förtvivlat vrider sina händer. Även om just de här två tydligen har halkat runt i lagens utkanter förr och kanske inte är Guds bästa barn så vill ingen mor se dem i den där cellen, i femton månader! Straffet känns liksom inte riktigt i nivå med förseelsen.
Jag har redan mailat denna sedelärande berättelse till Sonen, som förhoppningsvis läser den på något internetcafé. Han är inte kvar i Thailand, så vitt jag vet ”softar” eller ”chillar” han nu i Vietnam. Men fängelserna är nog inte så mysiga där heller.
Fast jag hoppas och tror ju att lanthandlarmoralen ska ha satt sig.
Man ska inte stjäla. Även om det bara handlar om en tröja. Det kan bli väldigt dyrt, i år och månader räknat.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 13, 2009
Tisdagstema: stor maskin
Visst kan väl detta kallas för en stor maskin? Även om det numera finns betydligt större lok? Lite vintrigt landskap med snö och is och fjälltoppar kommer med som på köpet. Fast det är klart, den storslagna naturen får den stora maskinen att se mindre ut ...Fler bilder på tisdagens tema hittar man den här vägen.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 12, 2009
® Klimakteriehäxan – nu med varumärkesskydd!
I dag kom det, papperet som visar att Klimakteriehäxan från och med nu inte bara är en blogg och en bok utan också ett alldeles eget varumärke.Patent- och registrerings-verkets kvarnar hade malt färdigt den 9 januari och från den dagen kan jag alltså ha ett ® här på bloggen.
Det betyder att jag har ensamrätt till namnet i tio år (med möjlighet till förlängning), och skyddet gäller i mitt fall för exempelvis produktion av radio- och teveprogram, olika sorters manusförfattande och bokproduktion samt fotografering.
Vill du veta mer om hur det fungerar hittar du all information här.
Copyright Klimakteriehäxan
Granen står så grön och grann i stugan ...
En bild för dig som i likhet med mig har lite svårt att skiljas från julgranen. Men i morgon finns ingen ursäkt - trots blommorna (se nedan) och de fina gröna skotten, mitt i vintern.Copyright Klimakteriehäxan
Den fantastiska Bang
100 jämna år skulle hon ha fyllt i dag, Barbro Alving, den fenomenala och ojämförbart mångsidiga Bang.
Hon skrev om krig och elände, hon kåserade om vardagen, hon var repliksnabb i radio, hon intervjuade känt folk, hon var pacifist och ensamstående mamma (även om dottern Ruffa så småningom fick en mamma till).
Idag visar det sig att inte ens folk som arbetar på den tidning som tagit sitt namn efter henne är särskilt bekanta med hennes livsverk. Men böckerna finns kvar, ännu en kommer postumt i vår ("Bang om Bang"), och hon borde aldrig få falla i glömska utan bli ihågkommen för såväl reportagen som humorn – ”Käringen mot strömmen” kallade hon sig.
Sent ska jag glömma den gång när jag hade hennes ”Sol över torpet” som sällskap på en tågresa. Jag skrattade så att tårarna rann, medan folk i kupén naturligtvis trodde att jag mist förståndet – sitta och storskratta alldeles ensam, mitt på ljusa dagen, i en av SJ:s andraklassvagnar i trakten av Hallsberg!
På äldre dagar drabbades Bang av ett öde, som just i hennes fall måste ha känts hårdare än för de flesta. Hon, språkets, ordens och vändningarnas mästare fick afasi, förlorade sin uttrycksförmåga, sitt arbetsredskap, sitt kreativa verktyg.
Men eftersom hon var ofantligt produktiv fram till dess finns fortfarande mängder att läsa, låta sig inspireras av – eller bara avnjuta.
Den som har tillfälle bör heller inte missa att se Agneta Wallin i ”Bang”, som ges som soppteaterföreställning på Stockholms Stadsteater, en dramatisering av Barbro Alvings självbiografiska texter som tidigare också turnerat runt om i landet - och som jag bloggat om tidigare här.
Och Maj Wechselmans dokumentär ”Bang och världshistorien” från 2008 är också synnerligen sevärd, den finns ibland på bio och i teve och nu också på dvd.
Dessutom kan du se "Eftersnack" om Bang, från den 16 december 2008, här. Där medverkar både Ruffa och Agneta Wallin!
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden ovan kommer från omslaget till "Sol över torpet" som jag fotograferat av. Den fina teckningen av Bang är gjord av hennes dotter, Ruffa Alving, och boken kom ut 1963 på Folket i Bilds förlag.
Här hyllar DN sin gamla medarbetare. Där ser man också ett tecknat porträtt av henne, att jämföra med dotterns ovan. DN använder en teckning som Birger Lundquist, Ruffas pappa, gjort!
Hon skrev om krig och elände, hon kåserade om vardagen, hon var repliksnabb i radio, hon intervjuade känt folk, hon var pacifist och ensamstående mamma (även om dottern Ruffa så småningom fick en mamma till).
Idag visar det sig att inte ens folk som arbetar på den tidning som tagit sitt namn efter henne är särskilt bekanta med hennes livsverk. Men böckerna finns kvar, ännu en kommer postumt i vår ("Bang om Bang"), och hon borde aldrig få falla i glömska utan bli ihågkommen för såväl reportagen som humorn – ”Käringen mot strömmen” kallade hon sig.
Sent ska jag glömma den gång när jag hade hennes ”Sol över torpet” som sällskap på en tågresa. Jag skrattade så att tårarna rann, medan folk i kupén naturligtvis trodde att jag mist förståndet – sitta och storskratta alldeles ensam, mitt på ljusa dagen, i en av SJ:s andraklassvagnar i trakten av Hallsberg!
På äldre dagar drabbades Bang av ett öde, som just i hennes fall måste ha känts hårdare än för de flesta. Hon, språkets, ordens och vändningarnas mästare fick afasi, förlorade sin uttrycksförmåga, sitt arbetsredskap, sitt kreativa verktyg.Men eftersom hon var ofantligt produktiv fram till dess finns fortfarande mängder att läsa, låta sig inspireras av – eller bara avnjuta.
Den som har tillfälle bör heller inte missa att se Agneta Wallin i ”Bang”, som ges som soppteaterföreställning på Stockholms Stadsteater, en dramatisering av Barbro Alvings självbiografiska texter som tidigare också turnerat runt om i landet - och som jag bloggat om tidigare här.
Och Maj Wechselmans dokumentär ”Bang och världshistorien” från 2008 är också synnerligen sevärd, den finns ibland på bio och i teve och nu också på dvd.
Dessutom kan du se "Eftersnack" om Bang, från den 16 december 2008, här. Där medverkar både Ruffa och Agneta Wallin!
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden ovan kommer från omslaget till "Sol över torpet" som jag fotograferat av. Den fina teckningen av Bang är gjord av hennes dotter, Ruffa Alving, och boken kom ut 1963 på Folket i Bilds förlag.
