fredag, juni 23, 2017

Vanligast i bokhyllan?

Eventuellt midsommarkalas kan inte få komma i vägen för fredagens sedvanliga bokbloggsjerka, eller hur?
Nåja, för min del väntar inget våldsamt festande, men sill, färskpotatis och jordgubbar står i alla fall på lut. Innan dess Annikas fråga:
Vilken författare förekommer mest i din bokhylla?

Det blir en kvinna som tar hem den segern, men jag är osäker på vilken och har inte bokhyllan inom räckhåll för att kontrollräkna. Här är kandidaterna: Selma Lagerlöf, men inte allt hon skrivit. Edna O´Brien, en rejäl hög. Majgull Axelsson, samtliga titlar. Astrid Lindgren, självklart många böcker men inte heller alla hennes. Margaret Atwood, kanske lika många som Joyce Carol Oates?

Men det där gäller i princip "mina" böcker. I bokhyllan rent generellt vinner Ed McBain, eftersom maken samlat på hans verk och säkert är uppe i en dryg hyllmeter ... och jag har inga som helst ambitioner att slå det rekordet. Fast jag har läst rätt många av de där deckarna, även jag.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 22, 2017

För trögt för att läsas till slut

Vad gör du när du råkar ut för en trögläst bok?
Se där ännu en helgfråga från Mia, för bokbloggare att besvara.

Jo det ska jag berätta! Förr i världen gav jag aldrig upp, med tre undantag: "Selambs" av Sigfrid Siwertz stod jag inte ut med för att folk var så himla elaka mot varandra. Och så har vi den av majoriteten bokläsare tokhyllade "Moment 22" av Joseph Heller. Den orkade jag inte heller igenom, eftersom jag inte tålde Yossarian. Vilket jag tydligen är rätt ensam om. Dessutom lade jag ifrån mig Günter Grass "Blecktrumman" när ålarna kalasade på hästliket. Alltför äckligt.

För generellt sett läste jag alltid ut boken, till sista sidan. Den skulle kanske bli bättre mot slutet?
I dag är läget ett annat. Jag har fattat att livet är alldeles för kort, jag kommer inte att hinna läsa mer än en bråkdel av alla världens fantastiska böcker. Så, kära författare, fångar ni inte in mig ganska så snabbt är det ajöss!

Några riktigt tröglästa saker har jag fått tvinga mig igenom för jobbets skull. Det tror jag var anledningen till att jag drabbades av en total och rätt långvarig läströtthet, som turligt nog är över nu.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi till midsommar (nummer 66)


När man ställs inför möjligheten att köpa ett par shorts med papegojor på – hur skulle man kunna motstå denna prakt, perfekt till midsommar (om vädret så vill)?

Speciellt omöjligt om man, som jag, råkar ha pippi på fåglar. Så det här får bli nummer 66 i den där samlingen ni vet, den som jag inte själv visste att jag hade trots att insamlandet pågått i decennier ... och fågeljakten, den fredliga och vapenlösa, fortsätter uppenbarligen!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 21, 2017

Om hoten mot vår framtid

En man som heter Trump tror inte att människan är sin egen och vår miljös värsta framtidshot. Alltså menar han att USA kan strunta i det klimatavtal som världens ledare kommit fram till och skrivit under i Paris, efter otroligt långa och sega diskussioner och våndor. Och därmed tror Trump att han gör det amerikanska folket en tjänst. Fast det i själva verket snarare är tvärtom.

Att en rad av de problem vi i dag upplever globalt – flyktingfrågan är en av dem, katastrofala skogsbränder en annan – kan ha sina rötter i just miljöpolitiken har den amerikanske presidenten inte en aning om. Inte heller att jobben på sikt riskerar att bli inte fler, utan färre.

Det där med global uppvärmning, som en solig marsdag i Örebro kan uppfattas som en klar förbättring av våra livsvillkor, yttrar sig väldigt olika beroende på var på jordklotet man fäster blicken. I Sverige ser vi exempelvis .... /forts/

I dag infaller sommarsolståndet. Vi har haft några riktigt varma sommardagar. Är det normalt eller har det något med jordens allmänna uppvärmning att göra? Hur ska vi komma överens med vår planet om framtiden innan alla isar smält och alla öknar växt? Visst kan vi njuta i hängmattan eller på stranden, men det finns en morgondag, som åtminstone våra barnbarn måste hantera.

Stora frågor. De förtjänar verkligen att tänkas på. Jag har lyssnat på Thomas Sterner, professor i miljöekonomi, och blev om inte precis gladare, så i alla fall klokare. Läs hela texten på News55, kommentera, dela vidare i sociala medier!

Men något som oroar mig, det är att den äldre generationen, 40-50-60-talister, inte verkar bry sig särskilt mycket. Hur jag kommit fram till det? Ja någon vetenskaplig exakthet kan jag förstås inte åberopa, men vid det här laget har jag skrivit ett antal krönikor om miljö och klimat på News55. 

Det enda mått på ämnets "popularitet" jag har är antalet delningar på Facebok och Twitter, plus reaktioner jag får, irl eller som mail. Och jag tvingas konstatera att andra ämnen uppenbart intresserar många fler. Illavarslande. Fast kanske bidrar just du till att bevisa att jag har fel?

