torsdag, januari 17, 2019

Serier ända till slutet eller ...?

Veckans helgfråga från Mia i bokhörnan lyder:
Har du avslutat någon serie för att den blivit superdålig?
Mia har nämligen själv börjat läsa ett antal serier som hon inte avslutat.

Nu måste jag tänka efter. Har jag verkligen slängt någon bok i väggen i ilska och frustration? Och har det i så fall berott på att den blivit just superdålig, man kan väl tröttna ändå? Men visst, det finns mängder med serier jag inte läst ut.

Låt mig därför sticka ut hakan och bekänna, att jag lämnade Jan Guillous äventyr med riddaren Arn efter sisådär sjuttio sidor i första delen. Den fantastiske Arn blev för mycket för mig. Och jag har aldrig återvänt till hans historia, så älskad av så många andra.

Som bonusfråga fiskar Mia efter en bra tv-serie man kan tänka sig att rekommendera.
Jo, de finns. "Flykten från Dannemora" och "My Brilliant Friend" finns båda på HBO Nordic, den första bygger på en sann historia, den andra är dramatisering av Elena Ferrantes första bok om väninnorna i Neapel, och jag tycker faktiskt bättre om tv-versionen.

Just det, Ferrante-serien lämnade jag efter del 1 ... inte för att den var superdålig, men för att jag tyckte att det räckte, just då i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

Tjejsnack efter 100-årsdagen

Dagny och Amie. Foto SVT.
Tjejsnack, säger folk ibland. Då avses oftast att man i ett samtal mellan kvinnor avhandlar oväsentligheter, väder, utseende, skvaller kanske. Eller gnäll på gubben därhemma, han som inte längre är Drömprinsen med stort D utan snarare en muttrande relik som knappt påminner om den virile brudgum han en gång var. Eventuellt jagar man rynkor, diskuterar mat och vikt.
Men om tjejerna passerat sin 100-årsdag med marginal, vad pratar de om då? Jo samma ämnen, faktiskt!
Det är ett unikt möte vi kan bevittna i den nya dokumentären ”Om jag sätter mig ner nu dör jag”, en film om Dagny Carlsson som vid 106 års ålder fortfarande bloggar, rör sig piggt som en vessla, är snabb i repliken och ständigt nyfiken.
Inför kameran sammanstrålar hon – för första gången på mycket länge – med en jämnårig, en hon dittills inte känt till.  Amie Sundström i Bromma är till och med ett år äldre än Dagny.  Båda damerna saknar vänner, längtar efter sällskap. /.../ När de hjälpts åt med kaffebryggaren och dukat fram både bullar och ”dammsugare” kommer tjejsnacket igång i soffan.
-Va gammal man är, hörru! är öppningsrepliken.
Hela min text om hur samtalet sedan fortsätter läser du om här, på sajten Nyfiken Grå som erbjuder gratis läsning med speciell tanke på en mogen publik. Det lönar sig att botanisera där!
Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om läsning

“No entertainment is so cheap as reading, nor any pleasure so lasting.” 
(Ingen underhållning är billigare än läsning, och inget nöje varar så länge)

-Det var Lady Mary Wortley Montagu som sa det, för väldigt länge sedan. Lady Mary var själv författare och blev mest känd för sina resebrev från Turkiet, där hon vistades eftersom hennes man var brittisk ambassadör i det dåvarande Ottomanska riket. Lady Mary avled 1762 men hade under sin livstid skrivit såväl poesi som essäer och de där breven. Hennes slutsats om värdet av läsning håller ju fortfarande, mer än 300 år senare!

tisdag, januari 15, 2019

Feelgood på brittiskt vis

Johanna i deckarhörnan, som ständigt hittar på ämnen för nya topplistor, skriver i dag:
Så här mitt i mörkaste januari när julen är utslängd och våren känns en miljon veckor bort tänkte jag att vi skulle muntra upp oss med att lista våra brittiska feelgoodfavoriter.
Jaha, bara att sätta igång!

Alan Bennett är en lättsam författare som dessutom inte skriver tegelstenar utan böcker av hanterligt format. "Drottningen vänder blad" (The Uncommon Reader) och "The Lady in the Van" är två trevliga möten, den senare verkar inte finnas översatt till svenska.