Här hyllar DN sin gamla medarbetare. Där ser man också ett tecknat porträtt av henne, att jämföra med dotterns ovan. DN använder en teckning som Birger Lundquist, Ruffas pappa, gjort!
söndag, januari 11, 2009
Förr i världen
Bloggblad, även känd som Marianne Bokblad, är en flitig och läsvärd bloggare som jag så gott som dagligen tittar in hos. Men en text som jag hade totalmissat finns här, och den rekommenderar jag till läsning för alla som har några minuter över.
En koncentrerad levnadsskildring, ett kvinnoöde, från 1800-talet. Huvudpersonen heter Britta-Cajsa och hon slutade sina dagar på fattigstugan i Kimstad.
En koncentrerad levnadsskildring, ett kvinnoöde, från 1800-talet. Huvudpersonen heter Britta-Cajsa och hon slutade sina dagar på fattigstugan i Kimstad.
Barr och blommor
Julen sjunger på sista versen, i alla fall för oss som låter tomtarna härska fram till Knut. Granen dricker fortfarande vatten lika törstigt som på julafton, hyacinterna är slut, amaryllisarna på upphällningen. Glögg finns det som vanligt kvar till nästa december, nu är det snart dags att - mot bättre vetande - bära hem den första semlan.
Men det är det där med granen ...
Vår julgran blommar, för andra gången på alla år såvitt jag kan minnas. Jo visst, den barrar naturligtvis samtidigt, men det är det där med blommorna som väcker min medkänsla. Lite skäms jag också: här har vi släpat hem ett träd som, om det fått stå kvar i skogen och växa, hade kunnat komma till mycket bättre nytta. Samma känsla som när jag på något kontor (”papperslöst”) tittar på högen med utprintade ark med en enda rad på, papper som ingen behöver utan bara slänger – tror folk verkligen att skogens alla träd bara står där för deras skull?
Julgranen bereder oss i alla fall glädje och njutning, även innan den visar prov på sin livskraft genom att i så gott som varje grentopp presentera en liten blomma.
Var och en är förstås ett konstverk i all sin oansenlighet. Man ser dem nästan inte. Det är lite som med människor: kanske gör de inte så mycket väsen av sig och sitt, men om man tittar efter lite noggrannare finns både kvalitet, skönhet och finess där.
Och med tiden så barrar ju även vi, på sätt och vis.
Dessutom får människans och julgranens historia likartade slut: vi slängs ut och eldas upp, och någonstans på vägen sjunger någon en passande melodi också.
Som Dottern sa när vi hade begravt en gråsparv och hon tyckte att en sång var på sin plats:
-Vi kan väl ta den där ”Ja må du leva uti hundrade år”!?
Bra tänkt. Fast hopplöst, i alla fall när det gäller gråsparvar och julgranar.
Copyright Klimakteriehäxan
Men det är det där med granen ...
Vår julgran blommar, för andra gången på alla år såvitt jag kan minnas. Jo visst, den barrar naturligtvis samtidigt, men det är det där med blommorna som väcker min medkänsla. Lite skäms jag också: här har vi släpat hem ett träd som, om det fått stå kvar i skogen och växa, hade kunnat komma till mycket bättre nytta. Samma känsla som när jag på något kontor (”papperslöst”) tittar på högen med utprintade ark med en enda rad på, papper som ingen behöver utan bara slänger – tror folk verkligen att skogens alla träd bara står där för deras skull?Julgranen bereder oss i alla fall glädje och njutning, även innan den visar prov på sin livskraft genom att i så gott som varje grentopp presentera en liten blomma.
Var och en är förstås ett konstverk i all sin oansenlighet. Man ser dem nästan inte. Det är lite som med människor: kanske gör de inte så mycket väsen av sig och sitt, men om man tittar efter lite noggrannare finns både kvalitet, skönhet och finess där.
Och med tiden så barrar ju även vi, på sätt och vis.
Dessutom får människans och julgranens historia likartade slut: vi slängs ut och eldas upp, och någonstans på vägen sjunger någon en passande melodi också.
Som Dottern sa när vi hade begravt en gråsparv och hon tyckte att en sång var på sin plats:
-Vi kan väl ta den där ”Ja må du leva uti hundrade år”!?
Bra tänkt. Fast hopplöst, i alla fall när det gäller gråsparvar och julgranar.
Copyright Klimakteriehäxanlördag, januari 10, 2009
Stjärtklättrare
Jag trodde nog att jag var ensam om den där känslan. Upplevelsen av att något är på glid, på väg nedåt, ohejdbart, olustigt, obekvämt. Och dessutom med den där egenskapen att ständigt göra sig påmind, ta plats i hjärnan när de små grå egentligen behövs till så mycket annat.
Tänk att det skulle bli en man som gjorde klart för mig att företeelsen finns på riktigt, att uppenbarligen många fler varit med om detta!
För i dag står det i tidningen, i svart på vitt: stjärtklättraren finns.
Det är den gudabenådade Berglin som i sin sedvanliga lördagsteckning i SvD tar upp ämnet.
Kanske beror denna hans insikt på att han samarbetar med sin fru när han gör sina bilder, kanske beror det på att den stjärtklättrande trosan uppenbarligen har en manlig släkting: pungtrillarkalsonger (jag fattar inte riktigt hur de funkar, men ändå).
Mina stjärtklättrare är jättesnygga att se på. Underbyxor i tämligen ordinär modell av moderiktig hipster-typ (vilket ord! men de kallas ju så), panterfläckiga, i skönt mjukt tyg.
Nu kan man ju med visst fog undra varför människan köper trosor för att de är snygga – relativt få personer kommer rimligen att ha en chans att titta på dem, annat än i tvättstugan eller möjligen i omklädningsrummet om det skulle råka bli tal om ett träningspass.
Men så är i alla fall jag funtad, att jag vill att underkläder ska vara vackra OCH bekväma. Livet blir lite roligare då.
Fast det är klart, om den fina trosan visar sig vara en stjärtklättrare, då har den snart gjort sitt.
Mest förundrad är jag ändå över att det blev en karl som hjälpte mig till insikten om hur utbrett fenomenet förmodligen är. Det känns lite som när jag hade läst ”Frestelsernas berg” av Jonas Gardell för många år sedan. Han, av alla människor, fick mig att förstå hur det kan kännas att ha fyllt 70 och lida av livmoderframfall. En väldigt bra bok, om ni inte har läst den.
Vem skriver romanen om stjärtklättraren?
Copyright Klimakteriehäxan
Tänk att det skulle bli en man som gjorde klart för mig att företeelsen finns på riktigt, att uppenbarligen många fler varit med om detta!
För i dag står det i tidningen, i svart på vitt: stjärtklättraren finns.
Det är den gudabenådade Berglin som i sin sedvanliga lördagsteckning i SvD tar upp ämnet.
Kanske beror denna hans insikt på att han samarbetar med sin fru när han gör sina bilder, kanske beror det på att den stjärtklättrande trosan uppenbarligen har en manlig släkting: pungtrillarkalsonger (jag fattar inte riktigt hur de funkar, men ändå).
Mina stjärtklättrare är jättesnygga att se på. Underbyxor i tämligen ordinär modell av moderiktig hipster-typ (vilket ord! men de kallas ju så), panterfläckiga, i skönt mjukt tyg.
