tisdag, oktober 31, 2017

Böcker att bli rädd av

Denna vecka känns det som om Veckans topplista (med rötterna i Johannas deckarhörna) som ska bestå av "skräckexempel" och Veckans tematrio (som härstammar från Lyrans noblesser) hänger ihop. Tematrion:
Berätta om tre böcker som gjort dig rädd!

"Rosario är död" av Majgull Axelsson
Varför blev jag rädd? För att (den sanna) historien gjorde det så klart för mig hur fruktansvärt illa vi kan behandla våra medmänniskor. Utan att ens ha vett att skämmas. Ytterst få får sitt straff. Alla borde läsa denna synnerligen viktiga bok!

"Vassa föremål" (Sharp Objects) av Gillian Flynn
Det där med självskadebeteende är svårt att förstå för den som aldrig varit i närheten av det. Här får man en förklaring  och blir rädd.

"Käre ledare: Min flykt från Nordkorea" (Dear Leader) av Jang Jin-Sung
Ju mer man får veta om situationen i det där landet, desto oroligare måste man bli. Då är ändå den akuta massvälten över. Men korruptionen och det politiska järngreppet tycks leva med oförminskad styrka. Jang lyckades fly, men de andra, de som är kvar ... Klart man blir rädd!

Min topplista ser du om du scrollar aldrig så lite neröver här på bloggen!

Copyright Klimakteriehäxan

Skräckexempel

Varför tycker så många om att bli skrämda? Åker ruskiga berg-och-dal-banor, ser grymma filmer, njuter av att blodet stänker i tv-rutan, riktigt känner hur kniven sjunker in i mordoffret i en otäck bok?
Mitt behov av kill-i-magen har gått över. Undviker exempelvis våldsfilmer, eftersom jag tycker att våldsamheterna i det verkliga livet räcker och blir över.

Alltså handlar det för mig mest om inte bara om att välja, utan också att välja bort när Johannas deckarhörna påbjuder att veckans topplista ska ta upp fem böcker som är skräckexempel i en eller annan mening!
De här hamnar på min lista, utan inbördes prioriterad ordning:

1. "Is" (Ice). Gammal Ed McBain som i sin svenska översättning är så gott som oläslig. När det finns så duktiga översättare! Dåligt språk, obefintlig korrekturläsning kan döda vilken berättelse som helst.
2. Mons Kallentoft. Författare som skriver alltför bloddrypande historier. Har bara läst en (hans första: "Midvinterblod") men fler blir det inte.
3. "Lida" av Stephen King. En nagelbitare, en bladvändare, en klassiker.
4. "Oryx & Crake" av Margaret Atwood. Framtidsvision: ytterst få människor finns kvar på jorden. Gillade man "The Handmaid´s Tale" ska man inte missa denna. Två romaner till ingår i en serie.
5. "Pomperipossa". Sagan finns i hur många versioner som helst och den framkallar undantagslöst skräckblandad förtjusning när man läser den med och för barn. Å, den där läskiga näsan ...

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 30, 2017

Alla skriver vi kanske i vatten ...


 Det är nästan exakt tio år sedan jag tog de här bilderna, i Peking. Jag blev helt fascinerad av männen som skrev tecken jag inte förstod, i vatten, på den stenlagda gången i Jingshanparken. Texten torkade ganska snabbt upp i solskenet, men jag antar att den som kan språket hann läsa. När jag frågade fick jag till svar att det som stod där vid våra fötter var poesi, en del spontandikter men citerad "etablerad" verskonst också.

Skrivdonet var en kraftig pensel och vattnet var "laddat" i en plastflaska som utgjorde en del av penselns skaft. Flera tysta män gick omkring där och skrev, de såg djupt koncentrerade ut, rörde penseln snabbt, säkert och elegant. Och tecknen de lämnade efter sig var vackra, även för den som liksom jag inte hade en aning om vad de betydde. Orden bildade en stig som man kunde följa, bara man inte promenerade för långsamt ...

Naturligtvis har de här människorna lång träning i kalligrafi, men varifrån traditionen att skriva i vatten kommer har jag inte lyckats räkna ut. Kan det finnas någon sinolog bland mina bloggläsare som kan vara behjälplig?

I väntan på ökad kunskap bär jag i alla fall med mig ett fint minne från Peking i november 2007. Och, handen på hjärtat, man kan ju säga att allt vi skriver är lika förgängligt som om vi alla skulle skriva i vatten ... för texter faller i glömska, hur lysande de än förefaller vara när de är nyskrivna!

Detta blir nu mitt bidrag till Gems Weekly Photo Challenge som denna vecka har TEXT som temaord. Klicka på länken för att kolla vad andra bloggare visar i textväg!



Copyright Klimakteriehäxan

lördag, oktober 28, 2017

Pippi nummer 70

Tänk ändå vad man kan åstadkomma med lite garn och klister! Ja, och en rund pappbit förstås. Det är en sats om sex glasunderlägg i glada färger och olika mönster, fyra av dem är fåglar.

Troligen (men inte alldeles säkert) är de från El Salvador och ni vet hur jag alltid påstår samma sak: min pippi-samling har bara kommit till alldeles av sig själv, och så rätt som det är hittar jag en till! I El Salvador har jag inte satt min fot på över tretti år, men visst, jag köpte gärna lokalt konsthantverk när jag var där.

Kanske kan min med pippi försedda coaster inspirera när det drar ihop sig till julklappstider? Det måste ju gå att göra något liknande, i egen design. Men det gäller att pappbiten i botten är stadig.
Och nummer 70 står det nog på registreringslappen till det här exemplaret i min samling!

