onsdag, november 14, 2018

Omslag som gör skillnad

Rabarber, samma som jag hade i handtryckt
tyg på min soffgrupp. Fast då på beige botten.
Hur ser det bästa bokomslaget ut?
Det är en av medlemmarna i Kulturkollo, Helena, som vill veta. Milde tid vilken svår fråga, hur ska det valet gå till?

Men kanske ska jag passa på att hylla Gocken Jobs, kullan som var yngst i en stor syskonskara och därför fick heta "Dockan" vilket hon själv gjorde om till Gocken och det namnet bet sig fast.

Från dalfolk med efternamnet Jobs kommer mängder av underbara textiltryck och dessutom en hel del keramik. Storhetstiden tog kanske slut på 70-talet, men mönstren lever än, i högönsklig  välmåga.

Faktum är att just denna vecka har man presenterat en sprillans ny bok, skriven av Hedvig Hedqvist och Christina Mattsson, "Jobs keramik och textil", och i den går man igenom mängder av vackra saker som systrarna Lisbet och Gocken skapat.

Författarna berättade om boken och dess huvudpersoner på ett releaseparty som jag råkade bli inbjuden till, och det var lätt att gilla den vackra volymen, i det man brukar kalla coffee-table-storlek.

För egen del hade jag en period i livet en hel soffgrupp i furu klädd i Gocken-mönstret Rabarber, helt fantastiskt snyggt! En jullöpare med lingonkransar har jag också, en plånbok, en anteckningsbok, ett par blommiga kuddar och en bricka med juliga amaryllisar, allt signerat Jobs. Så det är utan tvekan så att jag hör till fanklubben och har gjort det länge.

Möjligen är de Jobska blommorna nu på väg mot en ny högsäsong. I bokhandeln har de setts sedan ifjol som underbara omslag till nyutgåvan av Selma Lagerlöf i pocketformat (sju böcker!). Det är omslag som gör skillnad och ger Selma en extra skjuts. Och nästa säsong har ett av catwalkens stora svenska modenamn, Rodebjer, satsat på att använda blomster från Dalarna i kollektionen.

Svaret på Helenas fråga blev helt enkelt en hel bunt bokomslag, alla dock byggda på en och samma konstnärs verk. Gocken Jobs avled 1995, vid 81 års ålder, och hon ritade nya mönster långt in på ålderns höst.


Jobs-klänning från Rodebjers kollektion 2019. Mönstret, gjort av Gocken Jobs
1946, heter "Ros och lilja". Vill ha! Bild från rodebjer.com.
Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, november 13, 2018

När isen ligger

Jag tillhör inte entusiasterna. Ogillar skridskor. Undviker fruset vatten sen jag var nära att drunkna i Årstaviken. Har i själva verket aldrig någonsin gett mig ut på isbanan i Kungsträdgården. Men nu ligger den där, åkklar och blank. Och skrinnarna kommer! Kanske är det i väntan på "riktig" is att åka på. De ser ut att ha rätt kul ändå, och hela installationen lyser förvisso upp i det annars tämligen kompakta novembermörkret.

Copyright Klimakteriehäxan

I gråa november

Nu är vi mitt inne i den gråaste och tristaste delen av hösten. Löven ligger på marken, antalet soltimmar är typ noll och det dröjer ännu några veckor innan vi får tända våra juleljus. Därför tänkte jag att vi nog behöver en påminnelse om att grått kan vara en snygg färg. Så idag vill jag se fem favoriter när det gäller bokomslag som går i gråa färgtoner. 

Det där är ett citat från Johanna i deckarhörnan och därmed är det grått som gäller på veckans topplista.
Här är mina förslag på temat, från vänster till höger:

"Nancy" är den första i Elsie Johanssons fina romantrilogi som åtminstone delvis speglar hennes eget liv.

"Dagar i tystnadens historia" av Merethe Lindström fick Nordiska Rådets litteraturpris. Om ett långt äktenskap som gått i baklås.


"Vindens skugga" (La Sombra del Viento) var Carlos Ruiz Zafóns debut och blev en braksuccé. Dock har jag inte läst uppföljaren/na.


"Som om jag inte vore där" (Kao da me nema) av Slavenka Drakulic är tung läsning. Om en våldtagen kvinna som bär på ett barn, resultatet av ett övergrepp i ett serbiskt fångläger.