Nu kan man ju med visst fog undra varför människan köper trosor för att de är snygga – relativt få personer kommer rimligen att ha en chans att titta på dem, annat än i tvättstugan eller möjligen i omklädningsrummet om det skulle råka bli tal om ett träningspass.
Men så är i alla fall jag funtad, att jag vill att underkläder ska vara vackra OCH bekväma. Livet blir lite roligare då.
Fast det är klart, om den fina trosan visar sig vara en stjärtklättrare, då har den snart gjort sitt.
Mest förundrad är jag ändå över att det blev en karl som hjälpte mig till insikten om hur utbrett fenomenet förmodligen är. Det känns lite som när jag hade läst ”Frestelsernas berg” av Jonas Gardell för många år sedan. Han, av alla människor, fick mig att förstå hur det kan kännas att ha fyllt 70 och lida av livmoderframfall. En väldigt bra bok, om ni inte har läst den.
Vem skriver romanen om stjärtklättraren?
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, januari 09, 2009
Heja Elisabet!
Fjärde upplagan av Let´s Dance börjar nu. Jag följer det, slaviskt, säsong efter säsong. Tycker att det är imponerande att se hur icke-dansarna blir bättre och bättre.
Låt mig bekänna redan innan programmet har börjat, att jag den här gången helhjärtat hejar på min gamla kollega Elisabet Höglund. En sådan modig flicka! Och eftersom jag vet att hon är full av energi och osedvanligt målmedveten, i kombination med att vara en äkta tävlingsmänniska, hoppas jag att hon ska gå riktigt långt.
Hon har en toppdansare som partner, Tobias Karlsson, men ryktet säger att hon redan har några små skador att ta hand om. Det är inget för latmaskar och fegisar, det där med tävlingsdans. Och det är just därför jag tror att det kan passa Elisabet!
HEJA!
Copyright Klimakteriehäxan
Låt mig bekänna redan innan programmet har börjat, att jag den här gången helhjärtat hejar på min gamla kollega Elisabet Höglund. En sådan modig flicka! Och eftersom jag vet att hon är full av energi och osedvanligt målmedveten, i kombination med att vara en äkta tävlingsmänniska, hoppas jag att hon ska gå riktigt långt.
Hon har en toppdansare som partner, Tobias Karlsson, men ryktet säger att hon redan har några små skador att ta hand om. Det är inget för latmaskar och fegisar, det där med tävlingsdans. Och det är just därför jag tror att det kan passa Elisabet!
HEJA!
Copyright Klimakteriehäxan
Hemtam i sagans värld
”Pomperipossa” var en dunderhit.Både Sonen och Dottern gillade den där sagan, som faktiskt var något som åtminstone han otroligt tidigt kunde utantill, varenda stavelse. Ögonen lyste när han kom till hennes ”toja toja nääääsa”, den var ju (i vår bokversion) alldeles blålila, jättelång och symbolen för Ondskan. Var han rädd? Blev han skrämd? Fick han fel impulser?
Jag tror att historien om den otrevliga häxan var det första exemplet på underhållningsvåld som han mötte i livet - det har förvisso blivit fler ...
Och inte är det i så fall sagan som åsamkat honom problem senare. Man måste komma ihåg något viktigt: den slutar lyckligt, blodsutgjutelsen är behärskad, det goda vinner över det onda, man ska inte vara elak mot barn – se där sensmoralen av Pomperipossa-äventyret!
Sedan dök fler ruskigheter upp i våra högläsningsböcker: Rödluvans mormor blev uppäten av vargen, Hans och Greta skulle tillagas i ugnen, den fula ankungen mobbades konsekvent och skoningslöst, Tomtebo-barnen fick minsann lägga sig utan kvällsmat, ett förgiftat äpple förpassade Snövit till kistan …
Nu är frågan: har jag skadat mina barn för livet genom att bjuda dem på alla dessa skräckhistorier, vid tidig ålder?
En undersökning har gjorts bland 3000 föräldrar i England. Och det visar sig, att moderna britter allt oftare väljer bort de klassiska sagorna, eftersom de anses för otäcka.
Men jag tror att AB:s Wendela-krönikör Terri Eriksson är på rätt spår.
”Sagor hjälper barn att gestalta alla de rädslor de bär på. Det är lättare att vara rädd för spöken och häxor än jordens undergång och att mamma ska dö”, skriver hon.
Nog för att jag kan förstå att det framstår som politiskt inkorrekt att gång på gång bekräfta att ingen lever lyckligare än en prinsessa som fått sin prins, att våld kan löna sig, att trolleri kan fungera, att mörker alltid är farligt bara genom att vara just mörkt – eftersom inget av detta visat sig hålla i längden.
Fast visst finns det också ett stort värde i att bevara den litterära formen i en klassisk saga, man får väl som förälder slänga in en liten bruksanvisning! Barns fattningsförmåga får heller inte underskattas, de lär sig att känna igen en saga och tar den för vad den är, blir helt enkelt hemtama i sagovärlden.
Dessutom lär oss sagan ofta att kärlek är värd att sträva efter och skydda, att familjeliv inte sällan är komplicerat, att grymhet inte är något att beundra, att folk man kallar häxor faktiskt långt ifrån alltid förtjänar det.
Och så kan man ha många underbara högläsningsstunder tillsammans, vilket är guld värt för både stora och små och en investering för livet.
Copyright KlimakterieHÄXAN
Källa: Daily Mail
torsdag, januari 08, 2009
Detta ska bli min melodi
UPPDATERAT
Det är snart dags att krypa till kojs.
Jag ser verkligen fram emot det i dag, mer än andra dagar.
Vi har ju alla fått inpräntat i oss att det är viktigt med sömnen, skönhetssömnen. Den funkar också på såväl humör som hälsa, det är ställt utom varje tvivel.
Men utvecklingen går ju framåt på alla fronter.
Nu ska jag bli smal medan jag sover. Någon som heter Anneli har gått ner sjutton kilo – i sömnen. Fantastiskt bekvämt! Släng GI-tabellerna, smalmenyerna, Viktväktarkokböckerna, lågkaloriprodukterna, stenålderskosten, grönsakstallrikarna, flygvärdinnemetoden, ananaskuren!
Underverket åstadkoms av en cd som följer med en av dessa tidningar som jag då och då köper. Jag har inte hunnit läsa artikeln än, men budskapet på omslaget är ju glasklart: på med cd:n samtidigt som jag kryper ner under täcket och så, simsalabim!
Jag har varnat Maken att om han möter en benig människa vid frukostbordet i morgon bitti ska han inte bli rädd, det är bara mitt nya smala jag som sovit gott till det avmagrande ljudet från en skiva. Ja inte vilken skiva som helst, alltså, den är unik, det står det också på tidningens omslag.
Och om jag skulle tappa bara sisådär tolv av de där sjutton kilona på raken så kan jag köra den där cd:n någon mer natt, inget problem.
Detta ska helt enkelt bli min melodi. Stay tuned, som det brukar heta!
UPPDATERING
Nu har jag vaknat, efter en natts stärkande sömn. Men jag måste göra er besvikna: jag har inte gått ner ett enda gram, allt sitter där det satt i går kväll, ingenting, absolut ingenting har hänt.
