söndag, januari 22, 2017

När man får oväntat besök – bjud på ost och kaviar!

Vi fick besök när vi inte var hemma. Oväntat besök. Små små bajskorvar visade att det hade varit kalas av samma typ som i filmen "Brakfesten" ni vet, där stolarna vid matbordet bytts ut mot toalettstolar. Möss gör uppenbarligen också så att de äter och skiter på samma ställe.

Storstädning fick det bli, förstås. Ett väldigt skrubbande där det var uppenbart att kalaset hade pågått. Och sedan gällde det: hur blir man av med dem? Hörde en förståsigpåare på tv som konstaterade att förvintern 2016 var en tid när många hade musproblem men att man kunde trösta sig med att när snön lagt sig skulle de små liven inte hitta in igen.

Nähä. Men det är ju ingen snö! Så det expertrådet gick ju inte att lita på. Det fick bli en utflykt till närmsta Clas Ohlson för inköp av elektronisk musskrämmare, en mojäng som påstås skicka ut för människan ohörbara ljud som mössen skyr. Två stycken pluggade jag in, och tack och lov, de hördes inte!

Fast mer erfarna råttjägare sa att det enda raka, det är att gillra fällor. Sagt och gjort. Dock var det inte bara, som jag trodde, att sätta dit en liten ostbit och sedan vänta.
Nej, sa grannen som jag litar på i alla sådana här frågor, du ska klämma ut lite kaviar på osten också, det kan dom helt enkelt inte motstå!

När vi lämnade huset tog grannen över jakten. Två möss fastnade, på betet med kombinationen ost och Kalles kaviar så vitt jag förstår.
Hade de inte nöjt sig med bara en bit grevé?

Ja inte vet jag vad som verkligen är mums för möss. Tack och lov verkar de i alla fall hålla sig utomhus nu. Och där lär de väl varken få ost eller kaviar, så jag hoppas att de inte kommer in i hopp om mera godis ... förresten borde man kanske prova den där kombon alldeles själv? Även om det låter lite knepigt.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, januari 21, 2017

Kram!

Det är kramens dag i dag, visar det sig.
hemsidan för temadagen står följande: "Dagen firas för att uppmärksamma kramen och dess betydelse och för att vi ska få en chans att kramas lite extra. Du kan t ex hyra dig en björndräkt och gå till närmsta köpcentrum och krama alla som går förbi. Om du inte vill göra det så kan du alltid krama alla i din närhet en extra gång."

Jag säger bara OJ. Och är inte odelat entusiastisk. Hyra en björndräkt??? Visst har man hört talas om björnkramar, men ändå ...
Skrev om kramandet på sajten Nyfiken Grå i höstas. Det kan ha gått dig förbi. Men att reparera skadan är enkelt!
Läs texten här!

Copyright Klimakteriehäxan

Läsning för dig – och för en president

Lyran bjuder på en ny utmaning. Hon skriver så här:
Det är helt enkelt så att jag inte är jätteförtjust i tegelstenar. 230 sidor är perfekt för mig. Men, det finns ju undantag, det finns böcker som jag faktiskt inte vill ska ta slut. Berätta om den bästa tegelsten du läst! Begreppet tegelsten är lite flytande, men kanske passar det böcker som omfattar mer än ungefär 500 sidor.

Jag håller helt och fullt med: alldeles för många författare tillåts numera breda ut sig i all oändlighet på sida efter sida, trots att deras story verkligen inte tål det. Men det finns undantag, som sagt. Och en verklig favorit har jag: "USA" (The US Trilogy) av John Dos Passos (1896-1970), utgiven i en volym redan 1938. En riktig tjockis!

Dos Passos var en av "grabbarna" i gänget kring Hemingway men polaren Ernest kom att bli mer känd i breda kretsar. Vilket absolut inte betyder att han var bättre! Faktum är att jag rätt som det är tänker att "USA" är det bästa jag någonsin läst, över huvud taget.

