söndag, december 10, 2017

Ett litet söndagscitat


"Jag har aldrig förstått grejen med intervjuer."

- Peter Stormare svarar på intervjufrågor i Svenska Dagbladet i dag och nej, han verkar inte riktigt förtjust över uppmärksamheten ... men jag upptäcker i alla fall att  vi har åtminstone en gemensam nämnare: vi ogillar när tavlor hänger snett!

Hej där! – på en SKYLTSÖNDAG

  
Det är ju inte helt ovanligt att man stöter på bekanta på stan, även när stan är stor. Alltså händer det mig ibland att jag plötsligt står öga mot öga, helt oplanerat, med någon jag känner och det är förstås oftast trevligt. Man byter några ord, det händer att vi har tid och lust med en fika, eller så får man den där påstötningen för att bestämma om ett möte lite längre fram.

Inget av det där funkade förstås när jag upptäckte Gisela där mellan de rullande trottoarerna i Gallerian, mitt i Stockholms centrum. Det är ju lönlöst att försöka slå sig i slang med en affisch, eller hur? Men grymt snygg är hon, kvinnan som blivit fotomodell efter sin pensionering!

Söndagar är skyltarnas dag på en lång rad bloggar. Du kan säkert hitta fler om du tar den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 09, 2017

När vi ändå pratar (om) finska ...

Du har kanske läst min förra bloggpost i vilken jag berättar/skryter om hur bra jag faktiskt talar finska, även om jag gör det utan att förstå vad jag säger.
Men den där papegojegenskapen kan man ha viss glädje av. Man kan skrämmas med den.

Det hände sig för många år sedan, närmare bestämt 1982, att det utkämpades ett krig mellan Storbritannien och Argentina om den avlägsna ögrupp som engelsmän kallar The Falklands medan argentinarna benhårt håller på det spanska namnet Las Malvinas. Jag var en av väldigt många journalister som hade i uppdrag att skildra detta från den argentinska sidan, på plats i Buenos Aires.

Som så ofta händer när stora dramer utspelar sig samlas den där internationella presskåren på samma hotell. I Buenos Aires intog vi ett Sheraton. Där fanns bland annat tyskar, amerikaner, norrmän, svenskar och, förstås, finländare. Och vi vet alla att den som växt upp i Finland har varit tvungen att läsa svenska i skolan, så de var mer eller mindre svenskspråkiga allihop.

En av dem, kanske den mest bereste av alla kollegorna där, skrev också böcker. Stolt visade han upp den senaste, nyss utkommen, för kretsen av landsmän. Finländarna umgicks ofta i grupp på lediga stunder och jag hade blivit god vän med dem och satt alltså med i gänget, som vanligt den enda tjejen.

Nu bad jag att få titta närmare på boken. Det fick jag. Bläddrade lite, vände så på den och började läsa baksidestexten. Läste den högt. Det blev helt tyst i rummet, man hade kunnat höra den där berömda knappnålen falla, i alla fall när jag gjorde en minipaus. Killarna utbytte blickar. De såg ganska nervösa, klart osäkra ut.

-Men kan du finska? sa till slut en av dem med vad jag vill minnas som en darrande stämma.
-Visst, sa jag, självklart, det språket har jag inga som helst problem med!
En ängel gick genom rummet. Vad hade de sagt? Vad hade jag hört? Den lilla herrklubben tänkte nog på mindre väl valda ord, lagom macho-aktiga kommentarer som uppenbarligen gällt mig och som undsluppit dem under de veckor och dagar som gått där i pressrummet med omnejd.

Lättnaden när jag avslöjade att jag bara lurades gick nästan att ta på.
Och faktum är att jag nog är rätt nöjd med att jag aldrig fick veta vad de hade sagt, egentligen, på sitt modersmål.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 08, 2017

Helgfråga när julen närmar sig

Mia som troget ställer en helgfråga vecka efter vecka är redan helt uppe i julen. Alltså är helgfrågan denna gång två, båda präglade av julstämning:
Vad önskar du dig i julklapp? och så en närbesläktad uppföljare: Har du någon favoriträtt på julbordet?

Min önskelista är i kortaste laget och på den står, hör och häpna, att jag faktiskt INTE vill ha någon bok, eftersom jag har så oändligt många jag inte hunnit med. Skulle möjligen då vara med undantag för Zadie Smiths senaste, i pocket och på engelska. "Swing time" heter den. Ja, man ska ju alltid vara öppen för kompromisser, eller hur?