"Femtio nyanser av honom" (Fifty Shades of Grey) är den obegripligt enorma succén som E L James lyckades få till. Ingen bra bok alls, men ett väldigt grått omslag ...

Gemensamt för de här fem böckerna är att de faktiskt har en hel del grått i innehållet dessutom.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 12, 2018

Uppvaktad

Att fylla år nu för tiden är rätt så annorlunda om man tänker tillbaka några år.
Som barn var det spännande med paket, kanske kalas, hembakt tårta.
I vuxen ålder inte riktigt lika spännande men ändå trevligt. Önskelistan har också förändrats. Idag står det god mat, champagne och blommor högst upp på min, och det brukar jag faktiskt få!

I helgen var det dags igen, och jag hoppas på ett gott nytt år. Kalorimässigt blev det en hejdundrande avspark, för tårtan ni ser på bilden var inte bakad efter något Viktväktarrecept precis: chokladmousse i tjockt lager ovan på kladdkakebotten, hela härligheten täckt av choklad, med små maränger, chokladkrusiduller och marsipanblommor. Mums!

Detta imponerande bakverk är förvisso lite mer än en BAKELSE, men Sanna, som har satt just det ordet som tema för Gems Weekly Photo Challenge, har nog inga synpunkter på bakelsens storlek. Hoppas jag.

Nutida födelsedagsbarn uppvaktas förvisso inte bara med nybakat. Nej, hälsningarna dräller in digitalt i sociala medier, från vänner, barndomskamrater, kollegor, kusiner, tremänningar, syskonbarn, syskonbarnbarn, folk som man knappt träffat (men de finns på Facebook) och några man nästan inte ens vet vilka de är.

Men inte nog med det. Det kommer till synes personliga gratulationer från andra aktörer som jag har eller har haft någon sorts relation till, aktörer som har koll på mig tack vare den moderna tekniken:
Ica
Clas Ohlsson
Ur&Penn
Guldfynd
Yves Rocher
Tele2
Och så GodEl. Som till och med sjunger för mig!

Snacka om att bli firad! (då har jag kanske ändå glömt någon av alla dessa gratulanter).
Bara att tacka och ta emot. Samt ta en bakelse/tårtbit till.


Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 11, 2018

En saknad skylt har återuppstått

Nog för att vi är omgivna av klockor överallt.
Ändå har jag saknat den, skylten med klockan högst upp på Katarinahissen som i många år spritt information om tid och temperatur (och reklam) över alla som befunnit sig i Slussen-området. Ett populärt inslag i stadsbilden.

Alltså blev jag glad när jag i veckan upptäckte att där sitter en klocka igen! Den började "jobba" i måndags, efter fyra års frånvaro. Nu i moderniserad version, med led-belysning bl a.
Skyltsöndag är det hur som helst, ett bloggprojekt härbärgerat hos BP.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, november 10, 2018

En stor konstnärs minsta verk?


Ulrika Hydman Vallien hann bli en riktigt stor och folkkär konstnär innan hon oväntat dog, knall och fall i sin mans armar, i mars i år, bara dagar före sin 80-årsdag.

Hon skapade en egen motivvärld och omsatte den i måleri, på textil, i glas och keramik och till och med på klädesplagg. Dessutom illustrerade hon böcker och var med om att ge British Airways en egen image. Mest jobbade hon från sitt och makens (Bertil Vallien) hem och den gemensamma ateljén i Småland.

Mitt tulpanfat. Släktskapet med
bokmärket är tydligt!
Exempel på hennes enorma produktion finns snart sagt hos varje svensk familj. Vi har glasfat med tulpan, skål med ormmönster, färgsprakande bricka, en tavla med tryck av ett bokomslag och en av hennes tulpaner finns till och med på min necessär. Och så är jag ägare till det som förmodligen måste vara hennes allra minsta verk: ett bokmärke!

Jag misstänker att den här lilla fanérbiten med tulpan på snöre kommit till mig i posten, i ett medlemsraggarbrev från en bokklubb. Märket behöll jag bevisligen, bokklubbar gjorde jag slut med för mycket länge sedan.

Det är Boklysten som inspirerat mig att inventera förrådet av bokmärken. Kul om fler hänger på! För som bokmärke kan ju i princip vad som helst som är lätt och platt fungera, eller hur? Hundöron är självklart förbjudna!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 09, 2018

Nu kommer maskrosen med posten!

