torsdag, mars 31, 2022

Sagostund på distans

Tror inte att det är särskilt gott om dem, men nu har jag nog i alla fall upptäckt en bra sak som den evighetslånga pandemin fört med sig, något som jag verkligen ska försöka lansera i min egen närhet.

Har nämligen en granne som har tre barnbarn, inte särskilt gamla alls (men en har börjat skolan). De kommer på besök med jämna och ojämna mellanrum, vilket naturligtvis farmor och farfar uppskattar, men det blir inte jätteofta. Ungarna bor nämligen i Sundsvall, och man åker inte därifrån till huvudstaden och tllbaka hem igen över bara en liten vanlig skolfri helg.

Den här skulle jag vilja testa.
En favorit när mina barn var små.
När så pesten drabbade Sverige glesades de där besöken ut ytterligare, av väl kända skäl. Men farmor kom på ett sätt att umgås ändå. Den moderna tekniken bjuder ju på mycket om man bara vet att hantera möjligheterna!

Här handlar det om tre generationer som alla gillar böcker. Och så skapades den genomsympatiska vanan att varje kväll vid läggdags ringer sonen till sin mamma. Han sätter på mobilkameran, det gör hon också, och sedan plockar farmor fram en bok hon tror barnen ska gilla. Så blir det högläsning! Barnen ser farmor och boken, farmor ser om ungarna fortsätter lyssna intresserat. De håller på i uppemot en halvtimme, proceduren upprepas kväll efter kväll och alla är glada!

Visst är detta ett himla trevligt sätt att umgås på distans? Som komplement till "vanliga" videosamtal. Mina barnbarn är i yngsta laget än så länge, men jag vill definitivt pröva den här sortens sagostund framöver. Hoppas det funkar. Högläsning är både bra och roligt, för både stora och små!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, mars 30, 2022

Klassiska filmer du inte ska missa

Enligt O vill få oss att lyfta blicken från bokhyllan denna vecka och i stället fundera på film. Veckans kulturfråga är denna: Vilka klassiska filmer tycker du extra mycket om?

Nummer ett är omöjlig att missa: "Casablanca" med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman kom 1942. "Play it again, Sam" minns alla, för att inte tala om slutscenen ... och den ödesmättade repliken "We will always have Paris", förstås.

Sedan hårdnar konkurrensen. Men "Gökboet" (One Flew Over the Cuckoos Nest) glömmer man inte, och det beror inte enbart på Jack Nicholson, kanoninsatserna av en rad skådespelare ska inte glömmas bort. Premiär 1975, så den är ju nästan ny ...

Charlie Chaplin var inte bara rolig, han var samhällsengagerad också. Vilket märks i "Diktatorn" (The Great Dictator) från 1940. En Hitchcock borde finnas med här, exempelvis "Fönstret mot gården" (Rear Window) som kom 1950.

"Härifrån till evigheten" (From Here to Eternity) innehåller både krig och kärlek och Frank Sinatra som blåser tapto. Scenen på stranden med Burt Lancaster och Deborah Kerr åkte snabbspår från 1953 in i filmhistorien.

Man ska inte glömma bort tecknad film, det har hänt mycket på den fronten! Walt Disney´s "Snövit" (Snow White and the Seven Dwarfs) kom redan 1937. Det var den allra första animerade långfilmen i färg.

Woody Allen har gjort mängder med filmer, och jag har sett många av dem. De äldre har jag gillat mer än de nyare. Möjligen är "Zelig" bäst av dem alla? Det kan bero på att det var första gången jag minns att jag såg en nutida människa inpetad i dokumentära miljöer, i den här filmen på 20-talet. Kändisar som  Al Capone, Joephine Baker och Hitler finns med. Filmen blev mycket omtalad för de avancerade visuella effekterna. Möjligen dök begreppet "mockumentary" upp i samband med premiären 1983. Se den!

Jag skulle nog kunna förlänga den här listan rätt rejält, med undertiteln "Härifrån till evigheten" då ... I mitt tycke finns det många modernare filmer som borde få klassikerstämpel snarast. Men de får väl ligga till sig ytterligare några år ...

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 116

 NJUTELIV

-Ordet mötte mig när jag plockade upp morgontidningen från hallgolvet. Det pryder omslaget till en reklambilaga för en möbelfirma, som tycker att det är dags att investera i nya möbler till trädgård, altan, veranda och balkong. Jag tycker copywritern som kom på ordet ska ha beröm, för de här åtta bokstäverma inrymmer och uttrycker så mycket av det vi nu väntar på och ser fram emot. Trots att termometern visade på sju minusgrader i morse ... 

tisdag, mars 29, 2022

Vad ska en stackars tulpan tro?

Det är förvisso inte enkelt att vara människa, men det kan inte vara så lätt att vara tulpan heller. För vad ska en enkel lökväxt tro i dessa dagar? Ena stunden härligt solsken och lufttemperatur som vid Medelhavet. Perfekt läge, som gjort för att skjuta upp bladen en extra lång bit. Och så i dag: snö, minusgrader och hagel som till och med ligger kvar ett tag. Förmodligen, ja förhoppningsvis, står tulpanerna pall för prövningen. Jag ser fram emot när hela slänten blommar! 

Copyright Klimakteriehäxan

På blodigt allvar

Blod (i titel, handling eller på omslag) ska det vara i de böcker som tar plats i veckans tisdagstrio, enligt instruktionerna som som vanligt kommer från Ugglan & Boken.

"Mensboken" fanns inte när jag och mina jämngamla hade kunnat behöva den. Lilian Edwalls bok kom ut 1986 och den har förmodligen en funktion att fylla än i dag. Clara Henry följde upp 1995 med "Ja jag har mens, hurså?" och förhoppningsvis får osäkra unga flickor lite hjälp i en brytningstid av de här böckerna.

