fredag, september 22, 2017

Höstdagjämning i Barndomslandet

Höstdagjämning.
Snart dags igen för den eviga frågan om vinter- och sommartid: ska klockan ställas fram eller dras tillbaka när det blir natt?
Alla de där tumreglerna, knepen, minnestipsen staplar sig på varandra för att snabbt ramla ihop i en osorterad hög. Lite som alla de där gula lönnlöven jag tampades med i går (vilket i princip inte syns idag när nya trillat av trädets grenar).

Medan jag grubblar över svaret passar jag på att ta en liten promenad. Det är ganska varmt i luften, om än grått. Vindstilla.
Lupinerna är fulla av fröskidor. Båtar väntar på att få komma upp på land. Grannens cykel ser inte ut att ha varit använd på mycket länge.

Hittar inte en enda gul kantarell, bara blek taggsvamp och några andra som jag tror inte bör ätas. Har dessutom sett mitt livs första blomkålssvamp, stor som ett rejält kålhuvud! Googlar och ser till min milda förvåning att den kallas "den kanske allra bästa svampen, supergod"!

Konstaterar att den köpta ljungen i verandakrukan slår den vilda i färgstyrka med hästlängder.
Tycker dessutom att badstranden ser rätt inbjudande ut, trots bristen på sol.

Om du nu vill så kan du hänga med mig och min lilla kamera på den här svängen i mitt närområde i Barndomslandet. Garanterat dagsfärska bilder!
Snart är alla lövträdens grenar kala. Jag tröstar mig med att man redan nu kan se knopparna som ska ge lönnen nya blommor, löv och näsor nästa säsong. Men nu är det höst.

Och medan du scrollar bland mina foton grubblar jag vidare på åt vilket håll jag ska dra klockan. Det kommer att lösa sig! Jag har ju faktiskt en dryg månad på mig.

Om du vill se bilderna i större format är det förstås bara att klicka på dem!












Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, september 21, 2017

Den författaren vill jag träffa

Ny helgfråga, med sikte på kommande veckas evenemang i Göteborg:
Vilken författare skulle du vilja träffa på bokmässan och varför?
Jo: det finns en som jag riktigt länge har tänkt att jag verkligen skulle vilja möta. Prata mycket med, ställa massvis med frågor till, lära mig nya saker av. Kanske över en liten margarita?

Författaren heter Jennifer Clement och hon började sin litterära karriär som poet, men den biten har jag ingen koll på. Däremot upptäckte jag henne tack vare "En bön för de stulna" (Prayers for the Stolen), hennes bok som gick som radioföljetong. Den berättar hur livet på mexikanska landsbygden kan te sig, speciellt för flickor som lätt hamnar i utsatta positioner bland knarkligor och våldsbenägna män. Jag fastnade direkt.

Clement är mexikansk-amerikanska, journalist i botten, och hon tycks veta "allt" om livet i dagens Mexiko, där hon numera är bosatt. Hennes engagemang för det fria ordet är stort. Hon var ordförande i PEN-klubben i Mexiko och är sedan 2015 organisationens internationella ledare, ett prestigefyllt uppdrag.

"A True Story Based on Lies" som var hennes debut tycks inte finnas på svenska. Historien utspelar sig förstås också den i Mexiko och handlar om hur tjänstefolk kan ha det. Inte lika fascinerande som "En bön för de stulna". Men läsvärd!

"Basquiats änka - en kärlekshistoria" (Widow Basquiat: A Love Story) kallas "memoarbok". Om den uppburne graffitikonstnären Jean-Michel Basquiat som Clement kände väl. Basquiat hade en flickvän som han var konstant otrogen mot, båda missbrukade, båda badade i hans pengar när han hade dem: en kolsvart relation. Clement fortsatte vara "änkans" väninna även sedan Basquiat dött, 27 år gammal. Dödsorsak: överdos, förstås.

Relationen, mer trasig och bråkig än kärleksfull, är inte helt lätt att förstå för en sån som jag som aldrig vistats i de där konstnärskretsarna i New York (Andy Warhol hörde dit, Patty Smith också). Men som öde fascinerar historien. Lustigt nog tog det 25 år innan den översattes till svenska, den gavs ut här i fjol.