Det har sagts många gånger och det kan konstateras ännu fler: vi får/skickar inte särskilt många brev på papper längre. E-posten kommer fram på ögonblicket och kräver inte att man har frimärke till hands.

Där har vi väl förklaringen till att jag inte förrän nu lagt märke till att den kära, vackra, solgula maskrosen kan komma med posten. Sedan i våras lyser den inte bara i naturen, den pryder också svenska kuvert!

Nadia Nörbom heter konstnären som förvandlat vanliga inhemska växter till frimärksmotiv. Och tack till Lena som klistrade dit maskrosen, denna supersnygga blomma, på ett kort jag nyss fick som "snigelpost"!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, november 08, 2018

En total okändis står på tur

Vad läser du nu?
Det är Mia i bokhörnan som undrar, som Veckans helgfråga.
Ja för tio minuter sedan läste jag sista raden i "Florence Stephens förlorade värld" av Lena Ebervall ochPer E Samuelson. Mycket läsvärd samtidshistoria om en otrolig rättsskandal och det som åtminstone in på 70-talet var Sveriges genom tiderna värst drabbade brottsoffer.

I bilens CD-spelare matar jag in skiva efter skiva med "Kvinnan i rummet" av Jussi Adler-Olsen. Ruggig historia men märkligt nog med plats för ett och annat skratt. Han skriver bra, den där dansken!

Sedan kommer vi till samvetsfrågan vilken bok jag ska ta härnäst. Har fortfarande mycket kvar av "A Man in Full" av Tom Wolfe. Märkligt nog skriver han så att jag enkelt kommer tillbaka i handlingen trots avbrott.

Fast när jag tittar i hyllan faller blicken på en total okändis: "Where´d you go, Bernadette" av Maria Semple. Köpt på bokrea, antagligen för att det står att den kallades "divinely funny" i New York Times (och det kan jag behöva efter eländet med Fröken på Huseby). Den blir det, i hopp om att vi har samma sorts humor, den amerikanske recensenten och jag!

Mia drar sig inte för att varje gång slänga med en bonusfråga. Denna gång: Berätta något du tror vi inte vet om dig?
Jaha, då gäller det väl att välja något som jag kan acceptera att ni vet ... inte mina svartaste synder, alltså!

Jag har ett trumfkort jag brukar dra fram: jag har faktiskt spelat i allsvenskan i bordtennis. En säsong blev det, och rätt länge sedan var det.
Men i dag är det torsdag så nu sticker jag iväg på pingisträning igen, efter ett uppehåll på sisådär 45 år. Det är roligt!

Copyright Klimakteriehäxan

Dags för mössa?

Glas, glitter, fjädrar och fransar på turbaner m/2018.
Det drar ihop sig till mössornas tid.
För min del har jag alltid tyckt ganska illa om alla sorters huvudbonader. Säg mig det som är mer missklädsamt än en skärmmössa/keps/basker! Visst, en "bad hairday" kan det säkert vara en nödlösning att klämma ner en luva över knoppen, men den hatt som jag trivs med på riktigt finns inte  då har jag ändå satsat på några genom åren, utan större framgång.

Fast nu för tiden finns det ju ett annat mössbruk ibland oss, ett som inte har med kalla öron att göra: turban. Och det är inte bara att sno en tygbit runt skallen, det är i stället en avancerad teknik som ska till. Om man inte köper en färdig, förstås!

Iman Aldebe såg sin chans när hon började skapa moderna hijaber och turbaner för kvinnor i Sverige som vill täcka sitt hår. Hennes skapelser lät tala om sig, det blev modereportage och tv-inslag, och nu har de till och med kommit ända in i det verkliga finrummet: Nationalmuseum! På avdelningen för ny svensk design finns hennes futuristiska kreationer.

Bärbara? Tja, åtminstone inte garanterat jättebekväma och förmodligen inte särskilt värmande heller, åtminstone inte när materialet är glas. Men rätt skojiga, det måste ni väl hålla med om? Även om de inte är något för en mössornas ovän som jag.

Modedjuret 2018 (vid sidan av leoparden förstås) har varit trollsländan.
Även på turban.
Cykelhjälm tänkte jag när jag såg den här skapelsen.
  Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 07, 2018

I stället för grått: GULT

Sanna, som styr och ställer med Gems Weekly Photo Challenge, har denna vecka beordrat deltagarna att illustrera ordet GUL.

