fredag, februari 27, 2015

När serier tar slut innan de är slut

Meddelande från Bokbloggsjerkan: "Har du läst en bokserie som du slutade tycka om under resans gång och varför? Om du inte läser serier kan du väl i stället berätta om vilken bok som har haft det perfekta slutet (utan att lämna ut för många detaljer förstås). Naturligtvis finns det ingenting som stoppar dig från att besvara båda frågorna om du vill." Här ett av många svar!

Det måste väl ha något att göra med mognad.
När jag var ung lånade jag alla böcker av en och samma författare på bibliotekshyllan. Läste, även om jag inte var jättefascinerad. Aldrig att det skulle hända igen (det tog faktiskt slut för väldigt många år sedan).

I dag har jag insett att livet är för kort för att slösas bort på böcker som inte håller måttet. Alltså visste jag att mer än första delen av ”Fifty Shades of Grey” skulle jag absolut inte läsa. Urtrist och fullständigt verklighetsfrämmande var den.

Henning Mankell och Wallander gjorde jag slut med efter ”Den femte kvinnan”, då mördaren spetsade sina offer på vassa pålar och lät dem sakta dö en utdragen, smärtsam död. Vedervärdigt!
Per Anders Fogelströms Stockholms-svit läste jag förvisso ut, men tyckte ändå att den förlorade i charm ju närmare min egen tid historien kom.

Donna Leons stillsamma deckare från Venedig kastade jag mig länge lystet över (det finns nog ett 20-tal vid det här laget), men nu har också de tappat charmen, trots kommissarie Brunettis gastronomiska utflykter och problem med tonårsbarnen, som ger lite italiensk vardagskrydda åt berättelserna. Exemplen är fler, men jag stannar där.

Avbrott i serierna blir det alltså, fast i olika stadier.
Det måste väl ha något att göra med mognad?

PS Glömde frågan om det perfekta slutet. Läs "Drottningen vänder blad" (The Uncommon Reader) av Alan Bennett! Den är inte tjock heller, ännu ett plus!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 26, 2015

Ett modernt fotoalbum

Det fanns en gång något vi kallade för fotoalbum.
Mellan pärmar samlade vi våra bilder, ordnade dem i snygga rader eller mönster, trådrakt eller snitsigt lite på snedden så där … Fotona försågs gärna med prydligt präntad text: namn på personer som syntes, platsen där någon använt sin kamera, datum och årtal.
Ofta var det livets stora händelser som speglades: examensdag, bröllop, jämna födelsedagar. Men också semester, barns lekar och så, förstås, porträtten.

Ibland föll de där böckerna sprängfyllda med minnen i glömska, för att återupptäckas när det var dags för flytt, storstädning eller kanske tömning av ett hem. Då kan de plötsligt bli skattgömmor som avslöjas, som berättar massor om svunna tider, utlöser en massa kommentarer av typen ”kommer-ni-ihåg” och ”ja-tänk-när-vi-tältade-i-Hälsingland” eller ”så-söt farmor-var-det-hade-jag-nog-inte-klart-för-mig”. Nästan säkert också ett "oj-tänk-att-jag-varit-så-ung" ...

Är fotografierna från 40- och 50-talen reagerar en nutida åskådare ofta på att alla såg smärta och vältränade ut – eftersom de var det, cykel- och skidburna när inte apostlahästarna räckte till. Kosthållningen bestod heller inte av chips, läsk och enorma muffins. Det finns bildbevis!
Visst kan det kännas lite sorgligt att de där minnesbankerna inte längre får ta emot nytt och fräscht kapital.

Men det finns ersättare. Det kallas ”fotobok” och är den digitala varianten, som skapas vid datorn, med hjälp av nedladdningsbara och tämligen lättbegripliga redigeringsprogram som leverantörerna (som är åtskilliga, googla!) håller med. Den som vill gör egen layout, men det finns också mallar att använda. Hur mycket text man vill ha med bestämmer man själv, och om något foto inte håller godtagbar kvalitet varnar datorn: det här kommer inte att bli skarpt!

