måndag, februari 08, 2016

När skillnaden inte är stor

Köpte en krukväxt igår. Petade ner den bredvid lättmjölken, rågbrödet och falukorven i varukorgen. Det var en begonia, den sorten är inne så här års, har lång hållbarhet och är inte skötselkrävande alls. Och vi som gillar blommor, vi tycker ju att de där färgklickarna som kronbladen bjuder på, de gör livet enklare att leva.

Men oj, i huset finns ju redan en begonia! En som inte visar minsta tendens till att lägga sig ner och dö. Den kräver ingen tillsyn över huvud taget, eftersom den är konstgjord.
För även om det gör lite ont att erkänna så är saken klar: moderna konstgjorda växter liknar sina levande förebilder förvånansvärt mycket.

Faktum är att folk blir lurade. När jag en period arbetade tillsammans med en äkta kaffekäring (ja, inget negativt med det!) såg jag honom en dag hälla en slatt avslaget fika över en blomkruka. Jag hann inte hejda det, hojtade bara:
-Men! Vad gör du?
-Äsch, blommor mår bara bra av en slurk koffein, fick jag till svar.
-Inte konstgjorda! sa jag.
Han blev helt paff.

En annan gång var jag bjuden på tjejmiddag. Vi var nog tolv stycken runt ett vackert dukat bord. I mitten tronade en rad Sankta Paulia, i färg och krukor som matchade duken. Snyggt och genomtänkt! Plötsligt stack värdinnan, lite tankspritt, ett finger i en av krukorna, eftersom hon nog fick för sig att hon borde ha vattnat de nyinköpta växterna. Hon avbröt all konversation abrupt med ett högt:
-De är ju av plast!
Grundlurad. Vid närmare eftertanke kom hon ihåg att hon tyckte de varit dyra ...

För så duktiga har blomstersnickarna blivit att inte ens ett tränat öga alltid direkt kan avgöra vad som är riktigt och vad som inte är det. Själv blev jag grymt besviken när jag tvingades inse att de fantastiska orkidéuppsättningarna i Det Stora Varuhusets skyltfönster är tillverkade av skickliga tekniker. Och den som vill ha de där mest naturtrogna får också betala en slant, oftast mer än för den äkta varianten. Men då är ju hållbarheten garanterad i åratal, om man bara lyckas vifta bort dammet som förstås samlas.

Nu undrar jag: vilken av mina begonior tycker du ser ut att vara den äkta?
Jo du ser det om du tittar noga.
Fast håll med om att det är likt!

Copyright Klimakteriehäxan

Rätt svar: den till vänster på bilden är äkta.

söndag, februari 07, 2016

Middag med Selma (försenat lördagstema)

Det är söndag kväll, ganska sent dessutom, så det är svårt att låtsas att det trots allt är lördag. Men lördagstemat som proklamerades för i går gick ut på att man skulle arrangera en fiktiv middag för två, enligt mönster (misstänker jag) från ett återkommande inslag i SVT:s Gokväll, även om värden där har fler gäster.

En person är självskriven vid mitt bord. Hon heter Selma Lagerlöf och med henne vill jag diskutera män, pojkar, karlar. Sådana fanns förvisso i hennes liv, personer som betydde massor: hennes pappa som hon länge idoliserade, hennes morbror som var en rätt äcklig gubbe  och så Studenten, som satte hennes unga hjärta i brand fast han själv nog aldrig var särskilt engagerad i den låghalta flickan som var mycket yngre än han själv.

Att det så småningom blev kvinnor som Selma delade sitt liv med intresserar mig mindre. Däremot vill jag höra henne prata om sitt skrivande, om inspirationen, om metodiken, om lusten. Kanske fanns där också ett element av prestationsångest, om inte annat så efter att hon, som den första kvinnan någonsin, fått ta emot Nobels litteraturpris (1909).

Dessutom blev fröken Lagerlöf med åren en berest person. Hon skulle garanterat kunna berätta många intressanta saker hon upplevt när hon rört sig i världen. Och banden till Mårbacka, hembygden, hennes Barndomsland, hur skulle hon beskriva dem?

