onsdag, augusti 31, 2005

Vad varje flicka bör ha

Förr i världen gjorde jag inte sällan mina manliga besökare förvånade, för att inte säga fullständigt häpna, när de för första gången kom hem till mig.
Det kunde hampa sig så att jag inviterat en bekant på en oskyldig kopp te. Kunde väl också hända att det handlade om en sonderande trevare på tu man hand. Oavsett vilket fick min gäst redan i hallen ett fullständigt förvirrat uttryck i ansiktet. Något var fel – eller i alla fall ytterligt originellt, och då handlade det inte nödvändigtvis om ett positivt särdrag.
Gjorde jag något ekivokt? Nej då.
Blev jag våldsam? Icke.
Tvingade jag min gäst att hälsa på mamma? Inte ens det.

Det räckte med att de fick syn på en av mina tillhörigheter, som stod i en vrå invid ytterdörren.
Där förvarade jag nämligen min verktygslåda.
Varför var det då så omskakande att jag hade en verktygslåda?
Jo som jag förstod det var det enkelt: flickor ska inte ha verktygslåda. I alla fall inte riktiga flickor. Verktygslåda ska pojkar ha.
Ja men jag hade ju inte någon hantverkare inom räckhåll?! Ingen händig äkta eller oäkta man som stod redo med hammaren och skruvmejseln så snart jag ville ha upp en hylla. Skulle ett platt paket förvandlas till en möbel fick jag själv stå för förvandlingen.
Alltså var behovet av verktygslåda uppenbart.

Varje flicka behöver helt enkelt tång, skruvmejsel, hammare, skiftnyckel, tumstock, vinkelmått och en liten sortering av spik, krok och skruv, plugg inte att förglömma när väggen är av gipsplattor.
Detta är ett råd som jag gärna vill sprida. Bra tjej reder sig själv.
Men döm då om min förvåning när jag i dag plötsligt upptäcker att på MSN:s startsida dyker en lista upp. Den omfattar tio saker som kvinnor behöver – och det är verktyg, varken mer eller mindre! Jag har fått internationella meningsfränder!

Fast på MSN-listan tillkommer några saker som jag faktiskt inte har eller har haft. Här hävdar nämligen expertisen att man också behöver en syl, en liten såg och säkerhetsglasögon. Och om man räknar allt som står på listan blir det betydligt fler saker än tio, eftersom det anses att vi t ex behöver sex olika skruvmejslar och tre sorters tänger.
Borrmaskin har inte MSN tänkt på, det har jag. Den får inte plats i verktygslådan men är inte dum att ha, den heller.

Sedan finns det ju ytterligare en sak som slår det mesta en flicka kan ha i den lilla hopfällbara lådan.
Det är en händig karl som gärna tar hand om alla verktygen och använder dem till att utföra det arbete som kvinnan vill ha gjort.
Så vilsamt, så effektivt.
Bara man VET att man kan själv.
Och har egen verktygslåda.

Copyright Klimakteriehäxan

Så här såg förresten MSN-listan ut- 17 prylar, rätt många för att vara en lista över 10 - men ändå:

Screwdrivers (6 total): 3 sizes of slotted (standard) and 3 sizes of Phillips head screwdrivers.
Awl
Claw Hammer: 16 oz. would be sufficient weight for most jobs
Adjustable wrenches (2): small and medium
Pliers (3): slip joint, tongue and groove long handled pliers, needle nose pliers
Level
Utility knife
Retractable, metal tape measure
Small all-purpose saw
Safety goggles

tisdag, augusti 30, 2005

Bokbloggare emellan 2

Böcker är ett ämne som aldrig sinar.
Nu har jag fått en uppmaning att svara på några frågor från Petra som bloggar på
http://enannansida.blogspot.com/
Så klart jag svarar!

Har du haft någon bok som du varit skeptisk inför men bestämde dig för att läsa ändå och du blev överraskad?
Om! Den senaste var nog Bodil Malmstens ”Priset på vatten i Finistére”. Malmsten var krönikör hela 2004 i Femina och skrev urtråkiga saker. Men eftersom vanligtvis välunderrättat folk talade varmt om ”Priset” så gav jag den en chans – och si, den var ju jättebra! Fick mej att skratta högt t o m!

Vilken bok kom du aldrig igenom och varför?
Förr i världen gav jag aldrig – och då menar jag aldrig – upp en påbörjad bok. Men nu har jag kommit fram till att det finns alldeles för många bra böcker som jag inte har en chans att hinna med. Så nu lägger jag av om det känns så. Lord Nevermore av Agneta Pleijel kämpade jag rätt länge med, bl a eftersom jag tycker så mycket om hennes romandebut Vindspejare. Och så, just i dag, säjer en kollega på jobbet att han är mitt inne i Nevermore och knappt kan lägga den ifrån sig!
Jag har fler ”dåliga samveten” men det där kan väl räcka för i dag.

Är det okej att "knäcka" bokryggarna på pocket?
Absolut inte! Jag blir genuint lessen när jag lånat ut en bok och får den tillbaka i ett skick som mest liknar en skurtrasa. Hundöron, knäckt rygg. Men det är klart att det kan hända saker med böcker, på badstranden, i hängmattan, på bussen… så då får man ta smällen när den kommer! Hur som helst föredrar jag pocket framför hårda pärmar, det är så trist när man slumrar till och slår sig på näsryggen med en stor tung tegelstensroman!

Vilka författare vill du se blogga?
Vill jag se författare blogga? Ja och nej. Det gör jag väl hela tiden - alla som bloggar är väl författare, fast kanske mer eller mindre? Men inte saknar jag någon speciell som jag kan komma på just nu. Ska jag skämmas då?

Copyright Klimakteriehäxan

Roligt utan sol

Fick nyss höra en lysande sommarsummering som lär ha Lena Philipsson som upphovskvinna.
Hon har nog inte haft någon vidare tur med vädret det här året. För så här påstås hon ha sagt (jag betraktar källan som tillförlitlig):
-Solbränna? Äsch, det är väl inget att bry sig om. Det är ju ändå de vita bitarna som karlarna är intresserade av.
Ginge det att skriva på småländska vore det ännu roligare.

måndag, augusti 29, 2005

Vänner - en sorts rikedom

Män har, generellt sett, dåligt ställt när det gäller vänner.
Kolleger har de, en och annan polare som delar intresset för ett fotbollslag eller en öl efter jobbet.
Men vänner, sådana som man kan vända sig till när livet tar stora och ibland alldeles oförutsedda svängar, det har karlar ont om. Att vara galen i pilsner är ingen stabil grund att bygga vänskap på, ingen bördig jordmån för att odla medmänsklig kontakt.

Det här med mäns brist på vänner var ett ämne för en artikelserie i en tidning under försommaren, och jag har gått och funderat på saken ända sedan dess.
Är det så illa ställt?
Ja kanske.
Jag tycker mig se det omkring mig.
Och då inser jag hur lyckligt lottad jag själv är.

Jag har vänner som funnits i väldigt många år – mest väninnor, men faktiskt också män.
Det är relationer som ofta kommit till genom skola och jobb, men minst lika ofta av en slump. Sedan har det visat sig att gemensamma intressen, liknande humor och utbyte av åsikter och insikter byggt vänskap som håller.
En del har jag flitig kontakt med. Med andra kan det bli långa hopp mellan mötena, men när vi sedan ses är det som om vi bara fortsätter där samtalet tog slut sist, när vi utmattade släckte lampan och somnade, eller när krogen stängde, eller när jobb eller familj krävde uppbrott.

Några av de nära kompisarna finns inte längre – eländiga öden drabbar människor ideligen och man måste sannerligen inte vara gammal för att dö, även om vi gärna vill inbilla oss det.
Men det visar sig också att man fortfarande kan finna nya vänner om man har tur.
Ja, man måste väl vilja också. Vilja lära sig nya mönster, vilja ge sin egen bakgrund, vilja pröva nya infallsvinklar, vilja lyssna efter lik- och olikheter.

Det fanns en tid när jag inte iddes. Blev jag bortbjuden ställde jag en fråga som borde vara straffbelagd:
-Kommer det fler och är det i så fall sådana jag känner?
Under det låg känslan att nej, jag orkar inte skaffa nya bekantskaper. Orkar inte berätta vad jag jobbar med, varifrån jag kommer, varför jag gör som jag gör, ser ut som jag ser ut, tänker som jag tänker.

Som tur är har det där gått över.
Och si, jag har fått fler, nya vänner!
På jobbet. På semestern. Genom ungarna. Bekantas bekanta som uppgraderas.
Och en ny bekantskap kan snabbt bli lika värdefull som en gammal, vänner bör inte rangordnas, eftersom de alla är rysligt olika sinsemellan. Det är bara att tacka och ta emot.
Jag har helt enkelt blivit en rikare människa.
Avundsvärd.
I alla fall ur en normal svensk mans synvinkel.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 28, 2005

Hur mycket av barnet kan man slänga?

Ett tonårsrum kan rymma så mycket. Oändliga mängder prylar.
Det visar sig nu när dottern, efter flera års tjat, fått tillstånd att alldeles själv måla om väggarna i sitt krypin.
Det har funnits flera skäl till förhalningen. Något har jag väl betvivlat hennes insikter i måleriarbete. Hon har ju – förstås – aldrig tidigare gjort något liknande.
Och så är det det där med att man måste plocka ut allt. ALLT.
Ut ur skrymslen och vrår kommer ungefär femton års barnliv.