På julbordet måste skinkan stå, så är det bara. Åt mitt första (och antagligen enda) krogjulbord för året i går, och den skinkan var tämligen smaklös, så min egen måste bli bättre!
Sen gäller det att lyckas med frestelsen också, men den brukar vi inte ta på själva julafton.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 07, 2017

Mitt finska jag finns faktiskt

En födelsedagstårta (ok, det är en bröllopsvariant men ändå) för Finland, en dag för sent.
Denna är en äkta Marimekko!

I dag har Finland inlett det andra seklet som självständig nation. Man får hoppas att det följs av många fler. För vi har mycket att tacka Finland för!

Släktforskning har visat att jag exempelvis råkar ha lite finska gener, från så kallade "skogsfinnar" i Värmland långt bak i tiden. Bara en sådan sak! Dessutom är mitt namn finskklingande, och ordet "aina" betyder "för alltid", har jag fått lära mig. Passar väl bra, med den stamtavlan!

Men mina personliga band till vårt östra grannland ser egentligen annorlunda ut. De stavas Marimekko, Iittala, Vuokko, Arabia, Aalto, Mumin och Karvinen. Ja, du har rätt, namn ur designervärlden allihop, Mumin möjligen undantagen.

Marimekko har jag haft på väggen, på kroppen, på bordet och i handen. Vuokko har jag drömt om. Tänk hennes långa klänningar på 80-talet, svindyra men ack så vackra! Iittala, Arabia och Aalto står i skåpen: vaser, ljusstakar, skålar, glas, muggar. Jackan från Annikki Karvinen är vid det här laget 17 år gammal, vilket gör att den inte längre känns så kostsam som jag tyckte att den en gång var.

Sedan har vi annan slags kultur, förstås. "Fänrik Ståls sägner" kan jag fortfarande delar av utantill, en kvarleva från skolåren. Andra klassiker är Zacharias Topelius och Väinö Linna. Arto Paasilinna har roat mig många gånger, även om han är gruvligt ojämn. Märta Tikkanen fyller mig alltid med beundran. Maken Henrik skrev och tecknade bra. Tove Jansson har radat upp mästerverk, som "Vem kan trösta Knyttet?"!

Att bara ströva gatan fram i Helsingfors är också en njutning. Här finns ju faktiskt ett riktigt designerdistrikt där godbitarna ligger på rad. Staden kallades för "Världens designhuvudstad" för bara fem år sedan, och den lever verkligen upp till namnet. Trevliga krogar är inte heller svårt att hitta, även om det kan kännas lite dyrt.

Svenska teatern är jättekul att besöka om man är i Helsingfors. En chokladbit från Fazer i pausen, ja tack! En finsk tango piggar upp vem som helst. Och slingrar lite Sibelius in i öronen är det också oftast njutbart.
Språket är förstås ett problem. Jag kan några fraser och får dem att låta rätt bra, har jag förstått. Men svaren begriper jag ju inte.

Ändå har jag talat finska i Sveriges Television. Det hände sig på det glada 70-talet att ett program som hette "Riksblandning" sändes i TV2. Ett program med glimten i ögat, gjort av en trio gubbar varav en var barnfödd finne. Så skulle man en dag, av oklar anledning, uppmärksamma en finsk delikatess: kalakukko, en sorts fiskpudding med inslag av bröd och fläsk.

Inför kameran hade man lagat till rätten. Men i sin tv-version hade kalakukkon också fått egna repliker. Vem skulle läsa dem?
Pekka kom till mig med ett papper i handen och bad mig gå med in i en speakerstudio. Jag lydde.
Han la papperet framför mig, startade en bandspelare och beordrade mig: Läs!

Jag läste. Men fick ta om, det behövdes lite längre pauser på ett par ställen, annars var det väldigt bra, sa Pekka.
Först i sändning fick jag tack vare textraderna veta vad jag sagt. Men roligast var att en av Pekkas finska polare efteråt hade frågat från vilken del av Finland hon kom, hon som var den talande kalakukkon ... han hade inte kunnat identifiera dialekten ...
Själva maträtten har jag dock (hittills) aldrig smakat.

Copyright Klimakteriehäxan

Om du vill läsa mer om vad jag haft för mig i Helsingfors kan du klicka på den här länken! Det finns en hel del ... jag gillar ju Finlands huvudstad!

