tisdag, juni 26, 2018

Sommarböcker i topp

Sista topplistan hos Johannas deckarhörna innan det blir sommaruppehåll. Och ämnet idag är tips på böcker som utspelar sig under sommaren.
Det visar sig inte vara alldeles enkelt.

"Sommarboken" av Tove Jansson är svår att undvika. Om den lilla flickan Sofia och hennes farmor, deras samtal och funderingar, med skärgårdsinramning.

"Sol över torpet" av Barbro Alving är en favorit. Fick mig att skratta högt första gången jag läst den! Skojig svensk semester.

Jenny Colgan har seglat upp som en feelgood-stjärna och jag läste nyss hennes "Det lilla bageriet på strandpromenaden" (The Little Beach Street Bakery). Ganska puttrig men väldigt förutsägbar. 

"Sunes sommar" av Anders Jacobsson och Sören Olsson konsumerade jag inte som bok utan som film. Som jag fnissade! Men när jag skulle se om den efter några år var det inte alls lika kul utan mer långsamt ... fast några skratt fanns kvar. Och som läsning kanske den funkar än?

Är det fusk att ta med en bok vars handling utspelar sig i en miljö där det är evig sommar? Jag tar risken och slår ett slag för Brasiliens mästare, Jorge Amado. "Guldfruktens land" (Sao Jorge dos Ilhévs), kanske. Finns många att välja bland. Just den här utspelar sig på och runt de en gång så viktiga  kakaoodlingarna. Solen lyser över dem alla!

Trevlig (bok)sommar, ser fram emot nya topplistor i augusti!

Copyright Klimakteriehäxan 

måndag, juni 25, 2018

Speltokig – eller bara korkad?

Det är alldeles för enkelt att fastna. Jag gillar spel!
På den tiden man gick på krogen på helgerna gick jag gärna till roulettebordet. Men jag fick inte förlora mer än 50 kronor, sedan var det dags att lägga av. Det funkade.

Många år senare ramlade jag över det första elektroniska fickspelet. Knappandet visste inga gränser. Jag och killen jag jobbade med tävlade varje ledig stund. Vi slog varandras poäng, vi trumpetade ut våra triumfer, vi uppförde oss knappast som vuxna.

När en stationär pc fanns på plats hemma för första gången upptäckte vi något som hette "Tiles and Tribulations". Livsfarligt! Man blev sittande, långt in på nätterna, trots att morgnarna var tidiga med ungar som skulle till skolan och jobbet väntade.

De är värst, de här spelvarianterna när man bara tävlar mot sig själv. I andra spel som Word Feud och Cross Boss är man beroende av en med/motspelare, och det blir välbehövliga pauser. Solospelen är annorlunda. Läget man hamnar i beskrivs enklast som "bara en gång till, jag kan bättrre, nu blir det rekord ...". Det blir det ju långt ifrån varje gång. Och ändå ...

"Candy Crush" blev en farsot som gjorde sina svenska upphovspersoner stenrika på nolltid. Visst spelade jag! Det gjorde "alla" andra också, på bussen, på t-banan, i kassakön. Men jag gav mig själv högsta vuxenpoäng när jag bet ihop och avinstallerade appen.

Fast nu är det dags igen. Ramlade över "Woody Puzzle". Spelade intensivt. Tog bort det. Men la in det igen. Personligt rekord för närvarande 4081 poäng. Det går att slå.

Bara en gång till, jag kan bättre, nu blir det rekord ... innan jag tar mig samman och lägger också detta spel i den elektroniska soptunnan. Och får nya poäng, av vuxentyp.
Ska jag kallas spelgalen? Tokig? Eller bara korkad?

Sanna står för temat i Gems Weekly Photo Challenge.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 24, 2018

JordGUBBAR?

Nästan inget går upp mot jordgubbar så här års.
I familjen kallas jag ibland för jordgubbsmissbrukare, fast jag anser att förstavelsen miss- inte är möjlig i sammanhanget. Sanningen är dock att jag kan äta de röda godingarna när som helst, nästan hur många som helst.

Annat var det när jag var liten: tålde varken smultron eller jordgubbar. Kräktes direkt. Som tur var gick det över relativt tidigt, och sedan dess är min kärlek lika passionerad år efter år. Mina egna ungar tror jag att jag vaccinerade mot den där sorgliga allergin, eftersom jag båda gångerna var gravid på sommaren och åt jordgubbar i princip oavbrutet.

Mitt starkaste jordgubbsminne är annars från när jag kan ha varit sisådär tio år. Jag och min bästis skickades av mamma till den lokale odlaren för att hämta bären hon beställt. Väl framme parkerade vi väluppfostrat våra cyklar vid grinden och gick in. Ivar, så hette han, plockade fram det vi skulle ha.
Så tittade han lite fundersamt på oss och frågade, när han funderat klart, om vi kanske ville smaka?

Naturligtvis ville vi det! Ja tack! Ivar gick tillbaka in och kom ut igen. I ena handen en jordgubbe, i den andra en kniv. Så delade han bäret på mitten och vi fick halva var, så himla generöst ... Vi cyklade hem och jag minns inte om vi kommenterade den halverade gubben, men jag glömmer det aldrig!

I midsommarens hemburna skörd fanns två figurer som utmärkte sig framför de övriga. Vad de föreställer? Tja, någon sorts monster kanske? Av den goda sorten, i så fall!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juni 23, 2018

Hurra för utemöbler mitt i stan!

Har ni också lagt märke till den trevliga trenden som makthavarna (?) anslagit lite fräscha pengar till? Jag tänker på inköp av solstolar som ställs upp så att vi, den så kallade allmänheten, kan slå oss ner en stund. För att filosofera, fingra på mobilen, leta efter något i handväskan eller helt enkelt bara se på omgivningen.

Vet inte när de första stolarna ställdes ut, men vet att jag blev väldigt häpen när jag upptäckte ett gäng här på Södermalm. Mitt i snön stod de och såg faktiskt inte särskilt inbjudande ut. Det var den 8 mars (jag publicerade fotot redan då förstås) och vi vågade knappt ens drömma om en stund i solen!
Det visar sig att redan för åtta år sedan fanns ett 30-tal fällstolar på Sergels torg, men det minns jag inte att jag la märke till.

Nu har jag sett sådana här sittgrupper på ett par andra ställen också, och min bloggarkompis BP har dokumenterat att man även i Täby slagit till och ställt upp utemöbler mitt i byn, på det som folkhumorn uppenbarligen kallar Döda Torget. Kanske i din kommun också? Hurra i så fall!

