Visar inlägg med etikett bilar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bilar. Visa alla inlägg

tisdag, augusti 18, 2026

DSN från bilvärlden

Det hör inte till vanligheterna att jag läser tidningarnas bilsidor. Bilar är inget jag egentligen bryr mig om, bara de rullar och går utan problem, där tar mitt intresse slut  – även om jag tycker det är kul om bilen är lackerad i en snygg färg. Idag råkade jag ändå göra ett undantag och minsann om jag inte ramlar på DSN, alltså Dagens Stora Nyhet

Det visar sig nämligen att franska Renault tagit fram en ny elbilsmodell som erbjuder en extra pryl ingen tidigare kunnat få till sin nya bil. Den här har baguettehållare. Praktiskt? Ja man framhåller att det blir "utan brödsmulor och spill  för en extra fransk touch". Ser framför mig hur en svensk copywriter gnuggat sina geniknölar (hårt) för att få till det där ...

Visst tillhör det där avlånga brödet franskhetens främsta kännemärken, men ändå ...? I reklamen framhåller man fransmännens kärlek till god mat och traditionerna runt det man äter. 

Baguettehållaren är "handgjord av genuint vävd rotting och är fodrad med livsmedelsvänlig bomull där varje exemplar är unikt". Ja vad mer kan nan begära? Undrar om det är dags att byta bil?

Baguettehållare på plats i nya Renault 5. Bild från renault.se.
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 27, 2025

CITAT om kärleken till en bil

Att ha en bil runt sin kropp, det var som att klä på sig. Att bli skyddad mot omvärlden. Att inte längre vara naken. Skuldrorna blev bredare, livet fick plötsligt en framåtriktning. Som hos alla vana bilförare kändes gränsen mellan kroppen och bilen allt vagare för att tidvis helt försvinna. Karossen blev en del av ens ansikte. /.../  Folk som inte tog hand om sin bil tog heller inte hand om sin kropp. Det stämde alltid. En kvinna som körde en otvättad bil skulle han aldrig bli intim med. /.../ Varje anständig bilägare borde ha en minidammsugare i sidofacket.

-Nog har vi väl alla någon gång stött på en bilägare som behandlat sitt åk med största tänkbara respekt och kärlek, varmast möjliga känslor helt enkelt! Här är det Mikael Niemi som i sin bok "Fallvatten" beskriver Adolf, en man i 40-årsåldern, och hans tankar kring sin Saab.

torsdag, juli 24, 2025

Att åka bil utan A/C

Knappen som gör skillnad!
Undrar hur många gånger jag har hört mig själv säga att jag inte begriper hur man stod ut med att åka bil i sommarvärme innan våra fordon försågs med luftkonditionering. Det går faktiskt inte att förstå. Så effektiv som den där A/C:n är! Man kör några hundra meter och kupén är lagom sval direkt. 

I går dallrade temperaturen kring 30-gradersstrecket på Södermalm. Efter lunch skulle vi köra till Barndomslandet, en resa på drygt fyra timmar. Satte mig, nyduschad efter diverse packningsbestyr som förstås gjort mig svettig, till rätta, redo för att dra igång en ny bok i bilens cd-spelare.

Vad händer? Jo i princip ingenting. Fläkten går igång, men luften som vispas runt oss är precis lika varm som luften utanför bilens skal. Hjälp!

Tredje verkstaden vi uppsöker i vår akuta nöd kollar läget, det tar en stund men vi har inget val annat än att vänta och försöka se snälla och inte alltför svettiga ut. Efter cirka en timme får vi domen: kompressorn är trasig, "det måste tas om hand men nu kan vi inte hjälpa er". 

Bilen kunde ändå köras, och fläkten fick vi använda, men den svalare luften kunde vi så att säga fetglömma. OK, vi åkte, med nedvevade fönsterrutor som vore det 1960. Inte svalkar det särskilt bra, draget som åstadkoms är inte skönt och dessutom kan vi inte lyssna på vår ljudbok på grund av dånet! Verkligen inget bra läge, i Barndomslandet behövs bilen och en vecka utan A/C är inget man ser fram emot.

Vi har kanske kört i tjugo minuter med fartvinden brummande när jag bara får för mig att göra något tämligen oväntat och helt ologiskt: jag trycker på knappen som det står A/C på. Ett infall bara. Möjligen har jag "the golden touch" eller så har kompressorn bestämt sig för att återvända till arbetet igen. För det fungerade! 

