onsdag, juni 16, 2021

En riktig färgfilm

Kanske tänker Enligt O på att den annalkande midsommaren traditionellt är en stor bröllopshelg. Eller så är hon nöjd med att själv kunna fira 20-årig bröllopsdag. Hon kan rent av tänka på båda! Hur som helst är veckans kulturfråga denna: Vilken bok, film och/eller tv-serie om bröllop tycker du extra mycket om?

Det finns faktiskt ett och annat värt att nämna. I bokväg exempelvis Sigrid Undsets "Kristin Lavransdotter" som efter stort besvär får gifta sig med Erlend, mannen som hon älskar så innerligt.

Om jag ska välja film finns det ett helt gäng brittiska och amerikanska historier, men låt mig slå ett slag för något jag skulle vilja kalla en riktig färgfilm: den indiska "Monsunbröllop" (Monsoon Wedding) som lyckas vara både romantisk och rolig på en gång. Plus att den ger lite inblick i indiska traditioner. Och vilka färger sen! Fest i Indien blir verkligen färgfilm! Lite kul dessutom att inte känna igen en enda skådespelare, alla ansikten är nya.

TV-serie då? Jo, "Hemsöborna". Madam Flod gifter sig med Carlsson. Inget bra beslut, ska det visa sig. Serien är från 1966 och den har tyvärr inte åldrats med behag, allt går väldigt sakta. Kan ses på SVT Play, tre delar, en timme vardera. Suveräna medverkande: Sif Ruud, Allan Edwall, Sven Wollter t ex.

Därmed önskar jag Enligt O (och hennes man också förstås) en härlig porslinsbröllopsdag. 

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 15, 2021

Om tre små flickor

Dags för ännu en litterär tisdagstrio, och den här gången vill Ugglan att det ska vara liten eller stor i titeln (eller varianter av orden).

Här serveras ni tre gripande och väldigt läsvärda öden, i varje bok en liten flicka i huvudrollen. Först Marit Paulsens självbiografiska "Liten Ida". Norge var ockuperat av tyskarna, hon var dotter till en av de så avskydda "tyskertöserna", alltså hade hon en tysk soldat som sin far. Blev förstås svårt mobbad och utstött på alla möjliga vis.

Från Finland skickades många barn till Sverige för att undkomma andra världskriget, med svält och elände. På andra sidan Bottenviken skulle de vara säkrare. Men inte nödvändigtvis lyckligare ... "Du som haver barnen kär" av Sinikka Ortmark Almgren gör ont ända in i hjärtat att läsa. Om att vara liten och längta hem, sakna mamma, om att inte kunna prata med andra utan att först med stor möda lära sig ett nytt språk.  

"Little Bee" är en tonårstjej som flyr från Nigeria och tar sig till London. Där hamnar hon på en flyktingförläggning men när hon lämnar den, efter ett par år, är hon helt ensam i världen. Hon lyckas söka upp två brittiska turister hon av en händelse mött på stranden i Nigeria, och hon har sparat ett visitkort som hon hoppas blir biljetten till framtiden, även om flera kulturkrockar väntar. Romanen skrevs av Chris Cleave och har också blivit långfilm.

På bordet bredvid mig när jag skriver detta ligger en annan bok om flickor i Nigeria, Edna O´Briens "Girl", och den hade säkert passat in här, men nu valde jag att hålla mig till böcker jag läst. 

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juni 14, 2021

Hemma hos magistern

Troligen var det ett vikariat han fick som teckningslärare på gymnasiet i Arvika nån gång på det tidiga 60-talet. För någon lärare var konstnären Bo Fjaestad inte. Men en rätt mysig farbror som gick omkring bland oss elever i den stora teckningssalen, med sin snugga i munnen, kanske var den tänd, kanske inte. Vi tyckte förstås att han var lastgammal, hade nog fyllt sextio. Kanske borde vi ha imponerats av efternamnet, men det tror jag inte hände.

Jag tillåter mig tro att han tog det där lärarjobbet för att det inte var helt enkelt att försörja sig som möbelsnickare, målare och bildhuggare, de tre konstyttringar han ägnade sig åt. Han hade "påbrå" och förebilder som det inte var så lätt att leva upp till, som son till det berömda konstnärsparet Maja och Gustaf Fjaestad, tongivande i Rackstadgruppen och högt respekterade än i dag.

