Vänner - en sorts rikedom

Män har, generellt sett, dåligt ställt när det gäller vänner.
Kolleger har de, en och annan polare som delar intresset för ett fotbollslag eller en öl efter jobbet.
Men vänner, sådana som man kan vända sig till när livet tar stora och ibland alldeles oförutsedda svängar, det har karlar ont om. Att vara galen i pilsner är ingen stabil grund att bygga vänskap på, ingen bördig jordmån för att odla medmänsklig kontakt.

Det här med mäns brist på vänner var ett ämne för en artikelserie i en tidning under försommaren, och jag har gått och funderat på saken ända sedan dess.
Är det så illa ställt?
Ja kanske.
Jag tycker mig se det omkring mig.
Och då inser jag hur lyckligt lottad jag själv är.

Jag har vänner som funnits i väldigt många år – mest väninnor, men faktiskt också män.
Det är relationer som ofta kommit till genom skola och jobb, men minst lika ofta av en slump. Sedan har det visat sig att gemensamma intressen, liknande humor och utbyte av åsikter och insikter byggt vänskap som håller.
En del har jag flitig kontakt med. Med andra kan det bli långa hopp mellan mötena, men när vi sedan ses är det som om vi bara fortsätter där samtalet tog slut sist, när vi utmattade släckte lampan och somnade, eller när krogen stängde, eller när jobb eller familj krävde uppbrott.

Några av de nära kompisarna finns inte längre – eländiga öden drabbar människor ideligen och man måste sannerligen inte vara gammal för att dö, även om vi gärna vill inbilla oss det.
Men det visar sig också att man fortfarande kan finna nya vänner om man har tur.
Ja, man måste väl vilja också. Vilja lära sig nya mönster, vilja ge sin egen bakgrund, vilja pröva nya infallsvinklar, vilja lyssna efter lik- och olikheter.

Det fanns en tid när jag inte iddes. Blev jag bortbjuden ställde jag en fråga som borde vara straffbelagd:
-Kommer det fler och är det i så fall sådana jag känner?
Under det låg känslan att nej, jag orkar inte skaffa nya bekantskaper. Orkar inte berätta vad jag jobbar med, varifrån jag kommer, varför jag gör som jag gör, ser ut som jag ser ut, tänker som jag tänker.

Som tur är har det där gått över.
Och si, jag har fått fler, nya vänner!
På jobbet. På semestern. Genom ungarna. Bekantas bekanta som uppgraderas.
Och en ny bekantskap kan snabbt bli lika värdefull som en gammal, vänner bör inte rangordnas, eftersom de alla är rysligt olika sinsemellan. Det är bara att tacka och ta emot.
Jag har helt enkelt blivit en rikare människa.
Avundsvärd.
I alla fall ur en normal svensk mans synvinkel.

Copyright Klimakteriehäxan