fredag, mars 31, 2023

Var hamnar jag på Medelsvensson-skalan?

Hur mäter man Svensson-faktorn? Var går gränsen för Medel-? Var på den skalan hamnar jag? Elisa Matilda får mig att fundera i de banorna när hon presenterar denna veckas fem fredagsfrågor.

  1. Hur är du en riktig Svensson? Gillar svensk husmanskost, tittar på Rapport och längtar efter en resa till solen, om än bara en veckas charter.
  2. Vad gör du direkt när du kommer hem? Hoppar i mina gosiga fårskinnstofflor.
  3. Vilken tid går du och lägger dig? Kring midnatt. Då läser jag en stund, bok eller på nätet. Nattuggla har jag alltid varit.
  4. På vilket sätt är du tråkig? Den frågan borde väl folk i min närmaste omgivning besvara ... men nog kan jag vara irriterande, det har jag fattat. Pratar mycket om exempelvis böcker med folk som inte läser. Pratar om barnbarnen med folk som inga har och inte förstår min förtjusning. Hemfaller understundom till att återberätta en anekdot som alla redan hört, kanske rent av mer än en gång. Ack ja.
  5. Har du en Ove Sundberg i ditt liv? Nej tack och lov. Jag har trevliga grannar.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 30, 2023

Faktiskt eller fria fantasier?

Torsdag. Man kan ana en helg i antågande ...
Mia i bokhörnan undrar i denna veckas helgfråga: Läser du faktaböcker? Om ja i så fall om vad?

Med handen på hjärtat måste jag nog svara: nja. Har läst en hel del fackböcker i jobbet, eftersom det i princip varit måsten. I dag väljer jag bort dem, även om jag inser att det finns väldigt många viktiga ämnen man skulle kunna inhämta kunskaper i om man läste mer.

Däremot läser jag gärna reportageböcker, och med lite god vilja kan man väl åtminstone säga att de (om de är väl researchade och angelägna) gränsar till fackboksgenren. Men jag ska inte heller försöka dölja att jag nog i dag hellre ägnar mig åt att läsa fria fantasier än faktaspäckad text.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att det är med skuggor i bild precis som med tysta pauser i talad text: rätt utnyttjat lyfter det hela grejen på ett alldeles särskilt vis ...

Carl Milles skulptur "Guds hand" i miniatyr, fotograferad hos Åmells konsthandel i Stockholm.

onsdag, mars 29, 2023

"Seriefigurer" att minnas

Är det bra eller dåligt med bokserier? När jag var barn älskade jag dem, alla böckerna om Kitty, om Cherry Ames, om Blytons Fem, om de franska musketörerna. Längtade efter nästa i samma sekund som jag läst ut en. Glömmer dem förstås aldrig!

Nu för tiden är jag inte alls lika förtjust, kan snarare tänka att oj, måste jag läsa sex varianter till på den här historien? Faktum kvarstår: bokserier som slår gör det så det dånar. Ta den om familjen Bridgerton, till exempel. Går åt som smör. Jag har med flit undvikit den. 

Nu vill i alla fall Enligt O ha svar på Veckans kulturfråga som lyder: Vilka bra bokserier följer du just nu? Ni har redan listat ut mitt svar: Ingen. Inser att det kan verka tråkigt men det är den bistra sanningen. Tv-serier ser jag flera, dock.

Visst har jag följt med några romanfigurer genom flera böcker. Karin Alfredssons Ellen Elg är en sådan. Kommissarie Brunetti som skapats av Donna Leon en annan. Serier som består av två titlar kanske inte kvalar in? Sådana har jag i alla fall läst och gillat, till och med nyligen. Margaret Atwoods tjänstekvinnor, Emma Hambergs Agneta för att hämta exempel i vitt skilda genrer.

En serie tänker jag att jag borde läsa om. Då avser jag Margareta Strömstedts fem böcker om Majken, åtminstone delvis självbiografiska och en "seriefigur" att minnas. Den underbart vänliga Margareta var min kollega, granne och vän i många år. I går dog hon, 91 år gammal, och hyllas nu som sig bör på kultursidorna. I ljust minne bevarad.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, mars 28, 2023

Brev, dagbok – eller blogg ...?

Alla har vi kanske skrivit dagbok. Eller åtminstone brevväxlat med någon. Jag har gjort bådadera, men inte nu längre  mejlen man skickar kan liksom inte riktigt räknas som "riktiga" brev tycker jag trots allt ...

Somliga bloggare menar att bloggandet har ersatt dagboken. Så tänker jag inte kring Klimakteriehäxan, även om saker jag upplever naturligtvis dyker upp här av och till. Så någon dagbok över mitt liv finns inte. Tror att sista gången jag skrev kan ha varit i tonåren. 

Men brev & dagböcker är denna veckas tema för Tisdagstrion, som Ugglan & boken drar upp riktlinjerna för. Det finns ju klassiska dagböcker, som Anais Nins till exempel. Men hennes har jag aldrig läst, egentligen bara mött henne i korsord! Och breven mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan har jag bara börjat läsa, utan att komma till bokens slut. Men här tre jag faktiskt har läst!

"Brev från min barndom" (La huella de la infancia) av Emma Reyes är en gripande skildring av ett liv i elände, i Colombia. Breven är autentiska. Efter hårda år i ett nunnekloster, där Emma hamnade övergiven av sin mamma, lyckas hon ändå resa sig. Som vuxen kvinna utvandrar hon till Europa, och i Frankrike slutar hon som firad konstnär. Happy end i verkliga livet trots den usla starten.