Copyright Klimakteriehäxan 

torsdag, oktober 26, 2017

Originalspråk? Ja tack!

En helgfråga poppar troget upp hos Mia på torsdagarna. Denna gång följande:
Läser du böcker på något annat språk än svenska?
Jo då, gärna och relativt ofta, är svaret. Men det finns ju begränsningar ...

Om boken är skriven på engelska vill jag allra helst ha den på originalspråk. Det hjälper en att hålla igång kunskaperna och jag vill gärna tro att det blir mer "rätt" intryck när man läser, även om det finns översättare som är hur skickliga som helst.

På sommaren 1970 arbetade jag en månad i Wien och då köpte jag och läste "Ansichten eines Clowns" (En clowns åsikter) av Heinrich Böll och tog mig igenom den på tyska. Gissa om jag var gruvligt stolt när Böll sedermera (1972) fick Nobel-priset och jag redan hade läst honom, på originalspråk ...
Förr i världen bangade jag inte heller för att läsa på norska eller danska, men det var väldigt länge sedan.

I min hylla finns också böcker på spanska och franska, men det kostar på! Annie Ernaux har jag klarat, mycket tack vare att hon skriver ganska kort (Böll-boken är också en tunnis) men så har jag en bok som jag förstått är en praktkändis: "La vie devant soi" (Med livet framför sig?) av Romain Gary, 260 sidor. Köpte den i Paris för flera år sedan, vet inte hur det går med läsningen ...

Mia slänger med en bonusfråga dessutom, en otäck en: Hur många böcker tror du att du hinner läsa tills du svarar på Helgfrågan nästa vecka?
Borde verkligen hinna läsa ut den jag har kanske 60 sidor kvar av, men jag vågar inte lova  det är så mycket som ska fixas och donas!

Copyright Klimakteriehäxan

Det ÄR en ros utsprungen!

Tapperhetsmedalj, kan det delas ut till rosor?
Min lilla balkongros nomineras i så fall härmed till en sådan belöning. Tänk att det, när oktober nästan blivit november, kan finnas flera nyutslagna rosor på min balkong där krukan står, helt oskyddad.
Bara att tacka och ta emot. Tyvärr är det ju inte riktigt väder för att sitta därute och njuta av anblicken ... men man får vara glad ändå ...

Copyright Klimakteriehäxan 

onsdag, oktober 25, 2017

Kränkt på riktigt

Det undgår väl ingen att mängder av kvinnor, och en del män, tröttnat på sexuella trakasserier, sexuellt våld och kränkningar. Och temat förekommer givetvis i många romaner. Berätta om tre romaner som gestaltar sexuellt våld/kränkningar!

"Ormens väg på hälleberget" av Torgny Lindgren.
Berättelsen om hur patron tar ut hyra in natura, av kvinnor i flera generationer, när de fattiga inte kan betala. Så stark!

"Utvandrarna" av Vilhelm Moberg.
Om du inte minns det från läsning av boken, så minns du Monica Zetterlunds rolltolkning av Ulrika i Västergöl i filmen. Hon som fått nog och skriker åt bygdens mäktiga män att de minsann, i ungefärliga ordalag, jag minns inte exakt, "brukar stå där med k*ken i ena handen och en slant i den andra".

"Våld. En historia om kärlek" (Rape. A Love Story) av Joyce Carol Oates.
Om Teresa som blir offer för en gruppvåldtäkt, "klädd som om hon bad om det" ... en skakande historia som dessutom har fördelen att vara i mindre omfång  under 200 sidor.

Se där tre historier där ordet "kränkt" är rätt, i ursprunglig betydelse och inte i den nutida slafsvarianten när folk säger sig bli kränkta av nästan vilken liten skitsak som helst.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs också min text på temat #metoo här.

Festklädd?

Halloween. Hur kul är det?
Måttligt, om du frågar mig. Förstår inte charmen med plastspindlar över restaurangbordet, dödskallar i matbutiken eller spindelväv vid kassan i en annan affär.

Hur jag än tänker på saken kommer jag fram till att potentiella dödskallar är vi alla. Varför de inkluderats i modebilden, från babyavdelningen till storlek XXL, har jag aldrig begripit. Förstår mig inte heller på pysselexperten i SvT:s Gokväll som lär ut hur man gör en ätbar dödskalle i barnstorlek, avsedd att ha på en tårta.

Lika självklart som det är att var och en är försedd med ett kranium är det att vi har ett skelett som bär upp oss. Vilket kan understrykas och förtydligas med hjälp av en liten helkroppsdräkt (för vuxna!) för den hugade.
Den kretsen tillhör inte jag, det har ni redan räknat ut.
Förresten fanns den nog inte i min storlek. Och är det fest föreslår jag annan klädsel.

Copyright Klimakteriehäxan

Dräkten ingår i H&M:s Halloweenkollektion, full av dålig smak om du frågar vad jag tycker ... men jag lägger dit en länk ändå ... 

tisdag, oktober 24, 2017

Exotiska utflykter i bokhyllan

Med start i Johannas deckarhörna gör vi topplistor igen! Hon skriver: Idag hade jag tänkt att topplistan skulle ta oss med till de aningen exotiska böcker som utspelar sig på platser vi inte läser om så ofta. Idag letar vi oss bort, mot det okända. Till främmande länder, under ytan eller ut i rymden – det blir spännande att se var vi landar.
Sagt och gjort. Vi börjar i Indien.

"Vem vill bli miljardär?" (Slumdog Millionare) av Vikas Swarup är både rolig, galen och sorglig. Samt mästerligt ihopfogad så att den är nästan omöjlig att lägga ifrån sig ... om grabben som mot alla odds tar delseger efter delseger i teves frågesport med penningpris. Fast det finns rätt gott om romaner i indisk miljö som också hade platsat här.

