lördag, juni 23, 2018

Hurra för utemöbler mitt i stan!

Har ni också lagt märke till den trevliga trenden som makthavarna (?) anslagit lite fräscha pengar till? Jag tänker på inköp av solstolar som ställs upp så att vi, den så kallade allmänheten, kan slå oss ner en stund. För att filosofera, fingra på mobilen, leta efter något i handväskan eller helt enkelt bara se på omgivningen.

Vet inte när de första stolarna ställdes ut, men vet att jag blev väldigt häpen när jag upptäckte ett gäng här på Södermalm. Mitt i snön stod de och såg faktiskt inte särskilt inbjudande ut. Det var den 8 mars (jag publicerade fotot redan då förstås) och vi vågade knappt ens drömma om en stund i solen!
Det visar sig att redan för åtta år sedan fanns ett 30-tal fällstolar på Sergels torg, men det minns jag inte att jag la märke till.

Nu har jag sett sådana här sittgrupper på ett par andra ställen också, och min bloggarkompis BP har dokumenterat att man även i Täby slagit till och ställt upp utemöbler mitt i byn, på det som folkhumorn uppenbarligen kallar Döda Torget. Kanske i din kommun också? Hurra i så fall!

Misströsta nu inte. Det kommer att dröja innan snön lägger sig över stolarna nästa gång. Endera dagen återvänder sommaren och vi kan ta dem i bruk igen! Och ta ett dopp i sjön mellan varven!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 22, 2018

En älsklingsbild från midsommar

Grå himmel. Blåsigt. Regnskurar. Termometern visar 11,5 (plus)grader. Inte fel med galonisar i år heller ...
Bilden tog jag för 28 år sedan. Tror jag.
Glad midsommar!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 21, 2018

I midsommartid


Midsommarhelgen står för dörren. Det verkar bli typiskt väder: små solstunder, kylslaget, rejäla regnskurar. Tur att det finns tröst att hämta! Då tänker jag på matbordet, och på bokhyllan.
Mias bokhörna har förstås ställt en ny helgfråga, det vore ju inte torsdag annars:
Följer du någon Booktuber?

Och svaret är kort och koncist och glasklart: Nej. Är över huvud taget dålig på poddar och Youtubers. Har inte känt behovet. Inser naturligtvis att jag förmodligen missar ett och annat jag skulle kunna uppskatta, men dygnet får inte fler timmar för det.

Bonusfrågan gäller hur vi firar midsommar, och den kan också få ett kort svar: Inte så översvallande. Det var kul med dans kring stången, blomsterkrans i håret och sådant när barnen var små, men nu blir det mest sill och lax, jordgubbar och lite vitt vin, tror jag. Kanske med bubblor i?

Dessutom fick jag med mig en liten marguerit med midsommarstång nedstucken i krukan, med flagga och allt, till det facila priset 27:90 hos Lidl. Räknas det som firande? Ja, varför inte?

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 20, 2018

I full blom sedan 1964

Blåsippan ute i backarna står
Niger och säger att nu är det vår!

Jovisst, så sjunger vi i visan om de ljuvliga små blomstren som sticker upp medan det fortfarande kan ligga en och annan snöfläck kvar på marken och de bruna fjolårslöven bara hunnit multna till hälften.

Men i mitt liv har de där blommorna funnits att beskåda varenda dag året om, ända sedan 1964. Då renoverades min pappas barndomshem och vi flyttade in. Besluten stod som spön i backen: färger, tapeter, golv, lampor. Och inredningen i badrummet. Det blev kakel upp på halva väggen, resten skulle täckas med våtrumstapet.

Mamma föll direkt för den stiliserade blåsippsbacken. Pappa måste ha ställt sig mer tveksam, för mamma vädjade till mitt estetiske sinne (eller om det nu var min nedärvda förtjusning i allt vad blommor heter) och hon fick mitt stöd. Det blev blåsippor.

