Veckans bild

Veckans bild är för min del min bild av en bild. Ett porträtt ur fotoserien "En amerikansk flicka i Italien" från 1951 som bidrog till Ruth Orkins berömmelse. Den kom till tack vare ett livsverk i svartvitt med kameran som redskap. 

Förstoringen av "Jinx in goggles" har varit en publikinfångare till utställningen av Orkins fotokonst på Kulturhuset i Stockholm, en utställning som är öppen för sista dagen i dag. Just den här bilden är tagen i Florens, men nu förevigade jag alltså Jinx med Stockholm som bakgrund – storstad som storstad, tänker jag ... Att gå runt bland alla dessa fotografier var tveklöst veckans grej för mig! Veckans bild blir efterlyst på söndagar av Åke.

Man får ha med upp till fem bilder och då petar jag ändå in en till, en smal sak ... ordbrukaren i mig tänker andligt, andlikt, and(j)akt, änd(er)rad ... ja mycket "rubrik" blev det till en liten bild ...

Går ofta förbi den här viken av Mälaren och där finns de nästan alltid, änderna. Men vad hände den här dagen? Aldrig förr har jag sett dem sitta så här, på rad i strandkanten! Inte en enda simmande! Inget hot syntes ute på vattnet, som ju aldrig blir för kallt för den här sortens fåglar, så jag törs inte påstå att de uppförde sig som badkrukor. Lite kul såg det ut, det blev en bild! Kan man kalla den "andjakt" Eller är "andakt" bättre?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om foto – och tips om en kanonfilm

Ofta när jag går på någon sorts utställning tycker jag att man spikat upp alldeles för många "tavlor" med långa texter på väggarna, texter som ska informera både om upphovspersonen och verket. Sällan orkar jag stå där rakt upp och ner och läsa dessa evighetslånga stycken, ryggen protesterar och vill hellre att jag rör på mig, så då gör jag just det: går vidare och låter andra stå där och läsa. 

I veckan hamnade jag på Kulturhuset i Stockholm och en utställning av Ruth Orkins fotografi. Även där är informationsskyltarna många. Hon var en jättekänd, prisbelönt och synnerligen framstående stillbildsfotograf från USA fast jag hade skam till sägandes aldrig förr hört hennes namn. 

Orkins självporträtt finns med.

Hennes bilder, alla svartvita, rapporterar om nästan hela hennes liv – hon fick sin första kamera som också ställs ut, en Uniflex (ett märke jag heller aldrig förr stött på) när hon var elva år och då kostade den 39 cent! Det är en omfattande utställning med många bilder, somliga små kontaktkopior, andra rejäla förstoringar. Som grädde på moset kan man också titta på en långfilm hon var med och skrev, regisserade och klippte: "The Little Fugitive", och det, mina bildglada vänner, det är en ren fröjd för ögat i en timme och tjugo minuter! 

Storyn, om sjuåringen som rymmer hemifrån sedan han tror att han skjutit ihjäl sin storebror med leksakspistol, är briljant berättad, med få repliker. Till saken hör att detta är den första film som trion bakom den gjort! Svartvit den också (förstås), gjord 1953 och belönad med Silverbjörnen på filmfestivalen i Venedig samma år. 

Utställningen om Ruth Orkin och hennes bilder stänger på söndag, så du har bara en dag på dig för att reparera om du missat den, men hör och häpna: filmen kan du se på Youtube och jag säger bara: gör det!.

Men nu får jag inte glömma att jag hittade Veckans mening där på Kulturhusets vägg, på en skylt jag faktiskt läste! Det är en mening som Skriv-Robert efterlyser för att den står ut i den text jag läst på sistone. Den är en bit av ett Orkin-citat om nyttan av att vara försedd med kamera, för "det ger massor av ursäkter att befinna sig där man inte borde vara. Man får chansen att träffa eller se folk man annars skulle missat" och hon sammanfattar:

Att ta bilder är jättebra om man vill träffa människor, mycket bättre än hundar och bebisar.

