tisdag, februari 27, 2018

Vitt så vitt man kan se



Veckans fototema hämtas hos Sanna och är VITT och vad kunde passa bättre när nu snön verkligen lagt sig över oss på allvar, sportlovsfirare (i delar av landet) och andra vinteridrottare till stor glädje?!

Stundtals är flingorna så många att man knappt ser en armlängd framför sig. Omgivningen är svartvit igen, plogarna skrapar sig ner till asfalten. Men en bit utanför centrum är både trädgårdar, gator och trottoarer vita. Världen blir ljusare, ljud som annars tränger sig på dämpas och kan rent av försvinna helt och hållet. Varma stövlar med skaft är att rekommendera när snön ska forceras.

Och skulle man inte våga sig ut över huvud taget finns det vita brudorkidéer att njuta av inomhus. Phalaenopsis, en växt att lita på i alla väder!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 26, 2018

Udda karaktärer

Hos Lyrans noblesser hittar jag även denna måndag ett ämne för en tematrio:
Berätta om tre bra romaner som kretsar runt en eller flera lite ovanliga, udda personer!
Det blir böcker om tre män. Alla skrivna på engelska och de har några år på nacken alla tre, men de är väldigt läsvärda, jag lovar!

"Blommor till Algy" (Flowers for Algernon) av Daniel Keyes är en av mitt läsarlivs starkaste böcker. Algernon är mentalt handikappad men gör så gott han kan i det där bageriet där han får vistas och ta hand om lite skitsysslor. Mobbad blir han också. Så möter han kvinnan som får honom att utvecklas och bli en intelligent och bra karl. Men ... ja, ni måste läsa själva!

"Den mystiska händelsen med hunden om natten" (The Curious Incident of the Dog in the Night-time) skrev Mark Haddon och fick mig och många många andra att åtminstone ana hur det är att leva med autism. Huvudperson är en 15-årig pojke vars föräldrar flyttat isär, vilket ställer till med extra mycket förvirring.

Sist ut i min trio blir ännu en bok om en människa med funktionshinder: irländske Christy Brown berättar sin egen historia i "Min vänstra fot" (Down All the Days). Han börjar livet i en låda på köksgolvet, eftersom hans mamma vägrar lämna bort honom till förvar på något hem. Mamman har rätt, hennes barn är smart och skriver flera böcker med den enda kroppsdel han verkligen kan styra: vänster fot.

Tre romaner som har en gemensam nämnare och en inbyggd uppmaning: vi får inte välja bort dem som vid första anblicken kan verka lite extra "knepiga".

Copyright Klimakteriehäxan

Strålande konst!

Titta hit, möt ett stycke strålande konst!
Lygia Papes verk "Ttéia 1,C" finns inne i ett eget utrymme på Moderna Museet just nu. Guldfärgade trådar spända mellan golv och tak i rektangulära former bildar tillsammans med ljus ett spännande, rent av fantasieggande, rum.

Upphovskvinnan kommer från Brasilien. Pape levde fram till 2004 och bildade skola med sina skapelser. I museichefens presentation av henne heter det att "hennes installationer är miljöer, arrangemang och apparater som väntar på betraktarens närvaro. De behöver dig för att bli levande".
Och när man rör sig runt de där lysande trådknippena känner man sig faktiskt lite speciell ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 25, 2018

Se upp i backen!

Den här söndagen är en strålande vacker vinterdag. Promenad ett måste, även om det biter lite i kinderna känns det skönt att byta till utomhusluft i lungorna.
När jag kommer fram till den långa och breda och nu ordentligt snöklädda backen vid Hornstull måste jag stanna. Marken är strösslad med småttingar!

Ungarna tjoar lyckligt där de kommer susande på pulkor, kälkar och stjärtlappar. Glada föräldrar åker med ibland, håller i alla fall ett vakande öga. Och får rycka in och dra åkdonet tillbaka upp till krönet när barnet förklarar att det är för tungt ... det är klart roligare utför än uppför ...

Alltihop känner jag igen från förr och nog får jag ett litet sting av saknad i mammahjärtat.
Se upp i backen, här kommer vi!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, februari 24, 2018

Att skiljas från värdelösa dyrgripar ...

Visst har man hunnit samla på sig alldeles för många ägodelar, det är helt klart. Och det där rensandet, det är så enkelt att skjuta upp. Vad kan jag skiljas från? Hur värdefulla är mina pinaler?

