måndag, augusti 08, 2011

Få ler i modets värld

Mannekäng - ett yrke med guldkant, inte sant? Det är inte för inte som tv:s Top Model lockar: tänk bara, ett liv ständigt på resa mellan flotta hotell i världens modestäder och andra exotiska, bildmässiga miljöer! Att vara ett ansikte för Giorgio Armani, MiuMiu, Estelle Lauder, Dior! Och alla pengarna sen, som att skära guld med slaktarkniv!

I förstone låter det nog fantastiskt. Men lite under ytan, det krävs bara ett nagelskrap, dyker negativa saker upp. Se ett enda avsnitt av Top Model och du inser att törnarna kan bli många och hårda, att armbågarna i branschen inte bara är vassa utan ofta försedda med rent dödlig kraft.

Kanske är detta förklaringen till varför så gott som ingen som visar kläder framför en kamera i reklamsyfte ser glad ut. Just nu är tidningarna fulla av "höstens trender" och "måste-ha-i-vinter". Långbenta, storögda flickor stirrar på läsaren från magasinets blanka sidor med ansiktsuttryck som får en att tänka begravning, konkurs, svåra sjukdomsbesked. Alldeles för få ler i modets värld, så enkelt är det.

Och vi som förvisso en gång hyste hopplösa drömmar - hopplösa på grund av kropp, hy, hår, allmän brist på fotogenialitet - vi kanske trots allt kom undan med blotta förskräckelsen.
Vi kan till och med kosta på oss ett riktigt brett leende när vi tar på oss det där plagget, nyinköpt eller väl ingånget, som piggar upp, som är så mysigt och som, banne mig, rent av är lite smickrande ... alldeles oavsett höstens trender och måste-ha till vintern!

Copyright Klimakteriehäxan

PS I rättvisans namn: stenansiktena är allra vanligast i internationella modemagasin, de svenska tidningarna tillåter ett och annat smil. Tack och lov. De kunde hur som helst vara många fler! (Alla munnar i mitt collage är dock klippta ur svenska publikationer.) DS

8 kommentarer:

Bloggblad sa...

En kollegas dotter började som modell och reste runt i världen, men ganska snart valde hon att komma tillbaka till hemstaden, stadga sig och få barn och bli en alldeles vanlig (fast ovanligt vacker) mamma.

Det var bara glamoröst på ytan...

Anonym sa...

:o(

fast jag var ansiktsmodell för ett mösse-företag i S-tälje i början på 1960-talet. På den tiden var dom bara inresserade av huvudbonadnen och jag fick skratta eller gråta om jag ville :o)

Kulsprutan

zoega59 sa...

Denna bransch är bara glamorös på ytan
Det kan inte vara kul att gå på catwalken i för trånga kläder och le

Klimakteriehäxan sa...

Bloggblad - så är det nog.
Kulsprutan - nederdelen hade säkert också dugt!!!
Zoega - det verkar trots allt som om kravet på leenden inte är så stort. Och jag misstänker att skorna är ett ännu större problem än själva kläderna! Kolla här:
http://klimakteriehaxan.blogspot.com/2009/11/man-ska-val-inte-skratta-men.html

Cecilia N sa...

Det är bara när man gör reklam för något som är "för hela familjen" som man ska le. I alla fall ler de utav bara sjutton då.

bosse31 sa...

Som man skulle jag kanske vara portförbjuden i detta ärende. Men jag minns med en viss glädje ett skede i modets historia, när jag tror att London var på bettet som trendsättare. Man såg spralliga glada mannekänger i färgglada kreationer som studsade fram på catwalken till popmusik, och storskrattande. Så visst var modevisningarna skojigare på den tiden?

tant Hannele på Hisingen sa...

dom kanske inte varit hos tandläkaren

Klimakteriehäxan sa...

Cecilia - det känns väl åtminstone rätt bra?!
Hannele - du kanske har svaret där!
Bosse - nu har jag konsulterat min mamma - heter du Strandberg?