söndag, januari 26, 2020

Vill du skylta med din bibliofili?

Om ett ord slutar på -fili betecknar det ofta ett tillstånd som försätter en människa i prekära situationer.

Bibliofili (av grekiska biblion "(liten) bok" och philos "vän") är en benämning för en människas kärlek till eller vurm för böcker. En bibliofil är en bokvän, bokälskare, boksamlare. Den prekära situation personen försätts i är alltså överfulla bokhyllor, rader av romaner som inte hunnit läsas, klassiker som inte öppnats på decennier, men som ändå står där ... o s v i all oändlighet.

För den som vill skylta med denna "åkomma" passar väl den här t-tröjan perfekt? "Det finns ingenting som heter 'för många böcker'". Budskapet kan överbringas mot bakgrund i många olika färger, tröjan kostar ungefär 250 spänn plus frakt och finns här. Om jag köpt? Nej. Ska inte köpa den heller, trots att jag i princip gillar den. Har inte bara onödigt många böcker, onödigt många t-tröjor också.

Men man kan skylta med annat förstås. Personligen sympatiserar jag med den som vill ha högre lärarlöner, fast hur kom det sig att stridsropsskylten hamnade på soptunnan?

Lite förvånad blir jag också över att "Dressman-tricket" letat sig ända in i fina saluhallen. 
Är nog inte heller helt överens med nödvändigheten av att ha hund, i enlighet med min sista skylt denna Skyltsöndag. Fast säkert vore det trevligt, i alla fall ibland.


Copyright Klimakteriehäxan

lördag, januari 25, 2020

Lite grand från ovan

Det är en stor, tät, grön och mäktig skog som brer ut sig. Trädtopp bredvid trädtopp så långt ögat kan nå.
Aha, tänker ni, Klimakteriehäxan har investerat i en drönare, den flygande prylen som invaderat och i grunden förändrat/förenklat/förbilligat film- och tv-produktion (och krig)!

Nej. Och jag har inte flugit själv heller.
Jag har ju lämnat de "riktiga" kamerorna (skänkte rasket till Stadsmissionen) och förlitar mig alltmer på mobilen. Blir någorlunda nöjd för det mesta, nu när jag vant mig.

Alltså föreställer inte fotot ovan en svensk storskog. Det är bara några centimeter hög mossa på en dikesren längs en alldeles vanlig svensk landsväg.
Men erkänn att du skulle ha kunnat bli lurad!

Att jag över huvud taget tog bilden och nu publicerar den beror på att jag då får en anledning att berätta en gammal historia om hur man ljuger med bild, en anekdot som jag själv tycker är riktigt rolig. Den hör hemma i en teaterpjäs jag såg för många år sedan. Huvudrollen hade en gammal pressfotograf som minsann sålt in foton i fina Life, men hamnat lite på dekis och fått svårt att få ihop till det nödvändigaste.

Han avslöjar då hur det kunde gå att till lösa besvärliga bildbeställningar. Som till exempel foton på en riktigt stor folkmassa. Fast han hade ingen folkmassa till hands ...
Hur gjorde han då då?

Jo han gick till matbutiken och köpte ett paket köttfärs. Tillbaka i sin ateljé tog han upp kammen ur bakfickan och kammade färsen så att ytan blev mer ojämn. Klick!
Klart! Där fanns både mörka och ljusa huvuden i ett enda myller på bilden. Den passerade. Han fick sitt honorar.

Om han sedan gjorde pannbiff av den där folkmassan förtäljer inte historien, vars sanningshalt jag förstås inte vet något om. Men jag tror han skulle ha godkänt min mossiga storskog i miniformat.

PS Passar på att låna ännu en scen ur samma pjäs.

Fotografen har fått i uppdrag att plåta en ung snygg tjej. Han vill imponera. Skryter med sin karriär, hur han tagit fantastiska bilder under världskriget, bilder som setts "överallt".
Flickan tittar på honom. Gör en ålderskalkyl. Svarar:
-Vilket världskrig?
Tablå.