Nu har de trots allt blommat ut. En läcka under badkaret betyder att allt det gamla ska bort. Nya beslut ska tas. Och i det existerande utbudet av väggbeklädnad för våtrum finns inga sippor alls (men franska liljor!).
Fast jag bevarar de gamla både i minnet och på bild. Så har vi haft det i Barndomslandet!

Bra blommat, små sötnosar! Dock är det som alltid så att originalet slår kopian.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 19, 2018

Läsning från Down Under


Kanske har vi eller i alla fall jag dålig koll på litteratur som skrivs eller skrivits i Australien.
Men Johanna i deckarhörnan konstaterar: Det kommer en himla massa spännande titlar från Australien. Författare eller böcker, ni väljer själva vilket som hamnar på veckans australiensiska topplista.

Hurra! Nu får jag chansen att tala varmt för en av dem, en som jag haft glädjen att bli god vän med sedan jag gjorde en halvtimmes porträttprogram om henne för Sveriges Television. Sonya Hartnett fick ALMA-priset (Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne) 2008. Då hade jag aldrig hört talas om henne.

Men när det stod klart att jag skulle åka till Melbourne och träffa henne fick jag förstås läsa på. Och fann en fantastisk författare! Priset går förvisso till någon som skriver främst för barn och ungdom, men Sonyas böcker läser vuxna med stor behållning.

ALMA-juryns känsloladdade motivering löd så här: "Med psykologiskt djup och ett under ytan vibrerande raseri skildrar hon ungas villkor utan att väja för livets mörka sidor. Detta gör hon med språklig virtuositet och lysande berättarförmåga: hennes verk blir en kraftkälla."

Det är en synnerligen produktiv människa vi talar om. Hon har i genomsnitt gett ut en bok om året sedan 1984. Böckerna är översatta till en rad språk, på svenska finns om jag räknar rätt åtta titlar.
I en av dem spelar ABBA en viktig roll  i få länder var den svenska supergruppen mer populär än i just Australien, och Sonya kunde alla låtarna, sjöng glatt med i dem när vi lyssnade på en cd i bilen ...

En bok har Sonya skrivit som inte är direkt barnvänlig: "Landskap med djur" (Landscape with Animals). Den publicerades under pseudonym eftersom hon inte ville riskera att den skulle hamna på barnhyllan i biblioteket eller bokhandeln. Romanen innehåller en hel del sexscener och speglar i viss utsträckning hennes egen olyckliga och passionerade kärlekshistoria med en äldre man. Den kom ut på svenska också men tyvärr valde förlaget att fortsätta med pseudonymen, så praktiskt taget ingen upptäckte boken. Gör det nu, den är bra! Av hennes ungdomsböcker kan jag föreslå "Torsdagsbarn" (Thursday´s Child).

Den där resan till Melbourne har blivit min enda till Australien, men jag och Sonya har hållit kontakten och hon var naturligtvis hemma hos mig när hon kom till Stockholm för att hämta sitt pris. Merparten av prispengarna köpte hon hus för. Hon har två stora hobbies: djur, mest hundar, och så att flytta!

Men detta blir ju ingen topplista om jag bara uppehåller mig vid Sonya Hartnett. Den första författare från Australien som jag läste var nog Colleen McCullough. "Törnfåglarna" (The Thorn Birds) var en romantisk storsäljare. TV-versionen sändes som serie en påsk när jag bodde i USA och då brakade ovädret loss bland katolska tittare: hur kunde man på självaste påskhelgen sända "en fruktansvärd historia" om en präst som inte nöjde sig med att älska Gud utan ville ha en kvinna dessutom? En bladvändare, för den som inte drabbas av religiösa betänkligheter.

Liane Moriarty skriver inte precis som alla andra, och jag inbillar mig att man får lite australiensisk krydda i hennes böcker. Också en väldigt produktiv skribent. "Stora små lögner" (Big Little Lies) är väl hennes mest kända, tack vare den prisade tv-serien.

