Album på hjul

Alla är fotografer. Jo faktiskt. Borta är tiden när man behövde förstå vad motljus, bländaröppning och exponeringstid betydde. Skärpan skulle ställas in, ljuset mätas – självklart manuellt. Ibland tog allt det där förberedandet så lång tid att motivet hann gå upp i rök.

Men det där, det utspelade sig i forntiden. I dag tar vem som helst bilder, och inte nog med det: de där fotografierna håller inte sällan acceptabel kvalitet även för publicering, om man bara ser till det rent tekniska. Våra kameror har krympt till oigenkännlighet. Ofta sitter de i mobilen och kan få det att verka onödigt att ens ha en separat maskin för det där fotograferandet.

Visserligen kan jag tycka att det är lite tråkigt att den skicklige yrkesfotografen fått det allt svårare att hävda sig i den här nya konkurrensen. Fast ändå är det naturligtvis jätteroligt att så många fler får upptäcka hur kul det kan vara att bevara den egna omvärlden i bild. Allt det där som krävde planering förr, det ordnar kameran alldeles själv. Behövs det blixt blixtrar det, skärpan justeras automatiskt, exponeringen blir häpnadsväckande nog ganska okej. Och darrar bildskaparen på handen säger apparaten till: gör om och gör rätt!

Nästa steg i fotografiernas värld är inte riktigt lika enkelt. Jovisst, framkallningen är bortrationaliserad i den digitala världen, den långa väntan på att få se resultatet glömd. Inte tar det mer än sekunder att flytta bilderna in i datorn. Det är sedan det besvärliga börjar.

Minns ni fotoalbumet? Vi satt och klistrade, sorterade efter ämnen och kronologiskt, skrev små texter, vårdade de där fyllda pärmarna ömt. Det rådde rent av lite ordning i den där minnesbanken. Hur ser det då ut i dag? Jo, det kan jag berätta, och jag är rätt säker på att jag talar för många av oss som älskar att plåta i helg och söcken: en fantastisk digital röra, det är vad man har åstadkommit.

Tusentals bilder ligger lagrade. Nästan ingen tittar på dem. Fotografen har inte sällan glömt dem. Ibland används de på en blogg eller på Facebook. Och den dag du faktiskt erinrar dig att du (nog) har ett foto du vill ha tag i får du leta i evigheter – för det där fantastiska katalogiseringssystemet som följde med den senaste Windows-upplagan, det såg ju så himla bra ut, visst. Men automatiskt var det inte, även om försäljaren i datorbutiken fick det att låta nästan så …

Det finns en modern variant på fotoalbum som jag använt mig av och blivit väldigt nöjd med. Jag har gjort fotoböcker. Ett sant nöje, faktiskt, och uppskattade presenter dessutom.

Fast den stora massan bilder jag åstadkommit i mitt plåtslagarliv, den ligger ju kvar orörd. 

Då är frågan om nästa steg skulle vara att överföra fotona på bilen? Att så snart man ger sig ut i trafiken ha dem med sig, vara omgiven av nära och kära, hundar och katter, blommor och plättlaggar, vyer och födelsedagstårtor, är det en bra idé? Eller distraheras medtrafikanterna och det blir seriekrockar som stoppar upp all cirkulation?

Tja inte vet jag. Inte vet jag hur det går till att få dit dem heller. Men när jag såg den här bilen stå parkerad på en gata i Stockholm i går och se ut som ett fotoalbum på hjul tyckte jag i alla fall att den var värd att ta upp kameran för. Och se, nu använder jag ju bilderna också!

Copyright Klimakteriehäxan