Nu återstår frågan hur länge vi kan hoppas på det. Resan blev visserligen väldigt mycket mer tidskrävande än vanligt men vi kunde lyssna på bok! Och vi kom fram med normal kroppstemperatur, utan nackspärr (har för mig att min mamma sa att hon alltid fick det när bilfönstren var öppna!?) och håller nu tummarna för fortsättningen. Fast att en tio år gammal bil kan bli lite kinkig, det får man ju också inse. Det är ju inte lätt att bli gammal.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, januari 26, 2021

Nu åker vi!

I bokvännernas tisdagstrio påbjuder Ugglan denna vecka att det ska handla om fortskaffningsmedel, som cyklar, bilar & bussar (och andra fordon).
Okej, då åker vi!

I storsäljaren Arto Paasilinnas "Kollektivt självmord" (Hurmaava Joukkoitsemurha) samlas ett gäng människor som tröttnat på livet. De sätter sig på en buss och börjar en lång resa i jakten på bästa stället att göra slut på alltihop, inklusive sig själva. Halsbrytande historia! Paasilinna var i mitt tycke en väldigt ojämn författare. Den här romanen är ok men absolut inte hans bästa. Det är (kanske) "Harens år"!

Årets bok 2020.

För "Där kräftorna sjunger" (Where the Crawdads Sing) av Delia Owens är båtar väldigt viktiga, en finns redan på omslaget. Bokens huvudperson får redan som mycket liten klara sig bäst hon kan med en dålig motorbåt, men utan den skulle hon inte överleva. Och livet igenom är båten en av hennes bästa "vänner". Bra läsning!

En bil som inte längre går att få igång motorn på är "hemma" för en ung mamma och hennes lilla dotter i "Gun. Love" av Jennifer Clement. Nyss var mamman en rikemansdotter med livet på en räkmacka, men snart är hon på väg utför, det är brant och går snabbt. Och naturligtvis kommer barnet i kläm. En historia som berör, inte minst för att man vet att många människor i fattiga områden i USA verkligen bor på parkeringsplatser under usla förhållanden.

Det där är alltså tre böcker jag läst och gillat. En annan "fordonsbok" står sedan länge oläst i hyllan och väntar: "En kort berättelse om traktorer på ukrainska" (A Short History of Tractors in Ukrainian). Det är den ukrainsk-engelska författaren Marina Lewyckas debutroman och jag har hört många goda ord om den. Titeln lockar faktiskt! Jo, jag ska nog ta tag i den. Också.

Hade tänkt hitta en cykelbok men kom bara på "Visst kan Lotta cykla" av Astrid Lindgren
och den har jag nog inte läst! Men en fin cykelbrosch har jag!
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 03, 2019

En brandgul skyltsöndag

Så var det dags igen för det där som kallas Halloween och går i pumpans tecken och den färg som förr i världen hette brandgul. Men det säger ju verkligen ingen längre, nu är det orange som gäller! Halloween har firats lite hipp som happ under den gångna veckan, även om den 31 oktober är "originaldatum".

På frukt- och grönsaksavdelningen är de stora och tunga pumporna betydligt fler än vanligt. En och annan tänker nog servera pumpasoppa och/eller pumpapaj endera dagen. Inte jag, dock. Fast trettio kronor kilot låter ju hanterligt, såg för en tia mindre på annat ställe.

En skylt vid blomavdelningen faller mig mer i smaken: Bus eller blommor? är frågan och jag behöver inte tveka ens en millisekund om mitt svar. Naturligtvis väljer jag blomster!

Dagen sätter sin prägel också på stadsbilden: modebutiken kör höstgul trend, och döm om min häpnad när lyxbilen (en McLaren P1) inte bara är lackad i klar orange kulör utan också försetts med svart spindelväv över motorhuven, dagen till ära ...

Fast när den här grymma fartmaskinen väl är i gång lär väl både eventuella spindlar och väv blåsa bort i ett nafs. Bankkontot riskerar förmodligen också att tömmas i samma snabba takt.





Skylt(ning)ar som med sitt innehåll blir mitt bidrag till veckans Skyltsöndag, helt enkelt. Fast orange blir aldrig min älsklingsfärg, även om jag gillar både apelsiner och det där sportåket!
Klicka på länken så hittar du lätt till andra söndagsskyltare!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 26, 2019

Svartruta

I tv-världen, där jag har tillbringat den absolut största delen av mitt yrkesliv, är svartruta ett rejält misslyckande, ibland rent av en katastrof.
Därför blir jag glatt överraskad när jag möter en svartruta, väldigt mycket större än den mest imponerande tv-skärm, som faktiskt symboliserar framtid, möjligheter, kreativ frihet.