Nä hör ni, det får räcka med tre namn på topplistan denna gång. Klicka dig över till Johanna för att hitta en massa andra tips på läsning från Down Under! Och medan ni gör det ska jag skicka ett mail till Sonya och fråga hur hon har det.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juni 18, 2018

Läsning som får det att vattnas i munnen

Berätta om tre böcker som präglas av mat, kakor och godsaker! 
Så lyder uppmaningen från Lyrans noblesser denna måndag när det är dags för en ny Tematrio.

"Det lilla bageriet på strandpromenaden" av Jenny Colgan är förstås en sådan. Läste den nyss. Den följde med nån tidning, och i det läget köper jag tidningar jag kanske aldrig annars skulle titta åt. Men jag gör det för bokens skull ... Har förstått att Colgans lättlästa feelgood säljer som smör. Tror dock att jag nöjer mig med den här, den första i en serie. Fast brödet som beskrivs får det att vattnas i munnen på mig.

Nora Ephron var gift med Watergate-grävaren Carl Bernstein och skrev så småningom "I lust och nöd" (Heartburn), som avhandlade deras skilsmässa i lätt förtäckta ordalag. Han gillade i alla fall hennes matlagning. Flera recept i boken, som är väldigt underhållande!

Nalle Puh skulle väl i dagsläget påstås vara sockerberoende. A A Milne låter honom äta det han älskar allra mest: honung. Och Puh är älskansvärd oavsett läsarens ålder. Kanske är det den björnen svenske Bamse (av Rune Andreasson) brås på, han som måste få farmors dunderhonung för att vara stark? Nåja, godissuget kan vi väl känna av lite till mans.

Hade jag inte alldeles nyss skrivit inte bara ett utan två blogginlägg om "Kitchen Confidential" av Anthony Bourdain så hade den varit självskriven i denna trio ... men du kan alltid klicka dig till reprisen! Boken är häftig läsning.

Copyright Klimakteriehäxan

En Facebook-vän som försvunnit

Det var Mario Vargas Llosa, peruansk författare och Nobelpristagare, som förde oss samman. Den där traditionella torsdagen i oktober 2010 gjorde jag ett helt oplanerat och tämligen överraskande inhopp i en tv-soffa i direktsändning för att prata om pristagaren och hans verk. Jag gladde mig uppriktigt åt att han fått äran, eftersom jag verkligen gillar hans böcker (sinsemellan väldigt olika, det tål att påpekas).

Vargas Llosa hade en annan hängiven beundrare i Sverige, en av många, förstås. Enver Ávila jublade över priset, såg direktsändningen  och kontaktade mig direkt efteråt. Meddelandet kom på Facebook:
"Jag heter Enver och är musiker, bor i Sthlm, och älskar Vargas Llosa, är peruan, och skrev på min fb i morse att han skulle vinna ... och han vann! Synd att du inte fick mer utrymme på tv!" Ville jag bli hans Facebook-vän, undrade han, med ett tillägg: "Jag är rätt cool! Och jag är från Miraflores! Det är sant!" (Miraflores är den del av Lima där Vargas Llosa bodde.)

Vi höll kontakten. En dag några år senare upptäckte jag att Enver hette Antonio och undrade förstås vart Enver tagit vägen. Fick svar: "Han uppgraderades. Antonio Ávila har en vackrare klang. Låter spanskt."

Antonios profilbild på Facebook.
Enver som alltså blev Antonio (han hade båda förnamnen från start) var ett språkgeni. Rörde sig obehindrat inte bara på modersmålet spanska, utan också på engelska och svenska. Skrev fin text, dikter, filosofiska funderingar, inte bara felfritt utan lysande. Tyska lärde han sig och jag tror att han inte hade några problem med franskan heller. Han älskade språk, vågar jag påstå.

Han hade studerat musik, klassisk gitarr på Musikhögskolan i Stockholm. Skrev egna låtar. Jag hörde honom aldrig framföra dem, men de poetiska texter han låtit sina FB-vänner ta del av är väldigt fina, känsliga. Sin svenska flickvän har han hyllat både på prosa och i dikt, "den bästa flickvän någon kan ha".