Fast den upplysningen ska inte behöva göra någon ledsen. Det beror naturligtvis inte på att den nya smärtfria bantningsmetoden inte fungerar.
Bara jag kommer på var jag har lagt den där cd:n så ...
Copyright Klimakteriehäxan
Det är snart dags att krypa till kojs.
Jag ser verkligen fram emot det i dag, mer än andra dagar.
Vi har ju alla fått inpräntat i oss att det är viktigt med sömnen, skönhetssömnen. Den funkar också på såväl humör som hälsa, det är ställt utom varje tvivel.
Men utvecklingen går ju framåt på alla fronter.
Nu ska jag bli smal medan jag sover. Någon som heter Anneli har gått ner sjutton kilo – i sömnen. Fantastiskt bekvämt! Släng GI-tabellerna, smalmenyerna, Viktväktarkokböckerna, lågkaloriprodukterna, stenålderskosten, grönsakstallrikarna, flygvärdinnemetoden, ananaskuren!
Underverket åstadkoms av en cd som följer med en av dessa tidningar som jag då och då köper. Jag har inte hunnit läsa artikeln än, men budskapet på omslaget är ju glasklart: på med cd:n samtidigt som jag kryper ner under täcket och så, simsalabim!
Jag har varnat Maken att om han möter en benig människa vid frukostbordet i morgon bitti ska han inte bli rädd, det är bara mitt nya smala jag som sovit gott till det avmagrande ljudet från en skiva. Ja inte vilken skiva som helst, alltså, den är unik, det står det också på tidningens omslag.
Och om jag skulle tappa bara sisådär tolv av de där sjutton kilona på raken så kan jag köra den där cd:n någon mer natt, inget problem.
Detta ska helt enkelt bli min melodi. Stay tuned, som det brukar heta!
UPPDATERING
Nu har jag vaknat, efter en natts stärkande sömn. Men jag måste göra er besvikna: jag har inte gått ner ett enda gram, allt sitter där det satt i går kväll, ingenting, absolut ingenting har hänt.
Fast den upplysningen ska inte behöva göra någon ledsen. Det beror naturligtvis inte på att den nya smärtfria bantningsmetoden inte fungerar.
Bara jag kommer på var jag har lagt den där cd:n så ...
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 07, 2009
”Modell för en dag”
En vän röst i mobilen. Hon har fått mitt nummer av en väninna och har nu ett oemotståndligt erbjudande: jag kan få bli modell för en dag! Ensam eller tillsammans med max tre personer bjuds jag på sminkning och proffsfotografering, utan köptvång. Bara att komma överens om en tid, gå dit helt au naturelle, ha med sig ett par ombyten till överkroppen och så bli plåtad så som stjärnorna blir …
Hon som lämnat ut mitt nummer visste förstås att jag skulle nappa. Jag har aldrig smusslat med att jag är fåfäng, gillar flärd. Fast jag tycker egentligen inte alls om att befinna mig framför kameran, även om man hamnar där ibland. Men det här kunde jag testa, det var ju till och med gratis!
Dottern fnissade och ville följa med, flera av hennes kompisar har gjort det och tyckt det varit kul.
Så inföll Den Stora Dagen, Dagen F som i Fotomodell.
Vi kommer in i en tjusig lägenhet med utsikt över Stureplan, med silvriga gardiner, högt i tak, vita soffor med massor av kuddar, glittriga golvlampor, vackra kakelugnar och anställda klädda i svart. Flashiga modemagasin att bläddra i, kaffemaskin, citronvatten, några små chokladtryfflar.
Hon som ska ge mig ett ansikte undrar om jag har några önskemål. Det har jag. Smyg bort femton kilo, säger jag, och ge mig "extra allt" för övrigt. Kvinnan tar mig inte på orden utan sminkar mig så som en äldre dam bör se ut, alltså i diskretaste laget för kamerans (och min) smak.
Dottern svarar lite svävande på samma fråga, och resultatet är häpnadsväckande: hon har mängder av ögonskugga som glittrar, får generöst av allt annat, och påminner mig faktiskt om Madonna, vilket väl måste vara en komplimang även om Dottern är betydligt yngre.
Sedan får vi vänta en god stund och har tid att studera våra medsystrar, ingen man syns till. Flera har ganska stora kassar med ombyten, har uppenbarligen haft svårt att välja. Somliga har också extra skor (till överkroppen?!?), några ser riktigt nervösa ut – som om allt vore på största allvar, som om Talangscouten häckade bakom sammetsdraperierna och Elles redaktör smög runt silvergardinerna.
Så blir det dags. Vi turas om. Jag är först ut, intar pose efter pose framför olika bakgrunder, känner mig extremt fånig, konstgjord och fnissig. Hela tiden måste jag tänka på att hålla ner hakan, ”annars blänker glasögonen”.
Dottern tar över och man kan höra på fotografen att det blir lite roligare nu.
Vi sitter onaturligt på en skinnsoffa, vi hamnar i fläkt som ska vispa runt håret, vi vrider nästan halsen ur led, vi ställs i motljus, åtminstone jag får hålla händerna så att de till största möjliga del skymmer halsen. Det är faktiskt riktigt skojigt.
Sedan ska man få se mästerverken, vilket i vårt fall betydde ganska lång väntetid. Men så blev det vår tur. Slutprodukten, fotona, kommer upp på en dataskärm.
Dottern är skitsnygg, skulle platsa i vilken tidning eller annonskampanj som helst.
Och Modern då? Jag? Själva initiativtagaren till hela äventyret?
Hm.
Jag kan kanske säga att det är en nyttig insikt man får. Den där halsen jag helst hade sträckt lite på ser ut som lånad av en nyslaktad kalkon. Tyckte jag kanske så sent som i slutet av det gamla året att mina rynkor inte var så gruvliga? Oj, det kanske hände något så här alldeles i början av januari? Nedsjunken på den där soffan kan man tro att jag är en säck med huvud. Och bilder på en människa med vitblont hår i motljus – nej men snälla fotografen!
Dottern skrattar så hon kiknar.
Kameran ljuger inte, som bekant. Det är helt enkelt så där jag ser ut.
Ja ja.
Nu har jag i alla fall varit modell för en dag. Och det lär, föga överraskande, bli den enda dagen i den karriären för min del.
Men det var trots allt ganska roligt.
Copyright Klimakteriehäxan
Vi var på The Studio i Stockholm. Bilderna kan förstås köpas, styckevis eller i paket. Man kan boka ett fototillfälle för 825 kronor, då ingår tre bilder.
Hon som lämnat ut mitt nummer visste förstås att jag skulle nappa. Jag har aldrig smusslat med att jag är fåfäng, gillar flärd. Fast jag tycker egentligen inte alls om att befinna mig framför kameran, även om man hamnar där ibland. Men det här kunde jag testa, det var ju till och med gratis!
Dottern fnissade och ville följa med, flera av hennes kompisar har gjort det och tyckt det varit kul.
Så inföll Den Stora Dagen, Dagen F som i Fotomodell.
Vi kommer in i en tjusig lägenhet med utsikt över Stureplan, med silvriga gardiner, högt i tak, vita soffor med massor av kuddar, glittriga golvlampor, vackra kakelugnar och anställda klädda i svart. Flashiga modemagasin att bläddra i, kaffemaskin, citronvatten, några små chokladtryfflar.