För så tänkte jag när jag såg klotterväggen vid Hornstull, täckt i kolsvart. Men med en person redo att med sina sprayflaskor och penslar sätta igång ett nytt verk, graffiti av någon sort. Tyvärr kan jag inte uppskatta all gatukonst av den här typen, eftersom "taggar" och kladdigt kludd inte roar mig.

Men ibland skapar de här konstnärerna härliga bilder, som tyvärr inte får någon längre livstid ändå. Svartrutan är regelbundet återkommande, även om detta var första gången jag och min kamera råkade komma förbi. En skylt stadd i ständig förändring hur som helst.

Kan inte heller minnas att jag sett skylten på tågfönstret förut. En skylt som verkligen inte borde behövas, men som bevisligen gör det. Eftersom folk oavbrutet kastar ut saker i naturen, utan minsta tanke på konsekvenserna. Av det kan man gå ner i svart alldeles på egen hand.

Som den uppmärksamme bloggläsaren vet är söndagar det samma som Skyltsöndagar för ett rätt stort gäng kameraförsedda bloggare. Via BP kan du gå för att hitta fler skyltar som förevigats, till allmän nytta och kanske också till lite nöje!

Upptäckte för första gången ett exempel på de nya registreringsskyltarna för bilar, de som kan avslutas med en bokstav i stället för en siffra. Nyordningen beslutades i februari, och är uppenbarligen tagen i bruk, för när jag väl hade sett den första såg jag fler.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juli 28, 2018

Ett liv efter hjul

Det började med en punktering. Borde inte vara någon match, eller hur? Men den här visade sig vara av det irreparabla slaget.
Alltså blev det bogsering till närmaste gummiverkstad.

Och när vi ska hämta bilen försedd med två nya, dyra, framdäck, upptäcker jag något som gläder mitt återvinnarhjärta: de snygga utomhuskrukorna! Gjorda av däck som inte längre dög att köra på, men nu ändå fått ett liv efter hjul. Vilken bra idé!

Ganska tunga krukor är det, men då står de å andra sidan stadigt. Fälgen är kvar, vilket betyder att man aldrig riskerar att dränka växterna, avrinningen är automatisk.
Tagetesen och dahliorna ser ut att trivas och minsann ska jag skaffa minst en sån här "kruka" till nästa sommar! Bengt i Däckboa i Grums säljer dem för 100 kronor.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 10, 2018

Frestande skyltning

Visst är det förunderligt att när man anstränger sig lite för att hålla ner intaget av närande ämnen så lägger man märke till saker man aldrig annars skulle se.
Som den här alldeles vanliga nummerskylten på en bil, till exempel.

Det är skyltsöndag! Och nu råkade det bli extra fokus på mat, i två inlägg, båda med skylt faktiskt.
Hoppas det smakar.
Fler söndagsskyltare brukar dyka upp hos BP så småningom.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 11, 2017

Hur gammal får man vara bakom ratten?

På kort tid har äldre bilförare orsakat flera allvarliga trafikolyckor. Diskussionen börjar direkt: Varför ser inte läkarna till att stoppa dem som inte längre ser, hör eller tänker tillräckligt bra för att klara sig i trafiken? De utgör ju en fara, för sina medtrafikanter och också för sig själva!
Borde vi ha en generell övre åldersgräns för folk bakom ratten? Förbud för seniorer att ta körkort över huvud taget? Eller krav på förnyade förarprov varje år efter att man nått pensionsåldern? 

Men det där med att köra bil, det är inte bara en futtig transportfråga. Det handlar också om att rå sig själv, att kunna ta egna initiativ, när det passar. Utan att krusa för andra, utan att passa tåg- eller busstider. Frihet, helt enkelt – och allra mest i glesbygd, där kommunala fortskaffningsmedel ofta är just det: glesa.

Minns ett telefonsamtal jag ringde till min gamla mamma. Inledde med den vanliga men tämligen befogade frågan:
-Hur är läget?
-Jaaaa, svarade hon och drog lite på det, jag måste väl säga att det är en sorgens dag.

Sorg? Nog var det sant att hennes vänkrets genom så kallad naturlig avgång glesnat undan för undan och gjort livet tystare och tråkigare. Men budskapet om en kär människas död hade hon aldrig tidigare framfört på det viset.
Vem gällde det då den här gången?
-Jag har sålt bilen.