Jag tittar ut genom fönstret och ser för all del gulnade, men mer bruna, blad. Himlen är grå, gräset ser trött ut, människorna som går där nere hänger också lite med huvudet medan de krampaktigt håller paraplyn redo och drar luvan ända ner till ögonbrynen.

Så ser det minsann inte alltid ut! Alltså beslutar jag mig för att påminna om svunna tider, men tider som också återkommer och då den gula färgen har högsäsong igen!

Det blir en fyrstegsraket: steg 1 är krokus, steg 2 påskliljor, steg 3 tulpaner och maskrosen bildar Grande Finale.
Vi glömmer det novembergråa en liten stund!



Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, november 06, 2018

En bok till Far?

På söndag är det Fars dag och därför tänkte jag att veckans topplista idag skall präglas av det. Böcker om eller för pappor är dagens uppgift, skriver Johanna i deckarhörnan.

I vår familj har vi lagt ner firande av Mors och Fars dagar, i den mån det över huvud taget har förekommit. En anledning kan vara att Maken fyller år en vecka inna papporna ska firas. Men då får han alltid böcker! 

"Farbrorn som inte vill va' stor" är Klas Gustafsons biografi över Gösta Ekman. Gustafson har skrivit bra biografier förr, om andra stora svenska stjärnor, Monica Z och Cornelis Vreeswijk bland andra. Så den här tror jag på (och tänkte nog läsa själv när födelsedagsbarnet är klar). 

Det är en risk att man köper böcker i present till familjemedlemmar för att man vill läsa dem själv. Makens andra födelsedagsbok är definitivt inte en sådan: Richard Dawkins "Brief Candle in the Dark" är inget för mig, men Maken är intresserad, det vet jag. Kanske en herre i din närhet också?

Något åt det hårdkokta hållet är förmodligen inte heller fel. Anders Roslund har kommit ut med "Tre timmar", uppföljare till "Tre sekunder" och "Tre minuter". Där har vi nog en måste-bok, om nu inte till Fars dag så blir det ju jul också! Eller en pocket i vår!

På min enträgna rekommendation läste Maken nyss Margaret Atwoods "Oryx & Crake". Nu visar det sig att det finns en fortsättning på den, i två delar: "Syndaflodens år" (The Year of the Flood)  och "MaddAdam". Där har vi kanske läsning till oss båda ändå!

Femteplatsen måste reserveras för något lättläst, känner jag. Är "Årets bok", alltså "1793" av Niklas Natt och Dag en sådan? Ruskigt spännande, sägs det. Har redan köpt den en gång, till Sonen, men får kanske köpa ett ex till i så fall.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 05, 2018

Läskigt

Veckans tematrio ska lista LÄSKIGHETER, vill Lyran med noblesserna. Och då måste det inte vara med betoning på LÄS, som jag förstår det.
Jaha, vad kan jag då ha för elände att bjuda på?

Jo för all del, den bok jag läser just nu och snart är färdig med, den är faktiskt riktigt otäck. Sorglig och läskig på en gång. Det gäller "Florence Stephens förlorade värld" av advokatparet Lena Ebervall och Per E Samuelson. En rättsskandal som nådde sin högsta punkt på 50-talet, då Sveriges i särklass trognaste rojalist, "Fröken på Huseby", hade blivit bortkollrad och totallurad på en riktigt rejäl förmögenhet.

Hon fick skylla sig själv, kan man ju tycka, men stundtals gör läsningen riktigt ont. Att tanten aldrig fattade hur illa det var ställt, hur tarvliga hennes "vänner" var, hur mycket papper hon skrev på utan att fatta ett skvatt  och att prinsen, som hon öste all sin kärlek över, inte kunde brytt sig mindre. Bra bok är det, jag ska bita ihop och läsa även det bittra slutet! Historien är sann, ska ni veta.

Men jag har varit med om liknande förr, på bio och i tv-soffan: aktörerna är så korkade och blir så lurade att jag helt enkelt inte står ut. En svensk tv-serie hette "Tusenbröder". Jag blev tvungen att sluta titta, eftersom de unga männen det handlade om med öppna ögon gick rakt i fördärvet, i tron att de var på väg mot Det Stora Klippet. Minns det än med en rysning. Olidligt.