Jojo Moyes är mest känd för serien om den unga kvinnan som tar sig an den handikappade mannen och kärlek uppstår, men han dör ju ändå. Finns också på film. Men jag föll för Moyes redan tidigare, vid läsningen av "Sophies historia" (The Girl You Left Behind). Om två flickor i två olika epoker, om kärlek  och om en tavla.

Jerome K Jerome kan gärna få finnas med på ett hörn. Anledning? "Tre män i en båt" (Three Men in a Boat) så klart! En klassiker. PG Wodehouse och hans böcker om Jeeves skulle också kunna ta klassikerplatsen, förstås.

Helen Fielding gick till historien när hon skapade Bridget Jones, först som en återkommande krönikefigur i en dagstidning. Som jag har fnittrat åt Bridget, hennes ständiga räknande av cigaretter, kalorier, drinkar, och så alla misstagen, karriärförsöken, de romantiska (inte alltid!) äventyren. För att inte tala om trosorna Hugh Grant får syn på i första filmen ... Fast jag har visst halva "Mad About the Boy" kvar, kan se bokmärket ligga en bit in i pocketen.

Alexander McCall Smith kändes revolutionerande ny när "Damernas detektivbyrå" (Number 1 Ladies Detective) först såg dagens ljus, för tjugo år sedan. Historierna är fortfarande lättlästa och trivsamma, men jag vill nog inte läsa fler än de kanske fyra jag redan läst, det blir lätt lite för många upprepningar. Men Mma Ramotswe har förstås en plats i varje bokväns hjärta. TV-versionen var också rätt mysig.

Copyright Klimakteriehäxan

Kärleksbrev på Tulpanens dag

Kära Tulpan!

Jag är så glad att du vill komma hem till mig, särskilt så här års när man behöver alla ljusglimtar man kan få.
Dina diskret gnisslande blad och din ännu mer diskreta doft förhöjer min vardag på bästa möjliga sätt. Att du dessutom finns i olika färger är ett extra plus, och tänk så kul att du trivs så bra här hos mig att du fortsätter växa och sträcka på dig trots att man kapat dig vid foten!
Vår relation är vid det här laget en av de längsta i mitt liv. Kanske började den när mamma pekade på dina anfäder i rabatten i Barndomslandet och förmanade mig att "bara titta men inte röra"  varpå jag tittade så noga och närgånget att jag stod på öronen bland blommorna. Antar att åtminstone några gick av ...
Som "ung vuxen" (ja det uttrycket var inte uppfunnet då) kunde jag lyxa till det ibland. Då kostade jag på mig tre tulpaner så här på vårvintern. Fler blev för dyrt.
Nu, i det som tveklöst måste kallas "mogen ålder", bär jag hem dig i buntar. Men det ska du veta: att ni är många betyder inte att du är mig mindre kär. Jag kan älska väldigt många tulpaner på en och samma gång.
Vänta bara tills dina släktingar som fortfarande sover i backen vaknar till liv. Varje gång drabbas jag av lyckospel! Fast till dess är jag så glad och tacksam över att du finns! Och så rättvist och roligt att den här dagen blivit din egen!

Hälsningar
Klimakteriehäxan

måndag, januari 14, 2019

Har bloggen en framtid?

Mitt femtonde år som bloggare har inletts. Jag tar mig en funderare: varför fortsätter jag? Och hur tänker jag fortsätta? Har bloggen en framtid när vi kommit ända till 2019?

Inser att bloggvärlden är ganska rejält förändrad sedan 2004, när jag postade mitt första inlägg. Då hade jag inte knäckt koden till hur man publicerade bilder, kände mig bara lycklig över att ha skaffat en alldeles egen plattform där jag (i princip) kunde göra vad som helst.

Läsning har alltid varit ett stort intresse. Utrymmet för funderingar kring böcker har växt här hos Klimakteriehäxan. Ett antal "bloggstafetter" har fångat mitt öga och jag har hängt på.
Bestämmer mig för att inventera förrådet av "krokar" jag har när jag vill hänga upp en ny liten bloggpost.