Lars Westman, som skrivit en mycket läsvärd bok om Selma, citerar en händelse som tilldrog sig när man i hembygden beslutat göra en insamling för att uppvakta henne, kanske var det en jämn födelsedag? Alltnog: när de som höll i skramlandet kom till Västra Ämtervik (Selma bodde i Östra) avböjde åtminstone en person deltagande. Anledningen? Jo, på den sidan om sjön (Fryken) var hon nog inte så berömd ...

Menyn då? Älgkött, tack, som huvudrätt. Någon liten anrättning på abborre som entré. Till den champagne förstås, visst gillar väl Selma bubblor? Och som nattamat, eftersom vi pratat in på småtimmarna, klengås, en smörgåsvariant som är en värmländsk specialitet.

Om nu personerna som ska äta ihop ska bara vara två vill jag absolut själv vara den andra. Och jag kommer till middagen iförd min Selma Lagerlöf-kappa. Min är för all del inte grå som Selmas utan plommonlila, gjord av Gunilla Pontén för rätt många år sedan, men den där klassiska badrocksmodellen är i min hjärna för evigt sammanlänkad med en av våra i särklass bästa författare någonsin.

Copyright Klimakteriehäxan
Bloggare som brukar uppmärksamma lördagstemat är  Helena, Karin EnglundOlgakattKarin på AlandGnuttanLivsrummetMusikanta, Pysseliten, Anki Ulla Laiho och Pensionären på ön. Om du deltar men inte finns med på listan  hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!

lördag, februari 06, 2016

När städning blir dödligt allvar

Det kallas för dödsstädning.
Något som folk som fyllt 50 ofta tänker på, och som 60-plussare inte sällan frenetiskt ägnar sig åt – även om projektet aldrig blir slutfört.

Insikten att livet inte varar för evigt, i kombination med anhopningen av prylar, utlöser utan förvarning en sorts panik, om än av mildare sort. Det är plötsligt glasklart: en dag blir Någon tvungen att ta hand om allt detta. Stackars denne Någon, stackars människa! Jag borde ta tag i saken, själv, och göra det NU. Rensa!
Så står du där inför hyllorna, lådorna, skåpen, skrymslena som under åren fyllts på /.../

Ny krönika i dag på News55, om ett skede i livet som de flesta verkar hamna i. Du läser hela texten här. Kommentera gärna, dela väldigt gärna vidare på sociala medier!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 05, 2016

Bokbloggsjerka: Att välja vänner

Vänner är viktigt. Hur får man dem, hur behåller man dem, vad är det som får det att funka? Sådant får man fundera på för att svara på veckans Bokbloggsjerka. För ämnet Annika formulerat denna gång är detta:
Nämn topp fem fiktiva karaktärer som du önskar vore dina bästa vänner (böcker/film/tv)!

Mängder av "ansikten" passerar revy, även sådana som jag gjort för mig själv medan jag läst. Men nog hade Lord Greystoke, mera känd som Tarzan, varit en intressant bekantskap! I ursprungsversionen, av Edgar Rice Burroghs, tyckte jag väldigt mycket om honom. Bästa filmversionen jag sett är den från 1984 med Christopher Lambert (som dock aldrig kallas för Tarzan!).

Huvudpersonen i filmen "De andras liv" (Das Leben der Anderen), Stasi-spionen Gerd Wiesler, som visar upp ett fantastiskt mod efter mycken vånda skulle jag också vilja ha många och långa samtal med. Rena historielektionen.

Hjalmar Söderbergs Lydia i "Den allvarsamma leken" vore rätt sällskap för ett riktigt långt tjejsnack. Samma sak med Ifemelu, den nigerianska unga kvinnan i  "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie. Det författarskapet har gett inblick i ett för mig annars okänt land där 170 miljoner människor bor. Spännande!

En har jag kvar, i ett enormt utbud. Ja men låt mig då bli bästis med Julia Roberts i Vivian Wards skepnad. Så får jag veta hur det går för henne när "Pretty Woman" är slut!
Bästa vänner? Tja, åtminstone spännande. Sedan kanske inte de jag valt skulle vara överdrivet intresserade av att göra min bekantskap, men det är ju en annan historia.

