Mitt bättre jag vann

Det var inget blodigt slag på ett dimmigt novemberfält. Snarare en stillsam förhandlingsomgång. Och nu är segraren korad.
Mitt bättre jag vann.

I dag släppte nämligen H&M sin Jimmy Choo-kollektion i utvalda butiker runt om i världen, flera stycken i Stockholm. Skor förstås, men också kläder och accessoarer.
Skorna kan jag titta på, men omöjligt gå i (med tonvikt på gå). Kläderna kan jag titta på men omöjligen gå i (med tonvikt på i).

Att dessa två fakta är som huggna i sten, det visste jag ju sedan länge – och även om några av JC:s klänningar ser jättehäftiga ut när man klickar upp dem på datorskärmen, så skulle de inte se alls kul ut i min storlek, det har både jag och Jimmy insett. Så därför gör han inte kläder som har plats för mig. Punkt.

Men så är det det där med accessoarerna. För handväskor, de är inte bara storleksneutrala, de är också kul att ha. Samma sak gäller lite smycken, sjalar och annat som varken värmer eller skyler utan bara är till för den lust prylarna framkallar.

Skulle jag alltså ta mig ner till city, stå i kö, få ett armband med ett klockslag när jag skulle bli insläppt i butiken – för att kanske, kanske komma hem med ännu en handväska som jag absolut inte behöver?

Möjligen ska en del av äran tillfalla vädret. För världen är grå och prickig i dag, av envist regnande. Tråkblött. Inbjöd inte till utflykt.
Så även om det möjligen blev en blodig kamp på liv och död kring Jimmy Choo-produkterna inne på H&M sitter jag här som en segrare, utan att ha deltagit i striden.
Mitt bättre jag vann.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilderna från H&M:s hemsida.

Pippi på fåglar 16

Visst är väl Kalle Anka en fågel? Innerst inne?
För all del, en fågel med många mänskliga drag, men ändå en fågel, om än med mörknade fötter och näbb.

När man kommer in i vår hall möter man honom i flygande fläng. Han håller ett gult paraply och har fullt upp med det, varken Kajsa eller Knattarna syns till, inte farbror Joakim heller.
Kalle är en lampa. Ursprungligen var det gula paraplyet blåprickigt, men den gamla skärmen hade fått nog en dag och sprack. Jag ersatte den med tyg och är än i dag förvånad över hur bra jag fick till det denna den första och enda gång jag gett mig i kast med att sy en lampskärm.

Det händer att han framkallar en och annan kommentar där han sitter och sprider ljus över en liten kaktus.
Vid ett tillfälle, det är många år sedan nu, kom en mamma för att hämta sin lilla flicka som varit hos oss och lekt med Dottern. Mamman gick (oinviterad) husesyn utan pardon, susade blixtsnabbt genom lägenheten, verkade inte missa en enda detalj.

När jag äntligen lyckats locka henne mot ytterdörren igen fastnade hon på nytt. Kalle Anka!
-Å en sån trevlig lampa! En sån har jag aldrig sett förut! utbrast hon.
Jag tror att jag kvävde en tung suck innan jag svarade:
-Nej, de görs nog inte numera, det är min sänglampa som jag hade när jag var liten.
-Hoppla, är den SÅÅÅÅ gammal!? sa mamman förundrat och med eftertryck.

Ja, såååå gammal är den. Och något vidare läsljus kan den aldrig ha gett i Barndomslandet heller. Men för den som har pippi på fåglar funkar Kalle Anka än.

Copyright Klimakteriehäxan

Energisnålt

Nu vet jag hur de hade det, svenskarna som levde på bondesamhällets tid. Då hästkraften var en enda och gick på fyra ben, då maten på bordet var producerad i samma by där den åts upp, då folkskoleläxan gjordes i fotogenlampans sken.

För nu har glödlampan svartnat i armaturen i ett rum där jag ofta vistas. Och lampan är ersatt med en ny. En miljövänlig, energisnål variant. Jo, visst lyser den. Som en fotogenlampa, ungefär.
Men det är ju inte forntida stämning jag vill ha. Jag behöver arbetsljus. För trivselns skull har jag stearinljus.