Sex årgångar Kamratposten, i prydliga tidskriftsamlare. Halsband av plastpärlor, ivrigt hyllade produkter från dagis. Små gulliga presentaskar utan innehåll. Skokartonger, överraskande nog sprängfyllda med Barbie-tillbehör. Högar med urväxta böcker. Tröjor som nyss var ett måste, men som nu är fullständigt hopplösa. Spice Girls-souvenirer – de kanske snart har antikvitetsvärde, hon och jag var ju på den sista ”riktiga” konserten i Globen? Fem kilo blandade teckningar. En gubbe i tyg som jag absolut aldrig förr sett, trots att den uppenbarligen är en produkt från slöjden i mellanstadiet. En burk översållad med snäckor och när vi lyfter på locket visar sig en föråldrad femtilapp och en papperstia!

Allt kommer ut och lagrar sig i högar och staplar och plötsligt ser hela vårt vardagsrum ut som en soptipp.
Inne i det kala rummet storknar dammsugaren av det som dolts i vrårna.
Och så sätter hon i gång, med sällan skådad energi. Pojkvännen solidariserar sig. Sida vid sida spacklar de tapetskarvar, slipar, drar ur spikar och krokar, spacklar på nytt.
Till sist blir det riktigt fint. En vägg är grön, resten vitt.
Dags att flytta in igen.
Hyllorna lyser tomma och dammfria.

Nu börjar urvalsprocessen. Somligt är enkelt att skiljas ifrån: KP går till pappersinsamlingen, en trasig lampa till grovsoporna, större delen av teckningsskörden bestämmer vi också oss för att langa.
Men sedan börjar problemen dyka upp. Tänk så gullig hon var när hon kom hem med den där grejen från fritids! Och den där boken som vi måste ha läst hundra gånger – lika rolig varje gång! Just den där klänningen hade du när du fyllde tio – kommer du ihåg? Lego måste vi spara, tänk om det blir barnbarn, så dyrt som minsta Lego-set är!

Dottern är betydligt mera hårdhudad än jag. Hon bär tillbaka prylar som hon vill ha, punkt och slut. Inte en massa kommer-du-ihåg utan ett rationellt urval.
När hon tagit det som ska finnas i rummet sitter jag kvar på golvet i vardagsrummet, omgiven av resterna, en blandning av skräp och svårdefinierade skatter.
Resterna av en barndom som är slut. Vad ska jag ta mig till med allt?
-Äsch, vi bär det till soprummet, säger dottern utan minsta darr på stämman.
-Men, stammar jag, men… det är ju en massa fina..?
Dottern rycker på axlarna. Hon tvår helt enkelt sina händer. Nu blir det mitt problem. Nostalgi är inte hennes grej, så att säga.

Det mesta måste lagras i minnet, i skåp och hyllor är det redan fullt – där borde det förstås också gallras.
Fast några grejor till kan jag nog klämma in.
Man kan ju inte slänga ut allt detta som varit så stor del av själva ungen.
Om ytterligare några år får gå blir det kanske lättare att rensa?

Copyright Klimakteriehäxan

Sudoku - årets superhit!

Sudoku slog verkligen.
Tror knappt jag känner någon som inte provat – och de flesta verkar ha fastnat. Jag också. Under semestern slogs vi nästan om tidningarna för att hinna först, inte till de heta, världsomvälvande nyheterna, utan till sudokun. Men en vanlig vardagsmorgon är det så gott som omöjligt att sätta sig ner och klura ut lösningen. Eftersom jag gärna ligger kvar i sängen så länge det går räcker inte tiden till. Fast så här på söndagen finns det utrymme, både för ett vanligt korsord och en sudoku. Eller flera…

Det finns uppenbarligen väldigt olika svårighetsgrader, liksom väldigt olika teorier när det gäller hur man bäst angriper ett nytt sudoku-problem. Det finns redan en uppsjö böcker på svenska för den som blivit riktigt fanatisk.
Som tur är är det lätt att hitta nya att lösa! Vilket utbud! Här några källor att ösa ur:
I Dagens Nyheter, Aftonbladet, Sydsvenskan och Nya Wermlandstidningen vet jag att det puliceras en ny sudoku varje dag, i respektive papperstidningar.
På expressen.se kan man köpa ett eget sudoku-program för 30 kronor.

Och så finns det alldeles gratis ställen på nätet där utbudet är outtömligt. Jag brukar hålla till på två:
Spelsajten Miniclip.com har ett program i tre nivåer (med tidtagning!), och Svenska Dagbladet har ett lite annorlunda system. På SvD kan man numera välja mellan fyra olika svårighetsgrader (hoppa över de lätta, de är alldeles för enkla!)

Det finns ju en fördel med nätvarianterna: har man skrivit fel några gånger och suddat lika många gånger kan tidningspapperet bli lite slitet… medan nätvarianterna är outslitliga, och ibland får man till och med hjälp att hitta felet (om man nu skulle RÅKA göra fel någon enstaka gång).
Här hittar du en variant på nätet:
http://www.miniclip.com/sudoku/sudoku.htm
Här en annan:
http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_9859362.asp
Och så här skrev jag i början på sommaren om fenomenet:
Mitt i nian - och sen sudoku
Bara att klura vidare!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 27, 2005

Rykande färsk trendrapport!

Eftersom inte alla kan ha tid, lust och ork att hålla kollen på modetrenderna har jag offrat mig. Här kommer en rapport för er alla som undrar hur man helst ska se ut i dessa dagar för att inte helt falla ur ramen. För i dag var det visning av Hösten.

Jag beställde alltså fram min vanliga limousine och den livréklädde chauffören öppnade chevalereskt dörren så att jag kunde kliva ur i hörnet Hamngatan-Regeringsgatan – ja det är ju där min favoritboutique och huvudleverantör ligger, även känd under täcknamnet Det Stora Varuhuset.
Väl där inne stod ett dignande bord dukat och väntade på mig, champagnen bubblade och i och med min ankomst var det bara att sätta i gång. Jag hade naturligtvis placerats bäst av alla, perfekt utsikt över hela catwalken. Ouvertyren brakade loss till impressionistiskt klippta bilder på jättestor skärm.

Allra först kom en rad tjejer i catsuits – alltså, strumpbyxor över hela kroppen. Äntligen ska man alltså få chansen att visa upp alla in- och utbuktningar! Härligt!
Så gott som samtliga plagg bärs dessutom med skärp i midjan – den som inte har en får väl snöra åt lite på måfå. Metallglans passar bra, helst guld.
Skorna hade förstås höga klackar, och det såg ovanligt riskabelt ut. Visningen ägde nämligen rum i en specialbyggd trappa i flera avsatser, mannekängerna klev mekaniskt fast taktfast neråt och trots att alla såg bekymrade ut ramlade ingen

Frisyrerna var väldigt blandade: 30-talets platta vågor, Rita Hayworth-svall och en halv kubikmeter touperat rufs, så där är tydligen valfriheten stor.
Päls är rätt. Men glöm inte skärpet!
Mest nyskapande kändes en serie klänningar och kjolar lite åt det folkloristiska hållet. Men det var inte kläderna som var originella utan klädhängarna. Någonstans hade det väl gått snett – tjejerna hade antagligen visat badkläder senast. Nu hade de kvar simringen under kjolen, vilket såg ofantligt skojigt ut. 2000-talets variant på krinolin, liksom. Öppnar kanske möjligheterna att dölja en och annan liten hemmaodlad bilring.

En väska gick rakt till hjärtat: tänk er en jättejättestor pudervippa med handtag! Svandun och struts, tippar jag.
Urringningen i ryggen på en gul aftonklänning gick ända ner till – ja, väldigt långt ner. Kanske kunde man gå på toa och låta klänningen sitta kvar, det var i alla fall inte långt ifrån.
Men den var tjusig att titta på – och varför ska folk sitta när det är fest?
Det var några herrplagg också, men vem bryr sig? Inte grabbarna som jag umgås med i alla fall…

När visningen var över gick jag till min Personal Shopper och beställde hela kollektionen för leverans snarast, direkt hem – man slapp prisuppgifter under själva visningen, vilket var vilsamt. Har man Diamond Card spelar det ju faktiskt ingen roll vad det kostar, eller hur?

Hoppsan, jag tror att jag låtit fantasin skena iväg lite grand.
Ja inte när det gäller själva modedetaljerna, de är korrekta allihop.
Dock är min limousine en vanlig buss och chaufförens uniform står det SL på. Jag kom minuten innan klockan ett, lyckades kapa åt mig en stol och en kaffe och hade hyfsad utsikt om jag sträckte på nacken. Mina öron visar tecken på begynnande tinnitus eftersom ljudnivån var obegripligt hög.

Och nej, jag köpte inget, inte ens pudervippsväskan. Faktum är att under drygt 35 år i Stockholm har jag knappt handlat på NK alls. Kan man ju fundera över. Har det möjligen något att göra med att den som köpt in en kollektion som höstens förmodligen aldrig träffat någon som jag?
Men visst blev det lite shopping ändå.
Jag gick tvärs över gatan till Clas Ohlsson och köpte batterier.

Copyright Klimakteriehäxan

Måste de verkligen dö?

Undrar hur många som satt uppe i natt framför teven.
Det borde ha varit ett absolut måste för alla som anser sig gilla film.
Fem minuter över midnatt började ”Bonnie & Clyde”, med Faye Dunaway och Warren Beatty.

En av de allra bästa filmer jag sett. För ovanlighetens skull tålde jag att läsa boken sedan jag redan sett filmen – i regel brukar jag tycka att den version jag mött först är den i särklass bästa, vilket gör omgång två till en säker förlorare. Men så var det inte med den här.
Det finns bilder i den där filmen som sitter på näthinnan för evigt. Ta scenen när Bonnie rusar nerför trappan: kameran står på undervåningen och möter henne, hennes skosulor kommer farande mot åskådaren, rakt i ansiktet.
Den godtrogne bensinstationskillen (nu glömde jag namnet) tar man till sitt hjärta. Och själva bovparet också, på något underligt vis.

