fredag, mars 27, 2015

Kärleken till fiktiva människor

I dag är det en handen-på-hjärtat-fråga som sysselsätter Bokbloggsjerkans deltagare:
Är det bara jag som kan bli "sjukligt" förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film?

Ja, handen på hjärtat, hur mycket tar vi till oss de personer/rollfigurer som vi möter i olika sorters gestaltningar?

Nog bryr vi oss olika mycket, den saken är klar. Vissa typer vill man rent av glömma ... (Selambs!) Ibland handlar det om det yttre som förefaller oemotståndligt (Claire Underwood i House of Cards!), det kan röra sig om en leende mun i kombination med glittriga ögon (Julia Roberts i mängder av roller) eller så fastnar man för en osannolik hjälte (Crocodile Dundee).

Medan man läser skapar man bilderna av olika huvudpersoner inuti sin egen hjärna. Lydia så som Hjalmar Söderberg beskriver henne i "Den allvarsamma leken" tog jag till mig direkt: så sårbar, så öppen, så illa behandlad! Ett nutida exempel som engagerade, fast på ett annat plan, är Little Bee ("The Other Hand" av Chris Cleave).

När jag var barn identifierade jag mig med åtskilliga flickbokshjältinnor: smarta Kitty, duktiga Cherry Ames, modiga George (i Fem-böckerna). "Linnéa i målarens trädgård" (Lena Anderssons bok om en svensk flickas besök i Giverny hos Monet) följde både jag och mina barn med stor förtjusning, även om vi aldrig kommit till den där trädgården på riktigt.

Men frågan gällde ju om vi blir "sjukligt förtjusta" i de där fiktiva människorna. Och på det tycker jag nog att jag kan svara nej, med en liten suck av lättnad ...

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 26, 2015

CITAT: Ett förflutet är bra att ha

"Vad som är bra med åldrande är att du har ett förflutet. Om du tittar tillbaka på detta och ser konturerna av ditt arbete så finns där en enorm kraft."

-Modeskaparen Diane von Furstenberg, citerad i tidningen Resumé, ser sin ålder som en tillgång vid varje nytt projekt hon sätter igång, vilket sker ofta. Hon är en tydlig representant för det som kallas "New Wave Boomer Beauty", trenden som låter äldre kvinnor vara de stilikoner de förtjänar att kallas. Och på arbetsmarknaden i stort visar det sig att medan yngre arbetskraft har mer flexibilitet, syn och styrka, så kompenserar de äldre medarbetarna detta med mer tålamod och bättre färdigheter kopplade till erfarenhet.

onsdag, mars 25, 2015

Vånda kring våder

I fjol fanns det ...
Så här års brukar jag ha gardiner med påskliljor i köksfönstret. Ett Ikea-tyg, inköpt för många år sedan, som blev jättefint. Sydde en duk också i samma mönster.

Men de där gardinerna har gått och gömt sig. Ja, det är förstås jag som har lagt dem på något "bra ställe", men var  det är frågan. I min skattsökarjakt hittade jag i stället ett tyg, från Laura Ashley i London, knallrea för sisådär tio år sedan. Laura brukar excellera i blommönster, men det här tyget var tilltalande rutigt i gult och vitt och lite rött.

Kan bli fina köksgardiner, tänkte jag och slog till. Sedan hände absolut ingenting. Förrän i går. Min kära lilla Elna (symaskinen alltså) kom fram och jag skred till verket. Till saken hör att jag sytt ganska många gardiner i mina dagar, med och utan veckband och rynkhuvuden, omtag, kappor och längre våder. En sak har de alla gemensamt: när de skulle hängas på plats visade det sig utan undantag att de var olika långa.

Där hade jag legat på golvet och mätt och måttat, nålat och tråcklat, klippt så trådrakt som möjligt. Likväl blev slutresultatet olika längder. Och jag förstod aldrig varför. Fast jag har hängt upp mina kreationer ändå, i den envisa förvissningen att ingen skulle lägga märke till att ena gardinen var två centimeter längre än den andra. Nu skulle jag, med rutornas hjälp, inte upprepa misstaget.

Det gjorde jag ändå, men upptäckte felet i tid. Mätte om, fick klippa bort en bit, nåla igen, räkna rutor på nytt  och till slut hade jag två lika långa gardinlängder. De är på plats, lite i gulaste laget tycker jag så här i efterhand (gult har aldrig tillhört mina favoritfärger). Men det är ju snart påsk ...

