lördag, juni 24, 2017

Gladare gossar – det tackar jag för!

Det var en gång en tavla som gjorde mig ytterst deprimerad, morgon efter morgon. Tre gossar stirrar rakt fram med nollställda, oengagerade, trista ansiktsuttryck.

Jag skrev om mina känslor för den där bilden, hur gärna jag skulle vilja slippa se den, här på bloggen och i företagets interntidning. Fick otroligt mycket medhåll men också lite motstånd: så där fascinerade var vi, skrev en, när teven hade kommit till byn. Vi satt där och tittade, fullständigt bortkollrade, inget kunde störa oss!

Nu nästan fyra år senare har något hänt. Pojkarna har blivit gladare! "Sedan fick de wifi" har någon skrivit på kopian av den nya versionen, uppsatt på väggen bredvid Claes Juranders otrevliga original.
Och inte bara grabbarna på pinnstolarna har fått mungiporna uppåt, det hade samma effekt på mig.

Vem som står för förbättringen är höljt i dunkel, men hen ska ha ett stort tack. Tänk ändå hur mycket bättre saker och ting kan bli med hjälp av modern teknik och lite fingerfärdighet!
Lägger in originalbilden här för snabb jämförelse. Visst  håller ni med mig? Tänk vad ett leende är värt!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 23, 2017

Vanligast i bokhyllan?

Eventuellt midsommarkalas kan inte få komma i vägen för fredagens sedvanliga bokbloggsjerka, eller hur?
Nåja, för min del väntar inget våldsamt festande, men sill, färskpotatis och jordgubbar står i alla fall på lut. Innan dess Annikas fråga:
Vilken författare förekommer mest i din bokhylla?

Det blir en kvinna som tar hem den segern, men jag är osäker på vilken och har inte bokhyllan inom räckhåll för att kontrollräkna. Här är kandidaterna: Selma Lagerlöf, men inte allt hon skrivit. Edna O´Brien, en rejäl hög. Majgull Axelsson, samtliga titlar. Astrid Lindgren, självklart många böcker men inte heller alla hennes. Margaret Atwood, kanske lika många som Joyce Carol Oates?

Men det där gäller i princip "mina" böcker. I bokhyllan rent generellt vinner Ed McBain, eftersom maken samlat på hans verk och säkert är uppe i en dryg hyllmeter ... och jag har inga som helst ambitioner att slå det rekordet. Fast jag har läst rätt många av de där deckarna, även jag.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 22, 2017

För trögt för att läsas till slut

Vad gör du när du råkar ut för en trögläst bok?
Se där ännu en helgfråga från Mia, för bokbloggare att besvara.

Jo det ska jag berätta! Förr i världen gav jag aldrig upp, med tre undantag: "Selambs" av Sigfrid Siwertz stod jag inte ut med för att folk var så himla elaka mot varandra. Och så har vi den av majoriteten bokläsare tokhyllade "Moment 22" av Joseph Heller. Den orkade jag inte heller igenom, eftersom jag inte tålde Yossarian. Vilket jag tydligen är rätt ensam om. Dessutom lade jag ifrån mig Günter Grass "Blecktrumman" när ålarna kalasade på hästliket. Alltför äckligt.

För generellt sett läste jag alltid ut boken, till sista sidan. Den skulle kanske bli bättre mot slutet?
I dag är läget ett annat. Jag har fattat att livet är alldeles för kort, jag kommer inte att hinna läsa mer än en bråkdel av alla världens fantastiska böcker. Så, kära författare, fångar ni inte in mig ganska så snabbt är det ajöss!

Några riktigt tröglästa saker har jag fått tvinga mig igenom för jobbets skull. Det tror jag var anledningen till att jag drabbades av en total och rätt långvarig läströtthet, som turligt nog är över nu.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi till midsommar (nummer 66)


När man ställs inför möjligheten att köpa ett par shorts med papegojor på – hur skulle man kunna motstå denna prakt, perfekt till midsommar (om vädret så vill)?

Speciellt omöjligt om man, som jag, råkar ha pippi på fåglar. Så det här får bli nummer 66 i den där samlingen ni vet, den som jag inte själv visste att jag hade trots att insamlandet pågått i decennier ... och fågeljakten, den fredliga och vapenlösa, fortsätter uppenbarligen!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 21, 2017

Om hoten mot vår framtid

En man som heter Trump tror inte att människan är sin egen och vår miljös värsta framtidshot. Alltså menar han att USA kan strunta i det klimatavtal som världens ledare kommit fram till och skrivit under i Paris, efter otroligt långa och sega diskussioner och våndor. Och därmed tror Trump att han gör det amerikanska folket en tjänst. Fast det i själva verket snarare är tvärtom.

