tisdag, september 17, 2019

När kriget kommer i bokform

I krig och kärlek är som bekant allt tillåtet. Är det möjligen också därför som just de två ämnena lockar allra mest när folk sätter sig ner och skriver böcker? Eller har deckar/mysteriegenren tagit över?

Motsatsen till krig är i alla fall fred och Internationella fredsdagen infaller den 21 september, så Ugglan & Boken tycker att krig och fred är ett bra tema när hon efterlyser en ny boklig tisdagstrio. Och det finns mycket att välja på, eftersom kriget ofta kommer i just bokform. Freden kan förefalla mer sällsynt ...

"Krigsdagböcker" av Astrid Lindgren vill jag verkligen läsa, men eftersom jag väntat på pocketupplagan har det inte hänt. Nu börjar jag misstänka att det aldrig blir någon billigare version, så jag får kanske krypa till korset. Tror att detta är en bok jag vill äga. Om åren 1939-1945 då hon jobbade på "censuren" och fick god inblick i vad kriget ställde till med för så många.

"Kriget vid världens ände" (La Guerra del Fin del Mundo) är en tegelsten av Mario Vargas Llosa. Fantastisk läsning, ändå hade jag mage att klaga lite på omfånget när jag skulle intervjua honom. Blev tvungen erkänna att jag inte hunnit igenom hela. Det tog han med en klackspark, svarade:
-Jag förstår. Den är egentligen skriven för folk som fått gulsot.

"Kanonerna på Navarone" (The Guns of Navarone) av Alistair MacLean var den allra första bok jag läste på annat språk än svenska. Det drällde av glosor jag aldrig förr sett, men jag hade inte tid att konsultera något lexikon, historien var alldeles för spännande för det. Och minsann, jag fattade bra ändå. Har alltsedan dess fortsatt att läsa böcker på engelska, och tycker att originalspråk i sig bjuder på ett egenvärde.

Men när jag just utsett dessa tre till min lista slås jag av ett urgammalt och väldigt sant konstaterande: krig är förvisso eländigt för alla, men barnen drabbas värst. Så då blir det en bonus-tisdagstrio, med fokus på barn.

"Du som haver barnen kär" skrev Sinikka Ortmark, baserad på egna upplevelser som finskt krigsbarn i Sverige på 40-talet. Mycket gripande läsning.

"En ö i havet" av Annika Thor är den första boken i en serie om fyra. Två flickor från Wien hamnar på den svenska västkusten, ditsända av sina judiska föräldrar för att åtminstone barnen ska räddas undan nazisterna. Kallas ibland barnböcker, men man läser dem med stor behållning också som vuxen.
Och så, förstås, den eviga: "Anne Franks dagbok".

Copyright Klimakteriehäxan

PS Ser till min förvåning att Astrid Lindgrens "Krigsdagböcker" minsann kommit ut i pocket nu. Fast på norska ...

måndag, september 16, 2019

En realistisk drömbok

ALMA-priset, som går till en skapare av barn- och ungdomsböcker och är instiftat till Astrid Lindgrens minne, gavs i fjol till amerikanska Jacqueline Woodson. Jag hade aldrig hört hennes namn, ännu mindre läst en endaste rad som hon skrivit.

Nu har jag ändrat på det. "Brun flicka drömmer" (Brown Girl Dreaming) hamnade i min väg. Den har lyfts fram som det som kan vara hennes bästa verk. En självbiografisk text, utformad nästan som en prosadikt, om en uppväxt där segregationen var uppenbar och svårigheterna många, men där alltid längtan efter ett liv i ordens värld fanns.

Tycker att jag läst rätt många realistiska skildringar av de svartas svåra situation i den amerikanska Södern, men den här fångade mig på ett sätt som inte är alldeles vanligt. Jackie, som hon kallas för, berättar och jag vill veta mer, följa med på resorna till mormor och morfar som bor kvar i South Carolina när Jackie flyttat till New York med mamma och syskon, uppleva skillnaderna, förändringarna som gått till historien.