Om böcker blir det via Johannas deckarhörna, som har satt fart på Veckans topplista.
Annika med litteratur- och bokbloggen har startat om Bokbloggsjerkan.
Tillsammans med Boklysten och Hannele inventerar jag förrådet av bokmärken, kul om vi blev fler.

Helgfrågan har sina rötter hos Mia i bokhörnan vecka efter vecka. På söndagar försöker jag ha en bra skylt redo eftersom det är Skyltsöndag, med hemvist hos BP.
Och bloggaren Sanna har satt upp ett ämne per vecka under hela året, att tolka i bild i Gems Weekly Photo Challenge, som jag hänger på ibland.

För egen maskin har jag satsat på Pippi på fåglar, i dag med över 100 inlägg, och dessutom den nyaste etiketten Kasskampen som dyker upp med ojämna mellanrum. Citat plockar jag in allteftersom, snart är de 300, och så ska vi inte glömma Dagens ord. Hittills har jag hittat 43 sådana.

Tja, vad säger ni? Det här är så att säga läget denna måndag när det nya årets vardagsliv drar igång på allvar. Bloggen har kanske en framtid trots allt, åtminstone ett tag till?

Här ett definitivt framtidslöfte: utslagna körsbärsblommor! Nu i en vas hos mig!
Copyright Klimakteriehäxan

Citat om huvudbonader

Rätt så! Bild från www.ponten.com
"Hattar skall sitta så djupt ner att ögonen skuggas på ett intressant och gåtfullt sätt."

-Detta slår de djärva hattarnas mästarinna Gunilla Pontén fast i sina memoarer, "Tyg och otyg", som jag nyss läst. Se där ja! Då fick man äntligen svaret på frågan varför det är så omöjligt att känna sig och vara till sin fördel om man har en huvudbonad. För att mina ögon ska framstå som intressanta och gåtfulla, det blir svårt, oavsett hur djupt jag drar ner en mössa i pannan. Just i dag var huvudbonaderna på stan dock många och ofta rätt väl neddragna, för det kändes riktigt kallt där ute!

söndag, januari 13, 2019

En skylt som talar sanning

Detta är ett budskap jag instämmer i, till 100 procent. Livet är för kort för att inte livas upp av det som faktiskt är enkelt att påverka: klädvalet.
Kerstin Hed (som har butiken Räddningsplankan, utan tråkiga kläder, i Gamla Stan i Stockholm) tog bilden och jag fick låna den, till Skyltsöndagen!

Fler skyltar(e) hittar ni som vanligt om ni tar vägen via bloggen BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Till Knuts ära

Min mamma sydde grisen.
Nog kan jag begripa att den här förtjusningen över julprylar som trillar över mig varje år i december kan verka extremt fånig, gammaldags och supertöntig.

Men saken är den att många av de där i sig meningslösa sakerna för med sig minnen, minnen av människor som kanske inte finns längre, och minnen av jular som definitivt är förbi.

Så när nu Knut har sin namnsdag, den som definitivt förkunnar att den traditionella julen är slut, stuvar jag undan både saker och minnen. Samtidigt som jag konstaterar att jag (i vanlig ordning) lyckats utöka mitt förråd med något nytillskott även detta år ...

All denna nostalgi till trots är det ändå skönt när elljusstakarna får återvända till källarmörkret, inte längre lika nödvändiga eftersom den visserligen vinterbleka men ändå lysande solen gör dagarna både längre och ljusare. Fast i dag också minusgrader.

Lars Alm målade akvarelltomten som julkort.
Danska Clara Waever (företaget finns inte längre) gjorde mönstret, jag broderade.
Fynd på Ica, tror jag. Kan nog bli återanvänt.
Min moster Anna bidrog med den stickade tomten.
Snapsflaskan från danska Holmegaard har stått tom men snygg.
Detalj av stor duk som jag fick av min mamma 1970.
"Ytterkrukor" i wellpapp. Sonen och Dottern designade varsin 1993.
Clara Waever igen. Väninnan/kollegan Sara sydde korsstygnen.
Det här är min egen design. Unikt ex! Kan få vara framme även efter jul.
Tomteburkarna – sinnebilden av hur man känner sig när julmaten är uppäten ...
Elljusstaken har gjort sitt för denna gång.
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, januari 12, 2019

Bokmärke nummer 20

I den pågående inventeringen av våra bokmärken, initierad av Boklysten, har jag nu kommit till nummer 20 i min samling, ännu en samling jag inte visste att jag hade (som mina fåglar, ni vet). Några nyförvärv har jag inte, har nöjt mig med de jag hittat i mina lådor.

