Tydliga tecken på en och samma sak

När jag vaknade i morse var det alldeles ljust, trots att jag inte alls hade sovmorgon.

Solen sken. Termometern visade +8 och klara tendenser på att vara på väg uppåt, tiondel efter tiondel (ja vi har ju en ny digital sak ...), mot ännu fler grader, på samma trevliga sida om nollstrecket. Svanparet gav en gås några tjuvnyp och seglade sedan majestätiskt förbi på viken - så förunderligt stora de är, de där vita fåglarna!
Mera vitt i min bild: gott om blommande snödroppar i grässlänten utanför Maria Magdalena kyrka.

De betydligt mindre fåglarna kvittrade. Folk lät mössor glida ner i sina väskor, knäppte upp flera knappar i jackorna. Och almanackan visar att Vårdagjämningen, den passerade vi redan igår.

Alla dessa iakttagelser är omisskännliga tecken som bara kan betyda en enda sak: våren är här. Koltrasten tar säkert ton vilken dag som helst för att sätta det definitiva utropstecknet: det är VÅR!.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SNABB

Visst har du också hört uttrycket "snabb som en ekorre"? För det går verkligen undan när sådana små rackare är ute och rör på sig. Själv minns jag söta ekorrar från Barndomslandet och har egentligen bara varma känslor för dem, men jag har senare tvingats inse att andra snarare betraktar dem som råttor, hur gulliga de än kan tyckas vara.

Jag kom till Boston för ett par år sedan och blev helt betagen av ekorrarna i stadens parker - en uppfattning jag alltså fick bakläxa på så småningom. Men jag skulle prompt fotografera dem, skadedjur eller inte. Vilket visade sig vara betydligt lättare sagt än gjort. Till sist fick jag några ganska bra bilder och nöjde mig med det, efter att ha rusat kors och tvärs över höstlöven i jakten på en ekorre som gick att fånga på bild.

Väl hemma igen tog jag upp mina bilder på datorskärmen. Och började gapskratta alldeles för mig själv. För min allra bästa ekorrbild, det var en som naturligtvis måste betraktas som fullständigt misslyckad. Det är den bilden du ser här. Snacka om SNABB! Det är också veckans tisdagstema, som bjuder på vägen till fler (ekorr)snabba fotografer och deras lika snabba bilder.

Copyright Klimakteriehäxan 

PS Jag har skrivit om min Boston-utflykt och publicerat bilden tidigare här, så ni får alltså nöja er med en repris - men en bättre illustration till ordet snabb har jag inte!

Kulturtanten - värd ett tack

Nu har vi fått det.

Ännu ett förbjudet ord. K-ordet. Åtminstone om man ska tro en av våra stora morgondrakar.

Först idag har jag insett hur "fult" det är. Har hittills inte reagerat nämnvärt på benämningen ”kulturtant”, mer betraktat det som ett konstaterande: det är damer i mogen ålder som bär den svenska kulturen på sina axlar, som finansierar den med sina inköp och håller den vid liv med sin kreativitet. Samt uppvisar de ibland vissa gemensamma yttre drag.

Själv passar jag åtminstone stundtals och fläckvis in i beskrivningen: jag köper böcker, jag går gärna på bio och teater, jag klämmer in ett och annat museibesök (rätt få, det ska erkännas). Och jag ler förstående åt medsystrar utanför provhytten hos Gudrun Sjödén eller Olars Ulla, butiker där kulturtanter gärna ekiperar sig, i alla fall om det är rea. Följer någon teve-serie som åtminstone vid första anblicken inte verkar direkt fördummande. Tror att korsord hjälper till att hålla hjärnan igång. Skulle gärna anmäla mig till en ny språkkurs om tiden medgav. Gillar förekomsten av bibliotek.

Att kulturtanten intar den betydande roll hon faktiskt har i samhället är verkligen ingen överraskning, men idag ägnar Dagens Nyheter ett helt uppslag åt henne. Tidningen har bett några kändisar att karakterisera huvudpersonen. Horace Engdahl (författare och Svenska Akademiens förre sekreterare) säger att hon har ”nått en viss mognad och kan intressera sig för något annat än sig själv”. Kulturministern vill byta beteckning och kalla damerna för ”traditionsbärare” - jaha, det låter finare då kanske?

