måndag, juli 06, 2015

Rekordtråkigt

Högsommarsvettigt. Enformigt. Urtrist. Men ibland ofrånkomligt.
Jag utnyttjar det uteblivna finvädret. Tittar ut på den regnvåta omgivningen. Suckar. Och tar fram strykbrädan.

Finns det något hemarbete som är mer otacksamt än strykning? Som så snabbt blir osynligt? Som alltid experterna gör bättre än du själv, snabbare dessutom? Mitt svar är glasklart, entydigt och tvärsäkert: nej, det gör det inte.

Men visst vet jag att det råder delade meningar i frågan. Jag känner folk som med liv och lust slänger sig på strykjärnet och skickligt och noggrant slätar ut allt på den där brädan som ofta försöker trilskas i upp- och nedfällningsstadiet genom att smälla ihop över fingrarna. De stryker handdukar, lakan  ja till och med kalsonger och trosor. Inte nog med det, de äger speciella, mindre strykjärn som packas ner i väskan inför varje resa!

Aldrig har jag gillat denna syssla. Minns med vilken lättnad vi fick kjolar och byxor i terylene, kläder i banlon och vad det nu kunde vara för märkliga konstfibrer som dök upp. Man tvättade och hängde, och så var det bra med det.

Fast det där, det är historia. Modebranschen ville annat. De där plastbesläktade materialen andades inte, föll inte runt kroppen som man ville, saknade "eget liv". Snabbt föstes vi konsumenter in i naturfiberfållan. Nu köpte vi bomull igen, linne, siden och bambu. Och visst har väl ni också gått på det: en kanonsnygg skapelse i linne. Måste ha! Nöjd går man ut ur affären med en påse i handen.

Det är bara det att efter en halvtimmes kroppskontakt är plagget superskrynkligt. Trendbibeln säger att linne FÅR vara skrynkligt  men inte hur skrynkligt som helst. Alltså står vi där och svettas och stryker. Men aldrig blir den där persedeln lika snygg som när den hängde, oanvänd, i butiken.

Förr eller senare blir man ändå tvungen, detta efter att ha försökt de där genvägarna: hängt in jackan/tunikan/kjolen i badrummets varma duschångor, eller fuktat plagget över natten med en sprayflaska. Resultat: sisådär. Och visst känner jag mig väldigt duktig nu. Men varm, lite trött i ryggen dessutom. Några riktigt bra stryktips har jag aldrig stött på, tips som skulle göra saken om inte lättare så i alla fall roligare. Eftersom detta är rekordtråkigt i mitt tycke!

I dag hade jag tur. Radions USA-korrespondent Agneta Furvik hade ett långt program i P1 om olika amerikanska företeelser, man hann med såväl politik som fotboll, enkönade äktenskap och president Obamas egen version av "Amazing Grace". Det gjorde stunden vid strykbrädan mer uthärdlig.

Men vad jag egentligen vill ha, det är inte radioprogram, det är strykfria naturfibrer. Som bara blir lite lite klädsamt skrynkliga, som bara tvättas och hängs för att användas igen.
Som vore det en terylenekjol.
Då skulle jag slänga strykjärn och -bräda all världens väg!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juli 04, 2015

BUS lagom till JAS

Ni kan ju inte heller ha undgått att lägga märke till det: vi lever i förkortningarnas tid. Och väldigt ofta har de där moderna sammandragningarna sitt ursprung på nätet, i olika sociala medier, och då gärna på engelska: WTF (What The Fuck), LOL (Laughing Out Loud) och så vidare i all oändlighet.

Ofta handlar det om så kallade akronymer, när man skrivit ihop initialbokstäverna i flera ord så att de bildar ett nytt. Så här års dyker ett par av dem upp titt och tätt: BUS och JAS. De är för omväxlings skull helsvenska. Vad de betyder? Nej, inte Jakt Attack Spaning som det där vråldyra försvarsflygplanet uttyds, inte den här gången. Nu handlar det i stället om ett BUS, som med fördel används innan det blir dags för JAS. Det är lätt att dras med, särskilt efter den iskalla våren och allt regnandet.

Om den lyser ska inte BUS behövas ...
BUS står alltså för Brun Utan Sol och anbringas lämpligen i tid för JAS, som betyder Juli, Augusti och September. Alltså de där sommarmånaderna när man oftast har semester, söker solens strålar och försöker vila sig i form, samtidigt som man vill bli av med vinterns grågrönvita likfärg, den som biter sig fast framför allt på benen.