När man kommit till det stadiet att det faktiskt finns ett gäng prylar som ska bort är det åtminstone för mig svårt att inte fundera över just värdet. Det är dumt.
För gång på gång tvingas jag inse att affektionsvärdet är inget som en potentiell spekulant tänker betala en enda extra krona för. Det existerar bara för mig.

I går tog jag mig i kragen och sökte upp en av få firmor i Stockholm som handlar med begagnade kameror. I en kasse hade jag mitt gamla plåtslagarliv från svunna tider med föråldrad teknik: tre Olympus-hus, en rad objektiv och en blixt, alla "äkta" Olympus. Lägg till det en analog Canon av senare årsmodell, ett stativ, en teleglugg, ett fisheye (dumt köp redan då), en tidig digitalkamera och en ganska ålderstigen bälgkamera.

Jag har älskat min Olympus-utrustning, som bland annat var lite lättare än andra vanliga spegelreflex-kameror. Kånkade i princip alltid på två hus och diverse optik, tillsammans med pennor, papper, filmrullar, karta, vattenflaska, kanske också en ordbok och några andra nödvändigheter ... klart jag blev snedaxlad! Hur tungt det kunde bli blev jag smärtsamt påmind om på min väg från bussen till den där fotofirman.

För nu skulle vår gemensamma historia alltså ta slut. En vänlig ung man lyfte upp pryl efter pryl ur min kasse. Några la han tillbaka direkt, men Olympus-samlingen tog han med sig till ett inre rum. Hörde hur han ringde. Och hörde att det inte lät lovande alls.

Ut kom han med all min fotoutrustning igen. Nej, det fanns inte tillräckligt med pengar att hämta i min tunga kasse, inte för att firman skulle ta hand om grejorna.
Han såg att det gjorde lite ont i mitt hjärta, men lät sig förstås inte bevekas.

Med en fot ute ur butiken frågar jag ändå vad han tycker att jag ska göra med mina så gott som värdelösa dyrgripar.
-Ge dom till Myrorna, sa han.
En annan kund bröt in och sa:
-Du kan säkert få ihop uppåt en tusenlapp på Blocket!
Då kände jag att jag ville säga som dagens tonåringar som stöter på lite motstånd:
-Orka!

På väg hem gick jag in på Stadsmissionen och dumpade min tunga kamerakasse där (det var längre att gå till Myrorna). Förhoppningsvis finns det någon entusiast som fortfarande tar analoga bilder och kan bli glad. Själv litar jag fortsatt på min Canon Ixus som knappt väger någonting.
Kanske är det symptomatiskt att jag inte ens tog en bild på den där kassen innan jag övergav den.

Men mina Olympus OM1 och OM2 kommer jag alltid att minnas som trogna vänner och arbetskamrater som berett mig mycket nöje.

Copyright Klimakteriehäxan

PS För den som i likhet med mig inte kan låta bli att köpa böcker kan jag passa på att berätta att så här i bokreatider har Stadsmissionen halva priset på alla sina böcker, vilket betyder att man köper pocket för 10 kronor styck, många är helt nya. Om jag köpte? Självklart hittade jag en på väg ut.

torsdag, februari 22, 2018

Den eviga frågan: Vem är mördaren?

Veckans helgfråga från Mia i bokhörnan riktar sig egentligen inte till mig, utan till bokbloggare som regelbundet recenserar böcker. Det gör inte jag, och jag får heller inga recensionsexemplar som jag behöver förhålla mig till. Tycker det är lugnast så!

Men bonusfrågan kan jag förstås besvara, eftersom den lyder Vad läser du just nu?
Jag har (äntligen) kommit fram till Gillian Flynns tredje bok, "Mörka platser" (Dark Places) efter "Gone Girl" och "Vassa föremål" (Sharp Objects). Imponeras än en gång av hennes i mitt tycke originella berättarstil, fångades direkt på de första sidorna av den här historien, så där som en bra bok ska göra.

Huvudperson är Libby Day, som överlevde när hennes mamma och två systrar mördades. Storebror Ben sitter i fängelse dömd för morden, den då 7-åriga Libby var huvudvittnet som fällde honom. Men var det verkligen han? Det vet jag inte, inte än ... fast den där eviga frågan som stavas whodunnit på engelska får förhoppningsvis ett svar.

Trevlig helg!

Copyright Klimakteriehäxan 

Lättare att läsa?

Funderar på att byta font och textstorlek här på bloggen. Vad tycker ni, är det en bra idé? Hittills har jag använt det Blogspot kallar för standardteckensnitt, mestadels i normalstorlek. Det ser ut så här. Och jag har gillat det hela mitt bloggarliv.