Tre fotoböcker har jag gjort, den första heter ”När vi var små” och Sonen, Dottern och Mormor fick var sitt exemplar i julklapp. Mycket uppskattat av samtliga mottagare!
Den andra heter ”Pippi på fåglar” och är Klimakteriehäxans egen fågelbok, full av fåglar varav inte en enda en kan flyga … Varje pippi har en liten text med sig.

Min hittills sista (och finaste) gjorde jag till julen året då min mamma dog. Den heter bara ”Mormor” och mina barn fick var sin bok, julklapp också den gången. Jag hade grävt i gamla ”analoga” fotoalbum och kunde berätta om mina föräldrar, historier som annars aldrig skulle ha kommits ihåg, eftersom ingen skulle ha kunnat dra dem. Samtidigt lade jag in bilder på mormor tillsammans med barnbarnen, förstås.

Visst kan man tycka att de här böckerna blir rätt dyra, även om man väljer enkelt papper och mjuk pärm. Men jag skulle vilja påstå att de är värda varenda krona. Och tänker göra fler. 
För vad ska vi annars göra med alla våra bilder, nu när det bara är att knäppa hej vilt utan tanke på hur mycket film som går åt och hur dyrt det blir med alla kopior?

Copyright Klimakteriehäxan

nätsajten Nyfiken grå kan du läsa mer råd om hur man går till väga för att göra ett "modernt fotoalbum"!

tisdag, februari 24, 2015

Tisdagstema LEDIG

Det är tisdag och temat är LEDIG. Men det är precis vad jag inte är, till skillnad från alla dem som fortfarande kan hävda att ungarna måste roas på sportlovet och därför förflyttas till varmare breddgrader  eller möjligen till trakter där marken lutar brant och är snöklädd.

I mitt fall skulle det definitivt vara alternativ 1 som gällde. När man kan konstatera att termometern visar fler än 20 plusgrader, bougainvillean blommar, sanden är som gjord för att silas mellan tårna och havet ligger där och väntar på nästa besök.

Men visst, det skulle gå bra med en insjö också, om bara väderbetingelserna vore de rätta. Så när jag ska illustrera tisdagstemat LEDIG blir det med bilder ur arkivet, bilder som uttrycker längtan efter den där ledigheten. Den kommer att låta vänta på sig ett tag till, åtminstone till maj. Fast den som väntar på något gott ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 22, 2015

En rea som tappat suget

Det ligger en katalog inför bokrean på soffbordet. Den är oöppnad.
Så var det minsann inte förr. Då lusläste jag ALLA reakataloger, kollade annonserna, skrev inköpslista, riktigt längtade efter att bokkalaset skulle börja. Hem kom jag med tunga kassar och betydligt lättare plånbok, men glad. Glad över att veta att många timmars härliga läsäventyr väntade. Bara att bestämma sig för turordningen.

På den tiden brukade också min favoritbokhandel ha en hel serie enspaltiga annonser med ”de bästa fynden” i olika kategorier. Åtta annonser kunde det vara, utplacerade i morgontidningens olika delar. Jag bockade av, väl medveten om att skulle jag gå just till den affären skulle jag verkligen få trängas med andra, ta till armbågarna för att nå kassan … men det kunde vara värt besväret. I dagens tidning har samma bokhandel tre annonser. Mindre än hälften. Antar att trängseln inte heller är som tidigare.

Jag känner ett antal människor som på ett eller annat sätt är engagerade i branschen. Författare, förläggare, redaktörer, recensenter. De vittnar alla om samma sak: det har blivit så otroligt mycket svårare att sälja pappersböcker. Visst, det finns hörböcker och nedladdningsbara e-böcker, pocketupplagorna kommer blixtsnabbt – men summan av kardemumman är den samma: försäljningen har gått ner, om än olika mycket (barnböcker påstås gå bättre, låt oss innerligt hoppas att det är sant).

Nu i veckan infaller reastarten. Dörrarna slås upp redan klockan 7, kanske någon kedja börjar redan vid midnatt. Nätbokhandlarna har "alltid" öppet. Kulturskribenter tipsar om sina bästa titlar vars pris sjunkit dramatiskt, så länge man vill ha hårda pärmar och större stil. Konstgjord andning? Ja, kanske bidrar den till överlevnad, men det ser mörkt ut.