Och nu har jag precis läst de första sidorna i Clements tredje roman "The Poison That Fascinates", ett mexikanskt familjedrama om jag tolkat baksidestexten rätt.
Det känns lite som om Clement tagit över stafettpinnen från Oscar Lewis, han som skrev "Fem familjer" 1959, med underrubriken "en studie av fattigdomen i Mexiko". En av mina frågor under det där önskemötet skulle definitivt vara hur hon påverkats av den boken, och om folk har det lika eländigt nu som då?

Mitt samtal med denna författare kommer dock inte att äga rum eftersom varken hon eller jag kommer att finnas på Bok & Bibliotek. Hade hon stått på deltagarlistan hade jag nog ändrat mig!

Mia som är den som ställer helgfrågan vecka efter vecka slänger också in en bonusfråga:
Vilken bok längtar ni efter som ännu inte kommit ut?
Enkelt: Jennifer Clements nya. Om det finns en?

Copyright Klimakteriehäxan

En man med färg!



Ramlade över en man vars verk jag gärna hade tittat lite närmare på.
Sune Uusitalo i Luleå har ett för äldre herrar (ja, fördomsfullt jag vet men ändå) mycket ovanligt förhållande till kläder.

Sune, i dag 87 år gammal, har en häftig historia. Föreningsmänniska, jobbade i livsmedelsindustrin, var aktiv fackligt, lyckades bli nykter alkoholist och kan i dag kalla sig kläddesigner.
Han skapar egna herrplagg med färg, mönster, pärlor, glädje. Säger att hans nu bortgångna fru var en av dem som inspirerade.

Just nu visas hans mode på Havremagasinet i Boden, men dit hinner inte jag eftersom utställningen stänger på söndag. Det är en samlingsutställning som pågått hela sommaren under samlingsnamnet "Där kärlek är Norrbottnisk folkkonst".

All heder åt denne man som ger fantasin utrymme och tar vara på skaparglädjen! Då får man förlåta att kavajernas passform ibland inte är den perfekta ...

Copyright Klimakteriehäxan
som tackar Byblixtra för tipset!
Havremagasinet har gjort videon som är cirka 4 min lång.

onsdag, september 20, 2017

Härligt 80-årskalas!

Hon skulle ha fyllt 80 i dag, Monica Zetterlund. Den oefterhärmliga Zäta som kunde både sjunga och skådespela, en idol för många av oss, mycket saknad.
Roller vi minns henne i är förstås Ulrika i Utvandrarna och hembiträdet i Söderkåkar, men det fanns fler, inte minst på revyscenen med Povel Ramel och Hasse & Tage.
Fast det är väl ändå musiken som känns allra störst.

Och det var musiken som hade huvudrollen när Monicas minne hedrades på CCC arena i Karlstad ikväll, tolv år efter hennes död. Rigmor Gustafsson, värmländska också hon, sjöng ett knippe av Monicas mer kända låtar (och någon som kändes nästan ny) till ackompanjemang av en häftig orkester på femtio man under ledning av Peter Nordahl.

Jag upptäckte evenemanget strax före klockan sex. Biljettbokningen gick igenom kvart över, det var så gott som slutsålt. Och klockan sju började konserten ... vi kom någon minut för sent, men hann ju ändå! Ibland funkar små marginaler. Turligt nog fick vi inte ens p-böter.

Det fanns flera höjdpunkter. Olle Adolphsons "Trubbel" var en, liksom "Värmlandsvisan". Och det är skönt att höra en som kan språket sjunga Frödings "I valet och kvalet". Rigmor briljerade med scatsång ett par gånger också. Dessutom ingick en av mina sanna favoriter i programmet: "Håll musiken igång" som Monica gjorde med Povel i Knäppupp-revyn med samma namn.

Rigmors tänkta moatje, Christer Nerfont, hade tappat rösten men Patrick Rydman svarade i Göteborg när Rigmor ringde vid halv tolv på dagen och undrade om han kunde kasta sig till Karlstad. Det kunde han, och det blev ett kanonnummer, svårsjunget och rimligen inte så väldigt repeterat. Men lysande!

Helt enkelt ett härligt 80-årskalas, även om festföremålet bara deltog på bild. Extranumret kändes helt rätt: "Sakta vi gå genom stan". Centrala Karlstad låg folktomt när vi krånglat oss ut ur konsertlokalen, men stjärnhimlen var desto vackrare. Möjligen var det Monica Zätas egen stjärna som lyste klarast.