Man får en historielektion. Man får lära känna verkliga personer, porträttet av Isadora Duncan är ett mästerverk på få sidor, ett av många. Dessutom bjuds läsaren på tidsmarkörer som schlagertexter och tidningsrubriker, äkta vara. Och så den fiktiva historien om ett antal huvudpersoner som kommer in i och går ut ur texten.

Helt fantastiskt är det att skiljas från en av dem på, låt oss säga, sidan 213 i del 1 för att samma person sedan dyker upp på sidan 29 i del 2 och man är helt med på noterna! 
Väl genom alla tre delarna har man fått en läsupplevelse som går utanpå det mesta. Fast det tar tid, det gör det.

Jag tror att det hade varit väldigt bra om Donald J. Trump hade läst den här tegelstenen. Det skulle ha varit direkt nyttigt för honom, som (ursäkta) förefaller mig tämligen historielös, även om han sedan i går har nummer 45 i raden av presidenter i USA. Undrar hur Dos Passos skulle ha skildrat honom?

Copyright Klimakteriehäxan


PS Det här med tegelstenar tycker jag f ö är ett rent fysiskt problem också. De är både tunga och otympliga, t o m när de är i pocketformat.

fredag, januari 20, 2017

Helgfrågan – om böcker

Ny bloggarutmaning har sett dagens ljus: Helgfrågan, med rötterna i Mias bokhörna. Och Mia går ut lite löst, undrar hur läsplanerna för helgen ser ut?

Ovanligt lätt att svara på. Jag ska läsa ut "Björnstad" av Fredrik Backman. Så annorlunda mot hans tidigare! Har läst tre av de fyra han gett ut och kände efter "Britt-Marie bor inte här" att han upprepade sig själv och att vi nog inte skulle ha så mycket mer med varandra att göra han och jag.

Så kom då den senaste, hans femte, "Björnstad", och Dottern önskade sig den i julklapp. Hon är stort Backman-fan, började med att följa hans blogg för riktigt länge sedan. 

Naturligtvis låg boken under granen och väntade på henne. Innan dess hade jag sett den hyllas hur många gånger som helst. "Årets bästa bok" sa folk. Och jag tänkte att dom tog väl i i överkant.

Möjligen kommer jag inte att placera den i den absoluta toppen på min lista över lästa titlar, men bra är den. Dessutom direkt plågsam stundtals. 
Dottern sträckläste den, Maken likaså. Själv har jag tagit lite mer tid på mig, men innan helgen är över är den utläst, lovar! 

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, januari 19, 2017

Efterlängtad vän är tillbaka

Det är nu de behövs. Det är nu de står för hopp. Det är nu de finns nästan överallt.
Tulpanerna.
Visst har det hänt samma sak med dem som med andra företeelser som varit fast knutna till vissa tider: gränserna luckras upp, som med julsakerna, och semlorna ni vet ... de som numera dyker upp till och med före nyår!

Men att tulpaner är tillgängliga på andra tider än vårvintern kan väl bara uppfattas som positivt. Inget kaloripåslag som med semlorna, ingen uttröttningsrisk som med julbelysningen. Fast det är så här i januari som de verkligen känns som gamla efterlängtade vänner det är ljuvligt att återse, efter en lång tid åtskilda.

I många många år har jag sagt att jag skulle vilja åka till Holland och se deras enorma tulpanodlingar med egna ögon, men det verkar aldrig bli av. Får kanske nöja mig med Ulriksdals slottsträdgårds tulpanland, under tak. Kommer nog att vara ännu mer imponerande om någon liten vecka. Och det är ok, jag åker gärna dit igen!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, januari 17, 2017

Tre öden jag inte glömmer


Berätta om böcker/texter som har någon mjuk sak i titeln!
Så lyder påbudet från Lyran som denna gång vill ha en triss, i ess får man förmoda ...

Då väljer jag tre sinsemellan väldigt olika böcker med ett par gemensamma nämnare: det finns ett djur i titeln. Och så är huvudpersonerna i historierna väldigt ensamma och utsatta människor, vars öden man omöjligt kan bli oberörd av.