Att en rad av de problem vi i dag upplever globalt – flyktingfrågan är en av dem, katastrofala skogsbränder en annan – kan ha sina rötter i just miljöpolitiken har den amerikanske presidenten inte en aning om. Inte heller att jobben på sikt riskerar att bli inte fler, utan färre.

Det där med global uppvärmning, som en solig marsdag i Örebro kan uppfattas som en klar förbättring av våra livsvillkor, yttrar sig väldigt olika beroende på var på jordklotet man fäster blicken. I Sverige ser vi exempelvis .... /forts/

I dag infaller sommarsolståndet. Vi har haft några riktigt varma sommardagar. Är det normalt eller har det något med jordens allmänna uppvärmning att göra? Hur ska vi komma överens med vår planet om framtiden innan alla isar smält och alla öknar växt? Visst kan vi njuta i hängmattan eller på stranden, men det finns en morgondag, som åtminstone våra barnbarn måste hantera.

Stora frågor. De förtjänar verkligen att tänkas på. Jag har lyssnat på Thomas Sterner, professor i miljöekonomi, och blev om inte precis gladare, så i alla fall klokare. Läs hela texten på News55, kommentera, dela vidare i sociala medier!

Men något som oroar mig, det är att den äldre generationen, 40-50-60-talister, inte verkar bry sig särskilt mycket. Hur jag kommit fram till det? Ja någon vetenskaplig exakthet kan jag förstås inte åberopa, men vid det här laget har jag skrivit ett antal krönikor om miljö och klimat på News55. 

Det enda mått på ämnets "popularitet" jag har är antalet delningar på Facebok och Twitter, plus reaktioner jag får, irl eller som mail. Och jag tvingas konstatera att andra ämnen uppenbart intresserar många fler. Illavarslande. Fast kanske bidrar just du till att bevisa att jag har fel?

Glad midsommar!

Copyright Klimakterihäxan

tisdag, juni 20, 2017

Årets första äppelskörd

Det sägs att den svenska äppelskörden blir liten och dålig i år, på grund av frostnätterna som följde på några sommarvarma vårdagar ni kanske minns. Blommorna frös, kart ramlar av, och frukt som trots allt sväller på grenarna kan ändå vara sprucken eller skadad och därmed inte god nog för butikernas fruktdiskar i höst. I stället blir de fabriksmos eller must.

Jag är för min del rätt nöjd med min allra första äppelskörd - före midsommar till och med! - för året. Den handblåsta glasflaskan kan köpas tom, som jag gjorde, eller fylld med åländskt äppelbrännvin som från början hette Ålvados men efter franska protester fick byta namn till Apelbrand.

Hela härligheten säljs i Smakbyn, ett mat- dryck- och shoppingrecept som drivs av Michael Björklund, korad till Sveriges kock 2000, numera fast förankrad i den åländska myllan (på Eckerö).

De handblåsta glasfaskorna kan fås inte bara med inbyggt äpple utan också med päron, körsbär, djur och människor, exempelvis en på cykel! Och Apelbrand ingår också i färjornas taxfree-sortiment. Smakade ytterst lite. Tom flaska passar mig mycket bättre.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 16


KARTFALL

-Ja så heter det på expertspråk när fruktskörden drabbats av problem. Som med äpplena i år, det blev ett elände med de kalla nätterna under våren. Nu ramlar skadad kart av i, det är ju glasklart, ett sorgesamt kartfall!

måndag, juni 19, 2017

Min nya snittblomma

Måndag. Förra måndagen bröt jag i all hast av några blomklasar från rhododendronbusken i Barndomslandet, la dem på bilgolvet och tänkte att går det, så går det.
En vecka senare har jag fortfarande en av kvistarna i vas, lite färre blommor är kvar men den är fortfarande en fröjd för ögat.

Jag har helt enkelt upptäckt en (för mig) ny hållbar snittblomma, en som rent av tål fyra timmars transport utan vatten!
Nu är de snart utblommade så skynda om du vill få samma trevliga upplevelse som jag.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 18, 2017

Minns ni skyltsöndag?


Minns ni bloggprojektet Skyltsöndag? 
Söndag efter söndag visade också jag skojiga/roliga/tänkvärda skyltar vi mött. Nu har jag ett återfall! Om fler hänger på  skriv en kommentar så man kan kolla!
Här hittar du annars fler skyltar!
Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 16, 2017

Drömrollen?

Fredag, jerkadags. Denna gång på ett lite ovanligt tema. Annika skriver:
Om du skulle kunna byta plats med en karaktär i en TV-serie/film vem skulle du välja och varför?
Frågan följs av uppmaningen att inte tänka efter för länge.

