Tisdagstema: Hjälpmedel

Originellt tisdagstema denna vecka: Hjälpmedel - och jag valde att ta det bokstavligt.
Fler temabilder här.

Copyright Klimakteriehäxan

En som gapar över mycket - bildligt talat

Fler bilder som talar hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Om mitt liv blir film

Ibland undrar jag hur det skulle vara om mitt liv skulle bli en film. Hur mycket skulle man kunna behålla av sanningen utan att det blev alldeles för långtråkigt och vanligt?

Hur mycket skulle man behöva lägga till rätta, försköna och förbättra, som handlade det om rent sovjetisk historieskrivning? Vad skulle man behöva förtränga för att det annars skulle bli alltför pinsamt? Hur mycket kärlek skulle få plats i manuset, utan att rullen skulle bli ”rated X”? Hur ingående skulle jag skildras?

Hur mycket skulle avslöjas om vänner och bekanta, kollegor och släktingar? Hur många i biosalongen skulle bli tvärilskna på premiären, redan innan popcornen tagit slut?
Och så den kanske allra intressantaste frågan: vem skulle spela mig?
Tja, det finns ju några kandidater.

Först ut är naturligtvis Julia Roberts, eftersom jag själv kan se precis vad som helst där hon har en roll, oavsett kvalitet, andra medverkande och handling. Fulsnygg, häftig, med ett leende som kan flytta inte bara ett berg utan hela Mount Everest om så skulle behövas. Men hon är förstås för ung, Julia.

Meryl Streep då? Tror att vi är ungefär jämngamla. Och hon såg ju ut att, som jag, trivas i Grekland, eller hur, när hon for runt och var hotell- och bröllopsvärdinna i Mamma Mia. Nja, det räcker nog inte.

Lena Endre? Vi talar svenska båda två, så långt stämmer det. Fast jag har retat mig på hur präktig hon är i den där teve-reklamen som riktar sig till pensionärer. Nej, det blir inte hon.

Diane Keaton, ännu en dam i lämplig ålder. Framstår oftast som både vacker och klok. Fast det blir väl alldeles för smickrande. Om inte Woody Allen skulle ta hand om regin, förstås, då skulle det ju kunna bli något riktigt intressant … fast då borde jag helst vara född judinna. Det är jag inte, så där sprack den planen.

Yvonne Lombard skulle kunna vara min mamma rent åldersmässigt. Annars har hon ett bett i repliken som jag gärna skulle se att jag också hade, i alla fall i versionen på vita duken.
Samma sak gäller för amerikanska Lily Tomlin: där har vi en skådespelerska som vet vad tajming vill säga!

Nej, vet ni vad. Det måste bli Julia ändå. Tänk i vilket förskönande ljus hon skulle framställa mig, på alla sätt! Och jag har ju också varit i hennes ålder, även om det var ett tag sedan! Hon får jobbet!
Aj. Kom på något. Julia är världens bäst betalda skådis, eller i alla fall en av dem i toppen av avlöningslistan.

Tyvärr, det går nog inte att lösa. Huvudrollen kan inte besättas.
Men en sak är klar. Om mitt liv trots allt skulle bli film och ha det minsta lilla med verkligheten att göra skulle det i alla fall inte bli en kortfilm.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat - om ett berg som växer

”Sommar-Stockholm – i värsta fall känner många ute i landet igen sig – håller på att förvandlas till ett sopberg. Särskilt när det är varmt och upplagt för små trevliga måltider på små trevliga filtar i glada vänners lag. Det är inte ens så att folk måste bli fulla. Nyktra, sansade, försvarar sig med att någon annan städar upp efter dem, att det betalas via våra skattepengar. Därför kan de släppa allt rakt ner mot gräs och asfalt. Samtidigt, det är detta som är så häpnadsväckande, ökar människors miljömedvetenhet.”

-Karin Thunberg i en krönika i dagens Svenska Dagblad tar upp ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Läs exempelvis här om mina erfarenheter från Stockholm – och här om hur det kan se ut i Umeå.

Ny dag - ny sothöna ...

Copyright Klimakteriehäxan

Olyckligt

Jag tyckte att det var ursnyggt. Något att skryta med. En riktig turistattraktion. Men ack som allting åldras här i världen! Till och med konstverk som bara har några år på nacken ser skamfilade ut ibland.

Det är i alla fall läget med Miraculum, den en gång så härliga mosaikväggen vid Hornstulls strand.
510 kvadratmeter fantasieggande mönster med exotiska blad och blommor, skapade av glasbitar. Runt blommorna
finns speglarna, som reflekterar Årstavikens vatten, grönskan och flanörerna. För bara tre år sedan var jobbet klart, ett unikt konstverk som förvandlade en riktigt trist betongfasad till ren ögonfröjd.