"Vita tänder" (White Teeth) av Zadie Smith, hennes debutroman när hon knappt hade fyllt 20, tar sin läsare med till Londons invandrarkvarter, ljusår från Oxford Street och Knightsbridge. Här råder andra regler, annan kultur och helt andra levnadsförhållanden. Klart exotisk trots att det utspelar sig på relativt nära håll.

Lite längre bort tar man sig med Jorge Amados hjälp. Han är en produktiv brasiliansk författare som gärna drar en rejäl skröna, precis som huvudpersonen i "Kapten Aragãos bravader" (A completa verdade sôbre as discutidas aventuras do commandante Vasco Moscoso de Aragão, capitão de longo curso). Originalets titel kan möjligen vara ett längdrekord i branschen? Roligt är det i alla fall. Men läs gärna hans andra böcker också.

"En mörderska bland oss" (Burial Rites) av Hannah Kent är en roman byggd på den sanna historien om den person som blev den sista att avrättas på Island. Trots att man vet hur det ska sluta är det en fängslande historia. Man tror gärna att författarinnan, själv från Australien, vet allt som är värt att veta om Island, dess kultur och historia. Och eftersom jag själv aldrig verkar komma dit får det väl duga med en utflykt via bokhyllan.

Petar in en deckare också, en som tilldrar sig i Shanghai. Qiu Xiaolong verkar känna den storstaden in i minsta vrå och där finns Chen, polisen som ska lösa kriminalgåtorna. "Red Mandarin Dress" som jag läst verkar inte finnas på svenska, men åtminstone tre av hans andra böcker har översatts. Kul med lite andra typer av både offer, förövare och brottsutredare.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 23, 2017

Nytillskott i (hand)väskan

En människa kan vara bortskämd på så oerhört många olika sätt.
Själv har jag exempelvis alltid kunnat läsa hur små bokstäver som helst. Medan andra kisat och ansträngt sig har jag bara tagit texten, hållit den riktigt nära ögonen och: tadam! talat om vad där står. Så kan det nämligen vara när man är rejält närsynt. Vilket jag varit i alla tider.

Men det har blivit ändring på det nu. Efter att ha fått plastlins i båda ögonen och därmed avskaffad starr och samtidigt med mycket bättre syn är det helt omöjligt att tyda de där budskapen tryckta i allra minsta storlek. Håller jag nära ögat ser jag inget, på normalt läsavstånd är det också helt otydbart.

Inget stort (haha) problem, kan man ju tycka. Och hålla med om. Men ett litet likväl. För när man exempelvis som jag ibland löser korsord och tar fel när nyckelorden ska tydas blir det irriterande. Innehållsförteckningar, kaloribesked, bäst-före-datum och fetthalter trycks också gärna i minsta möjliga font.

Så ni kan ana min belåtenhet när jag, i färd med att inhandla en ny slang till dammsugaren, ser det enda och sista exemplaret i ett ställ vid kassan: ett förstoringsglas i nätt storlek MED INBYGGD BELYSNING. Klart jag slog till!

För 79 kronor fick jag nu ett bokstavligen lysande hjälpmedel som från och med inköpsdagen bor i min handväska, byter jag väska flyttar förstoringsglaset med. Dessutom hittade jag en liten påse i bomullstyg som får tjäna som fodral. Man vill ju inte att en sådan god vän ska bli skadad och repig i onödan.

Är inte detta ett strålande bra presenttips så säg! Dessutom blir det mitt bidrag i Gems Weekly Photo Challenge denna vecka, på temat I VÄSKAN. I min väska ligger ju också sedan länge den oumbärliga solfjädern, som jag hyllat gång på gång här på bloggen.
Du kikar i fler väskor om du klickar på länken!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, oktober 22, 2017

En glugg som kanske är en skylt?

Det är inte ett fönster. Det ser ut som en skylt, men är väl knappast en. "Hål i väggen" brukar man tala om, men då handlar det oftast om en liten enkel restaurang. Vad är då detta? Ett titthål?

Den som kikar in mellan de smidda blomsterförsedda grenarna ser barn på en skolgård i Gamla Stan i Stockholm. I mina ögon är det ett konstverk. Ja, eller en skylt då, där motivet delvis är i ständig förändring, beroende på vilken unge man ser, vem som satt sig på andra sidan där det bildats en liten hylla.

Eftersom det är söndag får den svåretiketterade gluggen (vars upphovsperson jag tyvärr inte vet namnet på) bli mitt bidrag till bloggstafetten SKYLTSÖNDAG, startad av Pumita, förvaltad av BP.
Visst är den snygg?

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, oktober 21, 2017

Citat om mat

"Matsvinn är fantasins misslyckande."

-Det är mästerkocken Paul Svensson som konstaterar det. Och naturligtvis har han alldeles rätt! Det går ju alltid att trolla med resterna som finns i kylen! Paul är, som det brukar heta, känd från tv men är också den som har hand om den kritikerrosade restaurangen på Fotografiska museet i Stockholm. Han vet helt enkelt vad han talar om. Och så tyckte jag han formulerade det bra!

torsdag, oktober 19, 2017

Bu eller bä för böcker

Visst läser man recensioner, även om man inte låter sin bokkonsumtion slaviskt styras av proffstyckare. Men lite indikation ges ju oftast, antydningar om vad som är mer eller mindre tilltalande med en viss bok. Fast ibland blir jag bara sur!