Självklart har jag full respekt för alla klimatsmarta drag. Stödjer miljösträvanden, återvinning, beundrar forskning kring förnyelsebar energi, uppmuntrar förpackningssans och ser gärna fortsatt istid vid Nordpolen.
Fast att det skulle behöva betyda att jag knappt kan urskilja knapparna på datorns tangentbord i den nya, lågenergidragande glödlampans sken, det var jag ändå inte riktigt beredd på.

Frågan är om det inte åtminstone var mysigare med fotogenlampa. Får kanske tända lite fler levande ljus, även om det känns som om de inte riktigt hör hemma bredvid eller på något vis matchar en någorlunda modern laptop.
Fast det är klart, talar man med Sonen förklarar han snabbt att min lilla dator är stenålders.
Så kanske är fotogenlampa och stearinljus helt rätt, vid närmare eftertanke ...

Copyright Klimakteriehäxan

Skaffning utan skafferi

"De som har flyttat till nyproducerade lägenheter de senaste åren kan konstatera att det som saknas är oftast användbara skafferier. De är bortrationaliserade och flera mäklare får frågan om födan ska förvaras på balkongen."

-En DN-medarbetare har läst senaste numret av HSB:s medlemstidning "Hemma i HSB", där budskapet är att det är klokt att ha skafferiet fullt. Tja, jag har haft matlagret hängande i en plastpåse fastknuten i en fönsterkrok. Det gick, den svala årstiden. Och visst, balkong kan förstås i jämförelse anses vara ett fall framåt - men alla har ju inte balkong?! Länge leve det stora kylskåpet, såväl i som utanför HSB-sfären!

Pippi på fåglar 15

Quetzalfågeln är en nationalsymbol för Guatemala. Den gav namn till landets valuta, den finns med i Popol Vuh, boken som ibland kallas Maya-indianernas bibel.

Den riktiga, levande fågeln är mycket sällsynt numera, men i alla sorters mönster och traditionellt designade dekorationer förekommer den flitigt: som julgransprydnader, på kläder, hemtextilier, allehanda konsthantverk. Och så som smycken.

Speciellt för quetzalen, som är en ganska liten fågel, är dess enormt långa färgstarka stjärtfjädrar, som också bidragit till att artens överlevnad hotats. För gamla indianhövdingar, framför allt azteker, ville ha de där vackra fjädrarna i sina pampiga huvudbonader, vilket rättfärdigade jakten på fåglarna.

Jag lyckades aldrig se en quetzal med egna ögon i Guatemala, men däremot i Costa Rica. Det var på ganska långt håll, men jag kunde ändå beundra stjärten som vajade för vinden och nöjde mig med det, tillsammans med några tämligen misslyckade foton.
Visst har man försökt att ha quetzal i djurpark, men åtminstone legenden hävdar bestämt, att just denna fågelart inte går att sätta i bur. Gör man det så dör den, ofelbart.

Evigt liv har i alla fall quetzalen avbildad i silver på det halsband jag fick av mina arbetskamrater som avskedspresent när jag efter två år återvände till Sverige. På bilden vilar min quetzal på en väv från Comalapa – i Guatemala kan man av det vävda mönstret i kvinnornas blusar, güipiles, se varifrån de kommer.

Men inte heller i Comalapa ser man quetzaler i full frihet. De trivs bäst där det fortfarande finns riklig vegetation.
Om man inte hänger dem runt halsen, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Knoppningstid

Det klankas väldigt mycket på november, tycker jag.
Klagomålen gäller att det är en sådan rysligt grå och trist och usel månad, helt utan ljuspunkter och glädjeämnen.
Fel, säger jag, helt fel!

Hur skulle det till exempel gå för oss novemberbarn om alla gick i ide under årets elfte månad? Jo vi skulle inte blivit ihågkomna ens som födelsedagstårte-och-paket-törstande ungar!
Fars Dag hade mist sin plats i almanackan!
Det eventuellt lite gråtråkiga och blötkalla där ute skulle inte få lägga grunden för en strålande uppfartssträcka till jul!

