torsdag, januari 31, 2019

Det omslaget sålde boken till mig

Aldrig hade jag råkat få med mig den utmärkta berättelsen "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" (The Curious Incident of the Dog in the Nighttime) om det inte hade varit för det där omslaget.
Vilken otroligt konstig bild! Rätt otäck, faktiskt, trots den naivistiska stilen. En vovve med en högaffel instucken i magen!

Jag var på besök i London. Det är länge sedan sist, men när jag varit där har jag alltid varit inne och nosat runt i någon stor bokhandel. Just så var det den här gången, och Mark Haddon hade uppenbarligen fått bra recensioner för den här romanen, eftersom den exponerades flitigt och därmed uppmärksammades av mig.

Huvudpersonen är ett barn, en pojke som har starka autistiska drag. Hans föräldrar ska skiljas, det mönster i livet grabben noga följer blir rubbat. Han bor kvar med sin pappa, och deras granne har en hund ... jag ska inte avslöja handlingen! Men det är fascinerande att se världen med det där barnets speciella blick.

Historien har också blivit en teaterpjäs, spelad både på Stockholms Stadsteater och på Broadway, där jag faktiskt sett den. Boken har getts ut på många språk och i många upplagor, men ingen har ett mer intresseväckande omslag än den jag fick med mig hem från London.

Tycker jag alltså, och anledningen till att boken med den här teckningen dyker upp här är att Veckans helgfråga, som ställs  regelbundet hos Mia i bokhörnan, idag är en efterlysning av snygga bokomslag.

Sedan kan man ju diskutera om det här är ett omslag som man kan kalla snyggt, det är väl tveksamt förstås. Fast om skönhetsupplevelsen är det som räknas slår ingenting den nyutgivna pocketserien med Selma Lagerlöfs verk. På pärmarna: olika textilmönster gjorda av Gocken Jobs. Jag har jublat över dem tidigare också, så jag kan förvisso verka tjatig.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag – en "suitcaser"

Så här års börjar behovet av en eller annan resa att kännas rejält, inte sant? Det tycker i alla fall både jag och bloggkollegan BP som hittade en liten frågelek här. Svaren berättar vilken sorts resenär man är, en "backpacker" eller kanske en "suitcaser"? Oavsett vilket: reslusten lever!

Backpacker eller “suitcaser”?
Det blev aldrig nån ryggsäcksresenär av mig. Skulle inte trivas i samma shorts och t-tröja i en hel vecka ens. Jag är sedan urminnes tider en ”suitcaser”, från pappväskan från Alstermo (fortfarande bäst av dem alla, tålde allt!) men numera något som rullar på fyra hjul.


Dyka i från poolkanten eller smyga i från badstegen/poolkanten?
Dök när ungarna var mindre, för att njuta av deras beundran ... fast jag var en usel dykare. Nu kliver jag i lite mer värdigt, så där som det anstår en äldre dam!

Packa kvällen före eller packa i god tid?
Börjar tidigt, blir sent klar. Förr i världen kunde jag packa för två veckor på en kvart utan att missa något. Idag kan jag hålla på läääänge, byter och byter igen. Fast brukar till slut få med mig det som behövs.


Sladda in på tågstationen/flygplatsen precis på håret eller vara där en timme innan deadline?
Jag är punktlig och vill vara det. Har aldrig missat en avgång. Men en gång var det nära! Och det hade varit snudd på katastrof ... den historien borde jag kanske berätta.

Paketresor eller sy ihop själv?
Paketresor är väldigt bekväma.

Foodie eller naturjunkie?

Tack, och tack. Vill ha den spännande maten och den exotiska miljön, väldigt bra kombo!
 
Skidsemester eller sandstränder?
Gjorde slut med fjällen för länge sedan, men trivs nära havet.

Återkommande favoriter eller nya destinationer varje gång?
Hamnar för sällan på helt okänd mark.

Roadtrip eller tågresa?
Bil blir det aldrig, tåg väldigt sällan. Flyg är bekvämt, även om jag vet att man bör känna "flygskam".

Systemkamera eller mobilkamera?
Kommer allt bättre överens med mobilkameran men har min Canon Ixus. Systemkamerorna har försvunnit, jag har släpat på sådana i åratal. De var för tunga och är utkonkurrerade ur mitt liv.

Morgonmänniska eller kvällsmänniska?

Älskar sovmorgon. Håller ut länge i skydd av mörkret ...

Spanien eller Italien?
Spanien, för att jag får använda min spanska som behöver motioneras. Men gärna Italien också.

Läsk eller alkohol?
Mycket vatten, sedan kaffe, vin. Nån öl om det är varmt. Enstaka drinkar. Aldrig läsk.

Äkta böcker eller ljudbok?
Pappersböcker. Men laddar ner något att lyssna på i mobilen för säkerhets skull och tänker att jag borde peta in nån e-bok i läsplattan också.



Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, januari 30, 2019

På visitkortens tid

Visst minns jag mitt första visitkort. Tryckt på otroligt tunt trä i stället för papper. Bara med mitt namn och så under det "journalist". Jag var stolt över att ha en titel, räkna mig till en yrkesgrupp jag länge velat tillhöra. Fast jag tyckte mina kort var dyra, så jag delade minsann inte ut dem till vem som helst ...

Sedan dess har de där små korten blivit fler. Men framför allt har jag fått oerhört många från andra människor, överlämnade av de mest skilda anledningar. Någon ville hålla kontakten. Någon hoppades kunna ha nytta av mig. Någon lämnade över kortet av ren rutin, utifall-att. Någon krävde att jag skulle höra av mig igen.

