onsdag, augusti 31, 2011

Kanel + keso = sant!

Någon tipsade mig om att keso, så nyttigt och (förlåt) tämligen tråkigt, kan kryddas med kanel.
Kanel? Och keso?
Låter väl hur konstigt som helst?!

Men en duktig kock får ju inte vara feg, åtminstone inte i köket. Alltså pudrade jag kanel över färskostgrynen och åt till fruktsallad.
Hur det smakade?
Kanel + keso = jättegott! Lovar!
Hyser viss förståelse om du nu vill invända att detta inte var ett storverk som garanterar mig en plats i kockarnas himmel. Det är OK.
Idén var ju förvisso inte heller min från början ...

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 30, 2011

Tisdagstema: Det är serverat - på pippi nr 51

Vad har man för morgonrutiner?
Utan tvekan är det den där första koppen kaffe som tillhör det allra viktigaste, det som öppnar ögonen. Visserligen var jag förr i världen en hängiven tedrickare, men det blev ändring på det när Maken kom in i mitt liv. Jag klev över på hans, alltså kaffedrickarnas, sida, och så har det förblivit.

Och det är mycket som ska klaffa kring den där svarta, livgivande slurken. Muggen ska vara lagom stor, helst i tunt porslin. Tilltugget kan variera: havregrynsgröt, ägg, mackor, frukt. Och så ska man ha sin egen lilla frukostbricka. Inte vilket underlägg som helst, alltså!

Har utan framgång försökt hitta bland alla kommentarer på mina tidigare pippi-inlägg vem av mina läsare som vänligen påpekade att det fanns en artikel på Ikea som jag var ”tvungen” att införskaffa.

Jag tog tipset ad notam och gjorde rent av en extra tur till det jättestora huset i Kungens kurva. För naturligtvis ville jag ha brickan Bärbar med alla de glada fåglarna! Låter enkelt. Men det var det inte. För det var inte bara jag som ville ha den. Slutsåld var beskedet – en säljare pekade på en bricka av samma storlek men med annat mönster, vilket naturligtvis var helt ointressant för en som har pippi på fåglar.

Tre gånger gick jag tomhänt från avdelningen för kökstillbehör. Gav helt enkelt upp hoppet. Döm om min förvåning när jag häromdagen, i jakt på kokkärl som kommer överens med vår nya induktionshäll, står framför en hel härlig trave Bärbar med flygande, flaxande och ljudlöst kvittrande fåglar!

Glatt överraskad pungade jag ut med 49 spänn. Och kom hem med pippi nr 51. Nu är det serverat! Frukostkaffet väntar!
Vad kunde passa bättre denna dag, när veckans tisdagstema råkar vara MORGONRUTINER.
Kolla in fler varianter på den tidiga timmens aktiviteter här!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat: Försvarstal för mig (och dig?)

"Våra uppdateringar om trams är en av de viktigaste nycklarna till framgång på nätet. För om hela internet kan liknas vid ett stort samtal blir tramset här hårdvaluta, en viktig tillgång för den som vill göra sin röst hörd. /.../ Det är inte den som skriker högst, utan den som vågar vara personlig, rolig eller lyckas ta upp ett intressant ämne som vinner både åhörare, uppmärksamhet och till slut också förtroende."

-Emanuel Karlsten skriver krönika i DN i dag under rubriken "Trams är en viktig nyckel till framgång". Ett försvarstal för de (oss) som är aktiva i de s k sociala medierna: bloggare, facebookare och twittrare som kanske inte alltid är på väg att förändra världen men vill yttra sig ändå ...

måndag, augusti 29, 2011

Undrens tid är inne - ute

Nog vet jag att det finns människor som föraktfullt rynkar på näsan åt oss som ständigt köper blommor att ta hem: buketter, krukväxter, plantor. Men om det är lyx att omge sig med gröna blad och prunkande blommor, då är det en livsnödvändig lyx, menar jag.

Sedan är det förvisso så, att den ytterst varierande och ofta skrala hållbarheten på de där blommorna är en ständig källa till irritation. Fast de kan också bjuda på glada överraskningar, stå i veckor, skjuta nya skott, sträcka sig mot ljuset så att de ständigt måste vändas för att inte bli alldeles snedväxta.

Jag brukar med viss framgång försöka återanvända krukväxter. Alltså åker vårelden ut i balkongkrukor i slutet av maj, liksom begonior, murgröna och en och annan kalla, ibland i sällskap med en liten ormbunke som kan tänkas må bra av frisk luft. Just de där sorterna brukar trivas efter omplanteringen. I år har de gula begoniorna jag bar hem till påsk ständigt stått i knopp, blommat vecka ut och vecka in, i ett par månader faktiskt.

Men så måste jag ha gett dem för mycket vatten. De möglade. Usch! Bara att slänga. Kvar blev svarta hål där det nyss bjudits färg- och livsglädje.
Samtidigt hade två gerbera i kruka tappat sina blommor. Dock var bladrosetterna gröna och fina. Vips hamnade de i två av de svarta hålen, grönt är bättre än svart i blomlådor rent generellt. Större förväntningar hade jag inga.

Egentligen handlade det bara om en kringgående rörelse tills jag skulle köpa någon liten höstaster eller kanske ett par kryss (blomvänners smeknamn på chrysantemum).
Men vad händer?
Jo ett underverk! Varken mer eller mindre.
Den ena gerberan ståtar nu med fyra nya blommor – en mer än när den köptes. Och den andra, tro mig om ni vill, har inte mindre än SJU knoppar.
Undrens tid är inte förbi. De kan förgylla en vanlig måndag i en alldeles vanlig balkonglåda.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 28, 2011

På utkik efter nytt mode

Det Stora Varuhuset har haft visning av höstens och vinterns mode. Ett tema ska finnas i hela kåken, något om stilbrytning – därav dekorationer med byggnadsställningar och randiga plastband, sådana som normalt används för avspärrningar. Alltså slog man sig ner i förhoppningen om att få bevittna skojiga, nyskapande, oväntade idéer hämtade från klädskapare både här och där. För i de bästa stunderna är det så ett modekalas funkar: som en konstutställning, fast i textil och åtminstone i teorin bärbart.

I sanningens namn blev åtminstone jag tämligen besviken. Ett 50-tal s k ”entreer” rann fram på catwalken, som denna dag befolkats med ganska mogna, inte supermagra modeller – en av dem en alldeles äkta kändis, Alexandra Charles, som faktiskt fyller pensionär senare i år! Det syns förstås inte på henne, men ändå sympatiskt att plocka in sådan ”gammal gumma”, inte sant?