Nu är det inte så längre. För bitar har lossnat och lämnat fula hack i mönstret. Och spegelbitarna är anfrätta – kanske är det fuktskador? I alla fall har många av dem antagit en brun färgton, lite tråkigt flammigt och avskavt.

Tänker någon göra något åt saken? Eller ska Miraculum få förfalla? För det är ju förvisso så, att om något börjat chansera blir det lätt så att någon ”hjälper till”. Här finns krossår i mosaikytan, kanske resultat av en liten olyckshändelse, men kanske avsiktligt åstadkommet av någon som inte ser hur fint det faktiskt varit – och delvis fortfarande är.

Och visst är det väl så att en krossad spegel betyder sju års olycka? Usch, usch, usch. Så olyckligt.

Copyright Klimakteriehäxan

Med smaklökar känsliga för rött

Jag har kommit fram till att jag har smaklökar känsliga för rött.
Exempelvis är jag obotlig tomatoman, oavsett årstid och tomatens ursprungsland och färdsträcka från planta till min tallrik. Soltorkade går också bra.

Jordgubbar är en lika stor passion, fast där inträder med nödvändighet en kortare paus under årets mörkaste veckor.
Smultron. Å, smultron! Vilken delikatess! På strå, på tallrik, direkt i munnen!

Rött kött är inte nyttigt, jag vet det. Men oj så gott det är! Med rött vin till! Och man får gärna servera sallad bredvid, med röd paprika som är godare än gul och mycket godare än grön.
Röd vinbärssylt är smaskigare än sylt gjord på svarta. Precis som jag gillar röd stenbitsrom bättre än svart, om till ägghalvor eller pasta eller högst upp på en liten räkcocktail.

Apropå skaldjur: Vanlig flodkräfta blir riktigt röd och grann när den badats i kokgrytan – följdriktigt är den också godare än sin blekrosa kusin havskräftan. Och fisk! Röding är underbart. Dessutom var det en total överraskning när jag prövade och fann, att strömmingsflundran blev ytterligare förgylld med skogens röda guld, lingon i rårörd version. Pesto är inte min absoluta favorit - men ska jag välja blir det förstås inte den gröna.

Det blir mer fart i äggröran med bitar av tomat och peperoni, röd. Flingorna blir roligare när man slängt i lite frystorkade röda bär i paketet. Och skulle jag råka falla för frestelsen att plocka ihop lite lösgodis försöker jag sålla ut de röda geleråttorna, slippa de andra. När Aladdin-asken öppnas på julafton tar jag gärna biten med körsbär i likör, trevligt mörkröd inuti.

Och även om annan smak inte styrs av de där smaklökarna, så är det ju ett urgammalt faktum att jag älskar röda skor, röda handväskor och faktiskt också gärna klär mig i rött.

”Med ögon känsliga för grönt” är en klassisk text av Barbro Hörberg. Kan inte räkna med att den här bloggposten blir lika berömd, inte ens tonsatt, tyvärr – men nu har jag väl ändå bevisat faktum: jag har smaklökar känsliga för rött.

Copyright Klimakteriehäxan

... och apropå det ja ...

Nu har det hänt igen. Jag har bekänt det förr: jag har svårt att låta bli att köpa röda skor om jag ser ett par som tilltalar både fötterna och ögat. Så vad händer om man stöter på sådana här? Jo, man slår till. Halva priset, sommar-rea, dessutom. Visst blir man glad av att bara titta på dem, mina nya röda sandaler?!

Copyright Klimakteriehäxan

Kleptomanen inom mig

Jag måste inse faktum.
Det bor en kleptoman inom mig. Bevisen finns, de går inte att misstolka.

Ingen människa kan ha så många pennor som jag om inte hälften, ja kanske rent av ännu fler, är stulna/snodda/norpade från andra, personer som till exempel just nu far runt i handväskor och fickor i febril jakt efter något att skriva med. ”Tyckte bestämt att jag hade ... Visst låg det en där nyss …” tänker han eller hon och fortsätter desperat att leta. Utan framgång.

För den där pennan, den lånade visst jag för en liten stund sedan.
Och sedan?
Ja, den KAN ha hamnat i min ficka. Eller i min handväska. Eller kanske i den där kassen jag hade lite lösa prylar i. Möjligen la jag den i en av mina lådor, kanske på skrivbordet. Eventuellt ligger den i bilen, det är praktiskt att ha en penna där. Förresten, jag har ju fickor på ytterplagget också, där kan man stoppa ett litet skrivdon! Ändå har jag aldrig en penna när jag behöver en ...