Kolumnisten Åsa Beckman lovar att aldrig mer använda K-ordet, vare sig överseende, skämtsamt eller ömsint, skriver hon. Detta trots att hon konstaterar att det handlar om ”bildade kvinnor som på ett fantastiskt sätt fortfarande är intresserade av sig själva och av omvärlden, till skillnad från sina ofta gubbsura män”.

Är det alltså dags att gå i Beckmans fotspår (som hon tycks önska) och ta avstånd från kulturtanten, åtminstone som språklig benämning? Tja, det får väl var och en bestämma alldeles själv – kulturtanter klarar att ta tuffare beslut än så.

Samtidigt kan man konstatera att om man söker efter den svenske kulturfarbrorn bör man börja leta i Göteborg. Enligt den statistik DN redovisar är männen där flitigare besökare såväl på teater som på biblioteken, jämfört med stockholmarna. Fast skillnaden är ändå marginell. Det ÄR kulturtanten som styr!

DN:s Martin Röshammar slutar sin artikel med att konstatera: ”En sak är säker: Sverige skulle vara ett bra mycket fattigare kulturland utan kvinnorna i publiken, utan sina kulturtanter. Så vad säger man? Mitt förslag är: Tack.”

För all del. Väl bekomme, säger vi. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

DN:s artiklar i ämnet finns inte (ännu) att läsa på nätet.

Den sextionde reprisen

Att gå på bio tillhör livets goda sidor. Film är faktiskt bäst just där, det är en reklamslogan jag ställer upp på. Men visst, det sänds film i teve oavbrutet och det har ju sina fördelar: redan betalt, kräver ingen förflyttning, billigare godis, förhoppningsvis ingen som med hög röst löpande kommenterar händelserna på duken, nära till sängen när creditlistan rullat ut.

Och vissa filmer betyder förvisso också att livet får en positiv liten knuff framåt. Feelgood, romcom, alla de där etiketterna som hjälper den som vill undgå för mycket ond bråd död eller för djupa känslosvackor, kan åtminstone i min värld inte bara ses utan rent av ses igen. "Sunes sommar" är ett lysande svenskt exempel som tål repris på repris, med humörhöjande effekt varje gång.

Förr i världen, när jag var en riktigt flitig biobesökare, hände det förvisso att jag såg om en och annan rulle. Den franska ”En man och en kvinna” kunde jag så småningom redogöra för i detalj, scen för scen. Medan barnen var små blev det repris på ”Djungelboken”, ”Svärdet i stenen” och ”Robin Hood”. Men på senare år är filmerna jag sett mer än en gång tämligen lätt räknade. Det blir ”Pretty Woman” som jag ofelbart fastnar i när den går på en eller annan teve-kanal. ”Notting Hill” händer samma sak med. ”Mamma Mia” såg jag också om, liksom den första filmen om Bridget Jones. Kul alltihop!

Ibland dyker gamla titlar upp i tv-tablån, filmer som jag sett och blivit väldigt förtjust i. Fast jag är försiktig här: ska den verkligen hålla, så långt efteråt? Jo, ”Te med Mussolini” gjorde exempelvis det, liksom ”En alldeles särskild dag” med Sophia Loren och Marcello Mastroianni. Och tyska ”De andras liv” lovar jag att se igen om jag bara upptäcker att den sänds. Den är fantastisk! Sedan finns det filmer som varit nästan olidligt bra men som jag ändå tvekar inför eftersom ödena som skildras gör direkt ont i hjärtat: ryska ”Brända av solen” är en sådan, ”Bonnie och Clyde” en annan.

Ingen film har jag nog sett mer än fem gånger, hur jag än rannsakar mitt minne. Men det visar sig, att så agerar inte nutidens cineaster. På Högskolan Dalarna har medieforskaren Tomas Axelson gjort en undersökning över hur folk ser på film  idag. Försöksgruppen omfattar visserligen bara yngre personer, mellan 20 och 35 år, så visst kan det vara en generationsgrej – men jag häpnar ändå över resultatet.

Axelson har kommit fram till att det har utvecklats ett helt nytt sätt att använda film. Många sätter helt enkelt på en dvd varje kväll, som ett sätt att gå ner i varv, få en godnattsaga för vuxna. Och det leder till att bland dem man intervjuat finns det folk som sett om en och samma rulle inte tio eller tjugo gånger – utan SEXTIO!

