lördag, oktober 06, 2007

Soppa med Bang-kryddning

Det kallas soppteater.
Majssoppa med chili (gott!), vatten, bröd, kaffe och en kaka.
Och så en timmes teater. En person på scenen, fullt vid borden i salongen.
Vi har betalat 160 kronor per skaft för att (åter)stifta bekantskapen med en person som faktiskt betytt väldigt mycket för väldigt många. Jag räknar mig till dem.

Hon blev känd som Bang, men hette förstås Barbro Alving. Journalist i långbyxor och basker, ständigt med en cigarrett i nypan, med omfattande alkoholvanor och i så gott som ständig ekonomisk knipa, trots en enastående karriär, främst som utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter. Ensamstående mamma dessutom, en kvinna som efter att ha tröttnat på männen fann en annan kvinna att dela sitt liv med, Loyse Sjöcrona, gemenligen kallad Viran.
Bang var också en engagerad pacifist och kvinnosakskämpe, nära vän med Elin Wägner.

Tyvärr visar det sig att Bangs berömmelse är på väg att dö ut. Folk verkar inte ha hört talas om henne längre, trots att de själva inte är helt unga. Det är verkligen synd.

Bang avled för tjugo år sedan, drabbad av afasi som gjorde henne oförmögen att skriva och prata ordentligt de sista fyra åren av sitt liv.
Men dessförinnan hade hon uträttat desto mer. Frontreportage i DN, artiklar i Idun/VeckoJournalen, kåserier, radioprogram. Kanske hade hon inte alltid tentaklerna helt utfällda under storpolitiska kriser, men hon hade en iakttagelseförmåga utöver de flestas, och hon var suverän i sina formuleringar.
Dessutom kunde hon vara rolig, förfärligt rolig.

Jag har en bok av Barbro Alving som kom ut 1963. ”Sol över torpet” heter den, och den består av den sortens vardagsskildringar av livet tillsammans med Viran och Barnet (dottern Ruffa) som hon från början signerade Käringen mot Strömmen.
När jag läste den där boken första gången satt jag på ett tåg. Och började skratta. Först lite fnittrande, sedan allt ljudligare, och till sist satt jag där och gapskrattade så tårarna rann, alldeles ensam, medan förundrade medpassagerare liksom drog sig var och en åt sitt håll, så gott det nu gick i den trånga kupén.

Den sista kåseriboken – av ett 30-tal! – kom ut 1973. Hennes reportage har getts ut i bokform, i fyra volymer. Jag har dem alla. ”Allvarligt talat och roligt sagt” är underrubriken på de tre sista, som gavs ut efter Barbro Alvings död. En bra beskrivning och sammanfattning av hennes verk.

Om drygt ett år, i januari 2009, skulle Bang
ha fyllt 100 år.
Teaterföreställningen som jag sett i dag, som soppteater på Stockholms Stadsteater, skulle passa bra som en hyllning på 100-årsdagen.
Den bygger helt på Barbro Alvings egna texter.
Bang spelas, engagerat och livligt, av Agneta Wallin, i regi av Judith Hollander. Den fiffiga scenografin, av Sven Dahlberg och Anja Rühle, fungerar jättebra, liksom ljudillustrationerna, som ger tidsautentisk lokalfärg åt historien.
Pjäsen kan ses igen i november, också då som soppteater.
Gör det! Det är soppa med Bang-kryddning - vilket är långt ifrån soppigt...

Copyright Klimakteriehäxan

Föreställningen recenserades i DN - här - och i SvD - läs här - och uppmärksammades dessutom med en separat artikel härom dagen, skriven av Cordelia Edvardson - en annan pennförare med stor integritet.

Och om du vill veta mer om Barbro Alving hittar du en innehållsrik text här, skriven av Elisabeth Stenborg, universitetslektor i litteraturvetenskap vid universitetet i Växjö.

3 kommentarer:

  1. Oj, var det för tjugo år sedan...

    SvaraRadera
  2. kulsprutan11:27 fm

    Bang - en av mina idoler på den tiden det begav sig.
    Så bra du berättar om henne och lyckliga du som fick soppa med Bangsmak!

    SvaraRadera
  3. Väldigt intressant att läsa vad du skrivit om Bang! Jag har också läst mycket av henne och om henne. Tycker hon verkade vara en mycket intressant person med många bottnar.

    SvaraRadera