Håkan Nesser är inte lätt att placera i ett fack. Han kan överraska! "Kära Agnes" hade åtminstone på mig den effekten. En brevroman som består av två kvinnors utväxlade meddelanden, efter att de i tjugo år inte haft kontakt. Det är också en kriminalhistoria. Bara på 160 sidor dessutom, ett plus i kanten!

"Min hemliga dagbok" (The Secret Diary of Adrian Mole), en succé författad av Sue Townsend, är väl egentligen en ungdomsbok, men jag blev road trots att jag var vuxen när jag läste. Flera uppföljare finns. I första boken är Adrian 13, i den sista har han nått "cappucino-åldern" 30. Tv-serie blev det också, men den såg jag aldrig.

Copyright Klimakteriehäxan 

måndag, mars 27, 2023

Väderdepp

Jo jag vet ju. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Och man kan inte tro att vintern ska ha tagit slut den 27 mars. Men ändå. Nyss tog jag bilder på blommande vintergäck, snödroppe och krokus. Nu är alla vårtecken dränkta i snö. Den yr. Issörja på trottaren. Halt på gatan. Vindarna är iskalla, utan nåd. 

Försöker trösta mig genom att läsa ut en bok, äta några goda gröna vindruvor, undviker att titta ut  jag har ju redan utmanat naturens krafter så det räcker för i dag, kunde ha blåst bort men mina kilon räckte för att hålla mig kvar på marken ändå.

Letar upp en bild som jag tog efter förra "snösmockan" när ljuset kommit åter även om världen fortfarande var vit. Och hittar ännu ett foto som visar vinterns bättre sidor. Om det nu ska fortsätta vara vinter kan den väl åtminstone vara så hygglig och visa sig från den vackra sidan? Det blir mindre deppigt då. 


Nattens minusgrader sätter sina spår.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...


... att Bianca Ingrosso faktiskt är en riktigt begåvad programledare i tv. Snabbtänkt, rolig, ibland lite spetsig. En positiv överraskning!

söndag, mars 26, 2023

Tre tankar att skylta med

Idag blir verkligen allting av lite senare än vanligt, med start från frukost! Det är den där tidsomställningen som spökar, den man säger att vi ska bli av med, men ingenting händer. Europa har förstås större bekymmer att hantera.

För den som bor i storstadsområde gäller oavsett tid på året och dagen att det ofta är väldigt svårt att hitta en parkeringsplats, i alla fall en som är laglig. Och är den det kostar det skjortan att använda den.
Så den som tillverkat och satt upp varningsskylten ovan är, kan man misstänka, en person som talar av egen erfarenhet ...

Skylten nedan är falsk. Men den har jag återskapat, eftersom jag i åratal hade exakt en sådan sittande på min vägg, med tillhörande respekt för mitt värmländska modersmål. Men vart tog skylten vägen? Vet inte. Överväger allvarligt att återskapa den en gång till, men då i korsstygn!



Väljer att runda av denna Skyltsöndag i turkosa toner tillsammans med en tanke som man alltför sällan tänker men som här är tryckt i klartext, på en ovanligt vacker presentask: den enklaste sak du upplever i dag kan vara ett dyrbart minne i morgon. 

Fler skyltar spanar den intresserade som vanligt efter via BP:s blogg Konst eller konstigt. Kolla i hennes högerspalt!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, mars 25, 2023

Veckans mening – om att säga hej

Emma Hamberg låter huvudpersonen i sin nya roman "Au revoir Agneta" jämföra franskt och svenskt vardagsliv. Hon talar visserligen inte franska men menar att "det finns kanske 127 franska ord som på olika sätt betyder hej och de ska användas hela tiden" och hon låter texten till Ulf Lundells jättehit från 80-talet, "Öppna landskap", representera svenskheten: "där bränner jag mitt brännvin själv" och "det är långt till närmsta hus". I det resonemanget hittar jag denna gång Veckans mening, den som Skriv-Robert efterlyser på lördagar (om påståendet är med verkligheten överensstämmande kan man nog ha olika åsikt ...):

Vi svenskar, med Ulf Lundell i spetsen, hejar inte i onödan.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, mars 24, 2023

När man ska välja blir det svårt ibland

Äntligen fredag. Tror jag i alla fall. Hur som helst hittar jag som vanligt fem fredagsfrågor hos Elisa Matilda. Ett par av dem (ettan och trean) är i svåraste laget! Ibland är det knepigt att välja, det gäller inte bara i politiken.

  1. Vilken är den bästa konsert du varit på? Kan omöjligt välja. Dolly Parton för att hon är Dolly Parton. Spice Girls därför att jag var en av många mammor med överförtjusta döttrar i publiken. Simon & Garfunkel för skönsång. Sista gången när Sven-Erik Magnusson, svårt sjuk, sjöng i Sven-Ingvars, rakt in i mitt hjärta. Mercedes Sosa i La Paz. Stevie Wonder i Florida. Och några till.
  2. Bäddar du sängen på morgonen? Inte precis nån hotellbäddning, men slätar till och drar rätt.
  3. Vilken årstid är din favorit? Det är inte vintern i alla fall. De andra tre har sin charm, om än av olika typ.
  4. Hur för du anteckningar? Ibland i mobilen, ibland med penna och papper. Om jag skriver för hand måste jag dechiffrera nästan direkt, annars ser jag med största sannolikhet inte vad det står ...
  5. Vad har funnits längst på din nuvarande att göra-lista? Rensa, i garderob och bokhyllor. Kommer aldrig att bli klart.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 23, 2023

Nu blir det en repris!