Läskigt nästan i överkant blev det också när Stephen King skrev "Lida" (Misery) om bestsellerförfattaren som, svårt skadad i en trafikolycka, kidnappas och hålls inlåst av en kvinna som är galet förtjust i hans böcker. Själva olyckan kunde han skildra väldigt trovärdigt, han hade själv varit med om en liknande.

I hopp om att slippa ut ur huset där han hålls fången skriver han en ny bok så som hans kidnappare vill ha den, men upplösningen låter vänta på sig medan läskigheterna radar upp sig ... King är en mästare i genren.

Det finns också en väldigt vanlig scen som upprepas med små variationer i krimfilmer. En ensam polis eller spanare, gärna kvinna, går in i ett stort kolmörkt hus, utan vapen men med ficklampa. Lampskenet dansar och vi som tittar VET att här inne finns FARAN, boven, mördaren. Vi som tittar är på vippen att återgå till nagelbitarstadiet. Och så händer det ...
Mänsklig ondska ÄR verkligen skrämmande, i så många tappningar!

Copyright Klimakteriehäxan

Kasskampen (14) i museal tappning

Dags för mera Kasskamp!
Denna gång är de återanvändbara påsarna hämtade från Nationalmuseum. På den övre bilden en i barnstorlek med en gullig kanin på. Julklappsidé kanske?

"Damen med slöjan" av Alexander Roslin finns inte som plastkasse just nu i museishoppen, men där är den i alla fall inköpt försäkrar dess nöjda ägarinna, som antagligen var en flitig besökare fram till för fem år sedan. Nu var hon tillbaka, eftersom museet öppnats igen efter den omfattande renoveringen som innebar betydligt mer makeup än kvinnan på bilden har använt sig av ...

Om man vänder på den där kassen dyker en annan klassisk skönhet upp, men skam till sägandes vet jag inte vem hon är eller vem som har målat henne. Kanske också en Roslin? Vet du? Berätta gärna!
Museikassarna får dela på nummer 14 i Kasskampen


Kasskampen är, det har väl inte undgått er, kriget för att öka återanvändning och återvinning av alla de påsar vi omger oss med, både med och utan företagsreklam. Både pappers- och plastkassar ska hanteras med respekt och varsamhet, då håller de längre! Häng på, kom upp på barrikaden du också!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 04, 2018

Konststickning som sticker ut

Gagga med sin mosstickade Thore Andersson-tröja. Hennes egen kofta utförd i en
variant av Skillingsmarksstickning.
Att översätta bildkonst till textil är något folk har gjort i eviga tider. Renässansmålningar blev gobelängtapeter, exempelvis. Och Mona Lisa har blivit både slips, kasse och necessär, Monets näckrosor likaså. Rackstadmålaren Gustaf Fjaestads motiv blev också till väv i lite modernare tider.

På Arvika Konsthantverk invigdes i helgen en utställning med koftor av nio flinka damer som vet hur man hanterar garn och stickor. "Konstnärens tröja" heter utställningen. Var och en av utställarna hedrar en utvald konstnär med sitt verk.

Margareta "Gagga" Björkäng Eriksson har tagit sig an en målare från trakten, en mästare som vi är många som uppskattar: Thore Andersson. Han var en personlig vän dessutom. Och tröjan hon formgett till vännen Thores ära påminner starkt om hans måleri. Hur snyggt som helst!

Niki Saint Phalle i stickat.
Maja Fjaestad är ett annat stort namn i branschen och på trakten, mest känd för sina tryckta blommotiv. Nu har hon fått "sina" blommor broderade på en beige kofta, skapad av Maja Karlsson.
En djärv kreation i starka färger har Anna Bauer gjort, inspirerad av Niki Saint Phalle. För den som sett "Hon" utanför Moderna Museet i Stockholm är släktskapet tydligt.
Alla tröjorna är exempel på konststickning som sticker ut!

Bortsett från utställningskoftorna är butiken som vanligt full av bevis för den lokala kreativiteten.
Här finns smide, keramik, vävnader, träsniderier.
Just Gagga (det är så hon signerar sina verk) är flitigt representerad. Hon har bl a överfört foto till textil i egna kuddar, och hon bemästrar en stickteknik som hon är nästan ensam om: Skillingmarksstickning.

Vi råkar dessutom ha en liten gemensam bakgrundshistoria, Gagga och jag. Skam till sägandes hade jag helt glömt bort det när hon för ett antal år sedan stod framför mig på bokmässan i Göteborg, presenterade sig och undrade om jag kände igen henne. Det gjorde jag alltså inte.