"Med kallt blod" (In Cold Blood) av Truman Capote är en av de första så kallade dokumentärromanerna. Den handlar om mordet på en hel familj 1959 och är (förstås) en riktigt ruggig historia. Capote gjorde mycket research på storyn, och till hjälp hade han ingen mindre än Harper Lee, hon som skrev "Dödssynden" (To Kill a Mockingbird). Hon och Capote var barndomsvänner. Boken har blivit både film och tv-serie, men jag är bara bekant med den tryckta versionen. 

"Det blod som spillts" är en av Åsa Larssons deckare i den nyss avslutade serien om Rebecka Martinsson. Jag siktar på att läsa den sista boken som kom ut i höstas, "Fädernas missgärningar". Vill ju ha hela historien, eller hur?!

Sedan kan man ju lägga till att en blodbok skulle passa här. Då tänker jag förstås på trädet, som förhoppningsvis har många knoppar just nu. Har tyvärr ingen i närheten, så jag kan inte kolla. Misstänker dock att all växtlighet där ute hukar, för det snöade alldeles nyss ...

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 28, 2022

SELFIE nummer 13 om repriser

Tretton lär ju vara ett olyckstal, men låt oss hoppas att det inte är det när det ska handla om våra SELFIEs. Denna gång blir det på ett litet tema, det ska nämligen handla om repriser! Alla kanske inte är medvetet valda, ibland hamnar man ju i gamla hjulspår utan att tänka sig för ... men jag kan stå för mina, faktiskt. Spännande att se vad du gör för "omtag"! 

Det är väl onödigt att upprepa men jag gör det ändå, vi är ju ändå inne på repriser: dina svar hänger ihop genom att svar två börjar med sista bokstaven i svar ett osv. Och så kommer du ihåg att lägga in en länk i kommentarerna här! Då kommer jag och säkert många fler på besök! 

1. Alltid till frukost: Kalkonpålägg

2. Omläst bok: ”Glöd” (bra roman av ungraren Sándor Márai  och apropå omlästa böcker så har jag läst Jerker Virdborgs "Svart krabba" först på papper, sedan som hörbok och nu har tv-versionen just haft premiär på Netflix, jag undrar verkligen om jag ska se den också ...? En spännande historia är det hur som helst.)

3. Flerårigt plagg: Dunjacka

4. TV-program: Aktuellt (och/eller Rapport, i princip dagligen)

5. Reser ofta med: Tunnelbana (gillar egentligen buss bättre men t-bana går mycket snabbare)

6. Barnslig favorit: Alfons Åberg (för och med både barn och barnbarn, igen och igen och igen!)

7. I filmens värld: Gere, Richard, och Roberts, Julia i ”Pretty Woman” (kan den så gott som utantill, den filmen råkar också vara Pernilla Wibergs favorit!)

8. Museum att återbesöka: Nationalmuseum (borde dit snart igen)

9. Kläder jag köpt två av: Masai-tunika (danskt märke, bra kvalitet, ofta fina tyger och ”snälla” modeller men nu har jag onödigt många)

10. Frukt jag aldrig får för mycket av: Ananas

11. Kollar på nätet: Selfie-resultaten

12. Ord jag längtar efter att höra igen: Njet, Nej, Nu får det vara nog! (Putin längtar efter något helt annat)

Förra veckan hittade jag SELFIEs hos följande bloggare:

Kicki, Monica, Mrs Calloway, Femfemman, Susjos, Anna i Portugal, Susie, Paula, BP, Ditte, Gerd, Primrose, Lillasyster, Anki, Gunnel, Kina, ViltogVakkert.

Bra jobbat! Och kom ihåg: det finns alltid en lösning. Som exempelvis när Paula sökte efter ett köksredskap på A och fann ... hihi ... en aggkokare med två prickar! Pluspoäng på den, eller hur?!

Copyright Klimakteriehäxan

Imagine

Ukrainas president upphör inte att förvåna  och imponera. Såvitt jag begriper är detta äkta (obs min uppdatering längst ner i inlägget), inspelat den 19 mars, det är i alla fall det datum som uppges av Radio Solento (en italiensk web-radiostation) som står som avsändare. Videon har redan setts av ungefär 650 000 personer, siffran går upp med raketfart! Valet av låt kunde knappast vara bättre, och versionen går sannerligen inte av för hackor! 

IMAGINE av John Lennon

Imagine there's no heaven                   
It's easy if you try
No hell below us
Above us, only sky
Imagine all the people
Livin' for today
Ah
Imagine there's no countries
It isn't hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion, too
Imagine all the people
Livin' life in peace
You
You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will be as one
Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world
You
You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will live as one

UPPDATERING: Snart har en miljon personer sett den här videon. Jag har bidragit till den höga siffran, för jag tror att jag kört den minst fem gånger redan ... tycker att den går rakt in i hjärtat! Förresten  ni har väl inte missat att en penninggåva till UNHCR (FN:s flyktingorganisation) för närvarande dubbleras av stiftelsen Akelius? Swish nummer 123 129 50 21. Uppe över i en miljard nu, men behovet är närmast omättligt. Dubbleringen fortsätter fram till månadsskiftet.

NY UPPDATERING: Det är trots allt inte Zelensky om sjunger, utan en amerikansk artist som är hans dubbelgångare. Han heter Alejandro Luis Manzano och det visar sig att vi är väldigt många som "gått på" detta. Jag låter ändå klippet ligga kvar här, budskapet är det samma  och jag gissar att Zelensky inte har så mycket emot det!

Copyright Klimakteriehäxan (i samarbete med John Lennon ...)

söndag, mars 27, 2022

CITAT om förolämpningen Putin

"Herr Putin angår icke endast ryssar. Ryssland är ingen från den övriga världen avskild liten ö ute i oceanen. Det ligger i Europa. Det har livliga förbindelser med andra stater. Och nu tvingas vi alla att sysselsätta våra tankar med vad herr Vladimir Putin hittar på. /.../ Nu är han president på livstid. Och det enda hans val till president garanterar är förtryck och förödelse. Och den karlen skall nu världspressen fortfarande nödgas syssla med var dag som Gud ger en tid framåt. Så värst länge blir det väl inte, men var dag det står på, är en dag för mycket. /.../ Herr Putin är en förolämpning."