Först "Fjärilseffekten" av Karin Alvtegen. Det kan tyckas låta lite gulligt, men det är en sorgens fjäril vars mjuka vingar finns på omslaget. Om kvinnan som drabbas av den sjukdom som är en av de allra grymmaste: ALS, Amyotrofisk Lateral Skleros. Kroppen dör bit för bit medan hjärnan lever som förr tills slutet kommer, vanligtvis när andningen blir för tung.

"Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" (The Curious Incident of the Dog in the Nighttime) har skrivits av britten Mark Haddon och handlar om en pojke som har autism. Läsaren får märklig inblick i hur livet kan te sig när till synes vardagliga ting förvandlas till hot och all sorts kroppskontakt är otäck. Romanen har översatts till scenen och spelats på teater både i Sverige och internationellt. Att jag läste den berodde på omslaget, otäckt men fascinerande.

"Kvinnan som mötte en hund" var en gång Elsie Johanssons debutroman (hon hade publicerats som poet tidigare). Det här är verkligen inte heller någon feelgood-berättelse men boken är svårt att lägga ifrån sig och har man väl läst om hur Vera försöker klara isoleringen som en sjukskrivning medför glömmer man det inte.
Inte den heller, alltså. Tre starka öden att ta till sig.

Copyright Klimakteriehäxan

Sant om lögnare – LÄMPLIGT att ta till sig


Jag har alltid påstått att jag inte kan ljuga. Och för att inte råka ut för problem försöker jag inte ens.
Då tänker jag förstås på privatlivet.
Att ljuga i jobbet är precis lika främmande om inte ännu mer. Sven Melander slår huvudet på spiken i sin korta prata. Tar inte ens en minut att lyssna på!

I min värld är det direkt olämpligt att låta påskina att journalister far med osanning och gör det med flit och onda avsikter.
Alltså finner jag det lämpligt att man tar till sig Melanders ord som jag menar också är mina. Låter honom dessutom stå för mitt bidrag till denna veckas tisdagstema som lämpligt nog är LÄMPLIG.

Copyright Klimakteriehäxan (och Sven Melander förstås)

måndag, januari 16, 2017

Sängvägen till lyckan

Vill du förändra världen (till det bättre, då)?
Börja med att bädda din säng!
Det rådet fick en ny årskull studenter vid ett amerikanskt universitet av en prominent gästföreläsare. Han medgav att det kunde låta nästan lite löjeväckande eller i alla fall i enklaste laget, men vidhöll att rådet var värt att åtminstone pröva.

Lakan från H&M Home
Så vad vinner man då på att bädda sin säng innan resten av vardagens plikter tar vid? Ja, allra först känslan av att ha börjat dagen med något som gett ett synligt resultat. Och det tar ju faktiskt inte lång stund att skaka rätt kudden eller kuddarna, släta till underlakanet och puffa upp täcket.

I en amerikansk opinionsundersökning med 78 000 deltagare kom det fram att 71 procent av gruppen med bäddade sängar kände sig lyckliga, medan bara 62 procent av de obäddad sängarnas folk kände sig lika nöjda med sina liv.

Samma undersökning kom också fram till att människor som bäddade sin säng varje eller åtminstone nästan varje dag trivdes bättre på jobbet och dessutom tränade mer för hälsans skull. De tog helt enkelt sängvägen till lyckan.

Sömnforskare har dessutom tyckt sig kunna konstatera att var femte sängbäddare sover bättre om natten än de som lämnar lakan och täcken i en enda trasslig hög vid uppstigandet. Sängbäddarna befanns också tåla stress bättre.

Favorit från Hemtex
Det fanns en tid då det hette att kloka människor lämnade sängen obäddad för att den då blev bättre vädrad och mindre trivsam för alla skumma mikroorganismer som bor i våra sängkläder, även om vi inte vill tänka på dem. Tydligen ett omodernt förhållningssätt.