För egen del ska jag undvika rean, i år igen. Den lockar inte, för mycket talar emot, och det trots att jag älskar rea-fenomenet i andra sammanhang! Men just den här har tappat suget.
Hör många som är i samma situation: bokhyllan är överfull, inga inköp är ”tillåtna”. Samtidigt är högen med redan införskaffade men olästa böcker stor. Och det finns förvisso bibliotek!

Ändå önskar vi bokvänner inget högre än att folk ska köpa, läsa sig till nya upplevelser och insikter med samma lust som man själv en gång kände … men det är antagligen bara ännu en av dessa drömmar som aldrig går i uppfyllelse.
Hur gör du? Blir det bokrea för din del?

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 20, 2015

Att ha lite på lager ...

Var och hur författar du dina blogginlägg?
Det är frågan som Bokbloggsjerkan vill ha svar på den här gången, eftersom jerkans ”ägare” Annika hoppas på lite hjälp och inspiration.

Ja, nog blir det lite ont om tid ibland, svårt att hinna med alla ”måsten” – och tidvis kan det kännas lite som ett åtagande att uppdatera bloggen, en sorts plikt mot trogna läsare, även om det egentligen handlar om att man roar sig mest för egen del.

Mitt knep för att hinna uppdatera i veckorna är faktiskt att jag på helgen sitter vid min laptop och lägger upp ett litet lager poster, färdiga med rubrik och bilder. Vilket betyder att jag på en kort minut kan sitta på jobbet och bara klicka på ”publicera”. Det kan handla om allt möjligt, inte bara böcker förstås (vilket trogna besökare inte undgått att lägga märke till).

Sedan händer det ju ibland att ögonblickets ingivelse slår ner, utan förvarning. Något dagsfärskt, något som får mig att reagera, något jag läst eller sett. Då kan det gå fort att knattra ner de där raderna. Men att ha lite på lager, skrivet utan tidspress, det är nog mitt bästa knep.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 19, 2015

Julen varar än

Fick en stilig amaryllis några dagar före jul. Två stänglar blev det, med praktfulla dubbla röda blommor. Perfekt till vinterhelgen, en humörhöjare!

Jag kände mig helt nöjd med de åtta klockorna och tänkte nog göra mig av med löken när de vissnat, även om jag brukar försöka (och några gånger faktiskt lyckats med) att bevara dem i hopp om ny blomning. Det har hänt att vi har stoltserat med midsommaramaryllis på balkongen ...

Men hallå! Släng inte mig, hojtade löken. Ja det kändes så i alla fall. För där kom ju en tredje knopp, en extra liten julklapp. Eller en vårblomma så god som någon när den nu slagit ut.
Ja, ända till påsken varar den väl inte förstås, men det får jag stå ut med.

Alltså visar det sig att julen varar än. Eller, som yngre generationer skulle säga, julen regerar. Fast inte "till påska".

Copyright Klimakteriehäxan 

onsdag, februari 18, 2015

Dagen efter

Dagen efter är ingen bra dag.
Det var ju fettisdag i går, oftare omnämnd Semmeldagen med stort S. Har man lyckats avstå från semla ända sedan jul blir det nog en liten utsvävning just den där tisdagen. Så är det definitivt för de flesta. Några kör hembakat, majoriteten köper läckerheten färdigpudrad och klar.

Bagarna gör storkovan på denna enorma aptit, det okuvliga suget efter bulle, mandelmassa och grädde. Nymodigheterna, som wrap, tårta eller i korv-med-bröd-liknande utformning kan säkert ha sina förtjänster, men det är urmodellen som vinner. Numer finns den i flera storlekar, S, M och L (den där tårtvarianten kan väl kallas XL).

Expressen bad sina läsare avslöja om de äter en, ingen eller flera semlor på fettisdagen. 39 procent nöjde sig med en, 1 procent hade slukat tre stycken. 8 procent bekände att de klämt i sig två, medan 46 procent påstod att de avstod helt, eftersom de inte gillar den sortens bakverk. Resterande 5 procent hade klickat i alternativet "så många som möjligt"!

