måndag, september 24, 2018

Minnen från mässan del 1

Kulturkollo kör med bokmässan som veckans tema. Och vi som inte åker till Göteborg i år, vi får väl i stället nöja oss med att minnas hur det har varit.

Så jag botaniserar bland mina gamla bilder och inser hur kul man faktiskt kan ha det på Bok & Bibliotek  och då saknas det ändå foton på många av höjdpunkterna jag varit med om! Det blir många bilder, inser jag, så det här får nog bli en tvåstegsraket. Vi börjar när lokalen är tom!

Det är som att lägga pussel när man sätter upp montrarna.

Svårt att fatta att det snart ska vimla av folk och böcker här!

En mattläggare får inte ha ont i knäna ...

Uppackning pågår!
Det börjar ta form.
Mängden böcker är hisnande.
Grönt är skönt. En bra biblioteksfärg!

På väg. Tåget rusar fram genom september-Sverige.
Än så länge tomt i trapphusen, så man kan se de fina väggbilderna.
Roliga bokhyllor ska dra åt sig blickarna.
Rätt som det är har portarna slagits upp och oj, så mycket folk som strömmat in!
Bekväma och svala skor är nödvändiga för en mässbesökare.
Nöjda bokvänner bär hem tunga kassar.
Kanske regnar det där ute? Men faktum är att det brukar vara kanonfin sensommar under mässdagarna.
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, september 23, 2018

Kasskamp och Skyltsöndag i kombination

Den här kvinnan vet det kanske inte själv. Men hon deltar aktivt i Kasskampen! Härligt!

Tygpåsen som hänger över hennes axel talar sitt tydliga språk, och den har ännu ett budskap tryckt utanpå, ett budskap man måste gilla: det gäller ordets värde, som ska bevaras och respekteras. Kassen kommer från Sveriges Författarförbund, det ser man också.

Vi som vill kämpa för att få ner bruket av plastkassar och dessutom hoppas att fler kassar ska återanvändas för att till sist återvinnas, vi kan ha våra påsar till allt möjligt. I det här fallet verkar det ju extra lämpligt att bära på några böcker! Kanske dyker flera sådana här upp på bokmässan som "bryter ut" den kommande veckan, det skulle väl verka logiskt.

Om du också publicerar en bild på en dig närstående favoritkasse kan du väl berätta i en kommentar så vi blir fler som får beundra den (och dig)!
Kasskampen lever! Och vi måste se till att den fortsätter med det!


Nu slår jag två flugor i en smäll och fortsätter på bokmässetemat. Visserligen ska jag inte vara på plats, men jag kan väl hylla den ändå  med en i mina ögon väldans trevlig och rent av fyndig bokhylleskylt, plåtad på Akademibokhandeln för något år sedan. Var den satt? I en bokhylla förstås, var annars!

En repris alltså, men bloggprojektet Skyltsöndag låg nere när jag tog bilden!
Nu lever skyltsöndagarna igen, med hemvist hos BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 37


MENTAL NUDISM

-Ett nytt sätt att vara nära naturen månne? Nej. Stort uppslagen kulturartikel i dagens Svenska Dagblad har detta rubrikord, och när man läser visar det sig att det handlar om författare och deras sätt att skriva om sig själva, dock utan att berätta HUR de går till väga när de gör det. Så avklätt blir det tydligen aldrig. Och den som hoppas på tips och råd kammar noll. Sigrid Combüchen, själv författare, skrev artikeln.

Dagens ord 36


HÖSTDAGJÄMNING

-Vad får man för känsla när det där ordet står i almanackan? Att hösten bär på en försmak av elände? Eller att det de facto är "den vår de svage kalla höst"? Att färgerna blir starkare, att det är mysigt att tända flera levande ljus, att det kan vara riktigt gosigt att borra in sig i en ylletröja eller en lång halsduk? Eller att det blir ett evigt lövräfsande igen, ett jobb som egentligen inte lönar sig ...
Oavsett hur man ser på saken så är det höst från och med i dag. Officiellt, alltså.

lördag, september 22, 2018

Älv möter älv – och böcker!


Två älvar flyter samman vid Vännäs i Västerbottens inland: Vindelälven och Umeälven. Det är Umeälven som är längst med sina 470 kilometer, men Vindelälven är i sin tur Sveriges största biflod och en av våra fyra hittills oreglerade älvar.

