måndag, december 31, 2018

Gott nytt år!

När klockan slagit tolv i natt är det alltså år 2019.
Kanske just den här klockan går rätt och kommer fram till årsskiftet med sekundpassning, men det kan jag ju inte vara alldeles säker på eftersom jag tog bilden för ett tag sedan.

Urtavlan är broderad i korsstygn och stommen är gjord i keramik. Originell och kul tyckte jag när jag såg den på Konsthantverk i Arvika! Missade dock, tyvärr, namnet på upphovspersonen.

Kanske beror min uppskattning till stor del på att det är en fågel som är motivet? Men eftersom jag inte köpte den kan den inte ingå i min pippi-på-fåglar-samling. Bara ögonfröjd, till låns!

Oavsett hur rätt våra klockor går önskar jag ett gott nytt år för oss alla, dig och mig och hela världen! Drömma får man väl en nyårsafton?

Copyright Klimakterehäxan

söndag, december 30, 2018

Självklart – gäller väl också 2019?

Naturligtvis ska det bli fint. Varför skulle man annars satsa tid, arbete och en massa pengar på att renovera ett hus?
Detta självklara (och tack och lov positiva) skyltbudskap hittade jag när jag tagit mig med spårvagn över Götaälvbron till Hisingen i samband med min snabbutflykt till Göteborg och Liseberg strax före jul.

Skyltsöndag igen, årets allra sista. Vi får hoppas att min skylt för dagen är en förutsägelse för hela 2019 också. Måtte det bli fint, det med! Och bland allt annat ge oss många härliga skyltar, roliga, smarta, snygga, korkade ...
Söndagsskyltarna kanaliseras via bloggen BP.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 41


PLOGGING

-Möjligen är jag sist på den här bollen ... men först nu har jag upptäckt denna lovvärda motionsform, som vid det här laget tycks ha ett par år på nacken. Att plogga går ut på att man kombinerar sin löpträning med att plocka skräp från marken. Den skenbart så gruvligt enkla idén har en svensk upphovsman vid namn Erik Ahlström, och hans exempel har nu följare runt om i världen. Förnämligt miljöinitiativ! I stället för att ta ett hopp över den där plastlådan eller glasflaskan någon lämnat efter sig på marken gör joggaren ett stopp, böjer på knäna, lägger skräpet i en kasse och springer vidare. För varje knäböjning och allteftersom kassen blir tyngre får ju ploggaren ännu mer motion! Har ni sett ett mer typiskt exempel på win-win?

lördag, december 29, 2018

Säsongsanpassat bokmärke


Fick amaryllis i present dagen före julafton. På skaftet satt en etikett med en hälsning. Hälsningen frambringades av en rar tomte, som jag nu befriat från tjänsten som blomstervakt och gjort om till ett bokmärke med perfekt säsongsanpassning.

Det blir kanske inte mitt mest långlivade men känns väldigt trevligt just i dessa dagar! Och om du undrar vilken bok det ligger i så är det "Dagar av ensamhet" (I giorni dell'abbandono) av Elena Ferrante. Bara några sidor kvar.

Boklysten brukar visa sina bokmärken så här en gång i veckan, klicka dig över till henne så får du nog se mer! Roligt om fler hänger på, för inte låter du det väl bli hundöron i dina böcker?

Copyright Klimakteriehäxan

Sista plagget från Pontan

I sjuttio år har hon hållit på. Synts, tydligt. Utmärkt sig för sin djärvhet, sina färger, sina asymmetriska skärningar, sina roliga knappar, sina fina material, sin totala klädglädje.
Men nu har Gunilla Pontén bestämt att det får vara nog. Ett halvår innan sin 90-årsdag slutar hon, en av vårt lands allra främsta modeikoner, sälja kläderna med hennes namn på etikett i nacken.

Efter att ha funnits på fina varuhus runt om i världen och i egen konceptbutik har hennes modeplagg på senare år inhysts ganska så undanskymt i en källarlokal på Lidingö. Fast fansen har förstås hittat dit, accepterat de provisoriska provrummen, tagit en bjudkaka och en kaffeslurk från det alltid framdukade fikabordet, kanske bläddrat i en tidning när benen behövt vila från allt hoppande i och ur olika kläder.

