torsdag, november 21, 2019

Om husdjur

Vi har inget husdjur. Har egentligen aldrig haft något, även om det fanns katt i familjen när jag var barn och vi bodde på landet.

Att vi ingen fyrbent kompis har betyder inte att vi inte tycker om djur. Jag gillar både hundar och katter, har inget emot att mata grannens fiskar när det behövs, och vackra fåglar förstår jag också att en och annan väljer att ha hemma, även om de ofta väsnas.

Men hur kan man ha orm? Leguan? Råttor? Jag ryser. Finns inget ulligt, mjukt och gulligt att glädjas åt, ingen svans som glatt viftar välkommen, ingen synbar uppskattning av en klapp eller lite kliande bakom ett öra.

Sköldpadda förstår jag mig inte heller på. Hur skapar man relation till en sådan? Ungefär lika charmig som en vandrande pinne. En sådan fick Dottern i present en gång. Den blev inte älskad, försvann fast jag minns inte hur.

Därmed har jag svaratOrsakullans uppgift för den här dagen i November-utmaningen:
Ett husdjur jag inte förstår mig på är … 

Kan förstås lägga till att jag varit sambo med husdjur som jag verkligen ansträngt mig för att bli av med. Kackerlackor. Vidriga varelser som nästan ingenting biter på. Dock hade jag viss framgång med mitt införskaffade kackerlackshotell. Utanpå det stod en tryckt slogan: "They always check in. They never check out". 
Fast alla checkade inte in.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 20, 2019

Drömmen om att bli en bättre ordbrukare

Man skulle vara bättre på att skriva.
Vara en duktigare berättare, en ordbrukare som får läsarna att häpna, fyllas av beundran och respekt.
Jag vet att vi är otroligt många som när samma dröm. Själv ville jag ju bli författare så snart jag hade blivit introducerad i böckernas värld.

Vägen dit är för de allra flesta lång och svår. Majoriteten går aldrig i mål. Visst, det finns undantag: de som hamnat på den litterära räkmackan, träffat mitt i prick hos en förlagschef eller villig sponsor, folk som förstått sig på marknadsföring och sett potentialen i manus som andra inte bedömt som blivande dundersuccéer. Fast de haft fel ...

Det finns ju skrivarkurser, tänker du kanske. Jo det gör det, absolut, men att tro att det är genvägen till en "riktig" författarkarriär är ett önsketänkande det också.
Fast någon hjälp måste det väl finnas ändå?

Jo då, det gör det, i alla fall i teorin. För om jag tittar i mina hyllor har jag rader med böcker av framgångsrika skribenter som delar med sig av sina metoder, sitt tänkande, sina knep. Se bara här:
"Att skriva: en hantverkares memoarer" (On Writing) av Stephen King.
"Så skriver du för unga" av Ylva Carlsdotter Wallin.
"Skriva kåseri" av Ingemar Unge.
"Att skriva för film" av Kjell Sundstedt.
"Så gör jag" av Bodil Malmsten.
"Att skriva för barn" av Ulf Nilsson och Anna Orring.
"Nya författarskolan" av Göran Hägg.
"Upp flyga orden" av Torkel Bratt.

Åtta böcker sprängfulla av nyttiga skrivtips. Antar jag. För jag har ju inte läst dem, med undantag för Stephen King (som bl a berättar om alla refuseringsbrev han fick innan det nappade). Det har bara blivit lite förstrött bläddrande och knappt ens det.
Hade jag läst skulle jag väl vara en långt bättre ordbrukare. Antar jag.
Fast tanken var förstås att jag skulle läsa, ta intryck, skriva ett eller annat mästerverk. Antar jag.
Ibland kommer dock verkligheten ikapp en ... medan mästerverken lyser med sin frånvaro. Eventuellt finns ändå på min lista en titel som kan locka och inspirera någon annan till stordåd?!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, november 19, 2019

En hare att springa med ända in i mål

Först i serien.
Så lyder, kort och koncist, uppdraget från Ugglan & boken för att dra ihop denna veckas tisdagstrio. Och här har jag verkligen en hel del att välja på, även om jag aldrig numera pressar mig igenom romanserier. Annat var det förr, när en ny Kitty, Cherry Ames eller Fem-bok var ett måste. Även som vuxen plöjde jag serier, i det längsta ... trots att jag inte var helt uppslukad av storyn. Gör det inte längre, livet är för kort för det.

