tisdag, mars 19, 2019

Kökets bokhylla


Denna vecka hamnar veckans topplista i köket, eller i alla fall i dess närhet. Johanna i bokhörnan skriver:  idag tänkte jag att vi skulle titta på en lite annan typ av böcker, nämligen våra favoriter när det kommer till kokböcker och bakböcker.

Ack ja, tänk om min matlagning vore i klass med storleken på mitt kok- och bakboksbibliotek ... Det är den nog tyvärr inte. Dessutom har användandet av de där receptböckerna krympt betydligt eftersom man nu för tiden snabbt och lätt hittar alla möjliga och omöjliga matidéer på nätet. Försäljningen av "vanliga" kokböcker har gått ner, men de som handlar om specialkost säljer fortfarande hyfsat och fina foton funkar också på de potentiella köparna, verkar det som. 

Men jag har dem kvar, de där böckerna, i en lång rad. Ovanpå dem dessutom en hög med recept jag rivit ut ur diverse tidningar och sparat. En bit nostalgi och en bit säkerhetsbälte, känns det som. Och några böcker återvänder jag till, trots att jag borde veta på decilitern när hur receptet på favoriterna ser ut. En favorit-kokboksskapare är Anna Bergenström, tredje generationen matguru. Sedan finns förstås några klassiker. Jag har dessutom sparat mina egna handskrivna recept från skolköket, och anteckningsboken min mamma fyllde dessutom. Nu till någon sorts favoritlista:

Sju sorters kakor. Känns som ett måste i varje kök, trots att jag bakar alltmer sällan och verkligen inte bör äta kakor stup i kvarten.

Hej mat - Bonniers nya kokbok, från 1972. Kan ha varit min första hjälpreda i köket, flitigt använd så att ryggen är nödtorftigt lagad med tape. 

Kärlek, oliver och timjan. En av mina böcker som Anna Bergenström skrivit och hennes dotter Fanny tagit bilderna i. Väldigt inspirerande, men det gäller också de andra tre "bergenströmska" kokböckerna som jag har!

Ät gott med Carl Butler. Han var Innekocken med stort I i åratal och gav ut en lång rad kokböcker. Jag har flera, men det var länge sedan jag öppnade någon av dem.  Men maten var god, vill jag minnas!

Viktväktarnas kokbok. Den finns också i flera varianter och jag har ett par. De står där i hyllan och påminner mig om att man ska tänka sig för innan man öppnar munnen och stoppar någonting i den ...

Kajsa Wargs urgamla bok har jag också. Som kuriosa. Och ofta lagar jag mat efter principen "man tager vad man haver", men det var (har det visat sig) inte precis så den goda Kajsa sa. "Man tager, om man så hafva kan" var hennes ordagranna formulering, och det blir ju lite annorlunda då!

Låt mig peta in en bok till, fast det inte är en kokbok, men den handlar en hel del om mat och innehåller recept! Nora Ephron (hon med "När Harry mötte Sally") skrev romanen "Vägen från mannens hjärta "(Heartburn) som är en lätt förklädd skildring av hennes äktenskap med Watergate-avslöjaren och journalistikonen Carl Bernstein. Kul läsning som jag vågar rekommendera när/om ni drabbas av kökströtthet

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 18, 2019

När snigelposten blommar

Det där med de gamla hederliga breven, det saknar vi ju nu för tiden när kuvert ersatts av ett klick i datorn. E-posten förmedlas dessutom utan särskilt avgift, den kommer (nästan) säkert alltid fram och blixtsnabbt går det. Svårt för pappersposten att konkurrera, helt visst.

Men man måste ändå bli glad över hur fina frimärken som tas fram! Råkade få syn på några av årsmodell 2019 när jag skulle hämta ett paket härom dagen. Det blommar hos PostNord!
För medan vi tänker på de slumrande lökarna som ligger nere i backen och bara väntar på att få producera försommarprakt finns fem jättefina blommande tulpaner som svenskt brevporto. Lägg därtill en tulpan som är värd 5 kronor och en som kostar 21 och du får en fin bukett!

Och för oss som gillar och hyllar traditionellt handarbete i form av broderi finns dessutom sydda blommor på ett annat märke, även det avsett för inrikes post. Lovvärt!
Lite tråkigt är det förstås att portot numera är hela nio spänn för ett litet brev, men priset spelar antagligen inte längre någon roll.

Man kan också köpa ett fint häfte med fem märken som innehåller mer handarbete. Det kallas "Slöjdkraft" och varje märke kostar 21 kronor.