Fast trots att jag alltså tycker att "Brun flicka drömmer" är en lysande bok fattar jag nog inte riktigt om Woodson fått ALMA-priset på grund av den, för någon barnbok tycker jag inte att det är. Så här motiverade juryn i alla fall priset:
"Författaren låter oss möta unga människor som kämpar för att hantera sin utsatthet och finna en plats där tillvaron kan få fäste. På ett närmast tyngdlöst språk skriver hon fram berättelser med en djup och sammansatt klang. Jacqueline Woodson fångar en unik poetisk ton i en vardag som delas mellan sorg och hopp."  

Nu visar det sig att Woodson, i dag 56 år gammal, skrivit inte mindre än ett 30-tal böcker, så hon är antagligen värd att stifta närmare bekantskap med för en ännu större läsekrets. Jag ska i alla fall läsa mer.

Copyright Klimakteriehäxan

PS På Orsakullans blogg finns dag för dag en utmaning, hela månaden. Just i dag skriver hon: Under hösten läser många böcker, jag läser… 
Så det här fick bli mitt sätt att avsluta hennes mening!

söndag, september 15, 2019

Pippi nr 85 - en fågel det svänger om?

Jag föll pladask för t-tröjan med ett par flamingofåglar på. Jättesnygg, eller hur? Hemförde den stolt från Mallorca. Och blev helt ställd när man fnissade åt mig, som uppenbarligen hade köpt en träda-fram-sak. Utan att ha en aning.

Inte vet jag när det hände, men någon gång har flamingon gått över från att vara en pippi rakt upp och ner till att bli en symbol för s*w*i*n*g*ers, det vill säga folk som vill ha lite mer variation på erotiken än vad som möjligen gäller majoriteten.

På "rätt" sorts klubbar världen över dräller det tydligen av rosa flamingos i olika storlekar. Folk köper dem också som nån sorts trädgårdstomtar för att upplysa omgivningen om att man gillar om det svänger, så att säga. Har man en i rabatten kan man, heter det, kanske få oväntat besök ...

Visst har vi mött dem allt oftare, på skor, väskor, kläder, muggar, mössor. Men åtminstone jag har trott att det bara handlat om ännu en av dessa modeflugor som förmodligen snart surrat klart och då faller döda till marken. Det var alltså helt fel. I själva verket kan varje liten flamingo tolkas som en tydlig skylt: hallå, se hit, kom och ta mig!

Varför det blev just de här varelserna med sina långa ben och enorma näbbar verkar inte expertisen vara säker på. Sexigt dansande, kanske? Höga parningsrop? För min del fortsätter jag att glädjas åt min tröja, som får nummer 85 i min samling "pippi på fåglar" (men jag stavade s-ordet med asterisker i för att inte fastna i någon sökmotor som sedan skulle lämna ut min blogg till kreti och pleti som en s-sajt ...)

Bara en fråga återstår, och den har jag ju inte heller något svar på:
Vad tycker Flamingo-kvintetten?
De borde väl i alla fall gilla min tröja.

Copyright Klimakteriehäxan

Det här blev veckans bidrag till Skyltsöndag. Fri tolkning, ni vet ... Via den här länken som går till BP hittar ni förmodligen fler skyltar, av annan sort.

Den nöten var värd en tia!

Ja det kunde jag ju ha räknat ut  att inte den lilla nöten var särskilt svår att knäcka ... för visst är det en alldeles svensk sedel, en gång värd 10 kronor. Jag hade förstås inte hajat att vattenstämpeln skulle synas efter scanningen och bli nästan läsbar ... men det är smällar man får ta!

Texten som jag kladdade över lyder "Skolandes thenne Sedel gälla i hwars hand den finnes, och af Banquen wid uppvisande betalt warda."  En läsövning på 1600-talssvenska såvitt jag förstår.

Och det vackra huset då? Jo: Gamla Bankohuset vid Järntorget, Gamla Stan i Stockholm. Kåken började byggas på 1600-talet och står kvar än. Albert Jorpes hette konstnären som tecknade motiven på sedeln och också graverade bilderna. 

