Nu är det klart!

Söndag.
Hoppas vädret i Helsingfors är bättre än i Stockholm.
Det är nu det ska avgöras. Guld - eller?
I dag ska vi hoppa långt, kasta spjut och springa 800. Ett program som heter duga.
Lägg därtill att smutstvätten väntar, kylskåpet ekar tomt och det förstås är en alldeles vanlig arbetsdag i morgon. Ett snabbt varv med dammsugaren skulle också vara på sin plats.
Orosmomenten radar upp sig: håller knä och fotled för ett rejält kliv ut i den finska sandgropen? Att döma av Carros glädjeskutt efter kulstöten i går kan hon hoppa och studsa obehindrat på alla ledder. Men min lätt överansträngda axel i kastarmen, fixar den spjutet? Får börja med att kasta in våra smutsiga kläder i maskinen.
Aj, ingen ledig tvättid kvar. Hur är folk funtade som planerar att tvätta på sjukampens avgörande dag? Jag menar, själv har jag ju inte planerat det, behovet har bara uppstått.
Det får bli uppvärmning av annat slag. Bara ett par timmar kvar nu.

HON HÅLLER I LÄNGDEN!

Puh, vi leder.
Första hoppet var så nära ett övertramp som ett godkänt hopp kan vara. Men tusendels millimetrar var på den svenska sidan.
Agne hade bytt tuggummit mot blå keps, väl neddragen över ögonen. Han trodde nog, precis som jag, att Carro skulle hoppa ännu längre i sista försöket men då blev det röd flagg.
Nu gäller det: kan man norpa åt sig en outnyttjad lucka i den fullbokade tvättstugan?
Och så behöver vi lite lunch både Carro och jag. Pasta. Långa kolhydrater som ger styrka åt arm och ben.

MEN HALLÅ!

Jag vände bara ryggen till en liten stund och slängde i mig lite tortellini – och så går fransmännen och protesterar! Det gäller de där tusendels millimetrarna som Sverige, stött av elektroniken, ansåg var till Carros fördel.
Avslag, hör jag nu.
Fattas bara. Lite tur måste alla som ska vinna ha.
Spjuttävlingen är igång men började halvvisset.

I SPETSEN EFTER SPJUTET

Du milde tid.
Bara 800 meter kvar till medaljutdelningen. 18 poängs försprång. Det borde räcka, rent teoretiskt. Men så mycket kan ju hända. Hon kan kliva fel, få hicka, få en diskus i huvudet – ja man måste vara beredd på allt.
Nu ska jag hinna handla och lägga i tvätten, för det blev en lucka – rena vinstlotten, helt enkelt.
Kan det vara ett gott omen?

ÄNTLIGEN!

Äntligen har vi tävlat färdigt. GULD!
Personbästa på 800! När det som bäst behövdes! Eunice kom låååångt efter! Vi vann!
Fast i ärlighetens namn måste jag erkänna att det berodde mest på Carro. Min insats på 800 bestod huvudsakligen av att jag var tvungen att torka bort en tår när hon for runt där med flaggan.
Carro gråter inte, hon låter mig sköta den saken. Hon bara kastar, stöter, springer och hoppar bättre än de flesta i hela världen. Är det inte fantastiskt?
Min tvätt är i alla fall klar, det är också lite fantastiskt. Och i kylskåpet finns nu både yoghurt och fläskkotletter.
Och så får man inte glömma att alla medaljer, oavsett valör, har en baksida.
Carro har, till exempel, sin tvätt kvar.
Fast i morgon är hon ledig. Själv har jag ju höjdhoppsfinalen att tänka på.

Copyright Klimakteriehäxan