Misströsta nu inte. Det kommer att dröja innan snön lägger sig över stolarna nästa gång. Endera dagen återvänder sommaren och vi kan ta dem i bruk igen! Och ta ett dopp i sjön mellan varven!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 22, 2018

En älsklingsbild från midsommar

Grå himmel. Blåsigt. Regnskurar. Termometern visar 11,5 (plus)grader. Inte fel med galonisar i år heller ...
Bilden tog jag för 28 år sedan. Tror jag.
Glad midsommar!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 21, 2018

I midsommartid


Midsommarhelgen står för dörren. Det verkar bli typiskt väder: små solstunder, kylslaget, rejäla regnskurar. Tur att det finns tröst att hämta! Då tänker jag på matbordet, och på bokhyllan.
Mias bokhörna har förstås ställt en ny helgfråga, det vore ju inte torsdag annars:
Följer du någon Booktuber?

Och svaret är kort och koncist och glasklart: Nej. Är över huvud taget dålig på poddar och Youtubers. Har inte känt behovet. Inser naturligtvis att jag förmodligen missar ett och annat jag skulle kunna uppskatta, men dygnet får inte fler timmar för det.

Bonusfrågan gäller hur vi firar midsommar, och den kan också få ett kort svar: Inte så översvallande. Det var kul med dans kring stången, blomsterkrans i håret och sådant när barnen var små, men nu blir det mest sill och lax, jordgubbar och lite vitt vin, tror jag. Kanske med bubblor i?

Dessutom fick jag med mig en liten marguerit med midsommarstång nedstucken i krukan, med flagga och allt, till det facila priset 27:90 hos Lidl. Räknas det som firande? Ja, varför inte?

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 20, 2018

I full blom sedan 1964

Blåsippan ute i backarna står
Niger och säger att nu är det vår!

Jovisst, så sjunger vi i visan om de ljuvliga små blomstren som sticker upp medan det fortfarande kan ligga en och annan snöfläck kvar på marken och de bruna fjolårslöven bara hunnit multna till hälften.

Men i mitt liv har de där blommorna funnits att beskåda varenda dag året om, ända sedan 1964. Då renoverades min pappas barndomshem och vi flyttade in. Besluten stod som spön i backen: färger, tapeter, golv, lampor. Och inredningen i badrummet. Det blev kakel upp på halva väggen, resten skulle täckas med våtrumstapet.

Mamma föll direkt för den stiliserade blåsippsbacken. Pappa måste ha ställt sig mer tveksam, för mamma vädjade till mitt estetiske sinne (eller om det nu var min nedärvda förtjusning i allt vad blommor heter) och hon fick mitt stöd. Det blev blåsippor.

Nu har de trots allt blommat ut. En läcka under badkaret betyder att allt det gamla ska bort. Nya beslut ska tas. Och i det existerande utbudet av väggbeklädnad för våtrum finns inga sippor alls (men franska liljor!).
Fast jag bevarar de gamla både i minnet och på bild. Så har vi haft det i Barndomslandet!

Bra blommat, små sötnosar! Dock är det som alltid så att originalet slår kopian.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 19, 2018

Läsning från Down Under


Kanske har vi eller i alla fall jag dålig koll på litteratur som skrivs eller skrivits i Australien.
Men Johanna i deckarhörnan konstaterar: Det kommer en himla massa spännande titlar från Australien. Författare eller böcker, ni väljer själva vilket som hamnar på veckans australiensiska topplista.

Hurra! Nu får jag chansen att tala varmt för en av dem, en som jag haft glädjen att bli god vän med sedan jag gjorde en halvtimmes porträttprogram om henne för Sveriges Television. Sonya Hartnett fick ALMA-priset (Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne) 2008. Då hade jag aldrig hört talas om henne.

Men när det stod klart att jag skulle åka till Melbourne och träffa henne fick jag förstås läsa på. Och fann en fantastisk författare! Priset går förvisso till någon som skriver främst för barn och ungdom, men Sonyas böcker läser vuxna med stor behållning.

ALMA-juryns känsloladdade motivering löd så här: "Med psykologiskt djup och ett under ytan vibrerande raseri skildrar hon ungas villkor utan att väja för livets mörka sidor. Detta gör hon med språklig virtuositet och lysande berättarförmåga: hennes verk blir en kraftkälla."

Det är en synnerligen produktiv människa vi talar om. Hon har i genomsnitt gett ut en bok om året sedan 1984. Böckerna är översatta till en rad språk, på svenska finns om jag räknar rätt åtta titlar.
I en av dem spelar ABBA en viktig roll  i få länder var den svenska supergruppen mer populär än i just Australien, och Sonya kunde alla låtarna, sjöng glatt med i dem när vi lyssnade på en cd i bilen ...

En bok har Sonya skrivit som inte är direkt barnvänlig: "Landskap med djur" (Landscape with Animals). Den publicerades under pseudonym eftersom hon inte ville riskera att den skulle hamna på barnhyllan i biblioteket eller bokhandeln. Romanen innehåller en hel del sexscener och speglar i viss utsträckning hennes egen olyckliga och passionerade kärlekshistoria med en äldre man. Den kom ut på svenska också men tyvärr valde förlaget att fortsätta med pseudonymen, så praktiskt taget ingen upptäckte boken. Gör det nu, den är bra! Av hennes ungdomsböcker kan jag föreslå "Torsdagsbarn" (Thursday´s Child).

Den där resan till Melbourne har blivit min enda till Australien, men jag och Sonya har hållit kontakten och hon var naturligtvis hemma hos mig när hon kom till Stockholm för att hämta sitt pris. Merparten av prispengarna köpte hon hus för. Hon har två stora hobbies: djur, mest hundar, och så att flytta!

Men detta blir ju ingen topplista om jag bara uppehåller mig vid Sonya Hartnett. Den första författare från Australien som jag läste var nog Colleen McCullough. "Törnfåglarna" (The Thorn Birds) var en romantisk storsäljare. TV-versionen sändes som serie en påsk när jag bodde i USA och då brakade ovädret loss bland katolska tittare: hur kunde man på självaste påskhelgen sända "en fruktansvärd historia" om en präst som inte nöjde sig med att älska Gud utan ville ha en kvinna dessutom? En bladvändare, för den som inte drabbas av religiösa betänkligheter.

Liane Moriarty skriver inte precis som alla andra, och jag inbillar mig att man får lite australiensisk krydda i hennes böcker. Också en väldigt produktiv skribent. "Stora små lögner" (Big Little Lies) är väl hennes mest kända, tack vare den prisade tv-serien.