Vad kunde man då läsa ut av de plagg som paraderade framför våra ögon? Jo, att rött och svart är bra (ingen nyhet, anser jag). Att djurmönstrat lever, såväl på kläder och skor som på väskor (absolut ingen nyhet). Att grått är en flitigt förekommande färg i olika nyanser. Pälsen lever, både fusk och äkta, gärna i krage eller som kant på koftor och jackor ("ingen glamour utan päls", sas det). Och att långbyxor ofta bärs så att de ser tvärrandiga ut, eftersom de sitter så himla tajt på benen. På den punkten ber jag att få anmäla viss tveksamhet, medan rött, svart, grått, päls och djurfläckigt redan finns i min garderob från förr.

Inte en enda långkjol fanns med. Kjolarna slutade på olika avstånd från golvet, fritt fram att välja efter egna ben, helt enkelt, även för den som är hysteriskt angelägen om att verka trendig. Däremot syntes genombruten spets, lite rutig tweed och glitter till kvällsbruk.

Summa summarum såg vi en lång rad fullständigt tänkbara kläder, vi slapp förstås se prislapparna. Men de där överraskningarna, de där konstutställningsvibbarna, de uteblev.
Däremot kan man få dem i skyltfönstren, än en gång. Det visar sig att NK köpt in en expert på området som verkar besitta både fantasi och humor, långt mer än kollegor i branschen. JoAnn Tan heter hon, född i Malaysia och med ett förflutet hos Moschino.
Det tar henne 2-3 månader att planera för en skyltning, har hon berättat.

Så här får ni gotta er i några av kreationerna som ingen någonsin kommer att bära: stövlarna med klackar som veritabla styltor, mössorna som skulle få varenda kotte att vända sig om för att titta noga på till och med i den vildaste snöstorm. Klänningen som ser ut som något med rötterna i Gustav III:s hov är gjord av plastband, och hon som håller för ögonen (översta bilden) kanske just drömmer om en galen kreation från Vivienne Westwood eftersom hon tröttnat på alla de ”vanliga” plaggen medan något särskilt "nytt" inte synts till?

Det finns en till fördel med att nöja sig med modeparaden i fönstren ut mot Hamngatan. Man behöver inte stå i kö, inte armbåga sig till en stol, inte bry sig om öppettider – och med mina bilder som hjälp behöver man ju inte ens ta sig till Stockholm!




Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 27, 2011

Byte till yngre och snyggare ...

Bull-teve är nästan ett fult ord nu för tiden. Men vi har envist haft vår kvar. Jag har blivit övertygad om att just så skulle man göra om man ville vara aldrig så lite miljövänlig: håll fast vid den gamla tjocka apparaten så länge som möjligt!

Nu blev det omöjligt. Utan förvarning blev hela bilden knallröd och dessutom diagonalrandig. Visst, det gick över några gånger och allt var som vanligt igen – men så, vips! var världen röd än en gång. Och när då en tekniskt bevandrad människa ställde diagnosen ”något med bildrör” och kryddade med ”viss ökad brandrisk” var saken avgjord: mitt under friidrotts-vm måste ett byte till.

Så nu domineras hela vardagsrummet av en jättestor teve. Nog för att jag muttrade redan i affären om att en lite mindre borde räcka. Men likväl for vi hem med en 40-tummare. Jo, jag vet: de flesta tycker inte att det är alls särskilt stort, inte nu längre.
Det blir bara att hacka i sig, hänga om tavlorna, låta det rektangulära svarta hålet regera när det inte är något att titta på i någon av alla kanalerna.

Kanske var detta ännu ett steg mot ålderdomen, den tid då man inte kan göra så mycket annat än att sitta framför dumburken, hoppas på sällskap av en kändis i närbild, tävla i frågesport med supertaggade lag som verkligen inte har något emot att kliva in i storformat hos folk.

Bytt är bytt, kommer aldrig igen heter det ju. Det gäller naturligtvis en gammal teve som dessutom är en potentiell brandbomb.
Och visst är den nya smärtare. Men tjock-teven och jag, vi hade en del gemensamt, och vi har trivts utmärkt ihop. Till denna dag, då relationen tog slut och efterträdaren står på plats, yngre och snyggare.
Fast ofantligt stor. Antagligen vänjer man sig – man gör ju det, för det mesta …

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 26, 2011

Veckans fönster är BORTGLÖMT

Häcken har växt kämpahög. Om Törnrosa sussar på sitt söta öra därinne bakom fönstren, som man åtminstone ser översta karmarna på, vet vi inte. Men lite sagostämning råder ändå kring den av klarblå himmel och sommargrön växtlighet inramade röda stugan, där ingen verkar ha varit på länge. Bortglömd, helt enkelt.

Veckans fönstertema är alltså BORTGLÖMT. Många fönster som hamnat i glömska hittar du med största säkerhet om du klicka dig vidare till Susanne här.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 25, 2011

När ägget får fötter: Pippi på fåglar 50

En sak som roar mig är att leta efter presenter som mottagaren inte önskat sig, inte väntar sig – men som ändå ”går hem”.
Och erfarenheten säger mig att det inte behöver handla om något storslaget. Tvärtom kan det där lilla extra som framkallar ett leende eller rent av ett glatt fniss sätta knorr på ett firande.

Nu senast var det Sonen som hade bemärkelsedag. Önskelistan var tom. Behoven välkända, traditionella: tröjor, kalsonger, strumpor, bok. Visst, användbart alltihop, och att slippa betala dem med egna pengar betyder förvisso ett minskat tryck på plånboken. Men hur kul är det om födelsedagsbarnet bara, endast och uteslutande får de där pliktartade gåvorna?

Jag har länge vetat om att det finns, och letat efter, speciella äggkokare för mikrougn. Inbillat mig att det är en praktisk grej: medan frukostkaffet sipprar genom filtret blir ägget alldeles lagom kokt, utan passning. Har letat efter de där kokmanickerna, men de har alltid varit slut – en hint om att de, faktiskt, fungerar och är praktiska, har jag tänkt.

Så än en gång gick jag till avdelningen för husgeråd och letade. Fann inget, inte nu heller … men frågade en i personalen. Hon knappade lite på datorn och tipsade mig sedan om att på andra sidan staden fanns de. Och jag kuskade dit.

I vackert papper slogs den in, äggkokaren som såg så mycket roligare ut än jag hade förväntat mig: ett vitt ägg på gula (höns)fötter! Med lite vatten i botten ska gulan sedan kunna bli precis så lös eller hård som man vill ha den. Ett tips att ta på allvar följer med den lilla apparaten: om ägget är så stort att plastskalet inte går att stänga – byt till ett mindre ägg! Annars är det risk för explosion.