Just den här tian utgavs i samband med riksbankens 300-årsjubileum 1968 och var tänkt att bli ett samlarobjekt. Den användes som vanligt betalningsmedel fram till 31 december 1987. Men något att samla blev det inte, den var alldeles för ofta förekommande i handeln. Sedeln trycktes i två miljoner exemplar. Såg att ett ex nyligen sålts på en nätauktion för (den svindlande summan) elva kronor. 

Inte vet jag förstås vad ni tycker, men i enligt mitt sätt att se är detta en sedel långt vackrare än de vi har att handskas med i dag. Fast visst blir det alltmer sällan, nu möts man ideligen av upplysningen att "detta är en kontantfri butik". Då blir det förstås mindre intressant hur våra papperspengar ser ut. Men somligt var bättre förr ...

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, september 14, 2019

En sedel som är en nöt


Gamla sedlar fungerar perfekt som bokmärken, det har många konstaterat. Så även jag.
Och nu råkade jag hitta en väldigt slät och snygg som jag definitivt inte kände igen. Åtminstone inte så länge jag tittade på baksidan. Nu förvandlar jag mitt fynd till en liten nöt.

Vet du vilken valuta som finns, eller rättare sagt fanns, på den här sedeln? Jag har suddat så att man inte kan fuska och läsa texten. Men det är klart att det går att fråga Google. Fast om du INTE gör det kan du kanske klämma fram en liten gissning alldeles på egen hand?

Rätt svar  och en bild på framsidan  ska jag naturligtvis bjuda på så småningom, i morgon antagligen. Samtidigt som jag utökar min samling av bokmärken. Kanske finns fler att titta på hos
EmmaHanneleÄlskar att läsaGerd och BP

Copyright Klimakteriehäxan

Fredagsfrågor på en lördag

  1. Vilken hushållssyssla tycker du allra minst om? Att stryka. Eftersom effekten av mitt arbete försvinner så snabbt.
  2. Vilket kollektivmedel använder du helst inte? Taxi.
  3. Vad är ett ljud du älskar? Det koltrasten bjuder på, kan variera väldigt!
  4. Om du skulle måla en tavla av ett motiv du sett från veckan, vad skulle det vara? Varför inte den otroligt vackra blombukett jag stod och tittade på, men inte köpte, i butiken ...
  5. Vad är något du lärt dig den här veckan? Att det går att leva utan messmör. Bland annat.
  6. Det är ElisaMatilda som gör en liten enkät om hur veckan varit via sin blogg. 

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, september 13, 2019

Larmrapport från kyldisken

Det har gått minst två veckor nu.
Två veckor utan Fjällbrynt messmör.
Hyllan i butiken där de där gula burkarna ska stå gapar tomma, eller har fyllts med något annat som inte har minsta likhet med det där bredbara pålägget som så många av oss älskar. Betrakta detta som en larmrapport från kyldisken!

Messmöret har en lång historia och är en veritabel kulturbärare. Länge var det en symbol för Jämtland, bland annat för att det tillverkades i Östersund. Dock flyttades hanteringen därifrån till Haninge utanför Stockholm i fjol, men det kan knappast vara anledningen till att nu över huvud taget inte finns att köpa. Jag har verkligen letat! Och kammat noll.

Den lena, mildgula massan görs på komjölk och vassle, och det är just vassle av god kvalitet det råder brist på. Följden blir att vi, messmörets vänner (jo då, det finns hatare också!) nu inte får vår invanda portion av järn, kalcium och proteiner, i kombination med låg fetthalt.
Må detta krisläge snart vara över!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, september 12, 2019

Samarbete i bokverkstaden

Helgfrågan denna gång handlar om bokskrivande: Varför tror du författare väljer att skriva ihop? Det är som vanligt på torsdagar Mia i bokhörnan som undrar.