"Älvarnas möte" kallas också motivet som för några år sedan fanns att köpa i Slöjdarnas hus i Vännäs. Träsnidaren, som heter Ylva Göransson, gör sin stiliserade bild av floderna på skärbrädor, ostbrickor och bokmärken i björkträ. Tekniken kallas karvsnitt och den har hon ägnat sig åt de senaste 20 åren, med framgång!

I min ägo finns både en liten skärbräda och ett bokmärke. Nu har alltså inte bara älv mött älv, nu får de båda vattendragen i vacker förening dessutom av och till träffa en och annan bok och (inte minst!) synas här, eftersom Boklysten inlett jakten på våra bokmärken. Hon undrar: Vad har du mellan sidorna den här veckan? Följ länken så kan du stilla din nyfikenhet, för då hittar du flera svar på frågan!


Copyright Klimakteriehäxan

fredag, september 21, 2018

Äntligen fredag eller?

Killen i kassan på Ica är föredömligt vänlig. När kunden före mig i kön är klar önskar han henne en "trevlig helg".

Ja visst ja, det är ju fredag! Men kvinnan som just plockat ihop lite mjölk och ost och andra förnödenheter svarar på ett för mig tämligen överraskande sätt. Hon säger:
-Jo men den är ju bara två dagar lång.

Så sant. Fast behöver det påpekas? Jag inser att det finns en lång rad sätt att besvara den där vänliga frasen på om just helg inte är det man ser fram emot allra mest. Som:
-Snart är det i alla fall måndag igen.
Eller:
-Men det ska bli dåligt väder har jag förstått.
Alternativt:
-Jag måste förstås jobba/städa/tvätta, det är så mycket som ska hinnas med!
Den uttråkade pensionären säger:
-Jaha, som om det är nån skillnad! Dag som dag tycker jag!
Samtliga kommentarer rundas lämpligen av med en djup suck. Oundvikliga öde!

Man kan ändå enas om att den hur som helst går rysligt snabbt, den där helgen. Och att det är lite synd om dem som, i likhet med kvinnan i min kassakö, tappat förmågan att se fram emot en lördag och en söndag, som kan innehålla mängder av trevligheter, vare sig man arbetar eller är superledig!
Äntligen fredag! Och trevlig helg!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, september 20, 2018

Ingen bokmässa för mig i år heller

Mia i bokhörnan har ställt veckans helgfråga:
Ska du besöka bokmässan i år? I så fall hur länge. Och har du något tips?
Ack nej, inte ens en bara-över-dagen-visit blir det denna gång. Lite tråkigt, det medges. Därmed tipsfritt.

Är man på den där mässan och knatar runt på golvet blir man dels trött i fötterna, dels hungrig. Alltså är Mias bonusfråga välfunnen: Har du något restaurangtips i Göteborg?
Gott om bra krogar i den stan!

Kometen har jag gillat fast på Mannerströms tid har det varit svårt att få bord. Vet inte om något förändrats, restaurangen fick nya ägare i fjol. Och så har vi ju de traditionella räkmackorna nära himlen, alltså på hotell Gothia. De är nästan obligatoriska i samband med mässan, faktiskt!

Copyright Klimakteriehäxan
  

En rik man som älskar månen och konsten

En japansk mångmiljardär har tänkt sig att bli den förste privatpersonen på månen och köpt en returbiljett för en okänd penningsumma.
Han har uppenbarligen råd. Yusaku Maezawa är Japans nummer 18 på listan över de rikaste i landet. Han äger en onlinemodebutik och är god för ungefär tre miljarder USD.

Och så älskar han månen. Dessutom älskar han modern konst. Med på månfärden tänker han ta några konstnärer som, väl åter på jorden igen, ska skapa verk som ska inspirera andra till stordåd i Maezawas spår. Om/när de kommer tillbaka från denna synnerligen exklusiva turistresa, alltså.

Faktum är att denne rike man nyligen köpte en tavla av Jean-Michel Basquiat för 110,5 miljoner USD. Det skulle konstnären ha vetat! Basquiat, ursprungligen från Haiti, blev en förgrundsfigur för amerikanska graffitimålare och kändis på 80-talet i New York. Han var en notorisk missbrukare och dog av en överdos 1988, bara 27 år gammal. Då hade han i perioder tjänat stora pengar på sin konst, medan han emellanåt hankade sig fram så gott som medellös. Och några hundra miljoner hade han dittills definitivt inte fått för något han gjort.