På listan över mest sedda titlar finns några som också jag är bekant med: ”Indiana Jones”, ”Fucking Åmål”, ”Amelie från Montmartre” och bland dem jag redan nämnt ”Notting Hill” och ”Mamma Mia”. Men andra har jag hört talas om utan att ha stiftat närmare bekantskap: ”Avatar”, ”Pulp Fiction” (den undvek jag mycket medvetet), ”Star Wars”, ”Gladiator” och ”Sagan om Ringen” (läste inte böckerna heller ...)

Och hur jag än grubblar kan jag omöjligt komma på en enda film som jag skulle kunna tåla den sextionde reprisen av. Faktiskt inte ens den tjugonde, tror jag.

Risken finns att detta bara är (ännu) ett ålderstecken.

Copyright Klimakteriehäxan

Tomas Axelson talade om sin undersökning när han medverkade i ett seminarium på Meg 2012, Mediadagarna i Göteborg. Hela seminariet som har rubriken "Det handlar om att beröra, inte störa" kan du se här. 45 minuter långt.

ÖVERGIVET - Veckans fönster

Om jag någonsin sett ett övergivet hus är det detta. Så ödsligt, så trist, så otjänligt, så bortglömt, så nästan övervuxet av grönskan. Vad har utspelats där inne, bakom de numera glaslösa fönstren? Familjelycka? Tragedi värdig att inspirera Joyce Carol Oates till ännu en roman om människor som levt på livets skuggsida? Jag har verkligen inte en aning.

Bilden tog jag för ungefär två år sedan, i Saskatoon i Kanada. Och det här huset var inte det enda övergivna. En hel liten by var förvandlad till en spökmiljö, värdig en rysarrulle på bio.

Och när temat för Veckans fönster proklamerats gick mina tankar direkt till den här platsen, så ödesmättad, så sorglig. Samt, som alla nedslitna och ruinartade motiv, så vackert på ett oförklarligt sätt. Kanske är det lugnast att inte veta svaret på frågorna om vem, när och varför. Man kan bara hoppas att de som övergav huset och platsen gick mot en ljusare framtid - och en bostad där fönstren stänger ute vindar, kyla och otrevliga insekter.
Titta efter fler övergivna fönster här.

Copyright Klimakteriehäxan

Dead by April - fast än är det bara mars

Jag har redan gjort min träda-fram-are och bekänt att jag inte är särskilt road av Melodifestivalen. Men inser nu att den sänds parallellt med huvudsändningen i en fullständigt fantastisk för att inte säga omistlig version: teckentolkad. Dessa obegripligt fenomenala tolkar kan uppenbarligen lyfta vilken låt som helst till oanade höjder - observera, jag är inte ironisk! 

Resultatet blir ändå komiskt för oss som är lyckliga nog att ha hörseln i behåll. Men man måste ju få skratta, även åt "Dead by April" även om det känns hotande nära eftersom vi redan är i mars ...

Faktum är att hela finalen finns teckentolkad att se här - de som orkat hela vägen hävdar att snabbreprisen är allra allra bäst!
Och här finns en intervju med den inlevelsefulle teckentolken Tommy Fransson.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett privat projekt för framtiden

Nog har jag undrat mer än en gång. Hur kan det vara SÅ svårt att rensa? Att skiljas från prylar? Att kasta, ge bort, göra vad som helst med – utom att ha dem kvar?

Allt eftersom åren går blir det trängre i skåpen. Dörrar måste stängas med kraft, lådor skjutas in mycket bestämt, garderober hotar att spricka, hyllors innehåll kan förvandlas till rasmassor vilken dag som helst …

Det är väl en rest i våra gener kanske, från tiden när alla var jägare och samlare. Fast deras nedlagda byten och insamlade föremål gick antagligen undantagslöst åt, konsumerades på ett eller annat vis. Så sker inte med de där sakerna som trängs hemma hos mig. Och jag vet alldeles bestämt att jag inte är ensam om att ha överfulla förvaringsutrymmen.