Copyright Klimakteriehäxan

Svamphöst

Det såg plötsligt lite konstigt ut på gräsmattan. Hade vi fått upp stora stenar? Eller enorma bajshögar efter nåt okänt vilt djur? Rusade fram för att inspektera.
Nej, det var ju svamp! Svamp i massor! Men vad var det för svamp?

Naturligtvis googlade jag, men kände mig tveksam till resultatet. Nästa steg var att publicera en bild på svampen på Facebook, där jag vet att jag känner ett par riktigt seriösa svampkännare. Reaktionerna lät inte vänta på sig: det är honungsskivling på min bild!

Honungsskivling! Det låter ju jättegott! Fast därom tvista de lärde. "Mums!" utropar en. "Alldeles för hårdsmält" och dessutom "svår att särskilja från andra som kan vara direkt ohälsosamma" varnar en annan. "Delikatess i Östeuropa" vet en tredje berätta, med tillägget att den gärna serveras inlagd. Näste kommentator, med rötterna i Italien, uttrycker förtjusning. Och min femte mykolog upplyser om att man i Sverige numera inte betraktar den här sorten som matsvamp, även om hon själv gärna åt den på 80-talet.

Beslut taget. Jag river upp de snygga svampfamiljerna och slänger iväg dem. Medan jag grubblar över hur det kommer att se ut framöver: honungsskivlingen lever på trädrötter och stubbar och kan tydligen bli ett reellt hot mot annars friska träd och aplar. För jag minns från biologilektionen i skolan att svamp förökar sig genom sitt enorma mycel-system och det följer ju definitivt inte med när jag sliter upp svamparna.

Så blev det alltså svamphöst ändå, trots att man sagt mig att skogen inte har något att bjuda. Fast nog är det väl typiskt: när man för en gångs skull ramlar över svamp i kilovis, till och med på den egna gräsmattan, är det varken gula kantareller eller trattisar, de två sorter jag garanterat vågar plocka och väldigt gärna äter.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, september 19, 2017

SÄL-lsynt plagg

Det är dags att ta fram något varmare i klädväg nu. Än en gång säger trendspanarna att päls är rätt. Då menar de oftast fuskpäls, fast modiga och frusna människor kan nog fortsätta använda den gamla minken eller räven  ingen blir ju gladare för att de slängs bort!

Men nysydd och nyinköpt äkta päls är klart mera sällsynt. För att inte tala om hur ovanligt det är med plagg av sälskinn ...
Jackan på bilden har jag plåtat i Longyearbyn på Svalbard. Där väckte den ingen som helst uppmärksamhet, bland lokalbefolkningen alltså. Skinnet blir handskar, mössor, ytterplagg och även stövlar, både i traditionell och lite mer moderniserad stil.

Och visst är jackan snygg att se på, säkert varm dessutom, men ingen skulle väl våga gå ut på gatan i Sverige med den? Lägg till detta att hotellet jag bodde på hade sälskinn som duk på frukostbordet (se bilden nedan)! På något viss tyckte jag att det skar sig mot de blänkande ljusstakarna, juicen och frukterna, men ... man får som bekant ta seden dit man kommer.

Detta i svenska ögon SÄL-lsynta plagg är också mitt bidrag till Gems Weekly Photo Challenge. Veckans nyckelord är just PLAGG. Klicka på länken och kolla in fler bidrag!

Copyright Klimakteriehäxan 

måndag, september 18, 2017

Ringa går inte – men läsa går bra!

Minns ni en företeelse som kallades telefonkiosk? Ett mycket litet hus med en telefonautomat i. Den hade en springa för mynt med vilka man betalade sitt samtal (i de modernaste varianterna gick det visst med kort också). De finaste telefonkioskerna hade krusiduller på taket och ett elegant galler nertill. En av dem, från 1904, står på plats utanför Slottet i Stockholm där den fotograferas flitigt av turisterna som endera väntar på eller redan klarat av vaktavlösningen.