Nä hör ni, det får räcka med tre namn på topplistan denna gång. Klicka dig över till Johanna för att hitta en massa andra tips på läsning från Down Under! Och medan ni gör det ska jag skicka ett mail till Sonya och fråga hur hon har det.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juni 18, 2018

Läsning som får det att vattnas i munnen

Berätta om tre böcker som präglas av mat, kakor och godsaker! 
Så lyder uppmaningen från Lyrans noblesser denna måndag när det är dags för en ny Tematrio.

"Det lilla bageriet på strandpromenaden" av Jenny Colgan är förstås en sådan. Läste den nyss. Den följde med nån tidning, och i det läget köper jag tidningar jag kanske aldrig annars skulle titta åt. Men jag gör det för bokens skull ... Har förstått att Colgans lättlästa feelgood säljer som smör. Tror dock att jag nöjer mig med den här, den första i en serie. Fast brödet som beskrivs får det att vattnas i munnen på mig.

Nora Ephron var gift med Watergate-grävaren Carl Bernstein och skrev så småningom "I lust och nöd" (Heartburn), som avhandlade deras skilsmässa i lätt förtäckta ordalag. Han gillade i alla fall hennes matlagning. Flera recept i boken, som är väldigt underhållande!

Nalle Puh skulle väl i dagsläget påstås vara sockerberoende. A A Milne låter honom äta det han älskar allra mest: honung. Och Puh är älskansvärd oavsett läsarens ålder. Kanske är det den björnen svenske Bamse (av Rune Andreasson) brås på, han som måste få farmors dunderhonung för att vara stark? Nåja, godissuget kan vi väl känna av lite till mans.

Hade jag inte alldeles nyss skrivit inte bara ett utan två blogginlägg om "Kitchen Confidential" av Anthony Bourdain så hade den varit självskriven i denna trio ... men du kan alltid klicka dig till reprisen! Boken är häftig läsning.

Copyright Klimakteriehäxan

En Facebook-vän som försvunnit

Det var Mario Vargas Llosa, peruansk författare och Nobelpristagare, som förde oss samman. Den där traditionella torsdagen i oktober 2010 gjorde jag ett helt oplanerat och tämligen överraskande inhopp i en tv-soffa i direktsändning för att prata om pristagaren och hans verk. Jag gladde mig uppriktigt åt att han fått äran, eftersom jag verkligen gillar hans böcker (sinsemellan väldigt olika, det tål att påpekas).

Vargas Llosa hade en annan hängiven beundrare i Sverige, en av många, förstås. Enver Ávila jublade över priset, såg direktsändningen  och kontaktade mig direkt efteråt. Meddelandet kom på Facebook:
"Jag heter Enver och är musiker, bor i Sthlm, och älskar Vargas Llosa, är peruan, och skrev på min fb i morse att han skulle vinna ... och han vann! Synd att du inte fick mer utrymme på tv!" Ville jag bli hans Facebook-vän, undrade han, med ett tillägg: "Jag är rätt cool! Och jag är från Miraflores! Det är sant!" (Miraflores är den del av Lima där Vargas Llosa bodde.)

Vi höll kontakten. En dag några år senare upptäckte jag att Enver hette Antonio och undrade förstås vart Enver tagit vägen. Fick svar: "Han uppgraderades. Antonio Ávila har en vackrare klang. Låter spanskt."

Antonios profilbild på Facebook.
Enver som alltså blev Antonio (han hade båda förnamnen från start) var ett språkgeni. Rörde sig obehindrat inte bara på modersmålet spanska, utan också på engelska och svenska. Skrev fin text, dikter, filosofiska funderingar, inte bara felfritt utan lysande. Tyska lärde han sig och jag tror att han inte hade några problem med franskan heller. Han älskade språk, vågar jag påstå.

Han hade studerat musik, klassisk gitarr på Musikhögskolan i Stockholm. Skrev egna låtar. Jag hörde honom aldrig framföra dem, men de poetiska texter han låtit sina FB-vänner ta del av är väldigt fina, känsliga. Sin svenska flickvän har han hyllat både på prosa och i dikt, "den bästa flickvän någon kan ha".

Så sent som för en månad sedan var paret på besök i Barcelona, det fick vi också reda på i FB-flödet. Och det var där jag i dag fick veta att Antonio är död, bara 40 år gammal.
Han har kämpat länge med en cancer, varit öppen om smärtorna, våndorna, de besvärliga behandlingarna, om hopp och misströstan. Om glädjen över föräldrarnas besök under hans sjukdomstid. Om lyckan av att ha fina vänner.

Den 14 maj skrev han en text som jag tycker är typisk: den har humor, den är iakttagande, den är så välformulerad och samtidigt osentimental trots att den också handlar om döden. Fast först om något väldigt prosaiskt: en av de där fruktansvärt stora jättegetingarna som plötsligt finns lite här och där, uppenbarligen också i Kalmar där Antonio nu bodde.
Så här skrev han:

"This giant wasp woke me up this morning by pushing poison inside my arm. I couldn't believe it. I opened my eyes, and there it was, the biggest fucking wasp I'd ever seen in my life, honestly, I didn't know they could get this big. In one second, I completely forgot I had cancer and can barely move: I jumped on top of the bed and started whipping it with a pillow, with the blanket, I even found a poem collection by peruvian poet Cisneros to fight the giant wasp with. 
The animal must have understood the message and tried to fly for its life, but I let the pain of months of cancer treatment out, unleashed the fury and screamed 'Avispa de mierda!' until a fatal stroke hit it and it fell, hit by the poem collection. 
The giant wasp fell to the table, and I had to nudge it a bit to make sure it was dead. Then I sat next to it and started crying. I don't know why. It was just a wasp, probably didn't know why it attacked me to begin with. Just like the cancer. Things just happen, and, sometimes, there is hardly a reason for them to do. 
The wasp probably didn't imagine it was going to die today, on its way to work (what do wasps even do). I took a picture of it and started enlarging it until I could see it clearly. There is still pain in my arm, and it looks alright now (it looked horrible and bloody). 
I tried to figure out what to do with it, so I started toying with its colors, just to have some control of the situation. Now, the wasp was a picture in my cell phone, and I could do what I wanted to. I could turn it into art. So this is my revenge, dead wasp. You caught me off my guard, you attacked me in my sleep, but you can not kill my creativity."

Sociala medier kan man ha många åsikter om, deras meningslöshet, deras funktion som forum för pladder och bara det. Men man kan också få en annan sorts kontakt som blir värdefull. 
Antonio var en sådan och jag kommer att sakna honom i mitt flöde. Vi sågs aldrig IRL men det känns som om vi var vänner ändå.
Må han vila i frid.