En sak är säker: det är skönare att krypa ner i en bäddad säng än att ta tag i skrynklorna när man är som allra sömnigast. Men viktigt är det också att lakanen är av skön kvalitet och dessutom, hur fånigt det än kan låta, med ett mönster som passar den sovandes kynne. Rätt lakan kan förmedla en härlig känsla av tillfredsställelse. Och förmodligen har forskarna rätt: vägen till lycka kan åtminstone delvis gå via en bäddad säng!

Och om du undrar: jo, jag brukar bädda sängen så gott som varje dag, numera. Började faktiskt med det långt innan jag läste om de här undersökningarna jag citerar här ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, januari 15, 2017

Att tappa nätkontakten kan bli förödande

"Du läser just nu en text publicerad på en webbsida. Sidan, med många fler texter av olika karaktär, är åtkomlig via din dator, din mobil eller din surfplatta. Men utan bredband kommer du ingenstans.

Förmodligen har du vid det här laget vant dig vid att kommunicera med släkt och vänner via e-post och Facebook, även om de yngsta användarna bytt socialt forum. Kanske har du ett Instagramkonto där du publicerar semesterbilderna för bekantskapskretsen att se. Säkert googlar du inte en eller två utan flera gånger om dagen. Och tänk så lätt det är att surfa runt, hitta läsvärda ..."

Ja man behöver bara dra sig till minnes den katastrofliknande känsla som drabbar en när plötsligt inte Internet-uppkopplingen lever och fungerar som den ska. Hur är det då möjligt att den som sköter stor del av såväl affärer som sociala kontakter via nätet inte ska ha kvar den självklara rätten om personen en dag hamnar på ett äldreboende? Det kan bli helt förödande!

Utbyggnaden av bredband i Sverige är långt ifrån rikstäckande och när det handlar om äldreboenden verkar man inte särskilt engagerad i att uppdatera servicen så att den per automatik omfattar en fungerande nätkontakt. Här måste något hända, snart!

Du läser hela min text här, på News 55, en sajt tänkt framför allt för en äldre publik  och som bara fungerar för den som tar sig ut på nätet.
Kul om du både läser, kommenterar och delar! För håller med tror jag bestämt att du gör ...

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, januari 14, 2017

Vintervitt och serie-tv

Behovet av levande ljus tar inte slut bara för att julen gör det. Men det är skönt att byta från rött till vintervitt och ta in de första rosa tulpanerna!
Det kallas för heminredning, eller hur?

Så här års är det extra lätt att fastna framför teven. Det vet Lyran, som därför lanserar en ny utmaning för oss andra bloggare att nappa på. Nu är ämnet den bästa brittiska tv-serien!
Jaha, och om man inte svarar "Downton Abbey", vad svarar man då? Den är ju ändå suverän, tack vare tidsskildringen, kläderna, Maggie Smith.

Men "Line of Duty" tillhör senare tiders absoluta höjdare tycker jag, bara jag kom över att ena dottern till paret i "Vår största kärlek" förvandlades från lesbisk rektor till stenhård polis utan att man varken såg eller hörde minsta skillnad på de två  och serierna sändes tätt efter varandra i SVT!

Sedan finns det ju en annan genre: den dokumentära. BBC:s "Akuten" är resultatet av ett ofantligt komplicerat projekt med kameror i varje hörn på King´s College-sjukhuset i London. För tittarna en aldrig tråkig, stundtals halsbrytande resa mellan tragedi och komik, kärlek och ensamhet. Såväl personal som patienter bjöd på sig själva på ett oemotståndligt sätt.

Och då har jag ändå inte ens nämnt David Attenborough, mästarnas mästare, strax 91 år och still going strong.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, januari 13, 2017

En tomte som fyllt 40

Det var precis en sån här januaridag som min pappa hastigt dog, nyss fyllda 59. Hon som blev änka, min mamma, var tre år yngre. Vilken chock!

