torsdag, augusti 28, 2014

Citat om o-orolig humor

"När komiken blivit en global snobbsport för medelklassen känns 'Mrs Brown’s boys' som en befrielse. 365 dagar om året föredrar jag Brendan O’Carrolls lågpannade humor framför innerstadslarv av Fredrik Lindström och Henrik Schyffert, eller den totala ickehumorn av Alex Schulman och Sigge Eklund, eller det falskt förment folkliga hos Filip och Fredrik. Det är inte humor, det är försörjning."

-Johan Croneman, krönikör i Dagens Nyheter, säger (äntligen!) ett sanningens ord om läget i den svenska humorbranschen. Han kunde ha petat in många fler namn i den där listan, Pär Andersson och Annika Lantz tänker jag på direkt ... O-roligt, det är vad det är. Och när de s k humoristerna skrattar först, högt och mest åt de egna skämten blir det fullständigt outhärdligt.

onsdag, augusti 27, 2014

Fyra sjalar ...



Visst är det en konst att knyta en halsduk!
Och fler än jag har kanske undrat: hur gör de andra, de som verkligen får till det?
Här har ni tipsen!

tisdag, augusti 26, 2014

Tisdagstema BRÅTTOM

Ni vet hur det kan bli ibland: man kommer hem från jobbet och är hungrig. VRÅLHUNGRIG. Som hade det inte funnits någonting över huvud taget att stoppa i munnen på hela långa dagen (fast det fanns det förstås).

I går var en sådan dag. Med andra ord var det bråttom att få något på bordet, inte läge att vänta på att ugnen ska bli varm, inte läge för långkok, komplicerade recept eller raffinerade uppläggningar. Stirrade in i kylskåpet  och se! Där fanns lösningen!
En perfekt vattenmelon, av den kärnfria sorten. Ett paket fetaost. Grön sallad. Bara att skära upp melonen, dela osten, skära sallad och sedan ringla lite olivolja över. Tre tag med svartpepparkvarnen. Klart!

Bäst av allt: denna anrättning är inte bara bra om det är ont om tid. Den är jättegod också. Kan inte riktigt fatta att jag först i sommar hajat att feta och vattenmelon passar så bra ihop. Men nu vet jag! Och skulle du inte ha prövat, så gör det! Perfekt inte minst när magen skriker!

I dag är det tisdag och självklart nya middagsproblem. Men det är också tisdagstema och nu gällde det att ha BRÅTTOM i bild. Kolla andras brådska här!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 25, 2014

Bra att ha: en uppmuntringsmaskin

Det är något med måndagar. Saker och ting verkar gå lite trögare.
Redan på morgonen kan det börja: sängen släpper inte taget om en. Kaffefläck på tröjan. Bussen går när man har tjugo meter kvar till hållplatsen. Väl på jobbet krånglar inloggningen, när man väl kommit in finns inget svar på det där mailet, svaret som är så viktigt och som borde ha kommit NYSS!

Povel Ramel, en sann idol, hade nog känt samma sak, om än utan datorproblem. Därför uppfann han en uppmuntringsmaskin som fanns med i någon av alla de fantastiska Knäppupp-revyerna i det stora blå tältet (som gick under namnet Blåstället) som tog föreställningen på turné. Povel kom in på scenen med hängande huvud, stannade framför något som såg ut som en gammaldags säljautomat. Han letade i fickorna, hittade en slant, la den i myntspringan.

Och har man sett på maken! Ur en lucka i maskinen kom en hand, som såg ganska mänsklig ut. Handen landade på Povels axel, inte en gång utan kanske tre. I största vänlighet. Effekten var naturligtvis omedelbar: den nyss så uppenbart olycklige sträckte på sig, ett leende vände mungiporna uppåt  och tröstad och uppmuntrad kunde han gå vidare till nästa uppgift. En klapp på axeln var allt som behövdes.

Jag har en egen uppmuntringsmaskin,som jag fått i present. Den finns alltid tillgänglig på mitt skrivbord. Där har den fått överta mobiltelefonens stol, för där har mobilen ändå aldrig suttit.
Det händer att folk stannar till, följer uppmaningen "Vänd på mig!". När de väl gjort det pekar mungiporna uppåt, och det är mycket uppnått med det kan jag tycka, även om jag inser att de största sorgerna hjälper tricket kanske inte emot.