Copyright Klimakteriehäxan

TV-tips om en märklig man

Bild från SVT

Inte för att jag har den minsta relation till Jan Stenbeck men namnet har man ju hört massor med gånger, inte alltid i de mest smickrande sammanhang. Nu har Stenbecks liv blivit tv-serie, i 5 x 45 minuters avsnitt. Och nog var han en märklig man! Jätteintressant, jättebra!

Faktiskt ett stycke svensk nutidshistoria, med familjegräl i samhällets toppskikt, politiska förgreningar och teknikutveckling tillsammans med företagande i både svensk och amerikansk tappning. Bygger på en biografi skriven av Per Andersson.

En extra liten kråka i kanten för mannen i huvudrollen, norske Jakob Oftebro, som inte bara är bra, han talar dessutom absolut fläckfri svenska (och engelska, banne mig). 

Dessutom finns en dokumentärserie om Jan Stenbeck, även den på SVT Play, tre timslånga avsnitt. Bör inte missas! Jag visste helt enkelt inte att jag skulle (kunna) bli så intresserad av denne man! Stenbeck dog 2002, 59 år gammal.  

Copyright Klimakteriehäxan

Stegvis

Vacker fredag hos mig, men minusgrader åtminstone i morgonstunden. Måste nog ut och andas lite trots att marken är vit, vilket just nu är lite lätt motbjudande ... tänker på tulpanerna som just hade vågat sig upp flera centimeter i vårvädret som rådde nyss, har de månne flanellpyjamas nu? Oavsett vilket så måste man ändå få tro att vi tar steg för steg mot varmare tider, och steg för steg är temat för dagens fem fredagsfrågor från Elisa Matilda. Här lämnas besked om saker jag gjort stegvis:

1. När följde du senast ett recept? Gjorde i alla fall nästan som man skulle när jag fyllde  fläskytterfilé och lagade den i romargrytan. Blev gott.
2. När fick du senast ge en vägbeskrivning? En man letade efter tunnelbanan. Vi stod hundra meter från nedgången, så det var enkelt och han blev glad.
3. När följde du senast instruktioner för att bygga ihop något? Dagen före julafton när nya sofforna kom på plats. Hade god hjälp av Dottern, som gjorde större delen av jobbet.
4. När fyllde du senast i ett formulär? När jag köpte tandborste till Maken på nätet.
5. Vilket spel har de mest komplicerade reglerna? Tycker många spel har väldigt komplicerade regler, man ska sitta och läsa i en evighet innan det går att komma igång. "Ticket to ride" spelar vi ibland nu för tiden. Tror inte vi kan precis alla reglerna men det funkar ändå och är riktigt kul. 

Snart så ... för visst hämtar de sig från väderbakslaget?

Copyright Klimakteriehäxan

Korrsituation

Läste nyligen "Folk som sår i snö" av Tina Harnesk. En av mycket få böcker i vilken korrekturläsaren (såvitt jag kan dra mig till minnes) namnges och får ett särskilt tack i efterordet. Bra tänkt i och för sig. Jag har dock under läsningen irriterat mig på ett antal korrfel (och att de samiska orden saknar översättning/förklaring) innan jag kommit till de där tacken. Och kan inte låta bli att tänka på att i just denna bok står det "situationstecken" i stället för "citattecken". Påpekas bör kanske att jag läste på platta, möjligen har texten korrats före tryckning?

Copyright Klimakteriehäxan 

Läst och lärt

Att läsa är att lära, nog är det nästan alltid så? Och det man lär sig, det kan vara av de mest skilda slag. I denna veckas kulturfråga undrar Enligt O: Vilka böcker har fått dig att vilja lära dig mer?

Nu för tiden är det enklaste sättet att söka mer kunskap förstås att konsultera Google, kamraten som i princip aldrig sviker ... och nog googlar jag både det ena och det andra!

När jag läst historien om överlevaren från det isländska skeppsbrottet i Einar Kárasons "Öppet hav" blev jag tvungen att kolla: är det verkligen möjligt för en människa att överleva i timtal i iskallt havsvatten utan skyddsdräkt? Ja, nu vet jag att det går, även om de flesta inte klarar det. Ett litet under var det hur som helst, och en väldigt läsvärd historia dessutom!