Har han testat sin present än? Vet inte, men vet att han log brett när han satt på plastfötterna och kunde ”ta in” hela härligheten. Lite som ett Kinder-ägg för vuxna. Även om man får lägga dit innehållet själv.
Jag köpte naturligtvis en till mig också, hur skulle jag kunna motstå? Och kan därmed lägga till nummer 50 i serien ”Pippi på fåglar”.
Samt kanske inspirera någon till att igen försöka svara på frågan om vad som kom först, hönan eller ägget. För när ägget fått fötter kan ju inte steget till fågelstadiet vara stort - eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 24, 2011

Pippi på fåglar 49: En åldrad skönhet

Återkommande besökare här på bloggen kan kanske dra sig till minnes att jag ägnat mig en hel del åt fåglar, under samlingsrubriken ”Pippi på fåglar”. Det hela gick ut på att jag upptäckte att jag samlat på mig massor av fåglar i olika skepnader, storlekar och funktioner – utan att egentligen veta om det. Så trodde jag nog att jag hade satt stopp, stött på de pippi-varianter jag ville dela med mig av, somliga med, andra utan en egen liten historia. Men man ska aldrig säga aldrig … för nu är "Pippi på fåglar" här igen! Klicka på etiketten "pippi" under texten så hittar du alla de tidigare 48 publicerade varianterna!

Året var 1955, det tror jag mig veta med viss bestämdhet. Julen närmade sig. Och med den ett kärt återseende: en av mina ”stora” kusiner skulle komma hem till Sverige igen. Året innan hade hon, 17 år gammal, följt med till en av New Yorks förorter när min morbror och hans familj besökt sitt barndomsland.

Själv var jag förstås för liten för att förstå hur stort steg det där var: att ta klivet rakt över Atlanten, från det värmländska jordbrukslandskapet med röda stugor till det amerikanska villaområdet med Manhattans skyskrapor lätt åtkomliga. Den unga flickan kunde ingen engelska, saknade utbildning, hade bara sin ungdom och släkten att lita på. Men fortfarande var USA på 50-talet drömmarnas land.

Snart var kusinen etablerad i sin nya hemmiljö. Hon fick jobb, hon lärde sig naturligtvis språket. Och efter ett år hade hon tillräckligt med egna pengar för att åka tillbaka över det stora havet, till mamma, pappa, syskon. Alla vi andra i släkten väntade också ivrigt, vi umgicks gärna och ofta på den tiden.

När hon kom hem hade hon otroligt mycket bagage. Det skulle visa sig att det mesta skulle stanna kvar i Sverige: det var presenter. Till och med jag, en av de allra minsta kusinerna, fick minsann något från det omsusade Amerika: en mörkblå, klockad kjol i matelasserat tyg med tryckta små gula och rosa hästskor på. Till kjolen en matchande gul stickad tröja med krage och knappslå av kjoltyget. Jag minns exakt hur det såg ut, vissa kläder glömmer man inte eftersom de bär på en egen historia!
Och så, pricken över i: en brosch föreställande en papegoja.

Kjolen och tröjan utlöste vederbörlig beundran på julgransplundringar och andra evenemang som hörde säsongen till. Ingen hade något liknande! Det fluffiga som gjorde de sydda rutorna lite bubbliga säckade ihop efter många tvättar, plaggen försvann så småningom.
Men det gjorde inte papegojan.
Den satt kvar på sin guldblanka gren, stirrade uppfordrande med sitt enda röda öga, stundtals kunde man nästan inbilla sig att den flaxade till lite med de turkosblå vingarna, medan den typiska kraftiga näbben hölls redo att nypa till (jag försökte en gång bli "vän" med en liten levande goja, men blev avvisad å det bestämdaste med ett ilsket ömmande finger som minne ...)

Alla vet ju att papegojor kan bli riktigt gamla, 100 år är inte ovanligt. Min var borta ganska länge, inburad i en liten låda i Barndomslandet, men när vi återsågs var det med igenkännandets glädje. Den hade inte åldrats så vitt jag kunde se, utan bevarat sin skönhet. Jag använde den häromdagen, efter ännu en period då den hamnat i glömska.
Nu är den på väg mot sin 60-årsdag. Och måste därmed vara en av mina allra första fåglar i den där samlingen, som jag fortfarande inte riktigt vet att jag har …

Och kusinen då, undrar ni kanske, vad hände med henne?
Jo hon blev fast Over There, med yrkesliv, man, barn, barnbarn. Rätt som det är kommer hon på besök. Men med åren har vi kommit längre från varandra, inte bara på grund av det geografiska avståndet, som det så ofta blir. Nästa gång vi hörs av måste jag hur som helst berätta om min brosch, papegojan som givaren alldeles säkert glömt!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om barn - och skönhet

"Mina barn ska veta när jag är förbannad, när jag är glad och när jag är fundersam. Ditt ansikte berättar en historia, och det ska inte vara en historia om besöket hos plastikkirurgen."

-Hollywoods kanske största stjärna, Julia Roberts, i intervju med tidningen Elle. Fast det är klart ... ser man ut som hon gör så är väl behovet av kniven mindre ...

tisdag, augusti 23, 2011

Tisdagstema TEXT - och bild, förstås

Det finns ett superlyxigt hotell i Anacapri, högt över havet på Capris klippor. Fem stjärnor har det begåvats med i guideböckerna, möjligen skulle det få fler om skalan tillät det. Hotellet har också en restaurang som Guide Michelin anförtrott två av sina, i branschen så hett eftertraktade, stjärnor.

Det var här som det ingicks en högst hemlig och väldigt kunglig förlovning för inte så länge sedan, även om de unga tu förmodligen numera gärna förtränger minnet - Madeleine och Jonas blev som bekant inte mer än ett kortvarigt mellanspel när de väl bytt ringar. Och detta är heller inget hotellet i fråga använder i sin marknadsföring, det skulle ju eventuellt kunna få motsatt effekt på romantiskt sinnade personer. Men Capri-borna vet och kan berätta.

I lobbyn på det här tjusiga hotellet (ja längre in än så kom jag aldrig) finns det gott om intressant konst, fantastiska blomsteruppsatser, märkesbutiker i högsta prisklassen och diskret personal. På en vägg strålar uppmaningen ut: Let there be light! Jag tror att det också är ett konstverk, det verkar åtminstone inte vara en annons för elapparater.

Kanske är tanken den att vi ska stanna till, fundera över hur vi bäst sprider ljus över vår omgivning, med eller utan förlovningsplaner? Kanske är det ett mantra att mota hösten med: låt det inte mörkna redan, låt sommaren överleva en stund till?!
Eller så är det ett bibliskt motiv ända från skapelsens första gammaltestamentliga dag: Varde ljus!

Tolkningen är som bekant fri. Men bilden kom jag genast ihåg när det stod klart att temat för veckans tisdag är TEXT. Fler bidrag här!
Och kanske kan jag fresta dig med två klick till, på klart sevärda texter som jag fotograferat, inte i Italien utan på Södermalm! Kolla den här och den här!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 21, 2011

Skolstartsmåndag

Den här måndagen är en stor dag i många människors liv.
Skolorna börjar. Etta-gluttarna gör debut. Många av dem längtar, har längtat länge efter att bli ”stora”, riktiga skolungar. Andra barn är lite oroliga inför det lite skrämmande, okända, som väntar.