Och möjligen är det så att denna veckas märke är det mest "exklusiva" av de jag har. Införskaffat i Brasilien för mer än trettio år sedan! Det består av diverse snören, frön och fröskal, och så som krona på verket några små papegojfjädrar från Amazonas djungel.

Så värst praktiskt är det inte, det ska medges, så det har inte använts särskilt flitigt. Vilket man ju kan formulera om till "mint condition", absolut nyskick ... Men om boken ska med i handväskan får det nog bli med ett annat bokmärke i.

Har inte du också några roliga bokmärken att visa upp, eftersom vi väl är gruvligt överens om att hundöron är något som inte får förekomma i samband med läsning?!

Copyright Klimakteriehäxan

När julen är slut


Så där ja. I morgon är julen slut, officiellt, med Knut.
Vår en gång gröna gran är numera brun och barrlös, ligger överst i högen som väntar på bortforsling för återvinning.

Jag minns andra granar jag absolut inte velat skiljas från, eftersom de varit så fulla av liv, ja av blommor till och med! Men det var då det ... tur att jag har bilder kvar som kan påminna mig om hur fina små granblommor är.

Kvar i huset är fortfarande den gran jag själv gjorde när jag var femton. Den består till största delen av överblivna tygbitar från en grön sammetsklänning jag hade. I toppen en "stjärna", enstaka prydnader på grenarna. Möjligen är jag ensam i världen om att gilla denna skapelse, men jag har hängt upp den varje år sedan dess och ser fortfarande på den med kärlek och värme! Och inte barrar den heller ...


Uppdatering: En annan evigt grön gran! Marimekko-underläggen, i design av Jatta Salonen, har ungefär trettio år på nacken. Så fina fortfarande, men söndagens frukost blir den sista innan det blir paus till jul 2019.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, januari 11, 2019

Ett verk som växer

Den heter "Kristall, vertikal accent i glas och stål", men kallas nog oftast för Pinnen, Edvin Öhrströms skulptur som står mitt i fontänen på Sergels torg och fungerar som blickfång i den centralaste av alla Stockholms centrala delar.

Vid det här laget har Pinnen hunnit bli 45 år gammal och är nu, efter omfattande renovering, ett konstverk som byter färg. En av vinterkulörerna är knallröd, och det råkade jag få syn på härom dagen. Anslående mot den mörka kvällshimlen! Desto mer anslående är alltihop dessutom när det kalla regnet gör city vått. För plötsligt blir den 37,5 meter höga obelisken dubbelt så hög när den speglar sig i torgets svartvita beläggning.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, januari 10, 2019

Traditionerna verkar hålla

Se där, nu dök det upp en helgfråga från Mias bokhörna som det brukar på torsdagar. Hon skriver:
Jag har tänkt mycket på val av böcker, framförallt vilken genre man väljer. Förr läste jag bara deckare men numera blir det gärna feelgood böcker och en och annan fantasy. 
Valet av genre, tycker du den ändrar sig med åren och i så fall varför? 

Nej, inte i mitt fall. Jag har alltid läst romaner, både deckare och andra, men aldrig fantasy eller sci-fi heller. Och enstaka biografier och memoarer har också ingått i min läsning sedan urminnes tider. Tycker ändå jag får ganska stor variation bland de böcker jag väljer.

Bonusfråga: Har ni plockat bort julen än?
Julgranen försvann i dag. Då hade nästan alla barren redan släppt taget. Resten åker ut på Knut. Eftersom jag verkar vara en traditionsbunden typ både i bokhyllan och i julfirandet ...

Copyright Klimakteriehäxan

Det hängde nog inte på håret ...