För att vara till hjälp och stöd tog jag ledigt från jobbet och stannade i föräldrahemmet, det blev kanske någon vecka. Vi bet ihop, lagade mat som vi åt, satte på teven, försökte läsa ibland men det var svårt med koncentrationen för oss båda.

Så åkte vi till närmaste stad i något ärende som jag inte minns. På Storgatan låg en av mammas favoritbutiker: handarbetsateljén. Vi gick in. Ut kom jag med en blå linnebit som skulle broderas och bli en jultavla, med gran och tomte mitt i en liten stad. Eftersom julen var över för den gången antar jag att den var på rea ...

Jag skred till verket. Det gick ju att föra nål och tråd upp och ner genom tyget och ändå vara till sällskap, pratbar. Några tårar sjönk nog ner bland stygnen, men det syns inte. Till min och allas förvåning blev broderandet klart, jag var nöjd med resultatet och spände upp mästerverket på en pappskiva.

I fyrtio år har den där tavlan nu suttit uppe på min vägg varje jul. Ett kärt återseende varje gång. I dag, när jag tar ner den igen på Knuts anmodan, sänder jag som vanligt några extra tankar till de två som brukar kallas "mina dagars upphov".

Copyright Klimakteriehäxan
Om du klickar på bilden ser du den i större format och därmed mer i detalj!

torsdag, januari 12, 2017

Konståkning – utan is

Ebb i kassan brukar det ofta talas om så här års, när helgerna har kostat en del, även för den sparsamme. Då kan det som är gratis vara extra gott. Nu går besökare i Stockholm förvisso gratis på många muséer, andra kan bjuda på entréavgiften vissa tider. Men att kombinera konstnjutning med att transportera sig känns väl ändå så gott som oslagbart?

Visst, det behövs en giltig biljett till kollektivtrafiken innan det kan bli konståkning av det här slaget. Fast sedan är det en ren fröjd att se alla offentliga utsmyckningar i gångtunnlar och på stationsväggar. Siri Derkert var väl först när hennes för all del väldigt omdebatterade verk invigdes 1965, på station Östermalmstorg. Dock har man sedan dess enträget fortsatt att satsa på spännande konst och snart sagt alla stationer har något att vila ögonen på (undantaget Zinkensdamm som är min närmsta station, där ser det verkligen urtrist ut!).

Det som senast drog till sig mina blickar visar träd och människor ovanför spåren vid Danderyds sjukhus (fotot ovan). Fotografiskt tryck på emalj, på plats sedan 2008 och upphovsperson är Klara Källström som vid verkets tillkomst bara var 24 år! 

Men faktum är att detta är bara en bild av väldigt många som är värda trafikanternas uppmärksamhet och beundran, i stället för att fixera den där mobilen folk envist har i handen och stirrar på. Varför har vi så förtvivlat bråttom egentligen? Och så svårt att släppa telefonen?

En linje som man bör åka med lite extra tid för att gå av på en station och vänta på nästa tåg, det är den blå. Solna Centrum-stationen måste göra varje besökare glad med sina färger. Kungsträdgården tog tredjeplatsen som coolaste t-banestoppet efter Neapel och Moskva. Till exempel.

Vill man planera sin åktur, som kan ta en stund  det handlar om en sträcka på 110 kilometer  finns en broschyr med bilder och beskrivningar. Att besöka världens längsta konstutställning är i alla fall perfekt när vädret inte visar sin bästa sida. Och något krav på is föreligger inte för den här sortens konståkning!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, januari 11, 2017

En vinkning till julen: hej då!

När Knut knackar på dörren och julen tar slut har också den vita snön bytt färg och är mer åt det svarta hållet.

Kanske var det det formgivaren tänkte på när hen gjorde mina julgubbar i svart metall: tomtar och snögubbar i en grupp om sex, glada individer som vinkar till publiken med visserligen stela, men ändå vänliga armar. Ett enkelt litet konstverk, helt i min smak.