Men jag satt inte uppe och tittade i natt. Och det beror inte på att jag redan har filmen på video eller dvd.
Tror att jag sett den fyra eller fem gånger. Fler rent av?
För varje gång har jag tyckt att den blivit allt grymmare, slutscenen allt blodigare.
Har väl blivit blödigare. Eller övermätt på verkligt våld, som vi ju möter dagligen även om det äger rum på geografiskt avlägsna platser.
Önskar mig helt enkelt en ny version där Bonnie och Clyde går ett aningen mildare öde till mötes… går det? Måste de verkligen dö?

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 26, 2005

Tantpoäng

Livlig diskussion utbröt i omklädningsrummet efter dagens gympapass.
En medgymperska packade tillhörigheterna: skorna i en plastpåse, svettiga kläder i en annan, fuktig handduk i en tredje.
Någon slog fast att detta inplastande är ett säkert tantbeteende.

Då dök en rad andra sätt att ta tantpoäng upp.
-Köp en Baden-Baden och du är stämplad för evigt, sa en.
-Låt barn eller rent av barnbarn bli din mobilsignal! sa en annan, som vet att det är dags att treva efter telefonen när en klar barnröst ropar ”Mormor, mormor, det ringer till dej, svara nu mormor!”
-Det räcker med att ta fram bilder på de små liven ur plånboken, fyller en kvinna i.
-Ecco-skor, sa nästa, det kvittar om dom är sköna och rätt så snygga, det blir tantpoäng i alla fall.
-Törs man bekänna att man läser Tara? sa en förskrämd röst.

Men så kom den segrande tanten fram med sitt ess.
Vad hade hon gjort?
Jo, tagit bilder på sin egenhändigt omgrävda, vetenskapligt gödslade, noggrant planerade och färgkoordinerade blomrabatt.
Och visat kort på härligheten för kollegerna på jobbet.
Det var tantpoängens hole-in-one, i alla fall i hennes omgivning.
Att hon nyss fyllt (bara!) 35 spelar i sammanhanget inte den minsta roll.

Själv har jag visserligen en del bekväma skor, men ingen Baden-Baden (den skulle inte rymmas på balkongen, det är nog huvudskälet) och när jag försökte övertala mina tonåringar att bli rolig telefonsignal trodde båda att jag totalt tappat omdömet.
Fast hade jag en fin blomrabatt som gjorde mig stolt skulle den banne mig förevigas, tantpoäng eller ej.
Hur har ni det med era tantpoäng, flickor?

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 25, 2005

Hem till kaos

Är jag pedant?
Absolut inte.
Har jag städdille?
Precis lika fel.
Men frågar du mina barn skulle deras svar inte vara lika tvärsäkra.
För vi har en ständigt pågående – ja ska vi kalla det diskussion? Konflikt rent av?

Våra åsikter går nämligen isär när det gäller vad som kan betraktas som acceptabel grad av röra – och när den gränsen definitivt är överskriden.
Min mening är att den gränsen överskrids så snart man kliver över tröskeln till deras rum.
Nog umgås jag med dammråttor på ett relativt kontrollerat sätt.
Nog kan jag titta åt ett annat håll när solens strålar förgäves försöker ta sig in genom köksfönstret.
Visst slänger jag ifrån mig ett och annat på ställen där ingenting bör slängas.
Men jag vet ju att jag får ta hand om alltihop alldeles själv: dammråttorna, fönsterputsningen, upplockningen.

Och jag gör det också, förr eller senare (jo för all del, ibland senare).
Fast när jag en morgon ska skaka liv i det ena eller det andra barnet och det knakar under fötterna när jag är på väg mot sängkanten tycker jag inte om situationen. Vad klev jag på? Gick det sönder? Är det något som kan gå till motangrepp?
Golvet är oftast täckt, inte av ett utan av dubbla eller tredubbla lager. Där finns ren tvätt, där finns smutstvätt, där finns böcker, tidningar, klockor, telefoner, handdukar, glasögon, sportprylar – där finns helt enkelt det mesta som per någon mystisk automatik tar sig ut ur lådor och hyllor och lägger sig till ro på mattan, som är osynlig allra underst.

Andra föräldrar har förklarat att detta är en naturlig del i en människas mognadsprocess och därmed en oundviklig sak. Fast jag kan omöjligt minnas att golvet i mitt rum var mjukt när jag var 17. Har jag verkligen lyckats förtränga det så grundligt?
Tro nu inte att jag går in i deras tonårsceller och plockar upp. Det slutade jag med för länge sedan. Men jag har svårt att tolerera åsynen av kaoset, och att stänga dörren hjälper ju bara för ögonblicket.
Så kommer vi till ett läge där till och med tonåringarna tycker att det är lite jobbigt. Inte bara golvet utan också sängen och skrivbordet är täckt med prylar.
Det är då det verkliga kristillståndet inträder.

För då sprider sig plötsligen farsoten ut i resten av lägenheten.
Ännu fler urhoppade skor i hallen. En ut-och-in-vänd tröja i soffan. Jeans i fåtöljen.Vattenglas på soffbordet, ett par trosor på golvet, en chipspåse på driven. Ett glas till, med en skvätt av något på botten dessutom. Alla kuddar hoptryckta i ett hörn.
Vi är där nu.
Vårt hem är kaos.
Och vi är mitt i.

Vilken himla tur att det finns värre saker man kan råka ut för.
Tror inte det blir städat i dag – heller.
Men förr eller senare…
Kan det vara något ärftligt trots allt?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 23, 2005

Första dagen på resten av livet...

Skolorna har börjat.
Första skoldagen är en enormt stor händelse i en människas liv.

Men den uppskattas förstås olika mycket av olika individer.
Min kollega gick i väg till uppropet med sjuåringen, som inte förstod varför det var så bråttom – till dagis brukar man ju ändå kunna anlända på lite olika klockslag, där är flexande en vana.
Dag två var det dags igen, lika bråttom igen.
Jacka skulle på, lilla ryggsäcken packas, skorna knytas.

Sjuåringen ville inte.
-Men pappa vad är det nu då?
-Vi måste komma i tid till skolan!
-Till skolan?
-JA TILL SKOLAN!
-Men ska vi dit idag igen, vi var ju där igår?
Och så vitt jag förstår vågade faderskapet inte berätta att mönstret inte bara var ändrat för tillfället, utan för minst nio år framåt.
I morgon är ju som bekant den första dagen på resten av livet.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 21, 2005

Min dans med Tage

Vilken Tage?
Tage Danielsson, förstås.
Just nu är det mycket tal om honom, och om Hasse Alfredson och Svenska Ord. I radion går en ljuvlig programserie, av Stefan Wermelin, där man får höra mängder av guldkorn man minns – och sådana man inte tror sig ha hört förr, blandat med nya intervjuer. Missa den inte!
Själv har jag ett alldeles eget guldkornsminne.

Året bör ha varit 1970. Svenska Ord spelade 88-öresrevyn på krogen Skeppet i Värtahamnen. En attraktion som drog massor med folk. Fullt hus för jämnan.
Själv råkade jag vara någon sorts klubbmästare på företaget där jag var anställd, antagligen för att jag var en av de yngsta och inte hade vett att avsäga mig uppgiften. Och jag lyckades boka hela Skeppet, med mat och show, för personalfesten den hösten.

Det blev förstås en hel del samtal och administration, men när alla formaliteter var avklarade blev det också en synnerligen lyckad kväll. Skratten dånade, Gunnar Svenssons trio blev stundtals överröstad, huvudpersonerna sjöng ”I Stetsonhatt” och så småningom blev det dans.
Då visade det sig att ensemblen blandade sig med publiken.
Och när det blev sista dansen bjöd han upp mig. Tage alltså. Bjöd upp. Mig!

På den tiden var jag van att dansa och inte så oäven, i alla fall inte med vanliga kavaljerer.
Men den här gången blev jag ju NERVÖS.
Dansa med Tage – som jag beundrade. En kändis, han var väl nästan att betrakta som superkändis redan då, även om hans berömmelse växte ytterligare med åren.
Jag klev fel.

Men Tage var en gentleman och gled vidare med sin rodnande danspartner. Sträckte jag mig riktigt på tå kunde vi minsann kinda. För konversationen blev det inte så mycket bevänt med, jag stammade fram något om hur bra showen var och han svarade något lagom tacksamt och artigt.
Det hade ju varit fantastiskt om jag så här 35 år senare kunde hävda att vi hade ett djupt, innerligt och spirituellt samtal. Tyvärr är mitt minne alldeles för pålitligt: det vore en ren och skär lögn att påstå något sådant.

Det får helt enkelt räcka med att berätta (skryta med?), att jag faktiskt en gång dansat sista dansen med Tage Danielsson.
Fast sen gick han naturligtvis hem till frun.
Bland alla hans kvaliteter tror jag helylle var en.
Och så dansade han ganska bra.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 19, 2005

Vem kör bil bäst?

Har just parkerat efter en kortare bilfärd.
Varje gångtrafikant inom synhåll har jag vinkat fram på övergångsställena.
Byte av fil signalerade jag tydligt och i god tid.
Släppte fram varenda buss.
Viftade glatt och tacksamt och vänligt till den medbilist som ”körde blixtlås” med mig in på motorleden.

Letade förtvivlat efter en hastighetskontroll eller, för all del, en fylleristspanande polispatrull. Fanns tyvärr varken det ena eller det andra fast jag så gärna ville.
Höll 30 fast hemmagatan var tom.
Här snackar vi exemplarisk bakom ratten.
Det var det som skulle bevisas.