Repriser är inte alls dåligt, inte om det handlar om något man gillar. Så när Mia i bokhörnan råkar köra en repris, det vill säga att hennes helgfråga denna gång blev nästan likadan som förra veckans kulturfråga från Enligt O, kör jag mitt svar i repris ... kanske hittar det någon ny läsare? Jag känner i alla fall att jag inte kan svänga till ett nytt (bättre?) svar på Mias fråga: En del påstår att om man "läser" ljudböcker så läser man inte. Vad tycker du? Så här är reprisen:

ATT LYSSNA ÄR OCKSÅ ATT LÄSA

Min relation till ljudböcker är den bästa tänkbara, och jag kan bara önska dem lycka till som inte ännu upptäckt det här sättet att läsa. Det är nämligen ingen ersättning för att läsa pappersböcker, inte alls, men det är ett utmärkt komplement! 

Jag lyssnar när jag går på promenad eller sitter i en solstol (det händer förstås alltför sällan) och längre bilresor blir kortare med en ljudbok. Inläsarens röst är superviktig, ibland råkar man ut för någon som inte verkar ha sin hjärna påkopplad alls medan inspelningen pågår  då får man ge upp, helt enkelt. Och leta upp ett tryckt exemplar.

En bra uppläsare måste ha kollat uttal på "konstiga" namn, exempelvis. Måste förstå vikten av en paus. Måste ha vett att testa vilket ord i en mening som verkligen ska betonas. Märkligt nog är det långt ifrån alltid som författare som läser sin egen text behärskar de här grundläggande faktorerna, jag ska av snällhet inte nämna någon särskild ...

Ska jag lyfta fram någon som aldrig gjort mig besviken blir det Torgny Lindgren. Ingen överträffar hans västerbottniska språk som rymmer så mycket humor och klokskap. Samma sak med Astrid Lindgren. Jag fick en gång tillfälle att fråga om hur hon såg på olika tolkningar av sina böcker. Hon plirade vänligt på sitt typiska sätt och sa: Tja jag tycker nog att jag läser rätt bra själv! 

Helt klart är att många författare väldigt gärna vill läsa in sina egna texter. Råkar känna till en som dock fick nobben av sitt förlag, trots goda försäljningssiffror: hen gjorde en provinspelning. Den blev inte godkänd. Anledning: hen hade en mage som kurrade, högt och oavbrutet ... Annars menar jag att "korrekturlyssning" slarvas det ofta med, hos både stora och små producenter.

Höjer gärna en stor varningsflagg för "kända skådespelare" som för rejäl betalning harvar igenom vilken text som helst, utan minsta eftertanke. Även här har jag gott om exempel, men det tjänar knappast någonting till att peka ut någon. Rolf Lassgård brukar jag dock gilla, liksom Cecilia Nilsson. 

Vill gärna tipsa om två ljudböcker som fått mig att glömma tid och rum: Staffan Göthes inläsning av Björn Larssons fenomenala roman "Drömmar vid havet" och dessutom Jennifer Clements "En bön för de stulna" (A Prayer for the Stolen) med Hanna Schmitz. 

Närmast i min hylla med väntande ljudböcker (jag köper dem second hand och lägger på lager, när vi lyssnat går de vidare) står "Lady Chatterleys älskare" av D. H. Lawrence, inläst av Sven Wollter. Det ska bli spännande, har inte läst den förut.

Här något som aldrig går i för många repriser: en av vårens första underbara
solglimtar, även kallad vintergäck!

Copyright Klimakteriehäxan 
 

CITAT om tafsande i politiken

"Jag är djupt bekymrad över hur anklagelser om sexuellt ofredande kan användas som ett trumfkort i konflikter som egentligen handlar om något annat."

-Äntligen sätter någon ord på det jag gått och känt ända sedan "tafs-gate" i det kristdemokratiska absoluta toppskiktet dök upp. Har inga som helst relationer till partiet eller de båda inblandade, har aldrig ens hälsat på dem (som jag gjort med väldigt många andra politiker). Men att Sara Skyttedal, skärpt, välutbildad, van att uttrycka sig, säker på vad hon vill och kan väntar i nio år med att anmäla ett sexuellt ofredande, det gick emot allt jag vet och hört om henne som politiker  hon är vid det här laget väldigt erfaren och en tonsättare i partiet. Hon var inte jätteung för nio år sedan heller ... Och jag ogillade hennes agerande, starkt. Ändå var jag lite skraj för att landa i gänget som förminskar unga flickor, vars rätt till sin egen kropp inte respekterats. Där vill jag förstås aldrig hamna. Nu har Hanne Kjöller, fristående skribent på Dagens Nyheters ledarsida, rett ut begreppen på ett utmärkt sätt.

onsdag, mars 22, 2023

CITAT om svenska språket

"Många vuxna, högutbildade svenskar skriver som krattor, behärskar inte idiomatiska uttryck, gör syftningsfel och använder svenska ord som om texten var skriven på engelska. Jag gör mig över huvud taget inte lustig över detta, det är bara sorgligt. /.../ Hur kan någon vänta sig att svenska barn lär sig sitt modersmål på djupet om allt fler skolor väljer engelska som undervisningsspråk (enligt Skolinspektionens statistik), hälften av skolorna saknar skolbibliotek och allt färre barn läser skönlitteratur på modersmålet?"