Men lika berömd som föräldrarna blev sonen aldrig. Nu upptäcker jag att han, trettio år efter sin död, i alla fall hedras i en utställning på Rackstadmuseet i Arvika. Vilket betyder att det känns som om jag varit hemma hos min gamle teckningslärare!

Alla möblerna i vardagsrummet har han gjort själv, tavlorna är hans egna, en uppsättning bord och stolar kallas "sportstugemöbel" och det åttkantiga bordet i intarsia står på en för 60-talet typisk ryamatta. Snidade lampetter för fyra levande ljus på väggen. 

Elev inramad av magistern.
Trä verkar vara det material han gillade bäst, här finns förutom möblerna en rad olika spegelramar som han snidat. En direktör i Karlstad beställde redan 1928 det stora skåpet med snirklig dekor på dörrarna. Tavlan med de två fåglarna föll mig särskilt i smaken. Annars gjorde han nog oftast landskapsbilder när det handlade om att måla.

Hur många lektioner det blev med magister Fjaestad minns jag inte, men jag tror knappast att han jobbade mer än en termin. Däremot vill jag minnas att han uttryckte uppskattning över något "verk" jag hade åstadkommit, huruvida det var välförtjänt eller bara snällt vet jag inte. En sak är klar: vi elever hade inte en aning om att den där läraren kunde kreera så fina saker som de man nu kan se i de av museet återskapade miljöerna från konstnärshemmet.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 13, 2021

Lite nytt och lite gammalt

Skyltsöndag. Tycker att macken vi stannar på har en rätt bra skylt, faktiskt. Bara att tacka och ta emot. Annars kan man väl säga att det privata skyltandet har sin högsäsong just nu. Varje student ska ha sin egen väl synliga hyllning när det är dags för utspring.

Så var det förvisso redan på min tid. När jag var en av dem som kunde hämta en vit mössa hade pappa suttit och petat väldigt omsorgsfullt, egen design, för att min skylt skulle bli bra. Till och med inplastad, mot eventuellt regn. Stadig lång pinne. Man såg den på långt håll! 
Det var den 10 maj 1965, vackert väder, vit klänning med jacka, röda skor (jo redan då!), röd väska. Massor med blommor i blågula band runt halsen. Sång. Hurraaaa! En dag man gärna minns!

Häromdagen gjorde jag en arkeologisk utgrävning i Barndomslandet och hittade först den där mössan, idag inte vit utan gul. Inuti har många kamrater skrivit sina namnteckningar. Och minsann om jag inte har studentskylten kvar också! För säkerhets skull hade pappa gjort den tvåsidig, han sparade ingen möda! Det fanns en stor fin blomma som stack upp i luften från det gröna bladet, men den kom inte med på min bild ...

En "skylt" till som är ett fynd från Barndomslandet blir det: ett örngott som vi uppenbarligen gett till min mamma, fast jag minns inte när. Men helt klart är att båda mina barn älskade sin mormor, och hon dem. 
Slutskyltat för denna gång. Om du kollar hos BP hittar du ganska säkert fler skyltande bloggare.

PS Inser plötsligt att det ju verkar riktigt "tänkt" med min studentskylt just i dag, eftersom jag råkar ha namnsdag ... ifall ni skulle ha missat det alltså ...
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juni 12, 2021

Veckans mening – om Tiger Woods

Lördag. I sällskap med Skriv-Robert och några till presenterar jag Veckans mening. Den ska vara hämtad ur något jag nyss läst, och den ska få mig att stanna till mitt i steget/läsningen, om än aldrig så kort stund.

Väljer ett citat ur Ocean Vuongs omtalade debut "En stund är vi vackra på jorden" (On Earth We Are Briefly Gorgeous). Historiens berättare, Little Dog, skriver till sin mor, som är analfabet, och återberättar deras dramatiska och ganska sorgliga familjehistoria, som bär stora likheter med författarens egen.

Lustigt nog dyker ingen mindre än golfstjärnan Tiger Woods upp. Där finns en anknytning från Vietnamkrigets dagar  jag har googlat och det är inget författaren hittat på! Etniskt ursprung är ett viktigt tema i boken (som jag ännu inte läst klart). Tiger Woods är ett exempel på det.
When asked about how he identifies his roots, Tiger Woods called himself "Cablinasian", a portmanteau he invented to contain his ethnic make up of Chinese, Thai, Black, Dutch and Native American.

