tisdag, juli 25, 2017

Trogna vänner att prata med

Livet som ”årsrik” ser inte ut som det gjorde när man var yngre, det är enkelt att konstatera.
Barnen har blivit stora och har egna liv, jobbet finns inte längre på det där självklara sättet, vänkretsen glesnar av olika skäl. Man blir helt enkelt mera ensam. 

I brist på nära relationer med andra människor är det nödvändigt att se sig om efter nya kontaktytor. Husdjur, som katter och hundar, har en synnerligen god effekt på sina mattar och hussar, det är vetenskapligt bevisat. Men alla kan faktiskt inte ha en pälsklädd kompis hemma, av olika anledningar.

Ur serien Medelålders Plus
av Sven-Bertil Bärnarp
Det är då vi vänder oss till vännerna på fönsterbrädan. Krukväxterna som också kräver omvårdnad, som faktiskt påstås må bra av att vi pratar med dem – med munnen nära, så att koldioxid och fukt i utandningsluften når dem. Förhoppningsvis tackar de för vänligheten genom att visa upp en stilig grön bladrosett och ständigt nya blommor.

Vissa arter blir, precis som vanligt folk, gladare av en dusch. En skvätt gödning blir en festmåltid, eftersom den inte serveras dagligen. Omplantering i ny kruka? Ja, vad är väl en bal på slottet i jämförelse …

Växterna får också vanor: vatten en viss veckodag, till exempel, så undviker man att de övervattnas alternativt torkar ut, vilket kan betyda att de går mot en oundviklig död. Växten tycker också om att vändas så att ljuset träffar på ”rätt” sätt, olika arter gillar olika väderstreck och det får skötaren alltså ta hänsyn till.

Så här på sommaren behöver vi ibland ta hjälp av grannarna för att hålla liv i de där vännerna, även om de käraste får följa med i bilen till torpet kan de inte hänga med till Kanarieöarna. Då händer det inte sällan att krukorna, i största välmening, fylls med vatten upp till brädden och växten drunknar, omöjlig att återuppväcka även när vattenöverskottet hällts av.

Men ändå kan den där sortens tjänster och gentjänster ha sina fördelar. Det kallas för ”prosocialt beteende” och är bra för gruppsammanhållning och i förlängningen vår överlevnad: för kontaktnätet, helt enkelt. För nästa gång är det du som vattnar grannens blommor och i bästa fall kan ni byta tips och erfarenheter, och då inte alls bara om växter!

Bäst av allt i umgänget med plantorna är ändå att vårdnadshavaren blir genuint glad över att upptäcka en ny knopp, som när mina snabbköpsorkidéer blommar på nytt. För det gör de, hela tiden! Som riktigt goda och trogna vänner!
Det finns ännu en solklar fördel med de där samtalen med krukväxterna. De säger aldrig emot.

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten finns också publicerad på Nyfiken Grå, en gratis nätsajt med mycket läsning för dig som är lite äldre  och där jag då och då medverkar.

måndag, juli 24, 2017

Hur ser dina hjältar ut?

Och vad ska du bli när du blir stor då, min lilla vän?
Vi har alla fått frågan, ganska många gånger dessutom. Svaren har varierat, men ofta har barnet upplevt något, mött någon som kan tjäna som måttstock. Ungen som tvingats ligga på sjukhus vill inte sällan bli läkare, den som försetts med spännande historier om bovar kan tänka sig att jobba som polis, och så vidare. Det handlar mycket om drömmar.

Alla människor behöver förebilder. De kan kallas hjältar, de kan kallas idoler. Och behovet finns alldeles oavsett hur gammal man är. Förr i världen framhölls gärna personer med religiösa förtecken som ideal, ”oförvitlig vandel” var något att eftersträva, ett krav som bleknat  och tur är väl det …

I det moderna Sverige är vi många som lyfter fram Astrid Lindgren, som inte bara gav oss berättelserna om till exempel Pippi, som levde efter den allmängiltiga och eftersträvansvärda principen att den som är stark också måste vara snäll.  En annan hjältinna som Astrid skapat är Ronja Rövardotter, en representant för flickor som vet vad de vill. Men Astrid var verkligen inte bara en sagotant utan också en idealist som kämpade för mänskliga rättigheter och social rättvisa och faktiskt blev en politisk maktfaktor. /forts/

Läs hela min text som finns här, på News55. I slutet kommer jag fram till en grupp tämligen anonyma men väldigt beundransvärda hjältar, som borde blomsterhyllas varje dag, som borde förses med en välputsad gloria. Läs, vetja!
Kul om du kommenterar, jätteroligt om du delar vidare!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 23, 2017

De bortglömda evenemangen

Inte förrän man möter en anslagstavla med lite ålderstigna små affischer begriper man hur mycket man har missat. Det blir en sorts offentlig kom-i-håg-lista fast den handlar om det man inte alls kom ihåg.