-Anna-Lena Laurén skriver en krönika om svenska språkets ställning och utveckling i dagens nummer av Dagens Nyheter, med start i den pågående pronomen-debatten om användandet av "de", "dem" eller "dom". Uppmanar er verkligen att läsa hennes utmärkta text, jag skulle helst vilja kopiera in hela här ... Läs den, gör det!!! 

Vårtecken

Vi har klarat av Vårdagjämningen och sett åtminstone glimtar av solen. Termometern visar fler plus- än minusgrader under dygnet. Även jag har mött krokus och snödroppe, fast jag är förbisprungen av många. För att inte tala om vintergäcken, snart utblommad men i en klass för sig ändå tack vara sitt kaxiga namn! Vi gäckar vintern tillsammans! Och i helgen byter vi tid. Allt detta kan bara tolkas som positivt: den är på G nu, våren! Så efterlängtad, så välkommen!

Veckans kulturfråga från Enligt O siktar också på framtiden. Så här lyder den: Vilka (nya) böcker ser du fram emot att läsa i vår?

För min del är den enkla sanningen att jag har så dålig koll på vad som är på gång att jag egentligen inte har något litterärt vårtecken att ta till som svar. Men Åsne Seierstads "Afghanerna" är så pass ny att den bör jag kunna lyfta fram, eller hur? Måste-läsning, i min värld. 

Upptäcker (tack vare nytt reklamblad från Ica!!!) ännu en reportagebok som kommer ut i denna vecka och som väcker mitt intresse: "En bra dag att dö" av Carina Bergfeldt. Jag är inte förtjust i hennes talkshow på SVT, föredrar henne som reporter, men hennes tidigare bok "Sju dagar kvar att leva" var riktigt bra. Då om dödsdömda, offer, advokater och andra berörda, i USA. Nu följer hon upp med en skildring av en fängelsepastors liv, efter 276 avrättningar han övervakat.

Om jag känner att jag behöver något mera lättsmält kan jag tänka mig att söka upp "Au revoir, Agneta" av  Emma Hamberg, nyss utkommen uppföljare till den rätt originella "Je m´appelle Agneta", som jag gillade. Om 50-årig svensk gift kvinna som ger sig ut på äventyr.



Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en sann förebild

"Det spelar ingen roll om Zlatan Ibrahimovic försöker jaga den tid som flytt. Jag bryr mig inte om vad han har för orsaker till att hålla på. Men alla yngre idrottare har allt att lära av hans engagemang, professionalitet, seriositet, målmedvetenhet, envishet och tålamod. /.../ Få fotbollsspelare föds med hans fysiska egenskaper eller kan träna sig till hans nivå. Ännu färre kan matcha hans tekniska kvaliteter. Men fler borde kunna ta efter den inställning som präglat hans kamp för att hålla karriären vid liv."

-Johan Esk hyllar Sveriges störste fotbollsspelare i en krönika i Dagens Nyheter. Bara att instämma!

tisdag, mars 21, 2023

Vi och dom

De fattiga och de rika ska det handla om om man vill få ihop veckans tisdagstrio, enligt påbud från Ugglan & boken. Det blir läsning på temat "vi och dom", fritt fram att välja sida – det bör inte vara alltför svårt ...

"Ett ögonblick i vinden" ('n Oomblik in die wind) är en sådan historia, skriven av sydafrikanske André Brink. Vit kvinna, svart slav. Kärlek, stora svårigheter. En till historisk roman förklädd berättelse om apartheid och dess effekter, andra böcker Brink skrev stoppades, författaren var "ett svart får" i det vita samhället. Just denna story har faktiskt sin upprinnelse i samband med en svensk, en som färdades i Afrika med sin fru men råkade dö på resan. Kvinnan i romanen är s a s hans änka. Det här tror jag var den första bok jag läste av André Brink, det blev flera, en hel rad faktiskt!

"Niceville" (The Help) är en amerikansk besläktad historia med tydligt "Upstairs, downstairs"- perspektiv. Kathryn Stockett skrev om den unga flickan som vill bli journalist för att sätta ljuset på samhällets orättvisor. Hon lierar sig med de svarta hembiträdena som arbetar i de "fina" familjerna i Södern, hon vinner deras förtroende och hon slår hål på myten om "den lyckliga hemhjälpen" som är nöjd med sin roll som extramamma och mycket annat som "fruarna" inte klarar av.

Kan man i detta sammanhang förbigå "Tjänarinnans berättelse" (The Handmaid´s Tale), Margaret Atwoods ruggiga epos om en framtid där Anförarna har alla resurser medan Tjänarinnorna och Martorna får ta hand om allt, inklusive barnafödandet? Nej, det kan inte jag. Har läst båda böckerna, (uppföljaren heter "Gileads döttrar" (The Testaments)) eller slukat ska jag nog säga, så fantastiskt bra!

Sedan kom tv-versionen och nu har jag, äntligen, sett även den femte och sista (?) säsongen. Tycker inte den höll loppet ut, även om det stundtals blev väldigt spännande. Kände att jag tyckte mindre och mindre om huvudpersonen June/Elizabeth Moss för varje avsnitt, men ville förstås ändå vet hur det skulle sluta. Nu vet jag det. Hade nog kunnat överleva ändå, även om jag inte trodde det när jag började titta ...

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 20, 2023

Om man får besök ...

Det fanns en tid när den som gick bort var högst levande, gärna piffade upp sig efter bästa förmåga och klädde sig i gåborts-kläder. Samtidigt kallades goda vänner man bjöd hem för "främmande" när de väl stod i dörren.