En röd Nissan Micra hade varit hennes livlina. En gammal bil, förvisso mycket yngre än sin ägarinna, men ändå till åren kommen. En pålitlig trotjänare som startat i alla väder.
Inte för att hon kört den särskilt ofta på senare år, men bara det faktum att den stod där, startklar, hade varit ett löfte om att hon skulle kunna förflytta sig, åka och handla mat och strumpor, ta en sväng till kyrkogården för att vattna, hälsa på en granne för en kopp kaffe. Ha kvar bestämmanderätten över sitt eget liv, helt enkelt.

Märkvärdigt nog klarade den bilprovningen år efter år. Men en dag tog det stopp.

Den lilla bilen hade med ålderns rätt angripits svårt av rost. Alternativen var få och rekommendationen rak: sälj den till någon som endera vill ha reservdelar eller som kan rusta upp den på egen hand.
Det tog bara någon timme på en nätsajt så var affären klar – och min mamma billös, för första gången på över femtio år (efter lika många års prickfri körning).

-Du kan ju köpa en ny, sa ett barnbarn tröstande.
Fast hans mormor trodde nog inte riktigt på det. Även om hon någonstans gärna hade velat. 
Det blev aldrig någon ersättare i min mammas garage. Hon hade förlorat sin kanske trognaste vän.
Och det var en sorgens dag.

Kanske hade hon blivit en trafikfara om plåtkarossen stått bättre emot rostangreppen. Kanske hade hennes reaktionsförmåga inte räckt till i en kritisk situation. Det prövades aldrig. Men visst är det lätt att förstå att den som mist en familjemedlem för att en 80+are trampat på fel pedal vill slippa se fler möta samma öde. Att långt fler olyckor inträffar på grund av unga bilförares oskicklighet hamnar bredvid diskussionen. Fast det är ett faktum: de farligaste bakom ratten är unga män mellan 18 och 25 år.

Den dagen doktorn tar mod till sig och säger att man är olämplig som förare vill vi nog alla slippa, hur befogat det än är. Att det är ett smärtsamt besked att få är mycket lätt att förstå. Jag har sett det på nära håll, fattat hur ont det gjorde och hur obegripligt och oväntat det var.

Men precis som skavanker uppstår på gamla bilar kan de också dyka upp på oss människor, det vet vi.
Kanske vore det klokt att, precis som man kräver att bilen man kör ska kollas, också införa den där generella förarkollen? En kontrollstation där tecknen syns undan för undan, blir en varning, ett sätt att bereda sig på att så småningom lämna ifrån sig bilnycklarna. För gott. 
Och för allas bästa.

Copyright Klimakteriehäxan


torsdag, december 01, 2016

Med granen på taket


Nu är vi inne i december. Har du svepts med av den tidiga julhetsen? Redan köpt gran, kanske rent av klätt den?
Hos oss kommer den inte in förrän den 23. Men då behandlar vi den snällt, med ny snittyta på stammen och socker i vattnet om årets granförsäljare ivrar för det. Andra säger blomgödning. Vilket råd man än lyder barrar den ...

Men så är det det där med transporten. Visst, det kan vara en sport att bära hem den, enklare nu när de levereras i nät. Men man måste ändå vara två så vitt inte det handlar om en dvärgvariant förstås. Allra enklast är det att ta den med bil. Inuti, kanske, men ännu hellre på taket (för de där barren, de kollar inte almanackan innan de börjar släppa taget).

I år kan man rent av minnas den där hemkörningen med hjälp av nytt pynt. Jag kan ju inte låta bli att kolla julprylar fast jag redan har mer än någon kan behöva. Så hittade jag den lilla glittriga folkvagnen (?) med granen på taket! Hos Hemtex, för 69 kronor.
Visst är den söt?! Nej, jag köpte inte.
Och ja, vi tar nog bilen när granen ska hem.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, februari 02, 2016

Tisdagstema MISSÖDE

Hoppsan, vi tappade visst något?
Ja hur kan det egentligen ha gått till när en så stor bit av en bil hamnat alldeles i kanten av ett promenadstråk där motordrivna fordon inte är välkomna? Och varför plockades den inte upp, den kan omöjligt ha trillat av utan att det märktes?!
Ett irriterande missöde med största säkerhet.

Det påminner mig om ett eget bilrelaterat missöde. Hade tankat. Men glömde att tanklocket låg på biltaket och körde iväg. Väl hemma igen upptäcktes missen. Inte bra! En vecka senare, fortfarande utan tanklock, kom vi körandes på samma väg. Svänger in på macken igen. Och vad hittar jag om inte vårt tanklock, som bara legat där och väntat ...