Men låt mig nu slå ett slag för en författare som jag tycker oförtjänt har hamnat i glömska: John Updike. När jag läste "Haren springer" (Rabbit, Run) som är den första boken om försäljaren Harry "Rabbit" Angstrom blev jag fast. Harry bor i en liten stad i Pennsylvania med sin fru, äktenskapet är inte särskilt spänstigt.

Historien om Harry och hans liv innehåller en hel del sex, massor av frustration och åtskillig olycka, men också lite humor. Småstadsliv och medelklass är Harrys inramning. Den första boken, som kom 1960, följdes upp av fyra till: "Rabbit Redux", "Rabbit is Rich", "Rabbit at Rest" och "Rabbit Remembered". Det betyder att man som läsare följer huvudpersonen medan han åldras och möter nya problem i livet, som skilsmässa, föräldraskap, flera romanser och en hel del tankar kring vad det betyder att bli äldre.

Nu är det visserligen ganska länge sedan jag läste den här serien, men jag minns hur imponerad jag blev av att denne amerikanske skribent kunde få mig att förstå åtminstone något av den frustration en man kan känna när han inte längre framstår som en alfahanne ens i sina egna ögon, hur gärna han än vill intala sig själv att han är det.

Updike hade stor framgång med sina böcker, hamnade ständigt på bästsäljarlistorna och fick bl a Pulitzer-priset (som i princip alltid garanterar god läsning). Att jag gillat honom står över alla tvivel, räknar till tretton Updike-titlar i min hylla!

Författaren dog för tio år sedan, 76 år gammal. Han var väldigt produktiv, skrev ett 60-tal romaner men också barnböcker, noveller, essäer och drama. På hans cv finns också ett samarbete med ryssen Alexander Solsjenitsyn. Det gällde främst att stärka judarnas ställning i Sovjetunionen.

Haren-serien blev hans stora genombrott, men exempelvis "Häxorna i Eastwick" är kanske ett mer välkänt verk i dag. Har setts både som film och teaterpjäs (fast inte av mig, faktiskt!).

Harar använder man ju i löpgrenar för att hjälpa idrottsmän att hålla uppe farten. Den här haren springer man gärna tillsammans med, loppet ut och ända in i mål.

Två serier till bör finnas om det ska bli en trio, eller hur? Då hamnar vi på Irland, hos "Flicka med gröna ögon" (Girl With Green Eyes) av Edna
O´Brien. Vi blir bekanta med några tjejer som man får följa upp i åren, i flera engagerande romaner.

Och så sist: mästarinnan. Selma Lagerlöf och den självbiografiska trilogin "Mårbacka" som består av den efter hemmet uppkallade första delen och sedan följs av "Ett barns memoarer" och "Dagbok".

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 18, 2019

Nybakat

Bakar du allt själv, eller köper du istället?
Det är Orsakullan som frågar, i sin November-utmaning som innebär en fråga om dagen hela månaden, för oss andra bloggare att besvara.

Ack nej, jag bakar så gott som ingenting själv. Undantag är tårtor som jag gärna totar ihop till familjens födelsedagar. Det kan också bli en sockerkaka ibland. Men någon riktig bullmamma har jag aldrig varit, och eftersom man numera kan köpa väldigt gott matbröd, med stor variation, finns behovet av hembakat inte riktigt i min värld.

Lite traumatiskt är nog mitt förhållande till bakning. I skolköket brände jag kanelbullarna till svarta knorrar. Som okvalificerad "hemhjälp"  ett speciellt tvåveckorsprojekt som var en del av en utbildning jag gick som 25-åring  misslyckades jag tämligen rejält med pepparkakorna. Inte ens familjens hund ville äta dem. Fast frun i huset tuggade i sig ett par, för att vara snäll får man anta. Senare i livet fick jag mitt exemplar av "Sju sorters kakor", men den boken är verkligen inte flitigt använd.

När jag sedan flyttat utomlands och längtade efter rågbröd skred jag i alla fall till verket. Med torrjäst, som jag var totalt obekant med. Inte gillade jag att bli kletig om fingrarna heller, så jag tog lite mer mjöl. Och lite till. Och lite till ...

Ni fattar hur resultatet blev: en tung och stenhård limpa kom så småningom ut ur ugnen, ett bröd som man kunde ha mördat en oxe med redan dag två. 