Visitkort slängde man inte, i alla fall gjorde inte jag det. Och det fanns förvisso en tid när jag kunde bläddra i mitt fodral där hundratals kort fick plats i små plastfickor. Inte sällan hittade jag ett namn och ett nummer jag sökte.

Men det var då det. Nu när jag gett mig i kast med mina egna rester från ett långt yrkesliv dyker det där svarta fodralet upp. Och inte nog med det, en hel påse har jag full med lösa visitkort. Få av namnen kan jag placera i mitt förflutna. Där finns kollegor, myndighetspersoner, presstalesmän, politiker, författare, en ärkebiskop och någon som (det kommer jag ihåg) ville sälja böcker till mig. Några framkallar fler minnen, ett och annat ansikte dyker upp om än lite suddigt. Ett antal av personerna vars kort jag sparat är säkert döda vid det här laget.

Idag är allt detta värdelös information, även om en och annan fortfarande har visitkort att dela ut.
Själv har jag inte haft något på väldigt länge, och jag kommer heller inte att skaffa något igen. Visitkortens tid är förbi!
Det svarta fodralet med innehåll går nu till soporna, hej och tack, det var trevligt så länge det varade!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, januari 29, 2019

Det hände på 1800-talet

Vi ska tillbaka till 1800-talet i veckans topplista! Johanna i deckarhörnan skriver: Århundradet då Napoleon kröntes, industrialismen erövrade världen på allvar och några av världslitteraturens stora klassiker författades. Idag väljer ni själva om topplistan ska handla om titlar som författades på 1800-talet eller om böcker som utspelar sig under den tidsperioden.
Jag väljer det senare alternativet. Och minsann om inte alla handlar är "based on a true story" som det brukar heta i reklamen!

"En mörderska bland oss" (Burial Rites) av Hannah Kent handlar om Agnes Magnusdottir, den sista person som blev avrättad på Island (1830). Fascinerande rakt igenom trots att man från start vet hur det ska sluta! Och romanen bygger alltså på ett verkligt människoöde.

"John Hall" var också en alldeles levande och riktig människa, som byggde upp ett ekonomiskt imperium kring Göteborg. Sophie Elkan, mest känd för sin relation med Selma Lagerlöf, skrev hans historia som jag läst med stor behållning.

"Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult" föddes båda på 1800-talets senare hälft. Deras vackra kärlekshistoria har skildrats av dottern Astrid Lindgren och det här kan vara den av hennes böcker som alldeles för få läsare hittat till. Så bra, inte minst att lyssna på i Astrids egen inläsning. Jag har hört den ett antal gånger, tröttnar inte!

"Hanta Yo" är en indianbok på riktigt! Ruth Beebe Hill skrev den efter många års forskning kring en grupp Sioux i Dakota på 1800-talet. En äkta bladvändare, på över 1000 sidor dock ... Den blev också en tv-serie men inte alls i klass med boken.

"Räfvhonan" är sista delen av Anna Laestadius Larssons serie romaner som utspelar sig på slott och herresäten i den svenska historien. I den här boken som jag inte hunnit läsa har hon kommit fram till 1800-talet, och jag är på väg dit. Tyckte mycket om första boken, "Barnbruden". 

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, januari 28, 2019

Dagens ord 43


MÅNDAGSHUNGER

-Begreppet cirkulerar i skolkretsar, eftersom folk som jobbar med bespisning av skolbarn tycker sig märka att ungarna äter betydligt mer mat på måndagar än på veckans andra dagar. Någon vetenskaplig grund finns inte att stötta uppfattningen med, men fenomenet speglas i alla fall i ett nyhetsinslag i Rapport ikväll. För egen del känner jag mig hungrig väldigt ofta. Måndagar är inget undantag!

Kim Walls minne hedras

Kim Wall var bara 30 år när hon gav sig ut på det som skulle bli hennes sista uppdrag som journalist, ett uppdrag hon aldrig kunde slutföra. Den unga svenska reportern blev styckmördad i augusti 2017 av en galen dansk, numera inburad på livstid.

Av Kim Walls korta yrkesbana kommer spåren ändå att finnas kvar. En minnesfond har bildats, och en utställning om henne och hennes bilder pågår just nu på Galleri Kontrast på Hornsgatspuckeln i Stockholm. Där kan besökarna dels läsa korta utsnitt ur publicerade reportage, dels se många av hennes foton. Kopior av bilderna går dessutom att köpa, och vinsten av försäljningen går till fonden.

Lovorden som strötts över Kim Wall efter hennes död har varit översvallande. Hon hade knappast arbetat för svenska medier, utan mer för brittiska och amerikanska. Karriären hade väl egentligen bara börjat.

Besökarna på den här utställningen verkar vara rätt många, och det är lätt att konstatera att hon var en duktig fotograf. Hon hade blick för både detaljer och stora sammanhang, och hon hade humor också. Som när hon plåtar katten i ryggsäck, med fönster!

Men framför allt var hon en människa som verkligen förtjänade ett bättre öde. Ingen glömmer väl de där sommardagarna när man sökte efter henne utanför och kring Köpenhamn, både på land och i vatten. Det var fruktansvärt att följa som nyhetskonsument och kollega, men att vara närstående  det går inte ens att föreställa sig, även om föräldraparet Wall berättade så småningom, bland annat gjorde mamman ett Sommar-program i radio.
Utställningen "I Kim Walls fotspår" är värd att ses, hennes minne värt att hedras.


Copyright Klimakteriehäxan

söndag, januari 27, 2019

Välkommen till garaget!

