torsdag, december 08, 2016

Honom måste man ju tro på!

Plötsligt stod han bara där. Luvan en aning snett, näsan möjligen i rödaste laget för att det ska betraktas som riktigt hälsosamt. Den gröna dräkten verkar vara designad för att tåla snö, fast snö har vi ingen.
Men vi har tomte.
Så klart man tror på honom!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 06, 2016

Tisdagstema UPPLYST

Kungsträdgården
Kungsgatan
Mörka dagar avlöser varandra nu. Vilken tur då, att det finns så många ljuspunkter omkring oss!
Uppfinningen LED-lampa har gjort Stockholm mycket ljusare, för trots att det finns ofantligt många ställen som nästan klätts in i ljusslingor är strömförbrukningen behärskad.
Rudolf - efterlyst!

Det finns till och med förslag på hur man på bästa sätt passerar de läckraste belysningsplatserna  man kan få en karta över ljuspromenaden i centrala huvudstaden! Går du hela tar det en timme. Julbelysningsprojektet är ett av de största i Europa och lamporna är tända till och med 13 januari.

En gata som i mitt tycke ser riktigt häftig ut är Kungsgatan. Broarna över det hårt trafikerade stråket är en härlig syn som får de klassiska Kungstornen att blekna en aning.

Men en ljusbärare saknar jag. Rudolf med röda mulen dök upp på en balkong på Ringvägen för ett par år sedan. I fjol hade han flyttat till Götgatan. Fast i år har jag inte sett honom, trots att jag letat. Rudolf, var håller du hus nu för tiden?

När tisdagstemat är UPPLYST hade jag så gärna velat ha ett nytt foto på den fina renen med röda mulen. Vet du vart han tagit vägen blir jag glad över att få veta!

Andra upplysta företeelser hittar du med hjälp av den här länken.

Nybroplan
Biblioteksgatan
Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 05, 2016

Tematrio i flygande fläng

Bokbloggaren Lyran skickar ständigt nya signaler till andra bokvänner med "utmaningar". Så här skriver hon i dag när det ska handla om en "tematrio"
Undrar om det här temat kommer att vara svårare för er än det var för mig? Jag hade i alla fall en hel del fågel-böcker i mina hyllor. Berätta om tre böcker vars titel innehåller referenser till en fågel eller en flygande insekt!

Jag  som har pippi på fåglar  kommer i flygande fläng att tänka på tre titlar, alla är på engelska, alla har ett ganska stort antal år på nacken, alla är synnerligen läsvärda och sinsemellan otroligt olika. Dock är alla författarna från USA.


"I Know Why the Caged Bird Sings" (Jag vet varför burfågeln sjunger) av Maya Angelou är första delen i hennes självbiografiska serie om en fattig uppväxt i amerikanska Södern. Det hann bli sju delar innan hon avled 2014. Då hade hon publicerat mycket poesi och essäer dessutom.

"To Kill A Mocking Bird" tappade sin fågelanknytning när den på svenska döptes till "Dödssynden". Det var Harper Lees enda bok i femtiofem år innan uppföljaren, som i själva verket skrevs först, publicerades. "Go Set A Watchman" (Ställ ut en väktare) hette den och den står än så länge oläst i min hylla.

"Still Life With Woodpecker" (Stilleben med hackspett) av Tom Robbins hade jag stort utbyte av när den var ny på tidiga 80-talet. Glömmer aldrig passagen i vilken det beskrivs hur ljuvligt det är att kissa i det fria. Härlig galenskap i kul förpackning! Se bara vilket underbart omslag! Visst inbjuder det till närmare bekantskap?

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, december 04, 2016

Bästa vinterboken

Berätta om den bästa vinterboken!
Så lyder uppmaningen från Lyran denna gång. Det var ingen enkel uppgift!

Men en av alla de som står för den svenska deckarvågen, "nordic crime", förtjänar att nämnas. Jag tänker på Åsa Larsson som debuterade 2003 med "Solstorm". Den utspelar sig i Kiruna på vintern och är den första boken med Rebecka Martinsson som huvudfigur. Den har sålts i 350 000 exemplar!

Det snöar ofta i Larssons berättelser, som blivit ganska många med tiden. Alltid i eller nära Kiruna dessutom.
Men som vanligt när man ska välja "bäst av" är det ett vanskligt uppdrag. Kolla vad andra bokvänner valt att ge guldmedaljen till!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 03, 2016

Glöd som aldrig slocknar

Ibland kallas den för våreld. Fram i september heter den höstglöd. Men den finns året om, den där snälla krukväxten som tål nästan vad som helst tills den en dag blommat klart. Och då får den oftast ingen nåd. Den åker ut.