Två anekdoter minns jag i sammanhanget bättre än andra. I det ena fallet är det en av mina vänner som jagar på sin son. Det är andra dagen i första klass, pojken drar benen efter sig, pappa skyndar på. Barnet förstår inte brådskan.
-Du måste komma i tid till skolan, säger den vuxne förmanande.
-Till skolan? Men där var jag ju i går! svarar den förundrade gossen, som alls inte förstått hur hans liv skulle komma att te sig i åratal framöver.

Det andra ögonblicket jag minns stod Dottern för. Vi var väl kanske i månaden maj när hon en dag tittar med en sjuårings största ögon på mig och påpekar med viss oro i rösten:
-Men mamma, jag ska ju börja i skolan snart!
Jovisst, det var dags. Fast en hel sommar skulle finnas att njuta av innan det ringde in. Jag sa något lugnande, men Dottern lät sig inte nöja.
-Ja men jag har ju ingen SKOLVÄSKA!

Man ska ha skolväska. Det är viktigt. Den bör helst vara ergonomiskt riktig (ryggsäck!) och av stabilt material – men det är bara föräldrasynpunkter. Barnet har andra urvalsprinciper. Minns min egen förtvivlan när min pappa ansåg sig ha gjort ett fynd: han försåg mig med en ytterst präktig portfölj i riktigt läder, ljusbrun. Portfölj! Vem hade portfölj? Vem ville ha portfölj? Inte jag i alla fall, ingen annan, absolut ingen, hade något så konstigt att kånka runt skolböckerna i. Och portföljen var tung till och med när den var tom!

Annat var det den terminsstarten när jag fick en fullständigt moderiktig ”bag”. Ja, modellen är kallades så, vi rör oss ju i forntiden här som ni förstår. Min bag var rutig i glada och pastelliga färger och helt enkelt jättefin, även om plasten sprack rätt snart.
På senare år, det måste ha varit i gymnasiet, skulle man ha något som kallades ”doktorsväska”. Min var rutig i svart och vitt och blev en kär följeslagare. Däremellan fanns det lite olika kassar och andra modeller.

De där skolväskorna blev alla, oavsett design, väldigt tunga. Papper väger. Nutidens föräldrar vet att den allra bästa väskan är just av ryggsäckstyp. Men tro inte att dagens skolbarn accepterar en ryggsäck vilken som helst – här blir det också vissa varianter som duger, medan andra är hopplösa gubb- eller töntmodeller.

Ändå tycker jag att man måste lyssna på sitt barns önskemål om hur den där viktiga väskan ska se ut, speciellt för förstaklassare. Den är en symbol för inträdet i en helt ny fas, den ska rymma viktiga papper, som kan förvandlas till livsavgörande kunskaper i framtiden.
Inte ska väl sådant bäras i fel sorts väska?

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 19, 2011

Barnsligt i Veckans fönster

De sitter och läser i ljuset från fönstren, där lamellskivorna så gott som alltid är tvärställda för att släppa in så mycket luft som möjligt. Den där sortens fönster är vanliga på varmare breddgrader - i Sverige finns de knappast, tror jag.

Just de här ungarna finns i Venezuela och de läser barnböcker som kommit till deras skola genom Banco del Libro, "Bokbanken", som fick Astrid Lindgren-priset ALMA för några år sedan, eftersom organisationen gjort storstilade insatser för att bekämpa analfabetismen - och bristen på böcker.

Att förse barn med läsning är en alltigenom god gärning. Jag tillhör dem som tror att det är bra vad de än läser, så länge de läser något över huvud taget. Förhoppningsvis får de här grabbarna upp vanan och fortsätter att kliva in i böckernas värld också i vuxen ålder. Där finns ju så mycket att hämta! Det vet vi som haft lyckan att hitta in i den världen redan tidigt!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är en fotokedja bloggare emellan som har en ny edition varje helg.
Du kan kolla hos Susanne, så hittar du säkert många spännande bilder på veckans tema, som är BARNSLIGT!

torsdag, augusti 18, 2011

Vi står inför ännu en fas ...

Människan genomgår en massa faser. Det är inte valfritt, det är bara att bita ihop och knalla vidare. Den vi just nu står inför är lämna-sommaren-och-inse-att-det-är-höst-och-och-snart-blir-vinter-fasen. Fasansfullt? Nja.
Ofrånkomligt när almanackan säger "andra halvan av augusti" och kvällarna blir mörka – ja, hur skulle annars kräftlyktorna ta sig bra ut?!

Men faktum är ju att det finns saker man inte alls behöver sakna. Getingar, till exempel, vem saknar att de försvinner? Dessa ilskna varelser som surrar kring varje picknickfilt, som trasslar sig in i vagnen till en sovande baby, som bygger bo på de minst lämpade platserna, som omöjligt går att locka bort från köttbiten på lunchtallriken när man nu ändå vill ta chansen och äta utomhus innan solstrålarna blir för sneda! Inte för att alla dör av ett getingstick, men det finns faktiskt de som gjort det. Farliga djur, helt enkelt. Nä, getingarnas försvinnande från vår närhet är enbart positiv.

Så har vi det där med åskan. Befinner man sig i en tätort känns den sällan riktigt hotande. Men ute på landsbygden – usch! Varje träd är en möjlig nedslagsplats, varje kulle fel ställe att vistas på. Minns som det var i går hur det kändes i Barndomslandet när himlen svartnade och mullret rullade in. Ofta gick larmet, den frivilliga brandkåren slängde sig iväg, medan vi ängsligt undrade: var? hur? vem? Och rätt som det är får vi veta att en människa träffats av blixten med katastrofal följd. Nä, de där åskovädren saknar vi inte.

Hur jag än försöker kan jag alltså inte hitta något positivt med vare sig getingar eller åska. Säkert finns det fler fenomen som vi klarar oss jättebra utan de närmaste sju-åtta månaderna eller så. Fundera, leta upp dem, sök tröst i att de där sommarens otrevligheter snart är överstökade för den här gången.
Det är inte valfritt, bara att bita ihop och knalla vidare, som sagt. Det är ju ändå bara en av dessa faser vi måste gå igenom!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 17, 2011

Att tänka symmetriskt - eller inte

Vi kan kalla henne Rut.
Hon kommer och städar hos mig ibland, men vi ses just inte, eftersom jag jobbar på mitt håll samtidigt som hon jobbar åt mig.
Rut är betald med pengar vitare än snö, åtminstone om man jämför med nederbördsresterna som brukar ligga på Stockholms gator framåt mars.

