tisdag, augusti 16, 2011

Sif Ruud - en äkta stjärna

Jag önskar att jag hade känt Sif Ruud. Ända sedan hon var Madam Flod i Hemsöborna, trånande efter Allan Edwalls Carlsson, ängslig mor till den vuxne sonen, har hon omgetts av en sorts förklarat skimmer. Det var 1966! Svartvitt! Alla tittade!
Eller tänk när hon och Irma Christensen skulle bada i ”En vandring i solen”, många år senare.

Just de två rollerna dyker upp i minnet när jag får veta att hon är död, efter ett 95 år långt liv. Hennes prestationer på film och teaterscen är så gott som oräkneliga. Vilken skådespelerska! Det var något speciellt, något med den där rösten, stundtals nästan lite sprucken. Det var något speciellt med den där kroppen, den blev förvisso äldre men med en länge bibehållen grace. Och det var något med den där blicken, den som gick genom tv-rutan, den som fick oss att verkligen lyssna, ta in den där människan hon gestaltade.

Vad vi i publiken såg fanns inga divalater. Vi såg en tant, en farmor eller mormor vi gärna hade tytt oss till. Unga kollegor såg en förebild, en lärare som hjälpte många förmågor på vägen. Sammantaget var hon en tvättäkta stjärna, varken mer eller mindre.
Jag önskar verkligen att jag hade fått lära känna Sif Ruud. De som gjorde det måste ha blivit rikare.
I brist på personliga intryck får vi väl titta på repriserna som kommer att visas till hennes ära.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs om henne i SvD, och i DN.

2 kommentarer:

Anonym sa...

R I P!

zoega59 sa...

Ännu ett rekordeligt fruntimmer som lämnar oss
Dessa tanter är snart utrotade,,synd