Men det är en konst, det där med BUS. För ett antal år sedan gjorde jag ett tappert försök. Mina ben blev randiga i olika bruna, röda och orange toner på ett högst iögonenfallande sätt. Dottern höll på att skratta ihjäl sig och jag fick hålla mig stenhårt till långbyxor vad det än gällde för klädkod och väderlek. Fast till skillnad mot ränderna på en äkta zebra gick ju mina ur, tack och lov ...

Nu har ju solen varit nådig mot oss i flera dagar och BUS borde vara överflödigt. Tycker att jag fått lite färg på näsan, trots skyddsfaktor 20. Fast det är det där med de bleka benen. Kanske läge att göra ett nytt försök? Vi har ju redan börjat knapra på JAS. Och randigt kan ju vara snyggt, i alla fall ibland!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Gjorde ett nytt försök  i går kväll. Ser helt OK ut. Men det gör inte mitt underlakan ... och jag tog långbyxor ändå. För säkerhets skull.

torsdag, juli 02, 2015

Varning – för vad då?

Det är Dottern som får syn på den när vi kommer susande i utkanten av Arvika. Hon tvärbromsar, gör en U-sväng. Vad var det där för skylt egentligen? Måste kollas!

Uppenbarligen är det en tjej som håller på med något vägarbete, med spade som redskap. Hon har högklackat på fötterna, i hennes kjol hänger en liten flicka som dessutom har en hund i koppel. Ett skojigt konstprojekt? Ett feministiskt debattinlägg? Examensarbete från någon designskola? Eller bara ett kreativt hugskott, som det står oss fritt att tolka hur som helst? En varning men för vad?

Jag har inte svaret, är bara nyfiken. Väldigt nyfiken, faktiskt.
Vi gick fram och tittade på skylten på nära håll: den ser alldeles "äkta" ut, gjord i samma material som alla andra vägmärken.
Här måste finnas en historia!
Vet du? Berätta! Kommentarsspalten är din!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juli 01, 2015

Första juli – första sommardagen

Glömde Greklandskrisen. Struntade i Almedalen. Förträngde eländet i Syrien, de sorgliga tiggarna i varje gathörn och flyktingbåtarna på Medelhavet, försökte låta bli att tänka på alla dem som har det jobbigt av olika anledningar just nu.

För i dag kom sommaren med starten på juli månad. Sol, värme, en bra bok. Och jag har äntligen tagit mig i sjön, ett ruggigt sent premiärdopp om ni frågar mig (det var faktiskt inte kallt!). Det gäller att passa på att njuta! För vem vet, detta var kanske inte bara den första sommardagen för året utan också den sista? Äsch, inte var det väl det! Förlåt!

Snart får man ägna sig åt och bekymra sig över världen igen. Fast Almedalen går bra att skippa  det är roligare att vara där än att följa det på distans, jag lovar. Även om ryktet om det ständigt serverade och gratis rosévinet är väldigt överdrivet, såvitt jag kunnat utröna när jag varit på plats.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på rad – nummer 64

Hade inte varit på Ikea på väldigt, väldigt länge.
Men nu blev det av. Och hur skulle det gå till, hur skulle jag kunna låta bli att köpa deras nya pippi-design? På brickor och servetter finns mönstret som så träffande heter Önskedröm, ritat av Olle Eksell.

En servettmodell. Som jag förstås också köpte.
Inte lät jag bli. Tio fina fåglar på rad för 49 kronor, servetterna (visserligen med färre fåglar men ändå) i 30-pack för 19 spänn. Bara att slå till!
Nu står de där och speglar sig så stiligt i induktionshällen, som efterträdare till den runda Plattan, från Designtorget. Fast så småningom byter de kanske plats igen.

Man har som bekant inte roligare än man gör sig. Så helt i enlighet med den principen försöker jag pigga upp kökets arbetsbänk, med väldigt neutral kakelvägg, genom sådana här små tillskott som roar åtminstone mitt öga. Här blev det pippi nr 64 (ja de tio får samsas om ett nummer) i min kollektion "Pippi på fåglar"! Och jag tror banne mig att det är sommarfåglar (som betyder fjäril på norska, språk är lika fantastiskt som fåglar!).