Allt detta inspirerat av ännu en hopplöst idiotisk nätfråga, denna gång i Aftonbladet.
Vem kör bäst – man eller kvinna?
Av männen ansåg 80 procent att, jo just det, mannen kör bäst.
Av kvinnorna höll 55 procent av iklickarna på karlarna.
Ha, jag skulle minsann visa dom att det borde vara det omvända förhållandet! Minst!

Då slår mig tanken. Två män av tio påstår sig alltså anse att de kör sämre än en körkortsförsedd tjej. Det är ju ett fantastiskt resultat! Överväldigande! Skulle Adam ha fattat att Eva passar i trafiken, som fisken i vattnet, som en shoppare på rea?
Nej, det är omöjligt. I själva verket anser naturligtvis 99 procent av männen att en man är en bättre bilförare än en kvinna. Så har det väl varit sedan Henry Fords dagar.
Men kvinnans list har naturligtvis spelat ett spratt. Självklart är det tjejer som har röstat under manlig täckmantel. För att hyfsa siffrorna, så att säga. Sådant kan inte avslöjas på nätet – och det är rätt åt dom!

Och för att ytterligare framhäva hur exemplarisk jag - precis som de flesta andra tjejer - är när jag sitter bakom ratten vill jag bara berätta, att när regeln om suverän förkörsrätt för gående på övergångsställe trädde i kraft, så fokuserade jag energiskt på att bli en lydig trafikant även i det avseendet.
Puttrade en dag iväg i maklig takt uppför backen, i vars mitt det finns ett obevakat övergångsställe. Men jag noterade att någon ville gå över – och stannade, självklart.

Det var bara det att när jag stannat såg jag vem eller snarare vad jag lämnat företräde åt.
För rakt och snyggt över de vita strecken sprang en stor fet råtta.
Det var väl så att säga i exemplariskaste laget.
Men tjejer kör bra. Måste även råttan ha tyckt.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 18, 2005

Jag längtar till Ikea!

Här kommer en garanterat obetald reklamtext.

Jag längtar till Ikea.
Behovet av att åka dit blev akut i eftermiddags.
I den vackra sensommaren gick jag ut och flanerade. Hamnade på Strandvägen och vad som fick mig att gå in i Den Fina Affären vet jag inte, har aldrig handlat där.
Nu gick jag i alla fall in – de skulle ju kunna ha luftkonditionering, det kanske var lusten till lite svalka som gav impulsen?

De har ingen luftkonditionering. Men rea. Och eftersom jag älskar att fynda spärrade jag naturligtvis upp korpgluggarna.
Kunde man fynda?
Om!
Provsatt en soffa som i dag kostade endast nästan 41 000 kronor – fyndpris, stod det på lappen. Normalpris 69 000. Satt man kungligt? Ja kanske, jag vet ju inte så noga hur kungar sitter. Men extremt bekvämt var det inte. Varar livet ut, sa någon. Jaha. Och vem vill prompt ha en och samma soffa tills döden skiljer oss åt?

Soffbordet var litet. BARA 19 000 spänn – har glömt normalpriset.
En jätteful bricka kostade 6000, men det var nog inte rea.
En liten lampa i plåt kostade 2 400.
Så där fortsatte min fyndjakt.

Jag var ännu varmare när jag kom ut på trottoaren igen. Men jag var inte ett öre fattigare – eller en pryl rikare. Kände sympati för den stackare som har alldeles för mycket pengar och alltså handlar i Fina Butiken. Och så längtade jag akut till Ikea.

Jämför gärna Ikea-soffan Arvika som för femton år sedan var deras allra billigaste. Vi panikköpte dem sedan vi äntligen lyckats bli av med en möbel som köpts i övermod – för stor, för tung, inte särskilt bekväm.
Två tvåsitsiga Arvika kostade under 3000 kronor tillsammans.
Vi har dem kvar än.

Kretongen bleknade och jag planerade omklädning. Men ack, det skulle kosta flera gånger mer än nypriset. Plus tyget - det billigaste jag hittade som var tänkbart kostade 200 kronor metern. För dyrt, det skulle gå åt rätt många meter.
Så en vacker dag skred jag till verket själv och våra soffor blev jättefina. Tyget kom från Ikeas fyndhörna, 10 kronor metern. Och jag jobbade ju gratis, så hela operationen gick på några hundralappar.

Då kommer vi till frågan om komforten. Satt jag bättre i eftermiddags, i en möbel som fått en prislapp på 69 000?
Nej.
Jag sitter bättre i min 15-åriga, egenhändigt omklädda Arvika.
Måste åka till Ikea snart.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 17, 2005

Cool-märkt

Rätt som det är blir något k-märkt.
Ett hus, en gatumiljö, en fasad.
Men inte så mycket mer. K-märkning är ett försvar mot slarvig modernisering, mot övergrepp på sedan länge avlidna arkitekters verk. Med andra ord ett väldigt smalt begrepp – när det nu finns så mycket annat att vara rädd om.

Därför vill jag införa cool-märkning. Självklart blir det en inte lika långvarig stämpel – men ett litet hjälpmedel för oss som eventuellt inte är hundra på hur trenderna ser ut :-)) och ett komplement till k-märkningen som någon borde ha kommit på för länge sedan. Vad ska då förses med cool-märket?
Peps Persson, till exempel. Gärna tillsammans med dubbelgångaren Robert Gustafsson.
Och cowboy-boots.
Selma Lagerlöf.
Nästan alla sorters jeanskläder som inte är trasiga när de säljs.
Tunnpannkakor med hemkokt blåbärssylt.
Gamla Jaguar-bilar, trots att de är på tok för törstiga. Och VW-bubblor.
Cykelhjälm – en hjälp till alla föräldrar som har svårt att övertyga ungarna om att använda en.
Jan Johanssons pianospel.
Mona-Lisa som draperi gjort i kinesiska bambustavar – oemotståndlig, och man tröttnar inte – trots att själva förlagan där på Louvren var en sån besvikelse!
Papaya med lime till frukost. En bättre start på dagen finns inte.
”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult” – Astrid Lindgrens enda vuxenbok, berättelsen om hennes föräldrar och deras livslånga kärlek. Ett måste!
Hembakt matbröd, gärna med en slatt havregrynsgröt i degen.
Urtvättade gympakläder – därför att de visar att bäraren motionerat flitigt.
En riktigt blandad Margarita.
Bloggning. Förstås.
Jag stannar där men skulle nog kunna förlänga listan högst väsentligt. Kanske blir den påfylld av er därute i sajberspejs?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 16, 2005

Sommarböckerna

Sommar och semester betyder ofta att man tar ett gäng deckare med sig som sällskap under ledigheten. Det här året var inget undantag. Åsa Larssons uppföljare efter ”Solstorm” heter ”Det blod som spillts” och var en lättläst om än blodig historia.
Ännu en Anne Holt fick jag med mig, men nu har jag nog faktiskt fått nog av Hanne Wilhelmssen. Så egensinning, omöjlig i lagarbete, speciell – det räcker nu.

En riktig höjdarupplevelse bjöd i stället ”Flyga drake” av Khaled Hosseini på. Här får man en inblick i hur överklassen hade det i Afghanistan innan talibanerna tog makten, läsaren får följa med på flykten som så småningom leder till diskriminerad invandrarexistens i USA. Dessutom får man en dramatisk berättelse om relationer och etniska motsättningar som känns äkta och informativ utan att någonsin bli tråkig.

Gabriel Garcia Marquez, Nobel-pristagare för snart tjugo år sedan, lät länge vänta på sin senaste bok. Den kom ut över hela världen i november ifjol, ”Memoria de mis putas tristes”, ungefär ”Minnet av mina sorgliga horor”, ännu inte ute på svenska vad jag vet. Det är en tunn bok så jag vågade mig på den på originalspråket och tror att jag fattade det mesta. En häftig och originell kärlekshistoria med en 90-årig man som huvudperson, en man som blir författarens röst i diskussionen om åldrande och åldersdiskriminering och fördomar. Ett och annat visdomsord av mer pragmatisk typ kommer också med – som detta att pojkar bör läras att sitta och kissa för att inte städningen av toaletten ska bli så jobbig… Ja må han leva, denne 90-åring som kommer att ge så många så mycket av såväl leenden som vemodigt igenkännande!

En hörbok fanns med, självklart. Elsie Johanssons ”Näckrosträdet”. Men märkligt nog somnade jag ideligen med den i öronen, trots att Anki Lidén läser fantastiskt bra. Har fortfarande flera cd-skivor ohörda – och rätt så dålig ordning på handlingen, för det är besvärligt att orientera sig bakåt för att hitta stället där man slumrade in. Mitt fel – eller Elsies? Törs inte riktigt svara på den frågan.

Och nu, medan kvällarna mörknar och kräftlyktorna tänds, har jag fortfarande en bit kvar i Margaret Atwoods ”Oryx & Crake”. Det är svindlande, det är alldeles för trovärdigt, det är hemskt och deprimerande – och väldigt underhållande. Ännu en Atwoodsk framtidsvision som får en att undra om hon har hittat Kristallkulan med stort K – man kan bara hoppas att så inte är fallet, för precis som i ”Tjänstekvinnans berättelse” är den framtid hon beskriver så långt ifrån idyllen som man kan komma.

Och ändå bär den på något mystiskt vis sannolikhetens prägel.
Så blir det när folk som verkligen kan skriva styr över historien och historierna.