Men kanske ska jag byta till något som verkar ännu mera lättläst? Courier ser ut så här. Som gammal skrivmaskinstext ungefär.

Och skulle jag välja Georgia får bokstäverna så kallade hårstreck, som i det gamla favorittypsnittet

Times New Roman som alltså ser ut så här ... men då blir ju texten ruggigt liten trots att jag valt normalstorlek, så den varianten tror jag faktiskt inte alls på. 
Testar man storlek stor blir resultatet detta. I största laget, i alla fall om inlägget man skriver är lite längre.

Naturligtvis kan man gå in i html-koden och ändra storlek med procenttal, men det känns lite pilligt, det gör jag bara ibland.
Någon som har någon åsikt? Jag har nämligen råkat ut för läsare som klagat på att texten är för liten. Men det går ju att förstora på den egna skärmen också, det har nog inte riktigt alla förstått. 
Ctrl och + är hemligheten, kanske får man nöja sig med det?

En stilla undran från Klimakteriehäxan

onsdag, februari 21, 2018

Veckans oslagbara FAVORIT

Veckorna har gått och strax blivit två månader, och jag har totalt glömt bort fotoutmaningen Gems Weekly Photo Challenge. Men när jag nu kom på att den finns visar det sig att veckans temaord som väntar på att illustreras är FAVORIT.

Och så här års har jag en favorit som slår alla andra, även om jag förvisso gillar den året om. Jag tänker på tulpanen. Kom just hem med ännu ett tiopack från matbutiken, var snubblande nära att ta två när jag ändå var i gång ...

För just den här tiden mellan vinter och vår behövs de så innerligt väl, de där blommorna som prasslar lite strävt med de lansettformade bladen medan knopparna sväller och dricker vattnet i vasen, den livgivande drycken vi så gärna serverar dem.

Minns hur jag förr i världen köpte hem tre tulpaner och var nöjd med dem, mitt blomkonto har växt betydligt sedan dess.
Idag vill jag inte att någon skriver mig på näsan hur mycket pengar jag lägger i tulpankassan. Men en sak är säker: den här favoriten är värd vartenda öre.
Tulpan på er, gott folk!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, februari 20, 2018

Ridning, hockey, fotboll och boxning!

En topplista i OS-veckan handlar självklart om idrott. Så här skriver Johanna i deckarhörnan  som chefar över topplistorna:
Det är mycket sport just nu, OS, sportlovsveckor, snart dags för Vasaloppet … Därför ska vi den här veckan fokusera på sport i litteraturen, och jag inser att detta kan bli knepigt. 
Knepigt? Nja, jag vet inte det precis. Ett gäng titlar av väldigt olika slag poppar upp i min skalle!

Låt mig börja i forntiden, med "Över alla hinder" (National Velvet) av brittiska Enid Bagnold. Boken kom ut redan 1935 och jag fick den i mina händer på sena 50-talet. Den skulle ha kunnat göra mig till hästflicka, men vi hade ju så långt till ridhästar i Barndomslandet ... 

Storyn grep mig djupt. En riktig kvinnor-kan-historia är det, om tjejen som vinner en häst som är "omöjlig att rida", men utklädd till pojke tar Velvet hem segern på dess rygg i det berömda steeplechase-loppet Grand National, en tävling där kvinnor inte fick delta. Filmad med Elizabeth Taylor som jockey 1944, då var hon elva år! Och ändå var det hennes femte film! Boken kommer ständigt ut i nya upplagor, senast 2013.

Mer för de yngre: Bengt-Åke Cras ville själv bli idrottsstjärna men i stället blev han författare av ungdomsböcker som tilldrar sig i sportvärlden. Hockey och fotboll blev det, med "Cross Checking" och "Drömmar som krossas" som exempel i respektive gren. De får dela på en plats på min topplista, båda ingår i serier och tilltalar väl pojkar i första hand.

"Björnstad" av Fredrik Backman handlar mycket om ishockey, men om så mycket annat också. Bra bok, ska läsa uppföljaren vilken dag som helst.

Åsa Sandell är kulturjournalisten som sadlade om och blev proffsboxare. Jag läste hennes "Bakom garden" med behållning. Handlar både om boxning, kärlek och att vara kvinna i männens rike, vilket boxningsklubbarna har varit och antagligen fortfarande också mestadels är. Men kvinnor kan!

Och eftersom jag har den märkliga egenskapen att jag fascineras av och rent av gillar boxning tar jag med "On Boxing" av Joyce Carol Oates, som också vet att uppskatta knytnävskamp med handskar under ordnade former ...