Maken kom ut i köket, tillsagd att inspektera mitt mästerverk.
-Dom vi hade förut var snyggare, konstaterade han lakoniskt. 
Där fick vi, Laura och jag.

Kanske ska jag lägga ner eventuella framtida gardinsömnadsprojekt. Och vända mig till Hemtex, Ikea, Haléns eller Åhléns om suget efter variation dyker upp igen.
Då får man i alla fall garanterat lika långa våder. Utan våndor.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 23, 2015

Att ha eller inte ha kristallkrona

Nog har jag fattat att allt kommer igen. Att det som var trendigt då plötsligt kan vara trendigt också nu. Men att det kunde gälla kristallkronor?

I Barndomslandet var det förvisso extra pluspoäng om det hängde en aldrig så liten men dock kristallkrona i vardagsrummet. En nödlösning kunde bestå av en liten väggfast lampett med några få glasprismor dinglande. Min mamma drömde om en riktigt taklampa i kristall, men det var nog att betrakta som en onödig och onödigt dyr nyinskaffning. Alltså hade vi ingen.

I mitt tycke gick det väldigt bra ändå. Har aldrig förstått dragningskraften i de enorma kristallkaskaderna, även om de kan vara häftiga i rätt omgivning  ja, som på Berns där min bild är tagen, till exempel. Takhöjden i svenska vardagsrum kan sällan tävla med en lokal som den här ... och stora kristallkronor kräver rymd!

Men hemma? Blotta tanken på spindelväven och dammet som måste tas bort borde skrämma varenda människa som inte har en hel stab av tjänstefolk att skicka ut när vårsolen avslöjar hur inventarierna egentligen ser ut!

Butiker som specialiserat sig på belysning i olika former drar ändå till sig mina blickar. Kristallkronorna hänger tätt som vinbär i klase och förser omgivningen med ljusreflexer och glitter i omätliga mängder. Fint på sitt sätt, absolut! Och gratis. Kostar ju inget att titta! Dammet behöver jag inte bry mig om heller.

Alltså väljer jag att benhårt hålla fast vid principen att leva utan kristallkrona. Det är ingen uppoffring. Lampor ska lysa hellre än glittra, vara praktiska i stället för bara till prydnad.

Döm därför om min förvåning när en väninna berättar om en annalkande 8-årsdag. Flickan är ombedd att komma in med en liten önskelista. Den förväntas ha en fin klocka på första plats, något som hon absolut ska få.

Barnet ringer, glad i rösten.
-Nu vet jag precis vad jag vill ha av dej på födelsedagen!
-Så bra! Vad önskar du?
-En kristallkrona!
-VA?!? Min väninna känner hur hon inte riktigt kan styra sin reaktion. Men samlar sig:
-Var ska du ha den då?
-I mitt rum så klart!

Jaha. Hur en svensk 8-åring år 2015 fått smak för kristallkronor lär vi aldrig få veta. Men hon, född nästan ett decennium senare än min mamma, har uppenbarligen hittat en trend som går igen och än en gång försöker leta sig från slotten in i kojorna.
Och det där med damm och spindelväv, det har hon inte tänkt på. Det tar väl minst tjugo år till.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, mars 22, 2015

Att åldras i skönhet

Bedagad skönhet ska inte föraktas.
Det är få förunnat att åldras så vackert som tulpanerna gör ... och vi vet ju alla att skönheten ligger i betraktarens öga. Även om vi samtidigt har insett att ett och annat faktiskt var bättre förr.

Men det enda raka, det är förstås att hoppas på att åldras som en tulpan. Hoppas kan man ju alltid! Samtidigt som det gäller att inse, att långt ifrån alla kommer att se den där skönheten.
Fast så är det ju med gamla tulpaner också, i princip utblommade och på väg att kastas.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, mars 21, 2015

Säsongsfinal?

Vågar man hoppas att vi nu vaknat till en vit värld för sista gången den här vintern?
Jag vet. Man kan aldrig vara säker på någonting. Bara hoppas.
Det gör jag.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, mars 20, 2015

Hur får man dig att stanna - och att komma tillbaka?

En väldigt intressant fråga är veckans ämne för Bokbloggsjerkan:
Jag skulle vilja veta hur andra bokbloggare interagerar med sina läsare, lockar till sig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta besöka bloggen. Jag skulle gärna vilja läsa mer om vad som driver bokbloggarna till att blogga och hur mycket de tänker på sina läsare när de bloggar.