Antagligen är det en konst i sig, detta att ha ett manus som tillverkas, oavlåtligt stöts och blöts tillsammans med en annan människa, ända ner till minsta semikolon. Men jag inbillar mig ändå att personerna som valt att gå ihop om en bokidé bidrar med olika specialkunskaper: en kan mer om ämnet, den andre är bättre på att formulera berättelsen.

Så måste det ju i alla fall vara när det kommer till berömdheter som inte behärskar skrivkonsten, men har en bra historia att bjuda på. Och sim salabim! kommer spökskrivaren som en räddare i nöden. Fast jag råkar veta att sådant samarbete inte alltid slutar lyckligt. Två författarnamn på bokpärmen utgör inte någon garanti eller kvalitetsstämpel, den saken är klar.

Fast ibland gör det kanske det ändå. Kom på att jag vill komplettera med radarparet Lena Ebervall och Per E Samuelson. Båda är jurister. Deras böcker, som bygger på verkliga historier och grundas i omfattande research, är bra utan undantag! Om sitt författarskap säger de att ”Ingen av oss hade kunnat skriva ensam. I stora drag är det Per som drar fram fakta och Lena som gör skönlitteratur av det.

En bonusfråga finns också: Vad sitter du inne med för hemlighet, som du vill dela med dig av?
Haha! Nä du Mia, den gick jag inte på! Är det hemligt så är det!

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi nr 84 har magen full av lök

Visserligen har jag inte visat upp några nyförvärv i pippi-nischen här på länge, men ni kan ju aldrig ha tänkt att jag plötsligt inte har pippi på fåglar? Sånt går ju inte över!

Alltså har det blivit dags att stolt visa upp ("proudly presenting", ni vet) denna praktfulla tupp som fått tjänstgöra som lökgömma på köksbordet ända sedan vi möttes i en butik i Uppsala för en tid sedan. Med nummer 84 i samlingen har det just fått lite ledigt och tillbringar ledigheten i källaren, men den ska få jobba igen vad det lider.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, september 11, 2019

Spegel, spegel på väggen där ...

Det hände en gång för rätt länge sedan att jag undrade varför jag hade så många speglar.
Några hade jag köpt själv, andra var presenter. Dessutom vore det en överdrift att påstå att de användes som det de är, speglar alltså.

Så gjorde jag slag i saken och fixade till en liten "spegelvägg" i vår hall.
Överst ett litet hjärta från Indiska. Sedan en kvadratisk sak i typisk peruansk utformning, souvenir köpt i Lima. Den största i raden är värmländskt konsthantverk, snidat trä. En gåva.

Från Mexiko kommer den med silvrig ram, en bröllopspresent. Den naivistiska bilen tror jag också att jag hittade på Indiska, för väldigt länge sedan. Hoppsan, den hänger visst lite snett ser jag!

Och sist i raden ett rött plåthjärta, svensk nutida design från Pluto produkter. Bredvid hjärtat sitter faktiskt ännu en spegel, men den fick liksom inte plats i bilden! Det är en enkel Ikea-sak, bred fururam  och den byter jag mot en likadan fast röd till jul, med påklistrad tomte. Man har inte roligare än man gör sig!

För den som vill ha koll på Sannas Gems Weekly Photo Challenge är det härmed glasklart att denna veckas tema är SPEGEL.

Som bonus: en bild på ett konstverk i spegelmosaik vid Hornstulls Strand, Miraculum, ursprungligen 510 kvadratmeter stort. Makalöst snyggt när det var nytt, men man har låtit det förfalla, skamligt nog. Min bild är flera år gammal. Läs mer om det här.
Copyright Klimakteriehäxan


tisdag, september 10, 2019

Tisdagstrion kommer från norr

Tisdag betyder tisdagstrio med en titt i bokhyllan. Denna vecka söker vi läsning med NORRLAND som gemensam nämnare, allt på "uppdrag" av Ugglan & boken

Torgny Lindgren måste komma först. Västerbottningen som behöll sin barndoms språkmelodi livet ut, även på sin stol i Svenska Akademien. Många bra böcker har han skrivit, sinsemellan rätt olika. "Ormens väg på hälleberget" gjorde nästan ont att läsa.