Faktum är att du kan tillverka din egen uppmuntringsmaskin som glädjer med att visa tacksamhet för minsta vänlighet. Povel är värd många efterföljare! Och även om du nöjer dig med min lilla enkla variant kommer du ganska säkert att få se effekt. Bra present till den som "har allt" dessutom ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 24, 2014

Allt kan inte köpas – ens på en SKYLTSÖNDAG

Magasin du Nord (eller bara Magasin kort och gott) vid Kongens Nytorv i Köpenhamn är alltid kul att gå runt i, även när kronkursen som nu gör priserna lite mer svårsmälta än när dansk och svensk valuta dansar i takt.
Här finns många inhemska designers produkter, förstås, danskarna kan!! Man hittar också en massa andra prestigemärken, och så en hel del "alldeles vanliga" modeprylar. Väskavdelningen är enorm.

Enorm var också skylten som skulle locka alla kunder att investera just i en ny väska. "Man kan inte köpa lycka, men man kan köpa väskor och det är nästan samma sak" löd budskapet, med ett litet tillägg: "Svart är det nya svarta" – men väskor fanns i många fler färger.

Och nog för att jag tillhör de sanna väskvännerna (köpte en jättesnygg förra gången jag var just i Köpenhamn) men denna gång nöjde jag mig med skylten som vajade mellan rulltrapporna medan kunder rusade runt och leta efter sista-minuten-fynden på sista-chansen-rean.

Skyltsöndag startade hos Pumita och fortsätter förhoppningsvis att locka fler skyltfotografer!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 22, 2014

SPÅR i Veckans fönster

Vi lämnar väldigt mycket spår efter oss i vår vardag. Skräp, matrester, allt möjligt. Men återvinningen vinner ständigt ny mark.

Därför tyckte jag att skyltfönstret i Köpenhamn med återanvända konservburkar var trevligt att kika in i. Där fanns både stora och små plåtburkar, glasflaskor och annat som en gång haft ätbart innehåll, men som sedan raskt blivit avfall.

Nu var de till salu igen, i nya skepnader. Många hade försetts med fiskhuvud och -stjärt, andra djurarter hade också fått stå modell och inspirerat till skapelserna. Kul idé som säkert någon kan tänkas ta efter, bara att göra en djupdykning i skräpsamlingen och sätta igång!

Vilken sorts spår eller annat spårigt andra hittat i olika fönster får du veta om du klickar dej till Susanne, som öppnat Veckans fönster igen efter lite sommarsemester.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Affären heter Wauw (Wow på danska kanske?) design och ligger på Ströget!

torsdag, augusti 21, 2014

Russinpudding i stället för rugguggla

Adriana Hollberg. Tror jag.
Riktigt hur det gick till vet jag inte, men plötsligt kom ordet upp på skärmen: russinpudding. Något väldigt sött är det i alla fall, fast jag har aldrig haft chansen att smaka.

Och då slår det mig plötsligt: detta kan bli ett nytt modeord. När klimakteriehäxan åldras ytterligare några år blir hon sannolikt lite skrynkligare allt eftersom. Visst har vi hört liknelsen med russin förr! Men om kvinnan nu råkar fortsätta vara söt rynkorna till trots – sim salabim! En russinpudding!

Visst, alla blir nog inte glada utan kommer att se det som ett tillmäle mer än ett smeknamn. Men jag minns en gammal kollega som mycket kärleksfullt valde att kalla sin hustru för Skrynklan när hon blivit vad Barbro Westerholm kallar årsrik (Westerholm, själv 81, är folkpartist och äldst i riksdagen samt ställer upp för omval nu i september och en riktig russinpudding i ordets bästa bemärkelse, faktiskt!). Och hellre pudding än rugguggla, inte sant?! Dessutom är det ju inte sällan så att det är det som kommer sist, desserten, som smakar allra bäst …

Om du nu känner suget och vill pröva på riktigt så får du receptet här. Det tillskrivs en Adriana Hollberg som avled 1893 och det publicerades 1896 i ”En hjälpreda för sparsamma husmödrar”. Lycka till! 