Och hur kan man blunda för de feta ljuvliga knopparna som kommer att förvandla min hittills rätt trista novemberkaktus till en första klassens skönhet?
Dessutom visar nu den pelargon jag lämnat på balkongen som ett hopplöst fall ny livsvilja: knoppar!

Lägg till detta att jag har blomknopp i sju orkidéer.
Sju. Och dubbelt upp i ett par.
November, det är knoppningstid! Bara att njuta!

Copyright Klimakteriehäxan

Se här lite nyutslagna födelsedagsblommor till några novemberbarn värda att fira: Gustafsson, Sonens flickvän, min kompis I-L, Kulsprutan och vännen C!

Tisdagstema: Självporträtt

Jaha! I dag får tisdagstemat mig att göra ett avsteg från en oskriven regel: jag brukar aldrig lägga ut bilder på mig själv här (förutom bokomslaget då, men det är ju en specialare). Men jag går halva vägen ... vilket betyder att jag också bjuder på mina köksluckor och den jättesnygga ventilen ovanför spisen ...
Fler porträtt på tisdagsbloggare den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara tjugo år har gått ...

För tjugo år sedan förändrades Tyskland, Europa och världen.
Det var då Muren sprack.
Dagen högtidlighålls på mängder av olika sätt, långt utanför Tysklands gränser och också av väldigt många som knappt kan minnas DDR:s existens.

Själv har jag ännu aldrig varit i Berlin, så jag har inga som helst egna intryck, vare sig med eller utan mur. (Fast jo, visst vill jag åka dit! Vet bara inte när det kan bli av!)
Men det finns ett sätt att göra den här dagen speciell: hyr eller köp en film!
Inte vilken film som helst, förstås.

Jag tänker på ”De andras liv” (Das Leben der Anderen) från 2006, regissören Florian Henckel von Donnersmarks långfilmsdebut, som vann Oscar för bästa utländska film 2007.
Åskådaren förflyttas tillbaka i tiden, till den epok när Stasi, Östtysklands hemliga men uppenbara säkerhetstjänst, kontrollerade allt och alla och då alla metoder var tillåtna.

När filmen, som hyllades allmänt, gick på biograferna skulle jag absolut se den. Till sist hade jag till och med övertalat några grannar att gå med, eftersom jag var så övertygad om att detta var en upplevelse man inte fick missa.
Vi knatade iväg, fulla av förväntan.

Döm om min förvåning när folket på vita duken pratade franska. Titeln var snarlik, men det var förstås en helt annan historia. ”De andras liv” hade mött den svenska biodöden och ganska snabbt plockats bort från repertoaren.
Men den sändes i SVT i lördags, så nu har jag äntligen sett den. Och jag blev verkligen inte besviken.

Så även om du inte hade tänkt anordna stor fest och fyrverkeri och låta champagnen spruta: gör det till en filmkväll och fira tjugoårsdagen av Murens fall i tv-soffan.
Ja, det är faktiskt BARA tjugo år sedan. Så nära oss. Både rent geografiskt och historiskt. Vilket kan vara direkt nyttigt att tänka på ibland.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om hur Tyskland firar - i SvD och i DN.
Och "De andras liv" kostar bara 59 kronor att köpa på nätet, om du inte väljer att hyra!

Duktigt

Man ska ju inte skryta.
Inte vara självgod.
Visa ödmjukhet, även om det känns som om man råkar vara BÄST.
Men ibland blir det svårt.

Det är just i det stadiet jag befinner mig nu. Självgod, egotrippad, full av beröm. För mig själv, alltså.
Anledningen?
Jo en, men en bamse: i bilen står nu tre stora kassar – och då menar jag STORA kassar – med kläder som ska till Myrorna så snart en lucka uppstår i parkeringsutrymmet på Hornsgatan.