Hon som ska ge mig ett ansikte undrar om jag har några önskemål. Det har jag. Smyg bort femton kilo, säger jag, och ge mig "extra allt" för övrigt. Kvinnan tar mig inte på orden utan sminkar mig så som en äldre dam bör se ut, alltså i diskretaste laget för kamerans (och min) smak.
Dottern svarar lite svävande på samma fråga, och resultatet är häpnadsväckande: hon har mängder av ögonskugga som glittrar, får generöst av allt annat, och påminner mig faktiskt om Madonna, vilket väl måste vara en komplimang även om Dottern är betydligt yngre.
Sedan får vi vänta en god stund och har tid att studera våra medsystrar, ingen man syns till. Flera har ganska stora kassar med ombyten, har uppenbarligen haft svårt att välja. Somliga har också extra skor (till överkroppen?!?), några ser riktigt nervösa ut – som om allt vore på största allvar, som om Talangscouten häckade bakom sammetsdraperierna och Elles redaktör smög runt silvergardinerna.
Så blir det dags. Vi turas om. Jag är först ut, intar pose efter pose framför olika bakgrunder, känner mig extremt fånig, konstgjord och fnissig. Hela tiden måste jag tänka på att hålla ner hakan, ”annars blänker glasögonen”.
Dottern tar över och man kan höra på fotografen att det blir lite roligare nu.
Vi sitter onaturligt på en skinnsoffa, vi hamnar i fläkt som ska vispa runt håret, vi vrider nästan halsen ur led, vi ställs i motljus, åtminstone jag får hålla händerna så att de till största möjliga del skymmer halsen. Det är faktiskt riktigt skojigt.
Sedan ska man få se mästerverken, vilket i vårt fall betydde ganska lång väntetid. Men så blev det vår tur. Slutprodukten, fotona, kommer upp på en dataskärm.
Dottern är skitsnygg, skulle platsa i vilken tidning eller annonskampanj som helst.Och Modern då? Jag? Själva initiativtagaren till hela äventyret?
Hm.
Jag kan kanske säga att det är en nyttig insikt man får. Den där halsen jag helst hade sträckt lite på ser ut som lånad av en nyslaktad kalkon. Tyckte jag kanske så sent som i slutet av det gamla året att mina rynkor inte var så gruvliga? Oj, det kanske hände något så här alldeles i början av januari? Nedsjunken på den där soffan kan man tro att jag är en säck med huvud. Och bilder på en människa med vitblont hår i motljus – nej men snälla fotografen! Dottern skrattar så hon kiknar.
Kameran ljuger inte, som bekant. Det är helt enkelt så där jag ser ut.
Ja ja.
Nu har jag i alla fall varit modell för en dag. Och det lär, föga överraskande, bli den enda dagen i den karriären för min del.
Men det var trots allt ganska roligt.
Copyright Klimakteriehäxan
Vi var på The Studio i Stockholm. Bilderna kan förstås köpas, styckevis eller i paket. Man kan boka ett fototillfälle för 825 kronor, då ingår tre bilder.
tisdag, januari 06, 2009
Tisdagstema: vinter
Kallt men ingen snö. Isen tjocknar. Så ser vintern ut hos mig.Och så läser jag en riktigt vintrig bok, som legat på kö länge: Majgull Axelssons "Is och vatten, vatten och is" - vintrigare omslagsbild får man väl leta efter?!?
Kolla hur vintern ser ut hos andra - bara att klicka här så hittar du fler tolkningar av tisdagstemat!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 05, 2009
När Ingo vann
Det har snart gått femtio år sedan den där natten som alla som upplevde den fortfarande minns som om det vore i går, extra påmind blir man när ”jubileerna” från 1959 nu radas upp.
Boxningsfeber rådde i landet, en riktigt smittsam variant. Folk som aldrig någonsin tidigare hade ägnat den där sporten en tanke engagerade sig, nationalhedern stod bestämt på spel, ingenting tycktes viktigare än det som skulle utspela sig mellan repen i en ring i USA.
Ingo var mannen som fick Sverige att ställa väckarklockan mitt i natten.
I vår familj var det självklart att vara vaken. Min pappa, måttligt sportintresserad generellt sett, såg fram emot evenemanget, som direktsändes i radio. Mamma hängde väl på i någon sorts solidaritet, hennes engagemang för Ingemar Johansson låg kanske någonstans på skvallerpressnivå i dåtidens damtidningar, där Birgit förekom flitigt vid Hjältens sida.
Varför jag inte lugnt sov vidare vet jag inte, barn och boxning är ju inte en självklar kombination, jag kan inte påminna mig att jag egentligen alls begrep vad det handlade om. Men ändå kan jag minnas en upplevelse av intensiv koncentration kring radioapparaten, en sorts spänning utan förklaring.
I efterhand har vi ju förstått, vi som var för små då, att det var ingenting mindre än idrottshistoria som utspelade sig – och vi upplevde det samtidigt som det hände, där på Yankee Stadium i New York.
I efterhand har jag fått klart för mig, att Ingo inför 30 000 åskådare besegrade Floyd Patterson med knockout efter två minuter och tre sekunder i tredje ronden. Sverige hade fått en världsmästare i tungviktsboxning, The Champ var ”vår”. Och det var sensationellt.
Men det jag så här femtio år senare minns allra bäst, det är stunden strax efter att domaren räknat ut Floyd och höjt Ingemars näve i luften.
Då sa min mamma, jag kan höra det än:
-Nää hörnini, nu tar jag och sätter på kaffe!
Så firades segern i den svenska sommarnatten, vid ett köksbord i Barndomslandet.
Fast jag antar att jag fick saft. Och så är det ett faktum att jag än i dag hyser ett svagt, men dock otvetydigt intresse för boxning.
Copyright Klimakteriehäxan
Boxningsfeber rådde i landet, en riktigt smittsam variant. Folk som aldrig någonsin tidigare hade ägnat den där sporten en tanke engagerade sig, nationalhedern stod bestämt på spel, ingenting tycktes viktigare än det som skulle utspela sig mellan repen i en ring i USA.
Ingo var mannen som fick Sverige att ställa väckarklockan mitt i natten.
I vår familj var det självklart att vara vaken. Min pappa, måttligt sportintresserad generellt sett, såg fram emot evenemanget, som direktsändes i radio. Mamma hängde väl på i någon sorts solidaritet, hennes engagemang för Ingemar Johansson låg kanske någonstans på skvallerpressnivå i dåtidens damtidningar, där Birgit förekom flitigt vid Hjältens sida.
Varför jag inte lugnt sov vidare vet jag inte, barn och boxning är ju inte en självklar kombination, jag kan inte påminna mig att jag egentligen alls begrep vad det handlade om. Men ändå kan jag minnas en upplevelse av intensiv koncentration kring radioapparaten, en sorts spänning utan förklaring.
I efterhand har vi ju förstått, vi som var för små då, att det var ingenting mindre än idrottshistoria som utspelade sig – och vi upplevde det samtidigt som det hände, där på Yankee Stadium i New York.