Men inte bara bilar kan ställa till förtret för människor. Eftersom veckans tisdagstema är MISSÖDE har du chansen att stifta bekantskap med fler mindre lyckade incidenter om du tar den här vägen!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, april 28, 2015

Tisdagstema BIL - alla är inte hårda!

Visst har ni sett varningsskylten, den där som säger att bilar är hårda men barn är mjuka? Men faktum är att alla bilar inte är av plåt.

Den här trevliga varianten av motordrivet fordon är sydd i en teknik som brukar kallas fritt broderi. Modellen är jag inte helt säker på, men visst påminner det om en gammal Citroën, en CV2? Underbart underhållsfri är den hur som helst. Kräver ingen bensin, ingen försäkring, kostar ingenting att parkera. Inte ens körkort behövs ...

Inte vet jag heller vem den flitiga brodösen är (ja, jag utgår fördomsfullt nog ifrån att det är en kvinna, trots att jag faktiskt träffat på flera broderande män) men jag plåtade verket på en konst- och hantverksutställning för länge sedan.

Vi broderar alldeles för lite numera, håll med om det! Nog för att barn ÄR mjuka, men här finns beviset: det kan bilar också vara.

Eftersom det är tisdag i dag handlar det alltså om tisdagstemat som denna vecka är BIL. Kolla in fler modeller genom att klicka här!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, november 22, 2014

Album på hjul

Alla är fotografer. Jo faktiskt. Borta är tiden när man behövde förstå vad motljus, bländaröppning och exponeringstid betydde. Skärpan skulle ställas in, ljuset mätas – självklart manuellt. Ibland tog allt det där förberedandet så lång tid att motivet hann gå upp i rök.

Men det där, det utspelade sig i forntiden. I dag tar vem som helst bilder, och inte nog med det: de där fotografierna håller inte sällan acceptabel kvalitet även för publicering, om man bara ser till det rent tekniska. Våra kameror har krympt till oigenkännlighet. Ofta sitter de i mobilen och kan få det att verka onödigt att ens ha en separat maskin för det där fotograferandet.

Visserligen kan jag tycka att det är lite tråkigt att den skicklige yrkesfotografen fått det allt svårare att hävda sig i den här nya konkurrensen. Fast ändå är det naturligtvis jätteroligt att så många fler får upptäcka hur kul det kan vara att bevara den egna omvärlden i bild. Allt det där som krävde planering förr, det ordnar kameran alldeles själv. Behövs det blixt blixtrar det, skärpan justeras automatiskt, exponeringen blir häpnadsväckande nog ganska okej. Och darrar bildskaparen på handen säger apparaten till: gör om och gör rätt!

Nästa steg i fotografiernas värld är inte riktigt lika enkelt. Jovisst, framkallningen är bortrationaliserad i den digitala världen, den långa väntan på att få se resultatet glömd. Inte tar det mer än sekunder att flytta bilderna in i datorn. Det är sedan det besvärliga börjar.

Minns ni fotoalbumet? Vi satt och klistrade, sorterade efter ämnen och kronologiskt, skrev små texter, vårdade de där fyllda pärmarna ömt. Det rådde rent av lite ordning i den där minnesbanken. Hur ser det då ut i dag? Jo, det kan jag berätta, och jag är rätt säker på att jag talar för många av oss som älskar att plåta i helg och söcken: en fantastisk digital röra, det är vad man har åstadkommit.

Tusentals bilder ligger lagrade. Nästan ingen tittar på dem. Fotografen har inte sällan glömt dem. Ibland används de på en blogg eller på Facebook. Och den dag du faktiskt erinrar dig att du (nog) har ett foto du vill ha tag i får du leta i evigheter – för det där fantastiska katalogiseringssystemet som följde med den senaste Windows-upplagan, det såg ju så himla bra ut, visst. Men automatiskt var det inte, även om försäljaren i datorbutiken fick det att låta nästan så …

Det finns en modern variant på fotoalbum som jag använt mig av och blivit väldigt nöjd med. Jag har gjort fotoböcker. Ett sant nöje, faktiskt, och uppskattade presenter dessutom.
Fast den stora massan bilder jag åstadkommit i mitt plåtslagarliv, den ligger ju kvar orörd. 