Boken om Zlatan hade väl varit naturligt att ha med här, men han hamnar precis utanför prispallen denna gång, i gott sällskap med ett stort gäng starka, vältränade och segersugna människor.  

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 19, 2018

Triss i idoler

Lyrans Noblesser har utlyst veckans tema för ännu en trio. Hon skriver: "Det kan vara hur litterärt eller olitterärt som helst. Det är inspirerat av den konsert vi var på i Globen i lördags. Berätta om tre nuvarande eller tidigare idoler!"
Då ska jag också ta vägen genom Globen!

En gång som skulle visa sig bli lite pophistorisk satt jag där på läktaren med Dottern. Spice Girls höll igång på scenen, de var stora idoler i många tjejers liv och mammor och flickor var det gott om i publiken. Applåderna var följdaktligen som hetast efter "Mama I Love You" ... Det var faktiskt sista spelningen innan gruppen skingrades (även om de ju sedan dess återförenats ett par gånger).

Nästa minnesvärda konsert avnjöt jag också i Dotterns sällskap. Då var det Simon & Garfunkel som till råga på allt hade Everly Brothers som förband! Dubbelträff! Som vi (ja, barnet kunde också både text och melodi!) sjöng med, så bra vi tyckte det var. Och jättebra är de ju fortfarande, de där låtarna.

Och så the one and only, den oförlikneliga Dolly Parton. Inga närbilder på jumbotronen, dem har hon bannlyst, men kläderna är i hennes egen stil, stövlarna är ljuvliga, skämten känner man också igen men OJ såna låtar den kvinnan har gjort! "Coat of Many Colors" gråter vi till, "Nine to Five" får publiken att stampa takten och "Jolene" känns rakt in i hjärtat: "Don´t take my man, just because you can!". Åtskilliga damer i (den något ålderstigna) publiken hade cowboyhatt och Dolly-frisyr, efter bästa förmåga.

Det blev helt enkelt en trio som inte alls återfinns i böckernas värld, även om det naturligtvis skrivits kilometervis med text om dem, var och en för sig. Och denna gång fick Povel Ramel inte vara med, fast han platsar mer än väl (och dessutom finns i bokform!).


Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 27


FLYGSKAM

-Se där ordet som beskriver det vi bör känna en släng av när vi kliver ombord på ett flygplan utan att ha betalat den där kompensationsavgiften för att ursäkta planets utsläpp av koldioxid. Faktum är att väldigt få flygpassagerare väljer att klimatkompensera. Ordet kom i min väg tack vare Anders Wejryd, ärkebiskop emeritus. Dock är jag inte helt klar över om han både skäms över att ta flyget och betalar in den där avgiften ... eller om han bara skäms? Flyger gör han rätt ofta, det är i alla fall klart.

Sista julsmulan m/2017

Tänk ändå vilket uthållighet växter kan ha!
Till julen köpte jag två röda begonior som hamnade i köksfönstret, revolutionerande nog eftersom där alltid brukar stå ett par julstjärnor vid den tiden på året.

Men de där begoniorna, de trivdes. De överlevde till och med åtta dagar helt utan tillsyn, fast vid det laget såg de lite ankomna ut. Nu är de förvandlade till snittblommor. Och verkar trivas som det också, där de tronar i den lilla Aalto-vasen på köksbordet. Som den sista julsmulan av årsmodell 2017.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 18, 2018

Dagens ord 26


ÄDELPLADDER


-Min vän och kollega Per Enerud läser text han inte får ut något av och myntar på Facebook detta, för mig nya, ord som ger mig en sådan tydlig beskrivning av det han just läst. Och som jag verkligen ska undvika att spilla tid på.

En dröm som sprack

Det var naturligtvis en dröm. En tonårsdröm. Inspirerad av vad? Kanske Foo Fighters. Eller något annat band som jag inte hade och fortfarande inte har en aning om hur det låter. Men en elgitarr fanns absolut högst på önskelistan, och Foo Fighters stod det på älsklingströjan.

Jo, visst fick hon en. Musikintresse ska uppmuntras! Vackert röd och blank, "Gibson Special" står det på huvudet. Vadderat fodral blev det också, kallas för Gig Bag ...
Fast det blev inte några gig. Att hon önskade sig (och fick, jo då) en förstärkare därtill hjälpte inte. För Dottern kunde naturligtvis inte spela gitarr.