Tacka vet jag nybakat från butiken eller kondiset. Bake-off är en utmärkt företeelse! Med valnötter, kanske. Eller tranbär. Rostbröd med krispig yta. Eller en maffig levain med så stora hål att smöret gömmer sig effektivt. Mums!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 17, 2019

Lysande tråd

De sitter på en lång tråd, de små led-lamporna som sprider (tidig) julstämning i både hemmiljöer och skyltfönster på stan. Trådarna kan arrangeras på olika sätt, som girlanger kanske, eller snurras ihop till något som liknar garnnystan. Fritt fram för egna initiativ!

Dekorativt blir resultatet definitivt, och TRÅD är veckans temaord i Gems Weekly Photo Challenge, så då lånar jag motivet från dekoratörerna på modebutiken Zara. Lysande kan det absolut kallas!

Copyright Klimakteriehäxan

Oaser i en vinterstad

Det har sagts förr, men det kan sägas igen: det är grått nu. Ruggigt, fuktigt, kylslaget, ofta blåsigt. Att ta en promenad är inte riktigt lockande, det är alltid mycket trevligare att vistas utomhus när solen skiner även om den nu i november snabbt drar sig tillbaka igen och mörkret kryper över oss på nytt.

Men det är just sådana dystra dagar som jag gläds så innerligt åt stadens ljuvliga, färgglada oaser. De finns som en härlig kontrast mellan svarta trädskelett och murriga husfasader.
Jag tänker på torgstånden med levande blommor. Utbudet följer årstiderna, vilket betyder att i stället för den sorts oaser som alltid fylls av palmer är våra varierande.

Så här års har tulpanerna redan krupit fram, novemberkaktusarna har sprickfärdiga knoppar i vitt, rött och rosa. Ljungen har nog snart reapris, medan amaryllisarna sträcker på sig i sina krukor om de inte redan ligger som snittblommor stolt utsträckta i sina lådor i väntan på köpare. Krysantemum finns i storlek S, M, L och XL, i olika färger dessutom. Cyklamen är vackrast när den är vit som snö, fast riktig snö längtar åtminstone inte jag efter!
Vinterstadens oaser vederkvicker våra frusna själar.


Copyright Klimakteriehäxan

lördag, november 16, 2019

En trevlig tatuering

Gick in på Ur & Penn för ett batteribyte på en gammal klocka. Framför kassan en korg med reavaror och till sådana dras förstås ofelbart mina blickar. Där ser jag då ett fynd som blir mitt för tio kronor: en fusktatuering! En falsk guldklocka och ett lika falskt guldarmband att gnugga över på armen (eller var man nu eventuellt skulle kunna tänkas placera den).

Ni känner till min inställning till tatueringar, eller hur? Jag avskyr dem, i princip utan undantag. Sörjer när jag se alla människor som kladdats ner med mörkblåa och svarta krumelurer över kroppen ända upp på halsen och ut på händerna, ofta krumelurer helt utan finess eller konstnärliga kvaliteter.

Nu kände jag plötsligt att jag stod öga mot öga med en tatuering i min smak, ja en riktigt trevlig. Eftersom det bara var att sätta saxen i och dela de två "guldsmyckena". Voilà! Två nya bokmärken, av gyllene sort!

Veckans bokmärke har sin upprinnelse hos Boklysten och vi är ett gäng som troget lördag efter lördag visat hur vi hittar tillbaka till rätt ställe i avbruten läsning. Fler bokmärken kan finnas hos Hannele, Emma, Gerd, Älskar att läsa och BP. Kanske hos fler?

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 15, 2019

Fem fredagsfrågor om mat

Visst är det ändå lite lustigt hur lätt det ibland är att lägga sig till med en ny vana? Ta det här med Fem frågor en fredag, som kommer från Elisa Matilda. För nu är det ju dags igen, och denna gång är ämnet ett som ligger åtminstone mig varmt om hjärtat: MAT.
  1. Vad äter du vid stressade tillfällen? Om stressen betyder brådska så blir det yoghurt. Om anledningen är någon sorts prestationsångest ligger godis nära.
  2. När blev du senast besviken på en måltid? Exempelvis när jag serverades någon sorts friterad sötpotatis som föll sönder som aska i munnen. Servitrisen, tillika krogens ägare, sa inte ens "ursäkta" när jag klagade. Men så har jag inte återvänt heller.
  3. Vilken mat eller livsmedel som du av någon anledning inte längre kan få saknar du? Som viktväktare valde jag bort min älskade avokado, av kaloriskäl. Fast det händer ju att jag syndar ...
  4. Vad är något säsongsbetonat du kan äta året runt? Jordgubbar, trots att de verkligen inte smakar likadant som mitt i den svenska sommaren.
  5. Vad beställer du aldrig ute för att du äter det ofta hemma? Lax, tror jag. Kan ju varieras i det egna köket i evighet, utan större ansträngning!
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, november 14, 2019