Detta med anledning av denna veckas helgfråga från Mia:
Vad tycker du en bra recension ska innehålla?
Jag vill att recensenten ska vara tydlig i sitt omdöme: bu eller bä. Och så en begriplig motivering. Det kan gälla graden av spänning, språkets spänst, nya roliga berättargrepp, lyckad personteckning, kul dialog. Variationerna är oändliga! Flummigt ordbajs går bort!

En recension ska inte bestå blott och bart av en summering av den historia som boken berättar. Det syndas ofta mot det, och jag tolkar det som att recensenten inte lyckats bilda sig en egen uppfattning, men eftersom recensionsverksamhet är en avlönad gren måste ju texten ändå levereras till tidningen som delat ut uppdraget. Så blir det som det blir: en räcka ord som inte räcker till.
Men den recensent som verkar tycka att alla böcker är bra får i alla fall inte jag något förtroende för.

En sak till tycker jag om recensioner: om den aktuella boken i recensentens ögon är riktigt praktusel kan vederbörande fatta sig kort. Ska aldrig glömma en sändning från radions kulturredaktion där man skulle berätta hur pass lyckad en romandebut var. Författaren, en man, sågades vid fotknölarna. Inte en gång, utan gång på gång: allt var fel. Och recensionen tog liksom aldrig slut. Lustmord är aldrig vackert, när det drabbar en debutant är det grymt.

Bonusfråga från Mia finns också en: Vad brukar du unna dig när det är helg?
Jo på lördag ett rejält 90 minuters träningspass, jättelång dusch och slapp eftermiddag. Samt en skvätt vin till middagen! Då är det helg!

Copyright Klimakteriehäxan

När världen byter färg

Det är svårt för att inte säga omöjligt att inte tjusas av den här tiden när världen byter färg. Rött och orange är trenden! Visst kan man väl säga, om man vill vara lite kritisk, att alla bilderna på de ovanligt färgglada träden och växterna ser exakt likadana ut varje gång, varje år, men det hjälps inte!

Min första bild visar ett blomsterarrangemang som hälsar besökare i Bankhallen i riksdagshuset välkomna till en ganska het politisk höst. De folkvalda kan nog behöva lite blomsterprakt emellanåt. Det borde göra dem till klokare beslutsfattare. Ja, man kan ju alltid hoppas ...




Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, oktober 18, 2017

Samtida romaner på topplista

Det pågår en sorts ordkrig i bokhyllan. På den ena stridande sidan står klassiker i rader. Sidan som kämpar emot består av nyskrivet, inte sällan obläddrat.

Denna vecka ber Johanna oss som bloggar om böcker att låta klassikerna lämna walk over, till förmån för de färska. Veckans topplista ska innehålla svenska samtida romaner!
Johanna förtydligar: "Med detta avser jag romaner som är skrivna under senare år, men de behöver inte nödvändigtvis utspela sig i vår samtid".

Här krävs lite tankeverksamhet ... egentligen har jag kanske inte läst så många nya svenska böcker?
Jo några, och några som också platsar på en topplista. Men jag bestämmer mig för att hoppa över de "värsta" storsäljarna, GW, Backman, Guillou, Persson Giolito ...
Här min lista i inbördes oprioriterad ordning:

1. "Jag heter inte Mirjam" av Majgull Axelsson. Öppnade mina ögon för att romerna var lika hatade som judarna i Nazi-Tyskland. Ett gripande kvinno/livsöde.

2. "Edward Finnigans upprättelse" som jag tycker är den bästa boken av (alla de bra) Anders Roslund och Börge Hellström skrivit (Börge höll med mig om det när vi stötte ihop en gång). Dock har jag inte läst deras senaste.

#metoo
3. "Sju dagar kvar att leva" är en reportagebok, men man läser den som en roman. Handlar om dödsstraffet i USA ur olika vinklar: den dömdes, domarens, polisens, fångvaktarens, offrens, familjens. Skriven av Carina Bergfeldt, för närvarande Sveriges Televisions korrespondent i Washington DC. Både läs- och tänkvärd.

4. "Fjärilseffekten" av Karin Alvtegen. I huvudrollen en äldre och tämligen ensam kvinna som drabbas av en obotlig sjukdom. Gripande familjedrama som förefaller ha viss verklighetsbakgrund.

5. "Skuggorna" av Katarina Wennstam. En riktig rysare som känns extra aktuell när hashtagen #metoo syns överallt. Här är det kvinnors hämnd som gäller. Otäckt men bra!

Copyright Klimakteriehäxan


tisdag, oktober 17, 2017

New York mellan pärmar

New York är en fantastisk stad som jag haft lyckan att besöka ett antal gånger, senast för ett år sedan. Så det är med glädje jag efterkommer Lyrans uppmaning i veckans tema-trio:
Berätta om tre romaner, filmer, TV-serier som utspelar sig i New York!
Och jag väljer böcker/romaner.

"Till Manhattan" (Manhattan Transfer) ger en bild av hur New York växte till en storstad. Skriven av John Dos Passos, en lysande författare som för evigt hamnat i sin polares, Ernest Hemingways, skugga. Han hör inte hemma i någon skugga alls! Dos Passos är briljant. Det var han redan 1931 när den här boken kom ut.

"Fåfängans fyrverkeri" (Bonfire of the Vanities) av Tom Wolfe är en riktig tegelsten. Det här är  hans romandebut och boken blev en succé på sena 80-talet. Den handlar om alla mänskliga brister: girighet, kriminalitet, rasism. Här finns också kärlekshistorier och det är riktigt fängslande läsning, trots sitt omfång.

Ed McBain har skrivit metervis med deckare som utspelar sig i New York, i det (fiktiva) 87e polisdistriktet. McBain är klart underhållande, men varning! flera svenska översättningar bör undvikas. Läs honom på engelska! Du kan välja i princip vilken titel som helst!
Välkommen till New York, The Big Apple!