En dörr är väl på sätt och vis en skylt? Något som skickar en signal: välkommen till ett hem, till en butik, till ett museum?
Jo, nu har jag bestämt (att jag tycker) det. Eftersom jag råkade få syn på denna härliga garageinfart härom dagen. Där skulle jag känna mig välkommen om jag fick en p-plats!

För en som liksom jag har pippi på fåglar kan det knappast bli bättre, i alla fall inte när det gäller garageportar. De går väl oftast inte till historien (ja, med undantaget för den i Södertälje då, den där Björn Borg trimmade in sin tvåhandsbackhand).

Jag får för mig att de fåglar som suttit modell för verket är av arten rosenkindad parakit. Såg sådana en gång och blev förtjust, eftersom de var så otroligt gulliga där de satt med huvudena tätt ihop och såg ut som en bild av lyckan själv.

Vill du se denna med egna ögon så finns den på Riddargatan i Stockholm. En signatur finns på bilden: @itsartista, och det är  berättar Google  en designfirma med bas i London. Från den har det kommit massor av maffiga mönster, spridda över världen.

Skylt eller inte, hur som helst är detta mitt bidrag till bloggprojektet Skyltsöndag som BP håller en skyddande hand över. Via länken hittar du fler söndagsskyltare!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, januari 26, 2019

Manligt i böckernas värld

Nu kan jag ha sällskap av inte mindre än nio män när jag läser. Och de är klädda i "outfits ranging from smart to sporting"! Så står det i alla fall på baksidan. Och då gäller det modet år 1900.

Bokmärket, nytt för mig, är producerat för brittiska museibutiker, i första hand. Men nu hittade jag det här också. Passande eftersom Boklysten så här på lördagen vill se vad jag och ni andra har mellan boksidorna! Kul om fler hänger på!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, januari 25, 2019

Mönster från Mr Morris

Bild från Wikipedia
Tog mig i veckan till Millesgården på Lidingö för att se utställningen av William Morris' produkter.
Han levde i England på 1800-talet och designade bl a tyger och tapeter som verkar ha ett evigt liv. Men så är de vackra också!

Motiven hämtade han oftast i naturen, och så hittade han på skojiga namn till sina mönster, som exempelvis "Jordgubbstjuven" som visar fåglar med en jordgubbe i näbben! Och alla som någonsin prövat på broderi i någon form måste bli superimponerade av hur hans fru och dotter sytt alla dessa stygn som förflyttar hans teckningar till textil.

Själva utställningen var ganska liten och snabbt avklarad, men lunchen i kafét smakade fantastiskt (torskrygg!) och museets shop kunde man knalla runt länge i, mitt fall minst lika länge som på själva utställningen ... Dock handlade jag väldigt återhållsamt. Det måste man väl säga? Eftersom jag köpte två bokmärken á 12 kronor styck, reapris dessutom (normalpris 25 spänn).  Saker som hade Morrismönster reades dock inte. Förstås.

William Morris fru Jane och dotter Jenny broderade mönster han ritade.


Denna schäslong klädd i Morris-tyg hade man gärna sjunkit ner på framför På spåret
i kväll ... Men den saknade prislapp och lika skönt var väl det ...
Copyright Klimakteriehäxan

En riktig läslampa


Plötsligt var det där igen, det där ha-begäret!
Den lampan!
Först ser den ut som en tråkig bok, förvisso en som det löper en sladd till, men ändå tråkig.
Tills man öppnar den bruna träpärmen.

Nu kan vi väl ändå säga att ordet läslampa har fått ett nytt "ansikte"? För vilken bokvän gillar INTE denna skapelse, designad 2014 av Max Gunawan för hans eget företag i San Franciso?
Lumio heter den och den finns i flera storlekar. Laddas med USB-kontakt och lyser då i upp till åtta timmar.

Jag sprang på denna fantastiska lampa på Nordiska Galleriet, som kanske är Stockholms mest spännande affär när det gäller heminredning. Som att gå på konstutställning eller museum, faktiskt. Riktigt roligt, rena rama turistattraktionen!

Tyvärr blir det inte någon lysande bok på vår bokhylla, trots att den skulle passa utmärkt. Men vi har ju redan en rätt snygg lampa där, en gammal invand sak från Ikea som kan ha kostat ungefär en tjugofemtedel av vad tjusiga Lumio går på ...

Ändå passade mitt fynd väldigt bra just nu, eftersom ämnesordet för Gems Weekly Photo Challenge är just BOK. Och ibland får man ju nöja sig med att titta!
Eller som det står i en artikel om Lumio och dess skapare: "Detta är den vackraste bok du aldrig har läst och aldrig kommer att läsa."

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, januari 24, 2019

Ny regering, nya filmer

Klickar in mig till Mias bokhörna för så här på torsdagseftermiddagen brukar hon komma loss med en helgfråga och i dag är inget undantag. Hon skriver:
Vi som läser mycket böcker är ofta ganska bra på att stava rätt, mina fel kommer mest av att jag skriver så himla fort att fingrar slinter ibland🤞 . Fast det finns ett ord jag har himla problem med att stava till, nämligen detektiv, var det rätt nu? Märkligt jag som läser så många deckare, eller hur?
Har du svårt för att stava till något ord?

Det där med de återkommande felstavningarna sitter bara i fingrarna och ingen annanstans, har jag fått lära mig. För märkligt nog blir det ofta fel på samma ord, trots man i grund och botten är en riktig baddare på rättstavning!

Jag har ett sådant ord som jag praktiskt taget alltid får gå in och korrigera: MINISTER. Eftersom mina fingrar vägrar lyda signalerna från hjärnan skriver de MINSITER. Det handlar alltså inte om att nedvärdera någon regeringsmedlem, även om det kan kännas frestande när det gäller både nya och gamla ministärer ...