Copyright Klimakteriehäxan

Somligt var bättre förr

Platsen: en strand på ön Tortola, British Virgin Islands.
Bikinibruden: jag.
Fotograf: min reskamrat Inga-Lill.
Året: 1980
Reaktion när jag hittar bilden i ett gammalt album, på jakt efter andra foton:
Somligt VAR bättre förr. (Och jag menar inte nödvändigtvis vädret.) Kom inte och påstå något annat.

Uppdatering: Ombads att komplettera med en nytagen bild på mig i bikini. Var så goda!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 17, 2018

På önskelistan

Det är färjerederiet som tänkt till och satt upp denna skylt i närheten av sin Stockholms-terminal i Stadsgården, där den lyste mot mig i den sena kvällen.

Budskapet hör hemma på allas vår önskelista, inte sant? Även om sommaren kom tidigt i år vill vi inte att den ska ta slut än! Fast just nu är himlen över mitt huvud grå och det har regnat lite, om än inte så mycket som trädgårdsfantaster och odlare skulle önska.

Varje söndag är Skyltsöndag. Kolla hos BP!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juni 16, 2018

Memoarer med magiska inslag

Det kan knappast ha undgåt någon: Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år i år om han inte hade dött 2007. Hans livsgärning hyllas nu ideligen, Sveriges Television verkar ha dammat av varenda en av hans filmer, både de som vid det här laget är antika och de från modernare tidevarv.

Jag har sett många av dem, fast långt ifrån alla. Har säkert inte "förstått" dem, inte så som herr demonregissören har tänkt sig. Men "Fanny och Alexander", eposet om ett magnifikt julfirande i ett högreståndshem i Uppsala, har jag inte bara sett utan också sett om, en fantastisk film (och dessutom hans sista) trots att den är så lång!

Bergmans berömmelse kommer ju från hans sätt att göra film. Men jag tror banne mig att han var en ännu bättre författare. Just nu sänder Sveriges Radio (med anledning av att Ingmar Bergman skulle ha ... ja ni vet) hans självbiografi "Laterna Magica" som radioföljetong. Det är Sten Ljunggren som läser och han gör det så bra att efter några avsnitt känns det som om det är författarens egen röst  trots att den var väldigt olik Ljunggrens, egentligen!

Vilket språk han har, Bergman! Och vilket barn han var! Och vilken familj han växte upp i! Och vilken intressant berättelse (bara som exempel) om tiden som utbytesstudent i Tyskland när han fick lära sig att hälsa "Heil Hitler" med uppsträckt högerhand  för att sedan, tillbaka i Sverige, så småningom inse att talet om Rikskanslerns illgärningar var sant. Hans upptäcktsresa bland kvinnorna är också spännande, den blev förvisso rätt lång ... stundtals är det "magiskt", som i bokens titel.

Än en gång är jag en glad och tacksam radiolyssnare, glad att public service håller fast vid traditionen med följetong. Visst, hörböcker är det gott om, men för det mesta håller radioversionerna en högre kvalitet (om än inte alltid, jag kan ge exempel på motsatsen!)
Jag har flera avsnitt kvar. Som tur är.

Om du också skulle vilja lyssna har du här länken direkt till "Laterna Magica".

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 15, 2018

"Gripande och välskrivet"

Gunilla Lindahl, tidigare bl a chefredaktör för tidningen Senioren, numera frilansande kulturskribent, har för nätsajten Nyfiken Grå läst "I ljust minne bevarad".
"Osentimentalt men mycket gripande" och "välskriven text" tycker hon i sin recension.
Vill du bilda dig en egen uppfattning finns läsningen bara ett klick bort!
Andra läsares kommentarer hittar du här.

torsdag, juni 14, 2018

Bokserie nästa?

På torsdagar kommer nästan spiksäkert en helgfråga från Mia i bokhörnan. Den här gången lyder den så här: Är det någon serie du har tänkt läsa i sommar?

Egentligen är jag nästan lite rädd för serier. För att fastna, med en och samma författare, samma huvudpersoner, när nu vår (litterära) värld har så stor variation att erbjuda. Men det finns en serie som jag sneglat på i åratal utan att komma till skott. Man kan också tänka sig den med etiketten "hett i hyllan".

Det handlar om Kerstin Ekmans trilogi "Vargskinnet". De olika delarna heter "Guds barmhärtighet", "Sista rompan" och "Skraplotter". Lovordade av i princip alla. Tänk om det äntligen skulle bli av? Borde åtminstone riva av första delen.

En bonusfråga skickade Mia också med: Vad hittar du på om du ska bjuda på något gott? Så här års är det självklart: jag trakterar alla (och kanske mest mig själv) med jordgubbar, gärna tillsammans med glass, men det går väldigt bra utan också. Jag är jordgubbsfanatiker. Älskar dem. Till råga på allt är de dessutom nyttiga och kalorisnåla ... bara plus!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 13, 2018

Kasskampen: Fakta om våra påsar - kasse 3

Inför hotet att våra hav i en inte alltför avlägsen framtid kommer att innehålla mer plast än fisk är det miljövänligt att tänka sig för innan man packar varorna man just köpt i en påse.

Plastkassarna, de som nu sedan ett år tillbaka ofta kostar ett par kronor även i klädaffärer och andra kedjor (matbutikerna har tagit betalt för dem länge), är uppenbarligen alldeles för lätta att slänga. De hamnar inte sällan i naturen, där de inte bryts ner på evigheter utan bara ställer till problem.

Tygkassar lyfter vi gärna fram som bra alternativ, och det stämmer också ofta, men inte alltid. Nyckelordet är, vare sig det gäller tyg eller plast, ÅTERANVÄNDNING.
Hittade härom dagen denna utmärkta artikel i vilken skribenten reder ut begreppen på ett förtjänstfullt sätt.

Utan tvekan är det i alla fall smart, både ekonomiskt och miljömässigt, att ta med sig egen påse till butiken. Om påsen dessutom är snygg gör det ju inget, eller hur?
Nu har jag inlett en liten bloggserie. I den visar jag åtminstone några av mina (många) kassar som går i rundgång!

På tur, som nummer 3: en riktigt trevlig sak från butikskedjan Mercadona, en välsorterad supermarket som bl a finns på Teneriffa. Rejäl påse som tål mycket last, två handtag i olika längder. Har nog haft denna i snart tre år, använder den ofta. Blir ju något av en (billig) souvenir från semestern samtidigt!

Kasskampen har brutit ut. Det är kriget mot påsarna som varken återanvänds eller återvinns, utan bara påverkar vår miljö negativt. Du är väl med?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 12, 2018

Visst är du med i Kasskampen? (Kasse nr 2)

Gudrun Sjödén, en av Sveriges mest framgångsrika modemänniskor med stor kundkrets även internationellt, har länge bjudit dem som handlar i hennes butiker på gratis tygkassar. Påsarna, i olika storlekar, är sydda i bomullstyger med Sjödén-mönster, man får anta att det är restpartier som tas i bruk på detta sätt.