Om böcker och på bio

Torsdag eftermiddag. Då dyker den upp, helgfrågan från Mia i bokhörnan. Denna gång:
Brukar ni läsa eller titta på tidningar eller program om böcker? Vilka? 
Kollar på Babel (SVT) ibland, men långt ifrån alltid. Bokrecensioner i dagstidningarna skummar jag om än inte regelbundet. Glömmer bort att tidningen "Vi läser" finns.

Dessutom som vanligt en bonusfråga: Har du något bra filmtips?
Antar att Mia tänker något som finns på den aktuella biorepertoaren. Har förstås inte sett mer än ett fåtal, men gillade "Hasse & Tage  En kärlekshistoria". Såg även "Marianne och Leonard  Words of Love", om Leonard Cohen och hans norska kvinna, också en dokumentär kärlekshistoria men av helt annat slag, ganska sorglig faktiskt. Sorgligt dessutom att inse, att Cohen tydligen aldrig skrev när han var opåverkad av droger. Och ingen av hans böcker har jag läst!

Dock finns det en hel radda filmer just nu som lockar mig, bland dem: "Flykten från DDR", "The Best of Enemies" och, förstås, "Downton Abbey". Har dessutom en bunt osett på dvd, och sedan allt man kan titta på via diverse play-tjänster ... Oj. Det kan bli riktigt körigt. Men film är väl ändå, som det hette i reklamen en gång i tiden, bäst på bio?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Upptäckte just att en kanonfilm sänds på SVT2 nu ikväll: den isländska "Bland män och får". Ligger också på SVT Play här! Kan ses i två veckor framöver.

onsdag, november 13, 2019

Aktivitet

Kallar jag mig själv för en aktiv person?
Det är Orsakullan som undrar. Hon har en bloggutmaning på g, som går ut på att hon ställer en fråga per dag och väntar sig rimligen några svar på den. I dag får hon det av mig i alla fall. Och jag antar att hon först och främst avser fysisk aktivitet?!

Vad beträffar etiketten "aktiv" så förtjänar jag den av och till. Kan nog kallas för periodare, och en tämligen väderberoende periodare dessutom. Men jag försöker promenera en hel del. Det kan bli 10 000 steg vissa dagar. Cykeln tar jag dock alltmera sällan. Två gånger i veckan spelar jag pingis och så har vi löst "inträdesbiljett" till det gym som bostadsföreningen har.

Gymmet ligger i källaren i vårt hus och jag har varit där förr, men nu var det länge sedan. Kommer ofta fram till att det är väldigt långt och krångligt att ta sig dit. Först måste jag ju ta på mig lämpliga kläder. Sedan öppna ytterdörren. Åka hissen tre våningar ner. Och så gå minst femton meter i korridoren fram till dörren bakom vilken motionscyklar, step-maskiner, vikter och roddapparater gömmer sig ...

Ni fattar att det inte är alldeles enkelt, det där med aktivitet, eller hur? Skulle det handla om aktiviteter som blandar in hjärnan ser svaret lite annorlunda ut, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Mina fåglar förökar sig

Ni fattar ju direkt: inte kunde jag motstå denna ljuvliga vintermugg.
Domherrar på grenarna i ett träd med någon sorts röda frukter.
Inte måste man ha pippi på fåglar (som jag) för att bli förtjust?

Två domherremuggar ska nu beredas plats i köksskåpet. Det SKA gå ...
Och jag ger dem nummer 86 i min serie Pippi på fåglar. Som förmodligen aldrig tar slut. Fåglar brukar kläcka sina ägg på våren, men mina struntar totalt i årstid. De förökar sig lite när som helst. Men flyga, det kan de inte.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Vill du också ha muggen Agaton? Finns hos Hemtex, 40 kronor styck. Gardiner och servetter i samma mönster men där lyckades jag hejda mig.

tisdag, november 12, 2019

Smakprov på Europa

När temat för tisdagstrion denna vecka är EUROPA RUNT  försöker jag vara lite originell och undviker de anglosachsiska författarna och deras verk.