Memoarerna, publicerade 1993
Egentligen kan man nog säga att Gunilla Pontén startade sitt modeliv redan i moderlivet ... Hon berättar i sina memoarer, "Tyg och otyg" som kom ut 1993, att mamman var lättsam, lite galen, älskade fest, glitter och glamour (och män). "På kvällen aftonklänning, på morgonen isblåsa" verkar vara en bra sammanfattning av ett överklassliv ur vilket dottern uppenbarligen plockade de bättre bitarna: klädintresset, fascinationen för form och färg i kombination med ett strålande glatt humör. Och, för all del, lust till karlar.

Så blev hon fotomodell, en förebild för unga flickor som knappt hunnit få etiketten "tonåring"  det hette "backfisch" på 40-talet! Gunilla Pontén befanns ha "Sveriges vackraste ögon", utsedd av Fickjournalen, och ända sedan dess har hennes blick kantats av rejäl eyeliner som inte kan undgå någon.

Genombrottet kom på 50-talet. Då lät hon tala om sig som en djärv revolutionär, en flicka som kom till presentation vid hovet i egenhändigt skapad aftonklänning som ingen hade sett maken till tidigare. Ändå hade hon varit i farten länge, hunnit gå kurser bl a på Tillskärarakademin och också på Beckmans modelinje.

Bild från www.ponten.com
En rad svenska modeföretag anlitade henne, både som modell och formgivare: Lapidus, Wahls, Dehå, Hettemarks. En period var hon anställd hos (och hade en romans med) italienske Emilio Pucci. Hon gjorde scenkläder för både film och teater, hon designade skor, glasögon, heminredningsdetaljer och till och med smycken. De djärva hattarna har oftast varit i djärvaste laget till och med för den mest hängivna kundkretsen, men designern själv har burit dem med stolthet, bland annat på bilden som blivit hennes "fotosignatur" på senare år (här till höger).

Favoritfärgen framför andra är svart. Den kombineras gärna med knallrosa eller någon detalj i orange. Vitt och lila tillhör också "basutbudet". Blommigt, däremot, kallar Gunilla Pontén för "rop på hjälp". Men prickigt och olika tjocka ränder på olika ledder har hon gärna och ofta använt.

Att avskaffa tantkläderna blev ett mål. Hon brann för att förändra folks sätt att klä sig. Faktum är att hon i stor utsträckning lyckats. Fortfarande hejdas hon på gatan av människor som vill tacka för kreativa impulser som bidragit till den egna garderoben. Och i vårt moderna, av mobiltelefonen nästan styrda, samhälle vill man gärna ta en selfie med stjärnan!

Brevporto 2007
Men inte bara moderoade kvinnor har följt Gunilla Ponténs skapande. Den där sensationella blåsan från kungliga kalaset som kallades "hovchock" 1955 blev frimärke, hon har fått modepriset Guldknappen (1983), medalj av kungen och ännu ett fint pris från KTH. För att ta några av de tjusigaste utmärkelserna. Hennes kläder visades på Nordiska museet för att hedra hennes då femtio år långa karriär. Det var riktigt roligt, jag gick länge där och verkligen vrålglodde på allt! Succén var ett faktum, utställningen förlängdes.

Som ni redan räknat ut tillhör jag alltså sedan mycket länge Gunilla Ponténs beundrare, vi som kallar henne Pontan kort och gott. Jag har kappor, byxor, tunikor, klänningar, jackor, kuddar, ponchos som bär hennes signatur. Ja, en gång köpte jag till och med en hatt av det minst extrema slaget, men den blev nog trots det aldrig använd ... hatt är svårt!

Typiskt: ränder i svart, vitt, grått.
Några plagg har jag sålt second hand sedan de så att säga krympt i garderoben, men mycket finns kvar. Och det som enligt min mening utgör Gunilla Ponténs särdrag och storhet, det är att de modeller hon en gång ritat, de håller. Eftersom hon har sin egen stil, en stil som inte tål att ses bara några veckor utan som verkligen funkar. I årtionden! Åtminstone för den som vågar och vill vara en aning annorlunda. Modellerna är dessutom tämligen åldersneutrala och det finns något för både breda och smala.