Jag ser ofta folk på stan med en typisk Sjödén-kasse i handen, så att de återanvänds flitigt är nog tämligen säkert.
Däremot trodde jag knappt mina öron när jag hörde att det finns en andrahandsmarknad för dem, exempelvis på Tradera. Men det gör det, jag har kollat!

Det är det pågående kriget mot plastpåsarna som fått mig att inventera mitt förråd av kassar, sådana som är avsedda att användas många gånger. Alltså kommer min kasse nummer 2 från butiken där Kulturtanten känner sig hemma. Och det är alldeles uppenbart att även en och annan Klimakteriehäxa dyker in där ibland, för att komma ut med ännu en av de där kassarna ... uppskattas också som present till folk i utlandet som tycker att de ser väldigt svenska ut!

Du deltar väl i Kasskampen, kriget mot påsarna som varken återanvänds eller återvinns?! Det började härom dagen, här på min blogg. Välkommen upp på barrikaden!

Copyright Klimakteriehäxan

Blommigt i bokhyllan

Idag har Johanna i deckarhörnan satt sig i åhörarbänken för att lyssna till sjungande barnaröster ... hon skriver: Det är många skolavslutningar just nu och det för osökt tankarna till den svenska sommarpsalmen "Den blomstertid nu kommer". Steget är inte långt till veckans tema för topplistan, våra fem favoriter när det gäller blommiga bokomslag.

Det blir helt enkelt fullt hus här hos mig med pocketar av en och samma författare, för när man härom året gav ut en rad av Selma Lagerlöfs böcker i ny formgivning är omslagen alla hämtade ur textilkonstnärinnan Gocken Jobs mönsterkatalog. De är så otroligt fina att jag hela tiden vill köpa dem, trots att jag redan har dem, med andra omslag, i hyllan! Och det här blev ju rena rama gratisannonsen ... inte för fem titlar, men för sju! Svårslagna, om jag får bestämma (och det får jag ju, här i alla fall). Att texten är superb vet ni förstås redan.


Min kärleksaffär med Gocken Jobs började för övrigt för länge sedan, och min förtjusning visste inga gränser när jag kunde köpa en hel soffgrupp (soffa och två generösa fåtöljer) klädda med tyg i hennes mönster Rabarber. Jag minns de där möblerna med stor värme och saknad. Man satt bra i dem, dessutom, det var inte bara ögonfägnad!


Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juni 11, 2018

Triss i treor

Tematrion denna gång blir en riktig triss i treor, eftersom Lyran uppmanar oss att berätta om tre minnesvärda trilogier!

Nu känner jag att jag blir tråkigt repetitiv. För ni har sett mig peka åt det här hållet förr.

1. John Dos Passos "The US Trilogy". Ett mästerverk. Delarna heter "The 42nd Parallell", "1919" och "The Big Money". Det tar tid, men läs dem!

2. Vilhelm Mobergs Utvandrarserie: "Utvandrarna", "Invandrarna" och "Nybyggarna". Finns förvisso en del 4 också, "Sista brevet till Sverige". Ett svenskt mästerverk.

3. Marianne Fredrikssons skapelsehistoria: "Evas bok", "Kains bok" och "Noreas saga". Ofta numera hoplagda till en enda bok. Välskrivet, lättläst.

Och javisst, jag förstår, ingen blev överraskad. Då hoppade jag ändå över några käpphästar, som Edna O´Brien och Dumas´ "De tre musketörerna", de tre herrarna stal många sömntimmar från mig. Tror att jag gick i gymnasiet när de blev en (minnesvärd) del av mitt liv.

Copyright Klimakteriehäxan

På cykel för forskningen

ALS, Amyotrofisk Lateral Skleros, en grym sjukdom, tar ständigt nya liv. Människor som drabbas går mot en plågsam död. Ingen bot finns. Oftast slutar livet med att lungorna inte längre klarar av andningen, man kan säga att den sjuke kvävs.

I Sverige har sjukdomen blivit mera känd sedan några personer, välbekanta för den stora allmänheten, dukat under. Maj Fant var den första. Rapport-ankaret Ulla-Carin Lindquist fick diagnosen några år senare. Båda skrev bok om sjukdomstiden, Fants heter "Klockan saknar visare" och "Ro utan åror" blev Ulla-Carins vittnesbörd, en internationell storsäljare och kritikersuccé.

Nu har jag nyligen publicerat "I ljust minne bevarad", en text som bl a berättar om arbetet med Ulla-Carins bok, ett arbete som jag var synnerligen involverad i. Min text är kanske inte en bok "på riktigt", eftersom den inte finns i tryckt form, men du kan läsa den som pdf-fil, e-bok eller som en separat bloggtext. Förhoppningsvis vill åtminstone några som läst skänka en slant till forskningen. Länkar för donationer finns allra sist.

Samtidigt ligger Ulla-Carins äldste son Pontus i startgroparna för en egen insamling. Han planerar en cykeltur av längre modell, från Kanada till Mexiko, och han delar med sig av äventyret via Facebook, där han öppnat ett speciellt konto för ändamålet. Och han har fått ihop över 100 000 kronor, redan innan han satt sig på cykeln! Det gör han i slutet av den här veckan.

Jag kommer förstås att följa honom på färden via Facebook. Kanske vill du också göra det? Och skänka en slant till den goda saken: forskning för att finna lösningen på gåtan ALS!?

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 10, 2018

Frestande skyltning

Visst är det förunderligt att när man anstränger sig lite för att hålla ner intaget av närande ämnen så lägger man märke till saker man aldrig annars skulle se.
Som den här alldeles vanliga nummerskylten på en bil, till exempel.

Det är skyltsöndag! Och nu råkade det bli extra fokus på mat, i två inlägg, båda med skylt faktiskt.
Hoppas det smakar.
Fler söndagsskyltare brukar dyka upp hos BP så småningom.

Copyright Klimakteriehäxan

En smakbit ur en aptitretare

Ett antal bokbloggare publicerar regelbundet, på söndagar, smakbitar ur böcker de gillar. Jag har inte gjort det förut och kommer kanske inte att göra det igen, men med anledning av kockstjärnan Anthony Bourdains död i veckan bläddrar jag på nytt i hans "Kitchen Confidential" och tycker att om det någon gång är befogat att bjuda på en smakbit ur en bok så måste det vara när boken handlar om mat, kockar och krogliv. Inte sant? 

Så var så god och smaka! Det här är en bit ur förordet till boken, fast förordet heter här aptitretare. Förstås.

