Hur gammal får man vara bakom ratten?

På kort tid har äldre bilförare orsakat flera allvarliga trafikolyckor. Diskussionen börjar direkt: Varför ser inte läkarna till att stoppa dem som inte längre ser, hör eller tänker tillräckligt bra för att klara sig i trafiken? De utgör ju en fara, för sina medtrafikanter och också för sig själva!

Borde vi ha en generell övre åldersgräns för folk bakom ratten? Förbud för seniorer att ta körkort över huvud taget? Eller krav på förnyade förarprov varje år efter att man nått pensionsåldern? 

Men det där med att köra bil, det är inte bara en futtig transportfråga. Det handlar också om att rå sig själv, att kunna ta egna initiativ, när det passar. Utan att krusa för andra, utan att passa tåg- eller busstider. Frihet, helt enkelt – och allra mest i glesbygd, där kommunala fortskaffningsmedel ofta är just det: glesa.

Minns ett telefonsamtal jag ringde till min gamla mamma. Inledde med den vanliga men tämligen befogade frågan:
-Hur är läget?
-Jaaaa, svarade hon och drog lite på det, jag måste väl säga att det är en sorgens dag.

Sorg? Nog var det sant att hennes vänkrets genom så kallad naturlig avgång glesnat undan för undan och gjort livet tystare och tråkigare. Men budskapet om en kär människas död hade hon aldrig tidigare framfört på det viset.
Vem gällde det då den här gången?
-Jag har sålt bilen.

En röd Nissan Micra hade varit hennes livlina. En gammal bil, förvisso mycket yngre än sin ägarinna, men ändå till åren kommen. En pålitlig trotjänare som startat i alla väder.
Inte för att hon kört den särskilt ofta på senare år, men bara det faktum att den stod där, startklar, hade varit ett löfte om att hon skulle kunna förflytta sig, åka och handla mat och strumpor, ta en sväng till kyrkogården för att vattna, hälsa på en granne för en kopp kaffe. Ha kvar bestämmanderätten över sitt eget liv, helt enkelt.
Märkvärdigt nog klarade den bilprovningen år efter år. Men en dag tog det stopp.

Den lilla bilen hade med ålderns rätt angripits svårt av rost. Alternativen var få och rekommendationen rak: sälj den till någon som endera vill ha reservdelar eller som kan rusta upp den på egen hand.
Det tog bara någon timme på en nätsajt så var affären klar – och min mamma billös, för första gången på över femtio år (efter lika många års prickfri körning).

-Du kan ju köpa en ny, sa ett barnbarn tröstande.
Fast hans mormor trodde nog inte riktigt på det. Även om hon någonstans gärna hade velat. 

Det blev aldrig någon ersättare i min mammas garage. Hon hade förlorat sin kanske trognaste vän.
Och det var en sorgens dag.

Kanske hade hon blivit en trafikfara om plåtkarossen stått bättre emot rostangreppen. Kanske hade hennes reaktionsförmåga inte räckt till i en kritisk situation. Det prövades aldrig. Men visst är det lätt att förstå att den som mist en familjemedlem för att en 80+are trampat på fel pedal vill slippa se fler möta samma öde. Att långt fler olyckor inträffar på grund av unga bilförares oskicklighet hamnar bredvid diskussionen. Fast det är ett faktum: de farligaste bakom ratten är unga män mellan 18 och 25 år.

Den dagen doktorn tar mod till sig och säger att man är olämplig som förare vill vi nog alla slippa, hur befogat det än är. Att det är ett smärtsamt besked att få är mycket lätt att förstå. Jag har sett det på nära håll, fattat hur ont det gjorde och hur obegripligt och oväntat det var.

Men precis som skavanker uppstår på gamla bilar kan de också dyka upp på oss människor, det vet vi.

Kanske vore det klokt att, precis som man kräver att bilen man kör ska kollas, också införa den där generella förarkollen? En kontrollstation där tecknen syns undan för undan, blir en varning, ett sätt att bereda sig på att så småningom lämna ifrån sig bilnycklarna. För gott. 
Och för allas bästa.

Copyright Klimakteriehäxan