Drygt varannan svensk käkar helt enkelt minst en semla. Vilket betyder ett kaloriintag på uppskattningsvis 400 kalorier, så det gäller att den där bullen verkligen är god för att det ska vara värt det ... Men för den som säljer semlor är de värda sitt pris (inte sällan 39 kr/st över disk) i guld. Ett litet bageri i Vasastan avslöjade att man bara i går sålde 6 000 (SEX TUSEN) semlor. Bullarna bakades under hela måndagen, blev snabbinfrysta och sedan gick tisdagen åt för att göra dem ätklara.

Mot den bakgrunden framstår det ju som helt obegripligt att en enda liten semla (storlek M) låg kvar och skramlade i kartongen på jobbet.
Och för den som har dagen-efter-känslor för de där kalorierna kan det kanske vara en tröst, om än klen, att dagen efter är semlan definitivt inte värd vare sig priset eller näringstillskottet.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, februari 17, 2015

CITAT om tanters betydelse

”Något har bevisligen ändrats. Kulturen, reklamen och till och med modemagasinen verkar äntligen ha fattat att tanten kan vara excentrisk ikon, konstnär, journalist, musa – och människa. Att tanten har ett ­värde. Så är det inte dags att politiken också inser det? Ett bra samhällsbygge kan inte fortsätta ignorera kvinnorna som har gjort oss, som vi har att tacka för allt.”

-Lina Thomsgård, 35, skriver krönika i dagens Aftonblad. Hon längtar efter att förtjäna tant-titeln!

måndag, februari 16, 2015

En tår för vår

Om den vrenskas och krånglar den där våren får man helt enkelt vänta, inget annat finns väl att ta till. Men ingen kan väl ha något emot att vi försöker frambesvärja de där dagarna när knoppar brister, gräsmattan går från grått till grönt och människorna växlar från vintertrötthet till tro på ljusare dagar?!

Ett sätt att självklart att omge sig med vårens attribut inomhus. Tulpaner i vas, blommiga gardiner, kanske en ny färgglad kudde som piggar upp en gammal soffa, lite grådaskig den också som miljön där utanför. Alla med minsta intresse för heminredning kan ta chansen!

Eller så kan man som jag bjuda sig själv på en extra kopp kaffe, serverad i porslin som bär omisskännliga vårtecken. Känner ni igen mönstret? Kan tänka mig det! Två likadana koppar har jag. De härstammar från den tid när smörgåsmargarinet Flora lanserades, på sent 60-tal. Och min pappa, som hade affär, fick dem som reklamprodukter från Margarinbolaget. Äggkoppar ingick också, plus en plastlåda ("smörask") med samma blommor, för att sätta ner paketet i.

Och vem tror ni utformat Flora-servisen? Ingen mindre än Stig Lindberg, påstås det i vissa källor. Medan andra hänvisar till Carl-Arne Breger, också ett s k stort namn, ja världsberömd hävdar somliga! Han kallades "Sveriges Mr Plast" eftersom han gillade det moderna materialet. Den som vet säkert får väldigt gärna berätta vem man ska ära. Eventuellt kan det vara så att Lindberg formgav själva porslinet och någon annan (Breger?) gjorde blommönstret.

Ibland är faktiskt reklam trevligt. Åtminstone när den är i snygg design, hållbar och bär med sig en bit historia.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 15, 2015

Den sista tanten

Syjunta: Ingrid, Astrid och Gullan 2009.
Det var en gång en syjunta. Vi kallade medlemmarna för tanter, fast den titeln borde de ha förtjänat först många år senare.
Där fanns Ingrid, Ingegerd, Ulla-Britt, Dagny, Astrid och Gullan. Margareta var med tills hon flyttade till stan. Ingen bodde längre bort från de andra än en kilometer, flera kunde rent av se varandras hus, alla belägna i Barndomslandet. 

Den där syjuntan ägnades förvisso åt handarbete, men betydde så mycket mer. Det handlade om ett ständigt pågående samtal om livet, om barnen, om släkten, om mjölkpriset, om gemensamma problem, om synen på saker som utspelade sig i samhället, både på nära och långt håll. Damerna spelade dessutom på Penninglotteriet – med en gemensam lott till varje dragning, en investering som dock sällan visade sig vara lönsam.
Vi ungar fick ofta hänga med, hade en egen liten syjunta för enkla korsstygn och plattsöm.