Nog finns det rader med andra fiktiva personer man gärna skulle träffa men ... Kolla andras vänval genom att klicka dig till Bokbloggsjerkan här!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, februari 03, 2016

Någon saknar en stövel i storlek 26

Kanske hann de ända hem innan mamma  eller om det nu var pappa  upptäckte att barnet bara hade en stövel, den vänstra, kvar. Barnet, med initialerna F.W. , hade sannolikt påbörjat resan med två stövlar. Men nu stod en ensam kvar på busshållplatsen vid Mariatorget.
.
Kan höra för mitt inre öra hur den där föräldern gnisslar tänder: "Jaha, bara att köpa ett par till, så länge det nu kan gå att hålla reda på ..." för gummistövlar, det vet vi, kan inte folk med skostorlek 26 vara utan, även om de ofta färdas i barnvagn.

Visst minns man hur det var på den där tiden när ungarnas tillhörigheter föll bort som löv från grenen på hösten?! Gympakläder sprang iväg alldeles själva, vantar höll inte ihop så snart man tagit bort den där anordningen som låste dem vid ärmarna. Strumpor fick vara omaka, böcker försvann. Och mössan? Var är den? Låg inte jackan här nyss? Var har du ryggan?

Svaret var förstås ett "vet inte" och sällan lyckades vi lokalisera de där förlorade persedlarna. På jobbet skrattade småbarnsmammorna samfällt när papporna hade jouren. Våra telefoner ringde.
-Gustaf har inga skor!
-Stina tror att mössan är på fritids, vet du var den är? Förresten hittar vi inga köttbullar heller, och den rosa klänningen hon ska ha på kalaset är också borta!

Lugna kvinnoröster instruerade de dittills framgångslösa sökarna och lugnet återställdes. Det var lättare att leta hemma. Gustaf hade skor, och det fanns faktiskt köttbullar ...
Men hur det går för F.W. med stövlarna, det får vi nog aldrig veta.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, februari 02, 2016

Bastubaletten

Om du inte redan sett "Bastubaletten" säger jag bara: grattis! Du har en tv-upplevelse som väntar!

Serie i fyra delar med fem tornedalingar, modiga män i olika åldrar och kroppar, som under en vecka bor i underbar norrländsk miljö och under koreografen Justine Kirks ledning får ny syn på sig själva, varandra och en massa annat på samma gång. Final: ett dansnummer som bottnar i männens liv och berättelser. Och det trots att de, naturligtvis höll jag på att skriva, aldrig förr gjort något liknande.

Otroligt fascinerande, bitvis nästan rörande, fantastiska bilder, fina samtal (på svenska, finska och mienkiäli). Finns förstås på SVT Play, men vänta inte, klicka NU. Programmen ligger inte kvar hur länge som helst!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema MISSÖDE

Hoppsan, vi tappade visst något?
Ja hur kan det egentligen ha gått till när en så stor bit av en bil hamnat alldeles i kanten av ett promenadstråk där motordrivna fordon inte är välkomna? Och varför plockades den inte upp, den kan omöjligt ha trillat av utan att det märktes?!
Ett irriterande missöde med största säkerhet.

Det påminner mig om ett eget bilrelaterat missöde. Hade tankat. Men glömde att tanklocket låg på biltaket och körde iväg. Väl hemma igen upptäcktes missen. Inte bra! En vecka senare, fortfarande utan tanklock, kom vi körandes på samma väg. Svänger in på macken igen. Och vad hittar jag om inte vårt tanklock, som bara legat där och väntat ...

Men inte bara bilar kan ställa till förtret för människor. Eftersom veckans tisdagstema är MISSÖDE har du chansen att stifta bekantskap med fler mindre lyckade incidenter om du tar den här vägen!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 01, 2016

Ny månad, nya tag

Så där ja.
Januari är avklarad. Den där första månaden som folk brukar knorra så mycket om: pengarna är slut efter julhelgen. Klapparna är bytta. En slatt glögg står och skräpar. Nyårslöftena sprack redan efter en vecka. Dagarna är mörka, väglaget svårbemästrat, bilrutorna måste skrapas. Skidfantasterna saknar snö, snösvängen saknar arbete, men många tillsammans med mig längtar egentligen inte efter det vita landskapet.