Detta var innan vi hade med oss en ask choklad, en flaska vin eller en blomma, att överräcka till värdfolket som bevis för att vi uppskattade inbjudan. Men tomhänt kom man inte. Nej, man hade med sig något annat som andades lyx: ett paket kaffe.

Kaffe var förstås något som upplevdes som livsnödvändigt, men inget man hämtade hem från den egna åkern. Bönorna har alltid varit en importvara som fraktats långväga, från en personalintensiv odling, så naturligtvis kostade det då, liksom nu. Leveranserna kom från exotiska platser, oftast i Latinamerika: Brasilien, Colombia, Guatemala.

Sedan lång tid tillbaka är svenskarna ett av världens mest kaffeälskande folk. Vi dricker många koppar per person. Minns hur mor-och farföräldrar sörplade kaffe på bit från fatet. Numera är drycken som går under oändligt många namn ofta tillredd av en person som kallar sig "barista" (visste ni att Annie Lööf började sin yrkesbana just som barista, medan hon fortfarande hette Johansson?) och på finfiket vet man att ta bra betalt.

Klassisk reklam för Gevalia.
Men vi vet hur det är: vissa saker vill man inte avstå ifrån, även om de kostar. Så är och var det med kaffet. Ett halvt kilo kaffe kostade 1955 sju kronor, vilket motsvarar ungefär 80 kronor i dagens penningvärde. Faktiskt alltså lite mer än vi betalar i dag. Men nog tycker vi att det blivit dyrt! Och extrapriset lyser med sin frånvaro ...

Vi kommer alla ihåg Gevalia-reklamen: "När du får oväntat besök"  då ska det vankas kaffe, självklart. Kanske är vi rent av på väg tillbaka till att presenta värdinnan ett paket franskrostade bönor i stället för en blomma. Detta med tanke på rådande inflation och rusande matprishöjningar.

Fast då får kafferosteriet väl justera reklamfrasen. För nu gäller det alltså inte bara oväntade besök, utan också de väntade, de när "främmande" kommer hem till oss klädda i gåborts-kläder.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, mars 19, 2023

Stort och litet på skylten

Denna skyltsöndag ställer jag en riktigt stor skylt mot en riktigt liten rackare. Netflix väggtäckande reklam (som sprider lite vårkänsla) för en krimserie mot en lite vovve, helt utan förklaring, under en vanligt trafikskylt i Gamla Stan!

Här sitter den, precis i början av Österlånggatan, på Slottsbacken. En väldigt söt liten hund, tycker jag, men någon förklaring till hur den kommit dit har jag inte, lika lite som jag kan gissa anledningen.

Men anledningen till att du får se detta, det är att vi högtidlighåller Skyltsöndagen i Blogglandia under BP:s ledning. Klicka på den här länken och du hittar fler skyltande bloggare! Vi är en ihärdig skara!

Tre skyltar till väljer jag att visa i dag. Först en härligt gammeldags affisch som ska locka hugade båtresenärer att ta en tur på Göta Kanal. Låt mig erkänna: jag skulle inte vara särskilt svårövertalad! Drömmer lite om norska Hurtigrutten också ...

Transporttemat fortsätter på min fjärde skylt denna söndag. Kungsgatan, denna pulsåder i centrala Stockholm, är en av alla de oräkneliga byggarbetsplatser som hotar att ta över hela staden och göra att inga normala vägar är framkomliga om man inte går till fots. Nu utlovar i alla fall skyltarna framtida förbättringar: bättre framkomlighet för gående, ny belysning och nya sittbänkar, bland annat. Tills vidare råder kaos!

Låt mig runda av med dagens glada överraskning: flickan är tillbaka på fasaden vid
Skanstull! Skylten med knäckebrödsreklam är borta, saknad av ingen, och
Stockholms största barn har återtagit sin plats. Hurra!
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, mars 18, 2023

Vi säjer "hej" till chauffören!

I dag är det Busschaufförernas dag. Tittar ut på den röda bussen som strax ska lotsas över Södermalm, genom regn och mellan snöhögar, dessa eländiga vinterminnen som har otrolig motståndskraft mot såväl fysiska attacker som plusgrader. Undrar om personen bakom ratten fått några gratulationer?

Egentligen är det väl inte grattisar de ska föräras. Snarare stor tacksamhet för att de ägnar sig åt det där jobbet, som exempelvis jag aldrig skulle gå i land med, speciellt inte när det kommer till att hantera de långa ledbussarna, i köer, halka och trängsel.

Lägg därtill att folk ibland är direkt oförskämda mot förarna, utan minsta anledning. Och alla konstiga frågor de förväntas ge svar på! Eller när personer trots förmaning i vänlig ton inte orkar flytta på sig så att dörrar kan stängas/öppnas.

För någon tid sedan hade man faktiskt satt upp skyltar i bussarna där vi kollektivtrafikanter uppmanades att kosta på chaufförerna ett hej när vi klev på. Jag gör det, i princip varje gång jag går ombord. Vet förstås inte i vilken grad det uppskattas, men ansträngningen är ju minimal. Man kanske rent av kan kosta på sig att leverera ett litet leende? 

Det är helt enkelt en evig tur att det finns bussar som fraktar människor åt olika håll, såväl i tätort som glesbygd. Och snudd på ett mirakel att det finns folk som kör dem. 

Den här temadagen högtidlighålls alltid den 18 mars, eftersom det var då som världens första buss (hästdragna vagnar) startade i Paris år 1662. Oklart dock om folk sa "hej" till den som höll i tömmarna ...