Rut har sina rötter i en kultur inte särskilt lik min. Men städa kan hon, inga problem med det. Fast det finns en lustig skillnad mellan mig och henne. Rut tänker symmetriskt. Allt ska stå rakt i hennes värld. I min är det inte så. Ni vet hur det är, man har något stillebensaktigt i tankarna när man ställer upp prylar, saker som mest är till för ögat, inte för nyttan. Former kan matchas mot varandra, färger likaså. Detaljerna kan göra skillnad, tänker jag.

Denna vår lilla kulturkrock yttrar sig så, att varje gång jag kommer hem när Rut har gjort sitt går jag omkring och flyttar de där sakerna. Det Rut har ställt i mitten på ett bord vill jag ha mer åt ena änden. De prylar hon ställer upp i räta led går jag och flyttar i ett annat mönster.
Och hur skulle hon kunna veta att jag vill att det en gång mödosamt hopknåpade svartsticksbroderiet ska synas – och att skålen med eterneller enligt mitt sätt att se ”ska” stå på kanten?
Om jag tänker närmare på saken tänker Rut nog mer som min föräldrageneration tänkt i årtionden: det ska vara ordning och reda, se rejält ut. Symmetriskt, helt enkelt.

Ordning och reda är det också med betalningarna: efter varje gång som Rut varit hemma hos oss får jag ett brev från Skattemyndigheten, som vill bekräfta att jag faktiskt nyttjat hennes tjänster. Faktum är att jag är djupt tacksam att Rut finns, hon gör mitt liv mycket enklare.
Jo, jag vet – och stöter på reaktionen i min omgivning – att man egentligen ska städa själv. Alltså skulle samma omgivning kunna fnysa ilsket åt mitt konstaterande att vi inte delar synen på symmetri, hon och jag.

Men jag ser det mer som en liten lustig kråka i kanten, en skillnad jag lätt kan leva med. Inte tänker jag ta tag i saken och förklara varför jag ställer saker som jag gör. Inte heller behöver hon förklara varifrån den heliga principen om symmetri kommer i hennes liv.
Vi måste ju ha rätt att vara lite olika, vi människor. Även om vi har det gemensamt att vi uppskattar god städning. Och även om en av oss är mer förtjust i svartsticksbroderi än den andra.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om en kunglig nyhet

"Republikanska klubben kan knappast förelägga ett nygift par att leva i celibat trots att vi säkerligen är många som hade önskat oss just det. Men det värsta av allt, vet ni vad det är? Jo, jag undrar om jag inte tycker att det är lite lattjo också. Det är förstås hemskt, men jag kan inte förmå mig att sitta med rynkad panna och ropa på republik just nu."

-Bloggaren Jinge (enligt egen uppgift republikan) har fått lite ångest över hovets besked att kronprinsessan är gravid. Samtidigt tittar Ebba von Sydow i kristallkulan, utropar "Äntligen!" och förutspår att barnet kommer att heta Oscar, Lovisa eller Ingrid.

tisdag, augusti 16, 2011

Tisdagstema: Favoritmöbel

Har jag en favoritmöbel?
Fick verkligen ta mig en funderare på saken när tisdagstemat denna vecka blivit känt.

Visst, i Barndomslandet finns ett gulligt vitlackerat runt träbord med två tillhörande stolar, allt snickrat av min farmors far – men någon bild har jag inte.
Sängen är ju alltid en möbel som utövar stark dragningskraft, fast särskilt speciell ser den faktiskt inte ut.
Den oumbärliga toastolen då? Nej, den kan jag ju inte ta ...
Soffhörnet jag gärna kryper upp i finns i en drygt tjugo år gammal Ikea-soffa, föga bildmässig.

Drömmöblerna, som Jetson och en eller annan Arne Jacobsen-skapelse, har aldrig blivit verklighet, eftersom prislapparna är så trista (och Jetson har dessutom blivit mindre bekväm att sitta i med åren ...)

Men så inser jag att jag kanske har en favorit, en alldeles ny bekantskap. Den finns på jobbet, i ett rum dit jag nyss flyttat. Det är en smäcker korsning mellan stol och fåtölj i norsk design, från Møremøbler. Formpressat trä, stål och ylletyg bjuder på suverän sittkomfort. Lätt är den också. Skulle gärna ha den hemma. Och hade jag vetat det för ett halvår sedan hade jag kunnat få två stycken för ungefär en tusenlapp på en nätauktion ... men det är så dags att upptäcka det nu.

Hur som helst har jag bestämt mig: detta är en möbelfavorit!
Och om du vill kika på fler favoriter i heminredningsbranschen så klickar du bara här!

Copyright Klimakteriehäxan

Sif Ruud - en äkta stjärna

Jag önskar att jag hade känt Sif Ruud. Ända sedan hon var Madam Flod i Hemsöborna, trånande efter Allan Edwalls Carlsson, ängslig mor till den vuxne sonen, har hon omgetts av en sorts förklarat skimmer. Det var 1966! Svartvitt! Alla tittade!
Eller tänk när hon och Irma Christensen skulle bada i ”En vandring i solen”, många år senare.

Just de två rollerna dyker upp i minnet när jag får veta att hon är död, efter ett 95 år långt liv. Hennes prestationer på film och teaterscen är så gott som oräkneliga. Vilken skådespelerska! Det var något speciellt, något med den där rösten, stundtals nästan lite sprucken. Det var något speciellt med den där kroppen, den blev förvisso äldre men med en länge bibehållen grace. Och det var något med den där blicken, den som gick genom tv-rutan, den som fick oss att verkligen lyssna, ta in den där människan hon gestaltade.

Vad vi i publiken såg fanns inga divalater. Vi såg en tant, en farmor eller mormor vi gärna hade tytt oss till. Unga kollegor såg en förebild, en lärare som hjälpte många förmågor på vägen. Sammantaget var hon en tvättäkta stjärna, varken mer eller mindre.
Jag önskar verkligen att jag hade fått lära känna Sif Ruud. De som gjorde det måste ha blivit rikare.
I brist på personliga intryck får vi väl titta på repriserna som kommer att visas till hennes ära.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs om henne i SvD, och i DN.

måndag, augusti 15, 2011

Den perfekta bilden av åldrande

Häromdagen citerade jag Jan Guillou om att åldras – ”man kan bara planera fram till hjärnblödningen”, konstaterade han kallt. Och det har han naturligtvis rätt i. Men det gäller ju att ta till vara tiden, att inte bara slå sig till ro och vänta. Så det gör ju bevisligen inte han heller, som vid 67 års ålder just inlett en boktrilogi vars första del kommer ut i höst.

En dag för inte så länge sedan fann jag mig plötsligt stå inför den perfekta bilden av åldrande. I källaren i huset i Barndomslandet, där det inte förvaras mat i nämnvärd omfattning, hade ett gäng potatisar blivit liggande, bortglömda sedan länge. Det var lätt att konstatera att de passerat sitt bäst-före-datum och att inte ens en ”sista förbrukningsdag” gick att åberopa.