Copyright Klimakteriehäxan

Naturkraft

Tvärstannar när vi möts, den lilla tvehövdade pensén och jag. Att maskrosor kan växa av och i ingenting, det har vi ju sett många bevis för. Men också penséer ...? Ja, uppenbarligen. Kan man bli annat än imponerad av den kraft som växter besitter alldeles av sig själva, fullständigt naturligt? Så liten, men ändå så stark!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 11, 2021

Lite lagom inåtvänt

Elisa Matilda utropar "Äntligen fredag!" och levererar prompt sina fem fredagsfrågor, för oss andra att svara på efter intresse och förmåga. Den här gången ska man fokusera på sig själv, lite lagom inåtvänt ...

  1. Vad är något andra troligtvis inte vet om dig? Att jag pluggat swahili. Eller kiswahili, som man fick lära sig att det egentligen heter. Att jag vet vad en massa vilda blommor heter på latin.
  2. Vad om dig brukar ofta komma upp i mingelsituationer? Vad jag läst och/eller sett. Krog- och matminnen. Kläder.
  3. Hur skulle du beskriva din fritid? Behaglig! Läser, skriver, fotograferar, lagar mat, äter mat, träffar vänner (när det är lovligt), ser på tv, promenerar.
  4. Vad undviker du att prata om med nya bekantskaper? Sverigedemokraterna. 
  5. Hur skulle du beskriva dig själv? För det mesta rätt glad, nästan alltid hungrig, i grunden ganska lat. 
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 10, 2021

Svenskt i bok och på bordet

Helgfrågan nu när vi just klarat av vår nationaldag och skolavslutningarna/utspringen står som spön i backen. Anledning att fira, glada dagar, även om vi fortfarande måste ta det lite varligt med de sociala kontakterna.

Många ska ha presenter, och det är väl det Mia i bokhörnan funderat på när hon levererade sin fråga denna gång: Om du träffade en person från ett annat land, vilken svensk bok skulle du rekommendera till hen att läsa? Jag skulle föreslå Vilhelm Mobergs Utvandrar-serie. För att visa, att även svenskar har bytt hemland och mött stora svårigheter som vi alla kan både begripa, identifiera oss med och engagera oss i. Finns dessutom i bearbetad, lättläst version.

Sedan dags för bonusfrågan, och då hamnar vi vid matbordet: Vad är det svenskaste man kan äta? Här måste svaret bli en liten meny, känner jag. Från fiskdisken strömmingsflundra med potatismos och lingon. Från kött och chark föreslår jag kålpudding, lingon igen. Och från disken för bakverk en semla! Fast en kardemummabulle och en sockerkaksskiva med äpplen går också bra. Oj, nu blev jag hungrig ...

Copyright Klimakteriehäxan 

Överraskande? Inte särskilt!

Benjamin Ingrosso är först ut bland årets sommarpratare i radions P1, på midsommardagen. Det enda som är överraskande med det är att han faktiskt är den ende ur klanen Wahlgren-Ingrosso som vederfarits äran. 

Unge Benjamin verkar vara en jättesympatisk kille, han sjunger, dansar, skriver låtar, kan till och med laga mat, men hur kommer det sig att han och hans släkt verkar ha evig prenumeration på medverkan i Sveriges samtliga mediakanaler?

Skummar hela listan över namn. Ser att en vet jag att jag vill lyssna på: Jacob Hård, fantastisk kollega på Svt Sport, en person som kan så mycket mer än idrott. Men i stort sett befäster namnuppräkningen det jag redan vet: jag blir ingen Sommar-lyssnare i år heller, trots många medverkande "storheter" i artist- och mediavärlden och en astronaut.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 101

 POSITIONSSTOL

-Produktutvecklarna skördar nya segrar, eller är det kanske nån copywriter som slagit till?. Säg mig den stol på/i vilken man inte intar en position?! Men nu avses tydligen en fåtöljliknande sak med arm- och ryggstöd som går att ändra lutning på. I USA brukar de kallas för latmansfåtölj  lazy chair  och reklamen riktar sig då stenhårt mot den äldsta befolkningsgruppen. De som oftast redan lämnat sina positioner, både på arbetsmarknaden och i samhället, men kan tänkas ha lite svårt att resa sig ur en djup och mjuk sittmöbel. Tja, då kanske en "positionsstol" blir en liten tröst?

onsdag, juni 09, 2021

Sommar med tradition

"Sommar i P1" är ett radioprogram med tradition. Det allra första sändes 1959, med Jörgen Cederberg, som var en av två bakom idén  den andre var Tage Danielsson.  Det har med tiden blivit en stor fjäder i hatten, detta att få göra sitt eget sommarprogram, en blandning av prat och musik. Och visst har svenska folket lyssnat! Så gott som omöjligt att låta bli, kändes det länge som.