Så med hälsning till Ugglan & boken och alla er andra tänkte jag peka på smakprov från ett Europa som inte talar engelska:

José Saramago, portugisen som debuterade vid väldigt mogen ålder (60) och likväl hann ta hem ett Nobelpris. Läs "Alla namnen", den gillade jag!

Peter Høeg är dansk och kommer ut med sina romaner med stora mellanrum, den senaste ("Genom dina ögon") publicerades nyss. Den av hans jag gillat bäst är "Kvinnan och apan".

Och så då polska Olga Tokarczuk som om en knapp månad tar emot sitt Nobelpris. Jag har hört "Styr din plog över de dödas ben" (märkligaste boktiteln på länge!) som radioföljetong och det är en originell historia, lite Torgny Lindgrensk, tycker jag. Tyvärr ingen kanonöversättning och inläsningen ger jag inte heller högsta betyg, men lyssningen har funkat bra på promenader och bussturer. Har inte hört särskilt många historier skrivna av polacker tidigare, vad jag kan minnas.

Därmed kom vi förvisso inte Europa runt. Det dräller av skickliga författare i fler länder, ta bara Norge! Men de får väl komma med på någon annan karta över litterära smakprov.
Kompletterar med en annorlunda "bokhylla" i alla fall, en svensk!

"Bokskåp" av Lars Malm, vars verk ställs ut just nu hos
Konsthantverkarna på Götgatan i Stockholm. 
Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 11, 2019

Ett äkta i-landsproblem

Ibland slås man av en tanke som kan förefalla väldigt långsökt och udda. Som denna:
Varför gör man plötsligt skor med tjocka VITA sulor? Det är nämligen ganska vanligt numera. Att de eventuellt syns bra om man är ute och går i mörker tror jag inte alls är anledningen. Snarare handlar det om att sälja mer skor, och då kanske vit sula säljer bättre än svart, vad vet jag.

När jag städar min skohylla visar det sig i alla fall att jag har inte mindre än tre par vitsulade, rejäla skodon, som gjorda för promenader i ur och skur.
Det är uppenbarligen också så jag använt dem. Vilket satt sina spår.

De en gång så lysande kritvita, moderiktiga sulorna är verkligen inte snygga längre. Eftersom de är smutsiga.
Så nu har jag stått med diskmedel, svamp och borste för att få dem vita igen.
Snacka om i-landsproblem. Det finns ju folk som inte har några skor alls.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Mer för den modeintresserade här!

söndag, november 10, 2019

När budskapet är lite oklart ...

En god svensk gör som det står på skylten, brukar det heta. Vilket väl kan uttydas som att hen läser, tar in budskapet och sedan lyder. Men alla skyltar har inte glasklara budskap, åtminstone inte så klara att jag förstår dem. Mitt bidrag till denna Skyltsöndag är exempel på det. Båda bilderna fotograferade i området vid Slussen.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, november 09, 2019

Med nål och tråd

Det är förunderligt vad vissa människor kan åstadkomma med en bit tyg, nål och tråd.
Se bara på dessa fantastiska konstverk, signerade Linda Lasson.

På sin hemsida beskriver hon sin textilkonst så här:
-Jag använder mig av en egen teknik – med fria stygn i olika riktningar, med olika täthet och längd, ibland i lager på lager för tredimensionell effekt.  
-Svart sytråd på armeringsväv är grunden, men jag experimenterar även med andra material och tekniker.

Hon skulle kunna lägga till något om hur noggrann hon måste vara när hon syr alla de där stygnen, och om hur otroligt lång tid det måste ta att få ett arbete klart. Vi "vanliga" handarbeterskor vet hur mycket jobb även enklare skapelser tar!

Jag står som fastnaglad framför landskapsbilderna hon skapat, landskap som för med sig en hälsning från Norrland. Tråd i andra färger än svart gör bilderna djupare, ännu vackrare. VILL HA! skriker hela min kropp.

Men jag ska nog nöja mig med att titta. Fast drömma går ju alltid och är dessutom gratis.
Verken finns på Galleri Helle Knudsen i Enskede, där jag gärna tittar in. Vernissage i dag, lördag.



Copyright Klimakteriehäxan