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 30, 2015

Smaken är DELAD - Tisdagstema

Denna tisdag är det påbjudna temat DELAD.
Om det är något som vi alla har, och som vi delar ibland, och ibland inte ... så är det smaken. Den som ofta i dagligt tal liknas vid baken ...

Det kan exempelvis gälla inredningsdetaljer. Man skapar ett hem, med tillgänglig fantasi och disponibla pengar, man söker efter saker som både fungerar och glädjer betraktarens öga. Men det är den senare delen som ställer till det.

Naturligtvis är jag helt säker på att den trearmade (-delade?) taklampan, från sent 40-tal, var både trendig och snygg när den hängdes upp för första gången. Den har fått följa med i ett par flyttar. Den har fungerat, alltså spritt ljus i annars mörka utrymmen. Men jag har, sedan jag blev gammal nog att alls lägga märke till heminredningsdetaljer, aldrig varit särskilt förtjust.

Nu tror jag att den sjunger på sista versen. Har lyst klart, helt enkelt. Eftersom smaken är delad och jag tänkt att det är dags att byta till fräscha sladdar och ny design, mindre tilldragande för spindlar som gärna vill väva ett litet fångstnät.

Samtidigt är jag ganska säker på att någon annan, någon som tittar bakåt och älskar nostalgi, väldigt gärna skulle vilja överta min taklampa.
För smaken, den är som bekant delad. Och när det handlar om smak så har ju alla rätt, inte sant?

Copyright Klimakteriehäxan
Fler illustrationer till denna veckas tisdagstema hittar du den här vägen.

söndag, juni 28, 2015

På golvnivå


Min pappa la ner enorm möda på golvet i köket. Mina farföräldrars hus renoverades, vi skulle flytta in. Året var 1962. Huset låg, och ligger förstås kvar, i Barndomslandet.

Hantverkarna höll på rätt länge i husets olika vrår, men pappa gjorde gärna själv det han kunde och hann med när han var ledig från jobbet. Rätt så händig måste han ha varit. Han göt cementplattor, anlade gräsmatta, högg tag där det behövdes. Och så la han plattorna på köksgolvet.

På fritiden gillade han att lägga pussel. Kanske var det så idén föddes: vårt nya köksgolv skulle inte vara "slätt". De blågrå plattorna i något plastliknande material skulle få konkurrens av svarta. Men inga vanliga kvadrater. Pappa klöv plattorna, det blev krav på millimeterpassning och han var otroligt nöjd när han gått i mål.

Att inte alla som klev in i köket blev lika förtjusta struntade han blankt i. Golvet överlevde sin skapare med nästan 40 år. Och med tiden blev det slitet, lite missfärgat, med en och annan repa  ja, konstigt vore det väl annars.

Jag tror att pappa skulle ha varit lika belåten i dag, 53 år senare. Nu har vi sedan några timmar ett laminatttäckt köksgolv i ekmönster som drar lite åt vitt. Krav på minst lika noggrann millimeterpassning, förstås, men inget "eget" mönster.

Vi är väldigt nöjda allihop. Samt grymt imponerade, för golvläggaren är ingen mindre än Dottern, som nu täckt över det pussel som hennes morfar en gång la. Själv har jag bistått med lite handräckning, men den där händigheten, den har hoppat över en generation. Tur att den inte helt försvunnit ur genbanken!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 26, 2015

God morgon!

Hur ser en frukost ut? En alldeles vanlig start på dagen en alldeles vanlig vardag?
Som av en händelse upptäckte jag hur min såg ut i morse.

Kaffe, rostat bröd och mitt på bordet en rosa Kalanchoe som speglar sig i brödrosten. Visst ser det riktigt trevligt ut! Blunda och ta in kaffearomen som sprider sig, dofterna av det varma brödet och den nyöppnade messmörsburken. Då ser du ändå inte skinkan eller körsbärstomaterna ...

Visst heter det att en god frukost är dagens bästa måltid?
Den här bådar i alla fall gott.
Solen syns bland inte särskilt hotfulla moln, löven på träden rör sig men stammarna hotar inte att knäckas och gå av vilken sekund som helst. Termometerns 13 grader blir nog fler.

En sommardag, rent av? God morgon!