Den frågan är vi nog många som vill ha svar på. För tendensen som jag ser den i bloggosfären är att bloggarna är mindre flitiga, besökarna lite färre. Att vi är många som bryr oss om böcker är kul, men att recensera tror jag inte räcker. Dessutom inbillar jag mig att man kan intressera läsarna genom att skriva liiiite längre, fast inte för långt förstås ...

Visst funkar bokbloggarna som lästips, visst kan vi hamna i debatter om bra eller dåligt (som alltid ligger ju skönheten i betraktarens ögon) och visst kan vi hitta en relativt okänd förmåga som kan få en liten extra skjuts. Det är ju läslusten som styr oss, förtjusningen över bra text och medryckande historier som man tycker att fler borde få njuta av.

Men exakt vad är det som fångar dig, besökaren, att läsa, kanske klicka på etiketten "böcker" och scrolla en bit och sedan ge dig lust att komma tillbaka, det är alltså frågan.
Jag hoppas på många kloka svar via Bokbloggsjerkan.

Uppdatering: i många av svaren påpekas just att kommentarer och svarsvisiter är viktiga. Kunde inte ha sagt det bättre själv! Jag försöker klicka mej över till alla som lämnat spår efter sig, även om tiden ibland inte räcker till. Alla bloggare älskar några snabba rader i kommentarsspalten!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 19, 2015

Den första!

Det ska snöa i morgon. Igen. Det är inte det man drömmer om just nu, faktiskt väldigt väldigt långt därifrån. Vi är många som vänder näsan mot solen en extra minut på väg till eller från bussen, som glatt plockar fram solglasögonen och till och med tar med kaffet utomhus för att avnjuta det i en skyddad vrå.

Dessutom är naturen lika sugen på sol och värme som människorna. Det syns på marken, det hörs på fåglarna. Och nu har jag varit på blomjakt i Kungsträdgården också!

De allra första knopparna på de japanska körsbärsträden har slagit ut. Visst, de är inte enkla att få syn på, och när man väl upptäckt dem är de lätträknade. Kyliga nätter har fått de flesta att avvakta. Så nu är frågan hur de ska tåla den väntade nederbörden.

Bara att hålla tummarna. Om nu de här allra djärvaste fryser ihjäl finns det många knoppar att hoppas på. Men håll med om att det är lite häftigt med de allra första!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, mars 18, 2015

Lyxlirare?

Vad är egentligen lyx?
Sanningen är nog att det finns ungefär lika många svar på den frågan som det finns människor som över huvud taget köper något, någon gång.

Men gemensamt är väl ändå att man sätter sin egen lyxetikett på sådant som man gör mer sällan, som kostar lite mer. Kanske något man sparat pengar för att få råd med, när man haft det på önskelistan under lång tid. Fast ibland blir nog vi konsumenter lurade. Grundlurade till och med.

För varor som tagits fram av hantverkskunnigt folk med formgivarkompetens i material av hög kvalitet blir naturligtvis dyra. Dock prutas det på de där ingredienserna lite väl ofta när man är ute efter att öka försäljningsvolymen. Många shoppar för etiketternas skull, de där guldglänsande bokstäverna som ska signalera exklusivitet. Viktigare än designen, rent av.

Så kunden har det inte lätt, minsann ... Accessoaren just inköpt för dyra pengar kan vara kopia av den äkta varan, men ändå ha rätt "coolhetsfaktor". Att man då faktiskt lurats att betala mer än prylen i själva verket är värd kommer i andra hand.

Fast det sitter ju i hjärnan, det där. En psykolog har slagit fast att shopping är för den modeintresserade kvinnan vad storviltsjakt är för mannen. Det visar sig att våra hjärnor förändras när vi gör av med mycket pengar. "Blod-syre-beroende aktiviteter i orbitofrontala cortex (området som registrerar glädje och njutning) stiger när vi möts av ett högt pris." Så står det i en forskarrapport från Stanford-universitetet som publicerades förra året.

Ett exempel som tas upp gäller vin. Om man vid en vinprovning förser de olika flaskorna med prislappar tycker den som smakar ofelbart bättre om de dyra! Och när samma vin serverades två gånger, med stor prisskillnad angiven, ansågs det också godast när det kom ur flaskan med högst uppgivet pris!