Sedan har åren gått, oklart hur många. Nu letar jag fram både instrument och förstärkare. Det en gång svarta fodralet ser ut att vara gjort i grå sammet. Ett tjockt dammlager har som tur är inte hamnat på själva gitarren. Förstärkaren är tung och rätt så klumpig.

Den var för övrigt på vippen att bli världens dyraste i sin prisklass. Jag parkerade utanför musikaffären. När jag kom ut med den tunga lådan stod två p-nissar där, block och penna i hand. Min bil stod på lastplats. Jag lyckades ändå övertyga dem om att jag faktiskt gjorde just det: lastade, och slapp boten ...

Att jag över huvud taget letat upp prylarna beror på att en kompis har en dotter som nu efterlyst gitarr och förstärkare på begagnat-marknaden.
Det faktum att Dotterns musikutrustning är obegagnad borde inte vara negativt. Ändå kan jag tänka att det är synd att den där drömmen aldrig blev verklighet, att inget slitage av ivriga fingrar går att spåra.

Men det är väl så det är med ganska mycket här i livet. Vi lockas av något, närmar oss det  för att upptäcka att det som nyss var så frestande i själva verket är ouppnåeligt. Med energi och arbete kommer man långt, men det ska något litet extra till också, av det där som kallas läggning eller begåvning eller snille.

Och har man väl kommit till insikt om att loppet är kört är det ändå bra att ta ett kliv in på den där marknaden för begagnat. Någon annan, med bättre musiköra och mer lust att öva, kan få ha roligt och kanske rent av roa andra!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 16, 2018

Konst att trampa på

Har haft en vecka på varmare breddgrader, även om de kunde ha varit aningen varmare. Men bougainvillean prunkade och drinkutbudet var nästan lika färgstarkt, även om jag inte provdrack utan bara förevigade det.

Så brukar det ju sägas att vi inte ska titta ner där vi sätter våra fötter, utan upp  för att se sol, himmel, vackra fasader, klättrande växter och så vidare. Fast ibland lönar det sig att rikta blicken nedåt.

För lever man på en ö måste ju havet vara viktigt, precis som fisket. Alltså har man på en bit av strandpromenaden på Teneriffa förevigat fiskaren och två kvinnor som ingår i hans liv: hustrun (antagligen) som hjälper till med näten, och så sjöjungfrun som möjligen kan fastna i dem ... allt omgivet av vågor. Snyggt eller hur? Konst att trampa på!



Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 15, 2018

Rearearearearearearea ...

Det drar ihop sig till bokrea och det får Mia i bokhörnan att välja ett helgtema som intimt hänger ihop med det. Hon undrar två saker: Har du gjort någon bokreabeställning? och
Vilket är ditt absoluta bästa reatips för i år?

För många år sedan var jag som hypnotiserad av reakatalogerna så här års. Men deras dragningskraft har minskat. Det är väl resultatet av minst två saker: det går att fynda böcker året om, och så har jag ju redan trångt i hyllorna, med både läst, omläst och oläst.

Därför försöker jag verkligen hålla igen. Men ska jag köpa något i år (svaret på om jag beställt något är alltså nej) så skulle det kunna bli "Ett litet liv" (A Little Life) av Hanya Yanagihara, för den lär vara riktigt riktigt bra på flera sätt. 

För ett år sedan gjorde jag faktiskt några riktigt bra reakap som var läsvärda. Fast då avvaktade jag tills det var HALVA reapriset som gällde ... men då handlade det om fynd ska ni veta!

Om jag ändå ska drista mig till ett bokrea-relaterat lästips tror jag att jag väljer "För att kunna leva: en nordkoreansk flickas resa till frihet" (In Order to Live) av Yeonmi Park. Detta med tanke på att det just pågår olympiska spel i Sydkorea, dit Nordkorea skickat både tävlande och påhejare som gör gemensam sak med grannarna i syd. Klart oväntat! 

Det har talats om öppning för samtal mellan de två hittills till synes helt oförenliga delarna norr och söder om den 38:e breddgraden, vilket naturligtvis vore en välsignelse. Men Yeonmi Parks upplevelser av att komma till Sydkorea från norr var långt ifrån positiva, välkommen kände hon sig inte på mycket länge. Fast livet i Nordkorea var en mardröm, svår att fatta för oss som bara läser om det.

Mia langade in en bonusfråga också: Brukar du kolla på röda prislappar?
OM. Jag älskar att fynda. Rearearearea!

Copyright Klimakteriehäxan

Ljus på övertid

Inte för att jag vill skryta med att jag är en principfast människa. Men principen att ta bort allt som har med julen att göra på Tjugondedag Knut, den har jag brukat respektera.
Så inte i år.