Copyright Klimakterien

torsdag, juni 25, 2015

En gammal goding

Bokomslag m/1913. Pris: 25 öre.
Varför envisas man med att hela tiden köpa och läsa nya böcker? När det finns så många gamla som bara väntar, oöppnade?

Jo jag vet. Det finns många svar på den frågan.
Men om man vänder pockethyllan ryggen och tittar bland de där gamlingarna går det att göra verkliga fynd. Jag vet, jag gjorde det häromdagen.

Visa böcker får etiketten ”klassiker” och därmed skulle kunna menas att så gott som alla bör läsa eller redan har läst. Så är det inte. De kanske står där på hyllan, men mer som dåliga samveten: en Strindberg, en Moa Martinsson, en eller annan Nobelpristagare (Coetzee och Herta Müller finns exempelvis i garanterat jungfruliga volymer hos mig).

Så mötte mitt öga plötsligt en sån där klassisk titel på en hård pärm från 70-talet: ”Ett köpmanshus i skärgården”, skriven av Emilie Flygare-Carlén och utgiven 1860. Raskt förflyttas jag till härliga Västkusten, till ett liv bland smugglare, fiskare, skeppsbrutna, lymlar och ädla människor av båda könen (ja det är ganska lätt att skilja agnarna från vetet ...). Det doftar lite tång om sidorna och när Majken och Gudmar slåss för sin kärlek ångar det av passion. 

Omslag m/1977. Oläslig prislapp ...
Och vet ni vad? Jag tycker inte det är särskilt mossigt, så här 150 år senare! Flygare-Carlén väver historiens trådar skickligt, etik och moral var inte enkelt på 1800-talet heller … det begås oegentligheter och jämställdheten är inte direkt 100-procentig, men vem törs påstå att den är det år 2015?

Historien blev också en älskad tv-serie på 70-talet, sex delar, i regi av Åke Falck. Den kanske också håller än i dag? Att den gavs ut på dvd så sent som 2013 tyder på det, men på SVT:s Öppet arkiv verkar den inte finnas längre. Synd, jag var faktiskt lite sugen!

Skulle du eventuellt vilja uppleva liknande äventyr fast på Östkusten rekommenderar jag varmt "Colorado Avenue" av den i Uppsala boende finlandssvenske författaren Lars Sund. Det är första delen i en trilogi, som kom ut 1991. Här går också vågorna höga, känslorna svallar och alla romanens figurer ruskas om ordentligt i skärgårdsvindarna som rusar fram över havet mellan Sverige och Finland!

Om inte du söker sommarläsning så kan du ta detta som tips på julklappsböcker. Om sex månader har vi redan haft julafton och öppnat alla paketen, både de mjuka och de hårda ...

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 24, 2015

Hej Jacqueline!

Hon heter Jacqueline och har varit på plats i ganska exakt 50 år. Födelsedagen inträffade på midsommarafton, men hur det gick med firandet har jag ingen koll på.

Jag har passerat henne otaliga gånger på väg mellan Stockholm och Barndomslandet, men jag har aldrig sett henne med egna ögon. Förrän nu. Hon kräver nämligen en avstickare från E18, och jag har inte haft några andra ärenden att uträtta i Kristinehamn.

Pablo Picasso gjorde en serie skulpturer (Les Dames des Mougins) med sin egen hustru Jacqueline som ”modell”, ett kantigt fruntimmer kan man misstänka, att döma av den 15 meter höga skapelsen gjord i naturbetong ... En norsk konstnär, Carl Nesjar, stod för hantverket och Picasso följde arbetet via film och stillbilder, med koll så att verket blev som han skissat det.

Kristinehamns Jacqueline är ett av världens största konstverk som bär Picassos signatur. Hon står vid inloppet från Vänern till stadens hamn och påminner lite, jo lite i alla fall!, om Frihetsgudinnan som vaktar vattenvägen till New York. Hon är en stor berömdhet och drar många besökare, både svenska och utländska, till den natursköna udden där hon står.

Värd en omväg? Ja åtminstone om man väntat på att möta henne i ett halvt sekel! Dessutom ser det ut som om det är perfekt att packa upp picknickkorgen vid hennes fötter. Även om just jag ingen korg hade.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 23, 2015

Tisdagstema DIMMA

Nej, morgondimman syns inte till där jag är idag. Möjligen beror det på att jag semestersover, länge och väl. Och gott!