Copyright Klimakteriehäxan

Fler borde få chansen i Vårsalongen

Vårsalongen på Liljevalchs är en årlig succé, med ständigt ökande publiktillströmning.
Det är ett kul arrangemang. I utställningen blandas stort och smått, humor och allvar, alla möjliga olika tekniker och material. En del kan tyckas vara "klassiskt vackert", något är lätt att kalla fult eller rent av skitfult (ja det där med smaken ni vet). Annat är provokativt, här finns pikar åt olika håll liksom kärleksförklaringar av skilda slag. De allra flesta verken blir dessutom sålda.

Helt klart är den här utställningen, oavsett synen på konstnärlig verkshöjd, en ekonomisk succé. Att skicka in något man gjort för juryns bedömning kostar 350 kronor. Av priset för det som säljs går 30 procent till muséet. Guidade specialturer för besöksgrupper kostar ett par tusenlappar. Och besökare över 18 år betalar 80 kronor i entré. I år räknar man med cirka 100 000 betalande.

Men det är en sak jag inte begriper: varför bereds inte fler konstnärer plats? Till årgång 2019 kom 3 538 ansökningar in, 136 fick juryns välsignelse. Flera personer fick dessutom med mer än ett verk, jag tror rent av att någon var representerad av fem bidrag.
Och några namn återkommer år efter år.

Vore det inte ännu roligare om Liljevalchs avskaffade gräddfilen och fler, nya, kreativa människor fick visa framfötterna? 
Kanske är det lika omöjligt som det är att lösa Rubiks kub, åtminstone i den utformning Lillian Jacobsson gett den (bilden överst). Kuben är en gatsten hon målat! 

Om du inte haft möjlighet att se utställningen på plats innan den stänger om en vecka kan du klicka på den här länken och få en guidning av museichefen, tillika juryordföranden, Mårten Castenfors i egen hög person. Han är en lysande ciceron!

Det råkade bli hela fem inlägg här på bloggen efter mitt besök på årets Vårsalong. Du hittar dem förstås om du klickat på etiketten "konst" här nedan.
Tror jag vågar lova att detta är den sista varianten, kan vara skönt att veta om du börjat tröttna ... men jag går säkert dit nästa år igen! 


"Vertical Garden", textil ögonfröjd av Clara Cardell i ryateknik.
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, mars 17, 2019

Med kärlek till miljön

Nog för att jag gillar min hemstad. Men därifrån till att skylta med det på bilen? Nej, så heta känslor har jag kanske inte för Stockholm ...

Fast när jag googlar tycker jag om det jag ser: #älskadestad står för "ett branschöverskridande samarbete för att öka takten till fler hållbara miljöinitiativ som gynnar en levande stadsmiljö." Vilket ska betyda mindre buller, mindre trafik, mindre föroreningar.
Beklagar att bilden är oskarp, jag tog den i förbifarten, men budskapet går ju ändå fram tydligt eller hur?

En skyltsöndag som denna blir det dessutom ett konstverk som mest är en skylt, en som minner om gångna tider. Evelyn Sjökvist hittade materialet till sitt verk "Sot", nu utställt på Liljevalchs vårsalong, i sin egen vedbod. Varje del har sin egen historia, för oss som inte vet vilken kan det duga med lite fantasi ... annars kan du klicka här och få veta mer. Även här kan man väl säga att det handlar om miljön, eftersom helheten är ett fint exempel på kärleksfull återvinning!

Skyltsöndagarna är sedan länge en kär tradition i Blogglandia, numera med sin rot hos BP, som tog över när Pumita la av.

Copyright Klimakteriehäxan

Fyll Billy på nytt sätt

Vi är många bokvänner som ställer in våra böcker i en Billy-hylla från Ikea.
Vi är inte lika många men ändå många som tycker att böcker ska sorteras in i bokhyllan i bokstavsordning. Andra sorterar efter ämnen, färgordnade ryggar, pärmstorlek  principerna kan variera.
Det är inte enkelt, vilket system man än väljer.

Men nu har jag mött ett helt nytt sätt för att uppnå ordning i bokhyllan. Spanienfödda Mireia Rocher, numera göteborgska, samlade på sig 180 böcker på svenska, skaffade en Billy och satte igång.
Nu är det klart. Enkelt? Tja, jag vet inte riktigt ...

Alla hennes böcker är insorterade i bokstavsordning. Färgen på ryggarna, i den mån de skär sig mot varandra, stör ingen eftersom ryggarna är vända inåt. Storleken har hon också struntat i.
Fatta att jag hade lust att dra ut de översta för att kolla att de verkligen var skrivna av någon vars efternamn (eller möjligen boktiteln?) börjar på A. Men det stod ju en skylt: "Rör ej verket" och jag löd.