-Med anledning av Rysslands invasionskrig i Ukraina har styrelsen för Stiftelsen Torgny Segerstedts minne antagit en resolution ur vilken det här citatet är hämtat. Texten är en parafras på en klassisk ledarartikel om Hitler av antinazisten Torgny Segerstedt, publicerad i februari 1933 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Dock tog det 12 år innan Hitler försvann ... vi får hoppas att Putin inte håller ställningarna lika länge! Hela texten finns nu i Svenska Dagbladet och du kan läsa den här.

Något att skylta med ...

Tänk att det strax är påsk! Eller strax, förresten ... nja ... än har vi väl några dagar på oss dit ... Men icke desto mindre kan man nu hos Flying Tiger (rolig affär) köpa speciella påskskyltar. Den som känner behov av att gå omkring och vifta med en gul kyckling eller ett färgglatt ägg behöver bara lägga ut tjugo spänn, så är saken ordnad!

Den som däremot är ute efter en karl kan få hjälp och ledning av den bild/skylt som visas på skärmen här ovanför. Bara att kolla in profilerna och jämföra, sedan kan beslutet tas!  Det är Peter K Andersson, fil dr i historia vid universitetet i Örebro, som gjort detta fynd och använde sig av det under en föreläsning anordnad av Senioruniversitetet i veckan. Och väljer du bara rätt man kan ju också det vara något att skylta med, eller hur?
 
Det handlar alltså om att mannens profil ska granskas. Den som ser ut som till vänster på bilden blir en god äkta make, en som bryr sig om barnen och är att lita på i alla väder. Den som ser ut som mannen till höger däremot kommer sannolikt att vara otrogen, för så ser en bigamist och lögnare ut ...

Skyltsöndag högtidlighåller vi året runt, och hos BP kan man leta upp andra skyltande bloggare. 

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, mars 26, 2022

Veckans mening – om herrmode

Anmälde mig efter påstötning från en kompis till en föreläsningsserie i senioruniversitetets regi om mode under 100 år, med rubriken "Flärd eller nödvändighet?" och första gången var i veckan som gått. Ämnesrubriken var "Herrmode och herrhattar", och det är faktiskt inget jag någonsin har funderat särskilt mycket över ... Nu stod Peter K Andersson, fil dr i historia vid universitetet i Örebro, på scenen och berättade en hel del kul detaljer för publiken, som med ett enda undantag bestod av kvinnor. Bland annat citerade han en källa vars namn jag missade, men av den meningen blev jag och många med mig påminda om att våra fäder självklart bar hatt när vi var små! En aha-upplevelse! Alltså har jag inte läst mig till Veckans mening denna gång, utan bara hört den. Hoppas Skriv-Robert, som är "pappa" till denna bloggstafett, kan förlåta mig för detta snedkliv.

Det är inte arkitekturen eller frånvaron av spårvagnar som framför allt förändrat gatubilden sedan 1950-talet – det är det enkla faktumet att män slutat bära hatt.

Copyright Klimakteriehäxan

Ukraina i Moskva

En enda gång har jag varit i Ryssland. Jobbet tog mig till Moskva, det är länge sedan nu  året var 2002. Storögt betraktade jag de nya vyerna, enorma bostadskomplex, alla filerna på vägen mot centrum från flygplatsen, försökte ta in allt jag såg, häpnade över Ikeas fasad, lika blågul som på andra ställen i världen, sörjde att mina ryskkunskaper stannade vid "da", "njet", "spassiba" och ett par ord till.

Bild från Wikipedia
Vi hade på min uttryckliga önskan bokat rum på ett berömt klassiskt jättehotell, Europas högsta, byggt på order av Stalin. När vi klev ur taxin stod en dam i fotsid vit minkpäls på trappan, jag fånstirrade. Receptionen var enorm. Vi fick våra rum. Mitt såg ut precis som jag hade föreställt mig och hoppats: som klippt ur en gammal film, mörkt och murrigt. Och minsann satt det inte en tant (= vakt) när man klev ur hissen, här smög ingen omkring osedd! 

Klockan hade hunnit bli ganska mycket, så vi satsade på middag i hotellets matsal. Enorm den också. Dessutom öde, helt folktom! Dock dök en servitör upp, vi fick slå oss ner och en meny att studera. Vilket var helt onödigt, för alla rätter utom en var slut. Den var inte god. Men också den upplevelsen kändes "äkta" om man med äkta menar vad man fördomsfullt väntat sig.

Natten blev lugn förstås, ingen knackade på och erbjöd sällskap i sängen (det hade ju annars varit ytterligare en fördomspoäng), elementet väste (det var vinter och riktigt kallt ute). Långt där nere kröp bilarna förbi, den jättestora trappan var tom. 

Frukosten var inte av det märkliga slaget. När vi checkat ut tog vi en sväng till en turisthop och köpte var sin burk kaviar. Min resväska genomsöktes under tiden i bagagerummet, någon hade tagit två cigarrettaskar men resten av limpan (och packningen) var kvar ...

Jag var förtjust över att ha upplevt detta monument över vad jag uppfattade som en svunnen tid. Hotellet råkade heta Ukraina. Numera kallas det tydligen oftast Radisson. Invaderat kanske? Men av amerikaner då får man förmoda. Förresten så var kaviaren dyr men inte alls märklig, klart underlägsen löjrom från Kalix. 

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, mars 25, 2022

CITAT om att leva vidare

"Man kan ju inte sitta ena dagen efter den andra och bara vänta på att dö, och inte göra det." 