Knölarna var helt enkelt slut. Skrynkliga, hopsjunkna, lite skorviga och torra, utan spänst. Steget till förruttnelse var kort, det kunde man också se.
Men där fanns också något annat: hopp.
För hur ska man annars tolka de i vissa fall meterlånga groddarna som sökt sig mot den lilla ljusspringan som dörren lät slippa in? Där fanns livslusten, fortsättningen, framtiden. Och näringen stod den äldre generationen för, det vill säga den gamla potatisen.

Just i potatisarnas fall var det visserligen kört. De hamnade i komposthögen. Men för oss andra, som med viss ängslan betraktar åldrande, på nära håll eller på lite avstånd, bjuder de trots allt på en strimma av framtidstro. Det finns kraft inombords, kraft som inte låter sig kvävas! Kraft som vill fram, upp, ut!
Vi får ta vara på den, efter bästa förmåga. Samt minnas de knallpigga 80-plussare vi stöter på alltemellanåt.

Sedan kan vi ju också se till att äta upp den potatis vi har köpt. För det är ju ändå som födoämne och inte som filosofisk stimulans vi burit hem den där knölpåsen från butiken.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 14, 2011

Ett inköp för mycket?

Råkade du handla lite väl mycket när det var rea, och rea på rean?
Eller förköpte du dig den där dagen när temperaturen kröp neråt och skyltfönstren skrek ”Höstens nyheter är här”?
Visst kan det väl ha blivit några kronor, och rent av några kronor för mycket för din privata plånbok. Men det finns tröst: alltid någon som shoppat mer, som glömt köpstoppet hemma, som förträngt den redan rådande trängseln i garderoben, som slagit till på något som förmodligen aldrig ens blir använt.

Någon har till exempel nyligen köpt en vit klänning, halterneck, vid kjol till strax under knäna, för 30,5 miljoner kronor. Det var inte jag som var köparen, Marilyn Monroe och jag har visst inte exakt samma storlek (om vi behöver leta en förklaring). Klänningen, den världsberömda, som blåste upp så sexigt när hon stod över ett utblås på en trottoar i filmen ”Flickan ovanpå”, den är vid det här laget 56 år gammal och blir ständigt dyrare. Säljare var för övrigt den inte heller helt okända Debbie Reynolds, sångerska och skådespelare, som sägs ha köpt den där blåsan (!) 1971 för 1300 spänn – ett klart mer hanterligt pris …

Nu kan du andas ut och plocka fram den där påsen du klämde in i garderobens mörkaste hörn, i ett förtvivlat och hopplöst försök att förtränga ännu ett onödigt inköp. Häng upp klänningen, släta ut den lite med handen, njut av känslan i det lena tyget och tänk: den kostade trots allt inte så himla mycket … inte om man jämför …
Självbedrägeri? Jovisst. Men du kan ju inte gå omkring med ångest för den där shoppingturen hela vintern, den årstiden är mörk nog ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 13, 2011

Släktforskning ger historia - och historier

Släktforskning är en hobby som allt fler verkar ägna sig åt. Den som gräver efter sina rötter kan få ytterligare inspiration i tv-serier som följer kändisars anor bakåt i tiden. Alla hittar naturligtvis inte länkarna till kungligheter, notoriska våldsverkare eller annat som kan ge släktträdet lite kittlande krydda, men kyrkböckerna verkar ändå kunna bjuda på tillräckligt mycket information för att den energiske forskaren inte ska tröttna.

För egen del har jag faktiskt flera släktforskare i omgivningen. Rätt som det är hittar de gemensamma anfäder, ibland konfererar de om äktheten i den information de hittat, ibland upptäcker de helt enkelt nya och i allra högsta grad levande släktingar, som är potentiellt trevliga bekantskaper inte bara via datorn utan också IRL.

Mitt eget intresse för generationerna bakåt i tiden är väl egentligen generande litet. Nog för att jag inser att man ska veta varifrån man kommer, men mitt sug efter den sortens kunskap har aldrig trängt sig på. Snarare är det väl så, att den kunskapen tränger sig på mig numera. Vilket kan få mig att inse, att det naturligtvis kan vara intressant, att det finns historia och inte minst historier att berätta.

Ta till exempel det som hände när koleran härjade. Året var 1857 och min morfars farfar Jan Degerman, 60 år, blev smittad. Så också hans fru Maria Nilsdotter, jämngammal med seklet.
Kolera är en vedervärdig och förfärligt smittsam sjukdom som medför en plågsam död i utmattning och uttorkning efter diarré, våldsamma kräkningar, muskelkramper och olidlig törst som inte går att släcka.

En dag i oktober avled Jan och dagen därpå Maria, hur länge de hade varit sjuka är oklart. Den muntliga traditionen uppger att de låg ensamma i stugan, att ingen tordes gå in för att bistå dem i deras nöd, att Maria låg kvar sitt sista dygn i livet med sin makes lik vid sin sida. Av de sex barnen som överlevt späd ålder bodde tre kvar hemma. De togs uppenbarligen till något annat hus. Den yngste, August, min morfars far, var bara 13.

Så blev det alltså jordfästning. Men på den vanliga kyrkogården fick inte kolerans offer begravas. En udde i sjön Värmeln utsågs till speciell begravningsplats och dit forslades de döda. Jan och Maria fick en dubbelgrav, med två naturstenar som markering i en med mindre stenar avgränsad fyrkant. I dag får man skärpa blicken för att se den.

I sommar har jag varit på den där kolerakyrkogården för första gången som vuxen – en direkt effekt av att släktforskning pågår. Det är en vacker plats, tallbevuxen, klädd med blåbärsris och med utsikt över sjön.
En bit in på 1900-talet restes en minnessten och på den står namnen på de sex sockenbor som föll offer för den där epidemin, två av dem alltså mina förfäder, vars olyckliga öde naturligtvis delades av många, men inte blir mindre sorgligt för det.

Då är det mer uppmuntrande att veta, att jag till släkten numera också kan räkna Lars Magnus Ericsson, vanligen förkortad till LM.
Vilket jag inte heller kände till förrän grävandet efter mina anor hade pågått ganska länge. Kan bara beklaga att bandet är så långt och tunt att det blir stört omöjligt att hävda, att jag borde ha del i dagens Ericsson, it-jätten med vilken jag också måste anses ha gemensamma rötter ...

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om döden

"Jag är 67 år och läser redan dödsannonser över bekanta. Det går inte att planera mer än att jag ska hålla fram till hjärnblödningen. En tröst är att Ivar Lo-Johansson skrev några av sina bästa böcker när han var i 80-årsåldern."