Nu får det här gänget strax krypa ner i källaren igen, i väntan på nästa jul.
Och eftersom jag gillar dem lite extra tack vare att de varken är röda eller trendigt glittriga, så kan de vara ganska säkra på att få komma upp i ljuset igen!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, januari 10, 2017

Tisdagstema: I MIN VÄSKA

Det kan vara den första vinterväska du mött. Men den kan också förvandlas till en mer årstidsneutral variant. Hur som helst vågar jag påstå att den är unik! Jag har fått den i present och den är köpt direkt av kvinnan som gjort den, ska vi säga "uppfunnit" den kanske?!

Denna märkliga handväska är sydd i manchester med axelrem av tvinnat och flätat garn. Locket är löstagbart, fodrat med rött tyg och, för vinterbruk, försedd med en halv tumvante där man kan sticka in en hand om den behöver värmas. Inuti vanten och vid handleden är det riktigt, lurvigt fårskinn. Mönstret av blommor och blad är broderat i ull.

Själva hemligheten med denna kreation heter kardborreband. Det har gått åt en rätt lång bit, törs jag påstå. För inredningen i väskan är löstagbar, sätts i efter lust och behov  med hjälp av kardborrebanden. Här finns fodral för nycklar, kort, mobil och odefinierbara småprylar, alla individuellt utformade. Till råga på allt två små plastfjärilar med nyckelring fastsatt, om man kan komma på något att använda dem till?

Frampå vårkanten kanske den där tumvanten kan kännas en aning passé. Men då tar man bort väskans vinterlock och sätter dit den andra varianten, i linnetyg och skinn och röd-vit-rutigt foder. Vips är det en helt annan väska!

Vad kunde väl passa bättre en tisdag som denna, när det påbjudna tisdagstemat är I MIN VÄSKA?
Om du är nyfiken på vad som ryms i andras väskor och kassar klickar du här!

Inredningsdetaljer!
Copyright Klimakteriehäxan 
PS: Jag har tyvärr inte namnet på väskans skapare.

söndag, januari 08, 2017

Framtidens oskrivna blad

Jag har just satt fart på år 2017. Vilket betyder att jag plockat in nya almanacksblad i min lilla kalenderpärm. Papperssidor i en skinnbok, faktiskt, där man köper lösa blad år efter år. Möjligen kan jag därmed anses reaktionär och extremt gammaldags, men nu är det en gång så att jag gillar att bläddra i den där lilla boken, skriva in saker jag behöver komma ihåg och det funkar förvånansvärt ofta.

I min omgivning ser jag hur folk använder en kalender i sin mobil. De påstår dessutom att det är väldigt väldigt praktiskt. Man kan exempelvis få mobilen att vissla när det är dags för en bemärkelsedag som bör firas. Min filofax tiger förvisso still. Spelar ingen roll, vi är oskiljaktiga.

Fast nu visar det sig att jag är långt ifrån ensam. Ett enda kalenderföretag säger sig sälja sju miljoner exemplar årligen. Och det är inte bara gamla människor (dit måste jag väl räknas numera?) som vill ha papperskalender. Yngre människor kompletterar sin digitala almanacka med en pappersvariant, speciella skoldagböcker säljer också bra. Skulle den där siffran stämma måste det också betyda att många inte nöjer sig med en pappersvariant!

Kanske är detta en reaktion mot de senaste årens "digitala hysteri" säger en beteendevetare till Tidningarnas Telegrambyrå. En papperskalender kan vara en statusmarkör om det är snygg eller bara originell. Och faktum är att om man använder sin analoga almanacka som back up till den digitala minskar risken att värdefull information går till spillo.

Nu har jag kanske inte så värst mycket värdefulla data i min lilla röda ringpärm, men vi är i alla fall inne på vårt tionde gemensamma år (ungefär) medan kalendern i min mobil är helt tom.
Länge leve pappersboken, även i kalenderns form! Och tänk så många tomma sidor som nu bara väntar på att fyllas! Oskrivna blad för framtiden!

Copyright Klimakteriehäxan