"Minnen", som jag läste med öronen, fick mig stundtals att skratta högt. "Hummelhonung" är en variant på syskonen som inte står ut med varandra men ändå hör ihop. Berörande. "Pölsan" är en roman det luktar om. Den maträtten har denne författare verkligen gett sin plats i litteraturen! För att inte tala om hopkoket som huvudpersonen i "Klingsor" gör ... räcker i en vecka och innehåller allt, men verkligen inget recept man vill sprida!

Åsa Larsson skriver deckare som gör att man känner isvindarnas nålar i kinderna medan frosten biter i tårna. Rebecka Martinsson heter hennes hjältinna och jag tror att jag läst alla böckerna hon skrivit.

Sedan väljer jag länge men stannar för Ann-Helen Laestadius, för hennes skildring av "flytten" av Kiruna  i "Bromsgatan: Vi som bodde på gårdarna", i stort sett självbiografisk. Hon växte upp kvarteret Ullspiran, det första området som var tänkt att rivas när stan flyttar. Spännande samhällsbilder och reflexioner i nutid, både för norr- och sörlänningar.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, september 09, 2019

Argentinsk vardag i en låda

Det hände sig en gång för väldigt länge sedan att jag strosade runt på en marknad i San Telmo-området i Buenos Aires. Plötsligt stod jag framför en man som sålde "Cajas", "Lådor". Han tillverkade tredimensionella tavlor i blandteknik. Jag föll direkt, valde länge och väl innan jag bestämde mig.

Lådan är varken liten eller lätt, ändå lyckades jag få hem den, hel, som handbagage på flyget. Vilket betyder att jag alltsedan dess framför mina ögon haft en bit av vardagsliv i den argentinska storstaden, en stad som jag blev så förtjust i redan vid mitt första besök på 70-talet.

I min låda finns barnet, bollen, tvätten, katten, pallen med mate-muggen och den speciella skeden, vars skaft också är ett sugrör. En kruka med en grön växt. Trivsam miljö som konstnären Daniel Fulco valde att skildra, även om den inte är ett skvatt lyxig eller "tjusig".
Tyvärr har jag tvingats inse att staden har förändrats mycket sedan jag var där, och förändrats till det sämre.

Då kunde jag, ny i metropolen, vandra ensam hem på nattligt tomma gator utan att vara orolig alls. Folk var snälla och vänliga, man hörde inte talas om rån och aldrig blev man lurad, aldrig körd på långa omvägar av en taxichaufför! Idag berättar mina vänner om en helt förändrad bild, och när jag säger att jag så gärna skulle vilja åka dit igen blír jag helt sonika avrådd.

Jag vet inte om Fulco fortfarande går att hitta på den där marknaden, om han fortsatt som konstnär. Han finns på Facebook men verkar inte vara särskilt aktiv. Ändå har jag nu försökt kontakta honom, av en väldigt speciell anledning: när han slagit in min låda i gråpapper sa han, att han brukade dokumentera alla sina verk innan han sålde dem, men just den jag köpte hade han inte hunnit fotografera.

Alltså undrade han om jag kunde skicka en bild till honom. Visst, sa jag, självklart, fick en adress. Som jag omedelbart tappade bort.
Men nu, ungefär fyrtio år senare, har konstnären fått en bild på min/sin låda via FB. Väntar spänt på att se om han hör av sig med ett litet svar. Dock berättade jag inte att jag råkade dunka lådan i nånstans vilket fick barnet att bryta ett ben och tappa fotfästet. Nu har jag haft loss ramen och återställt bilden.

Jag har i alla fall aldrig ångrat mitt köp, i valet mellan pengarna eller lådan tog jag det senare alternativet ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, september 08, 2019

En "skylt" att skryta med

Visst vet jag att det är söndag i dag och därmed Skyltsöndag i Blogglandia. Men jag hade gett upp, hade ingen skylt att bjuda på. Fast nu bestämde jag att jag har det: en riktig skrytskylt!