Julie Otsuka har skrivit två böcker som öppnade mina ögon för hur en asiatisk minoritet bestående av invandrade japaner hade det i USA under andra världskriget: "Vi som kom över havet" (The Buddha in the Attic) och "När kejsaren var gudomlig" (When the Emperor Was Divine). Det kändes som att jag inte hade en aning om deras otroligt svåra situation, det blev mer googlande av det och jag fick nya insikter.

Av en slump hittade jag Mary L Trumps självbiografiska "Too Much and Never Enough (How my family created the world´s most dangerous man)" på biblioteket och den fick följa med mig hem. Handlar förstås om USA:s president Donald Trump. Har den boken i bakhuvudet snart sagt dagligen, eftersom den där mannen, som är författarens farbror, hela tiden gör sig påmind i såväl smått (sugrör av plast) till stort (tänker ta Grönland, Kanada och Panama-kanalen). Lär mig mer om honom och hans obegripligheter dagligen trots att jag förstås helst skulle vilja slippa!

Skulle nog kunna räkna upp ganska många fler böcker eftersom man som sagt hela tiden stöter på nya företeelser i alla fall om man väljer att läsa olika genrer. Men nu stannar jag med de här tre!

För att du som läser detta inte ska deppa ihop över Trump igen just här och nu bifogar jag en bild på våren, den som än så länge mest finns inomhus: blommande pärlhyacinter, en sådan ljuvlighet! (fast de är blåare i verkligheten än på mitt halvusla foto).

Copyright Klimakteriehäxan

Imorgon hör Viktoria, korv och Jämtland ihop

Almanackan är full av högtidsdagar. De flesta är man lyckligt ovetande om och därmed blir de inte firade. Den 12 mars (i morgon) är exempelvis alla korvars dag och Viktoria har namnsdag, men dagen är också vikt för Jämtland (Republiken Jämtlands nationaldag) och just det har Skriv-Robert tagit fasta på när han ger oss ämnet för veckans tisdagstrio. Jag inbillar mig att det blir lätt att fylla den prispallen, men det visar sig att det jag tror utspelar sig i Jämtland oftare tilldrar sig i Väster- eller Norrbotten ... 

"Tranorna flyger söderut" är Lisa Ridzéns hyllade debutroman, utsedd till "Årets bok" ifjol. Jag läste nyss ut den. Här finns både en jämthund och en man som är övertygad om att storsjöodjuret verkligen finns i Jämtlands största sjö. Välskrivet och lättläst men väldigt sorgligt och som skildring av en åldrande människas framtid tämligen tung och betryckande.

"Dunderklumpen", däremot, är en klassiker och humörhöjare för alla åldrar. Beppe Wolgers låter fantasin flöda och skapar en midsommarnatt utan motstycke. Trollet kan ge dockor liv, och när han gjort det börjar jakten på de levande leksakerna ... Sagan blev också film (för femtio år sedan), inspelad i Strömsund, med familjen Wolgers bland skådespelarna i kombination med animationer av den fantastiske Per Åhlin.

Det var Yngve Gamlin som utropade Republiken Jämtland 1963 och utsåg sig själv till dess förste president, en titel han behöll i tjugo år. Denne mångsysslare var regissör, skådespelare, scenograf, konstnär, skämtare ... och ändå hittar jag ingen bok vare sig av eller om honom! 

Då nöjer jag mig med en bok jag minns att vi hade i mitt barndomshems hyllor: Svenska Turistföreningens årsbok om Jämtland och Härjedalen. Inget odjur men en ståtlig älg pryder omslaget. Boken kom till medlemmarna 1977 och fick säkert folk att åka till både Östersund, Strömsund och Åre. STF gav ut en ny bok 1999 om enbart Jämtland, den har jag dock aldrig sett, men sedan dess har jag i alla fall dristat mig ut på skidor i Åreskutans barnbacke ... mötte turligt nog ingen älg ...