Glad midsommar!

Copyright Klimakterihäxan

tisdag, juni 20, 2017

Årets första äppelskörd

Det sägs att den svenska äppelskörden blir liten och dålig i år, på grund av frostnätterna som följde på några sommarvarma vårdagar ni kanske minns. Blommorna frös, kart ramlar av, och frukt som trots allt sväller på grenarna kan ändå vara sprucken eller skadad och därmed inte god nog för butikernas fruktdiskar i höst. I stället blir de fabriksmos eller must.

Jag är för min del rätt nöjd med min allra första äppelskörd - före midsommar till och med! - för året. Den handblåsta glasflaskan kan köpas tom, som jag gjorde, eller fylld med åländskt äppelbrännvin som från början hette Ålvados men efter franska protester fick byta namn till Apelbrand.

Hela härligheten säljs i Smakbyn, ett mat- dryck- och shoppingrecept som drivs av Michael Björklund, korad till Sveriges kock 2000, numera fast förankrad i den åländska myllan (på Eckerö).

De handblåsta glasfaskorna kan fås inte bara med inbyggt äpple utan också med päron, körsbär, djur och människor, exempelvis en på cykel! Och Apelbrand ingår också i färjornas taxfree-sortiment. Smakade ytterst lite. Tom flaska passar mig mycket bättre.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 16


KARTFALL

-Ja så heter det på expertspråk när fruktskörden drabbats av problem. Som med äpplena i år, det blev ett elände med de kalla nätterna under våren. Nu ramlar skadad kart av i, det är ju glasklart, ett sorgesamt kartfall!

måndag, juni 19, 2017

Min nya snittblomma

Måndag. Förra måndagen bröt jag i all hast av några blomklasar från rhododendronbusken i Barndomslandet, la dem på bilgolvet och tänkte att går det, så går det.
En vecka senare har jag fortfarande en av kvistarna i vas, lite färre blommor är kvar men den är fortfarande en fröjd för ögat.

Jag har helt enkelt upptäckt en (för mig) ny hållbar snittblomma, en som rent av tål fyra timmars transport utan vatten!
Nu är de snart utblommade så skynda om du vill få samma trevliga upplevelse som jag.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 18, 2017

Minns ni skyltsöndag?


Minns ni bloggprojektet Skyltsöndag? 
Söndag efter söndag visade också jag skojiga/roliga/tänkvärda skyltar vi mött. Nu har jag ett återfall! Om fler hänger på  skriv en kommentar så man kan kolla!
Här hittar du annars fler skyltar!
Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 16, 2017

Drömrollen?

Fredag, jerkadags. Denna gång på ett lite ovanligt tema. Annika skriver:
Om du skulle kunna byta plats med en karaktär i en TV-serie/film vem skulle du välja och varför?
Frågan följs av uppmaningen att inte tänka efter för länge.

Då vet jag: jag övertar rollen som Violet Crawley i Downton Abbey. Vilka repliker hon har! Vilka kläder! Vilken humor! Vilka entreer! Vilken tajming! Vilket suveränt sätt att med ett höjt ögonbryn säga så mycket! Seriens Grand Old Lady går segrande ut ur praktiskt taget varje konflikt. På frågan hur det känns att ha fel svarar hon blixtsnabbt: Inte en aning, jag har aldrig haft fel! 

Foto BBC
Som arbetsgivare är hon också ganska originell. Minns upprördheten när en av hennes tjänsteflickor säger upp sig för att i stället gifta sig. Vad säger änkegrevinnan då? Jo: Hur kan flickan bara tänka på sig själv?! Ladyn är också en intrigernas mästare, även om hon då och då visar att hon också har ett hjärta. Och inte en enda liten rynka misspryder den gamla damen, bara en sån sak (jo, visst har hon rynkor, men de misspryder inte)!

Nu blir jag förstås aldrig någon Maggie Smith, den oförlikneliga skådespelerskan som alltid är lysande och som, så vitt jag förstår, oavbrutet varit det sen debuten 1952. Men som drömroll betraktat är hennes Lady suverän!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 15, 2017

Ibland måste man få gråta

Mitt liv som journalist började 1965. Rätt länge sen, alltså. Och sedan dess har jag långa tider varit omgiven av elände: krig, katastrofer, dramatik av olika slag, både hemma på redaktionen och ute. Men sällan har jag gråtit i jobbet. Måhända en yrkesskada, en avtrubbning eller kanske en nödvändig sorts blockering för att inte gå ner i svart.
Fast nu hände det, även om jag kanske reagerade mer som tv-tittare än som en som varit med och "skapat" nyheter.

Sveriges Television har ett antal korrespondenter ute i världen, på mer eller mindre utsatta ställen. Jag tillbringade sex år i Latinamerika och fick min beskärda del av gerillakrig, fattigdom och misär, jordbävningar och korruption. Gick på alldeles för många begravningar i tjänsten och såg lidande i olika former: som den unga mamma som på väg mot kyrkogården går efter kistan där hennes man ligger. Vid hennes sida tre barn, ett fjärde håller hon i handen, det femte har hon i magen. Så sorgligt. Men grät jag? Ytterst sällan och då i enskildhet, på ett hotellrum eller hemkommen efter en reportageresa.