När det gäller kläder finns det en rad ologiska men påtagliga skäl: den där klänningen hade jag vid ett mycket speciellt tillfälle, den där tunikan var väl ett felköp men kanonfin är den ändå, den där skjortan tyckte jag alltid att jag var ovanligt snygg i, de där långbyxorna är sydda av ett tyg som är både vackert och strykfritt, de italienska pumpsen var förvisso lite trånga redan när jag bar hem den, men de är fortfarande en fröjd för ögat … och den där kjolen som i dag är otänkbart att ens försöka stänga, den kanske kanske kanske jag ändå kan komma i igen, någon gång?

Visst är det korkat. Lätt sagt. Och lätt att hålla med om. Men därifrån till att kavla upp ärmarna (ja tröjan de sitter på är lite noppig, men färgen är perfekt, även om den är onödigt tajt över bysten …) och starta grovgörat är det långt. Det händer att jag tänker att nu ska det bli av. Öppnar en garderobsdörr. Bara för att snabbt stänga den igen. Oöverstigligt! Alla besluten, alla ”skilsmässorna”! Så synd att göra sig av med saker som är helt funktionsdugliga, även om nu inte just jag kan ha dem längre!

Nu försöker jag lyssna till min förståndiga sida. Och har inlett en kampanj, om än i det lilla formatet. Jag ska slänga en pryl, stor eller liten, om dagen. Minst.

Hur det går med detta mitt högst privata framtidsprojekt?

Jo för all del. Flera böcker till Myrorna i söndags, en (sprucken) vas till grovsoporna på måndagen, två par noppiga strumpbyxor försvann i tisdags, i onsdags langade jag ett läppstift som var nästan slut, i dag torsdag står jag i begrepp att hiva iväg en bunt (olästa) tidskrifter.

Fånigt?

Visst. Men inte heller Rom byggdes på en dag.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om kvinnors styrka

"I skolan är flickorna bäst, på universiteten har tjejer de bästa betygen. /.../ Kompetensmässigt ligger kvinnorna i fronten och då gäller det att ta vara på det. /.../ Kvinnor förhåller sig till risk mycket klokare än män - det är därför kvinnor är inblandade i mycket färre skandaler. /.../ När kvinnor finns med blir processen mycket mer genomtänkt, mer strukturerad. Det är därför det är viktigt att ta vara på dem i arbetslivet."

- Carl Bennet, en av Sveriges främsta entreprenörer och företagsledare, om sin syn på skillnader mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden. Han säger många kloka ord i den här intervjun!

Tisdagstema STADSMILJÖ

En spännande stad kan bjuda på nästan vilka miljöer som helst. Stockholm är ju faktiskt en sådan stad. För inte får man några (stor)stadsvibrationer av min bild?! Men den är tagen, visserligen i stor hast, på långt håll och med därmed följande dålig skärpa, men ändå ganska så mitt i staden: du ser bostads- och kontorshusen där borta.

Så när tisdagstemat denna vecka blev STADSMILJÖ tänkte jag att det kunde passa med en lite oväntad syn, nyss inhämtad mitt i vår huvudstad. Som förvisso bjuder på massor av både vackrare och intressantare miljöer - men nu får ni hålla till godo med en gammaldags hästskjuts på Ladugårdsgärde! Fler bilder på andra stadsmiljöer hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Trist slut på en bra utflykt

Kan hälsa så mycket från Sveriges framsida och det alltid trevliga Göteborg. Visserligen bjöd staden på ett väder som man kunde ha klarat sig utan: ena stunden ösregn, sedan snöslask, hårda vindar, sol en kort stund och sedan alltihop i repris igen. Inte undra på att någon tog fram mössa och värmande halsduk åt Karin Boye där hon står i ur och skur!

Det där att ge henne skydd mot elakt väder inträffar tydligen lite då och då. I början av februari hade poetissan en rosaaktig sjal, fast ingenting på huvudet – det har Hannele visat på sin blogg tidigare. Så den som ville värma Karin denna gång tänkte ett snäpp längre. Eller ville helt enkelt bli av med en gammal svart stickad luva? Och en turkos halsduk? 

Må vara hur som helst med den saken. 

Men tyvärr slutade mitt Göteborgsbesök denna gång med en rejäl plump i protokollet. På väg genom Nordstan till Centralen och det väntande tåget stannade jag till vid Mc Donalds Express och köpte en sallad att peta i mig medan X2000 dunkade fram genom kvällsmörkret. Oturligt nog hade stället slut på bärkassar, vilket ledde till att jag fick ta mig fram sista biten med resväska, kasse, handväska OCH lös matpåse.