Copyright Klimakteriehäxan

 

Varför? Därför! Nu om bloggning

Här kommer ännu en Varför?Därför!, ny variant på gamla Selfie-temat. Välkomna, i dag sätter vi strålkastarljuset på vår gemensamma hobby bloggning!

Varför envisas jag med att fortsätta blogga (nu på det tjugoförsta året)? 

Därför att jag har roligt medan jag håller på. Att besöksleden glesnat i takt med att bloggar blivit "omoderna" får man bara acceptera. Ändå så kul att många tittar in!

Varför byter jag aldrig layout på min blogg? 
Därför att jag känner mig nöjd med "Dots" som jag valde från första början. Har aldrig fattat varför man ska byta bara för att byta – det gäller exempelvis företagsloggor också, man lägger ner löjligt stora summor till väldigt liten effekt! Tänk på PostNord som till råga på allt fick lackera om sina bilar! Nä "Dots" får leva vidare med mig!

Varför hittar jag så sällan till nya bloggbekanta?
Därför att jag nog inte riktigt vet var/hur jag ska leta. Men om en kommentar dyker upp från någon "ny" brukar jag raskt klicka mig över på ett besök.

Varför har jag aldrig släppt in några annonser i min blogg? 
Därför att jag tycker att de stör, och därför att jag är övertygad om att det inte skulle löna sig, i alla fall inte för mig. Lönar det sig för någon?

Varför har jag aldrig bytt till att göra podd, som ju är mera "inne"? 
Därför att jag gillar att ha hela proceduren i egna händer, slipper teknikstrul för det mesta. Dessutom tror jag inte att podd-formatet passar mig, jag lyssnar ju inte på poddar heller annat än i undantagsfall. Undrar – med risk för att påminna om ministern som aldrig trodde på internet – hur gamla poddarna blir?

Förra veckans Varför?Därför! var den femte i ordningen och den handlade om olika sorters repriser. I det inlägget finns också "reglerna" för den som är ny här eller lite osäker på vad som gäller. Hur som helst resulterade det i poster från Gerd, MrsCalloway, Margaretha, Hannele, Hanna, Lillasyster, Kraka, Jenny,  Paula, Ingrid, Nilla, Anki, BP, och Debutsky. Tror/hoppas att jag inte missat någon.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild – nu blommar det igen!

Såg en vit liten glimt i ögonvrån och motade bort en suck. Vill inte se mer snö, inte ens en liten kvarglömd fläck! Men hoppsan, det jag såg var ju inte snöFLÄCKAR, det var snöDROPPAR! Visst vet jag att folk visat bilder ur egna trädgårdar i flera veckor, trädgårdar där de små köldtrotsande blommorna redan slagit ut, men jag hade inte stött på några. Förrän nu!

Veckan har bjudit på första lunchen utomhus och ett första ute-eftermiddagsfika också. Lägg till en stunds balkonghäng med läsning i vad som kändes som väder importerat från Kreta eller Mallorca. Dessutom mina första krokusar och utslagna vita blommor på en för mig obekant buske. Sammantaget: hopp om vår. Fast det ska visst bli kallare igen ...

Alltså blir det inte en utan flera blombilder när jag ska kora min egen Veckans bild, tillsammans med Åke och fler fotograferande bloggare. Även om andra kan tröttna på blommor (och foton på dem) gör jag aldrig det! Dock irriterar det mig att det är så svårt att ta bra bilder på just vita blommor. Blir egentligen aldrig nöjd med dem. Det är en smäll man får ta, jag njuter ändå för fullt! Och vill, som ni ser, gärna dela med mig!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en ovanligt het bastu

Yksi, kaksi, kolme, sauna.

-Se där en textrad ur refrängen på årets svenska bidrag till Eurovisionsschlagern. Finlandssvenska trion KAJ vann. Och andra låtskapare förundras ... men numret vann tydligen tittarnas hjärtan. Jag har inte sett/hört låten, men texten sitter som en spik ändå ... direkt ur en bastu som måste betraktas som ovanligt het! Dock har jag aldrig gillat bastubad, Finland får förlåta. Men dragspel är kul.

