fredag, september 04, 2015

Rätt fågel vann!

För mig var det självklart.
Visst är väl havsörnen en pampig fågel, och nog är skatan snygg i sin blanka, svartvita skrud. Och domherren är en trevlig gäst vid fröautomaten, göt sig bra på julkorten dessutom. Men hur skulle de kunna slå ut koltrasten som Sveriges nationalfågel? 

Idag blev det avgjort. Och segrare är  ta-dam!  koltrasten, pippin som gör en så hjärtans glad varje vårvinter när den börjar med sin långa, variationsrika serenader som kan röra vilket stenhjärta som helst. Jag hade tänkt rösta, men glömde bort det. Hade grämt mig massor om någon annan gått om på upploppet: lövsångaren till exempel, som lär vara landets allra vanligaste fågel.

Lustigt nog verkar det handla om ett omval, för såvitt jag begriper hade koltrasten redan titel och "guldmedalj". Nu ännu tryggare i positionen, helt enkelt.
Efter vinnaren placerade sig, i tur och ordning, havsörn, domherre, sädesärla, rödhake, talgoxe och bofink. Men de vanligaste arterna är uppenbarligen inte de mest populära. Varken bofink, rödhake eller gråsparv tog någon framskjuten placering.

I mitt hjärta bor han och sjunger för evigt, den ljuvliga koltrasten. Om bara några månader är det dags igen! Då börjar vårkonserten!
Skönt att ha något att se fram emot.

Copyright Klimakteriehäxan

Sommar summa summarum

Årets nyfödda har hunnit bli större - och vi har badat ihop!
Hej höst!
Jo men så måste det väl vara nu, när vi nästan är en vecka in i september. Badade visserligen i sjön så sent som igår, men man får ju inse att varje dopp kan vara säsongens sista.

Jaha, och hur har sommaren varit? Hur många gånger har vi inte fått den frågan när semesterdagarna tagit slut och vardagen varit där igen att ta greppet om. Funderar över hur jag kan summera den här sommaren och konstaterar, som de flesta andra, att det inte blev någon riktig årstidsväxling förrän vi kom in i augusti  men DÅ!

Alltså kom jag i kapp. Har kunnat bada nästan dagligen, promenerat en del, läst både med ögonen och med öronen. Lägg till lite konst, lite konsert och lite krogbesök, allt sådant som får vem som helst att må bättre. På plussidan finns också en väldigt ovanlig sak: jag har knappt sett en mygga, broms eller geting. Den kalla våren och försommaren gynnade inte de där elakingarna, och det får man vara innerligt tacksam för.

I början gick jag ut rätt hårt och rensade i skåp och lådor här hemma, men jag tog paus när vädret vände. Alltså har jag inte varit särskilt nyttig, men vet förstås att allt det ogjorda finns kvar och väntar på regniga och kanske också snöiga dagar. Eftersom vi tagit över ett gammalt hus i Barndomslandet har det också blivit lite samröre med hantverkare, men vi är inte ens halvvägs där.

Balkongen har varit en äkta glädjekälla, mer än vanligt känns det som. Blommorna har prunkat och vi har ofta ätit vid det för året nya balkongbordet, med nyfikna (och hungriga?) gråsparvar på armlängds avstånd. De har flugit in genom den öppna dörren också, men vänligt nog ångrat sig och flaxat ut igen, utan någon förödelse.

Många somrar har vi bokat in en utlandsresa för att vara säkra på att få se solen. I år gjorde vi inte det, och jag är faktiskt innerligt nöjd med att inte ha planerat en någorlunda lyxig tripp till en grekisk ö  vi har inte varit i Grekland på väldigt länge  så som läget är just nu. Kan svårligen tänka mig att det går att njuta av en simtur i samma hav som spolar upp döda flyktingbarn på stranden.

Rea på rean hör sommarnöjena till. Det kapitlet är avklarat. Vi satte in en slant på Radiohjälpen och skrev FLYKT på talongen, kändes som en bättre investering, även om våra kronor inte räcker särskilt långt.

En sommar kan vara väldigt olika beroende på vem och var man är. Tur som en tokig, det är vad man har när man knallar runt i Stockholm i september 2015, ens anhöriga verkar må rätt bra och orosmolnen håller sig på hyggligt avstånd.
Sommar summa summarum.
Hej höst!