I dag är telefonkiosken i princip utrotad. Ändå har jag sprungit på en, i fullt bruk. Den står på Lilla Torg i Sigtuna. Fast nej, det går inte att ringa där inne. Här har nämligen en förvandling ägt rum, automaten är borta och det som står där är en BOKKIOSK. På hyllor står och ligger böcker av skilda slag, facktitlar, barnböcker och deckare samsas. Inte nog med det: man får ta en, behöver inte kvittera den, inte lova att lämna tillbaka den. Men gärna lägga dit en egen utläst volym!

Detta sympatiska initiativ har tagits av Alfonso Ambrossi, amerikansk-italienare som hamnat i Sverige och landets äldsta stad för kärlekens skull. Och sådan flax hade jag att han stod där och ordnade bland böckerna när jag kom förbi! Han vill att alla ska ha tillgång till böcker, att alla ska förstå hur viktigt det fria ordet är. Dessutom fick ju Sigtuna behålla ett utropstecken i stadsbilden!

När det blir vinter blir bokkiosken övergiven, men räkna med att den är öppen och med gratis läsning försedd när nästa sommar är här! Då blir det fjärde säsongen.
UPPDATERING: Ambrossi har sagt att han hoppas att fler ska följa efter och det verkar vara på gång. Nu har några av mina bloggläsare hört av sig och rapporterat att det finns liknande bokkiosker i både Trosa och Bromölla!

Skulle du prompt vilja återuppliva känslan av att ringa från en sådan här gammal kiosk kan du ju bara ta med dig mobilen in och knappa in lämpligt nummer. Det fungerar alldeles säkert.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, september 17, 2017

CITAT om Hasse A och schack

"En idé var att tillverka schackpjäser i formen av små snapsglas. Hasses tanke var att den som slog ut en pjäs skulle inmundiga innehållet. Detta skulle bidra till att jämna ut kampen."

-Harry Schüssler, schackexpert i Svenska Dagbladet, sällar sig i dag till kören av beundrande röster som minns Hasse Alfredson med värme och glädje. Hasse spelade gärna schack och hade uppenbarligen lust att påverka spelstrategierna. Han medverkade också i en programserie på SvT, "Schackskolan", för att värva fler spelare. Serien finns (enligt Schüssler) på Öppet arkiv.

Valsöndag och skyltsöndag

Jag har haft rösträtt i väldigt många år vid det här laget, men aldrig utnyttjat den i det s k kyrkovalet. Förrän nu. Förhandsröstade i veckan och upptäckte till min milda förvåning att det faktiskt var kö!

Mitt engagemang i kyrkofrågorna är lindrigt sagt behärskat, men jag har kommit fram till att det var läge att peta i valsedlar i de tre kuverten ändå. Det hade ju passat att utbrista i ett "för Guds skull" men det vore inte helt sanningsenligt ... fast politik är ju det möjligas konst, brukar man säga!

Församlingskyrkan, Högalid, skyltar med sina snygga tvillingtorn som syns på långt håll. Och man får anta att fler använder söndagen att både rösta och skylta  det är ju som vanligt bloggarnas skyltsöndag! Uppfunnen av Pumita, förvaltad av BP och här hittar du en lista över alla presumtiva bloggskyltare!



Copyright Klimakteriehäxan

lördag, september 16, 2017

Härlig konstrunda – så gott som gratis!


Hade långväga besök nyss och vädret var inte alltid det mest önskade. Vad gör man då med gäster som aldrig förr varit i Stockholm?

Vi hade redan prickat av Abba-museet som stod högt på önskelistan. Kön till Vasa var alldeles för lång. Gamla Stan hade vi strövat kors och tvärs i, med synen av smala gränder och skeva hus väl bevarad i kameran. Vi hade kollat in Sturegallerian och Wallenberg-monumentet (som inom parentes inte är mycket att visa upp om ni frågar mig) och hälsat på Karl XII i Kungsan.

Vi slank till och med in på Operabaren, där Leif GW Persson också råkade sitta, fast hans storhet hade förstås ingen effekt på en människa som brukar springa på Hollywood-kändisar på Manhattan. Regnet ville inte sluta! Så vad gör man, det var alltså frågan?

Jo man ägnar sig åt konståkning! Fast inte på is. Stockholms tunnelbanenät är långt (110 km) och ofta inte ett skvatt kul att befinna sig i. Men det finns stationer som är värda ett alldeles eget besök. Tensta är en av dem. Så vi tog blå linjen och satt där, torrskodda, hela vägen till förorten, en gång känd för sin invandrade befolkning som numera är ganska uppblandad, även om det inte ser ut som Gnarp.