Då är frågan om nästa steg skulle vara att överföra fotona på bilen? Att så snart man ger sig ut i trafiken ha dem med sig, vara omgiven av nära och kära, hundar och katter, blommor och plättlaggar, vyer och födelsedagstårtor, är det en bra idé? Eller distraheras medtrafikanterna och det blir seriekrockar som stoppar upp all cirkulation?

Tja inte vet jag. Inte vet jag hur det går till att få dit dem heller. Men när jag såg den här bilen stå parkerad på en gata i Stockholm i går och se ut som ett fotoalbum på hjul tyckte jag i alla fall att den var värd att ta upp kameran för. Och se, nu använder jag ju bilderna också!


Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, oktober 15, 2014

Färgrikt

Ibland lyser solen även på grå himmel.
Vi lever i en färgrik och -stark värld.
Om du på minsta vis betvivlat detta – se här!

Ibisvit. Scubablå. Brilliantsvart och Brilliantröd låter i alla fall dyrt. Orcasvart eller Dakotagrå (till minne av John Lennon?). Glaciärvit, antagligen besläktad med Issilver, får kalla rysningar att löpa längs ryggraden. Månskensblå, Havanna-svart och Maya-brun drar liksom Samoa-orange och Aviatorblå tankarna åt det romantiska hållet. Visst var det väl Leonardo di Caprio som var The Aviator?

Lavagrå och Monsungrå påminner om naturens krafter, omöjliga att styra och ofta riktigt otäckt farliga. Florettsilver ger mig inga vibrationer, men så har jag heller aldrig förstått mig på fäktning. Fantomsvart däremot, matchas lämpligen med något blått och heltäckande …

Inte sedan salig Bengt Grives dagar (ja ni minns väl ”mörkvitt”?) som sportkommentator i tv har man väl stött på en lika fantasifull färgskala. Här har någon verkligen fått leka med ord och associationer, med barnvisan "Jag ska måla hela världen lilla mamma" ringande i öronen.

Vad det handlar om, egentligen?
Jo, Maken läser en bilannons. Möjligen är han inne på att byta vår sedan många år så trogna Ford Mondeo. I så fall tror jag att jag röstar på Scubablå. Eller möjligen något i Brilliantrött. 

Ni har sett den här bilen här på bloggen förut. Men är den Scubablå, Aviatorblå eller Månskensblå? Inte en aning.
Copyright Klimakteriehäxan 

fredag, september 05, 2014

VILT i eller åtminstone runt Veckans fönster

Pantrar är snabba djur.
Kanske är det för att det ska gå undan på vägarna som limousinen lackerats i djurfläckigt? Eller går det bara vilt till i den där bilen i största allmänhet?

Djungellimon körde ett brudpar i Båstad för några veckor sedan, i ett bröllopsväder som omväxlande bestod av hällregn och strålande sol. Kvittar lika för den som kan krypa in i en sådan tjusig plåtkoja! För säkerhets skull har man kostat på en speciell nummerplåt: ELITE.

Det ska hur som helst vara VILT i Veckans fönster. Mitt bidrag har i alla fall lite vilt runt fönstren. Klicka över till Susanne och titta på andra vilda fönstermotiv!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, september 04, 2014

En riktig tjejbil

Visst har vi hört uttrycket "tjejbil", gärna sagt med en liten underliggande fnysning. Vad det nu ska betyda. Men jag tror att bilen det handlar om är ganska liten och i en tilltalande färg, lite söt i största allmänhet. Märke? Inte jätteviktigt.

Tror att jag haft några tjejbilar i mina dar. En liten Renault (gul), en nästan lika liten Toyota (blå), sen minsta Nissan-modellen (röd) och så, minst av dem alla, en Ford Ka (silver). Fast det blev aldrig av att jag skaffade en massa extra utrustning till någon av dem. Ingen Wunderbaum, ingen rattmuff. Men hade jag stött på lösögonfransar till strålkastarna, då hade det nog blivit affär ...

Att det här åket med de förföriskt långa och mörka ögonfransarna är en tjejbil, det törs jag slå vad om utan att egentligen ha den minsta aning.
Kul hur som helst. Och såg jag inte en liten blinkning av samförstånd, tjejer emellan, just när jag sänkte kameran?

Copyright Klimakteriehäxan 

söndag, augusti 05, 2012

Ännu en skyltsöndag

Allt sedan den dag det blev möjligt att köpa en egen, högst personlig, registreringsskylt dyker de upp, som kärleksbevis till ett fordon, med större eller mindre insats av fantasi och kreativitet.