Ändå kan jag känna att den verklighet jag var satt att skildra numera vida överträffas av de krigets fasor som vi ser varenda dag, i Syrien exempelvis. Förstörelsen får en att tappa andan, ondskan tycks ha tagit över helt. Eller i Irak. SVT:s team i Mellanöstern har just varit i Mosul. Det är två beresta herrar: reportern Stefan Åsberg och fotografen Niclas Berglund. De gör ett kanonjobb.

Inte sällan har de befunnit sig långt framme i stridslinjerna mellan IS och de som förtvivlat försöker försvara sig mot terrororganisationen. Det har hänt att jag suttit hemma i tv-soffan och skrikit: "Ducka, Niclas, DUCKA för helvete!!!" Han har haft sin kamera ovanför sandsäckarna, kulorna viner, de kalla kårarna löper längs min ryggrad. Hittills har det gått bra, tack och lov. Teamet har klarat sig.

Och nu har de alltså till och med fått mig att torka tårarna ur ögonvrån. Detta med ett kort inslag från Mosul i nyheterna, inte ens tre minuter långt. Reportaget sändes i går. Ibland måste man få gråta! Det är berättelsen om en familj som splittrats i flykt från skräcken som IS skapar. Också som vanlig svensk tv-tittare är det lätt att förstå de förtvivlade föräldrarna: vad kan vara värre än att "tappa bort" sina barn? Det kan ju räcka med att man inte ser dem inne på Åhléns där man stod tillsammans alldeles nyss! Men i Mosul!

Niclas Berglund arbetar inte bara bakom kameran. Han skriver också om sina upplevelser och just det här reportagets tillkomst kan du läsa om här.
När du läst hans text tycker jag att du ska titta på hans och Stefan Åsbergs färdiga inslag om du inte redan sett det. Du hittar det här.

Och när också dina tårar torkat kan vi dela glädjen över att det för en gångs skull handlar om en historia med ett lyckligt slut.
Alla tycker ju om lyckliga slut, eller hur? Tyvärr är de sällsynta i dagens Mellanöstern.

Stefan Åsberg och Niclas Berglund Foto SVT
Copyright Klimakteriehäxan

Tröttsam sommar

Dags igen för årets mest uppblåsta evenemang (i konkurrens med Almedalsveckan). Listan på årets sommarpratare har kommit, med blomsterkransar och hela kittet.

Det är länge sedan som jag tillhörde den trogna lyssnarskaran. För få överraskningar, för många tradiga barndomsskildringar och för mycket politisk korrekthet, för få inslag av humor och livsglädje. Likväl skummar jag listan för att kolla om det trots allt kan finnas något att se fram emot, sitter man i bilen på en svensk sommarväg kan det ju ändå funka.

Ser direkt att jag väljer bort stafettens startman liksom damen med sista sträckan. Men kanske vill jag kolla in Johan Hakelius, han kan eventuellt överraska. Det gäller också Sven Melander. Malin Persson Giolito kan jag tänka mig, förutsatt att hon reder ut sin relation till författarkollegan och tillika pappan, Leif GW.

Sveriges och kanske världens äldsta bloggare Dagny Karlsson, 104, kan komma med som mest originell. Och Magda Gad, en journalist som sett och rapporterat om mer än de flesta ens kan drömma om att uppleva –  inklusive många obehagliga skeenden.

Det blir fem, av nästan sextio. Och då garanterar jag inte att det ens blir så många. Fast det kan också bli någon annan, av en slump.
Sommar, sommar, sommar, det är dans i Folkets Park ... ja kanske är det dit man borde gå för att högtidlighålla årstiden, som i sin radioversion med åren blivit tämligen tröttsam?!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 14, 2017

Dagens ord 15


DISTANSHANDEL

-Glömmer bort att jag tänkt spana efter "dagens ord" men nu blev jag påmind igen! Tänka sig att det som till inte för så värst länge sen hette "postorder" numera döpts om till "distanshandel"! Ja någon närbutik handlar det förstås inte om, jag fann ordet hos Haléns. Men språkändringen är nog symptomatisk: vi handlar mycket, ofta och gärna på nätet, folk köper till och med skor på det sättet, hur man nu kan våga det! Kanske låter det modernare, trendigare så här? 

Han gjorde barnbokhyllan starkare

Bild Bonnier Carlsen
Jul efter jul hör jag mig själv säga att jag inte ska titta på "Kan du vissla Johanna?". Har ju sett den troget varje år sedan jag upptäckte den, kan den numera utantill. Den har förvisso inte sänts lika länge som julaftonsversionen av Disney, men ändå!

Fast jag sitter nog där i alla fall. Fångad av historien om pojken som skapar sin egen morfar, om relationen mellan den åldrade mannen och hans låtsas-barnbarn. En historia om ensamhet, om värme, om att lära sig vissla ... ja visst minns vi hur viktigt det en gång var att äntligen kunna?!