Jaha, och det där med männen då? Jo, raden av häftiga passioner blev lång. Resultat: fyra barn med var sin far. Den siste maken, Ulf, har hon varit gift med i över trettio år. Han har synts av och till i butiken, engagerad i företaget.

När jag nu vet att butiksdörren vid Skärsätra torg stängts för sista gången kommer jag att hantera de där Pontén-märkta plaggen med ännu större respekt. Min kärlek har de ju haft sedan mina ögon föll på dem för första gången!
Men nu är det oåterkalleligen slut. Jag har köpt sista plagget från Pontan.

Nästan tomt i lagret ...
Copyright Klimakteriehäxan

fredag, december 28, 2018

Dagens ord 40


INTRYCKSSANERA

-Det här är ordet jag fastnar för när 32 mer eller mindre okända begrepp hamnat på 2018 års nyordslista presenteras av Språkrådet. Och ordet betyder att man ska göra sig av med sådant som stör ens förmåga att koncentrera sig. En utrensning av oväsentligheter, helt enkelt, och något vi säkert är många som borde ägna oss åt under 2019. Jag är bara en i den mängden! 

torsdag, december 27, 2018

Årets sista helgfråga

Sista helgfrågan för året 2018 från Mia i bokhörnan.
Vad fick du för böcker i julklapp?
Önskade mig en enda, Stina Jacksons "Silvervägen" i pocket, och den låg under granen.

Bonusfråga, självklart finns en sådan: Hur ska du fira in det nya året?
Vi har "grannstafett", börjar med förrätt hos en (hos oss i år), byter lägenhet för att inta huvudrätten, går en trappa till och blir serverad desserten. För tolvslag och champagne måste vi byta hus, men det blir inte många meters promenad och nästan inget behov av ytterkläder!

Det brukar bli trevligt och har en otroligt förnämlig positiv sidoeffekt: ingen behöver avstå champagnen för att köra bil. Ingen behöver sitta i telefonkö för att få tag i en taxi. Och ingen behöver riskera otrevlig resa med nattbussen.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 26, 2018

När tomten har trollat

Det var en gång för mycket länge sedan  närmare bestämt ungefär trettio år tillbaka i tiden  som jag for till Uruguays huvudstad Montevideo.
Att uppleva Uruguay som turist har sina ljusa sidor, åtminstone hade det det då. Köttbitarna på krogen var verkligen inte sämre än hos grannen, Argentina, folk var vänliga, vädret angenämt, havsstranden nära och det var lätt att trivas.

Landet har mycket jordbruk och då ingår fårskötsel. Av de där fåren blir det ull, fin ull av hög kvalitet. Den förvandlas till garn som skickliga stickerskor gärna tar hand om.
Jag föll förstås som en fura. Köpte många nystan som, var det tänkt, jag skulle sticka något av. Men jag köpte också färdiga tröjor, en till mig och en till Maken.

Otroligt härliga tröjor var det som fick följa med hem. Moderiktiga i evighet! Fast mitt behov av varm olle är inte så stort, har det visat sig, jag fryser sällan. Alltså blev min stickade skönhet liggande.
För en tid sedan kröp den fram igen. Då hade den gått sönder i halslinningen, på ett sätt som gjorde den helt oanvändbar.

Eftersom jag inte gärna slänger saker utan försöker tänka i återvinningstermer så mycket det någonsin går gjorde jag det även denna gång. Jag har en väninna, Maggan, som är obegripligt händig: syr, stickar, tovar, quiltar, broderar  och allt, precis allt hon gör är både välgjort in i minsta detalj och vackert dessutom!

Till henne bär jag med ojämna mellanrum påsar med tyger, stuvbitar och kläder som hon sedan använder, i lapptäcken, till väskor, necessärer, fodral till olika saker.
Nu fick även min tröja gå vidare till henne, med designerlappen "Manos de Uruguay" (Händer från Uruguay) fortfarande fastsydd i nacken. Där stod också namnet på självaste stickerskan.