Med kvinnodagen i örat och Veckans mening

Det är internationella kvinnodagen i dag. Jag letar efter örhängena som passar, det där kvinnomärket som jag har någonstans, gjort i silver, märket som ironiska människor kallar "typiskt kvinnligt" för att de säger sig se en spegel med ett handtag på ... i själva verket är det en symbol för den romerska gudinnan Venus, den som grekerna kallade Afrodite.

Hittar inte det jag söker, men hittar i stället ett par andra örhängen, långt mer originella och exklusiva! Minns att jag fått dem i present, det kan vara trettio år sedan. De är handgjorda och för varje öra finns en naken kvinna med mogna former, omgärdad av prunkande grönska. I mina ögon en livsbejakande, positiv bild. Upphovspersonen är en kvinna, men vad kan hon ha hetat? Fina små konstverk är det, nu på plats i mina örsnibbar dagen till ära!

Eftersom det också är lördag är det läge att lyfta fram Veckans mening. Det är Skriv-Robert som vill göra veckändan meningsfull genom att vi delar med oss av något vi nyligen läst, något som fått oss att hejda oss om än aldrig så lite i bokbläddrandet.

Den här gången hamnar jag i Lisa Ridzéns "Tranorna flyger söderut", korad till årets bok 2024. Vet inte om det var rätt val, men ser att den – trots att den känns väldigt "svensk" – översatts till trettio språk! Det är en sorglig bok (jag har ett akut behov av något uppiggande i läsväg nu!). 

Bo, huvudpersonen, sörjer att hustrun blivit dement och flyttat till ett särskilt boende. Han sörjer sitt eget fysiska förfall, med blöjor och kraftlöshet. Han sörjer den dåliga relationen till sonen, han sörjer att han så sällan kan träffa sin ende vän. Och allra mest sörjer han att man vill ta ifrån honom Sixten, jämthunden som alltid finns vid hans sida. Det där med vikten av ett älskat husdjur kan ingen ta lätt på! Kärleken mellan Bo och hans hund, en stark och varm känsla, går nästan att ta på:

Jag borrar in min fria hand där pälsen är som tjockast, uppe vid nacken, och han grymtar så där som han alltid gör när han trivs.

Copyright Klimakteriehäxan

Nostalgi: så minns jag 90-talet

Liten underbar dotter och hennes mamma på jobbet - det är 90-tal!

Dags för lite nostalgi så här en fredag i mars. Det är Elisa Matilda som med sina fem fredagsfrågor tycker att vi ska dra oss till minnes hur livet tedde sig på 1990-talet. Inte så länge sedan, historiskt sett, men ändå väldig avlägset ... jag tänker efter! Och kommer fram till några svar. 

1. Hur upplevde du 90-talet? Minns inga egna konflikter eller stora händelser på hemmaplan ö h t. Öst- och Väst-Tyskland blev hopslaget, det var stort. Men visst var det då man fick sin första mobiltelefon? 
2. Vad gjorde du på 90-talet? Var (småbarns)mamma, jobbade heltid. Trivdes!
3. Vilken trend minns du bäst? Glömmer aldrig de fenomenala glasögonen med metallbågar som jag hade. På dem satte man lösa "plastskenor" i olika färger och mönster. Enkelt, suveränt bra och klädsamma var de också! Borde relanseras!
4. Vad för musik lyssnade du på? Lek- och låtlaget, Svenne Rubins, Spice Girls. Inte främst för egen del, alltså, men faktiskt tre kul grupper!
5. Vad var bättre då jämfört med nu? Annorlunda var det, det kan man lugnt påstå. Rejält olika liv har man om man jämför mammatiden med pensionärstillvaron! Somt var nog bättre, annat sämre. Men generellt? Törs jag inte säga. Fast det var bra att vara yngre ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tack för läsarreaktioner!

Om man skriver böcker kan det hända att man blir recenserad av expertisen, som håller hus på kulturredaktioner i olika mediahus. Långt ifrån allt som publiceras hamnar i rampljuset, ännu mer sällan numera sedan Bok- och Bibliotekstjänst (BTJ) inte längre tar sig an allt som förlagen släpper (de gjorde det förr).