Nu gick bussen. Må det gå både den, föraren och passagerarna väl. I morgon är det Supporterns dag. Jag slår ihop de här temadagarna, eftersom jag är en stor supporter när det kommer till busschaufförer! Tack för att ni står ut med jobbet!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om försiktighet

Försiktighet är en dygd. Jasså, har du hört det förut? Jo jag kan väl tänka mig det! Nu är det så att jag följer Skriv-Roberts exempel. Här är "stafettpinnen" han delar ut: "Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på." Och denna vecka plockar jag upp ännu en mening ur "Romanen om Olof" av Eyvind Johnson (jag har fortfarande långt kvar till slutet). Det handlar om arbetsmiljön på sågen där Olof arbetar, och det är en miljö där folk som jobbar ofta mister fingrar och händer och ibland rent av livet. Vilket får den förmögne sågverksägaren Hallberg att komma med en maning som förvisso kan gälla i alla branscher och sammanhang:

Om man är försiktig händer inga olyckor   om inte olyckan är framme förstås ...

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, mars 17, 2023

Det ska vi fira!

Man ska alltid tillvarata varje chans att fira, det tycker jag är en trevlig grundregel. Sedan kan anledningarna vara av de mest skiftande slag: förväntade och planerade eller, ännu hellre kanske, överraskande. Elisa Matilda har fem fredagsfrågor som har med firande att göra:

  1. Vad hade du för orsak att fira senast? Ett barnbarns ettårsdag. 
  2. När klappade du senast händerna? Härom kvällen. I soffan framför "Svansjön", balettföreställning som kunde streamas från Kungliga Operan. Vacker musik, fenomenal dans. Magnifikt, helt enkelt, särskilt som vi såg den på extra stor skärm.
  3. Vad för något fick senast tummen upp av dig? Lunch bestående av stekt fläsk med potatis, löksås och lingon. Hade jag inte ätit på evigheter! Till detta en alkoholfri öl. Kalas!
  4. Firar du när tillfälle ges? Mer än gärna.
  5. Vilken dag på året firar du mest? På papperet borde det vara den 3 augusti, för det datumet gifte vi oss och fem år senare föddes Dottern. Men som redan framgått: jag firar gärna (nästan) vad som helst, (nästan) när som helst! Borde inte Sveriges Radio ta en omstart på det gamla och jättepopulära programmet "Det ska vi fira!"?
Prinsesstårta som jag skapat i korsstygn. Barnen fick var sin broderad bordstablett,
 att använda på födelsedagar, och jag har envist hållit fast vid traditionen! (Sonens 
tablett pryds av en jordgubbstårta.) Tårta hör definitivt till i princip allt firande!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT – om dumhet

"Dumhet är funtad så att man inte förstår själv när man är dum, och man förstår därför inte heller att tiga – det är det som är problemet." 

-Lisa Magnusson skriver på Dagens Nyheters ledarsida om en offentlig tyckare som inte drar sig för att klanka på andra människors mest personliga ting. Tycker hennes definition av "dumhet" är på pricken.

onsdag, mars 15, 2023

Att lyssna är också att läsa

En kulturfråga dyker upp varje onsdag, från Enligt O. Denna gång denna: Vad är din relation till ljudböcker? Vilka ljudboksfavoriter har du?

Min relation till ljudböcker är den bästa tänkbara, och jag kan bara önska dem lycka till som inte ännu upptäckt det här sättet att läsa. Det är nämligen ingen ersättning för att läsa pappersböcker, inte alls, men det är ett utmärkt komplement!  

Jag lyssnar när jag går på promenad eller sitter i en solstol (det händer förstås alltför sällan) och längre bilresor blir kortare med en ljudbok. Inläsarens röst är superviktig, ibland råkar man ut för någon som inte verkar ha sin hjärna påkopplad alls medan inspelningen pågår  då får man ge upp, helt enkelt. Och leta upp ett tryckt exemplar.

En bra uppläsare måste ha kollat uttal på "konstiga" namn, exempelvis. Måste förstå vikten av en paus. Måste ha vett att testa vilket ord i en mening som verkligen ska betonas. Märkligt nog är det långt ifrån alltid som författare som läser sin egen text behärskar de här grundläggande faktorerna, jag ska av snällhet inte nämna någon särskild ...

Ska jag lyfta fram någon som aldrig gjort mig besviken blir det Torgny Lindgren. Ingen överträffar hans västerbottniska språk som rymmer så mycket humor och klokskap. Samma sak med Astrid Lindgren. Jag fick en gång tillfälle att fråga om hur hon såg på olika tolkningar av sina böcker. Hon plirade vänligt på sitt typiska sätt och sa: Tja jag tycker nog att jag läser rätt bra själv! 

Helt klart är att många författare väldigt gärna vill läsa in sina egna texter. Råkar känna till en som dock fick nobben av sitt förlag, trots goda försäljningssiffror: hen gjorde en provinspelning. Den blev inte godkänd. Anledning: hen hade en mage som kurrade, högt och oavbrutet ... Annars menar jag att "korrekturlyssning" slarvas det ofta med, hos både stora och små producenter.

Höjer gärna en stor varningsflagg för "kända skådespelare" som för rejäl betalning harvar igenom vilken text som helst, utan minsta eftertanke. Även här har jag gott om exempel, men det tjänar knappast någonting till att peka ut någon. Rolf Lassgård brukar jag dock gilla, liksom Cecilia Nilsson.