Undrar verkligen vad den där föreställningen hette. Vem som skrev, vem som spelade. Scenen var, vill jag minnas, Nybropaviljongen.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, januari 24, 2020

Lagom privat

"Fem en fredag" dyker troget upp hos Elisa Matilda. Idag är det faktiskt frågor som inte är så enkla att besvara, om revirtänkande. Kolla här:
  1. Vilka skulle du säga är dina expertområden? Jag är en sån där som kan lite om mycket, men riktigt mycket om i princip ingenting. Fast jag är duktig på ord, språk, grammatik. Ett intresse som grundlades i skolan.
  2. När inkräktar folk på ditt territorium? När de försöker säga åt mig vad jag bör göra. Jag är stor nog att bestämma själv!
  3. Vad från ditt yrkesliv kan appliceras på livet i allmänhet? Att man måste vara noga med vem man väljer att tro på och ständigt kolla vem/vad som är källan.
  4. Hur stor eller liten är din privata bubbla runt dig? Det varierar nog rätt mycket. Kan njuta stort av tystnad ibland. "Lagom privat", finns det?
  5. När behöver du vara ensam? Inte så ofta. Gillar att vara tillsammans med människor jag tycker om. Således är det (i pensionärslivet jag numera lever) inte jobbet jag saknar, men arbetskamraterna.
Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 66


UPCYCLING

-Ordet dök upp för några år sedan men hamnade i Dagens Nyheter i dag, i krönika av Susanne Ljung. Det handlar om mode förstås, denna gång om kläder som sys av redan befintliga plagg. På bilderna kappor av ullfiltar, djärva kombinationer av rutor, ränder och fransar. Och till skillnad mot "recycling", alltså återbruk, antyder "up-" att här är det faktiskt lite finare ... Helt enkelt ett försök att agera klimatvänligt men ändå vara stekhet i klädbranschen. På engelska har också ordet "trashion" använts, men det låter ju inte lika positivt. Hittills är upcycling lika exklusivt som andra "fina" modemärken och andelen plagg som återanvänds på det här sättet försvinnande liten, men se dig om där hemma. Kanske har du också några filtar som kan bli kappor, jackor, hattar? Tror inte jag har det, dock ... Det är inte lätt att vara både miljövän och road av kläder!

torsdag, januari 23, 2020

Det blir en fin film!

En helgfråga dyker bergsäkert upp på torsdag eftermiddag. Det är Mia i bokhörnan som levererar. Denna gång: Många böcker blir idag filmatiserade, vilka böcker skulle du önska blev film/tv-serie?

Då är frågan: ska man välja en bok i vilken man ser bilderna inne i huvudet alldeles på egen hand? Eller ska man leta efter en historia som lämpar sig bättre än andra för att översättas i bild? En författare som får mig att se bilder är Tove Jansson. En annan är Selma Lagerlöf.

Men jag bestämmer mig för en bok jag nyss läst: "En ny tid" av danska Ida Jessen. Om ett samhälle på landsbygden för länge sedan, om en sorts kärlek, om ett äktenskap mellan två synnerligen olika människor, om hur Lilly som ung lärarinna får anpassa sig till omgivningens krav och hur hon så småningom hanterar situationen som nybliven änka. Avslöjar inget ...

Det blir en fin och tänkvärd film. Anmäler mig som frivillig om något vill ha ett manus för inspelning!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett ljud att hata

2019
Känner att jag bara MÅSTE plocka upp Orsakullans utmaning i dag igen. Temat lyder: Ett ljud som gör mig irriterad…

2018
Jo tack, jag behöver inte fundera länge över svaret. Den eländiga hackspetten väckte mig i dag. Befinner mig i Barndomslandet, och här har hackspetten två år i rad gjort ett rejält hål i huset. En snickare lappade över första hålet, men den uslingen till fågel återvände och gjorde ett nytt, på exakt samma ställe.

Så nåddes jag av glädjebudet att pippin hade dött en naturlig död, genom att flyga in i ett fönster hos grannen. Jag blev inte ledsen. Snarare glad. Men så fick jag tji också, för det var inte "vår" hackspett som flugit ihjäl sig. Här är nämligen ganska gott om den här fågelsorten, som råkar vara fridlyst.

Skulle strunta högaktningsfullt i fridlysningen om jag bara hade en aning om hur man kan göra sig av med en snyltgäst som gör åverkan på kåken. 
Fast det har jag inte.
Grimaserar illa när trumvirvlarna smattrar fram genom luften. Det blir säkert större eller nya hål i år. Hjälp mig, någon!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, januari 22, 2020

Ingen pälsvinter

Bild WWF
Min gamla fina, underbart varma, vackra och mjuka päls finns kvar. Till dem som ifrågasätter det brukar jag säga, att den som vet något om mode ser direkt att den är nästan 40 år gammal och att inget djur skulle få livet tillbaka bara för att jag gjorde mig av med den. Snarare skulle det vara slöseri med en högst användbar produkt.

Och så lägger jag till att jag skulle förstås aldrig köpa en äkta päls i dag, man blir ju nästan lika varm i fuskvarianterna, som också är jättesnygga, hållbara och mycket billigare.
Vid första påseendet verkar det väl rätt OK resonerat, eller hur?