Ulf Stark skrev texten. Han var en osedvanligt produktiv författare. Trots att han debuterade sent hann han med ett femtiotal böcker, många filmade. Berättelsen om "Shejken i Stureby" glömmer man inte, inte den om Percy och hans gympaskor heller. Uppräkningen kan fortsätta, alla har väl sin egen favorit. Många av hans böcker har varit "viktiga", tagit upp väsentliga saker i barns värld. Starka!

Nu är Ulf Stark död och det blir inga fler böcker. När jag googlar ser jag att han ändå publicerat fem titlar i år. Hur hann han?
Massor kvar att läsa, högt och i läsa-själv-vrån. Fast han hade säkert mycket kvar oskrivet inom sig, vad får vi aldrig veta.

Vilken tur att han lämnade personalavdelningen på Arbetsmarknadsstyrelsen en gång i världen och började skriva på allvar! Så blev barnbokhyllan starkare.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 13, 2017

Aina – ett namnsdagsbarn värt att fira!

I dag, den 13 juni, är vi några glada flickor som har namnsdag. Ja, inte så att vi firar det med champagne och kalas precis, men det är alltid någon som råkar titta i sin almanacka och sedan hör av sig med ett glatt tillrop  trevligt!

Tjejerna som heter som jag är som regel födda för 80-90-100 år sedan, och namnet syns därför oftast bland dödsannonserna, men det finns moderna undantag. Nu visar det sig att det verkligen hade varit läge att fira en namne bland de där äldre, om hon inte hade dött för rätt så länge sedan (1983).

Inte visst jag att en Aina, med efternamnet Wifalk, var den som uppfann rollatorn! Hon blev rörelsehindrad efter att ha fått polio och kom på ett rullande hjälpmedel när hennes axlar slitits ut av att gå med käppar.

1978 hade Aina klart för sig hur rollatorn skulle vara funtad och den blev satt i produktion. Sedan dess har den varit ovärderlig för så många som av en eller annan anledning varit ostadiga på benen.
Min vän och kollega Pia Erlandsson är den som berättar hela historien, på News55.
Ett sent grattis till Aina!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juni 12, 2017

Rhododendronår


"I år är det ett fantastiskt äppelår!"
Visst brukar folk säga sådana saker? Det kan variera, med "lingonår" eller "blåbär" eller "svamp". Men poängen är ju att det är gott om en eftertraktad läckerhet.

Måste det alltid handla om något som går att äta? Om inte skulle jag vilja utropa 2017 till ett alldeles fantastiskt rhododendronår!
Vart jag än tittar, i varenda park och trädgård, blommar de i ljuvliga mängder. De flesta är åt det rosa hållet, som hos oss, men det finns mörkare röda, vita, gula och till och med orange.

En sak har alla de där buskarna gemensamt: de är skönheter, sann ögonfägnad. Inte verkar de kräva så mycket omvårdnad heller, de brer ut sig ändå, blommar mer och mer för varje år som går, sommar efter sommar. Bara att tacka och ta emot!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 11, 2017

I min bokhylla

Här kommer en liten enkät om hur det ser ut och vad som finns i era bokhyllor. Hoppas ni vill vara med och besvara den, skriver Lyran på sin blogg och jag efterkommer uppmaningen, lydig som jag är ...

1. Hur sorterar du böckerna i din bokhylla?
Efter författarnas efternamn, i bokstavsordning. Fast fackböcker har en egen nisch, liksom ordböcker och kartor. Kokböcker på egen plats närmre spisen.

2. Hur många språk finns i din bokhylla? Vilka?

Svenska mest, mycket på engelska, lite på spanska och några enstaka på franska. En på tyska: "Ansichten eines Clowns" (En clowns åsikter) av Heinrich Böll. Köpt i Wien 1970 och jag hade alltså läst honom på originalspråk innan han fick Nobel-priset! Stolt! Men i sanningens namn berodde nog valet mest på att det var en ovanligt tunn bok.


3. Vilket land kommer de flesta böckerna från?
Sverige. Kan misstänka att USA hamnar på andra plats.

4. Flest män eller kvinnor? Eller ungefär lika?

Blandat, men jag är osäker på proportionerna. Kanske ungefär lika?

5. Vilka genrer/kategorier har du i bokhyllan?  

Klassiker, deckare, feelgood, romantik, biografier, humor, förhållandevis lite poesi. Reseböcker och kartor. Lexikon. Lärobok i swahili. En del barnböcker som omges av ett ljuvligt skimmer, som min allra första bok, min första Pippi-volym, och så har jag ett gäng fotoböcker också, bläddergodis.

6. Visa gärna en shelfie!

Ja det kan jag väl göra men den visar bara en mycket liten del av sanningen: en bit av hyllan i Barndomslandet, med rester av min mammas boksamling som vi ansett oss tvungna att rensa ganska hårt i. Men där finns några typiska blåryggade Svalan-klassiker, tryckta i mitten på 40-talet. Franz Werfels "Sången om Bernadette" i två delar är redo för (om)läsning, till exempel!

Copyright Klimakteriehäxan


fredag, juni 09, 2017

Heffaklumpen och Martina

Vilket är mitt tidigaste och/eller starkaste minne av böckernas underbara värld?
Det är Annika som undrar, i veckans Bokbloggsjerka.
Jag väljer mellan två svar. Äsch, tar med båda!