Bonusfrågan som Mia ställer lyder: Vilken film som har premiär 2019 vill du se?
Oj, jag har inte världens bästa koll på vad som kommer på bio. Men den som kort och gott heter "Girl" läste jag om någonstans och det kändes lite lockande.

Kanske kanske ser jag "Britt-Marie var här" eftersom det är Tuva Novotnys regidebut och Pernilla August verkar passa för rollen, men just den här boken är den som Fredrik Backman imponerat minst på mig med.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, januari 23, 2019

Teater för alla – om och med 60+

Är du som läser detta en person som går under beteckningen "60-plussare"? Man eller kvinna spelar mindre roll, mycket förenar när man nu från teaterfåtöljen kan följa en rykande aktuell enmansföreställning om att bli äldre.

Det är precis det som det handlar om i "Mr Morfar" på Intiman i Stockholm just nu. Den rutinerade och folkkäre Allan Svensson gör en 90 minuter lång monolog om hur det är att åldras, och målgruppen är tydlig. Vilket också syns i publiken, som känner igen sig! Huvudpersonen i det här stycket och skådespelaren som gestaltar honom har efternamnet Svensson gemensamt.

Mycket förändras i livet. Barnen har flyttat hemifrån, han och frun sedan över 30 år har mer ledig tid, det blir en tripp till Gran Canaria och ett (förmodat barnfritt) hotell. Golfbanan väntar. Det är nu det sköna livet ska börja ...  Men där finns hoten också: sviktande hälsa, svärsöner man ogillar, behovet av potenshöjare blir påtagligt. Vänner dör.
Dessutom utgör barnbarnen ett alldeles eget kapitel, eftersom herr Svensson blir morfar, inte bara en gång utan två (precis som Allan blivit privat, fast i hans fall handlar det om att vara farfar)!

Det där med att spela en inte alldeles lyckad mansfigur är återkommande i Allan Svenssons karriär.
Själv föll jag pladask för honom efter att ha sett "Kärleksföreställningen" på Stockholms stadsteater, på tidigt 70-tal. Han porträtterade en förvirrad man som inte begrep sig på sin fru särskilt väl och det blev många komiska poänger, i ett manus av Margareta Garpe och Suzanne Osten.

Varenda svensk som har tv har sett och älskat honom som brevbäraren Gustav i serien "Svensson, Svensson" i Sveriges Television, också det en figur som har lite svårt att finna sig till rätta med fru, barn, släkt och grannar, men som gillar jul och fotboll, och som gick rakt in i folksjälen.
Mindre älskansvärd har han varit i "Fröken Frimans krig" (också SVT), där han med alla medel gör vad han kan för att hejda allt som luktar kvinnlig frigörelse. Det går sisådär.
Men raden av exempel på roller han spelat kan bli nästan hur lång som helst!

Den här gången visar Allan Svensson upp hela sitt breda register: vi ler, vi skrattar – och vi känner allvaret bita till när han låter det sticka fram bland iakttagelserna av absurditeter som dyker upp i hans liv som "årsrik". Han har pricksäker tajming i replikerna, och storyn understöds av en genialt enkel scenografi, projicerad på scenväggen, gjord av Finnur Arnar.

"Mr Morfar" har fått sin svenska gestaltning efter att ha spelats i en rad olika länder och dessutom blivit långfilm (Mr Grandad). Det är författaren Bjarni Thorsson som står för manus och regi.

Just nu är det alltså stockholmarna som kan se "Mr Morfar" men det blir snart ändring på det. En landsomfattande turné inleds om ett par veckor i Halmstad, sen blir det besök i Helsingborg, Lund, Ystad, Växjö, Kalmar, Linköping, Norrköping, Malmö, Uddevalla, Jönköping, Skövde och Karlstad

Chans att jämföra teaterns morfar med en egen man, pappa, morfar eller varför inte farmor! För, som sagt, mycket av det som lyfts fram gäller både kvinnor och män.

Copyright Klimakteriehäxan

Och eftersom jag då och då medarbetar på sajten Nyfiken Grå finns den här texten att läsa även där. Nyfiken Grå är en gratissajt speciellt ägnad åt läsare som är 60+ och där hittar du läsning om vitt skilda ting: mat, kultur, politik, äldrefrågor bl a. Klicka dig dit och kolla runt!

tisdag, januari 22, 2019

Så vitt man kan se

Veckans topplista ska bestå av böcker med övervägande vita omslag, så har Johanna i deckarhörnan bestämt. Jag lyder som vanligt! 

Orhan Pamuk fick förvisso Nobelpriset, men jag har inte läst honom. "Snö" står i hyllan. 

Åsa Larsson skriver deckare som utspelar sig i ett kallt och snöigt Norrland. Som "Till dess din vrede upphör". Gillar henne. 

Karin Alfredsson är väldigt bra på att ta sin läsare med till nya miljöer, här Afrika. "Skrik tyst så inte grannarna hör".

Edna O´Brien skriver mästerligt om tjejer/kvinnor, så också i den här boken: "Augusti är en farlig månad" (August is a Wicked Month).

Lisa See vet mycket om kinesiska traditioner och kvinnoliv i gamla Kina. Spännande läsning i "Snow Flower and the Secret Fan".

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, januari 21, 2019

Månsken

Blodmåne. Unikt naturfenomen. Oförglömligt!
Vilket trams. Och jag gick på det.

