måndag, mars 27, 2017

Sevärt

Irving Penn var världsberömd när han dog 2009, 92 år gammal. Hans fotografier har bildat skola, förklarats för mästerverk och gjort vissa människors ansikten oförglömliga.

Penn jobbade i studio. Han plåtade porträtt och mode allra mest. En favoritmodell var hans svenskfödda fru Lisa Fonssagrives. Och superkändisarna blev bara mer kända sedan de poserat för hans kamera.

Nu kan man se ett stort antal av Penns modebilder på Åmells konsthandel på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Så värt ett besök! Det är egentligen inte kläderna (trots plagg som Issey Miyakes Staircase Dress) som är grejen utan kompositionen, ljuset, skuggorna, linjerna. Så otroligt vackert, alltihop!

Naturligtvis är detta foton så långt ifrån jag-var-där-kategorin som man kan komma. Också mil från starka nutida bildreportage, utan minsta likhet med alla de bilder som numera vem som helst kan knäppa med sin mobil eller digitala minikamera. Det här är en egen konstart!

Bilderna hänger kvar till och med den 7 april. Skulle du drabbas av habegär så är samtliga fotografier till salu, men då får du punga ut med några hundra tusen kronor  för de billigaste. Den som slår till får i alla fall foton som inte gulnar, tack var en speciell kopieringsteknik.
Fast man kan också betala 200 kronor för utställningskatalogen där samtliga bilder finns ... det gjorde jag!


Copyright Klimakteriehäxan

lördag, mars 25, 2017

Den serien vill jag se!

Denna veckas bokbloggsjerka hade jag inget omedelbart svar på. Men nu har jag kommit på det! Ett jättebra svar! Det här var frågan:
Har någon av de författare som du följer bidragit till en tv-serie/film, om inte, vem tycker du skulle få chansen och varför?

Hon var ursprungligen tandläkare men började skriva barnböcker och kom så småningom på att det var roligare att författa än att göra rotfyllningar.

Nu skriver Maria Gustavsdotter på heltid. Produktiv är hon också. De historiska romanerna kommer som på ett pärlband och hittar glada läsare, säljer bra.

Men den bok jag tänker på som borde förvandlas till ett dramatiskt manus heter "Från din syster Lovisa" och den kom redan 2007. Det är den första av Marias böcker jag läste och den gjorde intryck. I botten ligger ett sant kvinnoöde och huvudpersonen var kusin till Marias mormor. Lovisa reste år 1900 ut i världen som missionär och fick ett synnerligen dramatiskt liv.

Hennes uppdrag var att
omvända muslimer i fjärran land. I själva verket kom hon att leva en stor del av sitt liv med sin kock, som var muslim. I många brev hem till Sverige fick släkten veta en del om hennes öde, som alltså så småningom skulle bli en roman. Och jag lovar: berättelsen om Lovisa skulle bli en spännande tv-serie, i exotiska miljöer men med allmänmänskliga bekymmer, kring kärlek, pliktkänsla, ensamhet, skam och synen på Gud.


Den tv-serien vill jag gärna se. Minst åtta avsnitt! Stundtals bör man ha näsduken inom räckhåll. Men det är ju inget problem!


Copyright Klimakteriehäxan


torsdag, mars 23, 2017

Nytt på stjärnhimlen

Tror du på astrologi? Slänger dig över första bästa horoskop i vilken veckotidning som helst? Tycker att du får hjälp att fatta svåra beslut? Menar att förutsägelser slår in?

Jo men självklart, en och annan gång kan det naturligtvis bli rätt: "du kommer att möta nya intressanta människor" eller "det kan bli en jobbig vecka men håll ut, nästa blir bättre". "Kanske väntar en tid med mera ledighet och någon resa" brukar vara ett pålitligt inslag från maj och några sommarveckor framåt!

Det är bara det att allt du hittills trott på kan visa sig vara helt omkullkastat. Dina Stenbock-egenskaper (exempelvis) gäller inte längre! Man har nämligen gjort om fördelningen av stjärntecken över året, efter ungefär 3000 år  det var babylonierna som "kartlade" rymden.
Själv har jag i alla mina levnadsår kallats Skorpion, men numera är jag född i Vågens tecken! Mina barn var nyligen båda Lejon, nu är Dottern i stället Kräfta!

