Vem vågar satsa på politiken?

Upptäcker, till min egen milda förvåning, att jag sitter här och tycker lite synd om Anna Kinberg Batra. Efter något som måste ha liknat helvetets skärseld avgår hon som partiledare för moderaterna, efter mindre än tre år på posten. Jag känner henne inte, har faktiskt inte ens träffat henne i jobbet, vilket hade varit tämligen normalt. Men känner alltså med henne i dag!

Att det inte var någon lätt uppgift AKB axlade efter moderaternas dåliga valresultat 2014 behövde man inte vara speciellt politiskt insatt för att förstå. Tunga namn i partiets topp hade lämnat: Sven-Otto (Littorin) avgick redan 2010, så tackade Fredrik (Reinfeldt) för sig, tätt följd av Anders (Borg). Alla tre hade varit tongivande när politiken formades. Alla tre ”bytte liv”, bytte till roligare(?) fruar och nya arbetsuppgifter.

Så sent som dagen innan AKB lämnade beskedet hör jag henne beskrivas i radio av socialdemokraten Daniel Suhonen. Anna är, säger han, charmig, smart och kul.

Vi som känner henne genom tv-rutan har inte sett mycket av det.  

Snabb i repliken lär hon dock vara, och vid ett par tillfällen har hon i sina tal varit ganska personlig. Det har handlat om svårigheten att få barn, om att bli långvarigt sjuk – situationer som borde ha gett henne mer ”mänskliga” drag i väljarnas ögon. Men opinionssiffrorna har dalat, envist.

Visst har det pågått rätt länge, det där fallet. För ganska länge sedan nu hade jag tillfälle att fråga en moderat riksdagsman om hur man såg på sin partiledare, i riksdagsgruppen, i partiet mer generellt.

Hade hon det stöd hon behövde, den coachning en ny ledare kan behöva? /forts/ 

Vill du veta vilket svar jag fick? Läs hela texten här, på sajten Nyfiken Grå!

   

Det händer en del med den svenska inrikespolitiken, eller hur?! Största oppositionspartiet verkar vara på väg att säcka ihop totalt, någon kommentator skriver att det handlar om rena implosionen. 

Nu ska man hitta en ny ledare för Moderaterna, medan Liberalerna har två som slåss om jobbet. Samtidigt har regeringen just ombildats, Miljöpartiet blivit osynligt och Kristdemokraterna kan snart bara drömma om att finnas kvar i riksdagen, ser det ut som. Vänsterpartiet saknar också medvind. Bara Centerns Annie Lööf och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson verkar stå stadigt just nu.

AKB:s avgång i dag var ju inte direkt oväntad, efter den senaste tidens turbulens, av somliga kallad häxjakt. Klart är att debattnivån underkänns av många. Citerar en av mina Facebook-vänner som nyss skrev så här: "Ogillar Moderaterna. Ogillar Alliansen. Är stark motståndare till den politik AKB fört. Men att kräva (och få igenom) en partiledares avgång pga utseende ("gå igenom rutan") och framtoning ("stel") är något som bara drabbar kvinnor." 
"Lita aldrig på dem som säger att de inte litar på dig" skriver en annan, ett råd vi väl kan ta åt oss av lite till mans. 

Anna Kinberg Batras slutkläm i dagens mycket välformulerade och bra framförda avgångstal är tydlig:

-Jag hoppas min dotter kan uppleva att Sverige får sin första kvinnliga statsminister.

Och jag kan inte låta bli att tänka att det är tur att jag aldrig känt lust att bli politiker: alltid påpassad, aldrig ledig, alltid kommenterad, aldrig ensam. Vem orkar i längden? Vem vågar satsa?

Copyright Klimakteriehäxan

#annakinbergbatra