Det handlar om den vanligaste varianten av kalanchoe, en familj fetbladsväxter med ungefär 125 familjemedlemmar varav hälften har sitt ursprung i Madagaskar. De har olika bladformer, olika blomställningar och förstås olika färger. Dessutom finns numera en variant vars blommor ser ut nästan som små rosor (då heter de calandiva).

Gemensamt för dem alla är att de är överkomliga i pris. Vi behandlar dem därefter: slit och släng. Vilket faktiskt är lite dumt, eftersom de dels kan bli ståtliga gröna plantor som försvarar sin plats även utan blommor, men också för att de visst kan tänkas blomma om.

Idag har jag bredvid mig en rosa höstglöd som var väldigt nära att åka ut i soporna, nu när julstjärnor och tulpaner kräver plats. Men hoppsan! den är ju full i knopp! Lägg därtill att jag alltid brukar plantera ut våreldarna på balkongen när det drar ihop sig till sommar. Sedan blommar de på nytt i flera månader, så himla snällt!

Och jag lovar ingenting bestämt, men nog kan det tänkas att ett eller annat rödblommigt exemplar får komma hem endera dagen, då förmodligen under namnet "julglöd". Kärt barn, ni vet.

Dock har jag nu skaffat en kusin från kalanchoe-släkten som jag inte lyckas identifiera trots träget googlande. Snygg, kraftig bladrosett som skickat upp en intressant stängel med massor av små knoppar som jag hoppas tänker slå ut. En fin siluett mot den vita väggen.
Men vad heter den? Vet någon?

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 02, 2016

Decembersol

Det där var förstås i går. Idag grå himmel, lätt snö. 
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 01, 2016

Med granen på taket


Nu är vi inne i december. Har du svepts med av den tidiga julhetsen? Redan köpt gran, kanske rent av klätt den?
Hos oss kommer den inte in förrän den 23. Men då behandlar vi den snällt, med ny snittyta på stammen och socker i vattnet om årets granförsäljare ivrar för det. Andra säger blomgödning. Vilket råd man än lyder barrar den ...

Men så är det det där med transporten. Visst, det kan vara en sport att bära hem den, enklare nu när de levereras i nät. Men man måste ändå vara två så vitt inte det handlar om en dvärgvariant förstås. Allra enklast är det att ta den med bil. Inuti, kanske, men ännu hellre på taket (för de där barren, de kollar inte almanackan innan de börjar släppa taget).

I år kan man rent av minnas den där hemkörningen med hjälp av nytt pynt. Jag kan ju inte låta bli att kolla julprylar fast jag redan har mer än någon kan behöva. Så hittade jag den lilla glittriga folkvagnen (?) med granen på taket! Hos Hemtex, för 69 kronor.
Visst är den söt?! Nej, jag köpte inte.
Och ja, vi tar nog bilen när granen ska hem.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 30, 2016

Skatt eller skräp?

Hur många spritpennor i regnbågens alla färger, plus ytterligare hundra kulörer, kan en ängslig mamma skaffa till sina barn för att inget ska stå i vägen för deras kreativitet? Och vaxkritorna som ligger i gamla glassburkar är oräkneliga.

Kan den vandrande pinnen verkligen ha trivts i sitt lilla plastakvarium (ja han var inte vårt husdjur särskilt länge)? Varför är lådan med cernitlera aldrig öppnad? Förpackningen med gnuggbokstäver är också intakt. Och oändligt många sidor i målarböcker och ritblock är tomma.

Jag har rivit ut saker ur ett skåp och ser allt detta (och mycket mer) komma ut i ljuset. Rester från barndomen, den som våra unga vuxna de facto lade bakom sig för ganska länge sedan. Men varför har jag bara låtit det ligga, stuvat in ytterligare nån pryl i den redan så fulla hyllan?

Svaret på den frågan har jag inte. Men jag har i alla fall burit ut en stor kasse. Var på väg till återvinningshyllan i grovsoprummet. Allt för de kreativa ungarnas skull ... för det kan ju handla om en skatt, för rätt person, även om det för mig är skräp i dag. Fast det gick enklare än så: vi har ett dagis i huset och på väg till soprummet knackade jag på. Ville de möjligen ...? JA! Hela påsen togs emot, med öppna armar!

Förresten så hittade jag tre av mina gamla glasögon också. Dem ska man kunna lämna in för återanvändning via flera optikerkedjor, som tar ur glasen och kombinerar dem efter behov till folk i länder där inte alla har råd att köpa egna.
Allt som kan återvinnas bör återvinnas!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, november 29, 2016

Tisdagstema ÅLDRAD


När blir något gammalt? När blir någon gammal? Vad är det absoluta kriteriet på åldrad? Måste det nödvändigtvis vara negativt?
Veckans tisdagstema ger anledning att fundera på det.