Copyright Klimakteriehäxan

#MeToo – jag också

Det var i går som tsunamin vällde in över oss. På alla sociala medier fanns den plötsligt, den där hashtaggen #metoo åtföljd av en uppmaning: "If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote 'Me too' as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem." Alltså: om alla kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp gav sig till känna skulle världen, kanske, inse problemets omfattning.

Allt verkar ha utlösts av avslöjandet av att Hollywood-magnaten Harvey Weinstein i decennier trakasserat och utnyttjat kvinnor i filmbranschen. President Trump har förvisso också dragit sitt strå till stacken med sig "take her by the pussy"-uttalande, men Weinstein fick bomben att brisera. 
Nu är ju inte detta ett amerikanskt problem, det är globalt.


Både jag och mina facebook-vänner häpnar över hur många som hörsammat det här stridsropet. Män i min bekantskapskrets skriver att de skäms, att de verkligen inte anat att i princip ALLA människor av kvinnokön som de känner har någon sorts erfarenheter av övervåld i olika hög grad, våld relaterat till just deras könstillhörighet.

Men så är det ändå, tyvärr och uppenbart. Jag är inget undantag. Glömmer aldrig den nakne mannen i ett fönster i Varberg som lyckades fånga min sexåriga blick för att jag skulle se hans manliga företräden. Hur han sedan mirakulöst lyckades försvinna bakom gardinen när min mamma såg att jag tittade på något och undrade vad jag sett. 
Tänker på blottarna på tunnelbanan eller ute på Gärdets gräs. 

Minns den gravt överförfriskade, äldre kollegan som erbjöd mig betalt om jag följde med till ett hotellrum  medan min snygge och trevlige pojkvän stod en meter bort. Främmande händer som gjort oväntade och ovälkomna påhälsningar på olika kroppsdelar. Chefen som tryckte upp mig mot en vägg och flåsade i mitt öra. Sliriga kommentarer. 60-åringen som tog för givet att jag, nyss fyllda 25, erbjöd sex för att jag accepterat hans sällskap över en fika, en eftermiddag när vi hade ett gemensamt uppdrag.

Dottern hade inte fyllt tio när hon och kompisen kom hemspringande från lekparken eftersom en man hoppat av sin cykel och ställt sig att runka vid gungställningen där flickorna satt. Kompisen tappade sin ena sko i flykten, hur hon sedan förklarade det har jag undrat många gånger eftersom hon inte vågade berätta för sin mamma vad som hänt.

Så där håller det på. Nej, inte med mig i dag, inte när jag är en tant som knappast får en enda gubbe att dregla lustfyllt vid min åsyn. Det kan möjligen betecknas som en fördel man har med stigande ålder. 
Men någonstans gick det fel. Vi har misslyckats med att uppfostra nya mansgenerationer. Grabbarna har ärvt tron på att manlighet kräver sin rätt, att "nej" ändå kan betyda om inte "ja" så åtminstone "kanske". Ändå är förvåningen över mängden vittnesmål enorm.

Idag har jämställdhetsminister Åa Regnér (S) också kommenterat #metoo. Hon säger:
-Jag längtar efter att se män som visar sin solidaritet och män som tar avstånd från detta. Inte för att män som grupp är skyldiga, men för att kvinnor står för nästan all kamp för jämställdhet. Män måste stå på kvinnornas sida.

Det är lätt att hålla med. Men långt till resultat. Tycker #jagockså, #metoo.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 16, 2017

Metallpojke

Han är av metall, pojken som sitter på huk och tittar ner i vattenspegeln framför Södersjukhusets huvudentré. Tänker han just känna på vattnet: kallt eller varmt? Ingen vind rör ytan, den ser nästan ut som om den också var gjord av blankaste plåt.

Vrider man på huvudet ser man en annan spegelbild mitt i en annan vattenyta: ordet ECHO består egentligen bara av halva bokstäverna, men de blir hela med vattnets hjälp.
Verket som alltså omfattar båda delarna heter "Body and Soul" och skapades för femton år sedan av Fredrik Wretman (son till mästerkocken Tore och skådespelaren Meg Westergren om någon skulle vilja veta).

Metallen som använts är brons som patinerats och jag tar hjälp av konsten för att delta i veckans fotoutmaning från Gems Weekly Photo Challenge. Veckans temaord är METALL.
Visst är det snyggt?!?

Copyright Klimakteriehäxan

Det är en ros utsprungen (nästan)


Om jag slår mig ner på balkongen en stund när solen tittar fram mellan molnen är det svårt för att inte säga helt omöjligt att tro att det är höst.

Pelargonerna är fulla i blommor och nya knoppar väntar på sin tur att slå ut. Stjärnöga-plantorna (eller Solvända) har blivit stora och kraftiga, blommar också för fullt, har även de massor av knoppar.
De vackert blå klockorna som campanulan bjuder på är visserligen färre än de har varit, men de visar inga tecken på att tröttna.

Och så har vi rosen! Den som såg så eländig och spretig ut att jag resolut klippte ner den tills så gott som ingenting fanns kvar, ett radikalt ingrepp vid helt fel tidpunkt om du frågar en expert.
Men den lät sig inte avskräckas. Fina späda gröna blad i nya skott och sju ansatser till blommor! Nu är frågan: kan de hinna slå ut innan första frostnatten tar dem?
Vi får väl se. Bra kämpat är det, oavsett hur det går!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, oktober 15, 2017

Höstmönster

Ibland ordnar naturen sina egna konstverk, om än med bistånd av sådant som skapats av mänsklig hand.
De här skulle kunna heta "Höstmönster på taket ovanför buss 55:s ändhållplats".
Till exempel.
Vackert och sevärt, i all enkelhet, även om ram saknas. Men ännu ett bevis för att man ska rikta blicken uppåt lite oftare!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, oktober 14, 2017

Att skriva för barn KAN löna sig ...