Några dagar före jul fick jag ett paket. Julpapper, tomteetikett, snyggt snöre. Mjuk klapp. Fullständigt oväntat. Från Maggan. Men jag hade verkligen inte en aning om vad det kunde vara för present, det jag bär iväg till denna händiga människa har jag inte minsta krav på att få tillbaka, i någon form, är bara glad om saker kommer till användning, får nytt liv! Allt för en bättre miljö!

Jag höll fingrarna i styr till julafton. Men när det blev dags för klappöppning var jag klart nyfiken. Och se! Av min fina tröja hade blivit en supersnygg kudde! Perfekt in i minsta detalj. Faktum är att det stickade mönstret, som jag tolkar som hus och träd bland annat, framstår tydligare nu än det gjorde när jag hade det på kroppen.

Alltså kan jag härmed slå fast att jag inte bara tror på tomten. Jag tror också att hon kan trolla.
Fast de där garnnystana som jag köpte för att själv omvandla till något fint och användbart, de ligger kvar någonstans, orörda. Hittar jag dem vet jag vilken adress de ska flytta till ...

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, december 25, 2018

Årets bästa böcker

Det känns helt otroligt att året snart är slut, men det här är ändå den sista topplistan för 2018 skriver Johanna i deckarhörnan, och det är lätt att instämma i att 2018 passerat i rasande fart. Hon fortsätter: Därför tänkte jag att vi idag skulle summera året och berätta vilka som är årets bästa böcker (hittills, vi kan ju trilla över något guldkorn under mellandagarna). 

Jag har förvisso läst en hel del men har jag ramlat över några oförglömliga böcker? Tar mig en titt på titlarna och gör följande lista, utan inbördes rangordning:

Adebayo, Ayobami: Stanna hos mig

Steinbeck, John: Resa med Charley

Bergman, Ingmar: Laterna Magica

Laestadius Larsson, Anna: Barnbruden

Ebervall & Samuelson: Florence Stephens förlorade värld

Men oförglömliga? Nja ...

Till de lovande mellandagsböckerna räknar jag Elena Ferrantes "Dagar av ensamhet" som jag har mindre än hälften kvar av. Jag är redo att i viss mån omvärdera henne (jag trillade ju inte omkull av förtjusning när jag läste förste delen av serien om flickorna i Neapel).  Och sedan blir det "Silvervägen", den enda boken som stod på min önskelista och som jag också fick i julklapp!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, december 24, 2018

God jul!

Välkomnande tomte utanför Göteborgs central.
Tänkte att dagens läsning får bli en repris, en julig text från 2005. Men jag står fortfarande för vartenda ord och hoppas att du kanske får ett aldrig så litet leende på läpparna under läsningen!
God jul!

JULEN KRÄVER RÖDA TROSOR

Vissa högtider kräver röda rosor.
Julen kräver röda trosor.
På annat sätt kan man inte tolka tidningarnas annonser eller de otaliga reklamblad som dunsar in i brevlådan så här års.
Och det ska naturligtvis inte bara vara röda trosor, det ska självklart vara en matchande behå också.

De här reklamkampanjerna riktar sig förstås inte till den kundkrets som är expert på just damunderkläder – dvs kvinnorna själva.
Å nej, den siktar rakt in i mannens hemligaste vinklar och vrår. För det är allmänt bekant att förunderligt många damer föräras tjusiga små underfundigheter i vackra paket när tomten knackar på. Ofta betydligt dyrare plagg än vad de själva skulle kosta på sig. Dessutom är det, jag har det från säker källa, lätt så att storleken inte är helt rätt.

Mannen har nämligen handlat till drömbilden av kvinnan i sitt liv. Med resultatet att behån är för stor och trosorna för små. Kanske har han dessutom glömt att vända på trosan och därmed missat att det är en stringmodell, som han förvisso aldrig sett i sin egen hemmiljö annat än på bild. Byta? Jo, men då måste den ha plomberats i butiken. Det har inte skett.