Jag har använt en stor del av denna gråa söndag till just detta: rensning. Något jag gör alldeles för sällan, jag har generellt svårt att skiljas från prylar, oavsett deras ålder och skick, faktiskt. Sparar gärna ett gammalt favoritplagg, för tänk om jag skulle råka gå i det igen någon gång … så tråkigt då att ha kastat det … om det händer slängs alla modehänsyn raskt åt sidan och ersätts av ett segertjut: det gick! jag kom i!

Visst. Ni har rätt. Det inträffar ju inte, i alla fall inte tillräckligt ofta för att ursäkta lagerhållningen som gränsar till det ohälsosamma. Desto mer fantastiskt då att jag denna dag skoningslöst vräkt ner kavajer, byxor, tröjor – ja till och med skor och ett par handväskor! – i de där försvinn-ur-min-åsyn-högarna.

Ändå är det en sak jag inte riktigt begriper.
Varför syns det inte i garderoben att jag rensat så duktigt?

Copyright Klimakteriehäxan

Familjelycka - och pippi på fåglar 14

Lite familjelycka på Fars Dag kan väl aldrig skada?
Därför får ni nu träffa en liten fågelfamilj som bor på min bokhylla. Faktum är att den minsta familjemedlemmen kom först, för att sedan få ett föräldrapar och ett större syskon –”föräldrarna” är ungefär 30 centimeter höga, och materialet är någon sorts keramik, ursprung okänt.

Det är hur som helst alldeles uppenbart att vi inte här har någon sorts erkända konstföremål som behöver förvaras bakom lås och bom och med extra pålägg på hemförsäkringen. Snarare handlar det om en massproducerad historia, en sådan som väldigt många rynkar på näsan åt. Men så kommer någon, jag till exempel, och gillar prylen utan att lägga någon vikt alls vid ”finhetsgrad” eller upplagans storlek. Någon som har lite pippi på fåglar, helt enkelt.

Nu står de där, mamma, pappa och barn. Kanske inte för evigt, inga garantier lämnas på den punkten. Fast Fars Dag överlever de definitivt, förmodligen inte bara årets utan några till.
Men när de än får respass – om de nu alls får det – kommer jag att ha fått valuta för pengarna. Den första kostade några ynka tior, de andra tre gick på rea för mindre. Och butiken för fågelfynd? ICA Klingan i Grums.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat - om barnaföderskor

"Nu ka man ju tycka att det inte är så värst ofta i livet en kvinna föder barn och att det kanske finns en poäng i att inte tvinga en totalt utmattad, blödande och hormonellt uppochnedvänd kvinna på porten innan hon vill det."

-Hanne Kjöller, ledarskribent i Dagens Nyheter, deltar i debatten om tidig hemgång från BB. Gränsen nedåt är sex timmar, och principen - som antas spara pengar i vården - tillämpas redan på en rad svenska sjukhus, bland annat i Stockholmsområdet.
Man får vara oerhört tacksam över att ha lagt barnafödandet bakom sig. Båda gångerna på "min" tid, 80-talets senare halva, fick jag stanna på Södersjukhuset i fem dagar med mina nyfödda. Det var fantastiskt! Tryggt, lugnt, bra. Minns att andra gången kom en tjej in och födde sitt tredje barn. Hon åkte hem så fort barnafadern hann köra fram barnvagn och bil. Jag fattade ingenting av hur hon tänkte - och det gör jag kanske fortfarande inte, men i hennes fall var det i alla fall självvalt!

Galoschväder till Fars Dag

”Mors, mors, din gamla galosch!” ropar någon i en urgammal film eller en väldigt ålderstigen barnbok, men allt så länge sedan att jag absolut inte kan härleda det. Fast möjligen är det dags att återuppliva uttrycket.

Känner ni någon som har och använder galoscher? Jag gör det inte, men när jag var barn minns jag att någon vithårig farbror krängde på och av sig sådana där fula gummihylsor till skorna på hallgolvet, där de blev liggande och såg lite lätt spökaktiga ut. Idag är jag rent av tveksam till att särskilt många över huvud taget vet vad galoscher är.