Designhuvudstaden Helsingfors i grafisk sammanfattning.

onsdag, december 06, 2017

En pigg hundraåring!

Visst hajade man till lite i morse när tidningen såg "konstig" ut. Eller ovanlig, i alla fall. Men det behövdes inte lång stund för att fatta att här förelåg en tämligen storslagen gratulation från den stora svenska dagstidningen till vårt östra grannland, som blev fritt från Sovjetunionen för 100 år sedan.

Några popularitetspoäng tillfaller definitivt Dagens Nyheter med den där gesten, även om inte dagens nyheter blev bättre för det.
Dock instämmer vi glatt i lyckönskningarna: Onnea Suomi! Förresten var det väl alldeles för länge sedan jag var i Helsingfors? ja i Finland över huvud taget?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 05, 2017

Val av Nobelpristagare

Den 10 december är Nobeldagen, med allt som hör till. Då får årets pristagare sina medaljer och sina pengar och en väldans massa beröm.
Så när Johanna vill ha en topplista denna vecka är det litteraturpristagare som gäller, med fri tolkning.
Och då väljer jag fem som gett mig bestående minnen!

Selma Lagerlöf, för hennes fantastiska berättande i olika format. Missa inte memoarerna, i tre delar och med ljuvliga omslag på senaste pocketutgåvan!

Sigrid Undset, framför allt för "Kristin Lavransdotter" som är en kärleksroman som sjuder av passion, i historisk inramning.

Herman Hesse, som jag slukade när jag gick i gymnasiet. Då hade jag nog inte en aning om att han hedrats med Nobelpriset. Kanske ska han kallas ungdomsförfattare? Funkar han som det i dag?

Gabriel Garcia Marquez, som varit så produktiv. Önskar att folk inte bara läser "Hundra år av ensamhet" utan också ger fler av hans böcker en chans, flera är dessutom inte så vansinningt tjocka!

Mario Vargas Llosa, vars bredd är unik, ena stunden är han en politisk agitator, i nästa skriver han om saftig erotik eller är direkt humoristisk. Den första jag läste, "Pantaleon och besökerskorna", fick mig att skratta högt, medan andra har varit snudd på gastkramande – som "Kriget vid världens ände".

Många av pristagarna har jag inte läst över huvud taget, somliga har jag läst och uppskattat, men nu skulle man ju välja ...

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 04, 2017

På önskelistan?

Bokhyllan bågnar hos Lyran. Det gör min med. Ändå önskar hon sig böcker i julklapp! Så nu undrar hon: Är det lika för er? Berätta om tre tillskott som känns nödvändiga i din bokhylla! Där har vi alltså veckans tematrio-uppgift.

Faktum är att jag egentligen inte vill ha någon bok i julklapp alls. Tänk hur det var förr: en julafton eller födelsedag utan bokpaket skulle ha varit ren tragedi, katastrof, dubbelt elände. På senare år har jag med flit lugnt inväntat pocketversionerna, eftersom de dels är billigare i inköp, dels (och inte minst) tar mindre plats och är lättare att ha i handväskan.

Men visst finns det böcker jag åtminstone tror att jag vill läsa. "Ett jävla solsken" av Fatima Bremmer är en sådan. Handlar om en pionjär i journalistfacket, Blenda Nordström. Fick årets August i fackklassen.

Lite sugen är jag förstås också på Chimamanda Ngozi Adichies "The Shivering" trots att det verkar vara en novell inklämd i en volym med andra. "Det goda folket" (The Good People) ät Hannah Kents uppföljare till "En mörderska bland oss" (Burial Rites) och den kan ju bara vara bra!

Fast i grund och botten kan jag alltså lätt vänta på pocketupplagorna. Innan de dyker upp i handeln har jag minst en meter andra olästa böcker att klara av  vilket jag inte kommer att göra ... Så frågetecknet i rubriken är allvarligt menat!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, december 03, 2017

En alldeles äkta SKYLTSÖNDAG


Min vana trogen går jag med kameran i nypan för att kolla julskyltningen på Det Stora Varuhuset. Det har hänt att jag blivit överförtjust, alldeles förtrollad av idérikedomen, hugskotten, färgerna, historierna som man faktiskt lyckats berätta.

Men så tycker jag inte att det är i år. Mina bilder blev därefter, oinspirerade! Årets tema är en jul som i Bergman-filmen "Fanny och Alexander", fast jag vet inte det jag ... Långdans genom rummen, visst. Och överdådigt uppdukat julbord, jo då. Men pop corn när det bjuds någon sorts underhållning?