Men aldrig får man vara riktigt glad. För de där imiterade djuren är, visar det sig, otroligt mycket sämre för miljön än de levande. Vilket Världsnaturfonden WWF nu skriver oss på näsan. Vill man ha päls blir det alltså fel hur man än gör. På Tradera "säljer" man just nu en fiktiv fuskpäls, ja det är den ni ser på bilden ovan.

Hittills ligger högsta budet på blygsamma 450 kronor, men ingen får någon päls, oavsett hur mycket man betalar. Fredag är sista dagen. Pengarna som kommer in på "auktionen"  som snarare bör stavas "aktionen" utan u  ska användas i WWF:s arbete för en friskare natur.

Att man inte får något ytterplagg alls på det här viset är väl helt OK eftersom vi oavbrutet bjuds på plusgrader i landets södra delar, åtminstone denna vinter. Det är ju aldrig läge att ta till den klassiska kommentaren (från Folke Olhagen i radions "Vi som vet mest" på 60-talet):
-Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders.
Så i garderoben hänger de sida vid sida, fusk och äkta. Någon pälsvinter är det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Barndomsminne

Orsakullan har en bloggutmaning som går ut på ett ämne per dag hela månaden. I dag: Ett minne från barndomen jag nog aldrig glömmer ...
Då skulle man ju kunna tänka sig att det är läge att minnas något betydelsefullt, något som satt spår för resten av livet. Eller så gör man som jag: kommer ihåg en pytteliten historia som inte påverkat världen det allra minsta!

Spindlar är otrevliga djur, det tycker jag i dag och det har jag alltid tyckt. Upplever dem som äckliga och läskiga rent generellt, med ludna kroppar och långa ben. Måste nog medge att jag är lite rädd för dem, trots att jag vet att de som finns här på våra breddgrader inte är farliga, åtminstone inte för människan.

Så där tänker inte alla. Fast vi är många som ogillar dem. Känner man den okontrollerbara skräcken komma krypande handlar det om arachnofobi, rädsla på riktigt. Folk betalar för att bli av med den fobin medelst terapi, men så illa är det inte med mig (eller så är jag bara för snål?). Men ett spindelmöte för länge sen känns som om det inträffade i går ...

Bild från sv.glosbe.com
Margareta hette en flicka som var ungefär jämngammal med mig, vi kan ha varit sisådär fem-sex år när det här hände. Hon satt i sin pappas knä mitt emot mig och min pappa, herrarna hade väl något att avhandla och skulle samtidigt hålla rätt på sina döttrar.

Plötsligt kommer på bordet emellan oss en spindel knallande, en sådan vi kallade Helge Högben fast den nog heter harkrank egentligen  ni vet en rund liten kropp och så långa ben runt om.
Jag frös till is.
Det gjorde inte Margareta.

Hon lutade sig fram, nöp tag i spindeln och klämde bestämt till runt den lilla kroppen. Mellan tummen och pekfingret satt den, stendöd men fortfarande otäck och äcklig.
Fast det tyckte ju inte Margareta.
-Titta! sa hon förtjust och höll upp sina spindelkletiga fingrar framför mitt ansikte.
Ve och fasa. Hu och usch.
Det glömmer jag nog aldrig.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, januari 21, 2020

Triss i Ö

ÖAR är ämnet för denna veckas Tisdagstrio, påbjudet av Ugglan & Boken som vanligt.

"En ö i havet" av Annika Thor kallas ungdomsroman, men är utmärkt läsning även för vuxna. Gripande om två judiska flickor, åtta och tolv år gamla, som skickas till det främmande Sverige från Wien av sina föräldrar när nazisterna kommer allt närmare. De hamnar på Västkusten. Dåtidens "ensamkommande flyktingbarn". Historien spänner över fyra delar. Läs alla!

"Öar i strömmen" (Islands in the Stream) av Ernest Hemingway utspelar sig huvudsakligen på Kuba. Märkligt nog publicerades den tio år efter författarens död (han efterlämnade en hel del manus, skulle det visa sig). Boken anses ha starka självbiografiska drag.