Höst - den årstid då äpplena smyger sig in i blombuketterna ...
Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 31, 2015

CITAT om att vara ung

"Ungdomen är bortslösad på de unga. När du är 20 år vill du bara bli äldre, din ambition är enbart att röra dig framåt. Men när du är äldre vill du förstås bara bli yngre. Så mitt råd vore att sakta ner, ta det lite lugnt."

-Skådespelaren m m Michael Douglas funderar kring ålder i en intervju publicerad i helgens nummer av SvD Perfect Guide. Fast precis alla vill väl ändå inte bli yngre, hela tiden? Hoppas jag åtminstone.
Och apropå ålder: du har väl inte missat dokumentären om Dagny? Hon är 103 år, världens äldsta bloggare och troligen Sveriges modernaste pensionär, definitivt en av de piggare. Se den här!

söndag, augusti 30, 2015

Rykande aktuellt boktips

Ni har också hört och sett reportagen. Fattiga människor från Centralamerika och Mexiko försöker ta sig över gränsen in i USA, illegalt. De är på jakt efter lyckan, efter en bättre framtid, efter ett liv värt att leva.

För en del fungerar det och de börjar en ny kamp för sin överlevnad. För andra lyckas det inte utan de tvingas till nya försök, igen och igen. Och för en tredje grupp tar resan tvärt slut: de dör, av olika anledningar: drunkning, uttorkning, skottlossning.

Dramatiken har ofta börjat redan i hemlandet. Vi vet att knarkhandel är en tung bit i såväl Mexiko som Colombia och även i andra länder i regionen. En bieffekt är att unga flickor rövas bort och förvandlas till sexslavar, säljs som boskap och de kan också avlivas som en olönsam kossa. Ni har också hört om de bortförda mexikanska studenterna som aldrig kommit till rätta.

Det där är den verklighet som Jennifer Clement studerat i över tio år. Ett av resultaten av hennes arbete är romanen "En bön för de stulna" (Prayers For The Stolen, utgiven i november 2014). Vi följer huvudpersonen Lady Di, naturligtvis döpt efter den brittiska prinsessan, och hennes mamma och kompisar i den heta och fattiga delstaten Guerrero, där nästan inga män finns kvar och där kidnappning är ett ständigt hot mot flickorna.

Livsfarliga ormar och skorpioner är enklare att hantera än risken att bli bortförd. Döttrar förkläs till pojkar, ute i majsfälten gräver man stora gropar som flickorna kan gömmas i om misstänkta personer närmar sig. Alkohol finns överallt, precis som våldet.

Clement är född i USA men uppväxt i Mexiko, från början journalist, och hon har bland annat varit ordförande i PEN-klubben i Mexiko, bara det ett bevis på mod i ett land där drogkriget skördar offer också bland journalister. Berättelsen om Lady Di är mer nära verkligheten än man skulle önska, men som läsare måste man bara bli fascinerad. Det blev i alla fall jag.

Av en ren händelse upptäckte jag den här boken när jag satt i bilen med radion på. "En bön för de stulna" var radioföljetong. Jag blev fångad direkt och började lyssna i mobilen (appen SR Play får man ladda ner först). Hanna Schmitz läser och hon ska ha beröm för att ha tagit reda på uttalet på rader av egennamn på spanska, inte förrän vi kom till Popocatépetl i avsnitt 13 blev det lite knepigt ... och hon är inte först med att ha problem med den gamla vulkanen!

Följetongen sänds i arton avsnitt, 24 minuter långa, med intelligent valda små ljudillustrationer i mariachi-stil som ökar autenticiteten.
Känner du för att lyssna, så kan den här boken både höras och laddas ner i en månad framåt. Perfekt sällskap i sensommarsolen om du råkar ha lite ledighet kvar. Rekommenderas!
Sista delen kunde höras i radio härom dagen.

Så finns den förstås som pappersbok också, för den som hellre läser själv.
Och innan man vet ordet av kommer nästa larmrapport om fler bortförda flickor, fler grymma öden kring den där gränsen som många tror går mellan himmel och helvete. Temat är ständigt aktuellt. Tyvärr.