-Men nu har hon ändå gjort det. Dagny Carlsson blev rikskändis i samband med att hon började blogga när hon just fyllt 100. Det visade sig att hon var en riktig filosof som spred kloka tankar omkring sig i alla medier och på alla plattformar, med ett ständigt påpekande att "man får inte gamla till sig". Nu tog hennes liv slut härom dagen, men hon blev 109 och kommer att bli ihågkommen mycket länge, långt utanför bloggvärldens gränser. Titeln "världens äldsta bloggare" tar hon med sig i graven.

torsdag, mars 24, 2022

En enda bok på en öde ö

När nöden är som störst ... ja vad tar man då sig för? Mia i bokhörnan tänker att man kanske hugger en bok för att skingra tankarna och lindra plågorna. Hon har bestämt att jag ska hamna på en öde ö, och hennes helgfråga lyder denna gång så här: Om du får bara ta med dig EN bok, vilken väljer du då?

Låt mig allra först konstatera att detta är ett i princip helt omöjligt beslut att ta. Ändå har jag nu bestämt mig. Det blir "USA" av John Dos Passos. En tegelsten, eftersom det är tre delar hopslagna till en bok, men en tegelsten som bjuder på enorm variation. Det kan aldrig bli tråkigt eftersom Dos Passos delat upp sin berättelse i rena fiktionshistorier, faktabaserade miljö- och händelseskildringar och dessutom bjuder han sin läsare på fenomenalt skickliga personporträtt av forna "kändisar" –  avsnittet om Isadora Duncan är oförglömligt!

Visst har jag redan läst den, men jag är helt övertygad om att den där öde ön skulle bli "befolkad" av personerna i "USA". Kanske skulle jag avvisa eventuella räddningspatruller tills jag hunnit läsa klart, alla 1312 sidorna.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, mars 23, 2022

En kvinna att minnas

Upptäcker att en kvinna som verkligen gjort skillnad gått ur tiden: Madeleine Albright är död, 84 år gammal. Själv flykting kom hon att bli en kämpe för demokrati, mänskliga rättigheter och feminism, och hon blev den första kvinnan som anförtroddes posten som USA:s utrikesminister (av president Clinton). 

För bara en månad sedan, just innan Putin startade invasionen av Ukraina, skrev Albright en krönika i New York Times om risken för krig. Som utrikesminister mötte hon den ryske ledaren personligen, och efter deras första möte konstaterade  hon: "Han är liten och blek, så kall att han mest påminner om en reptil". Och hon lade till: "Han är helt besatt av att återge sitt land den storhet (greatness) man förlorat". 

I det som kom att bli hennes sista krönika skriver hon att Putin skulle begå ett ödesdigert och historiskt misstag om han beordrade sina trupper att anfalla. Nu gjorde han det, men hur den historien ska komma att sluta får hon aldrig veta. Säkert är att hon skulle ha lidit av att se flyktingströmmen, inte minst för att hon upplevt traumat när hon själv lämnade sitt hem i Tjeckoslovakien för att undkomma nazisterna under andra världskriget.

Jag har förstås aldrig träffat Madeline Albright, men jag har ändå haft direktkontakt med henne, och det var jättestort och roligt! För två år sedan skrev jag den här texten, vilket kanske betyder att du läst den förut. Men här är den likväl en gång till. Frid över denna märkvärdiga kvinnas minne!


MADELEINE ALBRIGHT OCH JAG (från 21 sept 2020)

Satt framför teven och undrade. Visst skulle han väl fråga? Eller, om han frågat, har de klippt bort svaret för att det inte var intressant eller roligt nog? 

Broschen satt där den skulle, så mycket var klart. 

Det var säsongspremiär för Skavlan, ständigt återkommande talkshow i Sveriges Television, och han skulle ha Madeleine Albright som gäst. Verkligen inte vem som helst! Denna kvinna, en gång USA:s utrikesminister, ambassadör i FN och ständig rådgivare till en rad demokratiska presidenter, dessutom en stark feminist och debattör och författare med egna erfarenheter av att leva som flykting, är naturligtvis en toppgäst i vilken tv-soffa som helst. Att hon nu ger intervjuer igen beror (förstås) på att hon marknadsför en ny bok, ”Hell and Other Destinations”. 

Men jag har ju också intervjuat henne, utan en bok som ursäkt, medan hon fortfarande var Secretary of State och en av världens mäktigaste. Och det var faktiskt en riktig höjdare. 

Allt började över en fika på redaktionen för den onödigt kortlivade gratistidningen Stockholm News, som gavs ut ett par månader i slutet av 1999 och där jag var en av nyhetscheferna. Hur det kom sig vet jag inte, men jag började prata om hur fascinerad jag var av Madeleine Albright och hennes broscher, som ständigt växlade men alltid var iögonenfallande stora och ofta föreföll vara bärare av någon sorts budskap.  

-Det där måste du skriva i tidningen om, sa någon. 

-Äsch, sa jag, det är väl inte så intressant att jag tycker till om hennes smycken, hon är ju beundransvärd, men för annat.  

Så gick några dagar, kanske ett par veckor. Då dunsade en pappersbunt ner framför mig på skrivbordet. Det var utskrifter av foton hämtade från bildbyråer på nätet. Alla föreställde Mrs Albright med brosch. 

-Du MÅSTE skriva om det här, det är jättekul, sa Petra, bildredaktören som letat i arkiven.   

Jag bläddrade. Där fanns de alla symbolerna: örnen, flaggan, en stiliserad fredsduva, djur med andra budskap. 

Visst var jag fortfarande fascinerad. Men vad skulle jag skriva? 

-Man skulle intervjua henne, sa jag. 

-Gör det då, sa Hans (Strandberg, featureredaktör, nu reporter på Dagens Nyheter). 

-Haha, sa jag, visst, gärna, det låter ju enkelt! 