En kul grej med de här konstverken, som delvis består av väldigt skojiga djur, är att de också består av många ord, ord på olika språk men så vitt jag begriper (jag förstår ju inte allt) är det positiva tillrop om kärlek, vänskap, hänsyn och värme. Och budskapen levereras på svenska, finska, spanska, portugisiska, ryska ... alla bör fatta något!

SL ordnar regelrätta visningar av konsten i t-banan, och när nu höstsäsongen drar igång kan man också besöka nya Odenplan och pendeltågsstationen Stockholm City, invigd så sent som i juli i år.
Men även utan professionell guidning har man glädje av den här så kallade konståkningen, som bara kostar en giltig SL-biljett  den gäller ju i 75 minuter från resans början, så mycket billigare nöjen är svårt att leta upp. Nästan gratis, faktiskt!

Det finns fler stationer än Tensta som verkligen är värda att titta lite extra på. Kungsträdgården, i blått och vitt, är jättefin och Solna Centrum en explosion av glada färger, till exempel. Och klassiska Östermalmstorg med verk av Siri Derkert finns dessutom.
Så om du överraskas av regn och snålblåst i huvudstaden: ge tunnelbanan en chans! Det är en härlig konstrunda!







Copyright Klimakteriehäxan

fredag, september 15, 2017

Ingen bokmässa för mig

Kanske är det fantasin och de goda berättelserna som får henne att flyga där i trapphuset på Svenska Mässan i Göteborg? Eller är hon på väg att landa, med väskan full av historier, såväl inbundna som i pocketformat?  De här konstverken är det inte så många som lägger märke till när det nu drar ihop sig till Nordens största kulturevenemang. Men de finns där!

Det handlar förstås om bokmässan. Stor sammandragning av författare, bokhandlare, lärare, läsare, bibliotekarier, förlagsfolk, kändisjägare, fyndletare, ja uppräkningen av "typiska" besökare kan göras lång. Fast i år ska jag inte till Göteborg. För första gången på minst tolv år blir det inget Bok & Bibliotek för mig, trots att jag, när jag inte haft något "riktigt ärende", i ett par år valt att ta det tidiga morgontåget på torsdagen för att dödstrött ta kvällståget tillbaka hem samma kväll.

Ändå måste det väl vara det där evenemanget, branschens viktigaste i Sverige, som är mitt svar när Mia ställer helgfrågan: Vad gillar du för bokligt event?
För jag har haft kul, både när jag jobbat där som journalist, "lekt författare" i förlagsmontern och när jag varit där alldeles alldeles privat.

Nog är det trångt och svettigt och visst kan det vara svårt att ta sig in i publiken till populära föreläsningar eller debatter, men har man bara bekväma skor och tunna kläder brukar det funka. Vattnet är gratis och somliga böckers "mässpris" är låga, fast långt ifrån alla. Trots mina föresatser att inte handla brukar ändå väskan ha blivit påtagligt tyngre på väg från Göteborg än den var på väg dit.

Och för ett par år sedan lyckades jag också fotografera de fina "al fresco-siluetterna" i trapphuset. Där mässbesökarna inte ser någonting, eftersom de är så många ...

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, september 14, 2017

I goda händer

Min blick fastnade direkt i det där skyltfönstret.
Jag befann mig på "tjejhelg" på Sätrabrunn. Vi hade masserats och ätit och simmat och pratat och druckit vin och det var egentligen bara hemresan kvar. På området fanns butiken, den med händerna i fönstret, händerna som mina ögon älskade på direkten.

Naturligtvis gick jag in. Kollade prislappen, summan var på inget vis svindlande om än inte precis över gratis-strecket, men var skulle jag göra av en så stor sak som verkligen inte hade något praktiskt användningsområde? Gick alltså ut igen, utan att ha rört plånboken.

Men när jag stod där ute på gården såg jag Skylten. Den förkunnade att det var tjugo procents rabatt på allting i affären, just den dagen. Lägg därtill att det råkade vara sista söndagen i maj, vilket är det samma som Mors Dag.