"Jag vill att läsarna ska få en glimt av den sanna glädjen i att laga verkligt god mat på proffsnivå. Jag vill att de ska förstå hur det känns att uppnå barnets dröm om att basa över sin egen piratbesättning – hur det känns, ser ut och luktar i slamret och fräsandet i köket till en storstadsrestaurang. Och jag vill efter bästa förmåga förmedla de märkliga fröjderna i språket, jargongen och den dödskallemärkta humorn man hittar vid fronten. Jag vill att civila som läser det här ska få åtminstone en aning om att det här livet, trots allt, kan vara roligt."

Bokens kompletta titel är denna: "Kitchen Confidential  en kocks bekännelser" eller på originalspråket "Kitchen Confidential  Adventures in the Culinary Underbelly".

Copyright Klimakteriehäxan - och Anthony Bourdain, naturligtvis.

lördag, juni 09, 2018

Fortfarande långt till eget bo

Det är alldeles självklart att en ung människa en dag vill ha ett alldeles eget bo att gå hem till. Men det visar sig att det fortfarande oftast är väldigt långt dit. Ingenting verkar ha hänt trots att åren går och situationen är synnerligen välkänd.

När jag läser den här färska texten om bostadsmarknaden för unga människor i Sverige blir jag påmind om vad jag själv skrev redan för mer än tolv år sedan, då jag försökte introducera begreppet "biffgapare" i svenska språket. Som nyord slog det väl inte igenom, men smaka på det ändå! 

För nu har jag bestämt mig för att det är dags för en repris, något som är väldigt sällsynt på de flesta bloggar, så också på den här. Men ändå, från januari 2006:

HAR DU BIFFGAPARE HEMMA?

Får jag härmed presentera en ny variant på homo sapiens: biffgaparen.
I England, där fenomenet har uppmärksammats i diverse massmedier, kallas de kippers. Det står för ”Kids invading parents pockets, eroding their retirement savings”.

Jag har haft en del huvudbry för att åstadkomma en svensk version av begreppet, men nu tycker jag att jag lyckats. På svenska får de hädanefter heta biffgapare!
Vilket någorlunda troget följer den brittiska förlagan. Och precis som kippers, den klassiska brittiska rökta fisken, är ju biff något att äta …
I min version står det alltså för ”Barn som invaderar föräldrarnas fickor och gör av med pensionspengarna”.

Faktum är att de det handlar om med största sannolikhet dessutom gärna gapar över en mör och trevlig biff, som förstås också är gratis – det är ju hemma hos mamma och pappa…
Men det är alldeles för lätt att ironisera över ungar som aldrig kommer iväg hemifrån, eller som ideligen studsar tillbaka till barnrummet hos föräldrarna.
Vart ska de annars ta vägen?

Utan rätt utbildning och erfarenhet får man inget jobb. Utan jobb har man inga pengar. Utan lön får man ingen bostad. Utan egen bostad får man i det långa loppet inte ett eget liv.
Och det är ju ändå det vi önskar dem, de där unga människorna som ofattbart nog varit bara en halv meter långa och totalt beroende av oss och vår omvårdnad.

Sonen, tack och lov i tryggt om än tillfälligt förvar hos försvarsmakten, har en rad med kompisar som efter studenten i våras vilset ser sig om i vuxenvärlden. En har efter idogt letande fått vikariat på ett fullständigt okvalificerat jobb. En kommer inte in på den utbildning han vill trots toppbetyg. En annan pysslar med sin elgitarr och drömmer om att bli upptäckt, men det är som bekant inte något som händer varje dag.
En tredje har tröttnat på att leta och går så vitt jag förstår upp vid tretiden på eftermiddagen till en ganska sen frukost. Sedan spelar han dataspel till fem på morgonen. Det liknar ju inte ens ett liv.

Men den som inte har en bestämd inriktning, som inte känner sig kallad till varken välavlönad renhållningsarbetare, präst eller specialiserad hjärnkirurg, känner sig helt begripligt ganska vilsen. De ”hetaste” utbildningarna är det långa köer till, och student med mediokert betyg göre sig icke besvär – det är chanslöst.

Inte underligt då att gruppen biffgapare rimligen blir bara större och större, att vi alla får bekanta oss med representanter för denna nya befolkningsgrupp.
Kanske har du redan en där hemma?

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 08, 2018

Han tog oss med in i köket

Mannen som en gång för snart tjugo år sedan förklarade för mig varför man ska undvika att beställa vissa rätter på krogen har lagat sin sista måltid.
Anthony Bourdain är död, bara 61 år gammal, mitt i jobbet, med och om mat, som  än en gång  tagit honom till Frankrike.

Det var med boken "Kitchen Confidential  En kocks bekännelser" som hans berömmelse tog fart, gav honom ett renommé som så småningom också gjorde honom till tv-stjärna, senast hos CNN där han varit huvudperson i en prisbelönt serie.

Hur det kom sig att jag läste den där boken minns jag inte, men vi slukade (oops) den allihop i familjen, även de som då var tonåringar blev klart intresserade. Nu fick man inblick i köksregionerna på de elegantaste krogarna, långt ifrån glamoröst, ljusår från konfliktfri eller hälsosam arbetsmiljö. Och han rörde sig ständigt i världen: i USA, i Europa, i Japan.

När boken kom på svenska skrev Anders Paulrud i sin recension i Aftonbladet att det är "... en sorts kockbrödernas hjälteepos ... det känns underbart att läsa ett rejält, rappt och roligt arbetsplatsreportage". Så är det men inte bara underhållande, historien rymmer mer, läsaren får till exempel också veta hur Bourdain över huvud taget började bry sig om vad man kunde uträtta vid en spis.

En rejäl portion humor måste Bourdain också ha begåvats med. Genombrottsbokens tre första kapitel heter i tur och ordning "Mat är gott", "Mat är sex" och "Mat är smärta". En text han fick publicerad i "The New Yorker" hade rubriken "Ät inte förrän du läst detta!" och när han så småningom skrev en uppföljare till "Kitchen Confidential" fick den titeln "Medium Raw". Den har jag dock inte läst, men det lär vara en bok med massor av kritik mot restaurangbranschen och dess stjärnor, inte minst de s k tv-kockarna.

Kanske passar det med en läsvärd sväng in i köket när du ska välja sommarens nästa bok? God mat kan ju få en att tro att man hamnat i himlen. Anthony Bourdain förbereder möjligen nästa meny där.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 07, 2018

Den frågan sätter jag P för!

Torsdag. Helgfråga. Den uppstår som vanligt i Mias bokhörna och frågan är denna gång alldeles osedvanligt enkel: Vilken bokform gillar du bäst?

