När tankarna behöver skingras

Enligt O ställer Veckans kulturfråga och hon gör det mitt i en tid av oro och elände som utspelar sig inte alls särskilt långt bort. Den lyder: Vilken kultur får dig att glömma världen för en stund?

Jag har förvisso aldrig varit i Ukraina, inte ens funderat på att besöka storstaden Kiev, men nu har vi alla förflyttats dit på grund av Putins aggression och ukrainarnas elände. Plötsligt inser vi att människor som ser ut som vi, som är vana att leva ungefär som vi, snabbt förvandlats till flyktingar som kanske aldrig återser vare sig sina kära, sina hem eller återfår sina gamla liv.

Ingen tvekan råder om att vi lider med dem som nu förtvivlade söker sig ut över Ukrainas gränser. Folk skickar pengar och förnödenheter, öppnar sina hem för "gäster" de aldrig hört talas om. Tårarna rinner på alla, både framför tv-kamerorna och hemma i tv-soffan. 

En sak är märklig när världen är i kris: om man som jag har suttit mitt i nyhetsfloden och hanterat hemska bilder och skakande information fungerar hjärnan på sitt eget sätt: förvånansvärt rationellt och iskallt. Man vet vad som ska göras och man gör det, känslorna är avstängda enligt principen "the show must go on". Så kan det fortsätta i dagar.

Det är sedan, när man äntligen får en ledig stund, som det händer. Plötsligt sitter man med morgonkaffet och tidningen hemma i köket och allt är tyst. Då slår fasan till, hårt. Tårarna rinner, rubrikerna om katastrofen blir suddiga, allt det där man hållit borta (mer eller mindre medvetet) släpps utan förvarning loss. Hjärnans försvarsmekanismer har stängts av när jobbet är gjort.

Samma förklaring brukar komma när människor undrar hur fotografer som tar mängder med bilder på folk som lider står ut med sina "motiv". Jo, kameran fungerar som filter, det man ser genom sökaren är just motiv som behöver förevigas för att omvärlden ska kunna fatta vad som pågår, opinion ska kunna väckas. När fotografen sänker kameran blir känslorna helt andra.

Volodymyr Zelensky - hans öde blir säkert också
tv-serie en dag. Officiell bild.

Vad gör vi då för att stå ut? Jag för min del sållar ganska hårt. När jag vaknar kollar jag snabbt på mobilen: har Kiev fallit? Är den modige Zelensky (Ukrainas demokratiskt valde president) fortfarande vid liv? När första frågan besvaras med nej och den andra med ja nöjer jag mig. Återvänder under dagen någon gång, ser sedan tv-nyheter på kvällen. Undviker att tänka på Putin när jag släcker lampan, tror att han skulle kunna ge mig mardrömmar.

Visst behöver man skingra tankarna med annat även i kri(g)stider, även om det inte alltid är enkelt. Just nu har vi tagit till en fransk tv-serie som är både rolig och originell: "Ring min agent!" (Dix pour cent). Det finns hela fyra säsonger, så den räcker ett tag! En femte är dessutom planerad, liksom en långfilmversion. Kallas "dramakomedi" och utspelar sig i och omkring en skådespelaragentur i Paris, och "riktiga", välkända skådespelare agerar sig själva. Bra grepp! Finns på Netflix och är garanterat fri från krigsscener.

Fyra agenter i "Ring min agent!" - ingen vanlig agentfilm ... Foto Netflix

PS FN:s flyktingorganisation UNHCR har swish nummer 123 129 50 21. (Det finns förstås många andra vägar om man vill stödja det humanitära arbetet med flyktingar från Ukraina.)

Copyright Klimakteriehäxan