Inte så att jag satte en väckarklocka, nej det finns gränser. Men eftersom jag vaknade alldeles av mig själv vid sexrycket, bara minuter innan det bästa läget att se den där röda månen, kröp jag ur min sovgrop under duntäcket och gick till fönstret.

Molnen hade inte täckt himlen. Månen fanns där. Full var den. Men inte speciellt stor och knappast röd, inte ens om näsan faktiskt.
Grundlurad skulle jag vilja kalla mig när jag återvände till sängen och somnade om.

Kommer så ihåg att jag av oklar anledning tog en bild av månen alldeles nyligen. Den var inte full utan ny(kter) och lite förnämt bleklagd om kinden.
Fin men förstås inte lika berömd som den som enligt uppgift lyste röd i morse. Även om den inte gjorde det hos mig.

Men det här ska väl kunna bli en glad måndag ändå. Strax presenteras den nya regeringen. Hur kul den nu blir ...

UPPDATERING: Kanske beror det på att jag är uråldrig och gammalmodig, men jag känner stor tveksamhet inför en kulturminister som listar rollspel, serietidningar och Vinterstudion som sina pärlor. Hoppas hon läst en bok, sett en film, en pjäs och ett par tavlor också, lyssnat på lite olika sorters musik rentav. Hennes dreadlocks gör det inte enklare för mig ... men bilden av henne klarnar förhoppningsvis och gör mig kanske gladare. Måndagsgladare.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, januari 20, 2019

Shoppare av olika sorter

Hurdan shoppare är du?
Kanske tillhör du den smarta typ som noga tänkt över dina behov, kollat saldot på bankkontot och dessutom gjort research i din dator för att ta reda på var det du behöver köpa brukar säljas, om det finns i lager och så gäller det förstås att jämföra priset mellan olika försäljningsställen.

Det där är bilden av den välplanerade kunden, den som bara går in i en butik för att göra just det där genomtänkta inköpet: hämta varan, gå till kassan och så raskt ut igen, hemåt med den nya ägodelen som strax ska tas i bruk. Inga spontanförvärv, ingen tvärtändning på något som bara är till lust men väldigt liten nytta ...

Jag kan bara erkänna: jag tillhör den andra typen. Den som kan förföras av något i ett skyltfönster, av en pryl som bara står där och hojtar till mig: kom och ta mig! Ropet kan också komma från en reaskylt: nu gäller halva reapriset! OK, det där hojtandet är det bara jag som hör, men jag hör det väldigt tydligt. Inte sällan lyder jag. Ibland är resultatet en bra present till någon annan än mig själv faktiskt!

Kanske blir det där inköpet ifrågasatt. Väninnan säger lite undrande: Men har du inte redan en nästan likadan? Maken suckar och säger att han sett snyggare/bättre/mera användbart. Dottern rycker på axlarna och menar att jag får väl göra som jag vill, även om hon skulle ha avrått om hon haft chansen.

Vad är då svaret, eller ska vi kalla det försvaret? Tja, nånting i stil med "jag-råkade-bara-ha-ett-par-minuter-över-och-så-låg-butiken-där-precis-och-jag-föll-pladask ..."

Det är inte vad man kallar för en planerad shoppingrunda. Men det kan vara rätt kul. Faktiskt. Behöver inte ta lång stund heller. Och faktum är att jag sällan ångrar de där köpen!
Hurdan shoppare är du?


Och som du förmodligen redan räknat ut är detta också mitt bidrag till dagens Skyltsöndag. Butikerna i Hornstullsgallerian fick bli min primära bildkälla den här gången. Det var som synes inte ont om reaskyltar!
Fler skyltar, av vitt skilda sorter, som vanligt om du tar vägen via BP:s blogg!

Det får bli en liten bonusskylt också. För visst är väl stolpen med frälsarkransen en sorts skylt? Dock är den inte nog för att jag skulle känna mig trygg där ute på isen. Har för dålig erfarenhet av promenader på sjöis och undviker det garanterat numera. Men i dag var det gott om både flanörer och skridskoåkare på Årstaviken.
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, januari 19, 2019

Vem behöver en papperskniv?

Så praktiskt! måste någon  min mamma?  ha tänkt. Och så blev det affär. Köpet: en souvenir från Strömstad, en för "forntiden" jättesmart pryl med två användningsområden: bokmärke och papperskniv i ett!

Nu kan jag inte minnas när jag stötte på en (ouppsprättad) häftad bok senast, men kanske finns de ändå?
Behovet av papperskniv är hur som helst behärskat. Men behovet av bokmärken består, förvisso.

Lördag har blivit Bokmärkets dag, sedan Boklysten inledde inventeringen av det där vi lägger mellan boksidorna för att hitta tillbaka till rätt ställe när läspausen tagit slut.

Men nu när jag redan visat tjugo olika varianter tycker jag lagret börjar sina, i alla fall eftersom jag gärna vill kunna slänga med någon liten kommentar med det där märket.

Någonstans i gömmorna vet jag att det finns minst ett album med bokmärken från den tiden när man aktivt samlade dem. Vi bytte, barn emellan, och bokmärkena användes knappast som det de egentligen var avsedda för.

Fast tiden för änglar med glitter på vingarna är nog slut för min del. Lite robustare saker behövs när jag slänger iväg en pocketbok som jag fortfarande är mitt i.
En papperskniv i metall på hemvävt snöre kan dock funka.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, januari 18, 2019

Barnens bästa läsning (funkar även för vuxna)

Att utse någon eller något till BÄST är både svårt och snudd på oansvarigt. Så många faktorer spelar in. Hur mådde jag när jag läste boken/ såg filmen/ mötte konstverket? Och hur länge har den fantastiska känslan suttit i?