Lägg därtill att jag för min del gärna läser en uppföljare. För att få veta vad som kommer att hända Lady Di senare i livet. Blir hon vuxen? Hamnar hon i USA? Finner hon någon sorts lycka? Jennifer Clement klipper av historien och där sitter man med sina frågor, äkta "cliffhangers" allihop. Skickligt är det.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om flyktingkatastrofen

"Människor måste inte kvävas i lastbilar på europeiska motorvägar. Människor måste inte bli överkörda av höghastighetståg vid Engelska kanalen. Människor måste inte drunkna i Medel­havet."

-Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski på dagens ledarsida. Läs hela texten här  det är den värd!

lördag, augusti 29, 2015

Ingrid – vilket liv!

En dag för 33 år sedan befann jag mig i Honduras huvudstad Tegucigalpa. Och jag hamnade i en nödsituation. Den bestod i att jag plötsligt inte hade något att läsa innan jag släckte lampan vid hotellsängen. Usel planering, givetvis.

Hotellet hade så som stora hotell ofta har en liten shop som bland lokala hantverksprodukter, shampoo och tandkräm också klämt in ett litet bokställ. Jag slängde mig över det, men blev besviken. De flesta böckerna var på spanska, vilket förstås var alldeles naturligt. Men det kräver mycket extra energi av mig om jag ska ta mig igenom skönlitteratur på det språket. Det gör jag alltså inte så gärna, särskilt inte om jag bara vill ha en bladvändare som godnattsaga.

Några få pocketar på engelska fanns det ändå. Men väldigt få. Hade jag inte redan läst dem så ville jag verkligen inte heller göra det. Det var så jag kom att läsa Ingrid Bergmans memoarer, "My Story". En tjockis på nästan 600 sidor. Och jag blev fascinerad, det visade sig vara ett bra köp!

Nu är Ingrid Bergman högaktuell igen. I dag, den 29 augusti, skulle hon ha fyllt 100. Samtidigt lanseras dokumentärfilmen om hennes liv och jag såg den i går när det var premiär, fast den förstås visats tidigare  redan på Cannes-festivalen och på galapremiär i närvaro av hennes fyra barn.

På den internationella marknaden heter filmen "Ingrid Bergman In Her Own Words" och det är faktiskt hon själv som berättar. Regissören Stig Björkman har kunnat hämta material ur ett enormt arkiv. Ingrid sparade, visade det sig, på det mesta: brev, dagböcker, teckningar, minnessaker, foton och mängder av smalfilm som hon själv tagit.

Ingrid Bergman avled på sin 67-årsdag, 1982.
De privata bitarna i hennes liv kanske en stor publik redan tycker sig känna till genom veckopressen där Ingrid ständigt förekom: männen, de vackra barnen, svenska semestrar och inte minst hatet som hon fick utstå i USA, en drastisk förändring från att vara uppburen stjärna till att inte ens kunna visa sig på amerikansk mark.

Men här får vi se mer av familj och problem. Björkman väjer inte för de mindre positiva sidorna som den svenska superstjärnan visar upp, det är inget underdånigt idolporträtt. Huvudpersonen är faktiskt en tvättäkta egoist, väljer utan tvekan karriär och kärlekar framför mammarollen på ett sätt som nog är helt främmande för de flesta mödrar jag känner. Ingrid följer de spännande män hon väljer  och det blir några innan hon slutligen hamnar hos svenske teaterproducenten Lars Schmidt.

Ett undantag gör hon dock: När ena tvillingdottern drabbas av svår scolios stannar mamma hemma, vilket Isabella Rossellini lyfter fram när hon nu liksom de andra barnen intervjuas om sitt liv. Det visar sig att trots att Ingrid var så frånvarande känner de ingen bitterhet. "Vi var kanske inte så roliga att vara med, barn är väl inte det alla gånger" är en tanke som slagit dem. Däremot är de rörande eniga om att mamma Ingrid var otroligt skojig att umgås med, "vi ville bara ha mer av henne hela tiden".

Korta klipp ur olika filmer ger oss glasklara bilder av vilken strålande skådespelerska, med en trippel i Oscar, Ingrid Bergman var, nästan alltid underbart vacker. Så har hon också fått en ros uppkallad efter sig!
Lägg till att hon visade sig vara riktigt duktig på att dyka, det får vi se i privata filmsekvenser från familjens pool. Egen villa med pool var en dröm som infriades, men när den väl var på plats tröttnade frun i huset och försvann igen, mot nya äventyr.