Fast jag har faktiskt tröttnat. Blir sällan sugen på att höra särskilt många av de "lyckliga", även om jag naturligtvis begriper att några är/kommer att bli väldigt bra. Dock finns det något i mig som fått nog av olyckliga barndomar och andra sorters orättvisor. Eller lite kändisskvaller som inte leder nån vart.

När nu Enligt O ställer veckans kulturfråga så här: Vilken sommarpratare skulle du vilja lyssna på i sommar? blir jag lite häpen eftersom jag inser att jag inte har en aning om vilka som ska prata. Brukar inte gå att missa! Kollar, och då förhåller det sig ju så att listan presenteras i morgon, vid en direktsänd presskonferens från parken mellan Radio- och TV-husen vid Oxenstiernsgatan i Stockholm. Till min oförställda häpnad sänder alla möjliga medier år efter år detta SR:s reklamarrangemang som vore det "riktiga" nyheter ... Namnlistan och arbetet med sändningarna är förstås jättehemligt. Redaktionen har flyttat ut till egna lokaler i ett särskilt hus bredvid Berwaldhallen och där släpps ingen obehörig in!

Men vad har jag då för svar på frågan? Väldigt svårt. Tyvärr är det ju omöjligt, men jag skulle vilja höra Tage Danielsson fundera kring sin programidé och hur den utvecklats.

Bonusfrågan är betydligt enklare: Vilken favoritsommarvärd från tidigare år har du? Det finns en från förr som jag tror är och förblir oöverträffad. Torsten Ehrenmark med sin härliga humor och sina finurliga vändningar kunde hålla upp skrattspegeln för sin samtid, medan han skildrade sitt eget liv såväl i Sverige som ute i stora världen. Ehrenmark har rekordet: han har gjort hela femtio "Sommar"!  

Bland sommarpratare jag hört på senare år minns jag Sara Danius (2018) och Björn Natthiko Lindeblad (2020). Jag skulle kunna nämna några riktiga bottennapp också men avstår från det ... Numera blir det nästan enbart i bilen som jag lyssnar, men blir det för trist byter jag snabbt till hörbok! 

Årets upplaga av "Sommar i P1" börjar sändas på midsommardagen. Ständigt fler väljer idag att lyssna på tid man själv väljer, med eller utan musik, på nätet. Vem vet, när namnlistan blir offentlig kanske man blir sugen ändå! Man ska som bekant aldrig säga aldrig!

Och så håller jag mig till rubrikordet SOMMAR och lägger till några nytagna bilder!

Rhododendron är en äkta skönhet så här års.

Bara att hoppa i! 22 grader i vattnet!

Det är nåt himmelskt över sommardagarna ...

Ovanligt gott om smultronblom!

Midsommarblomstren har tjuvstartat.
Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 08, 2021

Vad kan man ha en spargris till?

Nej, jag har inte blivit bitcoin-miljonär, trots att jag översköljts med erbjudanden om att göra denna investering för framtiden. Hur lockande än det kan te sig att bli riktigt rik – några personer har av allt att döma lyckats – har jag inte nappat på betet. 

Nu verkar det som att jag fattat det enda vettiga beslutet, för plötsligt kommer rapporterna om värderas. Den som gav sig in i leken när fenomenet var nytt har förmodligen sitt på det torra, men mängder av människor som handlat den digitala valutan senare – ibland för lånade medel – har fått problem. Stora problem. 

Det där med pengar upphör aldrig att fascinera. Nu har  vi snart helt gått över till digitala betalningssätt medan kontanterna är på väg att bli helt bortglömda. Nog kan man väl sakna dem ibland? /.../

En komplikation finns: när den datoriserade kassaapparaten ska ta hand om betalningen måste det finnas elektricitet. Vid ett strömavbrott blir hela verksamheten som djupfryst. Inga pengar kan dras från kontokortet, inget kvitto spottas ut ur maskinen. Köpet kan inte fullbordas. Här hjälper nog inte kontanter heller. En sorts kaos som min barndoms lanthandel aldrig kunde drabbas av. 