Se där en fråga som jag direkt sätter P för. P som i Print. P som i Papper. P som mellan Pärmar. P som i Pocket.
Gammeldags, jag vet och jag kan leva med det!

Även bonusfrågan klarar jag av utan stora tankemödor, eftersom den lyder: Vilken bok står på tur?
Väljer mellan Helena Thorfinns "Den som går på tigerstigar" och "Finnas till" av Agnes Lidbeck. Helsvenskt med andra ord. Båda finns i hyllan.

Hoppas någon eller några av alla er bokbloggare tar sig an min "I ljust minne bevarad" som kommande läsning!
Fast den är helt utan P, finns inte på papper, bara på nätet och på en skärm nära dig. Men gratis!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 32


EAU DE CAMOUFLAGE

-Jaså, är det en doft du inte har i någon av dina flaskor i badrummet? Kan man vara riktigt säker på det? "Kamouflagevatten" är nämligen (den ironiska) beteckningen på parfym eller eau de cologne av vilket märke som helst, exklusivt eller fyndat på Lidl. Men ordet används för att beskriva vad som händer när någon med kemi på flaska försöker dölja mindre angenäma luktupplevelser som kommer från kroppen, medel dessutom påduttat i en mängd så riklig att även lindrigt allergiska personer kan få problem. Här finns paralleller till användningen av puder i forna tider, när man inte hade särskilt lätt att få tag i vatten att tvätta sig i. I dag bottnar det kanske i, ja vad vet jag  tanklöshet? Och Eau de Camouflage används av både män och kvinnor, i jämställdhetens namn. Jag snappade upp ordet i ett radioprogram, men har glömt vilket! Kanske aktualiserades ordet av maj månads värmebölja, med tillhörande svettningsattacker?

onsdag, juni 06, 2018

Nu också som e-bok och i pdf-format!

Nu finns den här texten/boken att läsa inte bara som en enda lång bloggpost utan också som pdf-fil eller som e-bok, för den som föredrar de formaten. Omvandlad till e-bok uppstår lite lustiga sidbrytningseffekter, men dem får ni ha överseende med! Väljer du e-bok laddar du först ner filen, sedan är den klar att läsa på din platta eller vad du nu kan tänkas vilja använda. Pdf-en kommer du till direkt.

Tack till Emma som helt oombedd och högst frivilligt och SÅ snällt lagt ned tid och tanke på jobbet vid datorn!

Copyright Klimakteriehäxan

Och hur tänkte vi här då?

Det står tydligt och klart i stora bokstäver att i den här containern lämnar man pappersförpackningar för återvinning.
Någon verkar ha tänkt att de högklackade platåpumpsen och några andra klädesplagg är gjorda av papper. Jag skulle så gärna vilja träffa människan i fråga för att få en förklaring.

Skor av papper är väldigt sällsynta och att kalla skor för förpackningar är också tämligen långsökt, även om de omsluter fötter.
Kanske ursäktar sig denna miljösynderska (för det är väl en kvinna?) med att hon tror att någon ska bli glad för de där sittskorna. Jag tillåter mig att tveka. Själv kände jag mig inte det minsta frestad, behöver jag upplysa om det?

Däremot känner jag mig väldigt frestad att göra något riktigt elakt mot folk som bär sig åt så här. Det är ju tvärr inte ett skvatt ovanligt.

Fast hur får man såna ärthjärnor på bättre tankar? Jag undrar om det ens är möjligt. Ställer bara den eviga frågan: Jaha, och hur tänkte vi här då?
För den här personen var ju tämligen korkad redan i skoaffären.

Eftersom jag fått detta att handla om hur folk tänker (eller inte gör det) blir det här också mitt bidrag till Sannas fotokedja Gems Weekly Photo Challenge där temat denna gång är TANKE.

Men låt mig också passa på att önska er en härlig ledig dag, med flaggan i topp, kanske över era huvuden medan ni mumsar sill eller lax (ok för köttbullar också) och sedan en maffig jordgubbstårta? Tanken (se där kom den igen) är väl att vi ska ha trevligt på nationaldagen!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 05, 2018

Min sommarläsning

En del människor är duktigare på planering än andra. Jag tillhör kategorin "mindre duktig". Kan nästan få en aning av panik när folk föreslår någon sorts aktivitet i september, medan vi faktiskt lever i månaden juni.

Mitt förskräckta svar brukar bli ja, men med en tydlig reservation: om vi fortfarande är vid liv vid den tidpunkten, alltså. Lite på skämt, medges, men med en hel del allvar i botten ändå. Det händer ju så mycket i världen, både nära oss och långt borta!

Johanna i deckarhörnan tillhör förmodligen den mer lyckade människokategorin, den som klarar att planera. Alltså vet hon redan nu vilka böcker hon prioriterar denna sommar, och så föreslår hon att vi andra gör en egen topplista med våra läsplaner. Så här skriver hon:
Veckans topplista handlar idag om böckerna vi vill läsa i sommar. Kan vara de nya som släpps under sommaren, eller de som redan finns hemma och som du ser fram emot att läsa under varma sommardagar (eller nätter).

Att jag gett mig i kast med Tom Wolfes "A Man in Full" (En riktig man) har jag redan avslöjat här på bloggen, och faktum är att den skulle nog med sina 800 sidor kunna räcka för hela sommaren, för riktigt lättläst är den inte. Men jag måste få göra en och annan avstickare, eller hur?

"Manglade dukar och vikta servetter" är skriven av en bloggkollega, Ewa Klingberg, och den är flitigt lovordad av andra bokbloggare. Den ligger på hyllan, blir bra med lite svensk feelgood så småningom.

Av det som Fredrik Backman skrivit har jag nu läst allt utom "Vi mot er". Den läser jag innan hösten knackar på mina fönster. Har hittills tyckt om alla hans böcker, även de i kortformat.

Anna Laestadius Larsson gillade jag som skribent redan när hon jobbade på Svenska Dagbladet. Det gör hon inte längre, ägnar sig i stället framgångsrikt åt historiska romaner. "Barnbruden" har jag läst och nu står "Pottungen" på tur i trilogin om svenska hovet och dess förgreningar ut i samhället, med start på Gustav III:s tid. Sista delen heter "Räfvhonan" och den har jag också ...

"Anna Svärd" av Selma Lagerlöf läste jag för väldigt länge sedan. Tänker att jag ska läsa om den nu, innan jag ska till Teaterladan i Rottneros och se scenversionen av historien, iscensatt av Västanå Teater. Har några veckor på mig tills ridån går upp och skådespelarna börjar röra sig i hallingtakt!