Dessa invändningar till trots tänkte jag svara på Annikas nya Bokbloggsjerka. Uppdraget har hon formulerat så här: Vilken är den bästa barnboken/ungdomsboken som någonsin har skrivits? (Tänk på din barndom om du inte läser denna genre i dag, eller var kreativ och vinkla frågan som du vill för att kunna besvara den).

Hela mitt liv har jag faktiskt läst barnböcker, alltså inte bara när jag själv var barn eller när mina egna ungar var små. Jag är av den bestämda uppfattningen att böcker som läses av barn är en synnerligen viktig litteraturgren, kanske den viktigaste av dem alla. De där böckerna kan bli avgörande för ett helt liv, på olika sätt.

I modern tid har jag redan många gånger hyllat Jan Lööfs "Sagan om det röda äpplet" och det gör jag gärna igen. När jag själv var liten var "Nalle Lufs" (av Gösta Knutsson) och Astrid Lindgrens "Pippi Långstrump" höjdare. 

Intressant nog lyckades jag aldrig intressera mina ungar för Nalle Lufs, men Pippi funkade, liksom "Kajsa Kavat". Och så Barbro Lindgrens oförglömliga "Loranga, Masarin och Dartanjang". 
Det fina i kråksången har jag sparat till sist: alla titlarna jag nämner funkar även för vuxna. För så är det med en bra barnbok: den kan med behållning läsas av alla!

Lägg därtill att jag bara nämner historier skrivna av svenska författare. Vi har väldigt högklassig litteratur för barn och unga här i landet!
Men själva grunduppdraget misslyckades jag naturligtvis med: att välja EN bok som den BÄSTA. Fullständigt omöjligt. Här har ni i alla fall fem bra! Fast jag skulle med lätthet kunna göra en riktigt lång lista ...

Copyright Klimakteriehäxan

Om statistiken får tala kan mycket avslöjas

"Hur man ljuger med statistik" hette en bok jag en gång ålades att läsa. Jag gjorde det, pliktskyldigast, för att sedan lägga den åt sidan och glömma bort den. Siffror har aldrig varit min passion, statistik är just siffror!

Samtidigt går det numera att få statistik på nästan vad som helst. Och på det viset kan man naturligtvis kartlägga livet, både sitt eget och andras. Om man ska tro diagrammen, må vara i staplar eller tårtbitar, så ingår rätt många skumma eller halvskumma figurer i min bekantskapskrets.  Ja, jag kan till och med vara en själv, i någon kategori.

Hur många hustrumisshandlare känner jag till exempel? Jodå, jag kände en men han är död. Någon annan hyser jag inga misstankar mot. Men övergreppen pågår, det vet vi.

Rasister har jag väl också i min närhet? Ja, rimligen, eftersom ungefär var femte svensk röstade på ett parti med sådana drag i riksdagsvalet senast. Men det är personer som oftast inte bekänner färg, så jag vet inte vilka de är.

Porrkonsumenter tvingas man också inse att man är omgiven av, utan att veta vem som sitter framför sin dator och laddar ner både den ena och det andra, i skydd av mörkret eller i största ensamhet, kan man anta. Köper de sex på gatan också? Svaret måste vara ja i flera fall. Somliga förlägger "verksamheten" till stränderna i Thailand.

Sjukdomar pratar vi ofta och mycket om, kan det tyckas. Men alla är folk inte öppna med. Läser i Dagens Nyheter om människor som i hemlighet lever med HIV, trots att decennier gått sedan de smittades. Sexuellt överförbara sjukdomar har automatisk skämsstämpel, även om behandlingen blivit dramatiskt förbättrad och utvecklingen av Aids hejdats.

Alkoholister då? Absolut. De som kämpar emot den sjukan gör det, för det mesta, med varierande framgång. De som dricker i skymundan misstänker vi, om de inte redan är avslöjade, men det kostar på att konfrontera dem.

Matmissbrukarna är endera smällfeta eller dödligt smala och tillhör dem som är relativt enkla att identifiera. Jag känner nog ingen av de magraste, men ett antal tjocka, de som tar en kaka till som tröst när kläderna inte går att komma i.

Gränsen är inte tydlig, men den finns där, den som skiljer den som misshandlar sig själv från den som begår övergrepp mot andra.
I dagarna har en pensionerad journalistkollega gripits i USA, på semester i Florida på flykt undan den svenska vintern. Han anklagas för att ha gjort sexuella närmanden mot en 13-årig pojke i en lekpark. Utredning pågår, skuldfrågan är inte avgjord. Fälls han blir straffet hårt, säkert i kombination med ett skadestånd i jättestorlek  amerikanska advokater är generellt sett bra på sådant.

Vi har aldrig umgåtts, jag och mannen i fråga, men vi har gått omkring på samma redaktionsgolv, hejat på varandra, bytt några ord. För många har han varit en idol i tv-rutan, verkat trevlig, kunnig, med glimten i ögat.
Är det verkligen så en pedofil ser ut?

Svaret är naturligtvis att en (sex)brottsling kan se ut precis hur som helst. Förhoppningsvis klarnar bilden, i bästa fall är allt ett missförstånd. Men det kan också vara sant, jag vet ju inte.

De "fula gubbarna" kan gömma sig i den där statistiken, den som man kan vrida och vända i sin egen tolkning, den som passar den privata världsbilden bäst. Faktum kvarstår: alla har vi dem i bekantskapskretsen, fast vi inte sett det  eller har valt att titta åt ett annat håll. För statistiken talar sitt tydliga språk.