Vill gärna tipsa om två ljudböcker som fått mig att glömma tid och rum: Staffan Göthes inläsning av Björn Larssons fenomenala roman "Drömmar vid havet" och dessutom Jennifer Clements "En bön för de stulna" (A Prayer for the Stolen) med Hanna Schmitz.

Närmast i min hylla med väntande ljudböcker (jag köper dem second hand och lägger på lager) står "Lady Chatterleys älskare" av D. H. Lawrence, inläst av Sven Wollter. Det ska bli spännande, har inte läst den förut.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, mars 14, 2023

Slingrande trio

Jag tycker inte om ormar. Verkligen inte. OK, om jag hinner bli övertygad om att det långa och smala som kryper framför mina fötter är en ofarlig snok, då kan jag lugna ner mig. Men glömmer aldrig den idiot som sa  jag tror det var i tv  att det var så lätt att se skillnad på huggorm och snok, även om ormen inte hade huggormens typiska zigzag-mönster: det är  bara att kolla in ögonen! Den ena sorten har pupillen horisontalt, den andra vertikalt. Jojo. Det finns korkade råd, och så finns det fullständigt hejdlöst och obotligt korkade råd. Detta var ett av den senare typen. Och naturligtvis minns jag inte vilken reptil som hade pupillen på vilken ledd. Skulle ju ändå aldrig försöka se otäckingen i ögonen.

Ändå har det blivit dags att skänka kräldjuren en tanke, för kräldjur (ormar, ödlor, men även krokodiler, sköldpaddor) är ämnet för denna veckas tisdagstrio, enligt påbudet från Ugglan & boken. Jag har inte jättemånga titlar som trillar in i minnet, det kan väl ha att göra med min allmänna motvilja mot den här sortens varelser, sköldpaddor undantagna. Här är hur som helst min slingrande trio:

"Ormens väg på hälleberget" har jag slagit på trumman för ett antal gånger redan. Torgny Lindgrens djupt berörande berättelse från fattig-Sverige, där utebliven hyra inkasseras via våldtäkt.

"Röde orm" av Frans G. Bengtsson är en vikingasaga som jag läste med största förtjusning för länge sedan. Ja, min förtjusning var så stor att jag önskade mig den i present (det var ett biblioteksex jag läste). Fick den. Och vad hände sedan? Absolut ingenting. Läst om den har jag inte.

"Ormen i Essex" (The Essex Serpent) av Sarah Perry är lätt att komma ihåg i det här sammanhanget. Att jag inte har läst den beror främst på omslaget, som jag tycker är en direkt obehaglig syn ... trots att där finns lite fina växter också ...

Omslaget till mitt eget ex har minsann en karta där vikingarnas framfart kan tänkas in! Konstnären Bertil Bull Hedlund tecknade.
Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 13, 2023

Vem vill bli Skäggiga Damen?

Hur är det möjligt?
Hur F-N är det möjligt?
Det hade inte funnits där i går kväll.
Inte ett spår av det, bara timmar tidigare!
Och nu! Minst två millimeter långt, svart mot hennes vita hud! SVART!
Hon siktade noga med pincetten. Nöp till. Fick inte tag. Försökte igen. Stötte på motstånd. Tredje gången gillt. Högst motvilligt släppte det taget, lät roten lyfta.
Det förhatliga skäggstrået hade förflyttats från hennes haka till handfatet, där det spolades ner på direkten.
”Hon” är jag. 

Att ett litet hårstrå kan orsaka så mycket förtret. Ilska rent av. Men vem vill bli Skäggiga Damen? Inte jag i alla fall! Ser en kvinna på bussen med centimeterlånga vita stela strån runt munnen och ryser. Tänker på bilder jag sett av en ful fisk, catfish, som har långa saker hängande på hakan ... Tänker att även den som är i total avsaknad av fåfänga ändå borde reagera! Men inte denna dam! Hur tänker hon? Att skägg kan vara en del av den naturliga skönheten, även för personer av honkön?

Jag vet alldeles bestämt att jag inte är ensam i den här kampen, fajten mot oönskad hårbeklädnad, som, när den breder ut sig i ansiktet, får vem som helst att se ovårdad och ganska oaptitlig ut. Ibland blir ämnet avhandlat i någon damtidning. Då är den stora frågan: noppa eller inte? Följt av: raka eller inte?

Den allra största frågan anser jag är: Hur är det möjligt att man inte kommit på ett sätt att avskaffa en kvinnas skäggstrån på ett effektivt och smidigt sätt? Visst, det lär finnas någon lasermetod som funkar. Med ett förbehåll: biter bara på riktigt mörka, läs svarta, strån. De jag hittar på min haka är nästan alla ljusa, de svarta bara enstaka. 

Föga hjälper det att hata, i alla sammanhang. Men i det här fallet är det den enda berättigade känslan. Om den hjälper? Inte ett skvatt, naturligtvis. Tänker jag och lutar mig fram mot badrumsspegeln med pincetten i högsta hugg.

Beväpnad för en kamp som inte går att vinna.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, mars 12, 2023

På skyltjakt

"Du blev just omkörd av en tjej" står det på skylten i bilens bakruta. Antar att man, om man är en man, ska bli förtörnad eller något värre ... jag undrar verkligen om det har någon effekt alls? Men pussmunnen kanske uppskattas, vad vet jag?! Maken (som körde vår bil) verkade i alla fall tämligen opåverkad.