Förr eller senare hamnar de där pennorna hemma hos mig. De fyller burk efter burk, utgör en stilig samling, blyerts, kulspets, fungerande, hoptorkade, med och utan suddgummi, med rött, blått eller svart bläck, med mer eller mindre greppvänligt skaft i regnbågens alla färger, plus silver och guld. (Ingen heter dock Parker eller något annat dyrbart, det verkar stå Bic på de flesta.)
Genant. Och fullständigt oavsiktligt.
Bara en kleptoman kan ha så många pennor. Fast jag fattar ju inte riktigt hur och när de kommit hit …

Men jag blir tvungen att inse faktum. Jag samlar inte på pennor, även om det kan se så ut.
Det bor en kleptoman inom mig. Bevisen finns, de går inte att misstolka.

Copyright Klimakteriehäxan

Alldeles för sent

Tittar på klockan och inser att jag suttit ett par timmar och tittat på hyllningarna för Michael Jackson, utan att vara fan eller ens särskilt intresserad. Men fastnade gjorde jag ändå.

Politiker, pastorer, basketspelare, artister, vänner och familjemedlemmar har avlöst varandra på scenen. Det är ganska mäktigt, imponerande i sitt slag, ibland leendeframkallande, stundtals rörande.

En sak stannar kvar, ett påpekande som de svenska kommentatorerna gör, flera gånger: Det där borde han ha fått höra medan han levde.
Så är det nog. Vi borde dela ut rosor lite oftare än vi gör. För hur stora buketterna än blir är det ju faktiskt för sent när mottagaren inte längre kan ta emot dem själv och njuta av prakten.

Och apropå Michael Jackson, så är det en dagsens sanning att jag väldigt ofta tänkt på honom under rätt många år när jag varit i närheten av Liljeholmsbadet. Jag har nämligen tänkt att ett sådant här "vykort" skulle ha klippts in i MJ:s video av superhitten "Bad" ...

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om ceremonin exvis i SvD och om anstormningen av fans i DN. Plus alla andra tänkbara mediasajter, svenska och internationella ... Fast det är den här som hela tiden har vetat mest om Jackson-storyn.

Lättbläddrat

Sommar, semester – oavsett väder är det läsväder.
Bloggkollegan Vita Stunder efterlyste tips på lämpliga böcker.
Visst, här kommer några som liksom bläddrar av sig själva – alla finns i pocket!

”Blonde” av Joyce Carol Oates (på Sverige-besök i dagarna för att marknadsföra sina nyss utgivna dagböcker).
Man måste nästan ha långledigt, för detta är en tegelsten. När jag läste den kände jag hur Marilyn Monroe själv hade berättat hela sin historia för författaren … men det har hon ju inte …
Lika trovärdig tyckte jag att ”En geishas memoarer” av Arthur Golden var. Inte lika tjock, men väldigt medryckande läsning.

”Edward Finnigans upprättelse” av Anders Roslund och Börge Hellström. Deras färskaste bok har fått lysande recensioner. Den har jag inte hunnit läsa. Men detta är deras förra och hittills bästa, en höjdare i närheten av deckargenren men bättre upp.

”Kvinnorna på åttonde våningen” av Karin Alfredsson. Om Vietnam, ojämlikhet, kvinnoförtryck, med stark närvarokänsla i en, för de flesta svenskar, exotisk miljö.

”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten” av Mark Haddon. I romanform får man plötsligt insikt i hur ett barn med autism ser sin omvärld. Fullständigt fascinerande.

Låt mig slänga in tre klassiker och måste-upplevas-böcker: ”Kejsaren av Portugallien” av Selma Lagerlöf, och ”Kristin Lavransdotter” av Sigrid Undset. Plus ”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult”, Astrid Lindgrens enda vuxenbok, avnjutes allrahelst som hörbok. Om kärlek av hetaste slag – faderskärlek först, sedan mellan man och kvinna. Passionerat så det ångar och ryker i Norge – och gripande varmt i småländsk miljö!

Har du barnasinnet kvar? Eller kanske någon att läsa högt för? Barbro Lindgrens ”Loranga, Masarin och Dartanjang” är oslagbar!

Och så måste jag förstås göra en enda utflykt från pockethyllan: ”Klimakteriehäxan” av yours truly. Faktiskt en perfekt, lättläst bok för strand eller hängmatta – formatet är hanterligt, nästan som en pocket! (Du kan klicka på bilden av boken upp till vänster och läsa såväl recensioner som läsarreaktioner!)

Vad läser jag själv då, undrar kanske någon. Jo, så här års köper jag glatt alla tidningar som har en bok som bilaga – under förutsättning att jag inte redan läst den, förstås. Och just nu har Allas Veckotidning slängt med en liten sak av Anna Jansson. ”Vem är utan skuld” heter den, väldigt lättläst, strax slut!
Marilyn Frenchs "Sin mors dotter" ligger på kö.