Mallorca blev den första succén som resmål för svenska charterturister, men ön var populär långt innan dess. Exempelvis levde där, i staden Valldemosa, kompositören Fredric Chopin tillsammans med sin älskarinna, författaren George Sand, och hennes barn. Deras liv finns skildrat i bokform i hennes egen "En vinter på Mallorca" (A Winter in Mallorca). Jag köpte den som reselektyr inför en tripp till den där fina ön. Boken står här i hyllan, men jag törs inte lova att jag läst den, för jag minns absolut ingenting av den ... Så där, då blev det ett triss i Ö.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Kom en aning sent på en trevlig ö-bok: "Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap" av Annie Barrows och Mary Ann Shaffer. Den kommer med som bonus!

måndag, januari 20, 2020

Rykande färskt CITAT

"Låt mig runda av med ett tips: om du bara ska se en film i år  ...
...  så går du på bio för sällan."

-Emma Molin, programledare för filmfesten Guldbaggegalan sätter punkt för kvällens direktsändning  i tv från Cirkus i Stockholm. Och kan man tänka sig: två filmer ("And then we danced" och "Aniara") belönades med fyra baggar var och jag har sett båda! 


Såg den nu baggebelönade "And then we danced" i eftermiddags, utan en tanke på stundande filmgala. På väg hem från bion passerade jag Medborgarplatsen där
Haglunds pinne (som egentligen heter Söder torn) fått dramatisk bakgrund.
Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om svenska romaner

"Vi är ett stort land med små och få människor och våra 
största författare ligger, verkar det, bakom oss.  /.../ Vi har
 Fredrik Backmansk feelgood och Läckbergska mord en 
masse för massorna och så 'kvalitetslitteratur' till den klick 
som nu låtsas att de aldrig gått på Forum. Samtidens 
svenska litteratur är helt enkelt inte särskilt intressant."

-Margit Richert skriver läsvärd, rolig och elak krönika om svensk nutida romankonst
dagens Svenska Dagbladet. Hon tycker att böcker hon läst påminner mer om 
kontaktannonser än litteratur ...

söndag, januari 19, 2020

Skyltsöndag för hungriga (?)

Mattema denna Skyltsöndag.
Eftertankens kranka blekhet kan ha kommit ikapp efter de ymniga julborden, allt godis, all glögg ...
Korsstygn är sättet som detta bistra budskap levereras på. (Bilden är "lånad", hittade den på Facebook, fann den varandes oemotståndlig, har inte lyckats lokalisera dess ursprung.) 

Men en hederlig varmkorv sitter ju ändå alltid fint, oavsett hur dåligt samvete för helgernas njutningar vi har. Märkligt nog kan man få en alldeles gratis, på restaurang Högkvarteret på Valhallavägen i Stockholm. Det står ju inte ens att man måste köpa en liten öl för att få denna lilla eftermiddagsnjutning!?

Skyltsöndag blir det nog vareviga söndag även detta nya år 2020.
Bloggare som visar skyltar av de mest skilda slag hittar du om du tar vägen via BP.
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, januari 18, 2020

Tillbakablick ... som fortfarande är aktuell

Hos Orsakullan kan man hitta en bloggutmaning som utformats så, att det finns ett "ämne" att avhandla för varje dag hela månaden. För den 17 januari gällde "Det finns ett rum i mitt hem som jag ..."
Det påminde mig i dag, en dag för sent förvisso, om en träda-fram-are från förr. Jag skrev den för elva år sedan, visar det sig nu när jag letar upp texten igen. Har jag då inte lyckats fixa till det där rummet?
Nja. Lite enklare att ta sig in där har det blivit, men nog finns det onödigt mycket prylar kvar. Så etiketten "skräprum" kan behållas!

Kan man ha gäster i ett skräprum?
Från 12 mars 2009

Vi har aldrig förr haft ett skräprum.
Förrän nu.
I det längsta har vi nämligen bott i våra rum. Sovit, umgåtts, slappat, ja levt helt enkelt. Det har känts, om inte överbefolkat, så i alla fall tämligen fullt. Skräpet har vi väl tryckt in i vrårna och sedan tittat åt ett annat håll.

Men skräp, förresten, vad är det egentligen?
Tja, om man tittar i det där rummet som nu liksom blivit över sedan Sonen tog sitt pick och pack och flyttade till egen adress, så får man förstås en aning om det - ja ni ser själva på bilden här!

Där han en gång hade lastat in serietidningar, fantasyböcker, legoskapelser och hopmonterade flygplansmodeller i plast, kombinerat med i och för sig urvuxna men ändå sparade mjukisdjur, en sönderplockad dator och någon enstaka urdrucken cola-burk, där ser det numera helt annorlunda ut.
Fast ungefär lika ogenomträngligt och oöverskådligt.

För när vi organiserat om oss i familjens bostad blev det saker över, trots att vi varit duktiga och slängt och rensat så att det stått härliga till. Inte utan att man frågar sig var allt kommit ifrån …
Vi har till exempel fått en rejäl trave tavlor över. Inga konstverk värda en plats på Nationalmuseum, visserligen, men bilder som betytt något.