Får ännu en påminnelse om den tiden när jag plötsligt råkar få syn på ett gäng glada spargrisar, till salu i en prylbutik. Hur är det möjligt? Går det att sälja en endaste spargris i dagens Sverige? Nja, säger expediten lite lätt generat när jag frågar, nu var det kanske något år sen sist ...  

Det tror jag det. Dagens barn ser ju aldrig några mynt eller sedlar, kontokort tar inte grisen emot, inte kan man swisha till den heller. Vad kan man då ha den till? /forts/

Läs hela texten på News 55 och bli påmind om hur vi hade det med våra pengar förr i tiden, innan datorer och kryptovalutor existerade. Och kanske ska du kolla plånboken: har du några kontanter att ta till utifallatt? Eller bara för att stötta deras fortsatta existens!

Den stora frågan förblir obesvarad: vad kan man ha en spargris till i dag, annat än på plats i något museum, oklart vilket?

Copyright Klimakteriehäxan  

Om News 55: Det finns just nu ett specialerbjudande. En del material på sajten är som du kanske vet låst för icke-prenumeranter. Krönikorna under "Erfarna tankar" ligger bara öppna ungefär ett dygn, exempelvis. Sedan blir det premium-material. Bli prenumerant hela sommaren för 1 krona!  Erbjudandet kan endast nyttjas av nya medlemmar och gäller fram till midsommarafton. Som Premium-medlem får du tillgång till allt innehåll på sajten.

Läsning för sommarliv

I denna ljuva sommartid gläds vi åt grönska, blommor och all fröjd som naturen bjuder på. Helt följdriktigt är temat för veckans Tisdagstrio med rötter hos Ugglan blommor, buskar och träd.

Jag väljer tre sinsemellan väldigt olika historier. Tar glatt emot tillfället att än en gång dra en lans för den fantastiska Chimamanda Ngozi Adichie. Hennes debutroman, "Lila hibiskus" (Purple Hibiscus), läste jag på papper för ungefär tio år sedan. Väldigt bra! Nu har jag läst om den med öronen, eftersom den finns som radioföljetong. Det är en historia om fanatisk religiositet, grym misshandel, en hel del mänsklig värme och framtidsdrömmar som inte är lätta att uppnå, allra minst för den unga Kambili och hennes bror Yaya. 

"Rosen på Tistelön" (dubbelträff, två växter i en enda titel!) av Emilie Flygare-Carlén är av betydligt äldre datum, men historien håller än. Ett drama som utspelar sig i Bohusläns skärgård, en verklig smuggelhistoria och dess rättsliga efterspel finns med. Det ledde faktiskt till två avrättningar! Boken kom ut 1842 och blev en dåtida dundersuccé, vilket är lätt att förstå. Bra sommarläsning som har både spänning, romantik och och stämning hämtad bland de små öarna i kustlandskapet. 1800-tals krim ska inte föraktas!

Riktig hängmatteunderhållning bjuder Emmy Abrahamson på i "Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske". Humor och kärlek och Wien- och London-miljöer (hon är hemtam i båda städerna) blir en smaklig feelgood-berättelse, och den blir inte sämre av att den faktiskt bygger på författarinnans eget möte med uteliggaren som blev hennes man.  

Och apropå buskar och blommor: klätterhortensian överväger allvarligt att slå ut nu.

En liten bukett liljekonvalj har jag fått ihop också! Utan att bereda Maria Lang
plats i min trio ...
Copyright Klimakteriehäxan 


måndag, juni 07, 2021

2000-talets bästa böcker

Vem har skrivit 2000-talets bästa böcker och vilka titlar bör stå på en sådan lista? Svenska Dagbladets kulturredaktion tyckte att det var dags att se tillbaka på de två årtionden som gått och lät sina egna medarbetare och ett antal experter rösta. Resultatet publicerades i april.