Då vet jag: jag övertar rollen som Violet Crawley i Downton Abbey. Vilka repliker hon har! Vilka kläder! Vilken humor! Vilka entreer! Vilken tajming! Vilket suveränt sätt att med ett höjt ögonbryn säga så mycket! Seriens Grand Old Lady går segrande ut ur praktiskt taget varje konflikt. På frågan hur det känns att ha fel svarar hon blixtsnabbt: Inte en aning, jag har aldrig haft fel! 

Foto BBC
Som arbetsgivare är hon också ganska originell. Minns upprördheten när en av hennes tjänsteflickor säger upp sig för att i stället gifta sig. Vad säger änkegrevinnan då? Jo: Hur kan flickan bara tänka på sig själv?! Ladyn är också en intrigernas mästare, även om hon då och då visar att hon också har ett hjärta. Och inte en enda liten rynka misspryder den gamla damen, bara en sån sak (jo, visst har hon rynkor, men de misspryder inte)!

Nu blir jag förstås aldrig någon Maggie Smith, den oförlikneliga skådespelerskan som alltid är lysande och som, så vitt jag förstår, oavbrutet varit det sen debuten 1952. Men som drömroll betraktat är hennes Lady suverän!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 15, 2017

Ibland måste man få gråta

Mitt liv som journalist började 1965. Rätt länge sen, alltså. Och sedan dess har jag långa tider varit omgiven av elände: krig, katastrofer, dramatik av olika slag, både hemma på redaktionen och ute. Men sällan har jag gråtit i jobbet. Måhända en yrkesskada, en avtrubbning eller kanske en nödvändig sorts blockering för att inte gå ner i svart.
Fast nu hände det, även om jag kanske reagerade mer som tv-tittare än som en som varit med och "skapat" nyheter.

Sveriges Television har ett antal korrespondenter ute i världen, på mer eller mindre utsatta ställen. Jag tillbringade sex år i Latinamerika och fick min beskärda del av gerillakrig, fattigdom och misär, jordbävningar och korruption. Gick på alldeles för många begravningar i tjänsten och såg lidande i olika former: som den unga mamma som på väg mot kyrkogården går efter kistan där hennes man ligger. Vid hennes sida tre barn, ett fjärde håller hon i handen, det femte har hon i magen. Så sorgligt. Men grät jag? Ytterst sällan och då i enskildhet, på ett hotellrum eller hemkommen efter en reportageresa.

Ändå kan jag känna att den verklighet jag var satt att skildra numera vida överträffas av de krigets fasor som vi ser varenda dag, i Syrien exempelvis. Förstörelsen får en att tappa andan, ondskan tycks ha tagit över helt. Eller i Irak. SVT:s team i Mellanöstern har just varit i Mosul. Det är två beresta herrar: reportern Stefan Åsberg och fotografen Niclas Berglund. De gör ett kanonjobb.

Inte sällan har de befunnit sig långt framme i stridslinjerna mellan IS och de som förtvivlat försöker försvara sig mot terrororganisationen. Det har hänt att jag suttit hemma i tv-soffan och skrikit: "Ducka, Niclas, DUCKA för helvete!!!" Han har haft sin kamera ovanför sandsäckarna, kulorna viner, de kalla kårarna löper längs min ryggrad. Hittills har det gått bra, tack och lov. Teamet har klarat sig.

Och nu har de alltså till och med fått mig att torka tårarna ur ögonvrån. Detta med ett kort inslag från Mosul i nyheterna, inte ens tre minuter långt. Reportaget sändes i går. Ibland måste man få gråta! Det är berättelsen om en familj som splittrats i flykt från skräcken som IS skapar. Också som vanlig svensk tv-tittare är det lätt att förstå de förtvivlade föräldrarna: vad kan vara värre än att "tappa bort" sina barn? Det kan ju räcka med att man inte ser dem inne på Åhléns där man stod tillsammans alldeles nyss! Men i Mosul!

Niclas Berglund arbetar inte bara bakom kameran. Han skriver också om sina upplevelser och just det här reportagets tillkomst kan du läsa om här.
När du läst hans text tycker jag att du ska titta på hans och Stefan Åsbergs färdiga inslag om du inte redan sett det. Du hittar det här.

Och när också dina tårar torkat kan vi dela glädjen över att det för en gångs skull handlar om en historia med ett lyckligt slut.
Alla tycker ju om lyckliga slut, eller hur? Tyvärr är de sällsynta i dagens Mellanöstern.

Stefan Åsberg och Niclas Berglund Foto SVT
Copyright Klimakteriehäxan

Tröttsam sommar

Dags igen för årets mest uppblåsta evenemang (i konkurrens med Almedalsveckan). Listan på årets sommarpratare har kommit, med blomsterkransar och hela kittet.