I efterhand har jag fått klart för mig, att Ingo inför 30 000 åskådare besegrade Floyd Patterson med knockout efter två minuter och tre sekunder i tredje ronden. Sverige hade fått en världsmästare i tungviktsboxning, The Champ var ”vår”. Och det var sensationellt.
Men det jag så här femtio år senare minns allra bäst, det är stunden strax efter att domaren räknat ut Floyd och höjt Ingemars näve i luften.
Då sa min mamma, jag kan höra det än:
-Nää hörnini, nu tar jag och sätter på kaffe!
Så firades segern i den svenska sommarnatten, vid ett köksbord i Barndomslandet.
Fast jag antar att jag fick saft. Och så är det ett faktum att jag än i dag hyser ett svagt, men dock otvetydigt intresse för boxning.
Copyright Klimakteriehäxan
På bio - alldeles för länge
Igår hände det som numera händer alldeles för sällan: vi gick på bio.
Men är det då inte typiskt att man lyckas lösa biljett till ett ädelpekoral. Och ännu mera typiskt att det pågår i inemot tre timmar!
Rollistan var befolkad av idel stereotyper, men den som är speciellt intresserad av kor och hästar kan för all del få sitt lystmäte. Vykort var det också gott om.
Kändis i huvudroll: Nicole Kidman, med huvudsaklig uppgift att stå rätt upp och ner och se mager ut, varierat med turer på hästryggen.
Okänd hunk/ögongodis som den "spännande älskaren": Hugh Jackman. Brandon Walters är och spelar en liten pojke med ett fantastiskt ansikte, se där ett litet plus i kanten.
Så är det lite krig, lite romantik, lite oväder, lite skurkar, lite magi och lite dramatik i en salig blandning.
”Australia” heter filmen och jag tycker inte du ska gå och se den om du inte har sett absolut alla andra filmer som finns på repertoaren just nu.
Är de andra inte bättre så är de sannolikt åtminstone kortare.
Vilket i sammanhanget är en absolut fördel.
Copyright Klimakteriehäxan
Men är det då inte typiskt att man lyckas lösa biljett till ett ädelpekoral. Och ännu mera typiskt att det pågår i inemot tre timmar!
Rollistan var befolkad av idel stereotyper, men den som är speciellt intresserad av kor och hästar kan för all del få sitt lystmäte. Vykort var det också gott om.
Kändis i huvudroll: Nicole Kidman, med huvudsaklig uppgift att stå rätt upp och ner och se mager ut, varierat med turer på hästryggen.
Okänd hunk/ögongodis som den "spännande älskaren": Hugh Jackman. Brandon Walters är och spelar en liten pojke med ett fantastiskt ansikte, se där ett litet plus i kanten.
Så är det lite krig, lite romantik, lite oväder, lite skurkar, lite magi och lite dramatik i en salig blandning.
”Australia” heter filmen och jag tycker inte du ska gå och se den om du inte har sett absolut alla andra filmer som finns på repertoaren just nu.
Är de andra inte bättre så är de sannolikt åtminstone kortare.
Vilket i sammanhanget är en absolut fördel.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 04, 2009
Mobilberoende
Nog för att det kan förefalla ofantligt länge sedan, men jag var faktiskt en av dem som länge vägrade mobiltelefon. Ansåg att om man ville ha tag på mig så fanns jag nåbar, hemma eller på jobbet, och den tid jag vistades mellan de två stationerna tyckte jag inte att någon behövde ha koll på mig. Få ärenden är så överhängande att de inte kan klaras av lite senare, eller hur?
Numer behöver den meningen byta tempus: Få ärenden var så överhängande att de inte kunde klaras av … för numera är allt överhängande. Den som gått ifrån sin mobil känner sig som en halv människa, i den finns ju halva livet: kontaktuppgifterna till så gott som alla man vill kunna ta kontakt med. Förr i världen lärde vi oss snabbt nummer efter nummer – idag kan man knappt sitt eget, eftersom det bara är en av alla informationer som lagrats i mobilens minne.
Där finns också några sparade sms som betydde mycket när de kom och som fortsatt att betyda något. Enstaka bilder, visserligen av halvdan kvalitet, men ändå av visst värde. Minnesanteckningar, samtalsräkning, de där mms:n som förmedlade semesterstämning och värme långt bortifrån.
Och det är bara att erkänna: vid det här laget är också jag fast i mobilträsket. Alltså blev det knepigt när min telefon drunknade i Årstaviken. Ingen återupplivnings-åtgärd hade effekt. Jag stod som naken, onåbar, utan möjlighet att kontakta massor av människor vars (mobil)nummer jag enbart har i, just det, vad annars, mobilen. Och de kunde inte få tag i mig.
Nu väntar jag som bäst på att en ny telefons batteri ska bli laddat och brukbart. Då får jag också veta hur mycket information som gick till Mälarens botten – och hur mycket som faktiskt finns kvar på sim-kortet, som tack och lov verkar kunna simma, precis som namnet antyder.
Ja, det känns som ofantligt länge sedan jag dristade mig till att påstå att jag inte behövde någon mobil. "Mobilberoende" är en etikett som kan klistras också på mig. Antagligen är det väl också bara en tidsfråga innan jag ständigt går omkring med en snäcka i örat, eller en bluetooth-mojäng på tröjan. För tänk om det tar för lång tid för mig att svara? Det gör det ju ibland, när mobilen envist ringande leker kurragömma i handväskan.
Men hinner jag inte få fatt i den och svara ringer man väl igen om det är något viktigt?
Få ärenden är så överhängande att de inte kan klaras av lite senare. Precis som förr. Om man tänker efter. Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
Numer behöver den meningen byta tempus: Få ärenden var så överhängande att de inte kunde klaras av … för numera är allt överhängande. Den som gått ifrån sin mobil känner sig som en halv människa, i den finns ju halva livet: kontaktuppgifterna till så gott som alla man vill kunna ta kontakt med. Förr i världen lärde vi oss snabbt nummer efter nummer – idag kan man knappt sitt eget, eftersom det bara är en av alla informationer som lagrats i mobilens minne.
Där finns också några sparade sms som betydde mycket när de kom och som fortsatt att betyda något. Enstaka bilder, visserligen av halvdan kvalitet, men ändå av visst värde. Minnesanteckningar, samtalsräkning, de där mms:n som förmedlade semesterstämning och värme långt bortifrån.
Och det är bara att erkänna: vid det här laget är också jag fast i mobilträsket. Alltså blev det knepigt när min telefon drunknade i Årstaviken. Ingen återupplivnings-åtgärd hade effekt. Jag stod som naken, onåbar, utan möjlighet att kontakta massor av människor vars (mobil)nummer jag enbart har i, just det, vad annars, mobilen. Och de kunde inte få tag i mig.Nu väntar jag som bäst på att en ny telefons batteri ska bli laddat och brukbart. Då får jag också veta hur mycket information som gick till Mälarens botten – och hur mycket som faktiskt finns kvar på sim-kortet, som tack och lov verkar kunna simma, precis som namnet antyder.