Kanske borde jag leta upp den där boken igen, "Hur man ljuger med statistik", för att försöka få grepp om siffrorna som omger mig och som kartlägger mitt liv  och ditt. Om jag törs. Vem vet vad jag hittar? Törs du?

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten finns också publicerad på Nyfiken Grå, en gratissajt med mycket läsning främst riktad till äldre. Klicka dig dit och kika runt, det kan löna sig!

torsdag, januari 17, 2019

Serier ända till slutet eller ...?

Veckans helgfråga från Mia i bokhörnan lyder:
Har du avslutat någon serie för att den blivit superdålig?
Mia har nämligen själv börjat läsa ett antal serier som hon inte avslutat.

Nu måste jag tänka efter. Har jag verkligen slängt någon bok i väggen i ilska och frustration? Och har det i så fall berott på att den blivit just superdålig, man kan väl tröttna ändå? Men visst, det finns mängder med serier jag inte läst ut.

Låt mig därför sticka ut hakan och bekänna, att jag lämnade Jan Guillous äventyr med riddaren Arn efter sisådär sjuttio sidor i första delen. Den fantastiske Arn blev för mycket för mig. Och jag har aldrig återvänt till hans historia, så älskad av så många andra.

Som bonusfråga fiskar Mia efter en bra tv-serie man kan tänka sig att rekommendera.
Jo, de finns. "Flykten från Dannemora" och "My Brilliant Friend" finns båda på HBO Nordic, den första bygger på en sann historia, den andra är dramatisering av Elena Ferrantes första bok om väninnorna i Neapel, och jag tycker faktiskt bättre om tv-versionen.

Just det, Ferrante-serien lämnade jag efter del 1 ... inte för att den var superdålig, men för att jag tyckte att det räckte, just då i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

Tjejsnack efter 100-årsdagen

Dagny och Amie. Foto SVT.
Tjejsnack, säger folk ibland. Då avses oftast att man i ett samtal mellan kvinnor avhandlar oväsentligheter, väder, utseende, skvaller kanske. Eller gnäll på gubben därhemma, han som inte längre är Drömprinsen med stort D utan snarare en muttrande relik som knappt påminner om den virile brudgum han en gång var. Eventuellt jagar man rynkor, diskuterar mat och vikt.
Men om tjejerna passerat sin 100-årsdag med marginal, vad pratar de om då? Jo samma ämnen, faktiskt!
Det är ett unikt möte vi kan bevittna i den nya dokumentären ”Om jag sätter mig ner nu dör jag”, en film om Dagny Carlsson som vid 106 års ålder fortfarande bloggar, rör sig piggt som en vessla, är snabb i repliken och ständigt nyfiken.
Inför kameran sammanstrålar hon – för första gången på mycket länge – med en jämnårig, en hon dittills inte känt till.  Amie Sundström i Bromma är till och med ett år äldre än Dagny.  Båda damerna saknar vänner, längtar efter sällskap. /.../ När de hjälpts åt med kaffebryggaren och dukat fram både bullar och ”dammsugare” kommer tjejsnacket igång i soffan.
-Va gammal man är, hörru! är öppningsrepliken.
Hela min text om hur samtalet sedan fortsätter läser du om här, på sajten Nyfiken Grå som erbjuder gratis läsning med speciell tanke på en mogen publik. Det lönar sig att botanisera där!
Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om läsning

“No entertainment is so cheap as reading, nor any pleasure so lasting.” 
(Ingen underhållning är billigare än läsning, och inget nöje varar så länge)

-Det var Lady Mary Wortley Montagu som sa det, för väldigt länge sedan. Lady Mary var själv författare och blev mest känd för sina resebrev från Turkiet, där hon vistades eftersom hennes man var brittisk ambassadör i det dåvarande Ottomanska riket. Lady Mary avled 1762 men hade under sin livstid skrivit såväl poesi som essäer och de där breven. Hennes slutsats om värdet av läsning håller ju fortfarande, mer än 300 år senare!

tisdag, januari 15, 2019

Feelgood på brittiskt vis

Johanna i deckarhörnan, som ständigt hittar på ämnen för nya topplistor, skriver i dag:
Så här mitt i mörkaste januari när julen är utslängd och våren känns en miljon veckor bort tänkte jag att vi skulle muntra upp oss med att lista våra brittiska feelgoodfavoriter.
Jaha, bara att sätta igång!

Alan Bennett är en lättsam författare som dessutom inte skriver tegelstenar utan böcker av hanterligt format. "Drottningen vänder blad" (The Uncommon Reader) och "The Lady in the Van" är två trevliga möten, den senare verkar inte finnas översatt till svenska.

Jojo Moyes är mest känd för serien om den unga kvinnan som tar sig an den handikappade mannen och kärlek uppstår, men han dör ju ändå. Finns också på film. Men jag föll för Moyes redan tidigare, vid läsningen av "Sophies historia" (The Girl You Left Behind). Om två flickor i två olika epoker, om kärlek  och om en tavla.

Jerome K Jerome kan gärna få finnas med på ett hörn. Anledning? "Tre män i en båt" (Three Men in a Boat) så klart! En klassiker. PG Wodehouse och hans böcker om Jeeves skulle också kunna ta klassikerplatsen, förstås.

Helen Fielding gick till historien när hon skapade Bridget Jones, först som en återkommande krönikefigur i en dagstidning. Som jag har fnittrat åt Bridget, hennes ständiga räknande av cigaretter, kalorier, drinkar, och så alla misstagen, karriärförsöken, de romantiska (inte alltid!) äventyren. För att inte tala om trosorna Hugh Grant får syn på i första filmen ... Fast jag har visst halva "Mad About the Boy" kvar, kan se bokmärket ligga en bit in i pocketen.