Hur orden sedan föll minns jag inte, men vi kom fram till att jag skulle i alla fall maila damen, även om det naturligtvis var helt dödfött, det var jag säker på. Tio frågor formulerade jag, innan jag ringde amerikanska ambassaden och bad om utrikesministerns e-postadress. 

-Den kan jag inte lämna ut, sa tjänstemannen, men maila mig så ska jag se till att det kommer fram! 

Jojo. Ta den om ”Rödluvan och vargen” också, tänkte jag, men tryckte på ”sänd” – det är ju ingen stor sak. 

Sedan gick en tid och jag tänkte inte mer på saken. Tills jag en morgon kom till jobbet och öppnade min dator. Och skrek rakt ut: 

-JAG HAR FÅTT MAIL FRÅN MADELEINE ALBRIGHT! 

Jag hade ju det. Skrivet, som det verkade, av henne själv, i jag-form och på ledigt språk. Med svar på samtliga mina frågor. Och hon pekar ut sin personliga, patriotiska favorit: Onkel Sams höga hatt i röd, vit och blå strass. 

Det blev ett mittuppslag som jag fortfarande är stolt över. Ganska originellt var det nog faktiskt. Artikeln såldes till flera amerikanska (!) tidningar och en version publicerades senare också i Femina. Dock grämer det mig att jag tappat bort originalmailet, det försvann väl i något byte mellan datorer. 

Tio år senare kom boken ”Read My Pins” som grävde djupt i Albrights juvelskrin, långt djupare än ett mail från en totalt okänd svensk journalist från en ännu mindre känd tidning i Sverige kunde ta sig. Men ändå … 

Skavlan ställde i alla fall frågan. Svaret kom. Och denna gång hade damen ett stort V på bröstet, över hjärtat. 

-V som i Victory, sa hon. 

Madeleine Albright är tveklöst inne på att Joe Biden, ännu en demokrat, ska segra i kampen om presidenposten, en strid som avgörs i november. 

Copyright Klimakteriehäxan

Usch för en klassiker!

Veckans kulturfråga, som kommer från Enligt O, är kul och tål att tänkas på: Vilken klassiker förstod du inte storheten med?

Min hjärna får arbeta en stund med detta. Nog har jag plöjt rätt många klassiker, i skolan blev man ju tvungen att läsa sådant man aldrig skulle ha valt själv.

Just en sådan bok var romanen "Selambs"av Sigfrid Siwertz, från 1920. Trots att jag i min ungdom aldrig lämnade en påbörjad bok oavslutad blev denna undantaget som bekräftade regeln. Jag stod helt enkelt inte ut med historien! Alla var elaka, eländet var gränslöst, ondskan pyste ut mellan pärmarna. Vilket mörker!

Fast jag tillhör förstås en minoritet och är väl medveten om det, för boken fick massor med beröm, klassikerstämpeln kom snart, och i modern tid (1979) har den också blivit tv-serie (som jag inte tänkt se, tänker inte försöka läsa boken igen heller).

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, mars 22, 2022

Nyss, nu och härnäst i bokfloden

Tisdag betyder dags för en boktrio. Det är Ugglan som ger oss ämnena, vecka efter vecka. I dag gäller det att berätta om den aktuella boksituationen: Den förra, nu och nästa (alltså den bok jag precis läst/läser/ska läsa).

Den bok jag avslutade senast är (fortfarande) "Dubbelporträtt" av Agneta Pleijel. Gillade historien men inte inläsningen  Pleijel ger själv röst åt berättelsen, som bygger på verkligheten och handlar om Agatha Christie och en berömd porträttmålare, Oskar Kokoscka.

Och just nu då? Sitter lite fast en bit in i "Paradiset" (Paradise) av den färskaste Nobel-pristagaren, Abdulrazak Gurnah, som bor och jobbar i Storbritannien men har sina rötter på Zanzibar. Kan inte förklara varför jag inte läser vidare, för hittills har jag gillat historien. Har den på papper sen i julas.

Samtidigt har jag nyss
 startat ännu en radioföljetong, "Hur mår fröken Furukura?" av Sayaka Murata. Kristina Rådström läser, och detta är den första bok av denna unga japanska författarinna som översatts till svenska. Vet ännu inte vad jag tycker, jag har förlitat mig på att man påstår att det är en underhållande sak. Hoppet lever.

Men svaret på frågan vad jag ska läsa härnäst, det är inte glasklart. Kanske blir det "Torsdagsmordklubben" (The Thursday Murder Club) av Richard Osman. Har sett författaren i ett par tv-intervjuer och tycker att det verkar vara en lovande historia. Fast det skulle likaväl kunna bli något annat, kanske rent av en hyllvärmare? Eller en repris av något? Eftersom jag ideligen blir påmind om gamla läsupplevelser som kanske skulle vara kul att hitta tillbaka till. 

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 21, 2022

SELFIE – nu dussinet fullt!

Förra veckans SELFIE-skörd var verkligen en hit. Här visar den ena bloggkompisen efter den andra upp sig med humor, självinsikt och viss distans. Det gav till resultat att jag fick många härliga fniss när jag hälsade på hos samtliga som hängde på (jag tittar absolut in bara du lägger in en länk i min kommentarsspalt, gör du inte det  upptäcker jag förmodligen inte ditt bidrag). Tror knappast att jag var ensam om det!

Om du missade de fnissframkallande bidragen så finns chansen att reparera skadan. Här är länkar till de som deltog förra veckan:

MrsCalloway, ViltogvakkertLillasyster KickiFemfemmanKinaPrimroseGunnelGerdDitte, Paula, BP, Susjos, Anki, Ingrid, Monica.

Nu blir det ett gäng nyckelord av den "gamla" sorten, får se om jag lyckas klura ut nån ny variant lite senare (hur länge vi nu ska orka hålla igång detta "projekt"?). Med dagens omgång är vi uppe i nummer tolv, dussinet fullt helt enkelt! Kör på, lycka till!