I dagens tidning läser jag att den sista levande människan som fötts på 1800-talet fyller 117 år. Ett svårslaget rekord som man når genom att 1/leva utan man 2/äta två råa ägg om dagen och 3/dricka en slurk konjak dessutom. Vilket berättar att så gammal blir alltså inte jag, som är gift, avskyr konjak och svårligen kan tänka mig de där råa frukostäggen.

Emma Morano i Italien, det är tanten med rekordet, är utan tvekan åldrad. Men så finns det företeelser som aldrig går ur tiden. De finns i musikens och litteraturens värld, till exempel. En annan "födelsedag" påminns vi om, nu med hjälp av Google som gjort en doodle (se nedan) för Louisa May Alcott. Hon föddes idag för 184 år sedan.

Alcott skrev redan på 1860-talet en bok som blivit en superklassiker, obligatorisk läsning i amerikanska skolor dessutom. "Little Women" heter den, "Unga kvinnor" på svenska, och hon skrev den på bara tio veckor! Handlar om fyra systrar och deras väg från att vara barn till att bli vuxna kvinnor. Den har naturligtvis blivit film också.

I mitt svenska läroverk pekades aldrig den här boken ut som något man borde läsa. Men när jag så småningom kom att bo i USA sammanföll det med sällskapsspelet Trivial Pursuits storhetstid. Och på området "kultur", som jag gärna valde, dök ideligen frågor upp om Alcott och hennes verk. Jag tröttnade på att sakna svaren, köpte "Little Women" i pocket  och blev förtjust!

Därmed kan det anses bevisat att åldrade historier ska man inte fnysa åt, hellre bekanta sig med dem och bilda sig en alldeles egen uppfattning.

Sophie Diao gjorde Googles doodle om Louisa May Alcott.
Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 28, 2016

Bäst om Förintelsen

Berätta om den bästa bok ni läst eller den bästa film/TV-serie ni sett, som skildrar Förintelsen.
Så löd påbudet från Lyran i fredags och jag är sen på den bollen också.

Men oj så mycket man läst om Förintelsen! Jag tror att de första skildringarna som kan ha hamnat i mina händer var skrivna av Leon Uris. Jag tänker på "Mila 18", som utspelade sig mest i Warszawas ghetto (om jag nu minns rätt). Jag var verkligen inte gammal, läste nog texten som någon sorts spännande kriminalhistoria utan att riktigt förstå allvaret, att det faktiskt hade hänt på riktigt om än Uris hade gett det sin egen inramning. 

Leon Uris, som var av judisk börd, blev också kritiserad för att ha tagit genvägar som passade hans historia, men faktum är att han gjorde omfattande research och bakgrundsintervjuer innan han skrev. Ändå vet jag inte om jag skulle våga mig på en omläsning ...

Anne Franks dagbok blev ju ett måste, och sedan (på 90-talet) fick två andra unga flickor liv genom Annika Thors serie som började med "En ö i havet", alla fyra delarna väldigt läsvärda. De judiska flickorna hamnade på svenska Västkusten medan föräldrarna satt fast i Wien. Det kallas för ungdomsböcker men är utmärkt läsning också för alldeles fullvuxna.


Sedan har böckerna om Förintelsen blivit väldigt många, stundtals så att jag känt att jag kanske inte orkar en enda till, i alla fall inte på väldigt länge.
Men eftersom det nu handlar om att välja en bok eller film väljer jag en historia  som bara har ett par år på nacken: "Jag heter inte Miriam" av Majgull Axelsson. Tror inte att jag innan jag läste den hade fattat hur många romer som drabbats. Nu vet jag. Och ryser, igen, över de obegripliga grymheter som utspelade sig.

Om jag ska välja en film också blir det en som bygger på en bok: "The Reader" (Högläsaren) av Bernhard Schlink. Utspelar sig efter krigsslutet, ger ett helt eget perspektiv!

Egentligen passar omdömet "bäst" inte alls in i sammanhanget, men vi vet ju vad vi menar! Via Lyran ser du andra rekommendationer. Kanske hittar du något nytt du bara MÅSTE läsa?

Copyright Klimakteriehäxan

Nu blommar det!


Alltid lika kul att vandra bland arrangerade buketter, hundratusentals snittblommor och enorma mängder plantor som i Ulriksdals slottsträdgård. Tänk att kunna slösa med amaryllisar och tulpaner, anemoner, järnek och murgröneslingor för att sätta ihop blomgrupper som nästan ger betraktaren lyckotårar i ögonvrån!