Forskare i all ära, men min hjärna har de definitivt inte koll på. Jag är hundra procent tvärsäker på att i mitt orbitofrontala cortex plingar det till av ren och skär lycka när jag ramlar över ett riktigt reakap.
Skulle det sedan råka bestå av något med lyxstämpel så, visst, kul det också.
När det kommer till vin tror jag inte heller att jag är en pålitlig försökskanin. Känner sällan stor skillnad (om det inte gäller att skilja på rött eller vitt, förstås, det är jag bra på!)

Är jag då en lyxlirare? Det är väl tveksamt. Men en stund i solen på balkongen nyss gav mig definitivt en lyxig känsla. Alldeles gratis var det också.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, mars 17, 2015

Tisdagstema VÅR

Visst är det vår i luften!
Vår, förvisso. Men min är den inte, den levnadsglada skapelsen som avtecknar sig mot blå himmel.

Fast jag tycker att den uttrycker vårkänslor, trots sin svarta färg: ett virrvarr av glada människor, kanske mitt i en dans, eller i någon sorts lyckosprång ...

Det är tisdag, det känns alltså som VÅR och det är också denna veckas påkallade tisdagstema. Och det gäller att njuta NU. För på fredag ska det snöa igen, om man får tro meteorologerna. Men de härliga kropparna över gatan i Oslo tål förstås lite kyla och vit nederbörd. Vilket man får tro att även vårtecknen på marken gör: krokusar, snödroppar och vintergäck är också levnadsglada skapelser! I vårens egna färger dessutom!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 16, 2015

Ett trosfynd

Den är smårutig i vitt och ljusblått. Storleken okänd, liksom ursprunget och lika okänd som den idéspruta som fick gehör för en nyhet som på sitt sätt var revolutionerande. Det måste ha varit 70-tal.

Att det handlade om radikalt nytänkande är solklart. Köp papperstrosor, glöm tvätten, släng dem bara när de använts! De såldes individuellt förpackade men i en sammanhängande rad. Bara att riva loss något par och slänga ner i gympaväskan eller weekendbagen.

Det var just i påsen med träningskläder jag gjorde fyndet. Två papperstrosor, i rejäl bikinimodell, som måste ha legat där i evigheter, som reserv ifall jag skulle ha glömt rena underplagg att ta till när jag svettats färdigt, det var nog tanken. Nu ville jag testa: funkade de verkligen?

Jag mindes att man fick vara lite försiktig, det var lätt att köra en nagel genom "tyget". Och resåren kunde man lätt dra av, där gällde det också att ta det varligt. Storleken då? Ja, märkvärdigt nog kunde jag komma i, trots att det är rätt många kilon sedan papperstrosan var en nymodighet. Sedan är det det där med känslan, den viktiga närmast-kroppen-upplevelsen ... Tja, inte var det som siden precis. Inte som skönaste bomullen heller. Men visst, visst gick det an!

Intresserat följde jag min trosas öde genom eftermiddagen, med något toabesök och en hel del rörelse. Den höll! Fast vid läggdags var också 70-talsbyxan slut och hamnade på därför avsett ställe, alltså soppåsen.

Nu vet jag inte riktigt hur bra den där tanken var, egentligen. Och tydligen har man gjort försök med nylansering, fast då i stringmodell, med eventuell framgång dold i dunkel.  Det man sparar i tvättmedel och -tid för miljöns skull nollställs kanske av kortvarigt användande av papper? Men nog ser jag vitsen med att inte ha så mycket underkläder i tvättskåpet!

När jag googlar för att se om jag kan hitta mer info om mitt trosfynd visar det sig, att de minsann fortfarande är efterfrågade, i ursprunglig version!
Någon har köpt två stycken på en auktionssajt och betalat 40 kronor.
Priset var avgjort mycket lägre när jag köpte mina ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, mars 15, 2015

CITAT om ny och gammal teknik

"Jag skriver på en traditionell skrivmaskin. Sjuåringen utbrister storögt: 'Kolla, den printar direkt!'"

-En man som heter Staffan och bor i Umeå delar med sig av sin vardag via Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida. Vilket var en tidningsdel jag förr i världen aldrig missade, men som i aktuell version mycket mera sällan lockar fram ett leende. Den är definitivt en av de saker som var bättre förr! Men idag log jag i alla fall ... 

lördag, mars 14, 2015

Minnesvärt och dramatiskt öde

I går kväll hade alla svenska soffpotatisar fullt upp med underhållning anpassad för tv-bruk: Babben och Skavlan i ettan, Let´s dance i fyran, plus en och annan kriminalare och lite annat smått och gott.
Och nog för att jag hade tänkt följa Ingemar Stenmarks öde på parketten, men det har ändå inte blivit så. Exempelvis just denna fredag den trettonde kändes det som att det blev ännu bättre!