Det första är "Nalle Puh" av AA Milne, för det var den allra första bok jag läste på egen hand. Jag var hemma, låg sjuk i sängen när mamma hörde mig skratta. Oväntat! Hon kom inrusande och trodde att något var riktigt på tok. Men det var det inte. Jag förklarade vad som var så roligt:
-Ha-ha-han jahagar en he-he-heffaklump! Hihihaha!
Förmodligen blev jag fortare frisk tack vare det där.

Men det andra jag tänker på, det är känslan att ivrigt vänta på det nya numret av Allers för att få veta hur det gick för blåögda, skönlockiga Martina i "Barn 312". Jag ville förstås också se ut som hon gjorde, tecknad av Kurt Ard, men var rätt chanslös. Hon var ju så söt!

Fick nöja mig med historien, som alltså gick som följetong, skriven av Hans-Ulrich Horster. Läste faktiskt om den för några år sedan och fattade vad det var som var så fängslande, om än ganska oskyldigt och romantiskt. Spännande ändå!

Copyright Klimakteriehäxan 

Kläm ihop knäna – i Madrid till att börja med!

Vi har alla upplevt det: oönskad kroppskontakt med en vilt främmande karl som sitter på buss, tåg eller t-bana och ogenerat inkräktar på sin grannes benutrymme genom att släppa iväg knäna åt var sitt håll. Man gnuggar ben mot ben, högst ofrivilligt.
Foto SVT

Det har fått ett eget namn, det där fenomenet: manspreading. I Sverige har en rad män framträtt i teve och, med rätta, fått utstå både spott och spe för att ha knäna så långt isär att en Volkswagen skulle kunna parkeras mellan dem. Patrik Sjöberg är en, Daniel Nannskog (bilden) en annan, Lasse Anrell ännu en. Och Zlatan ...

Företeelsen har orsakat internationell irritation. "Mujeres en lucha y madres estresadas" (ung. Kämpande kvinnor och stressade mammor) i Spanien bestämde sig för att ta upp kampen om (också det fysiska) utrymmet. Det gav resultat.
För även om pikarna knappast fått herrarna att maka åt sig får de nu faktiskt ta och skärpa sig, i alla fall om de tänker besöka Madrid.


Där finns förbudsskylten nu, uppklistrad i bussarna, och mycket tyder på att förbudet kommer att införas på fler ställen i Spanien, även om en och annan manlig kommentator ironiserat över alltihop och påpekat att även kvinnor kan vifta med knäna i onödan, i alla fall om de har långbyxor. Nåja, de får väl i så fall också rätta sig efter förbudet.

Importera gärna skylten till Sverige!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 08, 2017

Överraskningar och sommar

Vad tycker du om överraskningsexemplar?
Det är veckans helgfråga, men för oss som inte recenserar böcker annat än när andan faller på är det förstås svårt att svara på. Då är man (inbillar jag mig i alla fall) friare, ingen väntar sig något ... Men böcker som överraskar, genom att vara spännande, välskrivna eller på det hela taget läsvärda är ständigt välkomna!

Vilken är din bästa sommarlåt? är en bonusfråga som Mia låtit hänga med. Då svarar jag "Den blomstertid nu kommer", en tydligare markering av ledighet och lov fanns inte, inte när jag själv gick i skolan och inte när mina barn hade vårterminsavslutning. Någon dagsaktuell sommardänga surrar inte i skallen, fast Evert Taubes "Änglamark" skulle kunna funka. Överraska mig gärna med någon ny!

Copyright Klimakteriehäxan

Vykort från en snabbvisit på Åland

Åland hade jag aldrig varit på. Jo, för många år sedan, ett par timmar i Mariehamn, sedan någon mellanlandning med färja på Ekenäs men då kom vi aldrig längre än till kajen.

Nu har jag varit på organiserad utflykt med guide, lärt mig ett och annat om detta närbelägna skärgårdsparadis och det är inte utan att jag fick lite lust att åka tillbaka, då gärna med en rejäl titt på Mariehamn inkluderad.

Denna gång blev det mest vykort, men sannerligen inga dåliga vyer! Och på väg mellan fototillfällena och en och annan ruin fanns både lyxkrog och ölbryggeri, keramik och blommande trädgårdar. Besökare känner sig välkomna!

På väg ut från Grisslehamn





Rester av Bomarsunds fästning
Bomarsund



Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 07, 2017

Triss i ess

Lyran gav ett ämne för en ny tematrio med sikte på nationaldagen. Den var förvisso i går. Men som uppgiften ser ut tycker jag att den kan besvaras även dagen efter den 6 juni:
Berätta om tre svenska favoriter: böcker, författare, sångare, skådespelare, fotbollsspelare etc. Här finns stor frihet att hitta på lite vad som helst ..
Jag hugger till med film, läsning och en stor entertainer.

Utanför fönstret strilar regnet. Det är just en sådan här dag man bör se filmen "Sunes sommar" med Peter Haber i rollen som pappa och Carina Lidbom som mamman. Visserligen har den sina longörer, vilket man upptäcker när man ser om den, men då kan man också snabbspola fram till de gyllene ögonblicken!