Då visade det sig att en flitigt författande norrman knep första platsen, före såväl internationella storheter som Nobel-pristagare. Riktiga storsäljare fick också sin popularitet befäst. Listan såg ut så här:  

1. ”Min kamp” 1–6 av Karl Ove Knausgård

2. Neapelkvartetten av Elena Ferrante

3. ”Underkastelse” (Soumission) av Michael Houellebecq

4. Utrensning (Puhdistus) av Sofi Oksanen  

5. ”En halv gul sol” (Half of a yellow sun) och ”Americanah” av Chimamanda Ngozi Adichie (den enda författaren som representeras med två helt fristående verk i den här listan)

6. ”Styr din plog över de dödas ben” (Prowadź swój pług przez kości umarłych) av Olga Tokarczuk

7”Tillrättalägganden” (The Corrections) av Jonathan Franzen

8. ”Ett öga rött” av Jonas Hassen Khemiri

9. ”Egenmäktigt förfarande. En roman om kärlek” av Lena Andersson

10. ”Nora eller Brinn Oslo brinn” av Johanna Frid

11. ”Beckomberga. Ode till min familj” av Sara Stridsberg

12. ”De oroliga” (De urolige) av Linn Ullmann

13. ”Se nu då” (See Now Then) av Jamaica Kincaid

14. ”De fattiga i Łódź” av Steve Sem-Sandberg

15. ”Skönhetens linje” (The Line of Beauty) av Alan Hollinghurst

16. ”Konturer”, ”Transit”, ”Kudos” (”Outline”, ”Transit”, ”Kudos”)  av Rachel Cusk

17. ”Blonde” av Joyce Carol Oates

18. ”Skamfläcken” (The Human Stain) av Philip Roth

19. ”De välvilliga” (Les bienveillantes) av Jonathan Littell

Det där var alltså experternas lista. När läsarna fick rösta blev resultatet ett annat – väl att märka är att ingen titel förekommer på båda listorna! En tydlig illustration av hur svårt det är att kora "bäst av" ... om jag skulle göra en egen lista skulle jag få riktigt stora problem! Här är läsarnas favoriter, offentliggjorda i veckan:

1. Cromwell-trilogin av Hilary Mantel

2. Steglitsan (The Goldfinch) av Donna Tartt

3. Renegater av Klas Östergren

4. Samlade verk av Lydia Sandgren

5. Maj-trilogin av Kristina Sandberg

6. Hägring 38 av Kjell Westöö

7. Ett litet liv (A Little Life) av Hanya Yanagihara

8. Jana Kippo-trilogin av Karin Smirnoff

9. Ljuset vi inte ser (A Light We Do Not See) av Anthony Doerr

När jag jämför de båda listorna tvingas jag erkänna, att jag bara läst (och gillat) en enda av de romaner som "vanliga bokläsare" röstat på: Smirnoffs trilogi. Fyra andra har jag på hyllan.

I experternas urval är jag väldigt överens om "Blonde" och Chimamanda Ngozi Adichies två titlar. Gillade också "Egenmäktigt förfarande", inte minst i scenversionen. Fem av de övriga har jag olästa. Och lika många har jag läst, utan att jubla ...

För dig som vill veta mer om motiveringar och se andra kommentarer här är länken till tidningens hela artikelserie om 2000-talets bästa böcker. Rätt kul faktiskt!

Min egna favoriter som fanns med på listan.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 06, 2021

Vi kavlar upp!

Det finns reklamkampanjer som man blir spyfärdig av. Och så finns det ibland sådana som man tycker känns hundra procent rätt. Just nu pågår en av den sorten. Jag tänker på "Kavla upp!". Kändisar av alla slag medverkar för att få folk att vaccinera sig mot covid19. Inte vet jag om någon som tänkt avstå ändrar sig och tar en spruta bara för att exempelvis Jason "Timbuktu" Diakité har gjort det, men man kan ju alltid hoppas. Själv har jag kavlat upp två gånger och är glad och tacksam för det.

Att utnyttja kändisar för att få fler att vaccinera sig är något som används runt om i världen, och man verkar tro på effekten. Visst, vi har ju fått se både Joe Biden, Stefan Löfven, kungen och Boris Johnson med blottad överarm, men lite mer poppiga affischnamn anses nog locka mer och fler. Hoppas det lyckas!

Sveriges nationdaldag. Hette förr Svenska flaggans dag. Men
nu är det kanske flagans dag? Ack ja, ibland blir det lite tokigt.
Kan i alla fall stolt meddela att jag har hissat vår. En med två g.
En mager skyltsöndag för min del, men om man tar vägen via BP:s blogg ser man säkert väldigt många fler skyltar med olika budskap. Kolla hennes högerspalt, där dyker de upp!

Tycker hur som helst att det är läge att låta en vid det här laget snart två år gammal skylt få lufta sig igen. Tänk om vi ändå är på väg dit! Äntligen?! Kavla upp, alla!

Copyright Klimakteriehäxan