Ni kan också se tecknen i skyn rada upp sig, eller hur?
Jag vände på klacken, gick in och handlade.
Och jag har aldrig ångrat mig. De fick sin plats på bokhyllan direkt, de fick till och med familjens godkännande. Älskar fortfarande de där händerna, så här års vänligt kupade runt ett levande ljus. Ljuset kan ersättas av en minikrukväxt eller en pyttevas med blomma i.

Man har frågat mig om händernas proveniens. Faktum är att jag inte har en aning. Ingen tillverkare har lämnat spår efter sig, ingen designer, inget ursprungsland.
Talesättet att man "alltid kan ha glädje av ett par extra händer" är hur som helst ändå härmed bevisat!

Dessutom är HÄNDER veckans tema hos Gemsofmylife, så vill du titta på andra händer är det bara att klicka!

 Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, september 13, 2017

Solrosens tid

 Det är solrostid nu. Om bara några dagar har de där vi har i rabatterna övergått till stadiet när de blir fågelfrö. I sydligare nejder, där ögat kan förföras av enorma fält av gula blommor blir det olja. Men oavsett hur de används är de härligt pampiga och vackra att se på.

Minns hur vi till ungarnas förtjusning lyckades få till ett exemplar som blev högre än ytterdörren innan knoppen beslutade sig för att slå ut. På balkongen har jag också haft några.

Men ibland får man nöja sig med snittblommor. Och se så bra det passade med den speciella millenniebuteljen som vi drack bubbelvin ur vid sekelskiftet! Ibland sparar man saker som aldrig mer används, fast den här gången har jag alltså lyckats även om det tog nästan sjutton långa år ...

I rabatterna finns fler varianter än den klassiska klargula. Själva blommorna blir också olika stora. Fast det handlar ju bara om olika sorters njutning! Bäst att passa på nu, snart är det över.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, september 12, 2017

När sex får ta plats i bokhyllan

Lyrans Noblesser har utlyst ett nytt ämne för en boklig tema-trio. Hon skriver:
Vi har haft Pride i Värmland och jag är lite extra pepp efter att ha läst en bra bok som innehöll HBTQ-tema. Temat denna vecka är således HBTQ. Berätta om tre böcker, filmer, låttexter etc. Var så kreativa ni vill!

"Ers Majestäts olycklige Kurt" av äkta paret Lena Ebervall och Per E Samuelson är en riktigt bra bok. Den bygger på avancerad research kring den så kallade Haijby-affären som utspelade sig på 50-talet. Innan jag läste den här boken hade jag ytterst vaga uppfattningar om vad det handlade om, visste bara att Gustav V var inblandad. Och så var det det där med Kungens kurva! Varför hade bilen kört av vägen, egentligen?

Svaret finns i boken och jag ska inte avslöja det, men det har definitivt med dagens tema att göra. Sex, helt enkelt. Om du inte läst den så gör det, tror ingen blir besviken. Själv har jag nog gett bort den i present minst fem gånger ... och jag kan tänkas göra det igen!

Jonas Gardell är en i mitt tycke briljant skribent och i det här sammanhanget lyfter jag gärna fram "En komikers uppväxt". Scenen när han som grabb i de lägre tonåren blir uppraggad av en äldre man i centrala Stockholm är svår att glömma.

När "Bananflugornas herre" kom ut 2005 var det första gången Fredrik Eklund lät tala om sig. Jag läste den, var inte särskilt imponerad, men det är ändå lite kul att konstatera att grabben i dag är en superframgångsrik och penningstinn äkta kändis, etablerad inte som författare men väl som mäklare på Manhattan, där han säljer lägenheter i mångmiljon(dollar)klassen. Verksamheten är dessutom omsatt i en tv-såpa där också Eklunds man finns med!

Den där boken var en sorts självbiografi, om en spirande karriär i porrfilmsbranschen, och den blev nog särskilt omtalad för att Fredriks pappa heter Klas, etablerad socialdemokrat och också chefsekonom på SEB. Kanske var boken besvärande då. Idag kan han väl känna fadersstolthet över en lyckad son.