Får väl ändå glädja mig åt att den av så många försmådda solfjädern upphöjts till ett presumtivt klapptips som jag tycker många borde hörsamma. En oumbärlig accessoar, som bör finnas i varje handväska!

Sedan kan man gå 150 meter från NK:s entré och möta de lysande renarna som står mitt i Kungsträdgården, i konkurrens med älgarna på Nybroplan och fler djur av lampor på Sergels torg. Renarna har förvisso nosen riktad så att de kan hålla koll på tiden på NK:s takur ...

Hur som helst så är säsongen för de äkta skyltsöndagarna här. Även om några av oss högtidlighåller SKYLTSÖNDAG året runt. Fler skyltar brukar dyka upp här.



Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 02, 2017

Dags för lucköppning – och vad hittar vi väl där?

Visst minns vi hur det var när de där luckorna skulle öppnas. Frestelsen att kika i förväg, ja men bara lite!, på det som dolde sig bakom pappbiten med dagens datum på. Olika stil på bilden, inte sällan uppiffad med lite glitter. En obligatorisk Lucia på nummer 13, sannolikt en ljusstake varje söndag. För att till sist bjuda på en tomte med paket och allt.

Dagens adventskalendrar är oftast mer elaborerade. De är inte sällan knutna till radio eller tv, de innehåller godis och leksaker, i vuxenversioner har de laddats med smink eller 24 olika sorters öl.
Men nu finns det ännu en version, en Julkalenderbloggstafett som förstås började i går.

Tjugofyra bloggare som gärna ägnar sig åt att läsa och skriva om böcker gör var sitt inlägg under de dagar som fyller advent och leder oss ända fram till julafton. "Bäst i bokhyllan" under 2017 är underrubriken.

Min tur blir det först den 18 december, men du kan innan dess läsa 17 andra tips om böcker som betytt något speciellt. Hos Sofie som hittat på och administrerar kalendern hittar du listan på samtliga deltagande bloggare, med länkar!
God advent!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 01, 2017

När det närmar sig ...

Det är första advent på söndag, hoppsan, som tiden går! Måste hämta stjärnor i källaren! Mia i bokhörnan har hakat på i veckans helgfråga:
Har du någon speciell julbok som du gillar?
Jo, det finns en som jag tar till mig år från år, fast i filmad version: "Kan du vissla Johanna?" av Ulf Starck, med Per Oscarsson i huvudrollen. Sänds alltid i tv på julafton, och jag blir lika rörd varje gång!

Så blir det som vanligt också en liten bonusfråga: Vad gör du till advent? Någon speciell tradition? 
Jo ett inköp brukar det bli: en vit poinsettia. De röda får komma in lite senare. Då blir det nog amaryllis också, jag tror att det inte blir lök i år utan bara som snittblomma. Precis som i buketten från i fjol, se bild!

Våra traditioner kring jul har starkt påverkats av att min mamma inte längre kommer och firar helg med oss. Medan hon levde blev det pepparkaks- och julbullebak, och lite extra noga med pyntandet. Julgardinerna hon en gång mer eller mindre tvingade mig att införa (det kan du roa dig med att läsa om här) har dock blivit kvar. Och så brukar jag baka sockerkaka med äpple i ... kanske blir det en omgång müsligodis också!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 29, 2017

Dagens ord 22


FISKMÅSFAKTORN

-Enligt Pontus Edgren, en av männen bakom succéserien "Solsidan" som sänds i TV 4, får tv-program som innehåller fiskmåsar generellt 30 procent fler tittare än de utan ... Hans analys, presenterad i SvD:s bilaga "Perfect Guide", går ut på att fåglarna är en feelgoodfaktor, och han pekar på två andra framgångar i branschen: "Skärgårdsdoktorn" och "Saltön". Ja tänk om det är måsarna som drar?!?

tisdag, november 28, 2017

Leendeframkallande på vita duken

När gick du senast ut från en biograf med ett leende på läpparna?
Tänkte väl det. Att det var ganska länge sedan alltså.

Då ska du kanske ta chansen nu. Se "All inclusive" med Suzanne Reuter, Liv Mjönes och Jennie Silfverhjelm i huvudrollerna, som mor och vuxna döttrar på vift i gudomligt vackra Kroatien.