För låtarna kan jag fortfarande och soundet minns jag väl från tonåren. Men själva begreppet "Jailbird Singers" hade jag glömt. Tre musikaliska killar som lärde känna varandra medan Långholmen fortfarande var ett fängelse, som fick kontakt med det tongivande (haha) skivbolaget Metronome och som slog igenom med dunder och brak. Det var 60-tal.

Succén var stor men snart över. Den minnesvärda, bitvis rörande och dramatiska historien berättas i dokumentären med rubriken "Där björkarna susa", lånad från en av de verkliga hittarna. Trion sjöng också en del s k väckelsesånger, med hjärta.
Bara en av de tre är fortfarande i livet, men andra fyller i och skildrar grabbarnas öde i programmet, som är gjort av Börge Jansson och Peter Schildt.
Se det här!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, mars 13, 2015

Hur hinner man läsa - om man hinner alls?

Hur hinner du läsa så många böcker?
Den frågan vidarebefordras via veckans Bokbloggsjerka. Ja, ni har väl inte missat att mängder av bloggar handlar väldigt mycket om böcker? En del skriver bara om litteratur. andra (som jag till exempel) blandar och ger och har böcker som ett av många ämnen.

Den där frågan är rätt vanlig när man gillar både att läsa och att prata med andra om det man själv läser, precis som det är spännande att höra vilka  författare som vänner och bekanta upptäckt och gärna rekommenderar.

Minns tiden när vi energiskt letade nytt boende. Jag var helt hopplös när det kom till stambyten, energiförsörjning och låneläge. För om bostaden fortfarande var möblerad fastnade jag ofelbart framför befintliga bokhyllor: vad fanns där? Som om raden av sönderbläddrade pocketar och prydliga travar med pampiga praktverk skulle ingå i köpet! (Det gjorde de aldrig, men när vi till sist slog till ingick en väldigt fin måttanpassad bokhylla ...)

Svaret på frågan är att jag hinner inte alls läsa särskilt många böcker längre. Förr klämde jag säkert minst en roman/deckare i veckan, parallellt med arbete och fritid. Som nybliven mamma blev lässtunderna glesare, fast då ägnade jag mycket tid åt högläsning och det var också givande, för såväl mor som barn.

Nu satsar jag på semestern. Nästan det viktigaste i packningen är momentet då man ska välja vilka böcker som får följa med. Det brukar funka. Samtidigt växer oavbrutet högen av sådant som jag väldigt gärna vill, men aldrig verkar få tid till att läsa.

I ärlighetens namn har mobilen och datorn en del av skulden. Det är alldeles för lätt att fastna på Facebook eller ta ett varv till med något mer eller mindre hjärndött spel. När jag tänker på det (och skäms) så intalar jag mig att när jag blir pensionär, då ska jag minsann börja läsa igen. Oavbrutet, sent in på nätterna, högt och lågt, kanske flera böcker i veckan ...

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 12, 2015

Stjärnklart

Det brukar vara i de sista skälvande novembertimmarna man flänger i väg ner i källaren eller upp på vinden för att leta fram dem, adventsstjärnorna som ska lysa upp vår allra mörkaste tid. Den som sedan håller sig till traditionerna slänger och tar ner allt som hör julen till vid Tjugondedag Knut.

Alla gör inte så, man får ju förvisso bestämma själv över vilka konvenansens regler man accepterar och vilka man struntar i. Alltså ser vi fortfarande på kvällarna flera stjärnor lysa i fönster hos grannarna, som inte tycker som jag: att det trots allt är lite skönt att rensa bort julspåren för att slå in i andra hjulspår.

Men inte nog med det. Jag trodde i min enfald (och tycker mig ha sett bevis för) att adventsstjärnor inte är någon stor försäljningsartikel förrän allra tidigast fram i oktober eller så. Och visst trodde jag också att butikerna plockar bort julsäsongens varor när det nya året grytt.

Det gäller uppenbarligen inte alla. Så om du råkat ha haft sönder din adventsstjärna eller av någon annan anledning vill ha en ny behöver du inte vänta. Ta dig redan nu till Gamla Stan, vraka och välj! (Adressen ser du på bilden.) Sedan är det stjärnklart igen!

Copyright Klimakteriehäxan