Copyright Klimakteriehäxan

FLER BOKTIPS?
Eftersom det alltid är kul att få tips om böcker som andra bokläsare har gillat har jag bett några medbloggare att berätta om sina ”semesterböcker”.
Jag har skickat frågan till Cornelia, Rita, Bloggblad, Sara Berlekom och Ann Catrin Brockman och till att börja med.
De kanske svarar?

måndag, augusti 15, 2005

Dags att sadla om

Någon håller just på att sadla om.
Eller har möjligen redan gjort det.
Jag vet inte vem det är, förmodligen vet han (hon?) inte heller vem jag är. Men personen ifråga har snott min cykelsadel.
Om jag är arg? Jo, för all del, det blir man ju när man blir bestulen.
Men jag är ännu mer förvånad.
Hur har någon ens kommit på tanken?

En hel cykel kan jag begripa – fast naturligtvis inte ursäkta – om någon stjäl. Det kan ju vara bråttom, allmän brist på fortskaffningsmedel, ägaren har glömt att låsa, vad vet jag.
Men min sadel!!!! Den var hård, grå och lite fläckig. Anskrämlig, helt enkelt. Sadlar blir det efter ett 40-tal år i ur och skur. Vem vill överta en sådan, nu när den medvetne cyklisten köper silikonsits och fårskinnsöverdrag?

Just den här cykeln, med sadel och allt, har varit min följeslagare sedan den dagen jag fyllde tio. Jag fick den i födelsedagspresent, men den var inte röd eller blå, som jag hade önskat. Den var grön, och inte grön så där i största allmänhet. Den var reflexgrön. Skärmarna lyste som neonskyltar om billyktor sken på den i mörker – en säkerhetsgrej som min pappa föll för.

Jag vande mig vid min gröna springare och den kändes rent av lite exklusiv. Än i denna dag har jag inte mött en enda cykel mer än min som är lackerad i reflexgrönt. Lägg därtill att jag inte har en endaste växel utan bara benkraft att lita till och originaliteten ökar ytterligare.
På den här tvåhjulingen har jag med ständigt ökande livsfara tagit mig genom Stockholms innerstadstrafik, farligare för varje år trots cykelbanor och hjälmar.

Nu har min kära gamla cykel stått ute på tok för länge, så antagligen har jag mig själv att skylla när frestelsen blev för stor för en sadellös. Men så här efter semestern är jag ofta inne på att börja ett nytt och bättre liv. Alltså borde jag cykla till jobbet. En omöjlighet utan sadel. Tjuven har helt enkelt gjort en attack mot min hälsa. Dock är jag inte sällan på jakt efter ursäkter för att jag inte rör tillräckligt på mig. Nu har jag något att skylla på.
Jag borde nog sadla om, jag också.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 14, 2005

Vem är vacker?

Skulle du platsa i ett nätverk för vackra?
Så lyder dagens nätfråga i Svenska Dagbladet.
När jag upptäcker det visar det sig att ganska exakt hälften av de som svarat tycker att de platsar, den andra halvan har låtit självkritiken ta överhanden och klickat i för ett nej.
Ska jag svara? Och i så fall - ja eller nej?

Brukar av princip aldrig svara på nätfrågor, eftersom jag i grunden anser detta vara ett korkat, ja rent av fullständigt idiotiskt sätt att pejla opinion. Allra mest förundrad blir jag över de nätsajter som ställer frågor – och tar betalt av den stackare som svarar. Fem spänn för att svara ja på frågan ”Hade du råd med din drömsemester i år?” Det hade definitivt inte den som väljer att spendera fem kronor på det viset.

Men nu är alltså frågan rätt speciell och lite känslig: skulle du, dvs jag, platsa i ett nätverk för vackra?
Vilken är definitionen?
Nöjd själv?
Jo, det finns korta ögonblick när jag känner mig rätt nöjd. Men så nöjd att jag skulle kalla mig vacker? Nej, ack nej. Det handlar mer om att lyckas dölja, lyfta fram en färg eller så.
Ständigt överhöljd av komplimanger?

Det vore ju verkligen trevligt. I mitt fall är det snarast så att de komplimanger jag fått har jag bevarat i ljust och tacksamt minne – praktiskt taget samtliga har rätt många år på nacken. En kollega på väg in i pensionsåldern sa när jag var nyanställd och drygt 20:
-När jag ser dej önskar jag att jag vore ännu äldre.
Smaka på den, raffinerad tycker jag fortfarande!

Eller dörrvakten på ett stort hotell som jag signalerade hjälpbehov till. Väskorna var för stora och för tunga. Trodde inte han förstått och klev fram för att muntligt upprepa min begäran, när mannen förekommer mig och säger:
-Jag är på väg!
-Å, sa jag, jag trodde inte du märkt nåt.
-När din kropp rör sig lägger man märke till det, sa han – och skapade sig därmed för evigt en liten nisch i mitt minne.

Men som sagt, inte står de som spön i backen, komplimangerna. Så där blev det också ett nej.
Fast jag vill ju gärna platsa, fåfängan går ju inte över bara för att man fyllt 45 eller så. Vad kan jag då ta till för knep?
Om man ser glad ut blir man automatiskt lite vackrare.
Jag tror att jag ganska ofta ser rätt så glad ut. Kan det hjälpa?
Rika människor är ofta vackra människor.
Jag är ju rik – jag är frisk, jag har jobb och bostad, jag har en fin familj, jag äter bra och har det jag behöver. Alltså är jag rik. Bör därmed också vara i alla fall lite vacker.
Dessutom är jag både ung och smärt – på insidan. Syns inte det?
Ska jag inte svara ja ändå?

Går tillbaka till tidningen och läser artikeln igen. Där står en av världens mest uppenbara sanningar:
Skönhet ligger i betraktarens öga.
Det visar sig att om jag nu vill in i det där nätverket som heter Beautiful People, så räcker det inte med att själv finna att man duger. Det blir omröstning också. Bara det motsatta könet röstar. Och om man passerar nålsögat kostar det 99 kronor i månaden – men då kan man ju med fog påstå att man tillhör Det Vackra Folket.

Nej tack, jag tror jag håller mig till fortsatt avhållsamhet när det gäller opinionsfrågor på nätet. För 99 kronor i månaden gör jag något roligare. Och med en god portion tur råkar jag en vacker dag igen på någon som uppskattar mitt yttre, må vara för något mindre uppseendeväckande särdrag och inte precis för min ögonbedövande skönhet.
Den som ändå finns i betraktarens öga.

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du läsa om nätverket för snyggingar? Här hittar du artikeln:

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_10308687.asp

lördag, augusti 13, 2005

En konstskatt

Alldeles nyss hittade jag en skatt.
Det är förvisso jag själv som samlat ihop den. Men det är också jag som sedan fullständigt glömt bort dess existens.
Bredvid telefonen har vi ett sådant där kladdblock, ni vet kvadratiska små papper som sitter ihop och bildar en kub i startskedet. Vår ligger elegant nog i en liten hållare.
Och nu var papperen i det allra närmaste slut. Men se, vad ligger där allra underst?
Jo, skatten!

Ett tiotal precis lika kvadratiska små papper. Men vart och ett är ett litet konstverk, en teckning som något av mina barn gjort för länge sedan – och som jag sparat, på ett underligt ställe.
Det handlar faktiskt om en veritabel konstskatt. I dag drar ingen av telningarna ett streck. Vilket naturligtvis höjer affektionsvärdet på gamla alster.
Här finns en huvudfoting som man inte kan gissa vad han (eller möjligen hon) kan tänkas ha för sig. Här finns ett hus i solen, ett stort grönt träd bredvid. Solen sitter fast förankrad i hörnet, husets tak ser ganska bräckligt ut – men trädets stam är stark och bred och kronan intensivt grönskande och nästan cirkelrund. Det idealiska trädet!

En prinsessa bär säkra spår av min dotters periodiska intresse för kronliknande huvudbonader – fast det är kanske en rosett, hur hon nu kan ha kommit på det. Inga ungar födda efter 1955 har väl haft rosett i håret?
Ett hus har tv-antenn och skorstenar i 60 graders vinkel, dörren är mycket liten och fönstren väldigt stora. Kanske drömmen om framtida boende med ljus och rymd? Hund finns också. Ja, eller katt, man kan inte så noga veta.

Sonen har bland annat bidragit med en metare på en brygga. Under bryggan, på väg mot kroken, kommer en fisk nästan lika stor som figuren som håller i metspöt. Här måste det väl också vara fråga om en dröm, en som aldrig gått i uppfyllelse – visst har vi metat, men har vi fått napp? Inte så värst ofta, såvitt jag kan minnas. Och absolut ingen fångst som gått till historien.
Från en betydligt senare period i livet finns också ett gäng rymdfarkoster som flyger farligt nära solen. Men projektiler är på väg för att förinta rymdskeppen – när detta ritades måste han alltså ha upptäckt den trista charmen i den skjut-och-förgör-underhållning som dataspelsmarknaden lever högt på.

Underst i högen ligger den bästa av allihop. Teckningen är ett enda stort, bulligt utropstecken och över det står det, med kantiga fast bestämda bokstäver: Jag är HUNGRIG.
Om inget av de andra alstren skulle platsa så tror jag att i alla fall den skulle gå att få in på något framsynt konstmuseum.
Men den är inte till salu.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 12, 2005

Grattis och hoppsan, Kerstin!

Hon blir åttio i dag, Kerstin Thorvall.
Hyllas inte bara på själva födelsedagen i tidningarna, utan får dessutom en massa beröm för sin diktsamling som lämpligt nog släpps samtidigt.
I somras ramlade jag på en av hennes gamla böcker, ”Tänk om det är klimakteriet?”, på en loppis. Naturligtvis var jag tvungen att köpa den.

Jag har läst många av Thorvalls böcker tidigare. Det här visade sig vara en skrift (från 1982) som dels ägnar sig åt fakta om t ex östrogen, dels berättar historier ur det Thorvallska livet, som hennes läsare genom åren blivit tämligen förtrogna med.
Själva inledningen på boken gör en vänligt stämd. Jag citerar:
”Jag vet. Förr eller senare kommer man in i den fatala ålder, när leopardmönstret blir en oemotståndlig frestelse. Men håll emot. Försök klara det med ett skärp eller en portmonnä.”