De hade olika politisk hemvist, fast det spelade ingen eller åtminstone en klart underordnad roll. Men i valtider följde de debatten, funderade över skatterna, blev stärkta i sin övertygelse – eller ibland mer tveksamma.

Banden dem emellan var gamla. När Astrid födde barn var det Dagny som följde med till BB. När Ingegerd flyttade till bygden gifte hon sig med en av Dagnys bästa vänner sedan barndomen. Nätet knöts ihop med knutar som inte skulle lösas upp, det outtalade löftet var ”tills döden skiljer oss åt”.

När de sågs hade de alltid trevligt, bytte recept på kakor eller nya maträtter, pratade också om böckerna de läst, om senaste intressanta tidningsartikeln och tv-programmen, eller hur det skulle gå om det nu skulle byggas en ny skola: fanns det tillräckligt med ungar? Skulle deras barnbarn finnas kvar på bygden?

Frågorna skulle få sina svar, även om det dröjde. Skolan byggdes, några barnbarn hamnade där. När det blev dags för barnbarnsbarnen hade den förvandlats till friskola. De egna ungarna flög ut ur boet, många till helt nya adresser. Några av syjuntans medlemmar fick ta sig till Göteborg, Stockholm och Örebro för att hälsa på den nya generationen.

Ingegerd, Ingrid, Astrid och Dagny blev alla änkor tidigt i livet. Ingen av dem sökte ny partner, men väninnorna fanns kvar.
Ingegerd blev den första att lämna kretsen. Syjuntan levde vidare, samlade pengar till födelsedagsbuketter och firade den som hade högtidsdag. Hälsan ställde till en del problem, att handarbeta blev allt svårare. Varken fingrar eller ögon ville lyda som förr. Men vem har bestämt att man måste sticka eller brodera? Måste ju vara självvalt, eller hur? Alltså blev det mer kaffe, mindre sömnad.

Ulla-Britt, en av de yngsta, fick ge upp kampen mot cancer. Dagny, som var min mamma, avled några år senare. På hennes begravning fanns Ingrid, Astrid och Gullan med. Astrid tog min hand, såg mig djupt i ögonen och sa:
-Du kan inte ana hur gärna jag hade velat följa med Dagny nu!

Bara ett par månader gick innan Ingrid skulle begravas. Och i morse, halv fem, fick Astrid som hon ville: hon följde efter sina väninnor. Men hon var märkvärdigt pigg in i det sista. Glad tog hon emot besök i november när vi köpte en ståtlig vit cyklamen och önskade henne snabb bättring sedan ena axeln fått en törn som placerade henne på rehab. Hon repade sig, kom hem, vi utbytte julhälsningar.

För en dryg vecka sedan fyllde hon 91. Det blev hennes sista födelsedag, hon var vid gott humör.
Nu finns bara Gullan kvar, men så var hon också alltid lillflickan i sammanhanget.

Någon nyrekrytering till syjuntan har det förstås aldrig varit tal om. Den är ett minne blott, speciellt en dag som denna när sista tanten i Barndomslandet är borta och en fin historia om vänskap tagit slut.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, februari 14, 2015

På spaning efter våren

Solen sken, fåglarna kvittrade, vinden hade mojnat. Perfekt väder för en promenad. Gjorde slag i saken, höll ögonen öppna: vårspaning!

Äntligen! tänkte jag, kände jag, sa jag lite tyst till mig själv när jag fick "napp".
Klättrade över en snöhög, forcerade ett staket, halkade på en isfläck och var på vippen att tappa kameran i en vattenpöl.
Och resultatet? En besvikelse, snarlik den när man jagar gula kantareller, tar sig över stock och sten. Bara för att upptäcka att man just hittat ännu ett höstlöv.

Nu var det årets första snödroppe jag var ute efter. Jo då, jag vet att folk sett snödroppar både här och där, har sett dem förevigade med andras kameror, bilder på mängder av vintergäck dessutom. Men med egna ögon har jag inte fångat de där efterlängtade vårtecknen.
Det jag nu hade ansträngt mig för att komma nära, det var bara en liten kvist med något vitt på toppen. Borde ha sett det på håll, men entusiasmen vann över förståndet.