Rött är förvisso en trevlig färg, men inte alldeles praktisk på underplagg i alla lägen. Fast större problem än färgen blir det i regel med alla de små fina spetsar, rosetter, paljetter och andra finesser (svandun!!!) som kan beskådas till jul på de här frestande små tingestarna.
Med lite otur förvandlas vacker spets, små pärlor och andra prydnader till något som skulle kunna tolkas som en besvärlig hudåkomma på brösten – t-tröjor och andra överdelar är ofta både tunna och tajta.

En sidogren på avdelningen för damunderkläder är förstås också den där alla de vackra, skira, dyra nattlinnena hänger. Glöm flanellpyjamas och nattskjorta, tänk Baby Doll eller åtminstone Femme Fatale. Här hittar också många drömjulklappen till kvinnan där hemma, hon som är fullt upptagen med Ajax, dammsugaren, lussebullsbaket och sista julklappsinköpet, den obligatoriska sjalen till svärmor.

Och nu ska jag avslöja något som den manlige nattlinnesshopparen förmodligen inte har en aning om: detta är inte ett sovplagg. Vill din hustru ha ett sådant, kolla flanellavdelningen. De här läckra särkarna har skapats med en enda avsikt: att de ska åka av så snabbt det någonsin är möjligt. Gärna då i skenet av levande ljus, till smäktande musik och med ett glas champagne inom räckhåll.

Faktum är att jag har just ett sådant nattlinne. Slinkigt, med spetsar, slits i sidan. Djup urringning och spaghettiband. Jättesnyggt. Till råga på allt är det rött. Som gjort för julfirande, eller hur?
Men ingen kommer att försöka ta av mig det, vare sig i stor hast eller i lite mer stillsam takt.
Detta är alldeles säkert eftersom det nämligen, sorgligt nog, är alldeles förfärligt länge sen jag kunde få det på mig.
Då är vi där igen: somligt var bättre förr.

Snygga klappar i Nordstan i Göteborg.
Fick låna tomtens stol ...
God jul alla!

En julkrans hör till!


Och i vardagsrummet sprakar den öppna brasan jultrevligt ...
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, december 23, 2018

Vinter och vår på samma Skyltsöndag

Det är (naturligtvis) Skyltsöndag igen. En god svensk definieras genom att hen gör som det står på skyltarna, det vet ni väl?
Men alla skyltar förmedlar inte budskap man vågar tro riktigt på. Ni förstår vad jag menar om ni tittar på bilden här ovan. Även om också jag vet att "strax" är ett väldigt töjbart begrepp ...

Ett bevis för hur töjbar tiden är tycker jag visas tydligt när man i modebranschen redan är framme vid "pre-spring". Fast visst, hatar man minusgrader, mörker och snö så kan det kanske pigga upp att tänka på ljusare tider, i vårens färger.

Passar bra på en skyltsöndag hur som helst, inte sant?
Jag kryddar med ett skyltfönster fyllt med julgransprydnader gjorda i fusion, alltså sammansmält glas. När jag ändå var i Gamla Stan blev jag tvungen att föreviga de jättestora "skyltarna" som döljer renoveringen av de klassiska fasaderna vid Stortorget. För fasaderna finns kvar till allmän beskådan, om än på skynken!

Du kan hitta fler söndagsskyltare om du klickar dig vidare till bloggen BP, där skyltandet har en samlingspunkt sedan Pumita lämnade Blogglandia.



Copyright Klimakteriehäxan

lördag, december 22, 2018

Personligt till en bokläsare

Jag tror faktiskt att det var "julpyssel" som resulterade i det här bokmärket. Det blev en synnerligen personlig julklapp till mormor. Dottern är konstnären bakom verket, och att det blev uppskattat och använt vittnar de slitna kanterna om.

När det var färdigritat (på ett inte alltför tunt papper) använde jag bara självhäftande plast på båda sidor. Klart! Och nu har jag ärvt märket och använder det igen.