-Jan Guillou visar upp en pragmatisk syn på åldrande när han intervjuas i dagens DN, men andas ändå lite optimism. Själv har jag nyligen lyssnat klart på Tomas Bolmes inläsning av Guillous "Inte om det gäller din dotter". Suverän uppläsare, spännande historia. Man ska kanske inte jämföra - men Guillou skriver oändligt mycket bättre än sin forne vapenbroder Leif GW Persson. Fast den senare har förvisso andra kvaliteter.

fredag, augusti 12, 2011

Veckans fönster är gröna

Öppna ditt fönster, släpp in lite sol! Glöm den snö, som föll i fjol, tänk på rosor och viol! Eller möjligen på den spanska bougainvillean, som inte bara matchar den gröna fönsterkarmen med sina blad utan dessutom lägger till de rosalila blommorna.

Det är nu det gäller att ta vara på alla chanser att öppna sina fönster därhemma. In med sensommarvärmen, andas djupt, njut! In med den svalare nattluften, sov gott! Plötsligt måste påslakanet kompletteras med ett tunt täcke igen, efter en lång tid med exotiskt varma nätter. Men fönstret, det fortsätter att vara öppet.

Naturligtvis måste man också få in friskt syre i djupare källarvalv, där tjocka murar skyddar mot alltför påträngande sommartemperaturer. Och utanför fönstret nedan, i Foresterian på San Michele, är det förvånansvärt grönt - Capri kanske aldrig blir så där torrbrunt som andra trakter kring Medelhavet kan bli?

Medan du kikar in och ut i olika fönster som du hittar vägen till här kan du passa på att fortsätta nynna på den urgamla slagdänga som jag hämtat mitt inledande citat ur. Så här låter hela refrängen (text av Börje Larsson) - med ett budskap som vi nog borde ta på största allvar - kom ihåg: man ska aldrig förakta ett lyckat grötrim!

Öppna ditt fönster, släpp in lite sol,
glöm den snö, som föll i fjol,
tänk på rosor och viol!
Lätta ditt sinne och tag livet glatt,
så får du säkert lyckan fatt.
Låt ej sorg och bekymmer få trycka dej,
utan ta några blommor och smycka dej.
Så tag och öppna ditt fömster, släpp in lite sol,
tag en minut och titta ut.


Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 11, 2011

När boktitlar tappar en bokstav

Twitter är ingenting för mig. Det bestämde jag för länge sedan – det finns ju gränser för hur många ”plattformar” man kan finnas på och ägna sig åt. Men nu har jag blivit uppmärksammad på ett tweet-flöde som faktiskt är så kul att jag rent av överväger att ändra mig.

En sorts stafett har nämligen uppstått mellan twittrare, och inte vilka twittrare som helst utan sådana som gillar böcker. Det går ut på att man tar titeln på en (känd) bok, tar bort en bokstav ur titeln – och vips! har det blivit en helt annan bok, oftast en mycket skojigare variant än originalet.

Döm själva – visst låter ”Pelle Sanslös” rätt kul? Den har en underrubrik också: Uppsalamaffians förlaga. ”Inifrån: maken, myglet, politiken – Thomas Bodström kommer ut" är en annan. ”Min kam” berättar Karl-Ove Knausgårds historia om hans komplicerade förhållande till sitt hår. ”Fröken Juli” – om hur Strindbergs skapelse ger katten i Jean och blir kalenderflicka i stället. ”Det susar i Sven" (om att leva med tinnitus) hamnar väl i hyllan för medicinska fackböcker …

”Flickan som lekte med elen” tar upp barnsäkerhet med avskräckande exempel. Och från barnböckernas värld kommer ”Hatstugan” – som en gång refuserades, så att Elsa Beskow fick skriva en ny och snällare version.
För den som gärna läser på engelska kanske ”Fear of Lying” känns lockande, om Erica Jongs tvångstankar. Ett exempel till innan jag stoppar: ”Doktor Gas”. Hjalmar Söderbergs doktor plågas av enorma väderspänningar.

Nu har jag stått framför min egen bokhylla och letat för att kunna klämma till med något eget bidrag. Kan ”Kugga” duga? Om Karin Alvtegen inte skrivit en deckare utan exempelvis en universitetslärares memoarer? ”Dom dödar os” – Majgull Axelsson gör reklam för luftrenare?
Tja, jag twittrar ju inte, så mina förslag kommer inte längre än hit.
Och även om detta roade mig, så framhärdar jag vid närmare eftertanke: det blir inget Twitter för min del.
Men om du har ett konto hittar du säkert mängder med nya och lustiga varianter på
#böckersomsaknarenbokstav.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 10, 2011

Funderingar kring fänkål

Inte för att jag är fänkålens främsta förespråkare. Men visst är det gott ibland!
Fast en dag som i dag känns det skönt att inte vara beroende av fänkål, på samma sätt som jag till exempel bekänner mig till de ständigt tomatkrävande, avocadoälskarna, blåbärsfansen, mangovännerna och jordgubbs(miss)brukarna.
Det finns ett skäl till den där lättnaden jag upplever.

I dag har det nämligen uppstått brist på fänkål i Sverige.
Anledningen är att det används bekämpningsmedel för att fänkålen ska växa sig stor och grann. Men det där giftet, som heter Linuron, är förbjudet i vårt land. Alltså har en stor grossist fått stoppa sina leveranser till matvarubutikerna sedan man vid stickprov hittat rester av medlet i fänkål. Partiet fick dras in direkt.

Fast det odlas naturligtvis fänkål på andra ställen. I Holland, till exempel, och därifrån importerar Sverige en hel del grönsaker, som bekant. Fänkål är en av dem.
Det är nu läget för fundering kring fänkålen uppstår.

För det råkar nu vara så att det där bekämpningsmedlet som är förbjudet att använda i det svenska fänkålslandet, det är tillåtet att använda i Holland.
Så att det säljs fänkål som behandlats med Linuron, det är OK för berörda myndigheter. Men vid odlingen går gränsen. Fast hit, över gränsen, kan fänkålen fraktas för försäljning utan problem.
Visst blir man lite lätt förvirrad? Och fundersam?

Ännu mer fundersam kan man bli efter att ha skrivit en text som innehåller ordet ”fänkål” tolv gånger. Ett ord som jag tror att jag aldrig har skrivit förut …

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: TT

tisdag, augusti 09, 2011

Knäppa knappar

Det finns ett uttryck som väl inte är i så flitigt bruk längre, men vi som inte bara blickar framåt utan också kastar en blick över axeln ibland, vi kan kosta på oss ett och annat: "en knapp i västen" är det urmodiga uttryck jag tänker på. Skulle tro att förekommit i pilsnerfilm, kanske en Åsa-Nisse-rulle eller något med Edvard Persson ...

Veckans tisdagstema är det som väcker minnet av en snapsvisa som jag egentligen inte kan utan fick googla mig fram till:
En snaps i väst är en knapp i västen,
knapp i min väst är en snaps i Västern,
en snaps i knoppen, en knapp i väst.
Det är ju toppen, det är ju bäst.