Att få skylta med namnet GULLIG måste vara en tiopoängare i ligan över avundsvärda plåtar, eller hur  det må vara söndag eller en alldeles vanlig vardag?
Möjligen blir du som jag en gnutta förvånad när du ser vilket fordon som fått detta ömhetsbevis av sin ägare. Den här maskinen, som förmodligen kallas lasttraktor eller något åt det hållet, fanns på Gammelvâla i Brunskog när den pågick som bäst (jag kommer att återkomma till den inom kort!).

Blir du nu sugen på att markera att exempelvis din bil är just din? Det är Transportstyrelsen som ombesörjer skyltarna. Priset är 6000 kronor och då får du en skylt att ha bak och en fram. Skylten/beteckningen är din i tio år.

Bloggprojektet Skyltsöndag är initierat av Pumita. Om du hänger på kan du väl lämna en länk bland kommentarerna!?

Nu har jag dessutom lagt till en liten ny etikett "skyltar".Klicka på den om du vill kolla vad jag skyltat med bakåt i tiden.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juli 10, 2012

Almedalen i backspegeln

Det är skönt att vara hemma igen, efter en dryg vecka mitt uppe i Almedalen, Sveriges kanske mest intensiva arrangemang för politik och samhälle, åtta sommardagar varje år. Men det är mest kul medan det pågår!

Fast kanske är det på sin plats att påpeka en sak: inte ett enda glas rosé har jag blivit bjuden på. Mitt vin (och min mat) har jag betalat själv - men det är klart, hade jag haft ork att mingla hade jag kanske fått någon liten slurk utan att betala. Dock har jag aldrig gillat att försöka äta och dricka samtidigt som man står och trängs i en omgivning där man skriker sig hes på minuter om man händelsevis skulle vilja prata med någon, så jag är väldigt nöjd ändå!

M/S Malmö tog mig till Gotland och var också min bostad under veckan. Det är ett isbrytande lotsfartyg byggt 1942 och åtnjuter någon sorts marin k-märkning. Vi hade 2,5 meter höga vågor under överfarten men det klarade Malmö med glans - och passagerarna också, tack och lov!
En sann publikmagnet bredvid alla supereleganta båtar i Visby hamn: veteranbil av märket Colibri från 1910.
Glass? Ja tack! Hur många sorter som helst att välja på, från Visby Glass. Lime/kiwi var jättegod och den extramörka chokladglassen är det verkligen chokladsmak på!
Vädret var minst sagt lynnigt. Ena stunden behövdes verkligen en hatt (jag hade ingen), i nästa sekund var det disigt och råkallt. Och till råga på allt bjöds vi på ett hejdundrande åskväder, av rent tropisk karaktär. Dock fick jag ingen användning av mina baddräkter. Hade packat två, för säkerhets skull, men vattnet var allt annat än varmt ...
Den ende partiledaren jag lyckades ta en hygglig bild på: Stefan Löfven (S), debutant i Almedalen.  
Rosenmalva (tror jag). Blomsterprakten är ljuvlig. På min enda lilla utflykt utanför ringmuren hann jag njuta av vallmo, blåklint, cikoria och förstås en massa prunkande trädgårdar.
Miljöpartiet behövde extra stöd i Visbys friska vindar.
Gammal port med rosor.
Man kan inte ha vad som helst på fötterna när det handlar om att rusa runt på gotländska kullerstenar. Till och med Gudrun Schyman hade lågklackat! Och skorna på bilden var de absolut gladaste jag såg på hela veckan.
Snyggt träträd på Donners plats ingick i skyltningen för en av alla deltagande
arrangörer. De var över 900 pch programmet hade mer än 1800 punkter.
Ett hörn på Adelsgatan. Visby gör skäl för namnet "Rosornas stad" ...
Dessutom kommer här ett tv-tips: se samtalet med rubriken "Politik i bokhyllan" på SVT Play. En halvtimme med Thomas Bodström, tidigare justitieminister (S), Anne-Marie Pålsson, f d riksdagsledamot (M) och Anita Kratz, politisk skribent och författare.
Och så är jag med på ett hörn också ...

 Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 27, 2012

Konsten att fickparkera

Det fanns en tid när jag utan att tveka skröt om hur duktig jag var på att fickparkera. Ingen lucka syntes mig för trång. Jag kom alltid in, även när folk stod och tittade på, antagligen övertygade om att jag skulle åstadkomma plåtskador både här och där.