Förändringen från tolv stjärntecken till tretton infördes i höstas, men den har gått åtminstone mig förbi. Ett nytt är infört, mellan 29 november och 16 december: Ormbäraren. Visst verkar det lite onödigt konstigt! Men det finns en motivering: det verkar handla om jordklotets förflyttning i förhållande till stjärnbilderna i universum. En amerikansk forskare upptäckte förändringarna 2011, och om du vill fördjupa dig i ämnet och bakgrunden finns hjälp hos amerikanska rymdstyrelsen Nasa.

Nu verkar det inte råda någon absolut enighet om det nya systemet, inte ännu i alla fall. Vilket ju är väldigt skönt för oss som faktiskt inte lägger särskilt stor vikt vid vilket stjärntecken som vi är födda under ... vi är nog de samma som vi var i fjol, oavsett planeters och stjärnors positioner.

Om det finns något nytt för dig på stjärnhimlen kan du kolla här nedan:

18 april - 12 majVädur
13 maj - 20 juniOxe
21 juni - 19 juliTvilling
20 juli - 9 augustiKräfta
10 augusti - 15 septemberLejon
16 september - 29 oktoberJungfru
30 oktober - 22 novemberVåg
23 november - 28 novemberSkorpion
29 november - 16 decemberOrmbäraren
17 december - 19 januariSkytt
20 januari - februari 15Stenbock
16 februari - 10 marsVattuman
11 mars - 17 aprilFisk

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, mars 22, 2017

En idol är borta

Tillbaka där det började: ett stopp på avskedsturnén 2016 i Folkets Park i Segmon.

”Alla” visste det. Han skulle inte skriva fler låtar. Inte spela in något nytt album. Inte starta ännu en turné. Aldrig mer kliva upp på en scen. Trots att en enormt stor publik fanns där, en publik som absolut inte fått nog, som sedan länge älskade honom reservationslöst. Lite som ett äktenskap var det: I vått och torrt och tills döden skiljer oss åt. 
Nu har det hänt.

Det som kallades avskedsturnén blev ännu en succé, den allra sista. På scenen i folkparken i Segmon, platsen där allting en gång började i april för 61 år sedan, märktes inte att stjärnan var sjuk. Men Sven-Erik Magnusson hade sedan länge en cancer som inte lät sig besegras. /.../

Spelglädjen gick nästan att ta på, rösten var bättre än någonsin, hitlåtarna kom i en lång rad och i de allra flesta sjöng vi i publiken med.  ”Anita”, Magnussons egen tonsättning av Gustaf Frödings känslofyllda dikt, fick han ändå sjunga ensam. Den hade tidigare under året röstats fram till gruppens bästa av P4:s  radiolyssnare.

Det var just den där kärleken från publiken som höll honom uppe och kvar på scenen, sa Eva Magnusson, som följde sin man på den här resan runt i Sverige eftersom alla visste att det var den sista. /forts

Nyheten om Sven-Erik Magnussons bortgång var väntad men likväl sorglig. Jag skriver om honom på News55, du läser hela texten om du klickar här.

På plats sedan 2016 i Swedish Music Hall of Fame.
Copyright Klimakteriehäxan 

måndag, mars 20, 2017

Vårdagjämning!?

I dag är det alltså vårdagjämning. Men från att ha somnat omgiven av grågrön barmark och några utslagna krokusar vaknar jag och titar ut på ett vitt täcke, om än av det tunnare slaget.
Fast rådjuren i trakten verkar ha uppskattat nederbörden. Spåren efter deras glädjedans syns i snön men antagligen inte så länge till. Ställer mitt hopp till dagsmejan!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, mars 19, 2017

När språket sviker

Svenska språket blev aldrig hans. Inte på riktigt. För trots att Ossi var ung när han tog sig över Bottenviken tänkte och drömde han för alltid på finska. Skollektionerna i Finlands minoritetsspråk deltog han förstås i – de var ju obligatoriska – men någon större energi la han inte ner, förstod inte varför han skulle göra det. Alla han kände kommunicerade ju självklart på finska.
Kanske ångrade han det när han en dag bestämt sig för att börja ett nytt liv i Stockholm.