Ingrid Bergmans liv är verkligen en story värd att berätta, från den olyckliga barndomen (mamman dog när Ingrid var två, pappan avled bara tolv år senare) via åren i Hollywood som uppburen stjärna och sedan tiden i Europa för att till sist också få revansch i USA. Hon var en frigjord kvinna, visste vad hon ville i en tid när det verkligen inte var idealet. Och hennes entusiasm som fotograf bakom kameran är något att vara tacksam för, hennes egna bilder bidrar i hög grad till tidsskildringen i den här dokumentären.

Hennes sista film blev svensk, Ingmar Bergmans "Höstsonaten". Då var hon redan märkt av sin cancersjukdom.
Jag har inte sett alla hennes filmer, långt därifrån. Men en som jag aldrig glömmer, det är "Casablanca". Ikväll, på Ingrid Bergmans 100-årsdag, ser jag om den  igen. Den sänds i SVT2 klockan 20. Makalöst bra! Och till skillnad från dokumentären om hennes liv inte en sekund för lång.
Kanske borde jag läsa om boken också?

Stig Björkman och Stina Gardell, regissör respektive producent, presenterade filmen på biografen Grand framför den anslående ridån.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 27, 2015

Stanna – titta – tänk ...

Stockholms tunnelbana april 2015. Jag såg aldrig detta med egna ögon, men upptäcker det nu via Facebook/Youtube. Så bra! Och bättre sent än aldrig, för budskapet blir aldrig inaktuellt. Du tvingas dock uthärda 15 sekunders reklam först.

onsdag, augusti 26, 2015

Båtliv

Titta så inbjudande! Här lagas mat till hungrigt sjöfolk!

Det har varit en strid ström av bilder från härliga båtutflykter den senaste tiden: bloggar, Instagram, Facebook. Ljuvliga solnedgångar över blanka vatten, sittbrunnsluncher så delikata att man känt doften, fyllda segel, dyk över relingen rakt ner i (nästan) ljummet vatten, månstrimmor i havsvikar.

Andra som inte har tillgång till egen båt hoppar på en färja eller skärgårdsbåt och får liknande upplevelser, minus badandet från däck förstås.
Härligt att inte bara vi landkrabbor utan alla båtägare fick en augustimånad att njuta av. För vad ska man ha ett flytetyg till om det inte går att använda när det är sommar?

Jag gillar båt. Men har bara haft tillgång till sådan som man rott eller kört med aktersnurra. Blev inviterad på segling i Öresund en gång, och det var fint  ända tills jag blev nerföst i kabyssen för att fixa fika. Jag kom upp igen efter kanske en halv minut, grön i nyllet, och den som ville ha kaffe fick ordna det alldeles själv, var så god!

Egentligen tror jag att den store tänkare har helt rätt som konstaterade, att man inte ska ha båt. Man ska ha goda vänner som har båt. Och jag förstår logiken ... tänk så mycket jobb som läggs ner på alla varv, tänk så många skrov som ska skrapas, motorer som ska servas, segel som ska lagas ... och inte är det gratis heller, långt därifrån! Medan den som är gäst bara kliver på!

Men sådant drog sig inte Thor Heyerdahl och hans sjöfararkompisar för. Det fattar man om inte förr så när man besöker museet i Oslo tillägnat resorna med Ra och Kon-Tiki. Dokumentationen av strapatserna är noggrann och omfattande. Och just när det kommer till sysslorna i kabyssen tycker jag att Heyerdahl & Co har en egen nisch, inte riktigt lik våra semesterskeppares matlagning.

Till frukost åt de ofta pinfärsk flygfisk, som under natten inte sett sig för utan landat på deras däck och blivit kvar där. Annars serverades amerikansk soldatmeny, frystorkat mest. Plåtkärl och -muggar slamrade i takt med vågorna, man turades om att diska och "köket" sköttes noggrant av alla ombord.

Några stora likheter med båtliv i svensk sommar fanns det nog egentligen inte. Lite häpen blir man när man får veta, att Heyerdahl till råga på allt inte ens kunde simma ... men inte ens en världsberömd expert behöver ju kunna allt. Fast med det i åtanke framstår det i moderna ögon som än märkligare att ett av nutidens måste-tillbehör för livet på sjön, flytvästar, lyser med sin frånvaro på det där museet. Kanske hade det sänt ut fel signaler från äventyrarna? Överlevde gjorde de ju förvisso ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 25, 2015

Jeans – en evig kärleksaffär

Stockholms modevecka är i full sving.
Det är inget som vi vanliga dödliga konsumenter egentligen märker, mer än att det dyker upp några pliktskyldiga tidningsartiklar och nyhetsinslag i radio och tv.
Och den stora grejen för året om man ska tro de där källorna, det är en evergreen. Eller rättare sagt: den är denimblå.