Det är länge sedan som jag tillhörde den trogna lyssnarskaran. För få överraskningar, för många tradiga barndomsskildringar och för mycket politisk korrekthet, för få inslag av humor och livsglädje. Likväl skummar jag listan för att kolla om det trots allt kan finnas något att se fram emot, sitter man i bilen på en svensk sommarväg kan det ju ändå funka.

Ser direkt att jag väljer bort stafettens startman liksom damen med sista sträckan. Men kanske vill jag kolla in Johan Hakelius, han kan eventuellt överraska. Det gäller också Sven Melander. Malin Persson Giolito kan jag tänka mig, förutsatt att hon reder ut sin relation till författarkollegan och tillika pappan, Leif GW.

Sveriges och kanske världens äldsta bloggare Dagny Karlsson, 104, kan komma med som mest originell. Och Magda Gad, en journalist som sett och rapporterat om mer än de flesta ens kan drömma om att uppleva –  inklusive många obehagliga skeenden.

Det blir fem, av nästan sextio. Och då garanterar jag inte att det ens blir så många. Fast det kan också bli någon annan, av en slump.
Sommar, sommar, sommar, det är dans i Folkets Park ... ja kanske är det dit man borde gå för att högtidlighålla årstiden, som i sin radioversion med åren blivit tämligen tröttsam?!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 14, 2017

Dagens ord 15


DISTANSHANDEL

-Glömmer bort att jag tänkt spana efter "dagens ord" men nu blev jag påmind igen! Tänka sig att det som till inte för så värst länge sen hette "postorder" numera döpts om till "distanshandel"! Ja någon närbutik handlar det förstås inte om, jag fann ordet hos Haléns. Men språkändringen är nog symptomatisk: vi handlar mycket, ofta och gärna på nätet, folk köper till och med skor på det sättet, hur man nu kan våga det! Kanske låter det modernare, trendigare så här? 

Han gjorde barnbokhyllan starkare

Bild Bonnier Carlsen
Jul efter jul hör jag mig själv säga att jag inte ska titta på "Kan du vissla Johanna?". Har ju sett den troget varje år sedan jag upptäckte den, kan den numera utantill. Den har förvisso inte sänts lika länge som julaftonsversionen av Disney, men ändå!

Fast jag sitter nog där i alla fall. Fångad av historien om pojken som skapar sin egen morfar, om relationen mellan den åldrade mannen och hans låtsas-barnbarn. En historia om ensamhet, om värme, om att lära sig vissla ... ja visst minns vi hur viktigt det en gång var att äntligen kunna?!

Ulf Stark skrev texten. Han var en osedvanligt produktiv författare. Trots att han debuterade sent hann han med ett femtiotal böcker, många filmade. Berättelsen om "Shejken i Stureby" glömmer man inte, inte den om Percy och hans gympaskor heller. Uppräkningen kan fortsätta, alla har väl sin egen favorit. Många av hans böcker har varit "viktiga", tagit upp väsentliga saker i barns värld. Starka!

Nu är Ulf Stark död och det blir inga fler böcker. När jag googlar ser jag att han ändå publicerat fem titlar i år. Hur hann han?
Massor kvar att läsa, högt och i läsa-själv-vrån. Fast han hade säkert mycket kvar oskrivet inom sig, vad får vi aldrig veta.

Vilken tur att han lämnade personalavdelningen på Arbetsmarknadsstyrelsen en gång i världen och började skriva på allvar! Så blev barnbokhyllan starkare.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 13, 2017

Aina – ett namnsdagsbarn värt att fira!

I dag, den 13 juni, är vi några glada flickor som har namnsdag. Ja, inte så att vi firar det med champagne och kalas precis, men det är alltid någon som råkar titta i sin almanacka och sedan hör av sig med ett glatt tillrop  trevligt!

Tjejerna som heter som jag är som regel födda för 80-90-100 år sedan, och namnet syns därför oftast bland dödsannonserna, men det finns moderna undantag. Nu visar det sig att det verkligen hade varit läge att fira en namne bland de där äldre, om hon inte hade dött för rätt så länge sedan (1983).

Inte visst jag att en Aina, med efternamnet Wifalk, var den som uppfann rollatorn! Hon blev rörelsehindrad efter att ha fått polio och kom på ett rullande hjälpmedel när hennes axlar slitits ut av att gå med käppar.

1978 hade Aina klart för sig hur rollatorn skulle vara funtad och den blev satt i produktion. Sedan dess har den varit ovärderlig för så många som av en eller annan anledning varit ostadiga på benen.
Min vän och kollega Pia Erlandsson är den som berättar hela historien, på News55.
Ett sent grattis till Aina!

Copyright Klimakteriehäxan