Svenskan blev naturligtvis hans arbetsspråk, dubbelt upp: han pratade svenska med sina arbetskamrater, men han hanterade också språket oavbrutet i jobbet som typograf i den stora tidningens sätteri. Det var på blyets tid, han bröt om sidor, la in rubriker, läste klapp – allt facktermer för det som måste uträttas för att en tidningssida skulle gå i väg till tryck. Ossi blev både snabb och skicklig.

Vardagen fungerade utmärkt. Ossi hittade jämngamla Aino, som var en av de från Finland inlånade stöttepelarna som fick Södersjukhusets BB-avdelning att leva och överleva. Hemma pratade de förstås alltid finska, men när barnen kom ... /.../

Att det i grund och botten är en rikedom att födas i en tvåspråkig familj är inte glasklart i alla lägen. Och när livet blir långt vill modersmålet gärna ta över i hjärnan igen. Det där kan ställa till det, både hemma och i kontakter med olika vårdinrättningar.

I den här texten som råkar vara min femtionde krönika publicerad på gratissajten News55 får du veta hur det gick för Aino och Ossi. Om du inte bara läser utan också kommenterar och kanske rent av delar vidare blir jag förstås glad!  

Copyright Klimakteriehäxan

Grannar från helvetet ...

Jag har fått problem med grannarna.
Såvitt jag begriper hamnar paret ideligen i kärlekstvister. Högljudda. Och till råga på allt händer det i de tidiga morgontimmarna, när ljuset kryper fram men plikterna fortfarande är på någon timmes avstånd.

Alltså vaknar jag och undrar allra först varför, jag sov ju så gott alldeles nyss! Men så hör jag dem. Det verkar alltid vara han som börjar. Första morgonen det hände rusade jag upp i tron att något var på gång i vårt eget hus, något okänt och ovälkommet, förvisso. Min yrvakna spaning ledde ingenstans. Förrän jag öppnade ytterdörren och insåg att det är just hos grannen det händer.

Inte är det ett gräl heller, måste jag inse, snarare en högljudd kärleksförklaring. Exakt vilket träd han har valt för sin morgonuppvaktning vet jag inte, men det är inte långt bort. Och hans tillbedda, som sitter på anständigt avstånd, svarar.

Så där håller de på. Visst är de fina, hackspettarna, men vid fyratiden på morgonen kan jag lätt kalla dem för fåglar från helvetet och önskar dem tillbaka dit. Har hört talas om att man fått tillåtelse att skjuta särskilt envetna exemplar. Jag skulle utan att tveka skjuta "min" fågelgranne, utan minsta myndighetstillstånd. Det faller dock på att jag dels saknar alla sorters skjutvapen, dels aldrig skulle träffa även om jag hade ett. Svåra att få ögonen på är de också!

Återstår att hoppas att de unga tu sätter bo snart och sedan väljer att söka sin föda i trädstammar dit mina öron inte når.
Men ett vårtecken är det, om jag nu ska försöka säga något positivt om det hela.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, mars 18, 2017

Vad betyder det man ser först?

Man får aldrig chansen att göra ett nytt första intryck, heter det. Sak samma i bokhandeln!
Är omslaget på en bok viktigt?
Det är Mia som undrar, i Helgfrågan.
Och mitt svar är JA.
Fast man kan naturligtvis inte vara säker på att ett fantastiskt omslag betyder att texten är i samma klass.

Tack vare omslaget har jag läst några härliga böcker, upplevelser jag inte velat vara utan. "Den mystiska händelsen med hunden om natten" (The Curious Incident of the Dog in the Nighttime) hade en märklig teckning utanpå som gjorde att jag köpte den tvärt i en bokhandel i London, utan att ha en aning om vad det var för sorts bok.

Och Tom Robbins! För väldigt många år sedan när jag var en stadig besökare på den en gång så fantastiska bokhandeln Barnes & Noble i New York låg "Stilla liv med hackspett" (Still Life with Woodpecker) framför mig. Tack för det!