Ja, det känns som ofantligt länge sedan jag dristade mig till att påstå att jag inte behövde någon mobil. "Mobilberoende" är en etikett som kan klistras också på mig. Antagligen är det väl också bara en tidsfråga innan jag ständigt går omkring med en snäcka i örat, eller en bluetooth-mojäng på tröjan. För tänk om det tar för lång tid för mig att svara? Det gör det ju ibland, när mobilen envist ringande leker kurragömma i handväskan.
Men hinner jag inte få fatt i den och svara ringer man väl igen om det är något viktigt?
Få ärenden är så överhängande att de inte kan klaras av lite senare. Precis som förr. Om man tänker efter. Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, januari 03, 2009
Möte med elementen
Vet inte riktigt vad jag ska tro om det här året som är alldeles färskt. Om inledningen ger indikationer på hur resten ska bli är det inte särskilt lovande.
Det startade redan på nyårsnatten.
Jag började brinna. Hade en sak med fårskinn på mig, det var ju ganska kylslaget, och sträckte handen efter något ätbart som fångat mitt intresse. På bordet stod också levande ljus, och innan jag hann tänka kände jag värmen längs armen. Tillsammans med en kompis som stod precis bredvid släckte vi direkt – med bara någon millisekund till godo slapp jag förvandlas till en fackla, vilket inte hade varit nyttigt.
Dock rynkade alla omkring mig på näsan medan kvällen framskred. Jag luktade illa, väldigt illa. Kom ändå billigt undan.
Så skulle jag ta en promenad i det vackra vädret. Kameran i ena fickan, telefon i den andra – man är ju alltid nåbar, bevars.
Ingen ringde. Men kameran ville jag använda. I kylan som kommit och hälsat på har vattnet bildat former tillsammans med träd och stenar vid Årstavikens strand, små konstverk som glittrar, is som juveler.
Den roligaste isformationen fanns på en trädstam som hänger ut över vattnet. Den skulle jag föreviga.
Jo, visst såg jag att det kunde vara halt på stenarna. Men jag hade ju ändå skor med bra sulor. Och jag rörde mig försiktigt.
Vad hjälpte det? Fötterna började glida, allt gick i ultrarapid, men var absolut omöjligt att hejda. En sko rakt ner i vattnet, strax därpå den andra, höger hand också. Brrrrr, så kallt! Och så vått! En man såg mitt bad och kom till undsättning, även om jag egentligen ingen behövde, eftersom jag befann mig två decimeter från land på ungefär en halv meters djup.
Det droppade om telefonen, kameran såg torrare ut. Själv var jag genomblöt nästan upp till midjan. Promenaden tillbaka hem gick i hög fart, men kläderna hann frysa stela i alla fall.
Väl hemma igen tömde jag skorna, hängde in dunjackan i torkskåpet och blåste varmluft på telefonen med hårtorken. Hjälpte inte.
Ingen mobil alltså. Kameran verkar funka. Kläderna har torkat (men inte skorna). Jag kommer inte att ha mardrömmar, det här var inte farligt, bara fånigt. Mina knän är blåslagna och ömmar, höger tumme verkar stukad. Inte mycket att bråka om.
Men har jag nu redan varit utsatt för både eld och vatten innan 2009 är två dagar gammalt verkar prognosen lite sisådär.
För även om man ska umgås med elementen vill jag gärna ha lite mer att säga till om när det där umgänget ska utformas.
Ska jag hamna i en sjuhelsikes storm härnäst? Jordskred?
Om man prompt vill se det inträffade från den positiva sidan så har jag i alla fall aldrig förr inlett utebadarsäsongen redan den 2 januari.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om jag fick den där bilden? Tyvärr, den är fortfarande otagen. Håll till godo med en annan, från minuten innan mitt ofrivilliga isbad!
Det startade redan på nyårsnatten.
Jag började brinna. Hade en sak med fårskinn på mig, det var ju ganska kylslaget, och sträckte handen efter något ätbart som fångat mitt intresse. På bordet stod också levande ljus, och innan jag hann tänka kände jag värmen längs armen. Tillsammans med en kompis som stod precis bredvid släckte vi direkt – med bara någon millisekund till godo slapp jag förvandlas till en fackla, vilket inte hade varit nyttigt.
Dock rynkade alla omkring mig på näsan medan kvällen framskred. Jag luktade illa, väldigt illa. Kom ändå billigt undan.
Så skulle jag ta en promenad i det vackra vädret. Kameran i ena fickan, telefon i den andra – man är ju alltid nåbar, bevars.
Ingen ringde. Men kameran ville jag använda. I kylan som kommit och hälsat på har vattnet bildat former tillsammans med träd och stenar vid Årstavikens strand, små konstverk som glittrar, is som juveler.
Den roligaste isformationen fanns på en trädstam som hänger ut över vattnet. Den skulle jag föreviga.
Jo, visst såg jag att det kunde vara halt på stenarna. Men jag hade ju ändå skor med bra sulor. Och jag rörde mig försiktigt.
Vad hjälpte det? Fötterna började glida, allt gick i ultrarapid, men var absolut omöjligt att hejda. En sko rakt ner i vattnet, strax därpå den andra, höger hand också. Brrrrr, så kallt! Och så vått! En man såg mitt bad och kom till undsättning, även om jag egentligen ingen behövde, eftersom jag befann mig två decimeter från land på ungefär en halv meters djup.
Det droppade om telefonen, kameran såg torrare ut. Själv var jag genomblöt nästan upp till midjan. Promenaden tillbaka hem gick i hög fart, men kläderna hann frysa stela i alla fall.
Väl hemma igen tömde jag skorna, hängde in dunjackan i torkskåpet och blåste varmluft på telefonen med hårtorken. Hjälpte inte.
Ingen mobil alltså. Kameran verkar funka. Kläderna har torkat (men inte skorna). Jag kommer inte att ha mardrömmar, det här var inte farligt, bara fånigt. Mina knän är blåslagna och ömmar, höger tumme verkar stukad. Inte mycket att bråka om.
Men har jag nu redan varit utsatt för både eld och vatten innan 2009 är två dagar gammalt verkar prognosen lite sisådär.
För även om man ska umgås med elementen vill jag gärna ha lite mer att säga till om när det där umgänget ska utformas.
Ska jag hamna i en sjuhelsikes storm härnäst? Jordskred?
Om man prompt vill se det inträffade från den positiva sidan så har jag i alla fall aldrig förr inlett utebadarsäsongen redan den 2 januari.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om jag fick den där bilden? Tyvärr, den är fortfarande otagen. Håll till godo med en annan, från minuten innan mitt ofrivilliga isbad!
fredag, januari 02, 2009
Telefonetikett
Det finns oändligt många regler för hur vi ”bör” uppföra oss, så många att det kan bli jättetjocka böcker, eviga frågespalter och otaliga orosmoment. Hoppsan, det där var kanske fel? Gjorde jag bort mig nu? Vilken gaffel fick man äta det här med? Oj, var det någon som såg att jag glömde?
De där uppförandekoderna har också ett antal specialeditioner, särskilda förhållningsorder gäller för högtidligheter som begravning och bröllop. Köer kräver sin eftertanke. Och nutidens teknikanvändare har ”netikett” att ta hänsyn till.