Kanske ett tips till ett barn i din närhet, givetvis förutsatt att det finns en bokläsare att ge en klapp till? Samt lust att rita och kanske skriva en hälsning, förstås!
Dyrt blev det inte heller.

Det är bloggaren Boklysten som är nyfiken på vad vi har mellan boksidorna, för att undvika de förskräckliga hundöronen ...




Copyright Klimakteriehäxan

När "lenrösten" ringer ...

"Ge mig inga fler val, när det gäller någonting. Speciellt inte telekombolag. Jag uthärdar inte att det ringer i en svettig kassakö och när jag äntligen trasslat fram mobilen smeker den lenaste röst fram ett: 'Hej Karin'. Det är när någon säger ens namn med lenrösten som man inser att det är fara å färde."

-Karin Thunberg listar i dag i sin krönika i Svenska Dagbladet saker hon kan vara utan när hon blickar fram mot år 2019. De där telefonsamtalen har vi alla fått, och irriterats av. Förhoppningsvis har de flesta motstått och aldrig råkat illa ut. Men en och annan trillar dit på den där "lenrösten" ... så jag delar gärna den önskningen.

fredag, december 21, 2018

Tänd ett ljus ...

Tydligt kan jag höra min mamma säga, inför en annalkande födelsedag av jämn typ (eller var det före jul?):
-Måtte jag inte få en massa ljusstakar!

Hur man än ser på saken så är det lite enkelt att ta till något åt ljusstakshållet när man ska hitta en present till en person som egentligen redan har allt vederbörande behöver. Det finns ju en oändlig variation på ljusstakar, till formen, i materialet, anpassade till olika tjocka ljus, med plats för alltifrån ett enda litet stearinljus till en hel lång rad ... alltid något borde väl passa!

Tja, det borde det väl. Och det gör det säkert ofta. Men jag kan känna, precis som mamma gjorde, att mitt behov av ljusstakar är fyllt. Ändå kan jag spåra ett visst habegär inför en speciell design eller ett "nytt" sätt att reflektera den levande lågan.

Nu råkar det vara så att en helt ny ljusstake haft premiär på vårt köksbord. Efter en insats med skarp kniv fick jag ett julgransljus att passa i öppningen.
Fast någon ljusstake handlar det knappast om. Inte är den ny heller.

Tingesten som jag nu satt ljus i tror jag kan vara min farfars cigarrsnoppare. Han var ju sjökapten, så den där ratten verkar helt rätt. Vrider man på ratten snurrar en metallbit runt i öppningen där ljuset nu klämts ner.
Skulle du råka ha eller ha sett en likadan eller liknande tingest och vet alldeles säkert vad det är får du väldigt gärna höra av dig och berätta.

Om min mamma klarade sig eller trots allt fick något tillskott till ljushållarlagret på den där Dagen kommer jag faktiskt inte ihåg. Tills vidare sätter jag ljus i den här mässingsprylen. En cigarrsnoppare har jag ju ännu mindre användning av!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, december 20, 2018

Utan böcker vore tomten tomhänt

Nu kan man snart räkna timmarna innan Dagen är här, matdagen, paketdagen, grandagen, levande-ljus-dagen, godisdagen: julafton.
Så vad kunde vara naturligare än att Mias helgfråga lyder som följer:
Har du köpt några hårda paket till någon? Alltså böcker.

Ja vad vore en jul utan julklappsböcker, jag bara frågar?! Det skulle ju vara det samma som att tomten kom tomhänt!
Men även om titlarna inte blir några jättestora överraskningar för mottagarna bär det mig emot att skriva ut dem här, för familjen håller viss koll på mitt bloggande. I alla fall är det klappat och klart, inslaget i papper och så vidare. Fast rimmandet återstår ...

Ändå kan jag säga att jag blev riktigt glad när Dottern avslutade sin önskelista med orden: "jag vill ha MÅNGA böcker"!
Några blir det. Bland annat får hon och hennes bror var sitt ex av en bok som är en av mina absoluta favoriter och som jag önskar och hoppas att de också kommer att gilla. Men vi har naturligtvis inte alltid samma smak, även om mina lästips till dem ofta har funkat.