Kanske hade jag heller aldrig upptäckt Annie Ernaux om det inte varit för den förföriska äppelbilden på hennes "Sinnenas tid" (Passion simple), ett fynd på bokrea för länge sedan.

Idag skulle jag köpa de nya pocketutgåvorna av Selma Lagerlöf, tack vare Jobs-mönstren man valt till deras omslag. Men jag har dem ju redan!
Det finns förvisso också böcker som har snyggare omslag än de förtjänar. Som Jonas Karlssons "God Jul".

Copyright Klimakteriehäxan


fredag, mars 17, 2017

Stereotypa typer

Ibland är Bokbloggsjerkan, återkommande bloggutmaning på fredagarna, lättare att besvara. I dag är en sådan dag. Annika undrar:
Vad tycker du om stereotyper? Känns det tryggt, irriterande, bör undvikas, etc.
Ja, jag vet vad jag tycker om stereotyper. Om stereotyper tycker jag inte.

Det finns några som ständigt återkommer och som får mig att slå ihop en boks pärmar innan den är färdigläst.
Ta den typiske svenske polisen! Trassligt kärleksliv, parat med tveksam distans till alkohol, vilket kan balanseras med något udda och oväntat kulturellt intresse, som opera. Tack men nej tack.

Mannen i vitt spelade länge en huvudroll i många kärleksromaner. En tråkig typ som ändå alla sjuksköterskor svärmade för. Sjuksköterskorna var i sin tur utan undantag söta, med perfekta lockar och stora ögon, så där som de tecknades i "Hjärtebiblioteket" om någon minns den sortens storsäljare. Tack men nej tack.

Svårartad barndom på Irland har jag också fått nog av. Mamma sliter i köket, pappa tjänar nästan inga pengar och de han får spenderar han på sig själv och puben, där han sitter innan han kommer hem och slår sin fru. Barnen har trasiga kläder, är alltid hungriga och får dessutom försöka köpa mjölk och bröd på krita i närmaste butik där de redan är skyldiga för mycket pengar. Tack men nej tack.

Sedan finns det säkert tillfällen när en medveten generalisering funkar och blir rolig. Fast jag kommer inte på någon ...
Vad tycker andra? Svaren finns här.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 16, 2017

En stjärna har slocknat

En gigant har gått ur tiden. Torgny Lindgren är borta och därmed är Sverige ett fattigare land.

Han var inte särskilt känd när jag läste "Ormens väg på hälleberget" och grät. Den förnedring de fattiga flickorna tvingades uthärda var svår att ta in, trots att det säkert låg nära sanningen: den som levde utan andra tillgångar än sin kropp tvingades leva på den.

Just den boken blev Torgny Lindgrens genombrott och med åren har han gett oss en lång rad oförglömliga skildringar, ofta rotade i Västerbottens mylla. Bröderna i "Hummelhonung" i en evighetslång tvist, jakten på det perfekta receptet i "Pölsan" ... ett 30-tal böcker blev det, bland dem också poesi.

Fast hans texter fick inte läsaren bara att brista i gråt. Man fick skratta också. Där fanns ofta spår av en underfundig humor, den syntes också i hans ögon ovanför pipan och det typiska skägget.

Men det var inte bara det skrivna ordet som gjorde Torgny Lindgren stor. Det var rösten som bjöd på något alldeles extra. Han läste in sina egna romaner och gav dem extra tyngd och liv. Och i min enda personliga kontakt med honom, ett telefonsamtal, var den där stämman med sin västerbottniska klang omisskännlig: varm, vänlig, tillmötesgående  trots att svaret på min fråga om medverkan i ett tv-program var "nej".

Hans stol i Akademien hade nummer nio och det var bara ett av bevisen för hur stor hans var, hur starka hans berättelser fortfarande är och vilken tillgång han var för svenskt kulturliv.
En stjärna som nyss lyste klar har slocknat.

Copyright Klimakteriehäxan

Hav mellan pärmar

Dags för en tematrio igen, påbjuden av Lyran. Denna gång ska vi tipsa om tre verk
vars titel innehåller något från havet (eller annat vatten)!
Det blir för min del tre klassiker med hav mellan sina pärmar!