Så sent som för en månad sedan var paret på besök i Barcelona, det fick vi också reda på i FB-flödet. Och det var där jag i dag fick veta att Antonio är död, bara 40 år gammal.
Han har kämpat länge med en cancer, varit öppen om smärtorna, våndorna, de besvärliga behandlingarna, om hopp och misströstan. Om glädjen över föräldrarnas besök under hans sjukdomstid. Om lyckan av att ha fina vänner.

Den 14 maj skrev han en text som jag tycker är typisk: den har humor, den är iakttagande, den är så välformulerad och samtidigt osentimental trots att den också handlar om döden. Fast först om något väldigt prosaiskt: en av de där fruktansvärt stora jättegetingarna som plötsligt finns lite här och där, uppenbarligen också i Kalmar där Antonio nu bodde.
Så här skrev han:

"This giant wasp woke me up this morning by pushing poison inside my arm. I couldn't believe it. I opened my eyes, and there it was, the biggest fucking wasp I'd ever seen in my life, honestly, I didn't know they could get this big. In one second, I completely forgot I had cancer and can barely move: I jumped on top of the bed and started whipping it with a pillow, with the blanket, I even found a poem collection by peruvian poet Cisneros to fight the giant wasp with. 
The animal must have understood the message and tried to fly for its life, but I let the pain of months of cancer treatment out, unleashed the fury and screamed 'Avispa de mierda!' until a fatal stroke hit it and it fell, hit by the poem collection. 
The giant wasp fell to the table, and I had to nudge it a bit to make sure it was dead. Then I sat next to it and started crying. I don't know why. It was just a wasp, probably didn't know why it attacked me to begin with. Just like the cancer. Things just happen, and, sometimes, there is hardly a reason for them to do. 
The wasp probably didn't imagine it was going to die today, on its way to work (what do wasps even do). I took a picture of it and started enlarging it until I could see it clearly. There is still pain in my arm, and it looks alright now (it looked horrible and bloody). 
I tried to figure out what to do with it, so I started toying with its colors, just to have some control of the situation. Now, the wasp was a picture in my cell phone, and I could do what I wanted to. I could turn it into art. So this is my revenge, dead wasp. You caught me off my guard, you attacked me in my sleep, but you can not kill my creativity."

Sociala medier kan man ha många åsikter om, deras meningslöshet, deras funktion som forum för pladder och bara det. Men man kan också få en annan sorts kontakt som blir värdefull. 
Antonio var en sådan och jag kommer att sakna honom i mitt flöde. Vi sågs aldrig IRL men det känns som om vi var vänner ändå.
Må han vila i frid.

Copyright Klimakteriehäxan

Somligt var bättre förr

Platsen: en strand på ön Tortola, British Virgin Islands.
Bikinibruden: jag.
Fotograf: min reskamrat Inga-Lill.
Året: 1980
Reaktion när jag hittar bilden i ett gammalt album, på jakt efter andra foton:
Somligt VAR bättre förr. (Och jag menar inte nödvändigtvis vädret.) Kom inte och påstå något annat.

Uppdatering: Ombads att komplettera med en nytagen bild på mig i bikini. Var så goda!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 17, 2018

På önskelistan

Det är färjerederiet som tänkt till och satt upp denna skylt i närheten av sin Stockholms-terminal i Stadsgården, där den lyste mot mig i den sena kvällen.

Budskapet hör hemma på allas vår önskelista, inte sant? Även om sommaren kom tidigt i år vill vi inte att den ska ta slut än! Fast just nu är himlen över mitt huvud grå och det har regnat lite, om än inte så mycket som trädgårdsfantaster och odlare skulle önska.

Varje söndag är Skyltsöndag. Kolla hos BP!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juni 16, 2018

Memoarer med magiska inslag

Det kan knappast ha undgåt någon: Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år i år om han inte hade dött 2007. Hans livsgärning hyllas nu ideligen, Sveriges Television verkar ha dammat av varenda en av hans filmer, både de som vid det här laget är antika och de från modernare tidevarv.