Fler och andra böcker på HBTQ-temat har andra bokbloggare naturligtvis läst. Alla har väl sex i bokhyllan, i någon form! Kolla deras svar här!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, september 11, 2017

I tacksamt minne bevarad: Hasse Alfredson

Ingen tvekan om Hasse Alfredsons betydelse. Alla medier ägnar honom massor av utrymme idag. Med all rätt.
Han var förvisso döpt till Hans, men han blev snart Hasse med dig och mig. Vi har honom i bok- och skivhyllan, han är lätt att klicka fram på SVT Play, han kan njutas som hörbok när han läser in egna texter, hans filmer repriseras med ojämna mellanrum. I veckan kommer ett antal produktioner att visas för att hedra honom. För vi har ju Hasse Alfredson att tacka för så mycket, allihop!

Hur betydelsefull han var, hur tongivande i underhållnings- och kulturvärlden framgår om inte annat av uppmärksamheten kring hans frånfälle. Dagens Nyheter ägnade exempelvis en hel Kultur-bilaga åt Hasse A, bara radio- och tv-tablåerna fanns kvar från "en vanlig dag".

Naturligtvis ”kände” jag honom. Precis som du och alla andra upplevde jag Hasse Alfredson som en kär vän, en som fick mig att både skratta och tänka. Men vi var inte personligen bekanta. Tror att vi bara hade kontakt en enda gång: jag ringde AB Svenska Ord i något tjänsteärende och tappade målföret när jag insåg att den som svarade i telefonen minsann var herr Alfredson själv!

-Oj, svarar du i telefon?! sa jag lite dumt efter några sekunder.
-Ja, trodde du inte jag kunde det? sa han.
Sanningen var ju att han kunde så oändligt mycket, trots att han aldrig lärde sig att spela piano utan lät Gunnar Svensson sitta vid tangenterna i stället.

Vi som satt i publiken, både vid teaterscenen och framför teven och på bio, vi fick så mycket av hans härliga hugskott. När han gjorde sina Lindemän verkade både han och Tage Danielsson ha lika roligt som åhörarna, ingen visste vad som komma skulle. Det var ju tillsammans med Tage i AB Svenska Ord som det stora genombrottet kom, med rader av revyer av vilka jag tror att jag sett nästan alla. 

Hasse Alfredson var även som ”ensamstående” en suverän. Hans filmer och böcker, ofta med en betydande svärta, stod i stark kontrast till improvisationerna, till de glada låtarna, till sketcherna som vi lärde oss utantill (i alla fall nyckelreplikerna). Har man upplevt ”Guben i låddan” live glömmer man det inte! Dessutom visade han sig vara en skicklig skådespelare i en mängd roller ända in på ålderns höst.

När han nu är borta radar minnena upp sig hos oss alla, vare sig vi kände honom ”på riktigt” eller bara fanns i beundrarskaran. Man får inte glömma hans sociala samvete, engagemanget för samtiden och medmänniskorna, i olika former. Sedan hade han en härligt barnslig ådra som satt spår i väldigt många svenskar. Alla har vi väl sjungit om den blommiga falukorven, om plättarna med lingonsylt!

Och när ”Varför är det så ont om Q?” sattes upp på Södra teatern i Stockholm var det ren och skär lycka att se samspelet mellan mannen på scenen och hundratals ungar i salongen. När boven var i hasorna på Hasse och han vände sig till publiken för att få hjälp tjöt allihop: ”Akta dej, han är DÄÄÄÄR!” Alla pekade dessutom! Vilket fick Hasse att fråga både en och två gånger till, säkert orepeterat, säkert bara för att få njuta av att känna hur han hade precis alla med sig. Ja, jag undrar om inte vi vuxna också hojtade och pekade …

Vi har ganska lätt för att klistra etiketten ”folkkär” på kända människor framför allt när deras liv tagit slut. Men när det gäller Hasse Alfredson kan begreppet sannerligen inte ifrågasättas.
Han lär själv ha föreslagit vad som ska stå på hans gravsten: ”Han log – och dog”. En sak är säker: trots att Hasse Alfredson nu inte längre finns bland oss kommer vi att fortsätta att både skratta och le med honom, i tacksamt minne bevarad!

Två frågor tycker jag att han lämnar till oss att besvara: ska vi inte äta blommig falukorv lite oftare? Och varför är det fortfarande så ont om Q?

Hasse Alfredson inspirerade KG Bejemark till "Humor". Gubben i luckan sägs ha Hasses anletsdrag ...
Copyright Klimakteriehäxan