Regn och läsning hör också ihop. Få böcker är bättre än Selma Lagerlöfs "Kejsarn av Portugallien". Det skulle då möjligen vara Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken". Båda finns i dramatiserad form, Lagerlöfs historia som TV-serie var fantastisk. Söderberg i långfilmsformat undvek jag nogsamt, feta fördomar satte stopp för det biobesöket. Ska texten vara poetisk blir det Gustaf Fröding.

Foto SVT
Då har vi artisten kvar för att fullborda min triss i ess. Han hyllades nyss med en egen tv-timme (repris från i julas men då såg jag den inte), ny intervju blandat med gamla klipp ur filmer och från scenen. Hoppas ni såg honom: Sven-Bertil Taube, still going strong. Grynet Molvig säger i dokumentären att "alla flickor var kära i honom" och det tror jag på, jag var definitivt inget undantag även om vi så att säga hade ett distansförhållande (läs: jag träffade honom inte över huvud taget).

En snyggare karl får man leta efter, fortfarande stilig efter fyllda 80. Underbar sångare, skicklig skådespelare, bra berättare om både sitt eget och andras liv. 
Dokumentären som är en timme lång kan du se på SVT Play.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 06, 2017

Med flaggan i topp!


Det blåser småspik nästan jämnt nu för tiden. I alla fall känns det så. Men när vi äntligen, för första gången på drygt fyra år, får upp flaggan i Barndomslandet hänger den som en snorloska längs med flaggstången. Inte mycket att stoltsera med en nationaldag, eller hur, även om den är i topp?

Fast så lätt får man självklart inte ge upp. Så ungefär tjugonde gången jag knäpper finns vindpusten där, den blågula duken fladdrar till och jag får en bild som faktiskt passar den 6 juni.
Den här dagen har jag ofta arbetat med tv-sändningen från Skansen, och det har för all del haft sina poänger, men jag saknar det inte.

Jo en sak kan jag känna viss längtan efter: om man jobbar med det där programmet blir man faktiskt inbjuden till Slottet på buffé efteråt, även om det är svårt att hinna dit innan insläppet stängs. Men det är värt att pinna på, för den lax och den jordgubbstårta som serveras är ingenting mindre än delikat!

UPPDATERING: Ordningen är återställd. Det blåser rätt ordentligt.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juni 05, 2017

Livet på landet

Himlen är blå, löven gröna, syrenerna blålila, rhododendron drar mer åt det rosa hållet. Solen lyser och det blåser i lönnen. Smultronblom lovar kommande njutning om vädret är på rätt sida. Humlorna väntar ivrigt på att klätterhortensian ska slå ut. Själv väntar jag mest på att vattnet i sjön ska komma upp i badbar temperatur. Och medan jag väntar tar jag några bilder.






Tips från coachen: syrener står sig längre i vas om man sätter dem i hett vatten. Jag avvaktar resultatet ...
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 04, 2017

Pingst i tangotakt

Lite grått på himlen, åtminstone över mitt huvud. Men det finns en film att se på SVT Play som kan lysa upp din dag, inte för att det är en feelgood-rulle (för det är det inte) men för att den är väldigt bra.

"Vår sista tango" är en strålande dokumentär om Argentinas och förmodligen världens mest berömda danspar. Själv såg jag den på bio för ett drygt år sedan och skrev förtjust här på bloggen. Läs så förstår du varför jag innerligt önskar att fler får ta del av historien!

Nu sändes den i tv härom kvällen och du har två veckor på dig att se den på Play. Gör det! Det är aldrig fel med lite tango, jul, påsk eller pingst.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juni 03, 2017

Lite helgläsning: Stjärnan slocknade – men glöms aldrig bort

Det känns nästan som om jag har träffat den där boxaren som hann bli så mycket mer än mästare i ringen.
Fast det har jag inte. Han har varit död i ett år i dag.

Men den som besöker Louisville i amerikanska delstaten Kentucky kan inte undgå att märka hans närvaro. För det var här han föddes, pojken Cassius Clay som blev världsstjärnan Muhammad Ali. Det var här han gick i skolan, det var här han började boxas, det var hit han ofta återvände, det är här han är begravd. Och det är här hans minne hedras på alla möjliga sätt, av alla, oavsett ålder, hudfärg, religion och samhällsställning.

Alis historia började i enkla förhållanden. Men han kom till den verkliga världstoppen. Inte bara som idrottsman; nej, han blev en opinionsbildare av rang. Och att han blev muslim verkar i dag inte störa vare sig katoliker, protestanter eller judar.

Mitt i Louisville ligger det påkostade Muhammad Ali Center. Här kan man pröva att boxa med en päronboll, här står de kärnfulla citaten sida vid sida, här går de gamla matcherna att se igen, här finns hans motivering till att vägra militärtjänst, här citeras hans kärleksbudskap, här finns bilderna på hans möten med makthavare, hans egenhändigt målade bilder och en ”äkta” boxningsring.