Är man på spaning efter material till veckans Skyltsöndag så är man, både inom- och utomhus, på  landsväg och gata. Lite desperat kan det kanske kännas ...? Mitt resultat denna vecka kan väl bäst beskrivas som "spridda skurar" ... Titta in hos BP och leta i hennes högerspalt, där brukar flera skyltande bloggare dyka upp! Chansen att andra ska ha haft bättre tur än jag denna vecka är stor!

Här ett tvättäkta loppisfynd: en somrig skylt i glas, till toadörren. Kostade 10 kronor.
Tycker den pryder sin plats!

Skyltarbete pågår i en butik på Regeringsgatan.

Det verkar vara en klädbutik, men jag såg inga plagg. Däremot hade man fått en rätt
snygg gren på plats i skyltfönstret, en som kanske ska väcka shopparnas vårkänslor?
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, mars 11, 2023

Veckans mening – om herrmode

Man ser dem ideligen, de vuxna männen i alldeles för små kläder. Knapparna i kavajerna, som verkligen inte borde knäppas, hotar att avlossas som projektiler, byxorna är jättekorta och stramar överallt. "Snävt" är bara förnamnet! Per Nilsson, som skrivit flera böcker ("Stilfullt" och "Snyggt") om manlig stil, är trött på synen. Lätt att instämma i det som jag utser till denna lördags Veckans mening, eller hur?

Ingen blir glad av looken "kobra som slukat en barnfamilj".

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, mars 10, 2023

5 x 5

Nu ska vi förpassa oss till forntiden ... för det blir utan tvekan resultatet för den som vill svara på Elisa Matildas fem fredagsfrågor denna gång:

  1. Minns du hur du firade din 5-årsdag? Nej, det var ju faktiskt rätt länge sedan.
  2. Vilka fem saker från barndomen har du i förråd/källare?
    Min första egna bok, "Kattilina och hennes bröder". En röd sammetsklänning med vita blommor och en rosa stickad klänning, i storlek kanske tre år, båda gjorda av min mamma. Ett armband jag fick i present, med röda stenar som jag var övertygad om att de hette "rubiner". Ett par små skor som sitter på väggen tillsammans med övriga familjemedlemmars skor i liten storlek. (Bild nedan)
  3. Hur firade du din födelsedag för fem år sen? Sonen bjöd på middag, hemlagad. Han är bra på det.
  4. Vilka fem kända personer skulle du bjuda på ditt nästa kalas? Pass på den! Kan ju inte bjuda folk på party bara för att de är kända, eller hur?
  5. Har du just nu fler än fem saker på din önskelista? Nej. Där står: hälsa (för mig, min familj, mina vänner och i princip alla andra), en trevlig resa, en fin sommar. Det lönar sig föga att önska livet ur Putin så jag väljer att inte lägga någon energi på det.
Övre vänstra hörnet: Makens finskor. Till höger en gummistövel som båda våra
barn använt. I mitten: Dotterns vita snörskor och mina "tossor". Längst ner
stövel nr 2 och Sonens sandaler. Allt på en trasväv som Dottern gjort på fritids.
Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, mars 08, 2023

CITAT på kvinnodagen

 "En kvinna utan man är som en fisk utan cykel."

-Gloria Steinem, amerikansk journalist och feministisk galjonsfigur, citerad i kvällens upplaga av Kulturnyheterna i SVT.

Tre kvinnor som gör skillnad

Internationella kvinnodagen verkar vara reserverad för Snödrottningen i år. Snösmockan är över oss i Stockholm igen, vinden viner, bussarna är inställda (eller sitter fast i drivorna), saker som vi är vana vid att de fungerar gör det inte.

Men Veckans kulturfråga, den hindras inte av dåligt väder. Det är som vanligt Enligt O som formulerat den, denna gång så härVilka kulturella kvinnor vill du uppmärksamma idag?

Den fina flickan finns på Rackstadmuseet i Arvika.
Minns tyvärr inte vem som skapat henne.
Startpunkten blir förstås vilka krav hon måste uppfylla för att förtjäna etiketten "kulturell". Men den kan väl betyda ungefär vad som helst i dag, enligt principen "the beauty lies in the eyes of the beholder"?

Alltså väljer jag tre journalistkollegor. Först en jag aldrig träffat men mer än gärna läser: Anna-Lena Laurén, finlandssvensk utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter, bosatt i Sankt Petersburg. Hon kan verkligen Ryssland, vet hur ryssar har det, hur de tänker. Så läsvärd!

Min andra kollega har jag heller aldrig mött personligen, men vi hade telefonkontakt framför allt när hon var ensam skandinavisk korrespondent på plats i Bagdad och medverkade direkt i svenska tv-nyheter i en dramatisk tid. Norska Åsne Seierstad är inte bara smart, hon är också en fenomenal researcher och hennes böcker är omvälvande. Jag ska snart läsa "Afghanerna", hennes senaste.

Nummer tre i raden blir Katarina Wennstam, reporter på regionala ABC för vid det här laget ganska många år sedan, men då sågs vi både i korridorerna och på gympan ... I dag är hon en synnerligen väletablerad kriminalförfattare med fokus på kvinnofrågor, så lämpligt en dag som denna! Hon har skrivit ett tjugotal böcker, romaner och reportage, och jag vill gärna tro att hon gör skillnad, precis som de två jag redan nämnt definitivt gör.

Tre kvinnor, tre journalister, tre genrer. Triss i ess! Lätt att beundra dem alla  och förstås, många fler kvinnor därute som på ett eller annat sätt kan anses vara kulturella! Önskar er en härlig dag, trots oväder! Hos mig ser det ut som om det aldrig ska sluta snöa! 

Copyright Klimakteriehäxan