Se det var en samvetsfråga det. Nog har det väl tassat en och annan leopard genom garderoben – och i ärlighetens namn tror jag att någon dessutom blivit kvar. Fast jag har varken bälte eller något plånboksliknande, om det kan gälla som försvar?
Kerstin Thorvall förmedlar också handfasta råd som måste få en att skratta eller åtminstone le. Eller vad sägs om att den mogna kvinnan, som skaffat en ny älskare, helst bör inta liggande ställning i mannens närvaro, eftersom fläsket ser mindre hängigt ut när man ligger ner? Ett råd till i samma intima situation: svep in dig i ett vackert skynke om du MÅSTE gå upp när han ser på – det draperade tyget gör dig sexigare och mer spännande.
Hej och hå.

Vi tar ett citat till som kan verka uppmuntrande:
”Kom ihåg att du aldrig ser ut som du ser ut när du står ensam i badrummet och ser dig i spegeln.”
Inser plötsligt att det där precis lika gärna kan vara nedslående… det beror ju på vad man får för intryck av den där människan som tittar tillbaka på en…

Nu ska jag slänga mig på sängen och bläddra lite mer i bokan, födelsedagsbarnet till ära - och om jag reser mig blir det med lakanet nonchalant draperat kring kroppen. Vem vet, det kanske fungerar även på den gamla vanliga karlen?
Förresten undrar jag om uttrycket ”Hoppsan, Kerstin” som jag hört många gånger möjligen kan ha något med fru Thorvall att göra? Kanske något för en folklivsforskare att ta tag i.
Hur som helst: grattis, Kerstin!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 10, 2005

När jag blir stor

Vad ska du bli när du blir stor då?
Ingen jättebra fråga att ställa men jag hör den ändå då och då komma ur min egen mun i jakten på kontaktskapande samtalsämnen med något barn jag inte är särskilt bekant med.
Men oftast ställer jag den faktiskt till mig själv.
Vad ska jag egentligen bli när jag blir stor? Ett alldeles uppriktigt svar skulle kunna kännas genant. Jag avslöjar inte mina innersta drömmar i första taget – ibland tror jag att jag förtränger dem till och med för mig själv. Därför har jag jagat ett bra alternativ.

Som liten brukade jag som svar på frågan växla mellan två yrken: sjuksköterska och lärare. Jag hade förstått att det var svar som uppskattades. Alla tyckte det lät präktigt och välartat. Inte anade de att min drömvärld inte alls var det samma som den offentliga sektorn.
Men så småningom kom jag fram till en bättre vision, mer oväntad och i vissa sammanhang rent av chockerande. Jag sa att jag minsann skulle ha en handarbetsaffär på Östermalm.

Varför? Tja, jag har alltid gillat textilier i så gott som alla dess former. Växte upp i en miljö där mammorna hade regelbundna syjuntor och vi småtjejer apade efter. Det ledde självklart till att vi lärde oss både korsstygn, myrgång och stjälk- och plattsöm. Vi stickade ojämna och alldeles för korta halsdukar och vi virkade grytlappar som var så glesa att bara en smed hade kunnat använda dem. Dockorna fick konstiga kläder och tjocka släkten presentades med dukar, vars design inte var av det prisvinnande slaget. Men entusiasmen var det inget fel på – och det kan inte heller vara fel att vara orienterad i handarbetsbranschen.
Därifrån till att satsa på företag är förstås vägen rätt lång.

Men nu finns möjligheten. Annons i tidningen i morse: Systrarna Hultgren på Humlegårdsgatan säljer ut lagret, eftersom affären ska stänga.
I 108 år har systrarna sålt garner och tapisserinålar, moulinéhärvor och tryckknappar. Salufört konstfärdiga mönsterark med fyrtio färger, varav tio var olika gröna nyanser så gott som omöjliga att hålla isär. Förtryckta linnebitar för folk med sämre ögon och tålamod. Stockholms Stadshus i petit point och hundar och blommor i ullgarn, att rama in.

Det handlar helt enkelt om en kulturell institution som går i graven.
Alltså borde jag slå till. För handarbetets vänner och framtiden.
Men det måste ju finnas en anledning till att de slår igen butiken, förstås.
Handarbete lönar sig inte, annat än i ytterligt små portioner – och då bara genom att ge utövaren själv välmående och nöje. Dessutom är det ju fruntimmersgöra, även om jag faktiskt träffat på flera män som varit duktiga med nål och tråd.
Så även om möjligheten alltså står alldeles vidöppen på Humlegårdsgatan blir det nog inget. Vem skulle vilja låna ut grundplåten i en sådan satsning?

När jag nu låter denna superchans gå ifrån mig blir jag helt enkelt tvungen att hitta ett nytt svar på den eviga frågan:
Vad ska jag bli när jag blir stor?
Innan man vet ordet av är det väl för sent.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 09, 2005

Ingen gyllne morgon

07:50 står det på klockradion.
Tio minuter i åtta.
Och jag ligger i sängen.
Ska vara på jobbet åtta.
Hur är det möjligt? Jag satte ju på väckning. Jag har inte stängt av den. Satte jag inte på väckning trots allt? Lönar sig inte att fundera över det.

Jag försov mig i morse, inte bara lite grand utan gruvligt. Efter gårdagens guldyra hade hade det varit trevligt med en gyllene morgon, men att inte ta sig ur sängen i tid betyder någonting helt annat.
Finns det en sämre start på en dag?

Far upp som en oljad blixt. Kommer i ett par urhoppade jeans. Hugger en behå. Rena trosor ligger som tur är nära. Passerar tandborsten och stänker vatten i ögonen. Fel tröja till fel kavaj – eller var det möjligen rätt tröja till fel byxor? Eller fel tröja till rätt kavaj? Hoppar i ett par skor i hallen, det råkar till och med vara mina. Slänger ner ansiktet och ett äpple i en väska.
Inget kaffe, ingen macka, ingen yoghurt, ingen soduko, ingen glimt av tidningen över huvud taget. Ingen glimt av familjen heller, fast delar av den uppenbarligen är vaken utan att ha tänkt på att jag, som har den tidiga tiden att passa, fortsatt att snusa på mitt söta öra.

Kastar mig in i bilen. Borde ha tankat, men visst räcker väl bensinen till jobbet? Ringer:
-Är på väg, jättelessen, jättesen, kommer så fort jag kan.
Som tur är har trafiken inte blivit normaltät än. Det går undan och jag är framme bara en kvart för sent. Jag vill helst inte gå in på hur det kunde gå SÅ fort.
Men väl framme ska man försöka hinna ikapp, vilket är en total omöjlighet.
En snäll kollega förstår läget och hämtar kaffe och lyckas dessutom uppbringa en ciabatta med skinka, vilket känns som rena livräddningen.

Efter flera timmar kommer jag ihåg att ansiktet fortfarande ligger nedpackat i den lilla sminkväskan. Drar mig undan till toaletten och sätter på det nödvändigaste.
Så småningom känns det mesta ungefär som vanligt, trots allt.
Nu ska jag gå och lägga mig i tid så att jag är pigg i morgon. Lugnast att sätta telefonen på larm också, kanske.
God natt och sov så gott – men undvik att försova er, det är ett gott råd.
En förlorad morgon går aldrig att få igen.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 08, 2005

Vilka höjdare!

Äntligen! Sa Kajsa Bergqvist och hela hon strålade som solen själv.
Ofattbart, sa Emma Green.
Makalöst, sa Yannick Tregaro.
Kan vi göra annat än att först hålla tummarna, och sen hålla med?
Vi vann! Igen!
Och i dag kan jag inte ta åt mig särskilt mycket av äran. Tjejerna fick hoppa, jag hade lite jobb och mina tummar behövdes till annat.
Det gick ju bra ändå, bättre än någon kunde ana. Segern är ljuv!

Minns ni kanske Charles M Schoultz’ tecknade hund Snobben och hans konståkning på en isfläck utanför kojan? Med en min full av lust och njutning kände han hur alla hopp och piruetter satt som en smäck. Idel tiopoängare.
Det är så vi har det, vi som kan ta guld i vilken sport som helst.
Bara vi får göra det i tv-soffan.

Säg mig den idrottsgren som jag inte bemästrar helt och fullt på åskådarplats framför tv:n.
Jag har lotsat såväl Ingemar Stenmark som Pernilla Wiberg och Anja Pärson utför slalombackarna. Hjälpt J-O Waldner med smashar och ballongplock. Björn Borg fick väl sin tvåhandsbackhand från mig? Foppa och jag har satt pucken bakom många målvakter. Jag har smitit mellan benen på långa motståndare och vräkt in bollen i krysset med lille Vranjes i handbollslandslaget. Zlatan har jag coachat fram till några riktiga drömpoäng. I simning är jag ungefär lika snabb som Therese Alshammar, fast jag andas oftare och hon är något snyggare i baddräkt. Två generationer simhoppare har jag också lärt upp – Ulrika Knape och hennes dotter Anna Lindberg, alltså.

Så där kan jag hålla på. Möjligen måste jag medge att när det gäller amerikansk fotboll och cricket har jag fortfarande ett och annat att lära. Å andra sidan – vem bryr sig?

Nej nu är det friidrott för hela slanten.Och det är inte många som anar det, men jag har faktiskt en höjdhopparkarriär bakom mig.
Långt bakom mig.
Jag hade inte fyllt tio år. Någon manlig idrottsman hade gjort ett bra resultat. Jag minns inte vem (Stickan Pettersson?), inte vad (svenskt rekord?), inte hur högt. Det enda jag minns är inspirationen.