Tyckte det var så mörkt att de elektriska stakarna fick vara kvar i fönstren ett par extra veckor. Deras ljus gör kvällarna lite trivsammare.
Men nu får det vara nog. Inga fler elstakar på övertid. Strax är de återbördade till källaren. Vårljuset får stå för trevnaden. Det kommer väl snart, hoppas jag ...

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, februari 14, 2018

Med hjärtliga hälsningar!

Välj själv konstform och stil, berätta om tre bra tavlor/sånger, texter o s v som handlar om kärlek.

Ja det dröjde alltså till själva hjärtedagen innan jag kom åt att kika på Lyrans Noblesser och vad hon hade för påbjudet tema för denna veckas tematrio. Och nej, jag blev inte jätteöverraskad över att nyckelordet är KÄRLEK, fast glad över att hon själv lyfter fram en dikt av Gustaf Fröding ("Nypenrosa") på pallplats. 

Själv är jag inte så bra på poesi, men två diktare är jag förtjust i: nämnde Fröding och så Nicaraguas nationalpoet Ernesto Cardenal. Ett av hans "epigram" är möjligen det vackraste (och sorgligaste, och förmodligen sannaste) jag någonsin läst. Men hur jag än googlar hittar jag inte en svensk översättning. Detta är originaltexten, ur min Cardenal-antologi, för er som kan:
Al perderte yo a ti, tú y yo hemos perdido
Yo, porque tú eras lo que yo más amaba,
y tú, porque yo era el que te amaba más. 

Pero de nosotros dos, tú pierdes más que yo 
porque yo podré amar a otras como te amaba a ti,
pero a ti no te amarán como te amaba yo. 

En gruvligt grov och oauktoriserad översättning skickar jag med för att alla ändå ska fatta vad det handlar om:
När jag förlorar dig förlorar vi båda
Jag, för att du var den jag älskat mest
Du, för att jag var den som älskat dig mest

Fast av oss två förlorar du mer än jag
för jag kan älska andra så som jag älskat dig
men ingen kommer någonsin att älska dig som jag (har gjort)

Tavlan "Kyssen" av Peter Dahl var en bröllopspresent från mina arbetskamrater år 1983, och den sitter alltsedan dess på vår vägg, på väl synlig plats.

Det blir helt enkelt ingen bok i min tematrio denna gång. För som tredje kärleksyttring presenterar jag härmed "(You make me feel like a) Natural Woman" av och med ingen mindre än den fantastiska Carole King.
Med hjärtliga hälsningar!

Copyright Klimakteriehäxan (med benäget bistånd av Cardenal, Dahl och King)

onsdag, februari 07, 2018

Den mannen glömmer man inte!

Känner du någon som inte hört talas om Hans Rosling?
Jo, de måste ju finnas, men man får nog leta en stund.
För få människor har väl haft ett så grandiost genomslag för sina teorier och sin forskning som denne geniale professor i internationell hälsa, en man som sorgligt nog avled i dag för ett år sedan, bara 69 år gammal.

Jag hade förmånen att träffa honom vid ett par tillfällen. Han medverkade i en tv-serie som jag var redaktör för, "Köttberget checkar ut" om ni råkar minnas programmet, som sändes i Sveriges Television 2015. Hans Rosling var i mångt och mycket en typisk 40-talist, men en med en ovanligt spännande historia och den visste han att återge bättre än de flesta.

Han berättade dessutom gärna, och fast man hade hört mycket tidigare i andra versioner blev man lika fascinerad av ”reprisen”. Roslings energi, det djupa engagemanget, humorn och det fenomenala sättet att förvandla trist statistik till bladvändarspännande information saknar motstycke.

Att han alls ställde upp i vårt program berodde faktiskt på att jag vid första kontakten sa något smickrande om hur spännande jag tyckte ett av hans föredrag hade varit.
-Jaså, det säger du, sa Rosling skeptiskt, naturligtvis van vid inställsamma journalister. Och ställde raskt en kontrollfråga:
-Vad var det jag sa då då?
Till min lycka hade jag inte bara lyssnat ordentligt, jag kom ihåg vad jag hört och mitt svar fick hans godkännande … och min fråga om medverkan därmed ett ja! Hade jag svävat på målet misstänker jag att jag fått ett nej.


Ett proffs ut i fingerspetsarna var han, både på och utanför scenen, till och med som svärdslukare ...

Läs hela krönikan om Hans Rosling på News55.