Se där, jag gav mig på en liten planering trots allt. Så får vi se hur det har gått när sommaren är slut ... det är trots allt ett tag dit!

Leif Stinnerbom regisserar "Anna Svärd" på Västanå Teater. Efter Selma Lagerlöfs
roman. Spelas i sommar i Teaterladan i Rottneros utanför Sunne.
Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juni 04, 2018

Sommar i bokform

Lyran slår till igen med ämnet för en tematrio framför allt tänkt för bokbloggare:
Den senaste veckan har det väl odiskutabelt varit sommar och temat denna vecka är helt enkelt berättelser som utspelar sig på sommaren. En extra guldstjärna får ni om ni dessutom berättar om böcker som har ordet sommar i titeln.

Ulla Isakssons "Paradistorg" är den allra första jag kommer att tänka på. Paradistorg är släktens sommarställe i skärgården där man ska "rå om varandra" och känna familjebanden stärkas. Men problemfritt är det inte! Romanen blev också långfilm, en sevärd sådan.

Tove Janssons "Sommarboken" är självklar i sammanhanget. Så fint berättat om barnet och den årsrika kvinnan och deras sommardagar inramade av skärgården.

På tredje plats slår jag till och försöker vara lite originell, för här placerar jag en bok med tomma sidor, en bok du ska skriva alldeles själv! 

Det är en anteckningsbok med pärmen prydd av en bit av mönstret Sommar. Mönstret skapades av den fantastiska textilkonstnären Gocken Jobs (1914-1995) och det är också ur hennes livsverk man hämtat omslagsbilderna till Selma Lagerlöfs nyutgivna (2017) memoarserie. Svårslagen sommarkänsla blir resultatet!

Copyright Klimakteriehäxan

Två kronor för bättre miljö - kasse 1

Bara en liten uppdatering med anledning av kriget mot plastpåsarna: eftersom det den 1 juni var precis ett år sedan man började ta betalt för kassarna i H&M:s butiker firar man nu ettårsdagen med att sälja rejäla och hyfsat snygga tygkassar i åtminstone två storlekar för det facila priset 2 kr. Fast det står 19:90 på prislappen. Men två spänn räcker denna vecka! Inte varje dag du får ett så överkomligt shoppingtips, som dessutom gör dig till en miljövänligare kund/människa! Passar också bra för prylarna som ska med till stranden.

Det här är första kassen ut i en liten fånig serie jag tänker fortsätta med!
Visst ställer vi upp i kasskampen?

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 03, 2018

Artrikt på vägkanten?

Men titta vilken sympatisk liten skylt, fin som en liten tavla, som står där vid vägkanten! Ska väl få oss förbiilande nutidsmänniskor att hejda oss en sekund och titta ner på marken där trevliga överraskningar förväntas rada upp sig!

Det är Trafikverket som sett till att de här skyltarna satts upp.
Sidoområden till vägar och järnvägar kan vara livsmiljöer värdefulla för den biologiska mångfalden. Och Sveriges sammanlagda vägkanter täcker en yta lika stor som Öland! Där finns många växter som har trängts undan från det övriga odlingslandskapet, skriver verket, som alltså försöker göra en vällovlig insats för miljön. 

Så synd då att det just för tillfället är en väldigt tråkig vägkant som lyfts fram. Bristen på regn får skulden.
Fast rätt som det är kommer det kanske en skur, så att skylten får göra skäl för sig!
Och man kan ju inte ha tur jämt. Ens på Trafikverket, trots namnet.

Söndagar är alltid skyltsöndagar i Blogglandia. Fler skyltare hittar du via BP:s blogg.

Just nu måste man nog säga att artrikedomen lyser med sin frånvaro ...
Copyright Klimakteriehäxan 

lördag, juni 02, 2018

En utsikt att älska

Mina tår är bara decimeter från vattnet. Mitt i berget strävar ett par gröna växter, av vilken sort är lite svårt att avgöra, men livskraften, den finns där alldeles synlig. Förstå mig när jag säger att detta är en utsikt jag älskar!

Visst kan man frossa i tropiska solnedgångar, kort på surfare i dramatiska vågor, gulliga sommarbarn, häftiga safaribilder och foton på vackra solbrända kroppar i snygga badkläder i diverse kanaler, både idag och de flesta av årets dagar. Men ibland räcker det man har närmast väldigt långt! Det måste inte vara storslaget.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 01, 2018

En liten seger i kriget mot plastpåsarna

I dag för ett år sedan började flera butikskedjor att ta betalt för de kassar kunderna vill ha till sina inköp. Och se! Glädjebeskedet kom för ett par dagar sedan: svenskarna använder färre plastkassar nu. 
År 2017 bar vi hem över 830 miljoner gratiskassar från olika butiker. Det är över 80 påsar per person, påsar som tidigare inte återvunnits. Men kampanjen för att få konsumenterna att tänka efter, i kombination med att varje kasse i många affärer (mer än matkedjorna) nu kostar ett par kronor, tycks ha haft effekt. Både Åhléns, H&M och Lindex kan konstatera att det går åt bara hälften så många påsar nu som för ett år sedan. Många väljer också papperskasse i stället för en av plast, och det ser ut som om H&M går över helt till (återvunnet) papper i höst. Dock är det inte alldeles glasklart hur mycket bättre papperskassen är, men det får vi väl veta mer om så småningom.
Men nu är det dags för ännu ett kliv framåt i miljövänlighetens namn: dags för pant på plastpåsar! Om jag fattat rätt är Hemköp först ut med detta lovvärda initiativ. Att panta plastpåsar fungerar ungefär som att panta burkar. Köper man en plastpåse för två kronor står det på kvittot att man får en krona i pant för påsen. När man samlat på sig några plastpåsar tar man med sig dem till butiken max tio åt gången  och panten dras av från summan man handlat för.

Då gäller det förstås att man verkligen tagit hem så där många, alltför många, påsar. Mina går åt till sopor, det händer rent av att jag köper kasse i affären för att det är tomt i den lådan hemma i köket ... Att ha dem till hushållssoporna är faktiskt ett "godkänt" sätt av återanvändning!
Målet är att Sverige ska ha minskat förbrukningen av plastpåsar till 40 stycken per person och år senast 2025. En halvering från 2017. Vi verkar vara en bit på väg. När man hör att det snart kan finnas mer plast än fisk i haven känns det nödvändigt att anstränga sig.
Dags för en samvetsfråga, eller rent av två: den där hopvikbara tygpåsen ligger väl på plats i handväskan? Och visst  plockar du med ett par gamla kassar när du ska storhandla?
För vi må ha vunnit en liten seger i kriget mot plastkassarna, men det är långt till slutsegern.  
Copyright Klimakteriehäxan