Av pappa fick jag tre smala träribbor och en näve trådspik. Försedd med tumstock och hammare skred jag till verket. Slog i spikar med någorlunda jämna mellanrum, tvingade ner två ribbor i backen, lade den tredje på tvärsen och skred till verket.
Jo, det var nog fråga om att skrida. Jag var en rund och klumpig unge, utan snabbhet i benen.
Försökte väl saxa över ribban, livrädd för att fastna och stå på näsan rakt ner i den granbarrsfyllda gräsmattan som stacks.

Ibland kom jag över, men det handlade inte om många decimetrar. Ibland låg ribban kvar trots att jag hängt på den en stund. Trådspik har ju den egenheten att de har ett huvud, vilket hindrade pinnen från att ramla ner fast den borde ha gjort det. Dessutom lutade vissa spikar rätt brant uppåt – men jag tror inte att det var ett medvetet försök till fusk, snarare bristande snickarfärdighet.

Rätt snart gav jag upp. Fyra-fem meters ansats och ett räddhågat skutt räckte inte till en fortsatt karriär ens i höjdhoppsgropens närhet.
Slanorna återgick till vedboden, fast jag fick dra ur spikarna först.
Och själv hamnade jag alltså så småningom i tv-soffan, där jag äntligen kommer till min rätt i rollen som idrottsexpert.
Några frågor?

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 07, 2005

Nu är det klart!

Söndag.
Hoppas vädret i Helsingfors är bättre än i Stockholm.
Det är nu det ska avgöras. Guld - eller?
I dag ska vi hoppa långt, kasta spjut och springa 800. Ett program som heter duga.
Lägg därtill att smutstvätten väntar, kylskåpet ekar tomt och det förstås är en alldeles vanlig arbetsdag i morgon. Ett snabbt varv med dammsugaren skulle också vara på sin plats.
Orosmomenten radar upp sig: håller knä och fotled för ett rejält kliv ut i den finska sandgropen? Att döma av Carros glädjeskutt efter kulstöten i går kan hon hoppa och studsa obehindrat på alla ledder. Men min lätt överansträngda axel i kastarmen, fixar den spjutet? Får börja med att kasta in våra smutsiga kläder i maskinen.
Aj, ingen ledig tvättid kvar. Hur är folk funtade som planerar att tvätta på sjukampens avgörande dag? Jag menar, själv har jag ju inte planerat det, behovet har bara uppstått.
Det får bli uppvärmning av annat slag. Bara ett par timmar kvar nu.

HON HÅLLER I LÄNGDEN!

Puh, vi leder.
Första hoppet var så nära ett övertramp som ett godkänt hopp kan vara. Men tusendels millimetrar var på den svenska sidan.
Agne hade bytt tuggummit mot blå keps, väl neddragen över ögonen. Han trodde nog, precis som jag, att Carro skulle hoppa ännu längre i sista försöket men då blev det röd flagg.
Nu gäller det: kan man norpa åt sig en outnyttjad lucka i den fullbokade tvättstugan?
Och så behöver vi lite lunch både Carro och jag. Pasta. Långa kolhydrater som ger styrka åt arm och ben.

MEN HALLÅ!

Jag vände bara ryggen till en liten stund och slängde i mig lite tortellini – och så går fransmännen och protesterar! Det gäller de där tusendels millimetrarna som Sverige, stött av elektroniken, ansåg var till Carros fördel.
Avslag, hör jag nu.
Fattas bara. Lite tur måste alla som ska vinna ha.
Spjuttävlingen är igång men började halvvisset.

I SPETSEN EFTER SPJUTET


Du milde tid.
Bara 800 meter kvar till medaljutdelningen. 18 poängs försprång. Det borde räcka, rent teoretiskt. Men så mycket kan ju hända. Hon kan kliva fel, få hicka, få en diskus i huvudet – ja man måste vara beredd på allt.
Nu ska jag hinna handla och lägga i tvätten, för det blev en lucka – rena vinstlotten, helt enkelt.
Kan det vara ett gott omen?

ÄNTLIGEN!

Äntligen har vi tävlat färdigt. GULD!
Personbästa på 800! När det som bäst behövdes! Eunice kom låååångt efter! Vi vann!
Fast i ärlighetens namn måste jag erkänna att det berodde mest på Carro. Min insats på 800 bestod huvudsakligen av att jag var tvungen att torka bort en tår när hon for runt där med flaggan.
Carro gråter inte, hon låter mig sköta den saken. Hon bara kastar, stöter, springer och hoppar bättre än de flesta i hela världen. Är det inte fantastiskt?
Min tvätt är i alla fall klar, det är också lite fantastiskt. Och i kylskåpet finns nu både yoghurt och fläskkotletter.
Och så får man inte glömma att alla medaljer, oavsett valör, har en baksida.
Carro har, till exempel, sin tvätt kvar.
Fast i morgon är hon ledig. Själv har jag ju höjdhoppsfinalen att tänka på.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 06, 2005

Carro och jag jagar guld

Lördag.
Äntligen dags för start.
Och så försover jag mig.
Hur är det möjligt?
Sova över inledningen till den sjukamp som jag ska lägga en säker grund för VM-guld i tillsammans med Carro i dag?
Hon blev helt enkelt tvungen att köra 100 meter häck utan mig.
Jag snusade vidare, helt ovetande om hur foten kändes, om knäet ömmade.

Så lyckades hon ju inte heller slå fransyskan. Hade jag bara varit vaken hade vi kanske grejat det ihop. Två är ju starkare än en, eller hur?
Men till höjdhoppet hade till och med jag fått upp korpgluggarna. Det är osäkert hur läget är, rent fysiskt. Det här ska ju vara vår gren.
Vår tränare, Agne Bergvall, tuggar frenetiskt på sitt tuggummi när vi ska börja hoppa på 1.73. Om hans mamma tittar på tv måste hon inse att hon tyvärr glömde lära honom att tugga med stängd mun – men nu är det väl för sent, förstås.

Vi klarar ingångshöjden galant.
Eunice Barber går in på 1.76, men den höjden tar vi också i första försöket. Förberedelserna inför tredje hoppet består av att vattna blommorna på balkongen.
Hann precis ge lobelian sista slurken innan vi gled över 1.79.
Måste köpa mjölk. Potatisen är slut. Liksom knäckebrödet. Omöjligt, vi är ju mitt i tävlingen.
Avbryter tvättsorteringen för 1.82. Vi river. 60 grader mörk är mer än en maskin.

Nytt försök. Agne har stängt munnen – är det ett bra eller dåligt tecken?
Över!
40 grader mörk blir också för mycket för en maskin.
Aj, grov rivning.
60 grader ljus blir ett berg. Det blir det när alla byter lakan och handdukar samtidigt.
NEJ ribban kommer efter.
Nu är läget prekärt. En chans kvar. Agne, du får tugga med öppen mun. Om det hjälper?
Det hjälper inte.

Vi har hoppat färdigt, trots att vi garanterat har minst en dryg decimeter till ”i benen”.
Rök guldet? Å nej, än ger vi inte upp. Nu har vi lite vila innan det blir dags för kula.
Men verkligheten grinar mig i ansiktet igen: en gruvlig planeringsmiss har begåtts. Vi har tackat ja till en middagsutflykt till vänner på landet. Det är inte en bra kombination med medaljkamp i VM.
OK Carro, du får klara dig själv en stund.
Men lagom till kultstötningen är jag med igen, via bilradion.
Och väl framme börjar det kanske, kanske att regna. Då måste vi sitta inomhus – och visst har de väl tv?

EFTERMIDDAGSPASSET

Å en sådan härlig stöt! Nytt personbästa med 25 centimeter! Men då bryter sportradion sin sändning – hur tänker dom? Tänk om någon slår till när vi inte är med!
Framme blir det kaffe och hembakat och jo, tv:n står på. Kulstötningen är i hamn, vi kan spela kubb mellan skurarna och så småningom blir det grillat, ugnsrostade grönsaker, tsatsiki och sallad.

Vi ser löpningen med kaffe och chokladtårta och kan pusta ut. Två poängs ledning för konkurrenten är sämre än egen ledning, visst, men inte är det ointagligt.
Nu sover vi en stund och vaknar till en ny dag med längd, spjut och ny löpning. Förhoppningsvis blir det en gyllene morgon som inledning på en gulddag.
Då kämpar vi vidare, Carro och jag.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 05, 2005

Gå i tvättstrejk!

Hon vek just ihop det sextifjärde paret kalsonger. I en trasslig hög bredvid låg tjuguåtta t-tröjor och sexton skjortor och väntade på att bli utslätade och vikta, lagda i en prydlig trave för vidare transport till garderobshyllan.
Sonens garderobshylla. Eller makens. Allt var herrkläder.
När jag dånar in med mina tvättpåsar suckar hon tungt.
Det blir för mycket tvätt, det enar vi oss snabbt om, grannfrun och jag.

Naturligtvis är det grannFRUN jag stöter på i husets gemensamma tvättstuga. Visst dyker en och annan man in också, men kvinnorna är i klar majoritet.
-Hatar att tvätta, stönar hon och viker ännu en t-tröja, rätt så våldsamt för att vara bara en vikning av en t-tröja.
-Har du prövat att gå i tvättstrejk? ündrar jag.
Hon tittar upp, förvånat.
Nej, det har hon ju inte.
Men det har jag.