RUSSINPUDDING

300 gr. (3 fjärdedels skålp.) rensade och sköljda russin, 300 gr. (3 fjärdedels skålp.) hackad njurtalg, 100 gr. (1 fjärdedels skålp.) hackadt oxkött, 300 gr. (3 fjärdedels skålp.) stötta skorpor, 100 gr. (1 fjärdedel skålp.) hvetemjöl, 125 gr. (10 lod) socker, 50 gr. (4 lod) skållad och groft hackad sötmandel, salt, citronskal, 8 skedblad grädde, något muskot och peppar, ett vinglas rom, 8 äggulor och 10 i skum vispade ägghvitor blandas tillsammans och hälles i en med smör smord och med mjöl beströdd form. Locket knytes väl på och kokningen varar i tre timmar. Till ett litet hushåll kan hälften tagas och behöfver då ej koka så länge. Då puddingen är upplagd på fatet, hälles konjak öfver och påtändes; men om sås önskas i stället för konjak, så kan smör och mjöl fräsas i en kastrull och påspädas med varmt vatten, socker och citronsaft, ett glas madeira eller sherry och ett par äggulor. Är hushållet litet tages halfva satsen. 

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 20, 2014

Det är varmt i New Delhi

Det är onsdagen den 20 augusti och det är varmt i New Delhi, fast det var ännu varmare i går vid den här tiden. Då var det hela 38 plusgrader, febertemperatur helt enkelt. Kanske blir också onsdagen varmare när de där spridda molnen makar på sig så att solen får fritt spelrum över kryddmarknader, heliga kor, Ganges-badare och sidenbutiker.

Man skulle rent av kunna tro att jag farit iväg till India land. Men det har jag inte. Har aldrig varit i närheten av New Delhi, inte ens känt någon riktig lust att resa dit, även om jag inser att det säkert kan vara både spännande och berikande.

Vad är då förklaringen till att min mobil envisas med att skylta med väderleksläget så långt bort ifrån den verklighet där jag befinner mig? Inte en aning!
Fast i två dygn har jag utan att be om det kunna följa det indiska vädret (lägsta nattemperatur i går +29, tänk alla människor som inte har a/c ...) Energiska försök att berätta för min androida skapelse att såväl tidsangivelse som plats och väderinformation är helt uppåt väggarna har misslyckats.

Det är det där med tekniken som kan sätta myror i huvudet på vem som helst, eller, i sanningens namn, på vem som helst över 25 års ålder. Så utan förvarning har mobilen "kommit till insikt" igen och någon gång under eftermiddagen sjönk temperaturen till +18, klockan gick plötsligt rätt och det stod Östermalm som platsangivelse.

New Delhi ligger precis lika långt bort. Och det där vädret de har att tas med, det har inte ökat min längtan dit. Men de där moderna telefonerna, de upphör aldrig att förvåna.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 19, 2014

Tisdagstema LJUD

Staplarna ska upp och bli gula, men absolut inte röda. Ljudnivåerna måste korrigeras, så att det blir lätt och bekvämt för det mänskliga örat att uppfatta vad som sägs, eller, i andra fall, sjungs och spelas. Om det lyser varnande rött är det för högt, ljudet skär sig, blir outhärdligt.
De här rörliga pelarna speglar alltså ljudet i inspelat material, och detta "ljusfenomen" har jag suttit och glott på en större del av dagen i dag, under redigering av kommande tv-inslag.

Det är som bekant mycket med det tekniska, och rätt som det är får man ta hjälp.Vilket finns att tillgå, som tur är.
Men när tisdagstemat är LJUD blev det alltså för min del en tråkig men typisk bild från jobbet. Klicka på länken och fånga in andra ljudfenomen!

Lägger in en bonusbild. Orgeln står i Blå Hallen i Stockholms stadshus och lär vara Europas största instrument! Den har 10721 pipor och 135 stämmor. Byggd i Tyskland, invigd 1925. Om den hörs? Ja det vill jag lova!
Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 18, 2014

Knyttet knöt vårt band

Tove Jansson skulle ha fyllt hundra år nyligen, om hon varit i livet. En kvinna värd alla hyllningar: som Mumindalens grundare, som tecknare, som iakttagare, som författare till andra böcker inte alls särskilt riktade till barn.