Vi vanliga blomstervänner får ut stor glädje av att bara titta. Sedan går vi hem med ett par krukor från reahyllan (det kan vara fynd!), en eller annan poinsettia/julstjärna som förstås är ett måste  vit i advent och röd först till jul om jag får bestämma. Många köper amaryllislökar, för 160 kronor styck. Hyacinterna har också en strykande åtgång, fast jag har redan köpt ett gäng på Ica, till det humana priset 10 kronor.

Otaliga är skönheterna som slåss om att vara den allra vackraste, och det är helt omöjligt att kora en vinnare. Men håll med om att den ljust aprikosa amaryllisen är en sann njutning för ögat!








Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 27, 2016

Nicaragua – också ett öde ...


Det har varit val i Amerika.
Nej, jag menar inte DET valet. Men ett annat, också mycket viktigt. I Centralamerika. Nicaraguas 6 miljoner invånare har utsett president, i skuggan av kampen om Vita Huset i Washington DC. 
Det är egentligen en skrämmande historia.

Första gången jag kom till Nicaragua var Anastasio Somoza fortfarande landets diktator. Folk hade det svårt så snart man kom en liten bit bort från området där de fina villorna låg, där det fanns både luftkonditionering och en och annan swimmingpool. Jag arbetade för FN:s barnfond Unicef som förväntades hjälpa i skolor och med sjukvård. Behoven var enorma. Ungar som, förmodligen med risk för livet, samlade enstaka riskorn som trillat ur säckar på flygplatsen gjorde ett oförglömligt intryck.

På marknaden i Masaya kunde jag mellan hängmattor och rottingstolar efter stort hemlighetsmakeri köpa skivan med Carlos Mejia Godoys bondemässa, en vara som inte fick synas – det var revolutionär musik och därmed förbjuden …
Men att ha kontakt med befolkningen var inte enkelt, eftersom alla tydligt var rädda. Kanske var jag bara en ”gringa” som fungerade som ”oreja” – alltså (troligast) från USA och en spion som skvallrade uppåt?

Augusto Sandino
Så hände något. Sandinisterna, FSLN, fick mer kraft. Hotet mot Somoza växte. Gerillakriget växte också. Sandinisterna kände folkets vrede i ryggen, blev ännu djärvare, ännu starkare. Diktatorn tvingades i landsflykt. Den 19 juli 1979 firade Sandinisterna segern.

Det var en fantastisk dag. Hela Centralamerika levde med under sluttimmarna. Bernarda, kvinnan som städade i huset där jag bodde i Guatemala city, svabbade golv med en liten transistorradio fastklämd mellan huvud och axel, missade ingen detalj i utvecklingen. Hon var bara ett exempel på det enorma engagemanget som gick över i ett stort jubel: ”Patria libre o morir” – Ett fritt fosterland eller döden – hade blivit ett ytterst konkret slagord.

"Revolutionär musik" - Carlos Mejia Godoy y
los de Palacagüina.
Medan t-tröjor med Augusto Sandinos porträtt och hemsydda scarfer i rött och svart (naturligtvis har jag en!) spreds över hela den solidariska kontinenten bildades en regering ledd av Daniel Ortega. Vid hans sida fanns karismatiska personer av olika slag, besjälade av Revolutionen: poeten och jesuitprästen Ernesto Cardenal, den vackra Lea Guido som, uniformsklädd, elegant kunde ge intervjuer på en rad språk efter sin europeiska internattid. Där fanns den terrierlike Tomas Borges, vid sidan av den mer sävlige Sergio Ramirez. För att inte tala om Moises Hasan som trivdes så bra på lyxhotellet i huvudstadens utkant (där regeringen inledde sitt arbete) att han bodde kvar där.

Euforin gick nästan att ta på när jag som en av de allra första besökarna utifrån kom till Managua i ett privatplan utlånat av Costa Ricas president. Vi träffade de färska ministrarna, vi såg deras stolthet och deras följares alldeles äkta glädje. Det var historia!

Men visst fanns det anledningar till oro. Ett korrupt samhälle kan inte bli juste över en natt. Det fanns också en viss skepsis till de nya makthavarna. Gick de att lita på eller skulle de sko sig själva medan alla landets barfotabarn fick fortsätta som förut? 

Bara veckor efter Sandinisternas triumf bjöds representanter för de centralamerikanska regeringarna till en konferens i Panama City och jag var där. Fast den nicaraguanska delegationen syntes inte till. Det visade sig att i lyckan över att ha fått traktamente hade dessa utvalda personer kastat sig ut på shopping i stället för att sitta på möten och tala allvar – mänskligt, men inte bra.