Varje år i Nobelpristider brukar kommentaren höras: en barnboksförfattare borde verkligen få de där miljonerna och framför allt äran och uppmärksamheten som följer med det där hyllade litteraturpriset.
Det har inte hänt och inte mycket tyder på att det kommer att hända.

Men det finns i alla fall en gren där de som skriver för barn och unga klarar sig bra.
För just i dessa dagar betalas biblioteksersättningen ut. Det betyder att de författare vars böcker lånats flitigt får sin lön, för närvarande 96 öre per gång och titel.

Pengarna kommer via Sveriges Författarfond och gäller lån från såväl skol- som folkbibliotek. Inte bara skrivande personer kan få del av pengarna, som kommer från staten, utan även illustratörer, översättare och fotografer. För 2016 betalar man ut 58,5 miljoner kronor, en skaplig slant! 4300 personer delar på pengarna. Deras böcker har lånats minst 2000 gånger på ett år.

Och det är här barn- och ungdomsförfattare inte bara dominerar, de krossar fullkomligen övriga genrer. Martin Widmark, ni vet han med Lassemajas detektivbyrå, ligger etta på listan över flest boklån för nionde året i rad!

Hos Författarfonden finns en förteckning över de 200 mest utlånade författarna. Värt att notera kan vara att Harry Potters "mamma" kommer först på plats 33. Astrid Lindgren är omkörd av nutida bokskapare, går in som fyra på listan. Så kallade vuxenförfattare finns betydligt längre ner. Jan Guillou hamnar på plats 66, Leif GW Persson på plats 99!
Camilla Läckberg klart distanserad, plats 117! Fredrik Backman går in som nummer 153. Ursäkta mig, men lite häpen blir jag. Och glad!

Det kan alltså löna sig att skriva för våra yngsta. Fast det gäller förstås att skriva bra. Och bibliotekspengarna är ett strålande bevis på läsarnas uppskattning. Dessutom: ingen litteratur är faktiskt viktigare än den som skrivs för barn.

TIO I TOPP (siffran efter namnet anger antalet kronor som betalas ut)
1 Martin Widmark 1 763 074 (Lassemajas detektivbyrå)
2 Helena Willis  1 133 890 (illustratör bl a åt Widmark)
3 Helena Bross 1 013 398 (tema: skola)
4 Astrid Lindgren 805 511 (Pippi, Ronja, Emil osv)
5 Margareta Nordqvist 762 354 (Sigge)
6 Gunilla Bergström 721 722 (Alfons Åberg)
7 Sven Nordqvist 630 430 (Pettson)
8 Lin Hallberg 598 455 (Sigge)
9 Anders Jacobsson 588 328 (Sune, Bert)
10 Sören Olsson 582 531 (Sune, Bert)

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, oktober 13, 2017

Han skulle ha fått en kram till

Vi blir äldre. Svårt för att inte säga omöjligt att undvika för den som gärna lever vidare. Men ideligen kommer de numera, buden om att vänner och kollegor inte längre finns.
Idag var det dags igen. Bosse Holmström är död. Jag har känt honom sedan 1970, vi har umgåtts en hel del privat, jag har varit på hans bröllop, vi har träffats och haft jättekul, på fester och i andra sammanhang. Senast för ett drygt år sedan.

Visst, han var inte frisk, det visste vi ju. Fast han hade ju överlevt så många andra hot! Den här gången gick det inte längre.
Och jag har än en gång skrivit en minnestext om en kär kompis och arbetskamrat, på News55.
Du minns ju honom också. Efter alla år i svensk television var han ett adelsmärke för goda reportage, för självständig journalistik.

Veckorna efter vårt sista möte blev till månader. Vi skulle ha setts men det blev inte av. Jag hade så gärna gett honom en kram till.
Skjut inte upp det du också, om du har någon som behöver den där extra hälsningen, den varmaste kramen!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 12, 2017

Ner i svackan – och upp igen!

Alla bokens vänner har uppenbarligen inte varit med om det, men jag har. Fenomenet att ramla ner i en lässvacka, efter att ha slukat böcker dagligen i ett långt liv, är nästan omöjligt att ta in. "Döden lurar i svackorna" var en slagkraftig slogan i en trafiksäkerhetskampanj när jag var barn. Det ligger mycket i de orden!

Plötsligt lockar ingen roman, deckarna är för blodiga och grymma, de faktabaserade historierna för långsamma, de ambitiösa texterna för tråkiga. Inte ett omslag får mig att vilja köpa en ny pocket, ingen recension väcker min nyfikenhet. Andra bokläsares rekommendationer faller platt till marken, ljudlöst eller rent av med ett litet äckligt slaskljud. Påbörjade böcker blir bara liggande.

Svackan kan kännas som
ett brant stup ...
Lässvackan är ett faktum och, tro mig, den kan vara djup och bli lång. Riktigt lång. Nu undrar Mia i veckans helgfråga: Har du några tips på hur man gör för att ta sig upp ur den? Ja kanske, jag tror i alla fall att jag vet hur jag kravlat mig upp igen.