Bonusfrågan Mia skickar med är kort och gott "Hur firar du jul i år?".
Svaret är hemma, med familjen, god mat, de där klapparna, kanske ett glas med bubblor i frampå kvällskvisten innan det blir dags för (jul)bok och John Blund, för dagen iklädd tomteluva. Har han glitter på den har han antagligen lånat eller snott den av min vitskäggige vän (bilden) som kom med mig hem från Göteborg i förra veckan.

Copyright Klimakteriehäxan

Vinter i Stockholm







Om du klickar på bilderna ser du dem i större format.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, december 19, 2018

Nu är det jul igen

Också bloggkollektivet Kulturkollo har nedräkning inför julhelgen. Det märks om inte annat så på veckans utlysta bloggtema som består av tre frågor, undringar som Linda tycker ska besvaras.
Vad har du (och dina nära och kära) för jultradition som är extra viktig för dig?
"Viktig" är ju ett relativt begrepp. Men julafton är årets enda dag när jag får excellera i grötrim till paketen under granen! Fast viktigare är förstås att få mysa med dem man tycker mest om. Dock har de inte alltid vett att uppskatta min glödande julpoesi ... Skinkan, däremot, är genuint älskad och därför omistlig.
Vad läser du inför och under jul?
Har äntligen, efter år av oföretagsamhet, kommit iväg till biblioteket, skaffat lånekort, storögt inhämtat kunskap om hur ett modernt boklån går till i den nu så digitala världen. Kom hem med en pocket av Elena Ferrante, "Dagar av ensamhet" (I giorni dell'abbandono) eftersom jag beslutat ge henne en chans till. En sak är klar: när jag var en flitig besökare på bibblan kunde man definitivt inte låna pocketböcker!
Vilken bok skulle du vilja ge bort till en känd person i julklapp och varför?
Samtliga ledare för riksdagspartierna får en och samma bok av mig: "Vem ska trösta Knyttet?" av Tove Jansson. De har tid att läsa den eftersom talmannen lagt ner regeringsbildandet till i januari  och det är ingen tegelsten heller. Men efter läsningen bör de alla ha blivit snällare och klokare och kan kanske komma överens? Det är en helt underbar bok!
Vid närmare eftertanke tror jag att jag ska läsa den, jag med! Även om jag sedan länge kan åtminstone vissa bitar utantill. 
Copyright Klimakteriehäxan

Julstök a la Hiram

”När julen kommer samlar man ihop allt skräp och slänger in i en garderob och stänger dörren. Köper sedan en hyacint och bakar en pepparkaka. Krångligare behöver det inte vara.”

- Skrivet av legendariska Hiram, Märit Huldt, under många år matexpert i Svenska Dagbladet. Hiram var tidig med att predika hur viktig råvarans kvalitet är, men hon sa också tvärt emot andra kollegor att det där med att man alltid skulle ha i grädde i det som skulle serveras för att smaken skulle höjas, det var faktiskt inte alls nödvändigt. Men Hiram skrev inte bara om mat, hon var utbildad konstnär också och bjöd ofta tidningsläsarna på en variant av sin karakteristiska Fru Bråttom. Du ser henne här till höger!

tisdag, december 18, 2018

Önskelista fast egentligen inte ...

Johanna i deckarhörnan skriver: Med mindre än en vecka kvar till julafton känns det som ett passande tema att lista vilka böcker vi önskar oss i julklapp. Så idag finns det all anledning att se till att familj och vänner spanar in era topplistor!

Jo det är väl rätt tänkt, i princip. Men jag borde ju aldrig mer skaffa en bok, utan låna min läsning! För hyllorna bågnar. En önskelista kan jag förstås göra ändå, med titlar jag är nyfiken på. Fast jag måste inte äga dem! Undrar om Tomten kan förstå ett sånt resonemang?

"Silvervägen" av Stina Jackson. Alla hyllar den, till och med Leif GW. Min nyfikenhet är väckt.