Jag har sett många av dem, fast långt ifrån alla. Har säkert inte "förstått" dem, inte så som herr demonregissören har tänkt sig. Men "Fanny och Alexander", eposet om ett magnifikt julfirande i ett högreståndshem i Uppsala, har jag inte bara sett utan också sett om, en fantastisk film (och dessutom hans sista) trots att den är så lång!

Bergmans berömmelse kommer ju från hans sätt att göra film. Men jag tror banne mig att han var en ännu bättre författare. Just nu sänder Sveriges Radio (med anledning av att Ingmar Bergman skulle ha ... ja ni vet) hans självbiografi "Laterna Magica" som radioföljetong. Det är Sten Ljunggren som läser och han gör det så bra att efter några avsnitt känns det som om det är författarens egen röst  trots att den var väldigt olik Ljunggrens, egentligen!

Vilket språk han har, Bergman! Och vilket barn han var! Och vilken familj han växte upp i! Och vilken intressant berättelse (bara som exempel) om tiden som utbytesstudent i Tyskland när han fick lära sig att hälsa "Heil Hitler" med uppsträckt högerhand  för att sedan, tillbaka i Sverige, så småningom inse att talet om Rikskanslerns illgärningar var sant. Hans upptäcktsresa bland kvinnorna är också spännande, den blev förvisso rätt lång ... stundtals är det "magiskt", som i bokens titel.

Än en gång är jag en glad och tacksam radiolyssnare, glad att public service håller fast vid traditionen med följetong. Visst, hörböcker är det gott om, men för det mesta håller radioversionerna en högre kvalitet (om än inte alltid, jag kan ge exempel på motsatsen!)
Jag har flera avsnitt kvar. Som tur är.

Om du också skulle vilja lyssna har du här länken direkt till "Laterna Magica".

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 15, 2018

"Gripande och välskrivet"

Gunilla Lindahl, tidigare bl a chefredaktör för tidningen Senioren, numera frilansande kulturskribent, har för nätsajten Nyfiken Grå läst "I ljust minne bevarad".
"Osentimentalt men mycket gripande" och "välskriven text" tycker hon i sin recension.
Vill du bilda dig en egen uppfattning finns läsningen bara ett klick bort!
Andra läsares kommentarer hittar du här.

torsdag, juni 14, 2018

Bokserie nästa?

På torsdagar kommer nästan spiksäkert en helgfråga från Mia i bokhörnan. Den här gången lyder den så här: Är det någon serie du har tänkt läsa i sommar?

Egentligen är jag nästan lite rädd för serier. För att fastna, med en och samma författare, samma huvudpersoner, när nu vår (litterära) värld har så stor variation att erbjuda. Men det finns en serie som jag sneglat på i åratal utan att komma till skott. Man kan också tänka sig den med etiketten "hett i hyllan".

Det handlar om Kerstin Ekmans trilogi "Vargskinnet". De olika delarna heter "Guds barmhärtighet", "Sista rompan" och "Skraplotter". Lovordade av i princip alla. Tänk om det äntligen skulle bli av? Borde åtminstone riva av första delen.

En bonusfråga skickade Mia också med: Vad hittar du på om du ska bjuda på något gott? Så här års är det självklart: jag trakterar alla (och kanske mest mig själv) med jordgubbar, gärna tillsammans med glass, men det går väldigt bra utan också. Jag är jordgubbsfanatiker. Älskar dem. Till råga på allt är de dessutom nyttiga och kalorisnåla ... bara plus!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 13, 2018

Kasskampen: Fakta om våra påsar - kasse 3

Inför hotet att våra hav i en inte alltför avlägsen framtid kommer att innehålla mer plast än fisk är det miljövänligt att tänka sig för innan man packar varorna man just köpt i en påse.

Plastkassarna, de som nu sedan ett år tillbaka ofta kostar ett par kronor även i klädaffärer och andra kedjor (matbutikerna har tagit betalt för dem länge), är uppenbarligen alldeles för lätta att slänga. De hamnar inte sällan i naturen, där de inte bryts ner på evigheter utan bara ställer till problem.