Jag träffar Yvonne. Det är hennes första besök här, hon är förväntansfull: kommer hon att känna igen saker från barndomen, från skoltiden? De var ju faktiskt klasskamrater, födda 1942, i Central High School, inte så många kvarter bort!
-Han var en sån rar pojke, säger hon och ler. Så rotar hon i sin stora handväska och fram kommer ett suddigt och tummat litet foto på en svart kille: Cassius Clay, kanske i 14-15-årsåldern.
-Jag hade en bild på oss tillsammans men den är borta! säger hon med beklagande tonfall.

Det verkar osannolikt, men faktum är att i Louisville (som har en kvarts miljon invånare) verkar det enkelt att springa ihop med folk som faktiskt haft med den store idolen att skaffa. Och alla vill berätta sin historia.

Som när Rita Jones och hennes man inviterades till en mottagning som stadens makthavare höll för hedersgästen Muhammad Ali, på toppen av sin karriär. Paret Jones visste inte riktigt varför inbjudan kommit, men gick förstås dit, chansen att få skaka en så berömd hand var ju lockande.
-Vi kände oss lite bortkomna och stod ensamma i ett hörn, berättar Rita, nu en framstående aktivist för de svartas rättigheter.
-Men plötsligt fick Ali syn på oss och kom fram. Han log brett och sa ”Hey folks, you must be this party´s honorary niggers, right?”
Hon skrattar gott när hon upprepar hans replik, med n-ord och allt … och faktum var tydligen att de svarta partygästerna var extremt få den där gången.
/forts/

Vill du läsa fortsättningen också? För det kommer mera! Du klickar bara på den här länken och hamnar då på den trevliga sajten Nyfiken Grå.
Trevlig helg! 

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 02, 2017

Spontanläsning

Annika som håller i trådarna till Bokbloggsjerkan skriver i dag så här:
Även om det var snöstorm i Arjeplog i dag så finns det mycket som tyder på att sommaren är på väg. Hur ser det ut hemma hos er och vad har ni planerat för ”bokligt” i sommar (läslistor, bästa bok att läsa i hängmattan, böcker som ska få hänga med er när ni åker bort, etc.)?

Måste man planera sin läsning? I så fall är jag inte rätta sortens bokvän. Allt oftare går jag på ögonblickets ingivelse, tar ner något från hyllan (hemma eller i butiken) och känns det rätt börjar jag läsa. Kalla det spontanläsning. Till skillnad mot förr är det dock inte alldeles säkert att jag läser till sista sidan. Jag har kommit till insikt om att livet är för kort för att slösas på text jag finner meningslös eller, värst, illa skriven.

Jag vet att jag kommer att läsa Majgull Axelssons nya. Tror dessutom att den olästa jag har av Malin Persson Giolito är avklarad när kvällarna mörknar. Tänker också att jag verkligen borde börja gå till bibliotek igen, i stället för att bära hem fler böcker jag inte har plats för ...
Vad övrigt är är överraskning!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 01, 2017

Var god stör ej!

Helg igen, helgfråga igen;
Vad kan störa din läsning?
Jag önskar att jag kunde säga att ingenting kan störa mig om jag hittat en bra bok. Så var det, i alla fall ofta, förr i världen. Men inte nu längre.

Ibland väljer jag tv-program i stället för läsning, jag tillhör ju dessutom den generation som fortfarande tittar på tablålagd "ång-tv". Utomhus råkar man ut för folk som med hjälp av en stor "bergsprängare" tvingar på mig sin musik, säkerligen ingen jag skulle ha valt. Sedan är det jättelätt att spela Wordfeud eller Crossboss eller Quizkampen för länge på mobilen.

Och ibland lever hjärnan sitt eget liv. Även om jag har ögonen i en bok kan jag upptäcka att jag inte alls tar in vad jag läser, eftersom mitt huvud är fullt upptaget med annat: vad ska jag laga för mat? vad ska jag köpa i present? när ska jag hinna skriva ner den där historien jag går och tänker på?
Stort eller smått, men nog kan jag bli störd i min läsning.

En bonusfråga slängde Mia med, eftersom vi med stormsteg närmar oss den 6 juni (numera en röd dag, vilket är märkligt lätt att glömma):
Brukar ni fira Sveriges nationaldag?
Nej det är nog dåligt med det, är jag rädd ...

Copyright Klimakteriehäxan

En pålitlig vän är borta!

Ibland sker stora saker i det tysta.
Som nu sistlidna natt.
När onsdag blev torsdag och maj gick över i juni uppdaterades den svenska upplagan av spelet WordFeud (Alfapet i datoriserad version) och hädanefter är det senaste årgången av Svenska  Akademiens ordlista som gäller.

Det betyder att vi (miss)brukare råkar ut för vissa överraskningar. Som alla som spelar någon sorts ordspel vet är vissa bokstäver motsträvigare än andra när det gäller att plocka ihop de vinnande poängen. X, C och Y måste placeras med omsorg, för då lönar det sig.

För att inte tala om
ordlekarnas Zvarte Petter: Z. Efter en tid har man listan över tänkbara ord klar: "zink", "fez", "zenit", "zoo", "zest", "blazer" och någon enstaka "aztek". I goda stunder "azalea" och när jag en gång fick ihop till "tazett" höll min motståndare på att svimma. Och så har vi haft mannen från långt-bort-i-stan: från Azerbadjan. En karl med rötterna därstädes är en AZER.