Men det är ändå en av hennes barnböcker som betytt mest för mig: ”Vem ska trösta Knyttet?” Eftersom jag gärna läste barnböcker trots att jag inga egna barn hade kom den i mina händer på tidigt 70-tal och jag älskade den på direkten. Vilket också betydde att jag gärna gav bort den i present.
  
En av mottagarna bad mig genast läsa högt, en begäran jag mer än gärna efterkom. Han satt blickstilla, lyssnade intensivt. Så kom slutklämmen: ”nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!”
-Igen, sa han.
Och vi läste den igen, och igen, och igen. Dessutom hade jag valt att läsa den på någon sorts finlandssvenska, det var ju ändå Tove Janssons text!

Så fick familjen annat besök, också en villig högläsare. Boken om Knyttet kom fram. Och gästen, född smålänning, satte igång. Men han hann inte långt innan barnet resolut tog boken ur hans händer och förklarade, att så där skulle den verkligen inte läsas …

Knyttet knöt oss samman, mig och barnet. Med åren sågs vi förstås mera sällan, fast kontakten fanns där och finns än. Mycket har hänt i mellantiden med oss båda, men i mina ögon mest med honom. Som i dag passerat 40-årsstrecket och på väg dit hunnit klara av en lysande karriär, samlat ihop massor av härliga minnen. Och så händer det att han dyker upp när det är fest där han lätt blir navet kring vilken allt snurrar.

De breda axlarna får mig att häpna. Håret, mörkt, lockigt, ostyrigt, sådant kvinnor vill dra sina fingrar igenom. Jag sitter rakt bakom hans rygg, ser händerna löpa över tangenterna på det aningen ostämda pianot, hör hans röst sjunga låtar han aldrig borde ha hört, med texter ingen rimligen kan komma ihåg – utom han. Det låter jättebra, han skulle golva Idol-gänget med sin utstrålning som höjer allt det andra ett par snäpp till.

Han som sitter där var ju från början en mycket liten människa. Knappt fyra år när vi sågs första gången, och jag föll redan där och då. På den tiden var håret ljust, rösten likaså. Men utstrålning, det hade han. Faktum är att det var först när vi möttes som jag insåg, att folk som säger att det är härligt med ungar, roligt att vara mamma, fantastiskt att uppleva föräldraskap kanske inte bara yttrade tomma ord.

Och på sätt och vis är det förstås inte bara honom utan också Tove Jansson jag har att tacka för den insikten. Så ”Vem kan trösta Knyttet?” ger jag fortfarande gärna bort i present.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 17, 2014

Uppfordrande på en SKYLTSÖNDAG

Plötsligt tar jobbet all min vakna tid. Ett och annat hamnar på undantag: bloggen gör det definitivt, kylskåpet också. För att inte tala om tvättskåpet! Där är nu så fullt att man måste trippa förbi på tå. Vanliga steg lurar dörren att gå upp, pigg på att släppa ut lite lakan, handdukar, tröjor ... alla de där pinalerna som urskiljningslöst stuvats in i väntan på andra tider, vatten och tvättmedel.

Skulle det gå lättare att hitta till tvättstugan om man hade en vackert handbroderad "skylt" på den där skåpdörren? Det lär jag aldrig få veta. Men nog är den vacker, den vita linneduken med blått broderi och handknuten frans och ordet TVÄTT som jag tolkar som en tydlig uppmaning till skärpning. Dock är skylten inte min.

Jag får nog helt enkelt satsa på att ta rätt på min smutstvätt ändå. Mitt på skyltsöndagen (som från början är Pumitas påhitt, klicka dig dit så hittar du säkert fler skyltar)!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 06, 2014

Sensommarfröjd

Det är få saker där ute i sensommargrönskan som kan tävla med hallonen.
Otroligt läckra, att äta direkt, göra sylt eller saft av, lägga på en tårta, ha i en efterrättspaj, frysa in för senare behov. Ingen ände på användningsområdena.