Copyright Klimakteriehäxan

Illustrationen bygger på en förlaga från Gapminder och är en del av omslaget till Socialmedicinsk Tidskrift, häfte 6.

måndag, februari 05, 2018

Med en person i fokus

Berätta om tre bra biografier, gärna om mer eller mindre kända personer. 
Så lyder påbudet från Lyrans Noblesser denna gång. Här kommer de:

"Piaf", om den lilla svarta damen med den stora rösten. Författare är hennes syster Simone Berteaut. Alla som gillar Edith gillar boken, tror jag. I "Momone" fortsätter Berteaut berättelsen om systrarnas barndom, men då med sig själv i fokus.

"Astrid Lindgren - en levnadsteckning" skriven av en av dem som stod henne allra närmast: Margareta Strömstedt. Vi slutar aldrig att beundra och intressera oss för den fantastiska Astrid.

"Jag är Zlatan" skriven av David Lagercrantz tyckte jag var intressant att läsa. Man hör Zlatans röst. Dock saknade jag att författaren aldrig lät sig själv komma till tals, beskrev aldrig hur de där samtalen gick till, hur reaktionerna dem emellan såg ut. Sedan blev jag också innerligt upprörd när jag läste hur lite hon fick betalt, kvinnan som transkriberat alla samtalen så att hon fick något som liknade tennisarm. De två inblandade herrarna borde verkligen ha haft vett att premiera hennes jättejobb, speciellt med den enorm försäljningssuccén i åtanke. Men det var ett litet sidospår till tematrion ...

Egentligen hade jag velat ta med "Blonde" av Joyce Carol Oates, men det är väl inte en "riktig" biografi antar jag. Fast när jag läste den kunde jag svära på att Marilyn Monroe hade berättat precis allt för författaren. En sån bok ramlar man inte på varje dag! Den är helt enkelt lysande.

Copyright Klimakteriehäxan

Blötdjur i min smak

Kan det finnas någon enda människa som gillar maneter? Ja, nån forskare, kanske. Men vi som gärna badar på svenska Västkusten eller i andra hav gillar dem inte. De röda är värst, för de bränns. De blekblåa, nästan vita, är bara geleiga fast rätt otrevliga de med.

Ändå kan man tjusas av naturfilmer där de där blötdjuren seglar fram i vattnet, änglalika, graciösa, vackra. Det måste ha varit ett sådan tv-program som inspirerade den anonyme formgivare som gett upphov till maneten i glas som jag just burit hem.

Typiskt mig att falla för en glaspryl som inte är nyttig till någonting. Men mitt öga gillar, prislappen är inget att bråka om (99 kronor i det här fallet, på Lagerhaus, alla "unika") och vips! har jag en manet i min ägo. Den är fantasieggande, tycker jag. Varför har ingen skrivit sagan om den tama maneten?

Kanske har jag ärvt min förtjusning för glas av mamma. Hon älskade glas i alla dess former och hade en särskild faiblesse för de där gammeldags brevpressarna, tunga, massiva, med spännande mönster inuti.
Mamma skulle ha gillat min manet, det är jag säker på. Kan fungera som brevpress, definitivt. Fast vem behöver en sådan i dag? Skulle väl vara jag, då.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 04, 2018

Blommande vinter

Man skulle kunna påstå att jag fick inglasad balkong i present när jag fyllde år senast. Det är naturligtvis inte riktigt sant, men sant är att inglasningen blev klar just den dagen, mitt i november. Var det värt besväret och pengarna?

Faktum är att det blev stor skillnad. Till det bättre. Mina pelargoner har inte slutat blomma, nya knoppar väntar på att slå ut. Den lilla rosa rosen har inte heller gett upp, och campanulans blåa klockor är visserligen färre, men de finns där. Dessutom ställer jag ut mina tulpanbuketter för natten och det förlänger deras livstid högst påtagligt. Ingen snö har blåst in och gjort allting blött.

Just denna söndag strålar solen över oss. Där ute är det ändå snötäckt, även om det uppstår grönbruna hål i det vita. Jag kollar temperaturen på balkongen: tjugo plus! Och när jag kommer ut med kameran har solen fått upp kvicksilvret i trettio.
Måste helt enkelt ut och vattna.

Snart är det kanske en bunt plusgrader även om man öppnar de där glasrutorna som så dramatiskt förändrat klimatet i vårt lilla uterum, det som numera går att använda så gott som hela året. Ja, några riktigt iskalla dagar har vi faktiskt inte haft denna vinter, som bara fortsätter blomma.
(Bilderna är förstås tagna i dag!)