I år kom i alla fall vintern och ja, det blev kallare, vackrare, ljusare. De som inte räds att plurra åkte långfärdsskridskor på blänkande isar och la ut fantastiska bilder på nätet. Just de där finaste islandskapen kan få mig att sörja att jag aldrig lärde mig behärska skridskorna, men så tänker jag på hur lätt det är att ta ett ofrivilligt, otäckt vinterdopp och så går det över.

Ändå menar jag att januari har sina absoluta ljuspunkter. Håll med om att det är roligare att titta runt i butiker, om än efter saker man absolut inte behöver, när priset är nedsatt med hälften, ibland till och med med 70 procent!

Dessutom är detta den tid på året då tulpanfebern bryter ut. Utan de där blommorna skulle allt te sig mycket jobbigare. Svenskarna köper en miljon tulpaner om dagen mellan jul och påsk, så jag är verkligen inte ensam! Vi har nog rent av världsrekord i tulpankonsumtion per capita, faktiskt. Och att de flesta vi köper är odlade i Sverige och kommer "nyskördade" till butiken ger pluspoäng på miljö- och klimatkontot.

Att jag inte kan leva utan de där blommorna i alla möjliga glädjeframkallande färger har jag inte svårt att bekänna, även om jag inser att det är egoistiskt i tider då det skulle se bättre ut att ge blomslantarna till något som fler kunde glädjas åt. Men tulpaner är värdefulla, om än inte i rent pekuniära termer som förr i tiden när holländarna drivit sina lökodlingar in absurdum. En enda lök kunde kosta en förmögenhet, lika mycket som ett hus rent av. I dag är värdet för själen högt, även om det inte går att ange i kronor.

Det finns annat som dyker upp som också tyder på ljusare tider. Att dagarna blir längre är förstås ett självklart bevis på det. Men jag kan inte låta bli att förundras över hur tidigt arbetsgivarna vill ha in de anställdas semesterönskemål, tidigare för varje år tror jag! Vårmodet börjar synas bredvid butikernas sista reaplagg och katalogerna som listar nästa vinters soliga resmål trillar in i brevlådan.

Nu gäller det helt enkelt att blicka framåt. Det är nog det som är meningen med februari.
OK, då kör vi! Ny månad, nya tag!

Buketten för dagen går i vitt och lila.
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, januari 30, 2016

Lördagstema: Ingenmansland

När jag inser att det är lördag inser jag också att det där med lördagstema, det har jag lyckats glömma bort ideligen.
Men i dag är nyckelordet INGENMANSLAND. Så svårt! Tänker länge.

Det blir ett boktips. "Julmatchen på Västfronten" är resultatet av ett gediget researcharbete, utfört av en gammal journalistkollega: Pehr Thermaenius.
I åratal har han grävt, läst och letat, och till slut kom den, boken om soldaterna som tvingats ut i första världskriget men som en julnatt struntade i att vara fiender. I stället samlades de kring en gemensam vän: fotbollen.

Boken kom intressant nog ut först på engelska, och den är publicerad såväl i Nederländerna som i Belgien, kanske också fler länder. Britterna ägnade den stort intresse, här hemma blev den inte lika uppmärksammad när den svenska upplagan kom 2014.

Det var exakt hundra år efter att den där fotbollsmatchen spelades. Och planen de sparkade boll på var förstås en bit av Ingen mans land ... Historia i originell version!

Copyright Klimakteriehäxan

Temat i januari bestämdes av Helena. Bloggare som brukar uppmärksamma lördagstemat är  Karin EnglundOlgakattKarin på AlandGnuttanLivsrummetMusikanta, Pysseliten, Anki Ulla Laiho och Pensionären på ön. Om du deltar men inte finns med på listan  hojta till i en kommentar så lägger jag självklart in dig!

fredag, januari 29, 2016

Bokbloggsjerka om oväntade vändningar

Att bli överraskad när man är inne i en bok är härligt. Tänk på den där deckaren, som du nästan lagt ifrån dig för att du redan på sidan 50 "vet" vem mördaren är ... men så läser du ytterligare några sidor. Och se! Du hade fel!