Att jag alls känner till hans historia beror på boken "Basquiats änka" (Widow Basquiat) av Jennifer Clement, som var nära vän både med Basquiat och den unga kvinnan som kallas hans änka, fast de aldrig var gifta.

En fascinerande och samtidigt sorglig historia, med både solkiga och guldglänsande kanter. Tavlorna han målade är i mina ögon gräsliga.
Men uppenbarligen värda enorma belopp! Kanske tar Maezawa med sin målning på resan för att visa för gubben i månen?

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, september 19, 2018

Om skor, underverk och Jesus

Nu kan det sägas: Jag har ett förflutet tillsammans med Calle Hård.
Kanske har ni hört honom i radio (Tankar för dagen) eller läst någon av hans böcker, nu sex till antalet. För ett antal år sedan kan du inte ha undgått en eller annan tidningsartikel han skrivit.

Som jag minns det korsades våra vägar 1968. Vi arbetade båda på Expressen, jag som redigerare och reporter på avdelningen Bekantas Bekanta, Calle som kriminalreporter. Han var en kul typ som gjorde in- och avtryck. Aldrig glömmer jag när han gifte sig. Hans mor underkände skorna som Calle tänkte ha till fracken. Hon skickade sonen till skobutiken.

Jo, han gjorde som mamma sa. Gick till affären, handlade och skyndade hem igen. Själva vigselceremonin var omedelbart förestående. Men moderskapet blev allt annat än nöjd. För Calle hade köpt ett par vita tennisskor  sådana tyckte han att han behövde, medan svarta "finskor" inte stod på hans egen önskelista. Han kom i alla fall åter till redaktionen som en gift man, skorna till trots.

Vi försvann åt olika håll med olika jobb och återsågs inte på väldigt länge. Så en dag upptäckte jag hans debut som författare, romanen "Numret till Calicut", utgiven på ett förlag jag inte kände till. Själv var jag på jakt efter ett bra förlag och visste inte riktigt hur jag skulle gå till väga. Men jag kontaktade Calle, fick span på Isaberg förlag och där har sedan dess tre böcker som jag skrivit kommit ut i tryckt form!

Så blir det som det blir i de sociala mediernas värld. Vi blev Facebook-vänner och har på så sätt kunnat hålla lite koll på varandra. Calle lever stor del av året i Indien, men på somrarna håller han till på Holmön utanför Umeå.

Nu har jag just läst ut hans senaste bok, "En kort promenad på vatten" med underrubriken "Så lurade Jesus sig själv och hela världen". Och det är därför jag berättar om de där brudgumsskorna. Calle har alltid gillat att provocera, och nu gör han det igen! För alltid retar det väl någon att ifrågasätta den där bibliska vandringen på vattnet.

Hur var det förresten med alla de andra underverken? Var de så att säga "på riktigt" eller finns det andra förklaringar? Hur var Jesus att umgås med? Var han självgod och jobbig eller så där allmänt snäll och vänlig som evangelisterna framställer honom? Kan han rent av ha varit en bedragare utan samvete? Calle har läst på, han kan nog med rätta kalla sig exeget i dag. Men det är när han korspollinerar bibelhistorien med indiska traditioner som det blir spännande på riktigt.

Den unge Bibi, indisk lycksökare och en av romanens huvudpersoner, ifrågasätter hela tiden de begrepp och tänkesätt som styr i den Jesus-fixerade miljö där han hamnat, mer eller mindre av misstag. Frågorna han ställer är mestadels kloka och befogade. Och Tomas, hans judiske vän och kamrat på en dramatisk resa över land och hav från Palestina till Indien, blir ofta svaret skyldig. Vilket ger också läsaren anledning att fundera över gamla "sanningar".

Det är finurligt. Det är välskrivet, stundtals direkt vackert. Som när Calle beskriver ett träd i början av det åttonde kapitlet: "Mitt på vägen växte en akacia. Den krokiga stammen vred sig som en åldrande danserska i en position där elegansen från ungdomen för länge sedan ersatts av möda."