Billy med böckerna ingår i årets Vårsalong på Liljevalchs konsthall. Om du gillar idén är det förstås fritt fram att kopiera den! Och därmed förvandla din bokhylla till ett konstverk, ett som kanske kan locka fram ett litet leende!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, mars 16, 2019

En ljusglimt

Det är så fruktansvärt grått och deppigt där ute så jag tänkte att ni som tittar in här kan behöva en liten färginjektion med hjälp av några vackra blommor! En ljusglimt, helt enkelt. Håll till godo.

Copyright Klimakteriehäxan

När botten nästan är nådd ...

Jag börjar så att säga skymta botten i mitt bokmärkeslager. Det här blir den tjugonionde lördagen i följd som jag visar er vad jag placerar mellan sidorna när jag lägger ifrån mig en bok och tar paus i läsandet.

Helt i strid med mina gamla läsemönster använder jag dock ett antal bokmärken parallellt numera, eftersom jag plötsligt lyckats börja läsa flera böcker och sedan öppnat ännu en, trots att jag inte kommit till slutet.

Det beror på olika saker. Texten kan kännas övermäktigt tung. Ämnet kanske är svårt att greppa, trots att jag vet att jag "borde". Samtidigt finns det ett par romaner som jag i grund och botten tycker är jättebra, men de är onödigt tjocka för att få följa med på bussen. Då tar jag något tunnare.
Eller så har jag helt enkelt ramlat över något annat som känns oemotståndligt lockande.

Så där ser man att bokmärken är bra att ha, eftersom hundöron är ett otyg som inte får förekomma! Och när jag rotar i lådan dyker ett litet försynt bokmärke upp, ett som jag satt ihop själv en gång när ett klädesplagg jag köpt hade små metallhjärtan på prislappen. Fäste dem på ett sidenband och voilà! Tycker nog att det är i klenaste laget, men det får duga i dag!

Boklysten är den som satte igång jakten på våra bokmärken. Hannele, BP och jag har hängt på. Även om mitt förråd snart är uttömt vore det kul om fler nappade på hennes krok!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, mars 15, 2019

Till handarbetets lov

I mer än hundra inlägg här på bloggen har jag sjungit handarbetets lov. Det har gällt virkat, stickat, broderat, oftast olika textila varianter. Förr i världen ägnade jag mig åt dem alla, i olika perioder, ja, jag gjorde till och med batik och designade egna kläder. Väldigt roligt att syssla med, kul att tänka tillbaka på  och lustigt nog visar det sig att även andra kan komma ihåg saker jag hade totat ihop.

En avlägsen bekant som blivit min Facebook-vän skrev för en tid sedan att hon mindes min gröna klänning som hade rutig överdel. "Den avslutades med snibbar som kröntes av en liten pärla i varje ..." absolut, den sydde jag i billigt möbeltyg och använde flitigt!

Men rent generellt får inte handarbete den uppmärksamhet det förtjänar. Varje gång jag går in på Myrorna eller Stadsmissionen och ser de där korsstygnstavlorna eller dukarna som jag vet har tagit väldigt många timmar att förfärdiga gör det ont att inse, att folk inte vill ha dem, inte ens för en tjuga.
Därför var det underbart att se några av de textila verken på årets Vårsalong på Liljevalchs konsthall i Stockholm.

"Min mormor och jag" heter mattan som Gerd Signahl satt ihop av många mindre broderade tavlor, i petitpoint och korsstygn. Den är ju helt fantastisk!
Och Linnea Eklöf kallar sin ljuvligt blommiga klänning för "Omedvetna samarbeten". Hon har tagit gamla handbroderade "kaffedukar" och annat med mödosamt sydda blommor och gjort denna romantiska kreation som borde platsa på vilket superkalas som helst. Eller i alla fall tjäna som inspiration till andra som till skillnad från mig fortsatt med textilt knåpande.


Korsstygn, stjälk- och plattsöm och spetskantat.

Två "gammaldags" broderade kuddar, också från Vårsalongen.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 14, 2019

Läsvanor

Veckans helgfråga lyder så här:
Ser mäns och kvinnors läsning olika ut?
Det varierar nog mellan individer, mer än mellan kön. Teorin att killar gillar skräck och tjejer romantik håller verkligen inte alltid. Fast feelgood är en etikett som möjligen skrämmer män, om än inte alla, och läsningen av faktaböcker styrs av specifika intressen, inte av kromosomuppsättning! Roligast har väl både män och kvinnor om de varierar sin läsning, inte bara ägnar sig åt en enda sort. Tror jag i alla fall.