Så många år som gått sedan jag senast var i Arvikas Folkets Park! Jo, jag var dit en sväng innan Arvikafestivalen lagts ner, Håkan Hellström var kvar i sjömanskostymen och svartklädda synthare fyllde stadens fik, men det är länge sedan nu. Marknaden där fjäderfä såldes hade inte lockat även om jag känt till den i förväg.

Valborgsmässodansen började redan klockan 19, oklart om det var i år? Och gospelfestivalen då? Nej, den ägde rum 2016. Ved till salu, står det också, men ingen enda presumtiv köpare verkar ha rivit loss en flik av papperet där telefonnumret står. Samma sak med efterlysningen av platser för barn och vuxna som behöver tas om hand.

Johans diversehandel, med antikt och loppis, vet jag håller öppet och jag har hört att han har rätt gott om kunder så här i högsommaren fast kanske har de inte kommit tack vare just den här skylten. Adlersparres antikvariat är jag helt obekant med. Hästjazzen spelades så sent som i denna veckan, och att Christina Eriksson säljer fina grönsaker hela sommaren vet jag.

Sedan kan jag ju inte låta bli att undra hur det gick i den där fotbollsmatchen. Planen ser fin och välskött ut, så mycket är säkert, men rådde Värmskogs Sportklubb på IFK Skoghall? Hur ser ställningen ut i division 6 västra?

Copyright Klimakteriehäxan

Det här blev ännu ett bidrag i bloggstafetten SKYLTSÖNDAG som skapades av Pumita och förvaltas av BP. Lista på söndagsskyltare hittar du här.

lördag, juli 22, 2017

En enstaka balkonglåda gör kanske ingen sommar

Jag är rätt belåten med mina blomlådor på balkongen, i 2017 års upplaga.
Men jag måste ju erkänna att de som Stockholms stad består oss med när vi vandrar längs Årstaviken är strået vassare. Ja, det handlar om många strån!

Vit och rosa petunia, röd pelargon och så de där höga rosa sakerna som jag inte har något namn på: en väldigt lyckad sammansättning! Och så många lådor, smockfulla med skönhet! (De är olika år efter år men nästan alltid lika prunkande. Utom i fjol för då stals en massa plantor, skamligt nog.)
Nån enstaka balkonglåda gör kanske ingen sommar ... men de här???!!!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juli 21, 2017

Min kompis, du är (som) en ros!

I fjol såg den här rosen ganska lessen ut. Visst, den hade lite blommor men också ohyra, och när den fick sin spaljé blev den bara marginellt gladare.
Men i år! Jag har plockat bort tunga rosenklasar för att den inte ska brytas sönder och inser att här skulle behövas ytterligare en spaljé för min vän att klättra på. Inte har jag sett några bladlöss heller.

Jo då, jag vet att andra har mycket större rosenbuskar. Fast det här är MIN. Och jobbet jag lägger ner på rabatter är i princip noll, balkongkrukorna räcker.
En orsak till förbättringen torde i alla fall vara att jag utsträckt min godhet, som består i att vattna med tillskott av växtgödning, även till den här kompisen.

Det visar sig också att de där kvistarna jag klippt bort står sig en vecka som snittblommor. Så då kan jag glädjas åt prakten både i Barndomslandet och i en vas på soffbordet i stan! För även rosens skönhet är som bekant av övergående natur och fröjden något kortare än man kunde önska.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juli 20, 2017

När högen växer

Den har växt i åratal, min hög med böcker som jag dragit ihop, i den fasta förvissningen att jag naturligtvis ska läsa dem alla, åtminstone smaka på dem. Några kommer jag aldrig att läsa ut, men jag ska i alla fall pröva, det är tanken.

Mia är inne på samma spår när hon kommer med veckans helgfråga: Vad gör man när det blir så? I hennes fall känner hon sig förpliktigad att blogga om böckerna också, det gör tack och lov inte jag som betalar för mina böcker, har inga recensionsexemplar.
Och mitt sanna och uppriktiga svar, det är att jag låtsas som det regnar, drömmer vidare  och under tiden köper på mig lite nya titlar ... Oförbätterlig är väl ordet?