En originell roman är det hur som helst. Man brukar tala om hur det går "när fan läser bibeln". Den här gången är det Calle Hård som har läst och skickar med massor av frågetecken till de bokstavstrogna.
För egen del blir jag inte särskilt provocerad. Men söndagsskollärarens drömbok är "En kort promenad på vatten" inte. Vilket förstås heller aldrig var meningen.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, september 18, 2018

Höstfärger som fångar läsare

Många nya böcker som släpps just nu verkar ha hämtat inspiration i färg och form från naturen och matchar höstens löv och bär alldeles utmärkt. Därför tänkte jag att veckans topplista idag får handla om fem fina bokomslag som ni tycker lyser av höstens egna färger.

Det där är Johannas egna ord från hennes deckarhörna när hon påbjuder ännu en topplista. Inte alldeles enkelt, upptäcker jag när jag tittar i min hylla. Söker gult, orange, rött med gröna inslag. Här är vad jag fann:

1. "Våld. En historia om kärlek" (Rape. A Love Story) av Joyce Carol Oates. Höstlöven har börjat ramla av träden i parken när flickan blir våldtagen och kampen för rättvisa börjar. En till omfånget liten roman om ett stort och viktigt ämne.

2. "Tusen strålande solar" (A Thousand Splendid Suns) skrevs av Khaled Hosseini som då hade gjort succédebut med "Flyga drake" (The Kite Runner). Om mera våld, här i Afghanistan där kvinnor i talibanernas land inte är mycket värda. Solen lyser förstår gult även på hösten ...

3. "Sångfågeln" av den en gång storsäljande Lars Widding. Ulla Winblads mustiga historia utspelar sig på 1700-talet. På omslaget går Bellman och Ulla hand i hand i höstligt brunt. 

4. "Sinnenas tid" (Passion simple) är en liten pärla på bara 75 sidor av franska Annie Ernaux om en kvinna som drabbats av den stora kärleken medan äpplena mognar som de brukar på hösten.

5. "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) som aldrig kan få för många läsare. Den då mycket unga Chimamanda Ngozi Adichie gjorde ett fenomenalt researcharbete innan hon skrev romanen, som har stora dokumentära inslag. Om hur provinsen Biafra försökte slå sig lös från Nigeria och hur den frihetskampen förändrade livet för så många. 

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, september 17, 2018

En svart boktrio

Veckans tematrio har än en gång en färg som ledord. Denna gång ber Lyran oss berätta om tre bra böcker på temat SVART.

1. "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie från Nigeria ger oss vita, blonda och rakhåriga insikt i hur det kan vara att födas svart och med krulligt hår och försöka ta sig in i den moderna amerikanska vardagen. Författarinnan har min ohöljda beundran. Som hon skriver, den kvinnan! ("En halv gul sol" har ni ju alla redan läst, eller hur?)

2. "Jag vet varför burfågeln sjunger" (I Know Why the Caged Bird Sings) är den första av tre delar som utgör Maya Angelous livshistoria, så som den utspelade sig i den amerikanska södern. Väldigt, väldigt bra.

3. "Tio små negerpojkar" (And Then They Were None) är en Agatha Christie-deckare från fordom som jag länge tänkt läsa om. Kanske kan det bli av nu?

Det finns mängder av böcker som skulle kunna passa in här, böcker om rasism och apartheid, om nattsvarta illdåd, om depressioner och svartkonst. Säkert får man många svarta tips den här vägen!

Copyright Klimakteriehäxan

Ordens betydelse

Ord är viktiga. Ord kan betyda skillnaden mellan liv och död. Ett ja eller ett nej kan bli avgörande. Ord kan ge skratt eller gråt, tröst eller skada, ren underhållning eller tankestimulans. Ord kan få oss att glömma allt annat. De första ur ett barns mun blir minnen för livet, de sista hamnar också där, fast långt senare. Finns det egentligen något som är viktigare än ord?

Så när Sanna denna vecka har ORD som tema för Gems Weekly Photo Challenge är det ingen tvekan om att hon sätter strålkastarljuset på något som måste vårdas, älskas och respekteras. De där orden, de finns i vårt dagliga tal, i våra tidningar och böcker, på alla sociala medie-plattformar, i reklam, i radio och tv. Och de hanteras ibland, ofta!, väldigt styvmoderligt.