"Tyg och otyg" som är Gunilla Ponténs memoarer. Aktuella nu när hon, vid 89 års ålder, tydligen oåterkalleligen ska sluta producera och sälja sina härliga kläder. Men boken kom för länge sedan, 1993.

"Domardansen" av skickliga duon Lena Ebervall och Per E Samuelson. Ännu en svensk rättsskandal lyfts fram i ljuset.

"Bränn alla mina brev" Från att ha tyckt att Alex Schulman var helt outhärdlig på alla sätt har jag svängt om totalt. Gillar hans sätt att skriva, både böcker och krönikor.

"Aednan" gav Linnea Axelsson en August i år. Frågan är om jag kan uppskatta den. Är tydligen en sorts poesihistoria, och poesi brukar jag ha svårt för. 

Bara en av ovanstående titlar finns (än så länge) i pocket, så där får Tomten ytterligare information om min önskade läsning ...

Copyright Klimakteriehäxan

Galabidrag till doktor Mukwege

104 567 kronor.
Så mycket gav auktionen med kändisarnas Nobelprylar när budandet på Tradera var avslutat i helgen.

Pengarna går till verksamheten vid Panzisjukhuset i Kongo där arbetet leds av doktor Denis Mukwege, som med ständig risk för sitt eget liv och sin säkerhet hjälper kvinnor drabbade av sexuellt våld. För det belönades han med Nobels fredspris 2018.

Det objekt som drog in mest pengar innan klubban föll var den specialdesignade silverring med swarowskikristall som Ebba Busch Thor bar på årets fest. Ringen bytte ägare för 14 000 kronor. Minst pengar, 404 kronor, inbringade en sjal tillhörande Helene Hellemark Knutsson.

Dyraste klänningen har suttit på Isabella Lövin den betalades med 6400 kronor. Margot Wallströms aftonväska gav 5100. Många var intresserade av Annie Lööfs knallblåa klänning, vilket resulterade i 4700 kronor. Wallström och Lööf delar på förstaplatsen för antalet bud: 167 stycken. Stefan Löfvens frack gick för 6 700 och blev därmed dyrast i herrsortimentet.

Man kunde ropa in Nobel-desserten också, av fjolårets modell, skapad av Daniel Roos. Efterrätt för två kostade på det här sättet 2019 kronor, måste väl ha gått till en äkta gottegris ... Hela middagen för två från årets fest klubbades för 4 800 kronor.

Men varje krona som folk betalat för att kunna återanvända dessa galaanstrukna objekt, accessoarer och kläder går hur som helst till ett synnerligen gott ändamål. Fint när lyx gör nytta!

Copyright Klimakteriehäxan 

Fotnot: Denis Mukwege delade årets fredspris med Nadia Murad, yazidisk människorättsaktivist. Hon belönas för sitt arbete mot sexualiserat våld som vapen i krig och konflikter.

måndag, december 17, 2018

Julblommor

Det har blivit en vana, en fin tradition. Vi är ett gäng som tar en tur till Ulriksdal, äter vegetariskt smörgåsbord och tittar på blommor, köper oftast några. Vi gör den här utflykten några gånger under året, men så här före jul är det "nödvändigare" än någonsin.

Ögat möter ett hav av julstjärnor, de flesta röda, men vita också förstås. Numera också rosa i olika toner och spräckliga dessutom. Hyacinter och liljekonvaljer slåss om att dofta mest. Amaryllis i olika stadier väcker habegär hos oss alla. Tulpaner knarrar lockande med bladen. Fantasifulla buketter (till lika fantasifulla priser) i jättevaser och häftiga krukor är rent förföriska.

Faktum är att det är svårt att hejda sig, trots att man redan har en hel del blomster hemma. Men jag kommer långt i att mätta min lystnad med kamerans hjälp.
Julblommor är härligt!


Ett äpple, en kotte, några nötter kan pigga upp julkrukan.



Vilda växter kan sättas i bur!

Julros. Köper jag aldrig mer, de jag haft har tvärdött.

En sån här har jag aldrig förr haft men nu har jag - Ardisia!

Och där ute la sig snön över Skimmian.
Copyright Klimakteriehäxan