Det är stor konst att få till de där oväntade turerna, men det är ju också sådana saker som gör att vi inte tröttnar på att läsa. I dag är det som bekant fredag och det betyder en ny Bokbloggsjerka från Annika, denna gång med frågan:
Har du någonsin läst en bok där det har hänt någonting som du inte alls hade väntat dig eller som du absolut inte tyckte om?

Bara att svara ja på det, tack och lov. Och den första bok jag kommer att tänka på är "Gone Girl" av Gillian Flynn. I den blev jag överraskad, inte en utan flera gånger. Det handlar om en man som (uppenbarligen i alla fall inledningsvis) gjort något förfärligt med sin unga fru.

Om du har boken oläst (den är en äkta bästsäljare) kan jag ju inte komma med några spoilers, men jag kan utan att darra på manschetten rekommendera den. Filmen som gjordes efter romanen lär också vara bra, den har jag inte sett.

I en annan av Flynns böcker, "Vassa föremål" (Sharp Objects), förekommer också oväntade inslag. Bland annat blir huvudpersonens omgivning ständigt överraskad, men då av alla hennes ärr efter åratal av självskadebeteende. Också fascinerande läsning.

Om jag sedan hänger på en bok jag absolut inte tyckte om så hamnar jag än en gång i hyllan för storsäljare. Men "Hundraåringen som försvann" fann jag vara outhärdlig, bitvis en kopia på Arto Paasilinna. Och inte ens han, den kopierade, är alltid bra.

Läs andra bokvänners tankar om saker man inte väntat sig  du klickar bara här!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, januari 27, 2016

Sitt fint i nytt shoppingpalats

Det blev en liten onsdagsutflykt i dag, första besöket i nya "shoppingparadiset" Mall of Scandinavia i Solna. Det där med paradis kan tas med en rejäl nypa salt, men ganska nytt är det (invigdes i november) och ja, här finns verkligen möjligheter att shoppa.

Butikerna är oändligt många, de flesta gamla bekanta. Fast eftersom anläggningen är så enorm orkade jag bara trava igenom en bråkdel. Viss kritik har hörts: Stockholm med omnejd behövde inte ett sånt här ställe till. Det kan man tycka vad man vill om, här finns i alla fall över 200 butiker på 100 000 kvadratmeter. Översta våningen rymmer en stor biograf.

Gott om restauranger är det också, och faktiskt rätt gott om folk, om ni nu trott något annat. Här är det tätt mellan barnvagnarna och flanerande pensionärer är det inte heller ont om. I båda fallen handlar det om kundkategorier som gärna sitter ner och tar igen sig mellan affärerna. Och det har man verkligen tänkt på här!

Sittplatserna i Mall of Scandinavia är inte bara många, de är också rätt kul. Glada färger, rymd och ljus runtomkring  det är över huvud taget rymligt och ljust i MoS-et (som skämtarna lär ha döpt hela härligheten till). Dessutom är det tätt mellan strömuttagen där mobilen kan laddas upp medan man vilar fötterna.

Vi som kom med pendeltåget från Stockholm (avstigning Solna, sedan går man bara över en bro och är framme) möter Uiliuili-bänken redan utanför entrén (översta bilden). Den är riktigt tjusig! Ritad av den polske arkitekten Piotr Zuraw, gjord i stål och bokträ, tio meter lång och tre meter bred. Ergonomiskt utformad sägs den också vara, tänkt att inte bara sitta fint på utan hänga på, klättra i, ja användas lite hur som helst! Brukskonst, helt enkelt!





Notera pappa-fötterna som sticker ut ur fåtöljerna ... barnen sover i sina vagnar ...
Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, januari 26, 2016

Tisdagstema KORT (eller lagt kort ligger)

Det ni ser på bilden är långt ifrån hela samlingen.
Jag har fotoalbum i travar. De innehåller allt, med början i de svartvita 9x9 som jag tog med min första kamera, i så uselt utförande att det är svårt att förstå att det över huvud taget kunde bli ett enda kort.
Medan åren gått har också mina kameror blivit bättre, även om jag aldrig hängt med i den tekniska framkanten. Men bilder har det blivit.