Av detta förstår man ju nu om inte förr att veckans temaord är KNAPPAR. Och de knappar jag bjuder på är japanska, så det handlar egentligen om en snaps i Östern – men så kinkiga behöver vi kanske inte vara?
Möjligen kan det vara på sin plats att påpeka, att jag personligen inte är särskilt svag för den knappsort som levereras i flaska. Men snapsvisor kan jag tycka är rätt roliga.

Andra knappar och knäppa lösningar på denna fotoutmaning finner du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 08, 2011

Få ler i modets värld

Mannekäng - ett yrke med guldkant, inte sant? Det är inte för inte som tv:s Top Model lockar: tänk bara, ett liv ständigt på resa mellan flotta hotell i världens modestäder och andra exotiska, bildmässiga miljöer! Att vara ett ansikte för Giorgio Armani, MiuMiu, Estelle Lauder, Dior! Och alla pengarna sen, som att skära guld med slaktarkniv!

I förstone låter det nog fantastiskt. Men lite under ytan, det krävs bara ett nagelskrap, dyker negativa saker upp. Se ett enda avsnitt av Top Model och du inser att törnarna kan bli många och hårda, att armbågarna i branschen inte bara är vassa utan ofta försedda med rent dödlig kraft.

Kanske är detta förklaringen till varför så gott som ingen som visar kläder framför en kamera i reklamsyfte ser glad ut. Just nu är tidningarna fulla av "höstens trender" och "måste-ha-i-vinter". Långbenta, storögda flickor stirrar på läsaren från magasinets blanka sidor med ansiktsuttryck som får en att tänka begravning, konkurs, svåra sjukdomsbesked. Alldeles för få ler i modets värld, så enkelt är det.

Och vi som förvisso en gång hyste hopplösa drömmar - hopplösa på grund av kropp, hy, hår, allmän brist på fotogenialitet - vi kanske trots allt kom undan med blotta förskräckelsen.
Vi kan till och med kosta på oss ett riktigt brett leende när vi tar på oss det där plagget, nyinköpt eller väl ingånget, som piggar upp, som är så mysigt och som, banne mig, rent av är lite smickrande ... alldeles oavsett höstens trender och måste-ha till vintern!

Copyright Klimakteriehäxan

PS I rättvisans namn: stenansiktena är allra vanligast i internationella modemagasin, de svenska tidningarna tillåter ett och annat smil. Tack och lov. De kunde hur som helst vara många fler! (Alla munnar i mitt collage är dock klippta ur svenska publikationer.) DS

torsdag, augusti 04, 2011

Rosa skimmer över grå vardag

För många förbyts sommarledigheten mot grå vardag som kan stavas augusti, med mörka kvällar och en aldrig så liten aning av höst, om än varm.

För alla flanerare som brukar promenera längs stranden under Årstabron på Södermalm är det också gråare än på länge. Det rosa äventyret verkar ha tagit slut. Nu är det betong som gäller, där de illskära sakerna nyligen stod och kittlade vår nyfikenhet: var detta möjligen konst? Eller provokation? Eller skämt? Eller allt på en gång?

Så en dag hade flera prylar försvunnit. För att ersättas med nya, oklart av vem - även om jag här på bloggen fick en kommentar från någon som påstod sig vara hjärnan bakom greppet att pigga upp brons betongfundament med rosa accessoarer, så småningom också i sällskap av några tänkvärda ord.

Men det är förmodligen samma upphovsperson som trots allt lämnat ett nytt spår efter sig på samma plats, ett spår som inte går att plocka upp och ta med sig hem.
Sedan några dagar finns här en kramruta, markerad med rött i vit ram på den gråsvarta asfalten. Kan kanske vara värt en omväg? Åtminstone för den som behöver en liten extra skjuts för att våga dela ut den där kramen. Som kan komma att skänka ett rosa skimmer åt vilken vardag som helst ...

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 02, 2011

Sommarkväll

Det finns kvällar när jag faktiskt önskar att jag hade kanot. Samt kraft och kunskap att hantera den.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 01, 2011

Ett erbjudande lätt att motstå

”An offer you can´t resist” heter det ibland. Man får ett förslag av någon sort, ett erbjudande som är så himla bra att det är stört omöjligt att tacka nej.
Nog har det väl hänt.

Men dagens chans till ett klipp är den lättaste tänkbara att avstå ifrån.
Jag är en av dem som hoppat på ”Dagens deal”. Det betyder att man i sin mailbox får ett antal extrapriserbjudanden: har betalat hälften av normalpriset för en liten ostronsupé, till exempel, och ett 150 kronors bokpaket på nätet gick på 75 spänn. Känns helt OK, inte sant? För all del, ostronen kunde jag väl ha avstått ifrån, men böcker blir det ju ändå, så hellre då till lågt pris.

Ibland förstår jag knappt vad det är man frestar med. När det handlar om uppförstorade läppar och liknande är det lätt att trycka på ”delete” och gå vidare i den verkliga världen. Och så händer det som just nu är aktuellt: jag erbjuds en brasiliansk vaxning, med bikinivarianten som alternativ, och hårbefrielse av halva benen för BARA 198 kronor. Normalpris 495:-

Jag darrar i hela kroppen. Känner hur den automatiskt kryper ihop i försvarsställning, slår armarna skyddande om knäna, drar tjocka täcken tätt inpå. Fasan påminner om den man kan bevittna på vita duken i värsta sortens horror-rulle. För min kropp minns. Minns hur det kändes den absolut första, enda och sista gången som jag fick benen vaxade.

Inte var jag väl speciellt luden. Blondiner har dessutom oftast ljusa strån även på benen. Och ändå knatade jag iväg till den där salongen och la upp mig på britsen, i tron att jag var i goda händer.
Kvinnan eldade på under vaxgrytan och bredde ut kletet på mina ben. Lite i varmaste laget, men inget att gnälla över. Så avvaktade hon en liten stund.
Det var sedan det hände.

En liten varning bjöd hon på, ett kort besked: Nu drar jag! Inte begrep jag vidden av det. Men smärtan som fick min hud att brinna, som gav mig lust att gallskrika och slå (jag är inte särskilt våldsamt lagd) den som just åsamkat mig detta onda, den glömmer jag aldrig. Chocken! Dessutom var jag ju tvungen att låta henne hållas. Vaxet måste bort – och den som sig i leken ger, ni vet …

Både jag och vaxmänniskan överlevde. Mina ben blev väldigt släta, så långt är jag med. Och naturligtvis blev jag tvungen att betala för tortyren. Men det tog dagar innan hårsäckarna hämtat sig från övergreppet, en vecka innan huden slutade ömma. Och jag lovade, där och då, att ALDRIG MER. Ett löfte som varit lätt att hålla, det garanterar jag.
Så när jag nu får möjlighet att återuppleva denna tortyr till extrapris är det definitivt ett erbjudande som är lätt att motstå.

Copyright Klimakteriehäxan