"Den gamle och havet" (The Old Man and the Sea") av Ernest Hemingway är väl en av de där måste-ha-läst-böckerna. Fiskaren Santiago sitter i sin båt någonstans mellan Florida och Kuba när han äntligen får något på kroken: en jättestor svärdfisk. Skildringen av kampen med svärdfisken gav författaren Pulitzer-priset och bidrog rimligen också till att han fick Nobel-priset i litteratur 1954.

"En världsomsegling under havet" (Vingt mille lieues sous les mers) är en sällsynt långlivad äventyrshistoria av Jules Verne, från 1870. Men nutida läsare vittnar om att den håller. Tror att jag ska försöka läsa om den, i mitt minne var den väldigt spännande!

Och så en historia som börjar med en rad vi ofta kan citera: "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." Det är Karlsson, ni vet, värmlänningen som kommer till änkan Madam Flod och förändrar livet på den lilla skärgårdsön för alltid. "Hemsöborna" slutar på havsisen där August Strindberg låter Karlsson drunkna. Han sjunker i vattnet tillsammans med Madam Flods kista. Det är inte utan att läsaren tycker att det är rätt åt honom ...

Jaha var jag tråkig nu, som inte kunde erbjuda något ni inte redan kände till? Då kommer en bonustitel här: "1900" av Alessandro Baricco. En kort roman om en man som föds och lever hela sitt liv ombord på en båt, där han också dör. Men det antyder ju inte titeln!
En till när jag ändå är i gång: "Kaninbad", en pekbok i Lena Anderssons underbara serie.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, mars 15, 2017

Nu hittar du mig (till salu) på Ikea!

Trogna bloggbesökare vet att jag är en glad Ikea-kund. Men inte hade jag väntat mig att möbeljätten skulle besvara min kärlek så konkret som faktiskt har skett.
Jag vet inte när det hände, men Ikea har alltså döpt en av sina produkter efter mig: Aina. Att jag säljs på textilavdelningen känns fint, jag gillar ju textilier!

Du kan köpa mig som färdigsydda gardiner eller som metervara, materialet är ett linnetyg i några olika färger. Jag saluförs i blått, brunt, grått och naturligtvis vitt och kan förnya och försköna ditt hem för en rimlig penning.

Visst, redan Oscar Wilde slog fast (eller var det George Bernhard Shaw? eller Winston Churchill? uppgifterna går isär) att alla fruntimmer kan köpas, bara man kommer överens om priset. Konstaterar härmed att jag tillhör de billigare ... och du kan äga mig, meter efter meter efter meter ...

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, mars 14, 2017

Feelgood på riktigt! (och tisdagstema FÄRDIG)

Just nu sänder Sveriges Television en dokumentärserie som får hela världen att häpna. Den andra säsongen av "Planet Earth" från BBC har låtit vänta på sig i tio år, och det har den naturligtvis varit värd. En titt på hur produktionen ser ut blir en riktig ögonbrynshöjare: man har spelat in material i 40 länder, i 2089 dagar. Bara vid ett tillfälle har en medarbetare blivit skadad  stungen av en rocka. Totalkostnad? 25 miljoner pund.

Jag tillhör den grupp människor som kan titta på naturfilm ungefär hur länge som helst. Älskar pingviner, tigrar som jag vill klappa, gorillor som jag helst av allt vill krama, sköldpaddungar som jag vill skydda mot hungiga rovfiskar och så vidare i all oändlighet.

Simmande tretåig sengångare. Foto BBC
Att den inställningen inte är ovanlig finns det bevis för. BBC har låtit göra en studie där 7500 personer deltogDe fick se tv-klipp från "Planet Earth II", dramaserier, nyhetsinslag och en kontrollvideo, som var ett avsnitt ur en ”gör det själv-video”. Hur reagerade tittarna?

Ja jag blir inte förvånad över resultatet: naturvideon gjorde folk lugnare, gladare, roade, mer vänligt inställda till livet i stort. De kände sig mindre stressade och oroliga, och var på det hela taget mer nöjda med sig själva! Bara positiva reaktioner alltså.
Tillåter mig anta att de inte tvingades titta på sekvensen från Galapagosöarna när en liten leguan jagas i svindlande fart av ett helt koppel ormar, för det är något av det mest obehagliga jag sett. Men naturen är grym ibland.