Så jag fick nöja mig med några konstgjorda hjärtan på pinne, utplacerade Valentin-dagen till ära, får man anta. Blek lön för mödan, det medges.
Men när jag äntligen möter den där snödroppen, då kommer jag att bli riktigt glad. Hoppas det inte dröjer alltför länge!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 13, 2015

Rosens dag

Det är Valentins dag när lördagen är här. Valentins, och så rosornas. De röda rosornas.
Med anledning av att vi importerat en amerikansk tradition, den att högtidlighålla Alla Hjärtans Dag just den 14 februari, när den där Valentin råkar ha namnsdag.

Och något som då faller sig naturligt för väldigt många, det är att ge bort rosor. Röda rosor, kärlekens mest symboliska blomma ... Vilket är lite korkat, eftersom just den sortens skönhet aldrig är dyrare än just till den här dagen. Så dyr faktiskt, att begravningsbyråerna rekommenderar rosor i andra färger till kistdekorationerna om det drar ihop sig till begravning just i mitten av denna månad!

Men folk köper ändå, oavsett priset. Vilket blomsterodlarna kan glädjas åt. Ta bara exemplet Colombia, ett land i Latinamerika där man verkligen vet hur man tar fram snittblommor som sedan exporteras över hela världen. Just till den här dagen flygs 500 miljoner vackra blomster ut ur landet  bara till USA, leveranser till exempelvis Europa oräknade.

Fådda blommor är hur som helst trevligt, och minsann såg jag inte i fredagens tidning att någon butikskedja hade sju röda rosor i bukett för 30 spänn, vilket är mindre än en enda blomma  av prestigestorlek och -längd kostar. Så det kan trots allt löna sig att kolla priser om man nu ändå prompt ska ha just röda rosor.

Oavsett om man väljer att skaffa blommor och presenter till den eller dem man tycker allra mest om kan man ändå vara hjärtligt (!) glad åt att inte bo i exempelvis Saudiarabien. Där är det förbjudet att fira Alla Hjärtans Dag. I fjol dömdes fem män till prygling och fängelse för att ha anordnat en Valentin-fest. På brottsplatsen hittade moralpolisen bevis: tända ljus, hjärtformade föremål och  förstås  röda rosor. Samma polis varnar också landets butiker för att sälja hjärtan i choklad.

Mot den bakgrunden kan jag tycka att Valentin är värd att fira, med eller utan röda rosor.

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: TT

onsdag, februari 11, 2015

Vännen och kollegan Knut

Nättidningen Nyfiken Grå bad om en utförligare och personlig text om bortgångne Knut Ståhlberg.
Den finns att läsa här.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, februari 10, 2015

Tisdagstema BÄST

Vad kan vara allra bäst i februari?
Lite blek vintersol piggar upp, absolut. Och andra saker som fungerar som humörhöjare året om: god mat i gott sällskap, en bra film, en fängslande bok, en tv-serie som man bara måste se slutet på.

Men allra bäst och absolut nödvändigast, det är tulpaner. Hur skulle vi klara av att vänta på våren utan dem? Jag skulle det i alla fall inte!
Alltså väljer jag en bukett färgsprakande älsklingsblommor när tisdagstemat är BÄST. Klicka på länken och se vad andra bloggare som gärna använder sin kamera gillar mest!

UPPDATERING: skulle vilja ge den finaste tulpanbukett till en av de allra bästa som plötsligt inte längre finns.
Foto SVT

Knut Ståhlberg är borta, 95 år gammal. En härlig kollega, den svenskaste fransman och den franskaste svensk som någonsin flanerat på Champs Elysées. Det är en förmån att ha känt honom, arbetat med honom, haft honom som vän: en gentleman i ordets sanna bemärkelse, och en man som värnade om orden, satsmelodin, nyheters tyngd och värde. Rolig var han dessutom! Och efter sin pensionering en utomordentlig författare. "Tack för gammal kär vänskap och alla glada år tillsammans" står det i dedikationen i mitt ex av memoarboken "Storklockan i Paris". Må den ringa för honom nu. I ljust minne bevarad!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 09, 2015

En smak av Paris

Paris  vårens stad, drömmarnas stad, modets stad, romantikens stad ...
Oj så lång tid som gått sedan jag var där senast! Oj så gärna jag vill tillbaka!