En bonusfråga slänger Mia med: Läser du något bra nu? Jag befinner mig i en högst oplanerad men rätt intressant norsk våg. Har just öppnat Åsne Seierstads "Två systrar" och tror på den. Fast det betyder inte att min hög har krympt, den här köpte jag härom dagen!

Copyright Klimakteriehäxan

Vykort från den svenska sommaren

Minns ni vykortet? Den där hälsningen som man skulle skriva första dagen på semestern för att den skulle komma fram innan man själv hunnit hem igen, extra viktigt om man lämnat Sverige!

Nu skickar vi mms eller pratar på Facetime eller What´s App. Kräver varken fungerande penna eller frimärke eller postlåda! Det är kontakt som fungerar utan fördröjning, extra lockande i tider när brev verkar gå långsammare att frakta än på postdiligensernas tid. Men bloggledes kan man också förmedla lite sommarbilder. Ibland säger som bekant ett foto mer än väldigt många ord!








Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juli 19, 2017

Citat om ålder – här och i USA

"I dag är det inte mycket jag vill hämta från USA, men en sak vill jag kopiera. Synen på de äldre och de äldres syn på sig själva."

-Sverker Olofsson skriver krönika på News55 och funderar bland annat på hur representativa våra politiker är om man tittar på ålder.

måndag, juli 17, 2017

Efter regn kommer sol

Vi har ett ombytligt sommarväder. Eller, som det heter i visan: "rätt som det regna´ kom det en skur", en äkta sanning hämtad ur "Det var i vår ungdoms fagraste vår" som ingick i Sven-Ingvars bassortiment. Låten har anor från 1700-talet och har flitigt använts som snapsvisa genom åren, men i popversionen från 1965 hade den försetts den med en text av Sven Paddock.

Texten fortsätter "det konstiga det var att man aldrig blev sur" och korrektheten i det påståendet törs jag nog inte gå i god för, men man får naturligtvis göra det bästa möjliga av situationen. Som att ta kameran och gå ut och föreviga några av alla miljarder vattendroppar som hänger kvar och solar sig när skuren är över.
Så det gjorde jag.



Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 16, 2017

Nu skyltar jag med mina fina anor

Det händer när jag är på mitt allra skämtsammaste humör att jag säger att jag minsann inte är den enda kända människan från min by i Barndomslandet. Förhoppningen är då att åhöraren/na ska se förvånad/e ut och vilja ha en förklaring.

Den levererar jag prompt: jag och Lars Magnus Ericsson, telefonkungen LME, är nästan födda i knät på varandra. Våra barndomshem ligger mindre än en kilometer isär. OK, han var drygt hundra år före mig, men idog släktforskning har visat att vi faktiskt har gemensamma rötter.

Våra anfäder heter Nils Nilsson och Britta Andersdotter, födda på sent 1700-tal och gifta med varandra. Nils är min farmors farmors morfars farfar, och Britta blir då farmors farmors morfars farmor! Inte nog med det, spåren leder till Nils och Britta även på min mammas sida, men risken för inavel är faktiskt obefintlig, säkerhetsavståndet är mer än tillräckligt.

Det där paret är LM Ericssons farfars farmors far och mor, och om LM hade (eller har) barnbarnsbarn så är de mina åttmänningar! Har de vägarna förbi minnesgården kanske de tittar in hos mig endera dagen?

Vid närmare eftertanke är det förstås ganska lätt att konstatera, att den kändaste av oss två är en man.
Men eftersom folk inte verkar våga tro att jag tål den smällen är det sällan någon som skrattar när jag skojar till det så där våldsamt.

Och för den som undrar hur stor del av arvet som tillfallit mig kan jag bara berätta, att jag väntar ännu. Mina telefoner har jag också betalat alldeles själv ... men jag har kvar en liten Ericsson-mobil som jag har svårt att skiljas ifrån, kanske är det av känslomässiga skäl, rena släktklenoden!

Copyright Klimakteriehäxan

Det här blev ännu ett bidrag i bloggstafetten SKYLTSÖNDAG som skapades av Pumita och förvaltas av BP. Lista på söndagsskyltare hittar du här.

fredag, juli 14, 2017

Språk och sommarläsning

Helg igen, helgfråga igen hos Mia.
Hur viktig är språkriktig-heten i en bok?
Den är viktig. Den är till och med mycket viktig. En text som smutsas ner av syftningsfel, korrekturfel, otydligheter blir snabbt outhärdlig. Jag är nog en språkpolis, faktiskt. Tycker svenskan är värd att värna.

