På ädel mark – på skyltsöndagen

Den som växt upp i samma Barndomsland som jag har vandrat på ädel mark med sina små träskor eller gummistövlar.
För hos oss fanns det silver i backen, så pass att det under en period lönade sig att bryta det, ha en riktig gruva.

Gruvhålen finns ännu kvar, lite otäcka för tänk om någon skulle trilla i! Men jämfört med modern gruvdrift handlar det förstås här om något som möjligen är stort som den där gropen man gjorde i sanden när vårens spelkulor kom fram.
Silver fick man i alla fall upp: 438 kilo år 1848, som var gruvans bästa år. Lite koppar kunde också utvinnas.

Man har introducerat en vandring, "Silverleden", för den som känner sig hugad att se det som finns kvar. Skyddsstängsel har funnits runt schakten, men de är inte att lita på längre. Och jag måste tillstå att jag inte satt min fot ens i närheten på många år. Man besöker området "på egen risk" som det står på kommunens hemsida, och jag är ju inte av den särskilt riskbenägna människosorten ...

Faktum är att marken i området också klassats som förorenad av resterna efter gruvhanteringen. Men eftersom gruvan också är upptagen på listan över kulturminnen får saken bero. Väldigt få människor, i princip inte en enda, vistas tillräckligt mycket här för att ta någon skada.

Fast nog kittlar det fantasin lite grand: här hackade flitiga händer loss stenbitar som kunde krossas och plundras på sina värdefullaste beståndsdelar. I andanom hör jag ljudet, taktfast, metalliskt, resolut ... men det är ju bara inbillning, förstås. Och rik blev nog ingen här, misstänker jag.

Den enkla träskylten som visar var Silverleden börjar får i alla fall bli veckans söndagsskylt. Kolla om fler skyltar, du kan göra det här!

Copyright Klimakteriehäxan