För det är jeans som ska dominera höstens modebild. Nyhet? Nja, ungefär lika fräscht som det där med att djurmönster "plötsligt" är inne, när det aldrig slutat vara supertrendigt. Men visst har vi alla våra jeansminnen, för plagget har betytt massor genom åren.

Mina första var svarta med gula sömmar och kom från den svenska textiljätten Algots i Borås. Sålde några sådana par på loppis på 80-talet, folk slogs om dem! I dag går inga att uppbringa, skulle jag tro. Hittar du ett par? Vänd dig till Antikrundan!

Men så småningom blev det andra brallor. V-jeansen från Gul&Blå var ett måste en period, manchesterbyxorna i jeansmodell från Smuggler en annan. Båda svenska föregångare i den jeansbransch där "våra" märken numera trängs både här hemma och på den internationella marknaden.

Fast det var på mitt första besök i USA som det verkligen hände något stort: jag gick till Wrangler Ranch på Manhattan. Den manlige expediten satte en ära i att inte fråga efter storleken. I stället lät han sin blick svepa över min kropp och sa: I´ll fit you in a great pair. Märkligt nog lyckades han direkt och hem for jag med "äkta amerikanska jeans", supernöjd.

Vid ett annat besök i New York köpte jag mina absolut mest extrema långbyxor någonsin. Modet föreskrev vida byxben. Mina var vidare än alla andras, det var som att ha dubbla långkjolar. Himmel så snygg jag var! Och trendig!

Det behövdes också en amerikansk kille för att få mig att förstå vad hemligheten med att få till en smickrande byxbak är. Minns ni tv-serien Fab Five? Det var Carson, programmets modeguru, som kom med det förlösande ordet, tydligt illustrerat i bild: du fixar bästa rumpan genom att se till att jeansens bakfickor sitter precis rätt. Så är det!

Märkesjeans ska det numera vara redan i småskolan, verkar det som. Sådana plagg kan kosta nästan vad som helst, modevecka eller inte. Värst är i mitt tycke de svindyra byxorna som redan innan någon köpt dem är försedda med stora fransiga hål. Hur kan sådan kallas coolt? Jag blir bara upprörd, som värsta gnällkäringen. Och jag vet precis varför.

Har man som jag bott i ett land där massor av ungar bara kan drömma om ett par hela, nya, jeans blir de stekheta "färdigslitna" modellerna ett obegripligt fenomen, för flera tusen spänn! Snudd på straffbart, banne mig ... jag vädjar om bojkott, fast det hjälper väl inte.

Sedan har vi alla de andra plaggen i denim. Skjortor, kjolar, jackor  ja en garderob utan jeansjacka är inte värd namnet! (Jag har faktiskt en som just fyllt 30 år!) Lägg därtill alla kanonsnygga jeansklänningar som paraderat inte bara på fina catwalken utan också på H&M, Lindex och Kapp-Ahl. Plus väskor, ibland hopkomna av en urväxt byxbak!

Så det kan vara hur som helst med nyhetsvärdet i modeveckans jeansbudskap: det blir aldrig otrendigt med jeans igen. Namnet på etiketterna har växlat, från Algots till Acne, men förtjusningen kvarstår oförändrad. Det handlar helt enkelt om en evig kärleksaffär.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 24, 2015

Var är du Anders Zorn?

Visst ser detta väl ut som ett motiv han skulle ha velat överföra på duk, mästermålaren Anders Zorn? Nog för att han ofta målade mer avklätt, men när jag tittar på bilden jag tog vid tvättbryggan på värmländska Gammelvâla i Brunskog i juli så drar mina tankar iväg åt Dalarna-hållet.

Det syns på barnen att de sysslar med något exotiskt: handtvätt direkt i sjön. Föga anar de väl att det inte är så fruktansvärt länge sedan husmödrarna regelbundet låg på knä på bryggor eller klippor och skrubbade och sköljde både stort och smått. Själv minns jag farmor som tvättade trasmattor på badberget i Barndomslandet, med såpan skummande.