Vid ett tillfälle jag särskilt minns fick min passagerare skrämselhicka: jag vred in min bil, som jag var väldigt bekväm med, i en enda bestämd sväng. När vi gick ut fanns ungefär en decimeter kvar till de andra parkerade åken. Min Toyota stod snyggt vid kanten. ”Men huuuur gick det där till?” stönade väninnan, som alltsedan dess anser att jag är världsmästare, om inte på bilkörning i allmänhet, så i alla fall på fickparkering.

Nu är detta ett passerat stadium. För trots att vi haft den bil vi nu har i ett tiotal år verkar jag inte riktigt veta var den börjar och slutar. Fast fickparkera, det måste man ju ändå. Som ikväll, till exempel. Behövde lite middagsmat. Men som alltid är det trångt utanför ”vår” butik. Dock fick jag syn på en lucka, den enda på hela gatan. Bara att slå till.

Kör fram lagom långt, lägger i backen, vrider ratten. Nej nej, alldeles för långt kvar till kanten. Åker fram, börjar om. Vrider ratten. Nej nej, alldeles för tvärt in. Börjar om. Vrider. Nej, trottaren tar emot igen. Nu börjar det bli svettigt: är det någon som står och tittar och fnyser åt ”kärringar som inte borde få köra bil över huvud taget”? Såg dock ingen.

Det måste ha varit på ungefär femte (eller var det rent av sjätte?) försöket som jag kom in. Lite snett, men helt acceptabelt. Puh. Hoppar ur.
Då upptäcker jag hur det ligger till. Medan jag hållit på med mina manövrer har minst två andra bilar försvunnit. Jag har med möda tricksat mig in alldeles i början av en lång, tom sträcka som säkert en lastbil hade kunnat KÖRA in på – och ta sig snyggt och prydligt in till trottoarkanten.
Om jag startade igen och ställde mig lite rakare? Nej, det finns gränser. Gick fort därifrån.

När jag kom ut igen var alla luckor ifyllda. En förare upptäcker att jag lastar in mina kassar och ställer sig redo att överta min p-plats.
Jag slänger ett öga i backspegeln när jag svängt ut.
Han – det var en man – misslyckas åtminstone i första försöket och jag ser honom ta ny sats, innan jag försvinner runt nästa hörn.
Att fickparkera är en konst. För såväl män som kvinnor.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, januari 17, 2012

Solskenshistoria en mörk januarikväll

Det är en mörk och lite ruggig kväll, gråvinter. Visst kan det passa bra med en liten solskenshistoria?

Min väninna hade fått ett problem med sin bil. Inget stort problem, men irriterande: torkaren på bakrutan hade fastnat och vägrade röra sig en endaste millimeter.
Vad gör en inte särskilt teknisk människa när något på bilen krånglar?
Ringer en verkstad, självklart. Hon förklarar problemet och uppmanas att komma in med åket för att få en diagnos på sjukdomen. En sådan felsökning kostar 800 kronor, upplyser man. Och vi som inte är födda till bilmekaniker, vi kan inte argumentera. Det är bara att lyda.

Framme vid bilverkstaden går min väninna in till kundmottagningen. Jo, hon ringde nyss, jo man erbjöd felsökning, torkaren står still.
Mannen bakom disken hade inte en rad väntande kunder. Han erbjöd sig att gå med ut och slänga ett första öga på ”patienten”. Hm, sa han nästan på direkten. Kunde det möjligen vara så att en säkring hade gått?

Upp ur fickan kom en liten pryl och sekunder senare löd torkaren när den fick order att röra på sig. Men så bra! Och så snabbt! Och så enkelt! Var det nu detta som betingade ett pris av 800 svenska riksdaler (tanken på timpenningen svindlar)?

Mannen skakar på huvudet. Nej, det här tänkte han verkligen inte ta hundratals kronor för. Han bjöd faktiskt, både på säkringen och handgreppet. Inte nog med det, han hivade upp ett par extra säkringar ur sin ficka – man kan ju aldrig veta när det behövs en nästa gång, som han sa, lite skämtsamt, när han släppte ner dem i hennes handväska.

Hans tacksamma kund fick så småningom upp hakan, tillbaka i pratbart läge, och tackade förstås alldeles överväldigad av denna vänlighet. Och så la hon till, med ett väldigt trevligt leende som hon har, att kanske ville han ha en puss som tack för besväret?
Den mekaniskt begåvade mannen hade också han glimten i ögat och log brett även han, men avböjde. Påstår i alla fall min väninna ...
Dock vågar jag hävda att om den där bilen krånglar igen vet jag precis vilken verkstad den hamnar på.

Copyright Klimakteriehäxan