söndag, februari 18, 2018

En dröm som sprack

Det var naturligtvis en dröm. En tonårsdröm. Inspirerad av vad? Kanske Foo Fighters. Eller något annat band som jag inte hade och fortfarande inte har en aning om hur det låter. Men en elgitarr fanns absolut högst på önskelistan, och Foo Fighters stod det på älsklingströjan.

Jo, visst fick hon en. Musikintresse ska uppmuntras! Vackert röd och blank, "Gibson Special" står det på huvudet. Vadderat fodral blev det också, kallas för Gig Bag ...
Fast det blev inte några gig. Att hon önskade sig (och fick, jo då) en förstärkare därtill hjälpte inte. För Dottern kunde naturligtvis inte spela gitarr.

Sedan har åren gått, oklart hur många. Nu letar jag fram både instrument och förstärkare. Det en gång svarta fodralet ser ut att vara gjort i grå sammet. Ett tjockt dammlager har som tur är inte hamnat på själva gitarren. Förstärkaren är tung och rätt så klumpig.

Den var för övrigt på vippen att bli världens dyraste i sin prisklass. Jag parkerade utanför musikaffären. När jag kom ut med den tunga lådan stod två p-nissar där, block och penna i hand. Min bil stod på lastplats. Jag lyckades ändå övertyga dem om att jag faktiskt gjorde just det: lastade, och slapp boten ...

Att jag över huvud taget letat upp prylarna beror på att en kompis har en dotter som nu efterlyst gitarr och förstärkare på begagnat-marknaden.
Det faktum att Dotterns musikutrustning är obegagnad borde inte vara negativt. Ändå kan jag tänka att det är synd att den där drömmen aldrig blev verklighet, att inget slitage av ivriga fingrar går att spåra.

Men det är väl så det är med ganska mycket här i livet. Vi lockas av något, närmar oss det  för att upptäcka att det som nyss var så frestande i själva verket är ouppnåeligt. Med energi och arbete kommer man långt, men det ska något litet extra till också, av det där som kallas läggning eller begåvning eller snille.

Och har man väl kommit till insikt om att loppet är kört är det ändå bra att ta ett kliv in på den där marknaden för begagnat. Någon annan, med bättre musiköra och mer lust att öva, kan få ha roligt och kanske rent av roa andra!

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. jag var med i kören Vi-som-inte-kan-sjunga

    SvaraRadera
  2. Såna finns det ju flera av nu för tiden ... men finns det orkestrar för vi-som-inte-kan-spela???

    SvaraRadera
  3. tja, maken var nybörjarsaxofonist vid 38-års ålder, han tränade och tränade - till min stora glädje - och fick på nåder vara med barnens orkester... Nu tjugo år senare tränar han fortfarande, och får vara med i tre olika storband!

    Aldrig för sent... jag har blivit sugen på att damma av mina ärvda hockeyrör (sonens gamla) och följa med barnbarnen på isen! Inlines åker jag skapligt, lite rädd för backar - för sönerna plockat bort bromsklossarna.

    SvaraRadera
  4. min bror och en kompis var runt fyrtio när de hade tid att plocka fram sin gamla gitarr... nybörjarkurser finns det gott om, men svårare hitta fortsättningskurser för vuxna (folk ger upp alldeles för lätt).

    SvaraRadera
  5. en student från Musikhögskolan kan inte kosta en förmögenhet... för att komma i gång. Varför måste man vara begåvad? Vi mår bra av musik.

    SvaraRadera