När det gäller översättningar kan man ibland se att översättaren haft alldeles för bråttom och inte tänkt ett skvatt på bokens innehåll. Förödande!
Och så hängde Mia på en bonusfråga också: Hur går det med sommarläsningen?

Jo tack, bra! Jag har mer eller mindre oavsiktligt hamnat bland norska författare. Avslutade just Linn Ullmans "De oroliga" (som jag inte alls förstår varför den kallas roman), läste dessförinnan "Berättelser om ett äktenskap" av Geir Gulliksen och har nu börjat på en historia av Anne B Ragde som heter "Jag ska göra dig lycklig". Tänkte att det skulle vara något lättläst och -smält efter en otroligt komplicerad barndom och en väldigt besvärlig skilsmässa ... På tur står Åsne Seierstads "Två systrar".

Egentligen borde de alla läsas på norska, men det är enklare (och billigare) att läsa dem på svenska! Heja Norge!

Copyright Klimakteriehäxan

Att fira på franska

Det är Frankrikes dag i dag.
En gång råkade jag befinna mig i Paris på nationaldagen. Jag hade avslutat en två veckor lång intensivkurs i franska och rundade av vistelsen med att tillsammans med min kompis B ge mig ut på den franska landsbygen, åt Bretagne till.

Vi hade absolut ingen tur med vädret och bytte snart hyrcyklarna mot hyrbil. Jag satt vid ratten när vi närmade oss världsstaden igen efter några regniga dagar. Sa uppfordrande till B, som läste kartan (långt för gps-andets tid), att det enda som var riktigt viktigt, det var att undvika Place de la Concorde.

Två ögonblick senare befann vi oss just där, med bilarna i alla filer snurrande runt omkring oss. Dessutom begick jag det fruktansvärda misstaget att stanna vid ett övergångsställe för att släppa fram några gående. Tutandet som detta utlöste måste ha hörts till månen eller så. Bara en idiot släpper fram fotgängare där!
Nåväl vi tog oss ur knipan och lyckades lämna in hyrbilen på därför avsedd plats.

Den där språkkursen var en blandad välsignelse. Jag hade naturligtvis lärt mig en hel del, men jag hade också blivit medveten om alla fel jag gjorde, alla brister som för en fransman förstås var grymt uppenbara.
Det kunde inte hjälpas, jag gjorde så gott jag kunde och det gick väl ändå hyggligt, tyckte jag.

Så blev det den stora Dagen, när de blå-vit-röda flaggorna flög till Mariannes ära i varje gathörn. Fullt med folk på trottoarerna, mat, musik, vin, god stämning. Och hur det gick till kan jag omöjligt erinra mig, men rätt som det var befann jag och B oss på party i en våning någonstans i centrala staden.

Vi kände absolut ingen på det där kalaset, men någon hade bjudit in oss och vi hade hängt på. Rökslingorna omgav oss, några dansade, vinet skvalpade, många satt och pratade. Jag kom att samtala med en man om jag vet inte vad, men orden flöt fram och vi hade trevligt, som jag uppfattade det. Och så praktiskt att jag hade bättrat på min skolfranska!

Jag hade just fyrat av en rätt lång mening och hunnit tänka att "jösses så bra det där lät, det här går ju som en dans" när jag ser att min samtalspartner skrattar så han nästan ramlar av stolen, han slår sig på knäna, han tjuter av skratt, han gråter rent av skratt-tårar tror jag. Han möter min stirrande blick och inser att det är läge för en förklaring.

Och den får jag. Mannen försöker hämta andan, lugna ner sig, återfå talförmågan efter skrattanfallet. Så säger han (och ja, jag begriper vartenda ord):
-Jag har aldrig träffat någon som pratar så rolig franska som du gör! Men fortsätt för all del, jag förstår allt du säger och det är helt enkelt skitkul!

Nationaldagsfesten tog slut där och då för min del. Med stukat självförtroende var det bara att återvända till Sverige och inte tala alltför högt om besöket i Frankrike med inbyggd språkkurs. Ett och annat kommer jag ändå ihåg fortfarande, nästan fyrtio år efteråt. Som att man kan säga "Bonne fête" och "Vive la France" den 14 juli, Mariannes dag, om man vill fira på franska.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juli 13, 2017

Första skörden för året

En munfull härlighet hämtad i hallonhäcken.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juli 12, 2017

Välgödda vänner



Sverige har en pelargonguru som heter Lasse Anrell. Även jag har accepterat hans auktoritet på området. Och fått lära mig att man har gödning i vattnet varje gång man ger växterna en rotblöta. Varje gång, alltså. Så välgödda har dessa mina vänner inte varit förrän i år.