Det är några år sedan nu. Gång på gång stod jag där i tvättstugan omgiven av smutsiga kläder. Det var ensamt. Och inte för att det är direkt jobbigt i en modern tvättstuga, men så värst lustfyllt är det inte. Jag tröttnade. Inte bara det. Jag gick i tvättstrejk. Fast jag sa inget.
En dag kommer sonen rusande:
-Mamma, det finns inga rena kalsonger!?
-Jaså. Då får du väl ta dom du hade i går.
-Men när ska vi (jo han sa vi) tvätta?
-Fråga pappa.

Hans förvåning var stor och äkta, men han frågade sin far. Som blev minst lika förvånad, på precis samma oförställda vis. Tvätta?
Jag gick och köpte några nya kalsonger till sonen.
Så småningom kom dottern.
-Mamma jag vill ha den lila tröjan med glitter på, har du tvättat den?
-Nej, har du?
Tröjan låg naturligtvis kvar i tvättskåpet och glittrade för fullt. Men ren var den inte.

Till slut sjönk budskapet in. Mamma hade faktiskt gått i tvättstrejk. Ville man ha rena kläder fick man masa sig ner i källaren, boka en tid och mata maskinerna, fylla torkarna, vika ihop och bära upp.
I dag har vi kommit ännu ett steg på vägen. Efter att jag en längre tid – när min strejk hade tagit slut – krävt alla familjemedlemmars närvaro när byket skulle klaras av var det ungarnas tur att göra revolt. Numera tvättar de sina egna kläder, på tid de själva väljer. Och mitt tvättberg har minskat drastiskt.

Fast det är klart, deras tvättberg befinner sig oftast utspritt över tonårsrummets golv. Man får kliva försiktigt om man ska in där.
Men bergsbestigning kräver väl alltid att man ser noga efter var man sätter ner sina fötter?
Och rätt som det är åker alltihop ner i tvättstugan.
Det kan löna sig att strejka.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 04, 2005

Inte en kotte?

Det finns ett samhälls- och miljöproblem som jag inte lagt märke till förrän alldeles nyss.
Ibland ser man ju som bekant inte skogen för bara träd – och nu handlar det om träd, närmare bestämt granar.
Sverige hotas av grankottebrist, konstaterar skogsforskare. Och det har inget med årets sommarväder att göra. Det handlar i stället om förra året, när sommaren var blöt och kall.
Kommer man ihåg det? Inte säkert.

Människans minne fungerar ganska konstigt, det måste vara den enda förklaringen till att somrarna när man var barn alltid var varma och soliga och badvänliga, trots att SMHI:s arkiv påstår något annat.
Men att sommarregn också skulle krympa kottmängden och därmed bli ett reellt hot mot den redan så sällsynta men söta ekorren, det hade åtminstone inte jag tänkt på. Ekorrn satt i granen, skulle skala kottar... men tji får han.

Granarna blommade alltså aldrig i fjol – det märktes ju inte heller, eftersom granblommor är ytterst diskreta av sig. Och inga blommor – inte en kotte. Inga frön.
I förlängningen blir det inte bara kris i ekorrarnas skafferi utan dessutom brist på nya granplantor. Samtidigt som halva södra Sveriges skogsbestånd ligger omkullblåst. Vädret står inte längre på vår sida.
Vilket leder till en fråga till: räcker den värme vi trots allt fått den här sommaren för kottskörden år 2006?

Kan det rent av bli så illa att vi alla måste ha plastgran till jul på 2010-talet? Vi har en i källaren. Den har stått orörd väldigt länge.
Ska den komma till heders igen? Bara för att sommaren 2004 var regnig och kylslagen?
Somrar SKA vara varma och soliga.
Det tycker inte bara skollediga ungar och semestrande kontorsslavar, utan numera även ekorrarna. Och jag.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 03, 2005

Den stora frågan

-Mamma, tycker du om mej?
Vi går hand i hand. Hon är kanske fyra eller fem. En ljuvlig unge, glad och god, piggögd, nyfiken på allt och alla. Hennes knubbiga lilla näve vilar tryggt i min. Vi brukar kramas mycket och ofta, vi sjunger och vi läser och vi busar lite grand. Vi har det bra ihop.
Och så plötsligt – vi är kanske på väg hem från dagis, jag minns inte riktigt – plötsligt så ställer hon alltså en synnerligen stor och viktig, men lika oväntad, fråga:
-Mamma, tycker du om mej?

Jag blir förstås överrumplad. Allt händer väldigt fort, vi talar om nanosekunder – men även en så kort tid kan rymma oerhört mycket när stora känslor är inblandade.
Mitt svar kommer snabbt:
-Nej, lilla gumman, det gör jag inte.
Jag känner hur hennes lilla hand blir stel. Hon stirrar på mig med de blågrå ögonen där en dimma plötsligt dragit fram. Munnen är lite öppen, som till protest men utan att ett enda ljud kommer ut. Hela hennes kropp undrar: hörde jag rätt? Vad sa mamma? Mitt barns tillvaro skakas i sina grundvalar.

Men min tajming är för en gångs skull superb. Efter en paus som har exakt rätt längd fortsätter jag mitt svar till henne:
-Jag älskar dej! Älskar dej hur mycket som helst!
Handen får liv igen, blicken klarnar, leendet som vaknar blir ett skratt, lättnaden är total. Jag böjer mig ned och får en härlig björnkram. Knubbiga armar runt min hals, hennes lena hår mot min kind, hennes glada kvitter i mina öron. Ordningen är återställd.
Och jag tror egentligen inte att frågan grundades i någon oro. Tror att den ”bara kom”.
Men jag har inte glömt den. Försöker fortfarande komma ihåg att ge svaret med jämna och ojämna mellanrum, trots att frågan inte ställs.

I dag fyller hon år. En stor flicka, på tröskeln till vuxenlivet med alla dess sorger och glädjeämnen.
Tack och lov får jag fortfarande en och annan kram. Ska någon av oss i dag böja sig ned för att vi ska ha huvudena i samma nivå är det snarast hon. De runda armarna har blivit muskulösa. Det småbarnsblonda håret har mörknat, men blicken är densamma. Hennes kind är fortfarande len och varm mot min.
Jag önskar intensivt att vi fortsätter kramas, i evig tid.
Lilla stora gumman, jag älskar dig!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 02, 2005

Möte med en maktlös man

-Den fungerar inte! Den är alldeles död!
Mannen låter desperat på rösten när det nu äntligen blivit hans tur.
Vi står i kö vid disken för kundtjänst på den stora el- och datafirman. Kunden som kommit fram före mig vill klaga.
-Man måste ju för helvitte studsa upp och ner hela tiden bara för att byta kanal, säger han uppbragt.
-Jättetröttsamt! Och text-TV fungerar inte över huvud taget. Den bara la av i går kväll. Jag höll på att bli alldeles tokig!
Höll på? Hm.

Han viftar med en liten svart plastdosa framför näsan på oss alla.
-Kan det vara… börjar den tjänstvillige bakom disken.
-Absolut inte, jag har kollat ALLT, avbryter mannen.
-Det ÄR fjärrkontrollen det är fel på. Måste ha en ny! Nu!
Expediten knappar lite på kontrollen och instämmer. Den är trasig. Kunden ska få en ny.
Men:
-Vi har tyvärr inte just den här so….
Han hinner inte avsluta meningen den här gången heller.
-Skit samma vilken sort det är. Bara det är en som funkar!

Med tillgodokvittot i nypan rusar mannen tillbaka in i affären.
Snart är ordningen och friden återställd.
Och fjärrkontrollen, den nya, håller han förstås hårt i sin hand. Ingen annan ska närma sig den. Har man inte makt över något annat kan man i alla fall bestämma över valet av tv-kanaler.
Nu har denne man varit maktlös i snart ett dygn.

Den ack så kära fjärrkontrollen - den moderna människans enda tekniska hjälpmedel som större delen av dygnet håller kroppstemperatur.
Så klart att dess frånfälle framkallar frustration.
Det måste ju vara som att bli amputerad. Fast utan bedövning.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 01, 2005

Vardag igen

Slut.
Oåterkalleligen slut.
Jag har gjort min första arbetsdag sedan semestern bröt ut.
Det är tufft.

För varje år som går känns det som om sommarledigheten bara blir kortare och kortare.
I själva verket har den blivit längre och längre.
Och insikten om att såväl arbetsplatsen som världen fortsätter att fungera utan just mina insatser har jag faktiskt tagit till mig.
Ingen är oersättlig.

Förr trodde jag inte att det var så. Nog behövdes väl just jag? Två veckor borta var max – sedan längtade jag tillbaka igen, till arbetskamraterna, stressen, skratten, fikastunderna. Ringde någon och frågade om jag händelsevis kunde rycka in i en lucka som uppstått sa jag ofelbart ”ja”.
Nu har jag lärt mig att säga nej – och se, det finns någon annan som ställer upp och det går jättebra!

I år anpassade jag mig till ledigheten i ett enda nafs. Långa promenader. Sol. Mat och vin. Sena kvällar på balkongen med bok, korsord och den nya plågan Sudoku, som åtminstone i svarta bältesklassen kan stjäla långa stunder från någon mer produktiv sysselsättning.
När klockradion gjorde sig påmind i morse kom det förstås inte som någon överraskning. Inte var det okristligt tidigt heller, även om min reptilhjärna sa att det var mitt i natten.
Hela min kropp ville ligga kvar under täcket, trycka näsan i kudden, blunda hårt för att stänga ute morgonljuset.
Men ingen återvändo.

Nu radar arbetsdagarna upp sig framför mig.
En sådan fantastisk tur att det är den här första dagen som är så väldigt påtagligt allra värst. För faktum är ju att många av kollegorna finns kvar, stressen är alls inte bara av den negativa sorten, kaffemaskinen fungerar och skratten poppar upp.
Det gäller att hålla sig borta från rutinens brant.
Och så småningom blir det semester igen!

Copyright Klimakteriehäxan