Antagligen måste man börja med att fundera över hur man trillade över kanten. I mitt fall vet jag ganska säkert att det berodde på att jag pliktläste, under tidsbrist, i jobbet. Och jag hade inte valt böckerna själv, varför mitt spontana intresse inte var på topp. Det handlade om ett mer professionellt förhållningssätt. Men det gjorde inte saken roligare. Fast det var ändå skönt att ha analysen klar, så det tror jag är steg 1.

Nästa steg tror jag är att inte få någon sorts panik utan låta tiden gå. Det finns ju människor som lever hela, långa liv utan att öppna en enda bok efter skolåren. Men man kan se en och annan film, ta fram en gammal vinyl-LP, låta teven stå på och sedan och kanske framför allt plocka upp en och annan tidning, av så kallad magasinstyp. Att låta blicken vila på vackra bilder på papper är skönt för själen! Det är också värt att testa en hörbok, inte alltför lång.

En vacker dag händer det nog ändå: du ramlar på en bok som du faktiskt vill läsa. Fast den ska inte vara för tjock. Det ska nog inte heller vara den där boken som "alla andra" redan har läst, nyss. Varför inte leta upp ett ämnesområde lite vid sidan av allfarvägen? Ett ämne som känns främmande men också lite kittlande?

På det sättet kan man hamna i Asien men slippa den långa flygresan, komma undan de vanligaste klichéerna i den (ofta så anglo-amerikanskt dominerade) underhållningslitteratur som flödar över oss. Läs "Vita svanar" (White Swans) av Yung Chang, "Snöblomma och den hemliga solfjädern" (Snowflower and the Secret Fan) av Lisa See, "Den vita tigern" (The White Tiger) av Aravind Adiga, "En geishas dagbok" (Memoirs of a Geisha) av Arthur Golden, "Red Mandarin Dress" av Xiou Xiolong och "Käre ledare" (Dear Leader) av Jang Jin-Sung. Hej Kina, Japan, Indien och Nordkorea!

Dock bör jag kanske också berätta att lässvackan tyvärr kan dyka upp igen. Osäkert när och varför och hur långlivad. Då får man ta det steg för steg igen, utan att hetsa!

Copyright Klimakteriehäxan

Var är jag? Vart ska jag? HJÄLP!

En undersökning som verkar seriös har kommit fram till att värmlänningar, rent generellt, har bra lokalsinne.
Jaså! Får jag inte kalla mig värmlänning längre?
För enligt den där undersökningen är drygt fyra av fem (82%) av oss duktiga på att hitta dit vi vill. I och för sig inget objektivt konstaterande, det är den egna uppfattningen som gäller. Men ändå!

Jag kanske passar i rollen som undantaget som bekräftar regeln. Om jag åker eller går tillsammans med någon som jag vet kan vägen bryr jag mig inte ett skvatt om var man ska svänga eller vilka genvägar som finns. Som en trogen hund följer jag mitt sällskap i spåren och noterar bara belåtet när vi nått målet att japp, nu är vi framme! Lätt som en plätt!

Lite skillnad är det om jag är på egen hand. Fast jag drar mig inte för att fråga om vägen. Dock finns alltid risken att den man ber om hjälp egentligen inte har en aning, men svarar ändå  för att verka insatt, eller för att bli av med den frågvise? Sedan har vi den hjälpsamme som beskriver vägen utförligt och länge: "Första höger, efter 500 meter höger igen, vänster i rondellen, höger fil, nästa höger, rakt fram 700 meter, sväng vänster och ..." Jag har naturligtvis tappat tråden efter första högersvängen.

Har den som tvekar om vägen otur kan det gå som för de engelsktalande gästerna i Köpenhamn som bad om hjälp. Jag bekände omedelbart färg, den danska huvudstaden är jag inte hemtam i, hittar från Nyhavn till Rådhusplatsen, det är nog allt. När vi kom tillbaka till den familj vi besökte berättade jag om det i och för sig odramatiska mötet. Dottern i huset, kanske tio år, undrade varför de frågat mig, tittade sedan fundersamt på oss och kom sedan själv med svaret: "Di syntes nok di sag danske ud".

Karta har förstås alltid varit ett utmärkt hjälpmedel. På lektionerna i franska i gymnasiet hade vi ägnat så mycket tid åt Paris stadsplan att jag var riktigt hemmastadd där redan första gången. Ja, jag till och med guidade två andra svenskar, och vi kom rätt hela tiden! Men det har inte upprepats i andra städer eller vid andra tillfällen. Fortfarande är kartan en trogen reskamrat för 44 procent som deltagit i undersökningen. Själv sparar jag noggrant varenda karta jag köper!

Nu finns ju den förnämliga uppfinningen GPS (som betyder Global Positioning System ifall ni inte råkar ha koll på det) och det har betytt viss skillnad. För den som knappar in adresserna rätt i maskinen, alltså. 77 procent säger att de använder den. I Skåne härom året lotsade GPS-damen oss runt tills vi körde på en cykelväg i Rosengård i Malmö. Dit skulle vi inte, och inte cyklade vi heller, vi åkte bil. Gatuadressen jag angett fanns på flera platser i trakten, både jag och GPS-damen blev förvirrade. Vi tog oss av cykelvägen i alla fall.

Sent ska jag glömma min dramatiska färd till bilprovningen härom året. Svett, frustration, stress, ilska kantade min krokiga väg dit  ja, du kan hänga med på turen om du klickar här! Senare hade jag en liknande upplevelse när jag befann mig på uppskattningsvis tolv minuters bilavstånd från hemmet men höll på i närmare en timme för att ta mig hem igen, sedan mörkret fallit, inget var sig likt och jag ideligen tog av åt fel håll.