Men se vilka pelargoner jag har! Blomklasarna sitter så tätt att jag får glesa ut dem. Och många knoppar finns. De allra grannaste plantorna kostade bara 15 kr styck, dessutom (Anrell säger att man aldrig ska betala mer än 25 kr för dem). Nöjd och glad balkongbonde, det är jag det!

Fast en lustig sak har hänt. Jag har en gökunge i boet, eller i krukan. En kraftig sak med hjärtformade blad och gula korgblommiga blommor i axformation, säkert 70 cm hög. Vad är det, jag bara undrar?! Liknar fibblor men det är det inte. Näns inte riva bort dem, inte än i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juli 11, 2017

Läsning om det ofattbara ödet

Finns det något att läsa, något som hjälper oss att förstå?
Den frågan kommer ganska ofta till Ulla-Carin Lindquists stiftelse för ALS-forskning, i vars styrelse jag sitter. 
Och svaret är att jo, det finns, även om det inte är gott om skildringar av Amyotrofisk Lateral Skleros. Fast flera författare har skildrat sjukdomsförloppet, hur man närmar sig det ofattbara ödet, både som fakta och i romanform!

Det har gått tretton år sedan Ulla-Carin Lindquists bok ”Ro utan åror” kom ut. En bok som handlar om hur en människa går på livets väg medan hon vet att hon når vägens slut ganska snart. Otroligt många har läst den gripande och omtumlande men samtidigt osentimentala texten, skriven under nästan obegripligt svåra omständigheter. Hur många som läst är i princip omöjligt att veta, men boken har översatts till mer än tjugo språk och fått positiva recensioner överallt.

Kanske beror genomslaget inte bara på den kvalitet som ”Ro utan åror” har. Det vittnar också om den där bristen på tillgänglig litteratur för dem som drabbas av ALS och deras anhöriga. En annan bok har beskrivit sjukdomshistorien på ett lättläst sätt: ”Tisdagarna med Morrie”  (Tuesdays with Morrie) av Mitch Albom kom redan 1997 och har sedan dess också filmatiserats, med Jack Lemmon i hans sista roll.

Tre år tidigare kom ”Klockan saknar visare”, skriven av Maj Fant. Hon var kanske den första i Sverige som gav ALS ett ”ansikte”. Hon berättade också om sitt öde i tv, i förhoppningen om att sprida kunskap om den då fortfarande relativt okända sjukdomen.
Och först nu slår det mig att det finns en stark likhet mellan de två titlarna: det är något som fattas, något vitalt ... åror i roddbåten och visare på klockan. 

Nu finns det alltså ytterligare en författare som tacklat situationen när en närstående får diagnosen ALS i romanform. Det är Karin Alvtegen, som efter en rad populära kriminalromaner 2013 skrev ”Fjärilseffekten”. Ingenstans på bokens omslag antyds det att huvudpersonen, den 55-åriga Bodil, fått veta att hennes dagar är räknade. Men en bit in i boken står det helt klart att det är ALS hon drabbats av, även om inte sjukdomen får ett namn.

Alvtegen har ordning på fakta och beskrivningen av Bodils framskridande sjukdom är verklighetstrogen. Fast läsaren får också ta del av en familjs problem och historia, om vad vänskap kan vara och betyda – och om hur livsglädje trots allt kan se ut även när himlen mörknar, även när ödet inte går att undgå.

Det är skickligt berättat om ett liv i dödens närhet, där ljuspunkter ändå finns. Alldeles i slutet av ”Fjärilseffekten” konstaterar bokens Bodil att ”dödens närhet har en förunderlig förmåga att mjuka upp, att lägga ett försonande skimmer över all uppdämd vrede. Oöverstigliga hinder förvandlas till futtigheter.” Tänkvärt.

En sak har de alla gemensamt, verklighetens UIla-Carin och Maj och de till fiktionsfigurer omstöpta Morrie och Bodil: de har levat och berättat sin historia och därmed hjälpt omvärlden till ökad förståelse av ödet som heter ALS. Och dessutom gett oss god läsning, inte bara för dem det närmast angår!

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du veta mer om stiftelsen och dess verksamhet? Här är länken. Där finns också den här texten publicerad som lästips. Stiftelsen finns också på Facebook