1. Mitt yrke: Journalist

2. Brädspel: Ticket to ride

3. Bästa köksprylen: Elvisp

4. Bil: Peugeot (fast vi råkar köra en Ford, ursäkta)

5. Älsklingsmöbel: Tullsta (extremt vanlig fåtölj från Ikea, jag sitter i min vareviga dag)

6. Öl: Alkoholfri Mariestad

7. Tidning jag läser: Dagens Nyheter (numera endast digitalt)

8. Favorit i garderoben: Rodebjer (Carin, svensk designer, har två av hennes kappor)

9. Basvara: Ris

10. Radiofavorit: Stil (i P1, med Susanne Ljung, i princip alltid bra, överraskar ofta med ämnesval som ingen annan kommit på)

11. Material: Läder (visst är det fascinerande att fuskläder numera ser så förvånansvärt äkta ut)

12. Underskattad matvara: Röda linser (gör jättegod gryta med lök och tomater! rekommenderas!)

Så där ja, där satt den. Ser fram emot att ta in en lång rad nya SELFIE:s med start i det jobb man har eller har haft. Kanske får vi tips om något radioprogram vi inte känner till dessutom? Ge inte upp, det finns alltid en genväg att ta!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, mars 20, 2022

Välskyltat

Man får skämta om allt  om man kan. Vem som skapat skyltarna i samlingen här ovan har jag inte lyckats klura ut, men håll med om att de pryder vilken Skyltsöndag som helst! Via BP hittar du som vanligt fler skyltande bloggare.

Och apropå att skämta om allt så drog i alla fall jag på smilbandet (väl medveten om att det kan vara en yrkesskada som gav sig till känna) när jag hörde följande: En kvinna sa i (direktsänd) radio, i ett P4-program, att Putin är "en galen diktator". Varpå programledaren, bokstavstrogen programreglerna om att alla parters versioner av en konflikt har rätt att bli hörda, sa: "Nu är ju inte Putin här så att han kan försvara sig". Nä, det är inte lätt att uppfinna försvar för en invasion av en fredlig demokrati. Ens om man skulle vilja försöka.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, mars 19, 2022

Veckans mening – om kriget i Ukraina

Nyss hade vi en pandemi som fyllde våra tankar, våra tidningssidor, våra nyhetsprogram. Nu har ett krig tagit det där utrymmet. En livsfarlig farsot har ersatt en annan. Båda är oerhört otäcka, och man känner sig maktlös. Den känslan måste i nuläget finnas också hos väldigt många ryssar som får sin information så som den presenteras av makthavarna i Moskva, silad, enögd och bevisligen i stora stycken helt falsk. "Den vanlige ryssen" är utan möjlighet att välja andra nyhetskällor. 
När jag nu ska lyfta fram en mening ur det jag läst i veckan, i Skriv-Roberts efterföljd, finner jag den i en artikel i Svenska Dagbladet. Där intervjuas ryssen Igor Gretskiy, docent i rysk utrikespolitik, 
specialiserad på relationen Ryssland-Ukraina, nu verksam i den estniska huvudstaden Tallinn. Så här säger han:

Målet för Kreml är inte att sätta hela den ryska befolkningen i fängelse - det är att sätta de mest högljudda i fängelse, så att resten censurerar sig själva.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, mars 18, 2022

När tekniken dör

De var definitivt klart fler än tvåhundra när jag äntligen dök in i hyllan där VHS-kassetterna lagrats och samlat damm i åratal. Nu skulle de bort  eftersom den tekniken (VHS = Video Home System) i princip är både död och begravd sedan rätt lång tid. Det är bara jag som ligger lite efter i utvecklingen.

Två smockfulla och tunga Ikea-kassar blev det att släpa iväg med. Mängder med guldkorn förpassades därmed till förgängligheten: barnens första steg, lucia på dagis, födelsedagar med ljus i tårtan, alltså sådant vi själva plåtat. Och så alla de fantastiska filmerna, från "Casablanca" till "Pingu" och Stanley Kubrick-rysare. Flera säsonger med "Vänner" och älskade Disney-historier som "Djungelboken" och "Svärdet i stenen". Enstaka tv-inslag som vi sparat, ibland av ytterst oklar anledning.

Det är inte alldeles enkelt att hålla jämna steg med teknikframstegen numera, det är lätt att konstatera för den som minns när kameran inte alls tänkte själv, petmojen var en stor nyhet, hur häftig kobratelefonen sedan var, hur de första mobilerna såg ut. Jag och mina jämngamla är de som pinsamt nog råkar ha både ljudkassetter, disketter och mini-discar kvar i någon låda. Utan en maskin där något kan spelas upp igen, avnjutas på nytt. 

Idag blir det cd-formatet som står för lagerhållningen, av både hörböcker och filmer. Frågan är bara hur länge, eftersom minsta USB-minne (även de har krympt rejält i storlek) i dag kan innehålla nästan hur mycket information som helst. Men också i den här nischen kan det redan handla om ett föråldrat format, för nu är det strömning som gäller. Vi laddar ner både bild och ljud, det går snabbt, håller bra kvalitet och ibland är det till och med gratis.  

På teknikhistoriens sophög hamnar de, de där en gång för inte så fruktansvärt länge sedan så revolutionerande nymodigheterna. Där får de trängas med våra fotoalbum, våra grammofonskivor, våra bergsprängare. Om/när det egna minnet sviker får vi nöja oss med en USB-sticka, den som på norska så träffande kallas "minnepinne". Sedan gäller det att komma ihåg var man har den ...

Det är helt nödvändigt att konstatera, att nostalgi och teknik inte går hand i hand. VHS-systemet var i alla fall bra väldigt länge! Kassetter och vinylskivor har förvisso haft en renässans, men det kommer knappast att hända med VHS. Så att jag plötsligt ska behöva ångra den där rensningen jag är riktigt stolt över att ha genomfört!