Det där intresset för shopping fanns också i familjen Ortega, skulle det visa sig. Irritationen blev stor och Daniel Ortega fick några år senare svårt att förklara för medborgarna hur hela familjen åkt till Miami och köpt designersolglasögon för tusentals dollar ...

Sverige vaknade tidigt och ville direkt ge stöd åt den nya demokratiska regimen.  En kampanj ledde till att skolor i glesbygden fick lampor. Ett annat projekt gick ut på att lära ut svensk folkbokföring – jag såg arbetet, då som korrespondent för Sveriges Television. Man inrättade också riksrevision efter svensk modell. Biståndsmiljonerna rullade in i landets statskassa i trettio år.
Och 1984 gjorde Olof Palme officiellt besök i Nicaragua, applåderad, hyllad, omkramad.

Mellan 1990 och 2006 hamnade Sandinisterna i opposition, men 2006 vann de valet igen och Ortega blev än en gång president. 
Inför årets val hade en hel del i det politiska systemet ändrats. En ny lag tillåter nu presidenten att sitta på livstid. Enligt latinamerikanska källor lider Ortega av en autoimmun sjukdom som skulle kunna avkorta hans egen tid vid makten. Men han har utsett sin fru Rosario Murillo till vicepresident och möjlig politisk arvtagare. Familjens barn är centralt placerade på viktiga medieföretag och i oljebranschen. Vad många tycker sig se är en ny sorts diktatur, en familjedynasti, som byggs upp.

Jo, Daniel Ortega vann det där valet för ett par veckor sedan, även om det knappt synts i svenska medier. Han uppges ha fått 70 procent av rösterna, men oppositionen manade till röstskolk och kallar det för en fars. Utländska observatörer tilläts inte.

Den en gång unge, idealistiske Daniel som talade varmt om demokrati och gärna reciterade egna poem medan han körde fingrarna genom sitt ostyriga hår har blivit en man som tagit järngrepp om makten och uppenbarligen inte tänker släppa den ifrån sig. 

Vad skulle Augusto Sandino ha tyckt om det? Flera av medlemmarna i den jublande, revolutionära regeringen av årgång 1979 har för länge sedan tagit officiellt och högljutt avstånd från Ortega, som kanske glömt bort Palmes vänbesök och säkert förträngt att han en gång läste dikt för ett svenskt tv-team i baksätet på en jeep som studsade fram på en gropig gata i Managua.


Inte anade jag då att han ville bli enväldig. Och skulle lyckas med det. Nu verkar målet vara uppnått.

Copyright Klimakteriehäxan 
Foton från Nicaragua Rauli Virtanen

En kortare version av denna text kan du läsa här - och då har du också chansen att se ett avsnitt ur ett mer än trettio år gammalt nyhetsinslag från Palmes besök i Nicaragua.

lördag, november 26, 2016

Om en 60-åring

Du såg kanske också gårdagskvällens långa jubileumssändning kring Sveriges Televisions 60-årsdag?
Det har hänt mycket med tv:n och tittarna sedan starten.
På Nyfiken Grå hittar du lite funderingar kring detta!

Copyright Klimakteriehäxan
Foto SVT

fredag, november 25, 2016

En svart dag med röda prislappar

I dag är fredagen svart. Svart som i Black Friday. Men med röda prislappar för den som vill passa på att shoppa lite billigare än härom dagen.

Jag funderade kring denna nya "dag" i en krönika på News55 i fjol 
 men den är faktiskt precis lika aktuell i dag! Och dessutom får du förklaringen till varför dagen just är svart!

Visst är det svart därute ... även om Stureplan, där många shoppar loss, är väldigt upplyst.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, november 24, 2016

Inför ett 60-årskalas

En hyggligt pigg 59-åring förbereder sig som bäst för ett hejdundrande 60-årskalas. 
Det är förstås Sveriges Television jag tänker på.
Svenskarna har konsumerat rörliga bilder med ljud från SVT i sex decennier. I 46 av de åren har jag varit med.

Mycket har hänt sedan hösten 1970 när jag för första gången gick in genom portarna till Det Stora Huset på Gärdet i Stockholm. Somt har du som tittat märkt, somt har du inte tänkt på. En del har du gillat, men du har också blivit arg och slängt dig på luren till ”Klagomuren” ... 

Många tillbakablickar på SVT blir det så här kring 60-årsdagen. En av dem står jag för, och du hittar hela texten på News55. Kul om du läser, kommenterar och extra roligt om du delar vidare!

Copyright Klimakteriehäxan