Mitt första möte med Paris satte spår för livet. Köpte en bussbiljett (det kostade 175 kronor tur och retur), fick tips om ett billigt hotell, drog iväg utan sällskap.
I Bryssel stannade bussen. Chauffören meddelade att han nu skulle köra någon annanstans, och de som eventuellt tänkt sig till den franska huvudstaden kunde lämpligen ta tåget.

Bara att traska iväg, ta fram plånboken och köpa en biljett till. Tåget slamrade in på Gare du Nord runt midnatt. Mitt hotell låg på Rue Dupin, på Seines vänstra strand. Märkligt nog hade jag rätt bra kläm på kartan, tack vare en nitisk franskalärarinna som ägnat åtskilliga lektioner åt Place
d´Etoile, Tuilerie-trädgården och andra viktiga företeelser.

En taxi bromsade in, jag gav föraren adressen. Tittade spänt på taxametern. Knackade honom snart på axeln och sa att jag måste gå av. Mina pengar räckte inte längre. Detta var förstås långt innan kontokortens tid, och den där tågbiljetten hade ställt till det.

Alltså stod jag mitt i en främmande storstad i mörka natten. Högg tag i väskan, började gå, kom fram. Naturligtvis var dörren till hotellet låst. Lyckades väcka Madame La Proprietère som ilsket fnysande försåg mig med en nyckel och pekade på en ranglig trappa.

Rummet var fult, sängen hård, kudden (det skulle jag så småningom lära mig) en typisk fransk historia: en hård korv som inte var trevlig att luta huvudet mot. Dörren skev, nyckeln egentligen utan funktion. Toaletten i korridoren en mardröm. Dusch obefintlig, men ett handfat fanns att tillgå. Jag var inte ensam på rummet, något förflyttade sig på väggarna. Men kostar det nästan inget får man hacka i sig ... jag gjorde det.

Det blev en fantastisk vecka. Jag gick och gick, slet ut ett par skor. Blev bekant med ett ungt svenskt par som jag guidade bland sevärdheterna, tack vare den där lärarinnan. Åt löksoppa i Hallarna, strövade mellan bouquinisterna på kajerna, imponerades av Notre Dame, tittade längtansfullt i modehusens skyltfönster.

Att shoppa var egentligen inte att tänka på, men en liten handväska blev det i alla fall. Jag har den kvar än, nästan femtio år senare. Presenter jag tänkt ha med mig hem då? Ost. Som var billigt! Sedan var mina resurser uttömda.
På bussresan hem blev jag bjuden på en macka av en snäll medpassagerare.

Väl framme på slutstationen (Norrmalmstorg) hade morgonens busstrafik inte kommit igång. Jag satte mig på min väska, som stank av de franska ostarna, och tänkte vänta. En kille i min egen ålder hade samma problem.
-Jag bjuder på taxi, sa han chevalereskt, jag ger chauffören min klocka som säkerhet.
Man kunde det på den tiden! Det var alltså innan klockor, med "äkta" utseende, från Kina fanns för 30 kronor eller mindre.
Hem kom jag.

Visst har jag varit i Paris ytterligare några gånger, men ni vet hur det är: kärlek vid första ögonkastet är speciell. Och vissa platser är mer härliga än andra att återvända till. Alltså måste jag försöka ta mig dit snart igen!

Med denna bakgrund förstår ni ju direkt att jag, som är en erkänd burkslav, blev tvungen att köpa den med Eiffeltorn försedda kakburken som Ica erbjuder för 49:90. Kakorna är goda, kan jag meddela, och tar en till medan jag i fantasin blir den där raska unga damen på bilden, med hatt, hund och kassar försedd, på vandring i drömmarnas stad. Fast de där klackarna, de avråder jag varje Paris-resenär att ens tänka på att ta med sig dit.

Copyright Klimakteriehäxan