Alltså är det läge för en förklaring, huvudsakligen lånad från Wikipedia: "Galosch kommer av franskans galoche och är ett skodon, som används som överdrag över andra skor (framför allt "finare" skor), i syfte att undvika att dessa blir blöta, nedsmutsade eller slitna. Deras användning som både ord och fotbeklädnad är idag begränsad.
Galoscher kan träs över skon eftersom de är låga, elastiska och utan dragkedja."

Att jag nu blivit påmind om fenomenet beror inte på vädret, vilket man skulle kunna tro, utan på att det är Fars Dag i morgon (för 99e gången!)
För bland annonserna med presenttips till den som förtvivlat försöker variera slipsarna, som annars kan lägga sig som årsringar runt den allt rynkigare pappahalsen, finns nu galoscher som förslag.

De är ljust mörkblå och ”håller stilen i regn och rusk”, lovas det. Och kostar FUTTIGA 700 kronor. Vilket snabbt får en att inse, att skorna som galoscherna ska skydda förmodligen kostat minst fem och kanske tio gånger så mycket.

Ut, ut, ut och handla! Tänk så glad Far ska bli! Inte.
Fast jag överdrev faktiskt det där med priset, inser jag. Man får en spänn tillbaka på de sju hundralapparna, de moderna galoscherna kostar bara 699 kronor.
Mors, mors, din gamla galosch!

Copyright Klimakteriehäxan

Klicka på etiketten "farsdag" kanske du hittar något enklare presenttips eller så ...

Pippi på fåglar 13

Visst ser han lite vilsen ut, Fågeln där i soffhörnet.
Han har passerat tjugoårsdagen med marginal, ett typiskt barn av Kalikå, firman som specialiserat sig på mjukisdjur som alltid går att tvätta och som också har en egen stil.

Fågeln var en present från min trevlige kompis Kalle när han kom och hälsade på och träffade Sonen, som var relativt färsk. Och det var en present som gick hem, i åratal. Fast den halsduksförsedda pippin, av odefinierbar art, fick inte flytta med när Sonen lämnade boet för eget rede. Då passade jag på att lägga Fågeln i tvättmaskinen, och nu sitter han där och väntar – kanske väntar han på en ny generation, för utan tvekan tål han flera tvättar.

Han verkar väl lite ensam. Men det är han egentligen inte. För han har sällskap av Katten, Panda och Nalle också.
De fick inte heller flytta till ungkarlslägenheten.
Fast kastas eller så? Nej!
-Du kan väl ha dom kvar? sa Sonen med bevekande tonfall till sin mor.
Klart jag kan.

Copyright Klimakteriehäxan

PS En fågel eller liknande från Kalikå är fortfarande ett bra presentförslag till barn! Snart är det jul!

Pippi på fåglar 12

Antagligen är det en sorts hackspett, fast en ovanligt liten rackare. Hackspettar är nämligen trädklättrare. Men det här exemplaret klarar inte att klättra upp, bara ner. Fast det räcker länge i alla fall om betraktaren tillhör det riktigt unga gardet. Och faktum är att även jag, trots min aktningsvärda ålder, kan låta den hacka sig ner och finna visst nöje i det.
För så beskaffad är denna gamla leksak, att den sprider glädje på enklaste vis, även som modern kopia.
Pippin är köpt för några år sedan i butiken som inryms i Rackstadmuséet i Arvika.

Copyright Klimakteriehäxan

Man ska väl inte skratta - men ...

‏
... försök låta bli när du tittar på det här klippet om du bara kan!
Amerikanska tv-bolaget NBC:s nyhetsankare klarade det i varje fall inte.
De skulle visa lite bilder från visningarna av vårmodet 2010. Och i den modebilden - som känns rätt avlägsen en kväll som denna med snålblåst i kolmörker och ilskna små hagelduschar i luften - lever de skyhöga klackarna vidare, gärna i kombination med små skojiga platåsulor.
Svårt att gå på?
Ja vad svarar man på det? Är haricots verts gröna?

Copyright Klimakteriehäxan