Tänk om vi kunde ändra på det. Få våra medmänniskor att vakta sin tunga, slänga färre anglicismer omkring sig, hejda onödigt elaka kommentarer, återuppväcka korrekturläsningen, avslöja de grövsta valfläskfraserna, de vi vet aldrig kommer att realiseras ...
Drömma går ju. Ordens betydelse kan i alla fall inte viftas bort.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, september 16, 2018

Äppelår

2018 blev ett äppelår. Vart man än tittar är aplarnas grenar nertyngda av frukt, högar ligger på marken också. Älgar och rådjur och fåglar förser sig, men det blir kvar ändå. Märkligt då att vi, som inte har egen trädgård värd namnet, har behövt betala ungefär 40 kronor kilot i matbutiken för svenska äpplen! Fast just i dag, det ska erkännas, hade Ica ett extrapris på 15 spänn.

Vi har ett enda äppelträd och förvisso har det burit frukt, men de har varit små och någon har oftast redan smakat på dem när jag kommer för att plocka upp "min" del av skörden. Några rödspräckliga bollar sitter fortfarande kvar i trädkronan och retas, men för högt upp till och med för älgarna, verkar det som.

Nu har jag i alla fall börjat använda mina få äpplen på ett (för mig) nytt sätt. Sköljer, kärnar ur, skär dem i klyftor (med skalet kvar). Lägger en klick smör i stekpannan, slänger i klyftorna, strör kanel över (nej, inget socker) och OJ så gott, både med och utan vaniljglass! Tämligen kalorisnålt dessutom, och fort går det!

Copyright Klimakteriehäxan

Tassa försiktigt!

Att katter har nio liv, det har vi ju hört sägas. Men likväl händer det att de där liven tar slut, och då är det inte ovanligt att det handlar om en trafikolycka. Katten har helt enkelt blivit överkörd av en bil.

Vad kan då vara bättre än att ordna med ett övergångsställe för katter? Dock ser inte just den här vägen ut att vara särskilt hårt trafikerad, och någon riktig markering för var kisse ska tassa över syns inte heller. Osäkert om djur läser skyltar dessutom. Men kanske finns det ett utlagt doftspår katten kan följa? Det gäller hur som helst att ta det försiktigt, det vet vi vana fotgängare. Varje gång man går över en gata lever man farligt ...

Ännu en söndag är här, en som vi kallar Skyltsöndag, oss bloggare emellan. Hitta fler skyltbloggare via BP!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, september 15, 2018

Minne mellan sidorna

Första gången i Italien. Inte mycket pengar alls. Pasta på längden och tvären. Vitlök, ovanligt. Pojkvännen köpte en slips i en prisklass långt över det rimliga. Jag slog till på en handväska och två par sandaler, billiga visserligen (ja SÅ länge sedan är det!), men där tog väl ändå reskassan slut!

Fast inte riktigt. På ett torg i Venedig inhandlade jag faktiskt ytterligare en produkt, i mjukt fint skinn, och det är den enda av de där souvenirerna jag fortfarande har kvar. Inte bara det, den används också, så gott som oavbrutet!

Mitt gröna bokmärke med mönster i guld av små franska liljor och fransar i änden var helt enkelt en lysande investering för framtiden. Upptäcker när jag sitter och läser att de där fransarna stryker mig snällt över kinden, kittlar min hals på ett trevligt sätt. Tycker att det ser förvånansvärt lite slitet ut, trots allt!

Det är på bloggen Boklysten som bokmärkets betydelse nu lyfts fram, välförtjänt tycker jag. Så här skriver hon: Vad har du mellan sidorna den här veckan? Är det senaste kvittot från ICA, ett gem från jobbet eller kanske du också alltid använder ett bokmärke? Är det inte dags att visa upp vad du använder just nu?
Mitt svar på detta ser du alltså här. Fler kommer droppandes på lördagar!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, september 13, 2018

Blogg-om-bok-metoden

Bokbloggarnas skara är stor. Många av dem bloggar enbart om böcker. Andra, som jag själv, försöker variera konfekten lite grand, även om kärleken till läsning och litteratur tenderar att breda ut sig. Nu ställer Mia i bokhörnan den här frågan, att besvara i veckans helgtema:
Tror du vi bloggare kan hjälpa nya författare att bli uppmärksammade?