Något har väl det där med lokalsinne med självbilden att göra. Den där undersökningen visar att främst män, 56 år och äldre, anser sig ha någon sorts inbyggd radar. Trots det visar det sig att 62 procent av de där herrarna likväl kört vilse. Och 67 procent irrar bort sig trots GPS-assistans (ja, där ser ni, jag är inte ensam!). Bland kvinnorna finns en större ödmjukhet: damer erkänner oftare att de inte alltid vet vart de ska.

Värmlänningarnas lokalsinne ska nu alltså vara näst bäst i Sverige. Vi får se oss slagna av hallänningarna, hos 85 procent av dem råder ingen tveksamhet om vägvalet.
Tro det den som vill. Lokalsinne blir aldrig min bästa gren. Själv fortsätter jag nog att fråga:
Var är jag? Hur kommer jag härifrån? Hjälp!

Copyright Klimakteriehäxan

KällaKantar Sifo på uppdrag av INGO

tisdag, oktober 10, 2017

Pappor på gott och ont

Hur många gånger kan man upprepa sig, tjata, hålla på med en och samma roman i sitt bloggande om böcker?
Inte vet jag.

Men möjligen är jag snubblande nära att överskrida en gräns nu när jag igen vädjar, ja rent av bönfaller er att läsa "Kejsarn av Portugallien" av Selma Lagerlöf. Om ni nu inte gjort det redan. Den här gången är anledningen att Lyran angett PAPPOR som tema för veckans boktrio. Och Jan i Skrolycka är en far att älska, helhjärtat.

Norske Lars Saabye Christensen fick Nordiska rådets litteraturpris för sin roman "Halvbrodern" som kom ut 2003. Huvudpersonen, pojken Barnum, förlorar sin pappa och hans äldre halvbror blir mer som en fadersfigur. Men så försvinner han också spårlöst ...

En annan fadersfigur som inte är påhittad utan tvärtom tämligen världsberömd är Gunnar Myrdal. Sonen Jan har i en trilogi: "Barndom", "En annan värld" och "Tolv på det trettonde", skildrat en uppväxt med en pappa som ofta var frånvarande, men som under sin bortovaro exempelvis dikterade brev till sitt barn på engelska, att skrivas ut av sekreteraren. Man avundas inte grabben den starten på livet, men det är god läsning!

Copyright Klimakteriehäxan

Djur på topplistan

Dags för en topplista igen! Det är Johanna som håller i taktpinnen och denna gång ska temat vara DJUR, i fri tolkning.

Jag gör min lista ordnad efter de tänkta läsarnas ålder och börjar väldigt tidigt, men man kan ju aldrig börja vänja ungarna vid böcker FÖR tidigt!

1. Kanin-sagor, serie av Lena Anderson. Pekböcker som berett mig och mina barn stor glädje! Om bad, om att klä på sig, om mat, om paket ... livsviktiga ämnen allihop.

2. "Nalle Lufs" av Gösta Knutsson. Som jag älskade den lilla björnen som inte längre hade någon mamma! Men som hamnade hos Lotta och Mormor och fick lära sig nya vanor. Jag kan fortfarande komma på mig med att citera: "Tandskjorta och nattborste kan man väl alltid få låna!"

3. "Pumans dotter" av Monika Zak. Historien tilldrar sig i Guatemala, i en tid när den indianska urbefolkningen hade det mycket svårt (det har de väl i o f s fortfarande). Zak har förresten skrivit ännu en bra ungdomsbok med djur i titeln: "Pojken som levde med strutsar".

4."Harens år" av Arto Paasilinna. Måste vara en av hans bästa böcker, han är väldigt ojämn i sitt författarskap tycker jag. Men det här är en härligt underhållande skröna. Huvudpersonen lämnar sitt trista kontorsjobb i Helsingfors för att leva livet i naturen i sällskap av en hare.

5. "Haren springer" (Rabbit, Run) av John Updike. Handlar inte ett skvatt om harar men är första delen i en helt fascinerande romanserie, som bland annat fått mig att tro att jag vet hur det känns att åldras och komma i otakt med sin mansroll. Hela serien är lysande. Med bilhandlaren Harry "Rabbit" Angstrom i huvudrollen.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 09, 2017

Med blicken riktad uppåt – HÖGT i Sigtuna

Hejsan hejsan och hjärtligt välkomna till Sigtuna, Sveriges äldsta stad!
Här i det gamla rådhuset vid torget finns ett litet museum som är öppet om man har tur. Själva rådhuset är det minsta som bevarats i landet, bara en sådan sak!

Rådhuset invigdes 1744 och användes ända till 1948. I dag fungerar det som vigsellokal och är ett byggnadsminne som ska vårdas ömt. Över ytterdörren tronar en pampig gyllene krona. Inne i stora salen står den imponerande domarstolen, klädd i läder, kvar för den högste tjänstemannan att sitta i och högt i taket (fast det är rätt lågt) en kristallkrona.

I skarven mellan tak och väggar en noggrant snidad "bård" i trä, ett verk som måste ha tagit oändligt många timmar att färdigställa. Utanför fönstret strävar växterna högt upp i luften, den där sortens blomma som jag aldrig lyckas komma ihåg vad den heter ...

Märkligast är nog ändå de där "redskapen" i järn som står i ett hörn. Det visar sig att de användes för att slås runt halsen på folk som gjort dumheter och behövde hållas i tukt och förmaning – jag begriper inte riktigt hur, men bekvämt kan det inte ha varit! "Halsjärnen användes av rättstjänare" står det när jag googlar. Så det var väl ett föga diskret sätt att få brottslingarna att hålla huvudet högt.

Detta lilla museibesök är föranlett av att Gems Weekly Photo Challenge denna vecka har HÖGT som tema.




 Copyright Klimakteriehäxan