Alexander McCall Smith kändes revolutionerande ny när "Damernas detektivbyrå" (Number 1 Ladies Detective) först såg dagens ljus, för tjugo år sedan. Historierna är fortfarande lättlästa och trivsamma, men jag vill nog inte läsa fler än de kanske fyra jag redan läst, det blir lätt lite för många upprepningar. Men Mma Ramotswe har förstås en plats i varje bokväns hjärta. TV-versionen var också rätt mysig.

Copyright Klimakteriehäxan

Kärleksbrev på Tulpanens dag

Kära Tulpan!

Jag är så glad att du vill komma hem till mig, särskilt så här års när man behöver alla ljusglimtar man kan få.
Dina diskret gnisslande blad och din ännu mer diskreta doft förhöjer min vardag på bästa möjliga sätt. Att du dessutom finns i olika färger är ett extra plus, och tänk så kul att du trivs så bra här hos mig att du fortsätter växa och sträcka på dig trots att man kapat dig vid foten!
Vår relation är vid det här laget en av de längsta i mitt liv. Kanske började den när mamma pekade på dina anfäder i rabatten i Barndomslandet och förmanade mig att "bara titta men inte röra"  varpå jag tittade så noga och närgånget att jag stod på öronen bland blommorna. Antar att åtminstone några gick av ...
Som "ung vuxen" (ja det uttrycket var inte uppfunnet då) kunde jag lyxa till det ibland. Då kostade jag på mig tre tulpaner så här på vårvintern. Fler blev för dyrt.
Nu, i det som tveklöst måste kallas "mogen ålder", bär jag hem dig i buntar. Men det ska du veta: att ni är många betyder inte att du är mig mindre kär. Jag kan älska väldigt många tulpaner på en och samma gång.
Vänta bara tills dina släktingar som fortfarande sover i backen vaknar till liv. Varje gång drabbas jag av lyckospel! Fast till dess är jag så glad och tacksam över att du finns! Och så rättvist och roligt att den här dagen blivit din egen!

Hälsningar
Klimakteriehäxan

måndag, januari 14, 2019

Har bloggen en framtid?

Mitt femtonde år som bloggare har inletts. Jag tar mig en funderare: varför fortsätter jag? Och hur tänker jag fortsätta? Har bloggen en framtid när vi kommit ända till 2019?

Inser att bloggvärlden är ganska rejält förändrad sedan 2004, när jag postade mitt första inlägg. Då hade jag inte knäckt koden till hur man publicerade bilder, kände mig bara lycklig över att ha skaffat en alldeles egen plattform där jag (i princip) kunde göra vad som helst.

Läsning har alltid varit ett stort intresse. Utrymmet för funderingar kring böcker har växt här hos Klimakteriehäxan. Ett antal "bloggstafetter" har fångat mitt öga och jag har hängt på.
Bestämmer mig för att inventera förrådet av "krokar" jag har när jag vill hänga upp en ny liten bloggpost.

Om böcker blir det via Johannas deckarhörna, som har satt fart på Veckans topplista.
Annika med litteratur- och bokbloggen har startat om Bokbloggsjerkan.
Tillsammans med Boklysten och Hannele inventerar jag förrådet av bokmärken, kul om vi blev fler.

Helgfrågan har sina rötter hos Mia i bokhörnan vecka efter vecka. På söndagar försöker jag ha en bra skylt redo eftersom det är Skyltsöndag, med hemvist hos BP.
Och bloggaren Sanna har satt upp ett ämne per vecka under hela året, att tolka i bild i Gems Weekly Photo Challenge, som jag hänger på ibland.

För egen maskin har jag satsat på Pippi på fåglar, i dag med över 100 inlägg, och dessutom den nyaste etiketten Kasskampen som dyker upp med ojämna mellanrum. Citat plockar jag in allteftersom, snart är de 300, och så ska vi inte glömma Dagens ord. Hittills har jag hittat 43 sådana.

Tja, vad säger ni? Det här är så att säga läget denna måndag när det nya årets vardagsliv drar igång på allvar. Bloggen har kanske en framtid trots allt, åtminstone ett tag till?

Här ett definitivt framtidslöfte: utslagna körsbärsblommor! Nu i en vas hos mig!
Copyright Klimakteriehäxan

Citat om huvudbonader

Rätt så! Bild från www.ponten.com
"Hattar skall sitta så djupt ner att ögonen skuggas på ett intressant och gåtfullt sätt."

-Detta slår de djärva hattarnas mästarinna Gunilla Pontén fast i sina memoarer, "Tyg och otyg", som jag nyss läst. Se där ja! Då fick man äntligen svaret på frågan varför det är så omöjligt att känna sig och vara till sin fördel om man har en huvudbonad. För att mina ögon ska framstå som intressanta och gåtfulla, det blir svårt, oavsett hur djupt jag drar ner en mössa i pannan. Just i dag var huvudbonaderna på stan dock många och ofta rätt väl neddragna, för det kändes riktigt kallt där ute!

söndag, januari 13, 2019

En skylt som talar sanning

Detta är ett budskap jag instämmer i, till 100 procent. Livet är för kort för att inte livas upp av det som faktiskt är enkelt att påverka: klädvalet.
Kerstin Hed (som har butiken Räddningsplankan, utan tråkiga kläder, i Gamla Stan i Stockholm) tog bilden och jag fick låna den, till Skyltsöndagen!

Fler skyltar(e) hittar ni som vanligt om ni tar vägen via bloggen BP.

Copyright Klimakteriehäxan