Den stora frågan är hur man ska tänka nu när vi är en bit in i 2020-talet. Vad ska vi ta till för metoder när vi vill spara guldstunder av olika slag? Ingen verkar kunna peka med hela handen mot Lösningen. Kvar finns faktum: människan vill kunna spara på sina minnen.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 17, 2022

Dagens ord 115

 SVINNLÅDA

-En förpackning som innehåller matvaror som måste konsumeras snart, eftersom de närmar sig sitt bäst-före-datum eller kanske har en skadad förpackning, alltså anledning för butiken att inte kunna sälja till fullt pris. En win-win-situation som både affär och kund och miljö tjänar på! Läge att hålla ögonen öppna!

onsdag, mars 16, 2022

Kanonbra böcker

Veckans kulturfråga som levereras av Enligt O är inte en utan två, och dessutom två som kräver en del eftertanke: Vilken klassiker som du läste som ung gjorde störst intryck? Vilken författare och vilket verk tycker du är ett måste i en litterär kanon?

På den första frågan har jag flera svarsalternativ, men det måste nog ändå bli Vilhelm Mobergs Utvandrar-serie. Människoöden man inte glömmer, dessutom av ett slag som man ideligen blir påmind om så som världen ser ut numera: flykt undan nöd, svårt att anpassa sig till nya omständigheter, kulturkrockar.

Sedan är det där med en litterär kanon. Samma bokserie tycker jag faktiskt hör hemma där (om man nu ska ha en, det diskuteras ju ofta och livligt). Och för att få med livet i staden parallellt med det på den småländska landsbygden passar Per Anders Fogelströms Stad-serie in.

Eftersom en så kallad kanon har plats för en rad titlar inser ju vem som helst att Selma Lagerlöf måste finnas med, "Kejsaren av Portugallien" är en bra titel. Hon bör nog rent av stå allra först. Fler författarnamn som hör hemma här är Astrid Lindgren, Hjalmar Söderberg och Gustaf Fröding. Bland andra. Det finns så otroligt många (kanon)bra böcker skrivna av otroligt skickliga författare!

Copright Klimakteriehäxan

tisdag, mars 15, 2022

Tjockisar

Vilka är de längsta böckerna jag läst? Det är Ugglan som undrar och hon vill ha svaret i form av ännu en tisdagstrio. 

I mitt fall är det ju så att jag numera skyr riktigt tjocka böcker. Jag tycker de är krångliga rent hanteringsmässigt, svårbläddrade och tunga, och tålamodet har inte blivit bättre med åren. Förlagsredaktörer använder tangenten "delete" för sällan när de tar emot nya manus! Ändå har jag, mot bättre vetande, skaffat några tjockisar på senare år, men har de blivit lästa? Nej. 

En som jag dock har läst och blev mycket fascinerad av är Tom Wolfes debutroman från 1987 "Fåfängans fyrverkeri" (The Bonfire of the Vanities). Så skickligt sammanvävda trådar i en tämligen komplicerad story med många personer inblandade. Ungefär 700 sidor krävdes det för att berätta den. Jättebra! (men även den hade säkert gått att korta lite i ...)

Förmodligen har jag läst någon ännu fetare, utan att ha lagt det på minnet. Men i hyllan väntar "Agaat" av syadfrikanska Marlene van Niekerk (714 sidor) och Markus Zuzaks "Boktjuven" (The Book Thief, "bara" 584 sidor) samt "Ett litet liv" (A Little Life) av Hanya Yanagihara (720 sidor). Där blev det en trio ändå, fast oläst och därmed lite fuskig.

Jo då, jag vet att det finns många böcker vars omfång överstiger 700 sidor med bred marginal. Men såna tjocksmockar tittar jag inte åt över huvud taget. Inte nu längre i alla fall. Överlåter det åt andra.

Är det någon mer än jag som kommer ihåg hur man kunde få lite förkortade versioner av omfattande böcker genom Det Bästa? "Bokvalet" kallades det också, tre-fyra verk rymdes inom en pärm och de kom ut på svenska i 56 år. Mamma prenumererade rätt länge. Vi hann med många romaner på det viset ... Jag skulle nästan kunna vara intresserad av det i modern version. Nästan, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 14, 2022

SELFIE 11 – anpassad för synskadade

Att intervjua är en svår konst. En som behärskade den var Katarina Hahr, som tyvärr avled nyligen. Hon arbetade på Sveriges Radio och hade en egen programserie som blev både uppmärksammad och mycket populär, "Katarina Hahr möter".

Hennes samtal med den inbjudna gästen började oftast, kanske alltid, det är jag inte riktigt säker på, med att hon bad personen beskriva sitt utseende. Katarina Hahr blev nämligen blind vid 31 års ålder och såg aldrig människan hon hade mitt emot sig i radiostudion. 

Det blev en kul ingång i programmet. Kanske bekände gästen att inte ens ha kammat sig, man syns ju ändå inte i radio ... så långt från en traditionell foto-SELFIE som man kan komma!

Nu tänkte jag låna den där idén för den elfte omgången av SELFIE i bloggform, som alltså inte blir riktigt lik de tidigare. Tänkte att vi mår bra av lite variation. Du ska beskriva dig själv bit för bit, har jag tänkt, uppifrån och ned! Men fortfarande ska första bokstaven i svar två vara sista bokstaven från svar ett. Som vanligt, med andra ord. Vissa friheter får man tillåta sig! Det har jag gjort, det upptäcker du strax.