Skillingmarksstickning i detalj.
Men det visade sig att 1965, när jag var nybörjarjournalist på lokaltidningen Arvika Nyheter, hade jag utsetts till hennes handledare när hon kom till redaktionen ... vad ställde man egentligen för krav på handledare, jag bara undrar? Några veckors "erfarenhet" räckte tydligen!

Nu blev Gagga inte journalist. Det kan vara ett betyg på den där handledningen, men nu gick det ju bra med hennes karriär ändå!  En synnerligen skicklig konsthantverkare blev hon. Roligt att se och gott så!

Maja Karlsson tolkar Maja Fjaestad.

Många konstvänner kom på vernissagen.

Trevligare förvaring för vinterns vantar och sockor kan man få leta efter!

Tröja i Skillingmarksstickning, signerad Gagga. Hon har t o m stickat ett
helt sofföverdrag i den här tekniken!
 Copyright Klimakteriehäxan

lördag, november 03, 2018

Vart tog säsongerna vägen?

Är det bara jag som undrar: Vart tog säsongerna vägen?
Jag minns tydliga gränser, start- och slutpunkter.
De finns inte längre.

När jag var barn dök cyklamen i kruka upp till min födelsedag, i november. Nu kan man köpa dem i augusti redan, eller rent av lite när som helst. På min namnsdag, i juni, brukade jag förr i tiden  föräras kvistar av en speciell syrén. På senare år har den varit utblommad i maj.

Och det gamla uttrycket "mellan hägg och syrén" kan ju ingen ung eller nyanländ människa någonsin begripa, för det gapet är sedan länge överbryggat.
Sedan har vi semlorna. De där mandelmassefyllda gräddbullarna hörde fastan till. Nu dyker de gärna upp i mellandagarna, som vore vi alla kunder i Rotas bageri, tillsammans med Ture Sventon.

Lussekatter äts lämpligen, det hörs ju på namnet, i lucia- och juletider. Men om det nu ens kan kallas för säsong så bryter den ut i oktober.
Kräftätandet hade skarpa datumgränser en gång i tiden. De djupfrysta finns idag alltid att tillgå för skaldjurens vänner. Surströmmingen begränsar sig själv lite grand, eftersom den måste ruttna klart innan burkarna öppnas. Men tidigare årgångar kan ju ätas, om de överlevt.

Alternativ kräftnubbe.
Tulpanerna sedan! De första, röda, skulle dyka upp lagom till julbordet. Men blomsterodlarna har sett sin chans och tagit den: tio tulpaner i blandade färger kostar en femtilapp, extrapris, titt som tätt. Förresten så har Gröna Lund sitt nöjesfält öppet nu under höstlovet. Vet inte när de kom på att ett typiskt sommarnöje kan dra folk även i ösregn och höstlig snålblåst.

Nå, hur har vi det med adventsstjärnorna då? Tja, jag ser en grannes fönster där stjärnan tänds varje kväll oavsett årstid, fast den syns förstås sämre på sommaren. Har kompisar som låter stjärnorna sitta uppe till långt in på våren eftersom "de lyser så mysigt". Och poinsettiorna, de blommande julstjärnorna, har också fått sin storhetstid förlängd sedan man suddat i kanterna och tagit fram dem i nya färger.

Då har jag ändå inte nämnt julskyltningen. Den som var den stora utmaningen för alla butiker, där man dukade upp efter bästa förmåga på första söndagen i advent. Då, men först då, skulle de extra gatubelysningarna börja glittra. Önskelistorna skulle fyllas på, lite glögg hjälpte till att hålla värmen, vintermössan fick kanske komma ut för första gången.

Den enda säsongsvara jag kan komma på som tappat mark är fastlagsriset. Dels är miljövännerna (med rätta) på krigsstigen mot äkta fjädrar, dels verkar fascinationen för denna dekoration ha avtagit rent generellt.  Fast när ungarna var små var det en kul grej.

En del av de där säsongerna har förändrats i takt med att klimatet påverkats av yttre faktorer. Men många andra har fått utsuddade gränser av rent kommersiella anledningar.
Visst är det väl lite synd? Eller så sitter jag bara fast i "så-var-det-förr"?!

Julstjärnor i traditionell kulör.
Copyright Klimakteriehäxan