Kuddar är också en överskottsvara, huvudsakligen beroende på att jag är väldigt förtjust i kuddar. Mattor har vi likaså fler än golven kräver. Och gardiner. Bordlampor, som – där är jag och heminredningsexperterna eniga – är en mycket trevligare belysning än taklampor, har vi numera onödigt gott om

En liten bullig teve har inte heller hittat sin nya plats. Och det där fårskinnet, som köptes när Dottern var nyfödd därför att det just det året hette att varje bebis skulle sova på ett sådant, för hälsans och framtidens skull, det har vi inte heller någon riktig användning av. Har aldrig haft, om sanningen ska fram, barnet sov gott i produkter från växtriket.

I det där rummet står också en utmärkt golvlampa som man skulle kunna få en hacka för på Blocket vilken dag som helst, en Bumling, hederlig 70-talsprodukt som tydligen aldrig blivit omodern, och som jag inte vill skiljas från.

Där finns till råga på allt ett gäng krukväxter som hamnat på totalt undantag. Pelargoner som skulle övervintra, var det tänkt, och några andra blombefriade plantor som förmodligen aldrig mer kommer att producera en endaste liten knopp.
Senast langade jag in en bunt dukar, som borde vikas snyggt och ta plats i linneskåpet, men det hanns visst inte med. Eller hur det nu var.

Sammantaget ser det helt enkelt ut som ett skräprum, fast det som finns där faktiskt är högst användbara saker.
-Man måste ha ett skräprum, alla har det, sa en kompis jag påtalade problemet för.
Är det verkligen på det viset?

Jag tänker i alla fall inför varje annalkande helg att nu, nu ska jag ta tag i saken. För vi påstår ju ändå att det här rummet är ett gästrum.
Då återstår frågan, om ingen förbättring inträder:
Kan man ha gäster i skräprum?
För längst in, under en massa annat, finns i alla fall en säng.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, januari 17, 2020

Noterat en fredag

  1. Vem ringde dig sist? Min syster. Vi pratar ganska ofta.
  2. Vad händer i din stad i helgen? Inget som jag riktigt lagt märke till. Något ovanligt, alltså.
  3. När höjs ditt blodtryck? I princip aldrig. Hade perfekt resultat när det kollades i veckan.
  4. Hur många länder har du varit i? Ganska många. Kommer upp i trettiosju när jag räknar lite snabbt.
  5. Vart är du på väg? Till Ica, närmast. Till biblioteket. Till uppsamlingsstället för utlyfta julgranar, vår står kvar på balkongen ... Till Barndomslandet, snart.   
  6. Det är som vanligt ElisaMatilda som kollar läget medelst fem snabba frågor så här på fredagar. Trevlig helg på er!

Copyright Klimakteriehäxan

Prisvärt i öronen?

Att man tävlar i bokform är förvisso ingen nyhet, Nobelpriset i litteratur delades för första gången ut 1901. Men Storytel Awards, med rötterna i nätbokhandeln, har bara en tolvårig tradition, inklusive ett namnbyte på vägen (inledningsvis hette det Iris ljudbokspris) fast de flesta verkar kalla det Stora ljudbokspriset hur som helst.

Vem får då denna utmärkelse för 2019? Jo det är faktiskt vanliga bokkonsumenter som bestämmer, genom att gå in på nätet och rösta. Fem priskategorier finns, många titlar att välja bland.
Naturligtvis eftersträvansvärt både för författare och inläsare, och nu är röstfisket inne i sitt absoluta slutskede, för i dag, den 17 januari, är det sista chansen.

Ingen enda bok har fått mitt stöd. Kollar listan på de nominerade och finner att i faktaklassen har jag läst två, i spänning en, av romanerna två, i ungdomskategorin inte en enda och bland barnböckerna bara en  och då är det en gammal goding, "Lilla spöket Laban" av Inger och Lasse Sandberg. Ingen har jag lyssnat på.

Hur många bör man ha läst för att med gott samvete gå in och rösta? Känns himla orättvist att gynna en av de få man känner till, utan att kunna jämföra alls.
Priset är i ekonomiska termer något mindre än Nobelvarianten, för den som undrar. Här handlar det om äran, ett konstverk och ett diplom (och i förlängningen bättre försäljningssiffror). Och en blomma, antar/hoppas jag, som gillar blommor.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Man får kanske ha överseende med att bokjätten tycker att det heter "öppen fram tills den 17" ... jag tror att det betyder "öppet till och med den 17" ...