Tvättmaskinen, brukar vår rockidolsstore inneprofessor Hans Rosling säga, är en av de viktigaste uppfinningarna som gjorts för mänsklighetens väl. Och han har ju oftast rätt, så vitt jag förstår. I vår familj stämde det där påståendet definitivt.

Vi fick vår första maskin installerad sedan mamma fått ett originellt recept av en läkare som behandlade hennes ledgångsreumatism. Ett enda ord stod det på blanketten: TVÄTTMASKIN, och sedan doktorns signatur, en traditionsenligt oläslig namnteckning. Maskin blev inköpt och receptet spardes i åratal ...

En komplikation fanns dock kvar: vi var fortfarande väderberoende när det kom till torkning. Och det vet vi ju alla: ingen tvätt doftar renare än den som hängt på en lina i det fria, med sol och vind som effektiva hjälpmedel.

Idag går vi till våra moderna tvättstugor och det tar bara ett par timmar innan det som nyss var smutsigt är rent, torrt och fint igen, kanske manglat rent av, i alla fall prydligt hopvikt.
Ingen längtar efter att knästående skrubba hemmets textilier, annat än möjligen som en kul grej ett par dagar en sommarvecka inför publik ... och nog hade det blivit en snygg Zorn-tavla?!

Copyright Klimakteriehäxan

Fotnot: Jo jag känner till att Anders Zorn är död. Föddes 1860, avled 1920. Han har ett "eget" museum i Mora.

söndag, augusti 23, 2015

Nästan som en skyltsöndag


Man brukar säga att inte sällan varar månaden längre än månadslönen. Den som oftast betalas ut om ett par dagar, den 25, kanske känns det onödigt avlägset?
Möjligen var det just det läget som illustrerades när jag skulle hämta ut lite kontanter ur det där hålet i väggen. Fast då var tydligen redan allt uttaget ... en liten hälsning bankkunder emellan.

Visst blev det nästan som på den gamla goda tiden när vi hade projektet SKYLTSÖNDAG på våra bloggar?

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 20, 2015

Lingonveckor

Skogens röda guld kallas de, lingonen. Snart är de riktigt mogna på sina tuvor. Det börjar dra ihop sig till plockning. Och vi vill ju gärna ha den där sylten. Nu när jag till och med har lärt mig att gilla den till strömmingsflundra ...

När jag gick i skolan fick vi lingonledigt en dag i början av höstterminen. Då skulle vi komma tillbaka till plugget med en visst mängd bär, kanske var det två liter per elev. Skörden omvandlades sedan till den sylt vi serverades i bespisningen under skolåret.

Jag avskydde den där dagen, av hela mitt hjärta. Precis som jag alltid tyckt gruvligt illa om att plocka bär rent generellt. För vad är det man får? Jo, ont i ryggen och en himla massa kliande insektsbett. Och lite bär för all del. Misstänker att min mamma stod för större delen av den påbjudna bärkvoten till skolan, plockad medan jag gnällt och klagat, fått skoskav, frusit och jagat mygg.

Med undran och beundran har jag sett på de där andra människorna, som går loss i skogen som om det vore det allra roligaste som fanns. Jo, de tycker ju faktiskt det. De klagar inte ens över rensningen. Mitt problem blir ju att alltihop slutar i någon sorts avundsjuka: bären vill jag ju gärna ha!

På senare år har jag löst det genom att plocka mina lingon på salutorget eller hos Ica. Hittar jag svenska blåbär slänger jag mig över dem också, inget är godare till pannkakor än blåbärssylt! Priset då, säger ni kanske? I relation till de dubbelvikta timmarna kring stock och sten inget att bråka om, verkligen inte. Någon har ju gjort jobbet åt mig, ett jobb som jag inte vill ha!

Då, i forntiden, fanns också ett annat lingonrelaterat begrepp: lingonvecka. Och den inföll med stor regelbundenhet året runt. Eftersom den som hade lingonvecka helt enkelt hade mens, men det var väl länge ett ord som folk väjde för, trots att det handlade om något högst naturligt för halva mänskligheten.

Fast eftersom tiden går tar den sortens lingonveckor slut, saknade av ingen. Men den korta period när bären ska plockas, den lever vidare och är värd att värna. Bara man slipper jobbet ...