Nu är han försvunnen ur SAOL, denne pålitlige och tjänstvillige man. Omöjlig att återuppliva, går inte ens att få elva poäng på. Det är bara att inse att nästa dråpslag kommer vilken sekund som helst, för oss med en mobil i högsta hugget och WF-matcher i gång.
Fast kanske funkar fortfarande "azerisk"? Ska kolla så snart tillfälle ges.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 30, 2017

Kroppsligt i bokhyllan

Veckans triotema är oss alla närstående och ständigt aktuellt: kroppen. Berätta om tre olika böcker där kroppen och/eller kroppslighet spelar en stor roll! föreslår Lyran. OK!

Det bästa med Philip Roths, av många oändligt hyllade, bok "Portnoy´s Complaint" är den fyndiga svenska titeln på den översatta utgåvan: "Portnoys stående problem". En mer snoppfixerad historia får man leta efter  då kan det i och för sig hända att man hittar något av Theodor Kallifatides, också en förattare som älskar manlighet och dess mer framträdande drag. "Bönder och herrar" är en av titlarna.

E L James, den numera störtförmögna brittiska journalisten, skrev "Fifty Shades of Grey" (Femtio nyanser av honom) och den läste jag för att Linn Ullmann i tv sa så klokt att något som så många andra läser måste jag också läsa för att se vad det är som drar. Den fullständigt otroliga historien om den oskuldsfulla tonårsflickan som låter Mr Grey hantera henne hur som helst är tjatig, ointressant  och kroppslig.

Se där tre böcker som jag inte rekommenderar, utan avråder ifrån!
Läs dem inte!

Copyright Klimakteriehäxan

När Hanna lärde sig knäppa koftan

Mamman har stickat en kofta. Barnet lär sig mödosamt att knäppa den. Bilden etsar sig fast i mammans minne. Och eftersom mamman är en kreativ människa, en skapande konstnärssjäl försedd med skickliga konsthantverkshänder, blir det så småningom en bild, broderad och med applikation, så att den faktiskt är tredimensionell.

Jag älskade den redan första gången jag såg den. Då var den ny. Tavlan gjordes 1982. Nu har den kommit hem till mig där den omedelbart åkte upp på väggen, på väl synlig plats i sällskap av en bild av Peter Dahl och vid sidan av mitt eget foto på mina egna barn.

Den lilla flickan i koftan heter Hanna och jag lärde känna också henne. Idag är hon snart 40 år. Men det var Lisa, hennes mamma, som var min vän, en tjej (eller kvinna) som jag uppskattade mycket. Vi hade gemensamma intressen, vi fnittrade bra ihop och hon fick mig till och med att uppskatta bastubad, vilket jag egentligen inte gör.

Vi lärde känna varandra när vi gick en ettårig utbildning som omfattade språk, samhällsstudier och praktiska övningar med bl a sjukvård och räddningstjänst som ingredienser. När skolåret var slut höll vi kontakten. Lisa blev snart mamma, först till Lisa och sedan till en liten pojke. Tidvis bodde vi på rätt stort avstånd från varandra, men den relation vi hade var av den där sorten som inte lägger märke till några avbrott, den bara fortsätter där den senast avslutades även om pausen varit ganska lång.

Så en dag fick Lisa cancerbeskedet. Kampen blev lång och mödosam och inte framgångsrik. Barnen var visserligen vuxna, men när en mor försvinner märks det.
Kvar fanns dock många av de vackra ting som Lisa hade förfärdigat med sina händer: målningar, teckningar, broderier, stickat, virkat, ja till och med något i metallslöjd.

Sakerna var helt enkelt så många att familjen inte kunde härbärgera dem alla. Därför fick nu "Hanna knäpper koftan" sent omsider flytta hem till mig. Jag kunde inte låta bli att fälla en tacksamhetens tår när jag härom dagen tog emot henne, med öppna armar. Nu bor hon hos mig så länge jag har en vägg att disponera. Varje gång jag går förbi henne kan jag skicka en tanke till Lisa, minnas något av våra härliga gemensamma ögonblick. En tavla kan betyda så mycket. Och den här är så fin!


Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 28, 2017

Fy på sig, syrenen!

Det är Mors dag och det blommar för fullt där ute. Kan ingen prata förstånd med syrenerna? Förklara för dem att först är det häggens tur att sprida väldoft och skönhet.

Och sedan, när lämplig tid har gått, kan syrenerna få ståta i lila, rosa och vitt. Då får vi njuta lite längre, med alla sinnen som är så inställda på sommar. Det vill vi. Det borde varje syrenbuske begripa! Skyll inte på häggen, den har ju inte gjort nåt fel!

Till råga på allt har nu även kastanjerna slagit ut. Kan man storkna av skönhet? Verkar inte omöjligt. I alla fall inte just nu.

Somliga storknar möjligen av firandet av Mors Dag. I Sverige högtidlighölls den för första gången 1919, samma år som min mamma föddes. Henne kan jag inte längre fira, men läser med intresse Dick Harrisons artikel om den här "dagens" historia i SvD.

Copyright Klimakteriehäxan