Riktiga finsmakare hävdar att vilda skogshallon är allra bäst. Må så vara, men mödan att få ihop en liter eller två är i det närmaste outhärdlig. I år har värmen varit tryckande. Man ska ha gummistövlar för risken att möta en huggorm, långa byxben och ärmar mot buskarnas vassa taggar och torra fjolårsskott och ett tålamod som en ängel.

I och för sig behöver man i princip samma utrustning för att plocka bären i det planterade och lite mer organiserade landet. Fast där går det i alla fall fortare att få korgen full, bären är större och enklare att hitta.
Men så är det det där med insekterna. Varför är det så gott om bromsar och annat flygande otyg i hallonsnåren? Man kan tappa lusten för mindre.

När bären väl är skördade är njutningen total. Smaklökarna dansar. Smultron och jordgubbar förpassas till historien, hur ljuvligt goda de än var tidigare under sommaren. Mygg- och bromsbetten kliar förvisso, men när hallonen smälter på tungan kliar det bestämt lite mindre?

Inledningsvis listade jag ett och annat man kan göra med de där bären, som saft och sylt. Låt mig bekänna: så långt som till en gryta hinner aldrig mina självplockade hallon.
De äts upp som de är. En ren fröjd.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 05, 2014

Tisdagstema FARA

Visst är det praktiskt att kunna ta bilen och fara iväg dit man ska.
Och nog utsätter man sig alltid för fara när man är ute i trafiken. Personligen är jag övertygad om att man inte gör något farligare än att åka bil.

Inte för att jag vill verka fördomsfull, men något säger mig att den som rattar det här åket mycket väl kan vara en fara för andra på vägen ... för nog är det väl någon sorts komplex som tar sig detta uttryck?

"Han är inte bara kort, han är smal också"
Må vara hur det vill med den saken, men FARA är veckans tisdagstema och där fick jag i alla fall in ett par olika sorters faror. Även om den fara man direkt tänker på en dag som denna är den enorma skogsbranden som hotar att bli en riktig katastrof.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 04, 2014

Tänkvärt

Tänk att man lyckas pricka in årets varmaste dag för att börja jobba igen efter semestern!
Det blev svettigt att ha ledigt mot slutet, mest för att jag är en mästare på att prokrastinera. Alltså sparade jag vissa måsten till en regnig dag. Som aldrig kom.

Varför jag tvättade, strök och städade i helgen, precis i sista stund. Om det var varmt? Gissa! Och så, mitt i all denna "påtvingade" huslighet, stöter jag på detta poem, av Rose Milligan. Dikten publicerades för första gången i tidningen Lady 1998. Tänkvärt budskap!

 
Copyright Klimakteriehäxan (och Rose Milligan)

söndag, augusti 03, 2014

SKYLTSÖNDAG på Oslos gator

Den är ganska nyligen inköpt, den begagnade lilla röda Toyotan som nu snurrar runt på Oslos gator. Bakom ratten sitter en tjej som föddes idag för exakt 26 år sedan. För ett par månader sen tog hon äntligen körkort, efter att ha varit totalt ointresserad i en halv evighet, men nu har hon redan kört rätt många mil.

Det handlar förstås om Dottern, utvandrad till Norge för nästan fem år sedan. När bilsuget vaknade visade det sig, att trots att man är fortsatt svensk får man inte ta körkort i hemlandet. Inte heller lönade det sig att leta efter bil i Sverige, för den skulle hamna i byråkratisk knipa inom bara några månader.

Men slutet gott, allting gott. Inte ens p-plats har hon haft problem med att hitta. Och själva nummerplåten skulle kunna vara en påminnelse om gårdagskvällen: kalaset med kompisarna hölls då, och kanske var födelsedagsbarnet själv kvällens disc jockey?

En sak som i alla fall funkar att problemfritt skicka över Kölen mellan de två länderna, det är gratulationer och digitala jättekramar. Här kommer en hel hög, lilla gumman!
Dessutom är det ju inte bara födelsedag. Det är SKYLTSÖNDAG också, förhoppningsvis med fler skyltare som anmält sig hos Pumita (men kanske inte denna gång?).

Copyright Klimakteriehäxan