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 19, 2015

Futti-futti

Vädret har slagit om. Det är varmt och torrt, ifall ni inte märkt det. Och plötsligt har ett nästan bortglömt behov uppstått: man måste vattna gräsmattor och planteringar. Vattenspridarna har kommit fram ur redskapsskjul eller andra skrymslen.

Vattenspridare är ju ett väldigt bra ord. Säger precis vad det handlar om: att sprida vatten. Detta i ett språkklimat där allt fler enkla begrepp förvanskas och blir betydligt svårare att förstå. Ta bara ett exempel: Personalavdelningen på företagen heter numera inte så utan HR, vad nu vinsten med det kan anses vara  jag begriper det inte.

Men språk är ständigt i förvandling. Ibland tar vi egna initiativ. I vår familj säger vi alltså inte vattenspridare, trots att det är så tydligt och bra. I våra munnar heter det futti-futti och har hetat så i sisådär 25 år. Varför? Säg det högt för dig själv så tror jag att du fattar. För det är precis så det låter!

Det var förstås ungarna (en av dem, jag är inte säker på vilken) som bestämde vad den där prylen hette. Barn är logiska, väldigt ofta. Att de gjorde ett onomatopoetiskt ord, alltså ett som imiterar ljudet av företeelsen det beskriver, hade de förstås inte den ringaste aning om.

När jag säger futti-futti i dag tycker jag att det inte bara är onomatopoetiskt, jag tycker rent av att det är poetiskt.
Och passar samtidigt på att glädjas åt att behovet har återuppstått även denna sommar ...

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 18, 2015

Tänk om marknadsföring – och tänk om!

Det blev ett himla ståhej när Zara Larsson, ung och lovande popartist, tog bladet från munnen och påpekade det orimliga i att kvinnor som skulle vara med på Bråvalla-festivalen – kallad Sveriges viktigaste musikevenemang – inte alls marknadsfördes som de manliga dragplåstren.

Zara utsattes för rena hatkampanjen: vem tror hon att hon är? Svaret är givetvis att hon är en person och artist som är värd respekt, inte minst därför att hon tror på sig själv och jobbar för att komma vidare i en synnerligen hård och besvärlig bransch. Ilskna festivalbesökare skanderade "Vi-sa patt-ar-na" när hon intog scenen och det var ändå ett av de snällaste ropen som hördes.

Marknadsföring är svårt. Både för dem som utför den och dem det gäller. Inte sällan kokar det ner till just den där frågan "vem tror hen att hen är?". Men i en alltmer kommersialiserad värld är det nödvändigt att tro – och att agera därefter. Hjälper det? Långt ifrån säkert.

Jag kan inte låta bli att dra en parallell till bokbranschen, i vars utkant jag tassar försiktigt, med tre utgivna titlar. För ungefär ett år sedan kom "Dela lika", en bok tänkt för den så kallade bokslukar-åldern. Huvudpersonen Cilla är en tjej som råkar ut för samma sak som 50 000 svenska barn varje år: hennes föräldrar flyttar isär och Cilla ska pendla mellan dem.

Isaberg förlag, som ger ut mina böcker, hade "Dela leka" med på sin bokhandelsturné för att sälja in kommande titlar. Och det nappade. Alla Akademibokhandlar i hela landet skulle sälja min bok! Deras inköpare trodde på den. Jättekul!

Så kom den från tryckeriet och distribuerades. Med glad förväntan gick jag till närmaste Akademibokhandel för att njuta av anblicken: där står boken jag skrivit! alla kan se den, köpa! läsa! (det hade gått flera år sedan min debutbok "Klimakteriehäxan" kommit ut).

Inte hittade jag den. Gick till kassan, frågade. Tjejen konsulterade sin dator. Jo, den skulle finnas. Vi letade gemensamt. Och minsann! Där stod den! En liten ensam inklämd rosa rygg, svårupptäckt. Inte hade den "recensionsetikett" heller, något som kedjans personal verkar stå för. Att Bibliotekstjänst skrivit positivt om den, och gett mig råg i ryggen, precis som flera barnboksbloggar, känner förstås heller ingen till.