På bilden ser ni nämligen min nya japanska (fast finska) grensåg och dess förpackning ("skylten"), inköpt bl a efter rekommendation av folk som kan mer om växter, som Hannele och Emma till exempel. Detta efter att jag klagat över hur jobbigt det var att såga med fogsvans bland de gamla syrenträden. Att såga är en konst jag verkligen inte behärskar.

Idag har jag invigt den nya lilla vassa saken och är väldigt nöjd. Har lagt omkull en ordentlig drös med torra syrener, halvdöda aspar och svårt opigga körsbärsämnen. Kom nyss in från trädgården, svettig. Ett riktigt motionspass! Känner mig otroligt duktig!

På bilden nedan ser du min skörd, som jag nu dessutom släpat iväg en bit så att det så småningom ska återvinnas och bli flis.
Söndagsskyltarna har sin hemvist hos BP så där hittar du nog fler, och mer typiska, skyltar!

Copyright Klimakteriehäxan

En kunglig sommarstuga


Målning som ser tredimensionell ut.
Visst heter det slott, men det var en sommarstuga. Ja en kunglig, förstås, för Karl XIV Johan var den som ville ha ett ställe att dra sig tillbaka till. Fast bara på dagtid, Rosendals slott byggdes utan sovrum. På kvällen tog sällskapet häst och vagn tillbaka till Gamla stan.

I många år har jag sett det där rosa huset och undrat över dess historia. Nu har jag varit där, gått på tur i de olika rummen (kanonbra guidning av en herre vid namn Jonas) och fått en inblick i hur det gick till på det som möjligen av vissa kallas den gamla goda tiden.

Den där kungen, det var ju militären och den Napoleon närstående Jean Baptiste Bernadotte som på tidigt 1800-tal hämtades till Sverige från Frankrike när vi saknade en egen, infödd, kronprins. Det skulle visa sig vara ett lyckokast som påverkade den svenska historien för mycket lång tid framöver, för den där fransmannen sådde många frön som skulle gro och bli positiva förändringar i samhället. Han blev förvisso också grundare av den kungliga släkt som fortfarande "sitter på tronen".

Ute på Kungliga Djurgården har inte någon kunglighet tillbringat sina somrar på mycket länge, slottet har inte heller använts för representation så som skedde förr. Nu är det ett museum och det mesta ser ut som det gjorde på Karl Johans tid, så blev det också ett inredningsmode: Karl Johan-stilen, som råder på våningen i markplanet.

Att gå runt inomhus i den här miljön är lätt ögonbedövande, framför allt på övervåningen där det är fransk empir som dominerar. Pampiga gardinuppsättningar, kristallkronor, detaljkrika kandelabrar. Nej, man får inte lust att flytta in! Och tänk på alla stackars pigor som en gång i tiden skulle damma allt detta ...

Men både möbler, textilier, målningar och utsmyckningar är väldigt kul att se. Lägg därtill att rabatterna kring huset är bedårande vackra.
Jag kan verkligen rekommendera ett besök! Du kan ju börja med att titta på några bilder här.


Det är de små, små detaljerna som gör det ...


Nu snackar vi petitpoint!



 Copyright Klimakteriehäxan

lördag, september 07, 2019

För den goda smakens skull

Vi har samma smak och gör så här års gemensam sak, humlan och jag:
Vi slänger oss över kronärtskockorna som har säsong nu på sensommaren. Ok, humlan föredrar den utslagen och rik på pollen, jag vill förstås ha den medan den fortfarande är grön och bladen tjocka. Så himla gott!

Fast råkar man glömma bort den kan den slå ut även avklippt och i efterhand, och då blir det en snygg lila eternell. För min del blir den uppäten nio gånger av tio, så den där torkade blomsterprakten har jag inte fått njuta av särskilt ofta. Föredrar den på tallriken. Allt som behövs till är smör och salt!

Copyright Klimakteriehäxan