Storyn är inte av det världsomvälvande slaget och recensionerna var visst ljumma, men låt dig inte skrämmas av det. Suveräna skådespelare syns även i de mindre rollerna och jag skrattade riktigt många gånger, högt till och med! Och log dessemellan. En gnutta allvar hade man också smugit in, men när de nittio minuterna var över gick jag alltså ut i duggregnet med ett smajl. Tackar!

Visst kan man säga som vanligt att det inte brådskar, för snart kommer den säkert att sändas på någon av de vanligare tv-kanalerna. Det är förmodligen sant. Men jag kan se den då också!

Copyright Klimakteriehäxan

Fem i topp i höst – bara kollegor!

Det är tydligt än en gång: jag har inte min gamla lästakt kvar. Så när nu Johanna vill att man ska göra en topplista av höstens fem bästa böcker får jag tänka till!

Men en kandidat kommer jag ändå på direkt. Det är en journalistkollega, Olle Lönnaeus, som jag nyss upptäckt som en flyhänt och underhållande skribent i längre format. "Mike Larssons rymliga hjärta" var en trevlig bekantskap, som jag kan rekommendera till den som vill ha något lättsamt i läsväg.

En annan kollega som debuterat med den äran är Helena Stjernström, som skapat Copenholm där saker man inte förväntar sig utspelas. "Stygga flickor kommer till himlen" har massor av gott humör och är fullspäckad av goda idéer. Historien flyter på lätt och kul och tar en och annan oväntad sväng!

Äsch, jag håller mig till kollegorna. Carina Bergfeldt, för närvarande korrespondent i USA för Sveriges Television, skrev under sin tid på Aftonbladet reportageboken "Sju dagar kvar att leva". En mycket läsvärd belysning av dödsstraffet, sett med olika ögon: förövarens, offrets, polisernas, väktarnas, de anhörigas ...

I Lynda Schusters memoarer "Dirty Wars and Polished Silver" förekommer jag till och med, om än i lätt förklädd form. Lynda berättar om ett ovanligt händelserikt liv, om den passionerade relationen till vår gemensamme vän som var dubbelt så gammal som hon. De gifte sig när hon var 26, vid 27 blev hon änka. Så småningom bytte hon journalistrollen mot diplomathustruns, i en ny värld,  spännande den också.

På femte plats placerar jag Kurdo Baksis bok "Min vän Stieg Larsson". Ger lite bakgrund till Millennium-succén och en journalistkarriär som inte liknar någon annans.

En som nästan kom med är Torgny Lindgren. När han i "Minnen" berättar om sina journalistdrömmar och faderns reaktion skrattar jag högt! Och han var ju faktiskt journalist en kort period i sin ungdom.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 27, 2017

Mångordigt redan på omslaget

En liten tematrio kan det kanske vara dags för så här på måndagkvällen! Den här gången efterlyser Lyran tre bra romaner med långa, poetiska titlar.

Jag undrar om inte Jorge Amado har rekordet? "A Completa Verdade Sõbre as Discutidas Aventuras do Comandante Vasco Moscoso de Aragão, Capitão de Longo Curso" skrev han på det tidiga 60-talet. På svenska fick boken heta "Kapten Aragãos bravader" men om jag ger mig på en direktöversättning av originalets titel blir det "Den fullständiga sanningen om de ifrågasatta äventyren som befälhavaren Vasco Moscoso de Aragão, kapten på långa båtfärder, hade varit med om". Oavsett titeln som ju inte är direkt enkel är det en lättläst, färgstark och underhållande roman.

När jag i mina händer fick Alex Schulmans bok om hur han fann sin hustru blev jag först lite imponerad av titeln: "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". När jag sedan insåg att han lånat formuleringen av Tomas Tranströmer var jag inte lika tagen. Fast boken är OK.

Hittar nog inte så många fler riktigt mångordiga titlar, såvitt man inte ska räkna med undertiteln, förstås. Men två till minns jag: Fredrik Backmans rörande lilla bloggroman "Och varje dag blir vägen hem längre och längre", i demensens grepp, och så "Julaftnar jag levt, platser jag sovit på och syrran" av Beate Grimsrud.

Dagens nyss utnämnda August-vinnare har också många ord i titeln: "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar", skriven av Johannes Anyuru. Men titeln är det enda jag läst av den boken, så den överlåter jag åt er andra!
Annars så är det ju oftast inlagan som är mångordig, och inte sällan i överkant ...

Copyright Klimakteriehäxan