Tygkassar lyfter vi gärna fram som bra alternativ, och det stämmer också ofta, men inte alltid. Nyckelordet är, vare sig det gäller tyg eller plast, ÅTERANVÄNDNING.
Hittade härom dagen denna utmärkta artikel i vilken skribenten reder ut begreppen på ett förtjänstfullt sätt.

Utan tvekan är det i alla fall smart, både ekonomiskt och miljömässigt, att ta med sig egen påse till butiken. Om påsen dessutom är snygg gör det ju inget, eller hur?
Nu har jag inlett en liten bloggserie. I den visar jag åtminstone några av mina (många) kassar som går i rundgång!

På tur, som nummer 3: en riktigt trevlig sak från butikskedjan Mercadona, en välsorterad supermarket som bl a finns på Teneriffa. Rejäl påse som tål mycket last, två handtag i olika längder. Har nog haft denna i snart tre år, använder den ofta. Blir ju något av en (billig) souvenir från semestern samtidigt!

Kasskampen har brutit ut. Det är kriget mot påsarna som varken återanvänds eller återvinns, utan bara påverkar vår miljö negativt. Du är väl med?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 12, 2018

Visst är du med i Kasskampen? (Kasse nr 2)

Gudrun Sjödén, en av Sveriges mest framgångsrika modemänniskor med stor kundkrets även internationellt, har länge bjudit dem som handlar i hennes butiker på gratis tygkassar. Påsarna, i olika storlekar, är sydda i bomullstyger med Sjödén-mönster, man får anta att det är restpartier som tas i bruk på detta sätt.

Jag ser ofta folk på stan med en typisk Sjödén-kasse i handen, så att de återanvänds flitigt är nog tämligen säkert.
Däremot trodde jag knappt mina öron när jag hörde att det finns en andrahandsmarknad för dem, exempelvis på Tradera. Men det gör det, jag har kollat!

Det är det pågående kriget mot plastpåsarna som fått mig att inventera mitt förråd av kassar, sådana som är avsedda att användas många gånger. Alltså kommer min kasse nummer 2 från butiken där Kulturtanten känner sig hemma. Och det är alldeles uppenbart att även en och annan Klimakteriehäxa dyker in där ibland, för att komma ut med ännu en av de där kassarna ... uppskattas också som present till folk i utlandet som tycker att de ser väldigt svenska ut!

Du deltar väl i Kasskampen, kriget mot påsarna som varken återanvänds eller återvinns?! Det började härom dagen, här på min blogg. Välkommen upp på barrikaden!

Copyright Klimakteriehäxan

Blommigt i bokhyllan

Idag har Johanna i deckarhörnan satt sig i åhörarbänken för att lyssna till sjungande barnaröster ... hon skriver: Det är många skolavslutningar just nu och det för osökt tankarna till den svenska sommarpsalmen "Den blomstertid nu kommer". Steget är inte långt till veckans tema för topplistan, våra fem favoriter när det gäller blommiga bokomslag.

Det blir helt enkelt fullt hus här hos mig med pocketar av en och samma författare, för när man härom året gav ut en rad av Selma Lagerlöfs böcker i ny formgivning är omslagen alla hämtade ur textilkonstnärinnan Gocken Jobs mönsterkatalog. De är så otroligt fina att jag hela tiden vill köpa dem, trots att jag redan har dem, med andra omslag, i hyllan! Och det här blev ju rena rama gratisannonsen ... inte för fem titlar, men för sju! Svårslagna, om jag får bestämma (och det får jag ju, här i alla fall). Att texten är superb vet ni förstås redan.


Min kärleksaffär med Gocken Jobs började för övrigt för länge sedan, och min förtjusning visste inga gränser när jag kunde köpa en hel soffgrupp (soffa och två generösa fåtöljer) klädda med tyg i hennes mönster Rabarber. Jag minns de där möblerna med stor värme och saknad. Man satt bra i dem, dessutom, det var inte bara ögonfägnad!


Copyright Klimakteriehäxan