I dag är fotoalbum inget man ägnar sig åt. Kanske gör vi en och annan digital fotobok, det har åtminstone jag gjort, med mycket gott resultat. Fast det blir rätt så dyrt. Å andra sidan var inte heller de gamla papperskopiorna gratis.

Där sitter vi nu med ögonblicksbilder ur livet insatta mellan pärmar. Frågan är bara vad som ska hända med alla de där korten? Extra tydligt blir problemet när man närmar sig hyllorna med album i sitt föräldrahem. För redan i Barndomslandet användes kamerorna, med bälg, flitigt. I dag bläddrar vi utan att kunna identifiera mer än kanske hälften av personerna som poserar, ler rakt in i objektivet, åker skidor, gifter sig eller visar alla blommorna som kom på 50-årsdagen.

Ska då alltså de gamla korten slängas? Det känns som ett övergrepp. Men nästa generation har ju ännu mindre chans att känna igen några av de där människorna. Så vad är alternativen? Och hur ska de hantera bilderna från sin egen barndom?

Vi har lådor med gamla foton som tagits när ungarna var små. Sonen, den förstfödde, plåtades oavbrutet: sover, gäspar, skrattar, gråter, vinkar, äter ... och ingen bild kunde man slänga. Lite lugnare förhållande till kameran fick den två år yngre Dottern, men också hon förevigades i alla tänkbara och otänkbara situationer.

En gång i tiden tänkte jag att när jag inte jobbar lika mycket ska jag ta tag i det där. Rensa, ordna, göra nya album till barnen med en bildserie över deras barnaår. Nu är jag där. Men inte gör jag något åt saken. Rör inte relikerna.
Lagt kort ligger, skulle man kunna säga.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans tisdagstema är alltså kort och gott KORT, och jag valde den variant som uttalas med "o" fast man hade ju kunnat tänka sig "å"-ljudet också ... då hade det blivit en helt annan historia!

Utrotat – och bortglömt?

Telefonkiosk. En gång ett så gott som livsnödvändigt inslag i gatubilden. I dag närmast ett fornminnesmärke. Kurerna står kvar, men apparaterna är bortplockade. I de smarta telefonernas värld letar ingen efter en automat. Nu kan det uppstå en nödsituation som består i att mobilbatteriet är tomt, men förmodligen kan man låna mobil av någon i närheten och lösa problemet den vägen.
Faktum är att det är rätt gott om sådant vi en gång tog för självklart i våra liv, saker som i dag är nästan utrotade. /.../

Du läser hela texten i min nya krönika på sajten News55. Du har väl upptäckt den? Relevanta nyheter, utan trams. Och så de där "erfarna tankarna". Nog för att den etiketten är lite onödigt högtravande, men du hittar mycket läs- och tänkvärt, av många olika skribenter, under den etiketten. Allt gratis, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, januari 25, 2016

Hör du, radiolyssnare ...

Med anledning av min krönika på News55 om det tilltagande oskicket att tilltala folk med "ni" i stället för "du" blev jag inbjuden att prata om just det i radio. Det skedde denna måndag, programmet heter P4 Extra och programledare är Erik Blix. Som representant för den yngre och mer ni-vänliga generationen fanns också språkvårdaren Lotta Ederth i studion. (Erik Blix bekände sig höra hemma på min sida i debatten ... men det hör man inte i radio).

Vill du lyssna så har du länken här och nu. Inslaget är strax under sex minuter.
Det är hur som helst jättekul att ha fått så många reaktioner på en text! En speciell Facebook-grupp har också kommit till i samband med detta – kolla in Stoppa Niandet, gå med om du är FB-användare och håller med mig!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, januari 24, 2016

Med blicken mot (vinter)himlen

Rosa moln på blå vinterhimmel. Visst är det vackert? Och om man sänker blicken syns det tydligt att träden bereder sig på ny grönska. Om fem månader är det faktiskt midsommar. Tiden flyger fram. Det gäller bara att ta vara på den.

Copyright Klimakteriehäxan