Året var 1971 tror jag. Jag var bröllopsgäst, på fint kalas i England. En av mina allra bästa vänner, Lena, gifte sig med Bill.

Bilden på mig från den där festen hittade jag i veckan. Konstaterar att mitt av naturen spikraka hår var lockigt. Jag var förmodligen först i Sverige med afrokrull, min frissa ville testa och valde mig som försökskanin. Någon vecka senare hade Lena samma frisyr!

På det här fotot har håret växt en bit och det hårdaste krullet är borta. Permanenten (som var nödvändig för att få till minsta lock över huvud taget) var inte den raka genvägen till den krulliga frisyren, jag fick minsann rulla upp håret också!

Så här nästan femtio år senare tycker jag ändå att det ser rätt kul ut, åtminstone tillräckligt kul för en #tbt, dvs tillbakablick på en torsdag, eller som i originalversionen ThrowBackThursday.

Och Lena, själva bruden alltså, är en av de två huvudpersonerna i "I ljust minne bevarad", en bok jag skrivit som du kan läsa gratis i bloggformat, som e-bok eller som pdf-fil. Kommer snart också som hörbok.

Bruden var dock inte lockig på bröllopet, utan hade återgått till rakt, den medfödda varianten. Det hängde ju hur som helst inte på håret.
Just i dag skulle Lena ha fyllt 71. Hon är i ljust minne bevarad.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, januari 09, 2019

Trevligt att bläddra i ibland – men till vilket pris?

Det fanns en tid, en lång tid, när jag ständigt följde tidningen Femina. Prenumererade i åratal, använde deras matrecept, studerade deras modetips, handlade i deras egen postordershop, läste alla reportage och missade aldrig mina favoritkrönikörer.

Så långt gick det att jag till och med sökte (och fick) jobb på den där tidningen. Åkte till Helsingborg för att kolla läget, men kom fram till att jag nog inte ville flytta dit, även om jag tydligt hade fångat chefredaktörens intresse. Det blev nej tack  men i princip alla ändringar jag hade föreslagit i tidningens inriktning och innehåll genomfördes ändå! Att idéerna var mina var det bara chefen som kände till ...

Sedan dess har min relation med Femina tunnats ut väsentligt. OK, jag har haft den någon period när man erbjudit någon lockande bonus som följde med en redan förmånlig prenumeration: vinglas, exempelvis. Eller en "moderiktig" klocka.
Och nu har jag köpt januarinumret. För 62 kronor. Då fick jag extra läsning på köpet.

Varje gång ett av de där glossiga magasinen åtföljs av en pocketbok brukar jag nappa på ett lösnummer, såvitt jag inte redan läst boken eller om jag är spiksäker på att den inte är något för mig. Den här gången fick jag "Hetta" av Jane Harper, som påstås vara spännande.
Hur det är med den saken får vi se så småningom. Men tidningen har jag bläddrat i. Och undrar vad det är de håller på med på den där redaktionen?

Vi talar alltså om första numret år 2019. Varför får jag då med en adventskalender-annons? Vin i "decemberskrud"? Reklam för böcker att ge bort i julklapp?  Förslag om att besöka en julmarknad som tog slut i december? Ett modeuppslag har rubriken "Nyårsakuten".
Jo då, jag inser att tidningen gick att köpa före nyår, och att nästa nummer alldeles strax är ute  men det känns ändå rejält fel.

Ändå mer förundrad blir jag över fiskandet efter nya prenumeranter. På en separat lapp erbjuds jag sju nummer för 189 kronor. Inne i tidningen en lapp till. Då kostar sju nummer 199 kronor, men då får man med "exklusivt skönhetsset" också. Och så  tadam!!!  ramlar det in ännu ett erbjudande, nu med posten. Sju nummer av Femina, också för 189 spänn, men nu inklusive en sjal.

Tre alternativ att välja mellan. Vem vet, kanske slår jag till, det är ändå lite trevligt att bläddra i en sån där tidning ibland, och det var länge sedan sist.
Men då får det ju bli varianten med sjalen. För den är, står det, värd 350 kronor, bara den ...

Copyright Klimakteriehäxan