Men veckans tisdagstema är DIMMA och då får lösningen på uppgiften hämtas i andra, dimmigare, morgnar, från en sommardag som inföll mycket senare än i juni, det skvallrar färgen på några av trädkronorna på bilden om. Hoppas och tror att de spridda ensamvandrarna njuter av sin promenad!

Nog för att vi väl ofta och gärna talar om vädret, som vore vi äkta engelsmän, men denna kalla och regniga vår och försommar har vi gjort det mer än någonsin. Det enligt brittisk modell ständigt närvarande paraplyet har varit till föga tröst, eftersom de ilskna vindbyarna vänt det ut och in på bråkdelen av en sekund. Och har dimman försökt lägga sig över nejden tror jag att den också blåst bort fortare än kvickt.

Fast kanske börjar den nu, sommaren. Solen skiner, molnen är lätta och vinden kommer försiktigt runt hörnet på huset.
Andra dimmiga upplevelser ser du i fotoform om du följer den här länken.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juni 22, 2015

Ellen – ett öde som berör

Det börjar som en vardagsberättelse från 40-talet, om jobb, kärlek, framtidsdrömmar. Ellen har vissa likheter med en annan romanfigur, Nancy i Elsie Johanssons serie som börjar med "Glasfåglarna". Och faktiskt verkar det som om Ellen stött på Elsie när de båda jobbade på Posten!

Men berättelsen om Ellen tar andra vägar än historien om Nancy. Ellen blir änka. Redan när hennes skånske hjälte Nils dör har tecknen börjat märkas. Det blir Birgitta, dottern och enda barnet, som får ansvaret när mamma inte längre kan, vet, orkar. Kampen mot Alzheimer är på förhand avgjord, men ronderna före knockout är många.

Christina Kellberg har skrivit och romanens Ellen har lånat sina drag av Christinas egen svärmor Alice, vars öde blev just att duka under för den demenssjukdom som drabbar så otroligt många. Det är också ett foto av svärmodern som ses på bokens omslag.

Ellens liv tillsammans med Nils och dottern är länge rätt idylliskt och, tror jag, tidstypiskt. Familjen byter upp sig till bättre boende, skaffar Volkswagen och så småningom ett älskat sommarställe. Många i 40-talistgenerationen kan säkert känna igen sig i Birgittas barndom, kantad av hembakat, sylt på egna bär och bilturer med campingbord i bagageutrymmet.

Det är också lätt att identifiera sig med Birgitta: hon väljer "fel" yrke, hon skaffar barn med "fel" karl. Den tidens ungdom borde välja ett stadigt jobb, inte att bli pressfotograf, och har man en gång blivit föräldrar får man se till att hålla ihop ... så var nog den allmänna inställningen.

"Ellen: en roman om livet, kärleken och demens" är välskriven och lättläst, och medan huvudpersonens tillstånd förändras kan man som läsare inte undgå att bli berörd: dels av den sjukas förvirring och depression (som bara har kortare ljusglimtar), dels av den anhörigas vanmakt inför sin egen oförmåga att hjälpa och vårdapparatens oundvikliga tröghet.

En del av intäkterna från bokens försäljning går till forskningsstöd via Demensförbundet. Historien om Ellen är en viktig berättelse som förtjänar många läsare, och att forskningen kring demenssjukdomar behöver allt stöd den kan få, det står också utom allt tvivel.
Vi vet faktiskt aldrig när vi, på ett eller annat sätt, drabbas av samma öde som Ellen och/eller Birgitta.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 21, 2015

Den eviga frågan

Dräller du saker omkring dig?
Frågar du ofta omgivningen  eller bara rakt ut i tomma intet  var något du inte hittar möjligen synts till senast?
Letar du ständigt efter mobilen? Har nycklarna försvunnit? Och glasögonen, satt de inte på näsan alldeles nyss? Du har naturligtvis lagt det du saknar på ett bra ställe, men VAR? det är den eviga frågan.

Det påstås att det där ändlösa sökandet har med åldern att göra. Fast jag vet inte riktigt om jag tror på det rakt av. Tycker att jag har letat efter tillfälligt eller för evigt förlorade tillhörigheter i ganska många år. Har dessutom sett det bland folk som har riktigt långt kvar till 50-årsdagen.