Ombord på tåget kom jag, salladen åt jag, resan gick lugnt och stilla, gott om plats, inga problem alls. Förrän jag ska stiga av på Stockholm C och inser att jag inte längre har någon plånbok.

Rekapitulerar de sista timmarna: har inte haft behov av att ta fram några pengar sedan jag betalade min mat. På tåget har plånboken definitivt inte försvunnit, jag har varit vaken, suttit med två kollegor, glest i vagnen, ingen i närheten över huvud taget.

En enda slutsats kan jag dra av detta: en skicklig ficktjuv har lyckats fiska upp plånboken ur min (med dragkedja stängda) axelremsväska. Jag märkte absolut ingenting.

Kastade mig på telefonen men McDonalds var stängt – och jag hade absolut inte glömt plånboken där, kunde bara hoppas att någon kanske hittat? Lämnat in?

Det blev sena samtal till polis, körkortsregister och bank. Detta parat med stor irritation: så onödigt! Att bli av med SL-kort, frimärken, förhandsbetalda luncher, läkarvårdskvitton, kundkort, presentkort på bio … ja jag har antagligen ännu inte kommit på allt som fanns däri, förutom kontanterna då förstås.

Den där irritationen sitter i. Visst, jag vet att jag kan slarva med mina tillhörigheter ibland, men jag har skärpt mig, inte minst sedan en väninna blev snodd på sin plånbok mitt på Norrmalmstorg – ja, jag påstår alltså inte att ficktjuveri bara inträffar i Göteborg …

Och så kan jag tänka att om tjuven vore lite lite mänsklig skulle han (eller hon) kunna ta kontanterna men sedan lägga själva plånboken med allt det personliga i en brevlåda eller rent av lämna in den som hittegods. För mina privata lappar, de går garanterat inte att använda till något, saknar totalt värde för andra!

Ett trist slut på en bra utflykt blev det alltså. Men det är ju trots allt en världslig sak, som Karlsson på Taket brukade säga i Astrid Lindgrens härliga historia.

Väl hemkommen får jag beskedet att ännu en nära bekant drabbats av ”the big C”. Trist, milt uttryckt.

Så vad är då en förkommen plånbok, om än inköpt i London och trevligt blommig?

Trist, visst, men ingenting, absolut ingenting att orda om.

Nu gjorde jag det ändå. Som värsta gnälltanten. Förlåt.

Copyright Klimakteriehäxan

Javisst, Thorsten!

Jag tillhör den folkspillra som inte sitter i soffan sex lördagar i rad, uppslukad av Melodifestivalen. Men nu har det ju varit så mycket snack och skriverier som inte gått att undgå, bland annat om Thorsten Flinck. Vilket mot förmodan gjorde mig nyfiken.

Så i går såg jag till att ha teven på när hans nummer kom: "Jag reser mig igen".

Den var ju bra, ju!

Om jag röstade? Nej. Har aldrig röstat, kommer nog aldrig att rösta.

Vilket inte hindrar att jag skickar ett glatt och erkännsamt "javisst" till Thorsten. Det är skönt med något som sticker ut och som dessutom framförs med vad som verkar som engagemang, även om det är (skickligt) skådespeleri.

Copyright Klimakteriehäxan



Mer om Mello i SvD här, i DN här. Samt förstås på en massa olika sajter som jag inte orkar länka till. Men vill du se numret med Thorsten och Revolutionsorkestern så finns det här ovan - fast då inte i finalversionen, om det nu var någon skillnad?

Valfritt i Veckans fönster

Ja absolut inte en enda liten val är synlig i detta fönster - men man får en glimt av Stockholm, lövlöst och gråbrunt i väntan på våren. Färgklickarna får vi se till att ha inomhus tills vidare.
Och så roade jag mig med att genom att ta ett enda litet steg åt sidan trolla så att två träd plötsligt bara blev ett. Erbjuder alternativ för trädkramare, helt enkelt! Fast då är väl alltid två bättre än ett, förstås ...

Den här veckan kan du alltså bereda dig på överraskningar när du klickar dig vidare till Veckans fönster eftersom temat denna gång är VALFRITT.