Själv har jag förvisso trampat i klaveret vid rader av tillfällen, i de mest skilda sammanhang – trogna läsare vet att jag är ett obotligt fall av ”foot-in-the-mouth”-sjukan. Men det finns ett område som jag verkligen är ständigt medveten om att jag inte behärskar. Det gäller telefonsamtal.
Få prylar använder man så ofta både i jobbet och privat som telefonen. Jag vill inte långprata i onödan, avskyr när folk som sitter fem dörrar bort använder luren för att prata om oväsentligheter som gärna kunde ha väntat till lunchbordet vi ändå delar. Har aldrig haft den där trånande tonåringens behov av att ha bästa kompisen närvarande varje vaken sekund, om inte fysiskt så i alla fall via telefonnätet.
Och om ett samtal från någon man verkligen gärna pratar en stund med ändå kommer i fel ögonblick går det ju alltid att förklara att det passar bättre om en timme, eller att man själv gärna ringer upp – det bör inte såra någon modern människa.
Men så har jag en väninna P som ger mig bryderi varje gång hon ringer. Vi bor nära varandra och ses ganska ofta, hon är en person jag verkligen uppskattar att umgås med, klok, varm och behaglig. Men det funkar uruselt telefonledes, jag har aldrig fattat varför.
Om det är jag som ringer henne blir det inga problem, jag har fått lära mig att den som ringer upp är den som tar initiativ till att avsluta samtalet, så det gör jag när mitt ärende är framfört, trogen min princip att inte bli långrandig. Det lyckas inte alltid med alla, den man talar med hör inte på det örat utan är pratsugen och förlänger konversationen, men till sist går min stoppsignal fram.
Annat blir det när P ringer. Vi klarar av det som var aktuellt, anledningen till att hon greppade luren över huvud taget. Så småpratar vi lite om ditt och datt, om vädret, om ungarna, om hur dagen eller veckan har varit, om ett reafynd, om lite vad som helst, helt enkelt.
Och sedan?
Sedan blir det liksom stillestånd. Tyst. Jag avvaktar hennes ”hej då”, men det kommer inte. Spelar ingen roll om jag fortsätter min kompakta tystnad i något som för mig framstår som en obruten evighet.
Naturligtvis härdar jag inte ut, utan famlar efter en ny tråd. Men den tar ju också slut. Det blir tyst på linjen igen. Jag gör kanske ett illa maskerat försök att komma till vägs ände, fast då händer det inte sällan att P hittar en ny ingång, en ny tråd om än tunn.
Så där kan det hålla på. Och slutet blir oftast ändå att jag säger att något pockar på min uppmärksamhet, något som kokar över, ja vad som helst.
Röd om telefonörat av både långbänk och lurfriktion lägger jag generat på.
Fast jag har vett att skämmas.
Än en gång har jag brutit mot telefonetiketten, den som föreskriver hur ett samtal ska avslutas. Vilket bevisligen är oändligt mycket mer komplicerat än att inleda ett.
Men om det nu är så enkelt att börja med ett ”hej” borde det väl inte vara så svårt att klämma fram ett ”hej då”?
Och så tar man resten när man ses, öga mot öga!
Copyright Klimakteriehäxan
De där uppförandekoderna har också ett antal specialeditioner, särskilda förhållningsorder gäller för högtidligheter som begravning och bröllop. Köer kräver sin eftertanke. Och nutidens teknikanvändare har ”netikett” att ta hänsyn till.
Själv har jag förvisso trampat i klaveret vid rader av tillfällen, i de mest skilda sammanhang – trogna läsare vet att jag är ett obotligt fall av ”foot-in-the-mouth”-sjukan. Men det finns ett område som jag verkligen är ständigt medveten om att jag inte behärskar. Det gäller telefonsamtal.
Få prylar använder man så ofta både i jobbet och privat som telefonen. Jag vill inte långprata i onödan, avskyr när folk som sitter fem dörrar bort använder luren för att prata om oväsentligheter som gärna kunde ha väntat till lunchbordet vi ändå delar. Har aldrig haft den där trånande tonåringens behov av att ha bästa kompisen närvarande varje vaken sekund, om inte fysiskt så i alla fall via telefonnätet.
Och om ett samtal från någon man verkligen gärna pratar en stund med ändå kommer i fel ögonblick går det ju alltid att förklara att det passar bättre om en timme, eller att man själv gärna ringer upp – det bör inte såra någon modern människa.
Men så har jag en väninna P som ger mig bryderi varje gång hon ringer. Vi bor nära varandra och ses ganska ofta, hon är en person jag verkligen uppskattar att umgås med, klok, varm och behaglig. Men det funkar uruselt telefonledes, jag har aldrig fattat varför.
Om det är jag som ringer henne blir det inga problem, jag har fått lära mig att den som ringer upp är den som tar initiativ till att avsluta samtalet, så det gör jag när mitt ärende är framfört, trogen min princip att inte bli långrandig. Det lyckas inte alltid med alla, den man talar med hör inte på det örat utan är pratsugen och förlänger konversationen, men till sist går min stoppsignal fram.
Annat blir det när P ringer. Vi klarar av det som var aktuellt, anledningen till att hon greppade luren över huvud taget. Så småpratar vi lite om ditt och datt, om vädret, om ungarna, om hur dagen eller veckan har varit, om ett reafynd, om lite vad som helst, helt enkelt.
Och sedan?
Sedan blir det liksom stillestånd. Tyst. Jag avvaktar hennes ”hej då”, men det kommer inte. Spelar ingen roll om jag fortsätter min kompakta tystnad i något som för mig framstår som en obruten evighet.
Naturligtvis härdar jag inte ut, utan famlar efter en ny tråd. Men den tar ju också slut. Det blir tyst på linjen igen. Jag gör kanske ett illa maskerat försök att komma till vägs ände, fast då händer det inte sällan att P hittar en ny ingång, en ny tråd om än tunn.
Så där kan det hålla på. Och slutet blir oftast ändå att jag säger att något pockar på min uppmärksamhet, något som kokar över, ja vad som helst.
Röd om telefonörat av både långbänk och lurfriktion lägger jag generat på.
Fast jag har vett att skämmas.
Än en gång har jag brutit mot telefonetiketten, den som föreskriver hur ett samtal ska avslutas. Vilket bevisligen är oändligt mycket mer komplicerat än att inleda ett.
Men om det nu är så enkelt att börja med ett ”hej” borde det väl inte vara så svårt att klämma fram ett ”hej då”?
Och så tar man resten när man ses, öga mot öga!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, januari 01, 2009
Nytt år - nygamla blommor
Rosorna längs min promenadväg verkar vara på väg att ge upp, låta sig besegras av vintern, kuvas av minusgraderna, anfrätta av bristen på näring i form av solstrålar. Allt färre visar sina trotsiga rosaröda kronblad, allt fler hänger med huvudet mot den frostnupna marken medan det första tunna istäcket försöker breda ut sig över Årstaviken. Men vad mer kan man begära? Att ha överlevt nyåret måste för en ros vara att ha levt på övertid.
Och tack och lov kan man nu hälsa det nya året med vårvinterns verkliga humörräddare: tulpaner. En gammal nyhet, visst. Tack och lov för tulpaner!