Trevlig läsning, vad du än väljer att bläddra dig igenom!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Sommar

Veckans tisdagstema är sommar - trots att den har dragit sig tillbaka, om än tillfälligt. Men nu är det flera dagar sedan sjön inbjöd till ett dopp. De enda som simmar runt i viken är fåglarna. Och hela tiden ser jag mina kära sothöns, med ungar i varierande ålder och antal. Men lika söta är de allihop!

Härom dagen satsade jag på att locka en familj att komma närmare mig, i brist på rejäl zoom, genom att bjuda på bitar av en liten smörgås. Visst, de var jätteintresserade och kom farande så svallvågorna stänkte.

Men försök mata fåglar med en hand och hantera kameran med den andra, så får du se hur lätt det är! Oskarpt blev det, alltihop. Lägg därtill att jag lyckades få smörgåskladd på kameran ... nä, ska sothönsen få mat någon mer gång ska jag ha en assistent med mig!

Copyright Klimakteriehäxan

HÄR hittar du fler sommarbilder!

Det lönar sig att klaga!

Ikväll får vi beviset: man ska klaga på dumma beslut som fattas över ens huvud. Det kan faktiskt löna sig.

Ta bara det här med sommartid-tabellen för vissa busslinjer. En, som jag frekventerar, fick tillsammans med flera andra se sig amputerad. Under semestertider befanns vår buss vara helt bortrationaliserad efter klockan 19.

Inget att tjafsa om, kan man tycka, vi bor ju mitt i huvudstaden, vad är problemet? Jo, problemet är att trots att vi bor mitt i huvudstaden råder kollektivtrafikskugga. Gudarna ska veta att den enda existerande bussen alltid går med glesa turer – var femtonde minut i högtrafik – men INGEN BUSS ALLS, det är väl ändå väl magstarkt! OK, jag jämför inte med hur tätt bussarna går i Lapplands inland och jag kräver inte att den ska gå var tredje minut men – ja, ni fattar.

Att vara utan en buss inom någorlunda bekvämt räckhåll blir förödande till exempel för flera hundra pensionärer som bor i våra kvarter. Förvisso är en av dem förmodligen Stockholms piggaste 91-åring, men bland de övriga verkar det vara sämre ställt med konditionen. Fast trots vacklande hälsa har de väl ändå inte utegångsförbud efter klockan 19, det kan inte ens cheferna på SL tro.

Men nog kan vi väl gå en bit, till en annan buss? tänker ni nu. Jo. Men att folk i 80-90-årsåldern ska knata uppför den långa branta backen till Södra station, det är inte realistiskt. Även för yngre och raskare ben betyder promenaden, till vilken hållplats man än väljer att gå, betydligt längre restid. Fast det är klart, man kan ju ta bilen ... hallå!!!! det är något fel här!!! vi vill ju åka buss för att minimera bilåkandet i stan!

Alltså klagade jag, via mail till en direktör på SL. Och jag var inte ensam – nej, jag ska inte ta åt mig hela äran! – men si! Vi vann! Ikväll går bussen igen, en gång i halvtimmen fram till midnatt. Här är beviset på segern:

Bäste resenär,
Då många hört av sig och klagat på indragningen av kvällstrafiken /… /har vi tittat närmare på detta och insett att resultatet inte blev så bra. Vi sätter därför tillbaka en del av den indragna trafiken så fort det går på Södermalm. Från och med den 6 juli trafikeras linjerna med 30-minuters trafik mellan 19.00 och c:a 24.00 (ungefär motsvarande förra årets sommartidtabell).

Med en förhoppning om en fortsatt fin sommar,
Ingemar Ziegler
Verkställande direktör

Klang och jubel i stugan! Lägg därtill att jag fick en blomstercheck på 100 kronor från SJ när man förflyttade mig med buss i stället för tåg, som jag ansåg mig ha bokat. Nu ska jag banne mig gå tillbaka till Ica också. Där tog de 30 spänn för en krukväxt som hade en stor röd prislapp som det stod 25 kronor på. Och jag har kvittot kvar!
Det lönar sig att klaga.

Copyright Klimakteriehäxan
(som nu riskerar att också kallas gnällkärring - en smäll man får ta ...)

Citat ur kvinnornas värld

"Männen i min värld, de är bihang!"

-Amelia Adamo, chefredakör M-magasin, i tv-intervju om synen på män och kvinnor 60+, med anledning av att hon på omslaget till sin tidnings senaste nummer fotograferats endast iklädd stol. Amelia är 62.

Citat ur djurens värld

"Jag kommer tyvärr att jobba mycket, bland annat som bartender under tennisveckan i Båstad och så kommer jag att blogga som ett djur."

-Angela Monroe, som tydligen fanns med i senaste omgången av Robinson, intervjuas i Aftonbladet. Och frågan hon väcker är en klassiker: Hur gör djur?