Jo det tror jag nog. Beviset för det är väl den mängd gratisböcker som förlagen skickar ut, numera fler till bloggare än till nyhetsmediernas kulturredaktioner, misstänker jag. Möjligen kan det handla om att man iskallt kalkylerar med att gratisbokens mottagare i blotta tacksamheten kommer att skriva något snällt om den. Att det ganska sällan finns skäl att oroa sig för hård kritik i bokbloggares recensioner har man också konstaterat, det vet jag från s k initierat håll.

Men helt klart är att som läsare av bokbloggar tar man intryck. Titlar som dyker upp på andras tipslistor fastnar, nyfikenheten väcks, det som en gång var mun-mot-mun-metoden har åtminstone delvis ersatts med blogg-om-bok-metoden.

Möjligen törs man än en gång konstatera, att det är strunt samma vad som sägs/skrivs, huvudsaken är ATT det sägs/skrivs ... för på sociala medier är det naturligtvis bra att synas. Inte bara för nya författare, utan även för gamla, eftersom det är tufft att sälja böcker för (nästan) alla!

Att plocka svamp hör den här tiden till. Men jag hittar just inga fler än den här.
Snygg, visst, men den fick stå kvar i skogen. Förstås.
Nu slipper jag i alla fall rensningen och kan ta en bok i stället!
Copyright Klimakteriehäxan

Trotjänare – Kasskampen nummer 10

Gamla trotjänare ska inte glömmas bort. Kanske har de tappat sin absoluta fräschör, kanske har du skaffat mycket snyggare hjälpredor. Men de där gamla textilkassarna funkar ju, är i princip outslitliga och kan tvättas hur många gånger som helst, i 60 grader.

Så när det är dags för avsnitt 10 i Kasskampen, striden för att minska åtgången av påsar och kassar som varken återanvänds eller återvinns, blir det inte de vackraste exemplaren som får vara med. Loggorna från Ica och Konsum/Coop bleknar efter några varv i tvättmaskinen, men det gör ju fakiskt inget. Linnepåsen är en anonym sak som en gång gjorde reklam för Åhléns.

Om du också publicerar en bild på en dig närstående favoritkasse kan du väl berätta i en kommentar så vi blir fler som får beundra den (och dig)!
Kasskampen lever! Och vi måste se till att den fortsätter med det!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, september 12, 2018

Brottsligt och bra

Helena, en av "kulturkollonisterna", har presenterat veckans utmaning så här:
Tipsa varandra om riktigt bra skildringar av brott från verkligheten. Topp tre tack! 
Då blir det faktiskt helsvenskt!

"Ers Majestäts olycklige Kurt" av Lena Ebervall och Per E Samuelsson. Otroligt imponerande research gör att den så kallade Haijby-affären, med bland annat kung Gustav V och en massa andra dåtida kändisar inblandade, blir helt fascinerande läsning. En rejäl skandal på 50-talet! Ser fram emot författarparets bok om Fröken på Huseby. Den står i hyllan.

"Björndansen" av Anders Roslund och Stefan Thunberg handlar om den så kallade Militärligan, i vilken Thunbergs äldre bröder ingick. De utförde en serie grova och spektakulära rån på 90-talet. Välskrivet, ger kalla rysningar.

Helikopterrånet mot G4S värdedepå i Västberga i södra Stockholm 2009 har skildrats inte i en utan i minst tre böcker, med olika grad av ambition att ligga nära det verkliga händelseförloppet.  Håkan Lahger skrev "Helikopterpiloten: berättelsen om ett rån", Samuel Bissman står bakom "Helikopterrånet inifrån" och Jonas Bonnier kom trea med "Helikopterrånet". De två första har jag läst, speciellt intresserad eftersom en mig närstående ingick i personalen just när brottet begicks. Har även Bonniers bok i hyllan. Om de är bra? Mitt omdöme är inte alldeles glasklart eftersom jag har en egen version av händelseförloppet, också.

Copyright Klimakteriehäxan

Snart syns den inte längre ...