Kriterierna för vad som recenseras och vad som inte tas upp är lite suddiga. Många titlar behandlas förstås ändå, särskilt om texten skrivits av etablerade författare med en rad storsäljare bakom sig. BTJ förtydligar, om än inte hur urvalet sker så vill man i alla fall framhäva sin neutralitet: "Recensionerna skrivs av oberoende lektörer med specialistkompetens inom sina respektive områden." 

Av de tre titlar jag fått utgivna (på Isaberg förlag) har bara den första, "Klimakteriehäxan", tagits upp av BTJ och den fick då ett klart positivt omdöme, tack för det! De följande två förbigicks med tystnad. När jag nu låtit trycka en fjärde bok som ett eget projekt, i liten upplaga, kommer den aldrig att komma i närheten av vare sig BTJ eller någon kulturredaktion. 

Men jag får reaktioner från läsare och det är otroligt värdefullt! Här citat ur några "läsarrecensioner" av "I ljust minne bevarad", tryckt på papper i januari i år. Var och en gör mig glad och tacksam!

Jag läser din bok, den berör otroligt! Gripande, kunde inte lägga bort den! Margareta T

Vill tacka dig för en fin läsupplevelse med din varma och kärleksfulla bok. Tyckte mycket om den!  Anki

En väldigt bra bok och viktig!!! Micke K

Aina, vilken fin bok du har skrivit! Jag hör och ser Ulla-Carin framför mig när jag läser. Fina minnen i all sorg. Rolf T

Vilken innerlig och tankeväckande bok du skrivit. Jag läste den utan paus och la den ifrån mig lite sorgsen förstås, men också med tankar på vad vänskap kan vara när det kommer till kritan. Jag tycker du gestaltar den i dess djupaste mening. Eva G

Tack Aina för jättetrevlig (om än sorglig) läsning  Du är fantastisk med pennan/datorn. Barbro P

Jättefin! Tänkte bara titta lite på början men kunde inte låta bli att läsa alltihop direkt ... Linda G

Tack nu har jag läst! En fin liten bok om dessa kvinnors öde, roligt med återblickarna på 70-80 talens SVT. Göran Å

Har precis läst ut din bok. Välskriven och vilken hyllning, vad är väl en dödsannons, nu lever minnet av Lena vidare på ett helt annat sätt. Ulla-Carin också så fint skildrad. Monica

Har just läst ut boken. Sååå berörd! Gisela

Därmed kompletteras raden av läsarrecensioner (efter den första publiceringen som var enbart digital) som jag tidigare citerat och stolt och tacksam är jag för alla fina ord!

Jag har inte jättemånga exemplar kvar av boken, men du kan fortfarande köpa "I ljust minne bevarad" direkt från mig (den finns inte i bokhandel eller på bibliotek). Priset är nu 135 kronor inklusive porto. Swisha 070 8847929 och skriv din postadress i meddelandefältet, så dimper ditt ex ned i din brevlåda ganska snart. Du kan läsa mer om boken här. 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om nyttan av paljetter

Jag vet att mina paljetter inte är lösningen på världsproblemen, men glitter är en reflex av ljuset. Det är yta, men en yta som kan reflektera ljus. Vi behöver det just nu, och att få göra folk lite glada i den här tiden känns fantastiskt.

-Modeskaparen Lars Wallin, en av Sveriges allra främsta, intervjuas i Dagens Nyheter om sina kreationer i samband med en stor utställning på Artipelag. Wallin har gjort aftonkläder till kungligheter och allehanda "stjärnor" i 35 år vid det här laget.

CITAT om moderniserat språk

Långkok heter slow food; hemlagat har blivit närproducerat; syjuntan har blivit stickkafé; kärringen har blivit bitch; muffins och skorpor har blivit cupcakes och biscotti; bättre begagnat vintage. Förr piffade man till det tråkiga. Nu pimpar man!!!

-Hittar denna förnämliga samling av gamla ord i nyspråklig tappning hos Mrs Calloway som skriver om boken "Supertanten" av Elin Ek.