Hur skulle någon som inte var personligen bekant med mig ha en aning om boken, om att den fanns över huvud taget? Vem skulle upptäcka den? Och köpa den (förvisso till ett pris långt över det på nätet, men ändå)? Självsvåldigt drog jag ut min bok ur hyllan och ställde den med framsidan synlig, som Harry Potter, de storsäljande jeans-böckerna och Molly Moon. Senare har jag förstått att jag inte är ensam om att, som författare, handgripligen ingripa i bokhandlares skyltning ... 

Där har ni problemet i ett nötskal. En okänd produkt, det kan vara en bok, en låt, en tandkräm, och den må vara hur bra som helst. Det hjälper inte så länge inte produkten syns, nämns, omtalas. Och när det gäller tandkräm så fungerar marknadsföringen ofta. Inom kultursektorn fungerar den sällan. Den som haft en bästsäljare surfar vidare på framgången. Den som vill upp kan vara i mästarklass, men måste också ha en helsikes tur. 

Det är därför bokhandeln dukar upp fulla bord med nya titlar från Jan Guillou och Camilla Läckberg, hundratals exemplar av böcker som redan har en garanterad kund- och läsekrets. Omöjliga att missa. Det är därför en barnbok som min står i ett enda förskrämt exemplar inklämd på en hylla, omöjlig att upptäcka, medan Martin Widmarks (i och för sig utmärkta) Lasse Maja-serie får breda ut sig, efter åratal som storsäljare och lansering på film. Det är väl därför tv-kanalerna trailar för program som en miljonpublik aldrig missar medan fräscha pärlor visas för 50 000 tittare innan serien läggs ner.

Tänk om man genomförde ett experiment. Tänk om varje Akademibokhandel i landet (66 butiker) dukade upp ett centralt placerat bord med, låt oss säga, ett 20-tal exemplar av en hittills tämligen ouppmärksammad bok – det skulle kunna vara "Dela lika" men det finns hundratals andra kandidater att välja bland – och sedan se vad som hände. Alla böckerna skulle inte bli sålda, men definitivt fler än när just det här verket inte syns alls. Och det vet vi ju dessutom: böcker man ser i fysisk bokhandel tenderar också att säljas på nätet. 

Tänk om dagstidningarna inte fortsatte att nedprioritera recensionsverksamheten av nya böcker (de hade ju resurser att recensera vartenda Sommar-program)! Tänk om Bibliotekstjänst inte fortsatte välja bort, på grumliga kriterier, ett stort antal nyutkomna böcker utan återvände till sin gamla princip: att läsa och bedöma allt! 
Visst vill vi väl ha pappersboken kvar?!

Tänk om man skippade all tv-trailing för Mello och valde att marknadsföra några "smala" program på det frigjorda utrymmet! Tänk om inte alla magasinsprogram valde att som sina gäster bjuda in de där ständigt återkommande storsäljarna, som förvisso bara ställer upp när de har en ny produkt att promota, utan i stället botaniserade bland mer okända förmågor, människor med nya öden, nya berättelser, nya åsikter!

Och jag tillåter mig tro att det är av liknande anledning som Zara Larsson inte syntes lika bra som Kent när Bråvalla-festivalen drog igång: Kent är etablerad sedan länge, Zara ganska ny. Kvinnligt eller manligt tror jag för min del har underordnad betydelse.
Fast det finns ändå en fördel med att tillhöra de osynliggjorda i bokbranschen: ingen ropar att man ska visa pattarna. Och även om vi gjorde det är det tveksamt om det skulle hjälpa ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SKÄRPEDJUP

Nog begriper jag att tisdagstemat denna gång egentligen är tänkt att få oss med kamera försedda bloggare att anstränga oss lite extra, bygga upp något, ett stilleben eller så. Detta för att visa att vi verkligen fattar hur man kan fånga betraktarens blick genom att med bildskärpans hjälp rikta intresset mot en viss bit, en detalj av fotot vi tar.

Men dagar som dessa, när augusti utan konkurrens tar hem segern som Årets Sommarmånad, tar jag gärna till det oändliga skärpedjupet, det som omfattar både blå himmel och intensiv grönska. Till råga på allt snarlikt den bild jag publicerade här i går, men det kan inte hjälpas! OK, det får bli en blomma också. En allium, häftig växt eller hur?!

Tisdagstemat är alltså SKÄRPEDJUP och du kan se andras lösningar av uppgiften här.

Copyright Klimakteriehäxan