Rent generellt är den här serien ett stycke tekniskt och fotografiskt mästerverk: det man numera kan visa i rörliga bilder gick inte ens att drömma om att plåta för inte alls särskilt många år sedan.

Det är söndagkvällarna som är vikta för den här serien, som består av sex timslånga program. Henrik Ekman är berättare, hans röst är vid det här laget så gott som synonym med bra naturfilm i tv! Det brittiska originalet speakas av legendaren David Attenborough, nu 90 år gammal.

Du hittar "Världens natur" (som det heter på svenska) på SVT Play här, men var inte för långsam i svängarna: programmen ligger bara kvar i två veckor, tror jag. Ingenting för sengångare, ens om de är tretåiga som de som finns med i första delen! Fyra avsnitt är hittills osända.

Och vill du försäkra dig om att statistiken verkligen visar att naturfilm är feelgood-material finns BBC:s studie här.
Det här blev också mitt bidrag till veckans tisdagstema som har ordet FÄRDIG som startpunkt.
Fler bidrag hittar du förhoppningsvis här.
Bilden nedan är BBCs egen presentation av produktionen i siffror.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 13, 2017

När drömmar går under klubban

Med åren har även jag blivit realist. Alltså kan jag fortfarande titta förtjust på vackra festklänningar, men jag tänker inte längre "åh om bara jag finge ha den". De där blåsorna, för massor med pengar i ganska små storlekar, skulle helt enkelt inte vara bra i kombination med min kropp. Eller med min plånbok, för all del. Slutdrömt, helt enkelt.

Men jag njuter fortfarande av att titta. Och när det drar ihop sig till det som i viss press kallas för Festernas Fest, alltså den årliga Nobel-banketten i Stockholms stadshus, försöker jag se på tv en kort stund för att se kläderna, färgerna, urringningarna, jag spanar efter djärva avsteg från konventionen (om sådana råkar dyka upp). Resten av kalaset har jag tröttnat på.

Nu senast fick jag nöja mig med stillbilder från inmarschen, hann inte kolla när det sändes mer än någon enstaka minut. Fast Klänningen med stort K, den råkade jag ändå se just då. Den satt på demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) och var helt förtrollande vacker.

Det är Carin Rodebjer som skapat mästerverket. Med hög hals, djup ringning i ryggen, vida ärmar, lösa volanger över kjolen som till och med har ett litet släp. Och så färgen! Superfin knallröd, bara den tillräckligt för att betraktaren ska tappa andan.

Och nu kan den, hör och häpna, bli min. Eller snarare din (du vet det där med storleken ...). Rodebjer har nämligen skänkt klänningen till en modeauktion. Den ska gå under klubban den 29 mars. Utropspris: 10 000 kronor (det är "billigt", den kommer rimligen att säljas för mycket mycket mer!)

Ett annat mästerverk säljs också vid samma tillfälle, en klänning som jag kanske skulle kunna ta mig i ... Det är en kopia på ett original från 1974, i otroligt vackert svartvitt grafiskt mönster som heter Tiet och designats av Katsuji Wakisaka, den förste japanen som blev en av Marimekkos gästande formgivare på 60- och 70-talen. Vill ha!

Den 23 mars finns allt som ska auktioneras bort i en tillfällig butik, "Library of Fashion", vid Norrmalmstorg. Allt är inte "historiskt mode", en del är också nytt för hösten 2017. Och den 29 är det alltså dags för den som är redo för lite seriös shopping! Ingenting kommer att kosta under 2500 kronor ...

Foto Marimekko
Copyright Klimakterihäxan

Den årliga jakten på vårliga tecken är här!


En svala gör ingen sommar, jag vet.
Men många små gula svalörtsblommor som gör snödropparna sällskap tyder stenhårt på att våren åtminstone är på väg!
Trots att isen ligger kvar på Årstaviken. Fast solstrålarna måste ju ta på den, bit för bit.

Copyright Klimakteriehäxan