Ofta eftersökta ...
Andra jagar, verkar det som, oftast sina glasögon. Det hände aldrig mig så länge jag använde dem alla dygnets vakna timmar, från sju års ålder. Men efter starroperation behöver jag synhjälpmedel bara framför teven, bakom ratten eller på bio. Resten går bra ändå, även om det händer att jag missar att känna igen gamla bekanta som befinner sig på "fel" avstånd ... alltså undrar jag alltsomoftast var jag lagt ifrån mig glasögonen. Som tur är har jag flera.

Sedan har väl de flesta precis som jag känt den iskalla järnhanden krama om hjärtat när upptäckten görs: plånboken är borta. Och med den leg, körkort, betalningsmedel av olika sorter. Ibland dyker den upp igen, ibland efter egen framgångsrik skattjakt, ibland tack vare underbart ärliga medmänniskor. Ibland är den förlorad för evigt, snodd av en fingerfärdig och inte ett dugg ärlig människa. Jag vet vilket av borttappningsalternativen jag föredrar!

Paraply är också en tillhörighet som har en viss tendens att försvinna. Om regnet öser ner upptäcks det snabbt att den inte är med, men eftersom väder tenderar att växla (och växla ganska snabbt) kan du gå in under tak medan det hällregnar, för att sedan komma ut igen i strålande sol. Då blir den där paraplyn väldigt lätt bortglömd, eftersom behovet inte längre existerar.

Har du hatt? Solhatt, kanske? En tjusig historia med vida brätten och band runt kullen, perfekt för en dag vid kanten av Medelhavet? Tyvärr passar den dåligt i resväskan. Alltså knallar du in på närmsta flygplats med hatten på huvudet. Chansen att du kliver av ditt plan på det efterlängtade resmålet medan den där huvudbonaden ligger kvar på bagagehyllan är enorm. Här talar jag också av erfarenhet!

Summan av kardemumman är att frasen "lite svinn får man räkna med" ständigt belyses av nya exempel i det dagliga livet.
Men det finns en sak som jag aldrig tappar.
Aptiten.
Bara en kortare, tidsbegränsad frånvaro skulle åtminstone inte jag klaga på.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juni 20, 2015

Dukat för smultronfest

Tyckte det var magert med midsommarstämning i år, trots sill och lax och andra "måsten" på matbordet.

Men så hittade jag en bortglömd, sedan länge inhandlad men aldrig använd, duk full av smultron, i olika stadier, från blomma via kart till mogna vackra bär. Och vips! blev det lite mera midsommar!
Så enkelt kan det vara!

Vem vet, endera dagen kanske det finns alldeles ätbara smultron också. Med påföljande smultronfest. Det vattnas i munnen vid blotta tanken ...

Copyright Klimakteriehäxan

PS Hörde jag någon som sa "jordgubbar"? Nej, jag har bestämt mig. Det är smultron. Stora smultron.

fredag, juni 19, 2015

Citat om mat och böcker

Mat hör definitivt midsommarfirandet till. Det gör böcker också. För visst måste man ha något som lockar till läsning när man ätit sig mätt, oavsett om det blir sittande i solstolen eller inomhus, i tjock tröja och tofflor ...

Så när jag bläddrar igenom dagens Svenska Dagblad gör jag två fynd som jag väljer att dela med er på detta sätt!

"Att bjuda på ål idag är lika stötande som grillad tiger, eller stekta hundvalpar."

-Ola Wong skriver krönika om en utrotningshotad fiskart. Jag behöver inte känna mig träffad alls, avskyr den feta ålsmaken (jo, har naturligtvis testat) och har aldrig serverat och kommer aldrig att servera ål! Sedan må andra anse att den är ett måste på midsommarafton. Och till jul.

"Om man inte tror sig vara omskriven i Viktor Barth-Krons debutroman eller inte när ett patologiskt intresse för hur tugget går i Stockholms lilla medievärld, rekommenderar jag att man läser en annan bok. Vilken som helst, faktiskt."

-Litteraturrecensenten Therese Eriksson gillar inte det hon läst, inte det minsta. Författaren, som ibland kallas "den tjattrande klassens krönikör", är anställd på Dagens Nyheter som reporter. Glad idag? Kanske inte. Men han blev åtminstone recenserad ... det blir allt färre nya böcker numera. Det konstateras i en ny undersökning gjord av Mälardalens högskola.


En midsommarafton för länge sen (1990?) på en bild som jag älskar! 
Copyright Klimakteriehäxan (och SvD)