Copyright Klimakteriehäxan

Lill-Babs - som ett brev på posten

Jag skulle bara posta ett brev i all enkelhet. Men hittade naturligtvis inget frimärke. Ber tjejen i pressbyråkassan om ett litet häfte med tio förklistrade små märken, av vilka ett genast ska föra mitt kuverterade budskap genom landet.

-Snygga märken ska det vara, vad har du att erbjuda? frågar jag, med vårblommor i åtanke eller kanske något exempel på djärv svensk design eller så.
-Du får Lill-Babs, det duger väl? svarar hon.
Häpen tar jag emot kartan och lämnar över 60 spänn.

Vad fick jag då för pengarna? Jo, Barbro Svensson i egen hög person, på en bild från fordom, fast i frimärksformat kom den i januari. Hon står där vid en mikrofon och ser glad ut och jag kan nästan höra ”Är du kär i mej ännu Klas-Göran?” eller möjligen ”En tuff brud i lyxförpackning”. Minns också att den där förpackningen kunde vara en ”itsy-bitsy-teenie-weenie-yellow-polka-dot-bikini”.

Lill-Babs får visserligen dela frimärkskartan med några allmänna bilder på svenskt folkparksliv, sådant som väl knappast finns längre, men som somliga av oss minns, med blandade dofter av öl, tallbarr och billigt rakvatten eller lika billig parfym. Man erbjuds tombolahjul att pröva en sorts lycka vid och dansgolv för test av annan sorts lycka.

Det är inte vem som helst som förunnas äran att bli ett frimärke. Först kommer kung och drottning. Och i år kom alltså turen till den svenska schlagerns drottning. Fast det gamla hederliga skämtet om att postens kunder får slicka henne i rumpan, det funkar inte längre. Moderna frimärken är ju självhäftande.

Copyright Klimakteriehäxan

Vem äger vad?

Vad betyder det att äga? Självklart, kan man tycka. Du äger något du köpt, fått eller ärvt. Det fanns till och med en tid när ”lägenhetsägare” ganska flitigt förekom som titel i landsortstidningens dödsnotiser, bredvid det mer etablerade ”hemmansägare”. Utan tvekan var det fint att kunna visa att man faktiskt ägde något , och då helst något värdefullt.

Så småningom klev ordet in i kanslisvenskan. Plötsligt ägde någon en fråga. Skulle det då betyda att ingen annan fick lägga sig i? Det är oklart för mig, men inte verkar det vara enbart positivt att äga just en fråga, eftersom de frågor det handlar om antagligen är tämligen infekterade.

Men i modernt språkbruk har ägandet fått en helt ny betydelse. Jag tror att det hela bygger på hur man på engelska talar om att något ”rules”, regerar. Fast ordet regera känns onödigt långt med sina tre stavelser. Då har man glidit över på korta äga. "Du äger, pappa!" ropade en liten tjej som tävlade med sin familj i teve nyligen. Och hon upprepade det, flera gånger. Dessutom är hon långt ifrån ensam om att säga så där, det har jag snappat upp.

Vad äger då jag? Eftersom jag är en språkpolis med ganska snäva förnyelsetendenser håller jag mig fortfarande till det jag fått, köpt eller ärvt. Nutidens variant på ägande känns fel. Det är väl inte mitt bord, helt enkelt. Jag äger det alltså inte ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstemat är FLYTANDE

Vem har bestämt att bara barn får ha badanka?

Ingen, eller hur?

Jag har en. Det är inte bara en kul pippi som flyter även om den inte är simkunnig. Min badanka är faktiskt också en radio. Även om det vore en överdrift att påstå att jag lyssnat på den särskilt ofta. Kan nämligen tycka att tystnad är perfekt sällskap om och när jag får tid och ro att sänka ner mig i karet. Idag fick ankan nöja sig med en simtur i handfatet, för bildens skull ...

Min radioanka är en rolig present jag fått av Dottern, som är bekant med min faiblesse för fåglar i olika former.

Och när nu veckans tisdagstema blev FLYTANDE tyckte jag att den passade bra.

Fler saker som flyter - eller är kanske gränsen flytande, vad vet jag? - finner du denna väg.

Copyright Klimakteriehäxan 


PS Blev du nyfiken på det där jag kallar en faiblesse för fåglar? Klicka på etiketten pippi och du fåt möta en lång rad av diverse lustiga fåglar i min närhet!