Fjäriln vingad syns, ni vet. På Haga men också på andra ställen. Fast det är väl slut på det nu, vilken dag som helst.
Det var kul så länge det varade i alla fall!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, september 11, 2018

Napp på resa i bokhavet

Hittar som vanligt på tisdagar ett ämne för Veckans topplista hos Johannas DeckarhörnaTema är idag havet. Det ska bli spännande att se vilka titlar ni har hittat som kan kopplas till havet och oceanerna. Låt oss kasta loss!
Bara att dyka ner i ett hav av böcker, helt enkelt. Och visst nappar det! Dessutom finns ordet "resa" med som extratema i alla titlarna på min lista.

"Drömmar vid havet" av Björn Larsson är ett mästerligt romanbygge, spännande, romantiskt, sorgligt, ja alltihop på en enda gång. Och alla trådarna lyckas han knyta ihop på slutet! Jag kan bara gratulera den som eventuellt har den oläst. För då finns det en upplevelse att se fram emot, bara att plocka ner ur hyllan!

"Pippi i Söderhavet" är ett av alla härliga äventyr som Astrid Lindgren låtit oss uppleva tillsammans med den starka men snälla flickan med de röda flätorna. Vilken spännande resa det var/är när man själv är barn!

"Kapten Aragãos bravader" (A completa verdade sôbre as discutidas aventuras do commandante Vasco Moscoso de Aragão, capitão de longo curso) är en ljuvlig skröna av Brasiliens romanmästare Jorge Amado om en hejdlös sjökapten. Riktigt rolig! De flesta av Amados böcker låter handlingen utspelas i eller kring kuststaden Bahia do Salvador.

"Expeditionen: min kärlekshistoria" av Bea Uusma har välförtjänt hyllats av så många. Den utspelar sig ju över och vid havet, i Andrées luftballong som inte höll vad han trodde att den lovat. 

"Robinson Kruse" (egentligen Crusoe) av Daniel Defoe är en klassiker som är svår att bortse ifrån i sammanhanget. Men det gäller ju även "Flugornas herre" (Lord of the Flies) av William Golding. Håller de månne för omläsning? "1900" av Alessandro Baricco utspelar sig helt och hållet på en båt, som huvudpersonen aldrig lämnar. Ett fascinerande öde.
Hoppsan, nu blev det sju titlar ... trångt på topplistan idag!

Förresten kan ni ju läsa om en annan sjökapten här. Det handlar om min egen farfar som förvisso styrt skepp på de sju haven. Men det var vid "hemmakaj" han blev en riktig hjälte! Dock finns han inte i bokform. 

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, september 10, 2018

Grönt ljus för röda böcker

Efter valet. Stor oklarhet råder om det svenska politiska landskapet. Hur ser det ut? Vem tar vem? Rött eller blått eller någonting annat?
Lyran har den här gången tänkt i politiska färger och därför är veckans tematrio fokuserad på ordet RÖD.
OK! Då ger vi grönt ljus för röda böcker:

"Red Mandarin Dress" av kinesiske (men numera tämligen amerikaniserade) Qiu Xiaolong är en deckarhistoria av helt eget slag. Tar med sin läsare till den enorma storstaden Shanghai. Spännande med nya miljöer och poliskommissarier som är väldigt lite lika konstapel Wallander i Ystad. Måste läsas på engelska, konstigt att den inte har översatts! "En röd hjältinnas död" av samme författare finns dock på svenska. Och röd den också, om jag tänker efter ...

"Sagan om det röda äpplet" är en av Jan Lööfs absolut bästa böcker. Kan läsas med behållning från två års ålder till en bit över hundra, jag lovar. Ljuvliga detaljrika bilder, man hittar hela tiden nya saker! Bästa presenten. Blir ALDRIG omodern.

"Vajlett och Rut" av Karin Alfredsson blir den tredje temabok jag tar med eftersom jag för mindre än en timme sedan läste ut den. Den kvalar in på röda listan tack vare sitt omslag. Faktum är att jag tror att detta är författarinnans bästa bok. Hittills. (Jo, jag har läst dem alla!)

Copyright Klimakteriehäxan

Godis från grannen

Se vilken ljuvlig godisskål som står på vårt bord!
Det är en granne som försett oss med en rejäl påse av den här sortens snask. Hennes "hemgjorda" tomater är i storleken som gammeldags spelkulor, solmogna, sprängfyllda av smak. I verkligheten är de faktiskt rödare än min kamera berättar!
Godare tomater finns nog inte. Inte nyttigare godis heller.

Copyright Klimakteriehäxan