En bonusfråga: Hur motionerar du?
Jag spelar pingis två gånger i veckan, försöker promenera däremellan.
Och för den som är nyfiken på fler svar på helgfrågan är det bara att klicka på Mias bokhörna.

Copyright Klimakteriehäxan

Att knyta en blus är också en konst

Det är torsdag i dag.
Vilket betyder att Svenska Akademien håller traditionsenligt veckosammanträde i sitt så kallade sessionsrum i Börshuset i Gamla Stan. Men det blir inte fullt runt bordet. Tre stolar står tomma, i väntan på inval av nya ledamöter efter den turbulens som rått.

En klar brist på kvinnor råder i församlingen. De är tre nu, sedan Tua Forsström kom till i februari. Men den kvinna som märkts mest i akademisammanhang på åratal är utan tvekan Sara Danius, som inte längre är vare sig ständig sekreterare eller vanlig ledamot på stolen med nummer arton. Hon lyckades med en rad saker som församlingens talesperson och mest synliga företrädare. En av dem, som inte hade ett smack med snille att göra, fast möjligen med smak, det var att ge knytblusen ett ansikte.

Det där blusmodet inspirerade Anna-Malin Andersson till den femtio kilo tunga skulptur i vit italiensk carrara-marmor som finns med på Liljevalchs vårsalong.
-Verket är en hyllning till alla kvinnor – såväl de som gör sin röst hörd, som de som kämpar i det tysta, har konstnärinnan förklarat, i sant feministisk anda. 

Fast riktigt SÅ stor rosett hade väl inte Sara Danius ens när striden stod som hetast ... den här marmorvarianten ger mig lite Disney-vibbar ... men jag gillar den ändå!

Tomma stolar är det vid Akademiens bord i ett annat verk på vårsalongen: Stefan Bennedahl har skulpterat "De Aderton", ett högtidligt(?) sammanträde i stengodslera och trä. 

Vi får önska det där gänget en härlig torsdag, precis som vi önskar för oss alla, med eller utan knytblus! Och någon gång ska jag också läsa "Husmoderns död" av Sara Danius. Annars verkar både husmodern och blusar med rosett vid halsen ha någon sorts evigt liv.


Vem av de tolv herrarna i församlingen kan detta vara?
Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, mars 13, 2019

Små saker som har saker att berätta

De är 17 000 till antalet, de små "sakerna" som radats upp på hyllor och fyller en hel vägg och lite till i Liljevachs konsthall. Verket är det i särklass största på årets Vårsalong, dit jag tagit mig sent omsider (utställningen plockas ner 25 mars).

Det är bitar av trä som alla fått sin unika utformning av en konstnär. Ett multikulturellt kollektiv som heter Forma står för idé och genomförande, och över 1500 personer har hjälpt till.
Och det är tanken bakom den här väggen som gör verket intressant på riktigt: varje liten färgglad träbit symboliserar en flykting av afghanskt ursprung, en person som nu ska skickas tillbaka från Sverige till sitt hemland. De är ungefär 17 000 till antalet.

Att resa till Afghanistan är inget semesteräventyr ens för den djärvaste. Och för dem som flytt därifrån är det en mardröm. Ett av de där 17 000 fallen råkar jag känna till lite mer om. Killen är ung, även om hans ålder inte är absolut glasklar. Hans pappa dödades av talibanerna. Hans mamma och syskon finns i Irak. Dit får den "svenske" (och numera svensktalande) afghanen inte komma. Alltså ska han till Kabul. Han kan inte språket, han har ingen släkt där, ingenstans att bo. Och grabben är bara en av många tusen som verkar sakna hopp. Kan det bli så mycket sorgligare?

Ett konstverk i en utställningshall på Djurgården i Stockholm gör väl inte så mycket vare sig till eller från, de politiska besluten fattas ju inte här. Och hur svensk migrationspolitik bör se ut finns det många teorier kring. Men när man ser mängden av träbitar, där var och en har saker att berätta, representerar en person, ett människoöde, en osäker framtid kan väl ingen undgå att reagera?

Denna veckas temaord för Gems Weekly Photo Challenge är SMÅ. Klicka på länken om du vill se andras bilder som illustrerar temat!


 Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, mars 12, 2019

Vinterns bästa läsning

När det är dags för en Veckans topplista igen är ämnet favoriter bland de böcker som har blivit lästa under perioden december-februari. Jo då, här är de:

Lena Ebervall & Per T Samuelson: "Florence Stephens förlorade värld". En bortglömd rättsskandal (på riktigt!) i nytt ljus. Upprörande, fascinerande. 
Jansson, Tove: "Vem ska trösta Knyttet" (omläsning förstås, oklart för vilken gång i ordningen)
Harper, Jane: "Hetta". Spännande story i Australiens glesbygd, där regnet aldrig faller.
Sendker, Jan-Philipp: "Viskande skuggor". En strålande överraskning, lite deckare, lite samhällsskildring från Kina efter Mao. Och lite relationsproblematik dessutom.
Schulman, Alex: "Bränn alla min brev". Om tre olyckliga liv, Olof Lagercrantz, Karin och Sven Stolpe, den senare en riktigt elak gubbe. Här tilläts aldrig kärleken vinna, men det är jättebra läsning.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 11, 2019

Påse som påminner om fint pris

Man skulle kanske kunna tro att jag har lagt ner Kasskampen, men det har jag naturligtvis inte. Det har bara råkat bli en paus, kanske kan det kallas ett "krigsstillestånd" i den där fighten, en liten men ändå inte betydelselös del i tänket för en bättre miljö.

Kasskampen är, det har väl inte undgått er, kriget för att öka återanvändning och återvinning av alla de påsar vi omger oss med, både med och utan företagsreklam. Såväl pappers- som plastkassar ska hanteras med respekt och varsamhet, då håller de längre! Häng på, kom upp på barrikaden du också!

Mannen med den här kassen påminde mig om att det snart är dags att dela ut årets ALMA-pris, alltså Astrid Lindgren Memorial Award, till någon som skrivit fantastiska böcker tänkta för unga läsare, denna extremt viktiga litteraturnisch. Jag frågar om han har något med priset att göra men nej, han har bara fått kassen när han varit publik på prisutdelningen och fortsatt använda den sedan dess. Rena föredömet!

Kanske känns just den här kassen mest lämpad för att bära omkring (barn)böcker i, men vi som ägnar oss åt Kasskampen, vi är glada bara påsarna återanvänds över huvud taget ... och just den här tygkassen känns ju lite "fin" eller hur?!

Den 2 april får vi veta vilken kandidat juryn fastnat för. Då har de har haft 246 personer från 64 länder att ta ställning till: författare, illustratörer, läsfrämjare. Flest, 24 stycken, kommer från Storbritannien, USA kommer in på andra plats med 16 kandidater, tätt följt av Norge med 14 och Sverige med 12.

ALMA-priset är det största priset i världen som delas ut till barnlitteratur. Amerikanske bilderboksskaparen Maurice Sendak fick det allra första. En svensk författare har fått det hittills: Barbro Lindgren, 2014. Årets pris blir det nittonde i ordningen. Prissumman är 5 miljoner kronor.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 49


SVÅRKLAGAT

-Härligt med nya språkliga konstruktioner som beskriver gamla välbekanta känslor, inte sant!? Det här ordet dök upp i mitt Facebook-flöde. Om läget är "svårklagat" är det rimligen ganska drägligt, eller hur? Önskar er alla mängder av sådana dagar, vi kan väl börja med den här veckan! Ha en svårklagad måndag!

söndag, mars 10, 2019

Glad gatukonst

Det finns gatukonst som bara består av fult kludd som åtminstone jag har svårt att få ut någonting av. Och så dyker det plötsligt upp saker som får mig att dra på mungiporna riktigt rejält!

Den här skyltsöndagen bjuder jag på två sådana exempel som gjort mig påtagligt gladare. Körriktningsskylten på Götgatan (Södermalm, Stockholm) har förvandlats till en stiliserad bild av en karusell i full snurr. Livsglädjen syns när behovet av kill-i-magen dyker upp i gatubilden! Verket förefaller ha spanskt ursprung, från Yipi Yipi Yeah.

Glasspinnen som vid första ögonkastet ser ut att vara på väg att smälta där den lämnats på ett fönsterbleck är också en diskret, men fyndig liten konstnärlig yttring, kanske en kommentar till att moderna människor har så lätt för att lita på nånannanismen och bara släppa sitt skräp där de står? Jag har sett flera såna här glassar, signerade Arrow, på Södermalm. Upphovspersonen är svensk.

Skyltsöndag består av många bloggares bilder på skyltar som man lagt märke till och förevigat (ibland med, ibland utan kommentar). BP håller en hand och ett vakande öga över projektet sedan Pumita lämnade Blogglandia.

 Copyright Klimakteriehäxan

Fotnot: Uttrycket "nånannanismen" myntades av journalisten Anders Isaksson på 90-talet och avser att folk iskallt väljer att strunta i saker de borde ta tag i eftersom de förlitar sig på att någon annan ska göra jobbet.