1. Mitt hår är: Spikrakt (av födsel och ohejdad vana) och vitt (av ålder och visdom :-D)

2. Min panna är: Tämligen orynkig (för min ålder)

3. Mina ögonbryn är: Glesa

4. Mina ögon är: Avgjort åt det gröna hållet

5. Min näsa är: Torr (tack och lov, ingen snuva)

6: Min mun är: Rosamålad (för det mesta)

7. Mina armar är: Dallriga (har sett värre)

8. Mina (mitt om du är man) bröst är: Alldeles tillräckligt stora enligt mitt sätt att se (inte aktuellt med silikon)

9. Min midja är: Ett minne blott

10: Min rumpa är: Tung (en uppriktig kompis har påpekat att den är platt och om det kan jag bara säga att man får väl glädjas åt att inte samtliga kroppsdelar väller över alla bräddar ...)

11. Mina ben är: Ganska snygga!

12. Mina fötter är: Angelägna om pedikyr

Det har blivit ett troget gäng som levererar sin SELFIE vecka efter vecka nu. Senast noterar jag bidrag från dessa bloggare, klicka runt och kolla in dem! Kanske klarnar bilden lite mer!

ViltogVakkert, Kicki, Kina, Primrose, BP, Lillasyster, Mrs Calloway, Gunnel, Ditte, Anki, Geddfish, Ejmis, HerrNilssonsfru, Paula, Femfemman, Åke, Monica.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, mars 13, 2022

Skyltat om stort och smått

Skyltsöndag, med ett drygt två veckor gammalt krig som oroar och upptar våra sinnen. Plats för ett fredsmärke! En skylt gjord med levande grönt som står på Norrmalmstorg i Stockholm. Vackert mot en blå himmel utan brandrök eller spår av bombkrevader. 

Det är hos BP som bloggarnas skyltsöndagsprojekt har sina rötter och sin hemvist. Klicka i hennes högerspalt så finner du vägen till fler som hittat skyltar, roliga, snygga, tokiga eller lite vad som helst ... jag lägger till ett par som hör till just den kategorin, "vad som helst" alltså!

Köpte present till nyaste barnbarnet. Det här är budskapet man skyltar med på presentkartongen från Kapp-Ahl kids ...

Självupplevt, absolut. Men vem som förevigat detta trauma i korsstygn vet jag inte. Det är
alltså inte jag utan bilden är en stöld från någon nätsajt.

Varför ligger gatuskyltarna i kvarteret på backen plötsligt? Är det vårvindarna som
varit så starka? Slarvigt ser det ut dessutom ...

Copyright Klimkteriehäxan

lördag, mars 12, 2022

Resa med förhinder

Mitt i all kris och elände har jag börjat känna det. Suget. Suget efter miljöombyte, värme, utsikt över en palmkantad strand, en mysig restaurang i parasollskugga, en klirrande dryck vid poolen, ett dopp i härliga salta vågor, långsittning i solstol med en bok.

Flygplan från Lego.
Men här finns ett hinder. Våra pass har gått ut, det upptäckte vi nyss. Och utan pass kommer man som bekant inte så långt, sedan kan man hävda att Schengenavtalet har underlättat allt resande. Möjligen har det det, men trots att jag minns hur Göran Persson (S) (statsminister då) gladde sig åt att slippa passkontrollen vid en tripp till Europa förväntas jag fortfarande ha den där id-handlingen redo när jag landat. Persson också, tror jag.

Det visar sig då att det är lagom enkelt att skaffa ett nytt pass. Första lediga tid fanns den 7 juli när jag nu försökte boka. Packat på passmottagningarna i precis hela landet, om man får tro det som kommer upp på datorns skärm.

Tji fick jag, sammanfattningsvis. Resa i höst? Jo då för alldel, men det var ju nu jag kände suget. Och vem vet om vi kommer att kunna lämna landet efter sommaren? Nya pandemier, nya kriser? Det verkar luta åt "hem, ljuva hem". Tur att man har ett.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om rysk syn på Sverige

Dagens Nyheter har med anledning av den ryska invasionen i Ukraina tittat lite närmare på Rysslands mäktige utrikesminister Sergej Lavrov. Han kallas ibland för "Husbondens röst", ibland för "Mister Njet", epitet som han förtjänat genom sin obrottsliga lojalitet med Vladimir Putin. Idag står han alltså helt bakom Putins kraftigt ifrågasatta politiska analys och historieskrivning om Ukraina, den som andra experter avfärdar som direkt lögnaktig. Sveriges förra utrikesminister Margot Wallström (S) mötte Lavrov flera gånger under sin tid som statsråd. Hon berättar för
DN om deras möten och om Lavrovs syn på Sverige. Där hittar jag Veckans mening, den man läst under den gångna veckan och som fått mig att haja till om än aldrig så lite, enligt Skriv-Roberts instruktion:

Han kom ofta med gliringar om ”bögarna i Sverige” och om vår feministiska utrikespolitik.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, mars 11, 2022

Hur trångt kan man ha det?

Trängsel och hur man hanterar den är ämnet för Elisa Matildas fem fredagsfrågor. Man kan anta att hon hämtat inspiration i pandemin, det elände som vi nu eventuellt klarat av i dess värsta form. Vi släpper till och med iväg vår landsfader Anders Tegnell till WHO i Geneve ...

  1. Finns det någon trängsel du undviker? Avskyr att trängas rent generellt, det är "sen gammalt".
  2. Vilken var den senaste större folksamling du deltog i? Minns inte, men kanske i samband med någon nyhetshändelse på den tiden jag jobbade i Latinamerika. Väldigt länge sedan med andra ord.
  3. Har pandemin medfört någon ändrad vana hur du hanterar trängsel? Jag tänker nog lite mer på avståndet till den som är närmast mig.
  4. Vad är det längsta du stått i kö? Förmodligen i någon telefonkö ... som tur är finns numera oftast servicen att man kan bli uppringd i stället för att vänta kvar i luren. Annars kanske svaret är i passkontrollen när man ska in i USA. Eller på Heathrow.
  5. Var trängs du mest? Antar att jag måste svara buss och t-bana här. Men att hamna i bilkö får mig ofelbart på riktigt dåligt humör. Det kan ju ta väldigt lång tid faktiskt.
Copyright Klimakteriehäxan