Copyright Klimakteriehäxan

lördag, februari 03, 2018

Liv med guldkant?

I många många år jobbade jag på vaktlista. Gick alltså på ett schema som omfattade alla veckans dagar, svarta och röda, sommar och vinter. Det var faktiskt jättebra. Man kunde gå till matbutiken och slippa köerna, det var härligt att kunna ta en rejäl promenad i solen en alldeles vanlig torsdag. Tvättstugan var ledig. Det hände till och med att det blev en eftermiddagsbio.

När det sedan drog ihop sig till veckoslut var det inte så mycket att tjafsa om. Ungarna hade ju en far med lediga helger, de vande sig utan problem med att mamma ibland (var tredje helg) inte var hemma, men de blev också bortskämda med tidiga hämtningar och en hel del pyssel på vardagar när jag inte jobbade.

Faktum är att jag misstänker att de allra flesta människor inte inser det ljuvliga i att ha ledigt när andra är på sina arbeten. Rena löneförmånen! Själv insåg jag det om inte förr så när jag gick över på femdagarsvecka.

Fast då tillkom ju det där med äntligen-fredag-feelingen. Hög surrnivå på bussen hem, fullt av förväntan, så påtaglig att jag t o m bloggade om det. Lite godis på kvällen, ett glas vin till middagen, det kunde bli några extra sidor i kvällsboken till och med. För att starta lördagen med en rejäl sovmorgon, långsam frukost, noggrann tidningsläsning, lite sudoku ... guldkant på tillvaron!

Visst, där är vi nu. Men när det inte är särskilt stor skillnad på helg och söcken bleknar väl ändå guldkanten lite?
Det är nog de där nyanserna i vardagen jag saknar idag, när det anses att mitt liv har guldkant. Hela tiden. Utan såväl vaktlista som femdagarsvecka. Man vänjer sig väl.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 02, 2018

Bokvår

Denna veckas helgfråga från Mias bokhörna lyder Vilken bok ligger på din första plats i vårens utgivning? (Alltså vilken vill du läsa allra mest)

I mitt fall tittar jag inte så mycket på de nyheter som nu kommer droppande i den där litterära vårfloden. I stället inväntar jag pocketupplagor av flera böcker som jag är sugen på. Bland dem finns "Skrik tyst så att inte grannarna hör" av Karin Alfredsson, "Manglade dukar och vikta servetter" av Ewa Klingberg och "En bror att dö för" av Roslund & Thunberg. Tre svenska alltså!

Mia undrar också: Hur ska det vara runt er när ni läser?
Jo tack gärna ganska tyst. Men är boken tillräckligt intressant klarar jag av en del vid sidan av, fast jag spelar aldrig musik när jag läser. Tycker det är bra att fördriva restider med böcker, på buss, tåg och flyg. Och hörböcker i bilen förstås, just nu "Och bergen svarade" av Khaled Hosseini.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 01, 2018

Het (?) tegelsten

Visst vet jag hur den en gång hamnade i min hylla: jag önskade den, jul eller födelsedag minns jag inte och det kan väl också kvitta. Någonstans hade jag läst att detta var en av de där romanerna som var nästan omöjlig att lägga ifrån sig.

Nu har det nog gått drygt tio år men boken (som kom ut 2002) är i skick som ny, det kan jag lova. "Sugar: Kvinnan som steg ut ur mörkret" var den svenska titeln, men jag ville som vanligt helst läsa den på engelska och då heter den "The Crimson Petal and the White" så det var kanske inte så konstigt att jag först trodde att jag fått fel bok.

Jag vet ju att den handlar om en ung prostituerad flicka i London i slutet av 1800-talet. Berättelsen är enligt recensenterna både gripande och spännande, med en hel del invävda överraskningar.
Det är bara det att boken är på 833 sidor. Åttahundratrettiotre. Tegelsten. Tung. Klumpig. Oinbjudande för att inte säga direkt fientlig!

Framför mig har jag en vecka som förhoppningsvis blir varm och solig. När jag packar min väska tänker jag att bara denna bok ska få följa med på resan, för att äntligen bli läst. Ska jag lyckas? Är den "het"? Håll tummarna! Vi vet ju hur lätt det är att plocka åt sig ännu en liten pocket medan man väntar på Arlanda ... och bland andra olästa här hemma finns också fler kandidater ...

Vinjetten Hett i hyllan kommer från Monika, som skriver så här: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt bortglömda, böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen.
Så på torsdagar händer det.

Copyright Klimakteriehäxan