Konsten att fickparkera

Det fanns en tid när jag utan att tveka skröt om hur duktig jag var på att fickparkera. Ingen lucka syntes mig för trång. Jag kom alltid in, även när folk stod och tittade på, antagligen övertygade om att jag skulle åstadkomma plåtskador både här och där.

Vid ett tillfälle jag särskilt minns fick min passagerare skrämselhicka: jag vred in min bil, som jag var väldigt bekväm med, i en enda bestämd sväng. När vi gick ut fanns ungefär en decimeter kvar till de andra parkerade åken. Min Toyota stod snyggt vid kanten. ”Men huuuur gick det där till?” stönade väninnan, som alltsedan dess anser att jag är världsmästare, om inte på bilkörning i allmänhet, så i alla fall på fickparkering.

Nu är detta ett passerat stadium. För trots att vi haft den bil vi nu har i ett tiotal år verkar jag inte riktigt veta var den börjar och slutar. Fast fickparkera, det måste man ju ändå. Som ikväll, till exempel. Behövde lite middagsmat. Men som alltid är det trångt utanför ”vår” butik. Dock fick jag syn på en lucka, den enda på hela gatan. Bara att slå till.

Kör fram lagom långt, lägger i backen, vrider ratten. Nej nej, alldeles för långt kvar till kanten. Åker fram, börjar om. Vrider ratten. Nej nej, alldeles för tvärt in. Börjar om. Vrider. Nej, trottaren tar emot igen. Nu börjar det bli svettigt: är det någon som står och tittar och fnyser åt ”kärringar som inte borde få köra bil över huvud taget”? Såg dock ingen.

Det måste ha varit på ungefär femte (eller var det rent av sjätte?) försöket som jag kom in. Lite snett, men helt acceptabelt. Puh. Hoppar ur.

Då upptäcker jag hur det ligger till. Medan jag hållit på med mina manövrer har minst två andra bilar försvunnit. Jag har med möda tricksat mig in alldeles i början av en lång, tom sträcka som säkert en lastbil hade kunnat KÖRA in på – och ta sig snyggt och prydligt in till trottoarkanten.

Om jag startade igen och ställde mig lite rakare? Nej, det finns gränser. Gick fort därifrån.

När jag kom ut igen var alla luckor ifyllda. En förare upptäcker att jag lastar in mina kassar och ställer sig redo att överta min p-plats.

Jag slänger ett öga i backspegeln när jag svängt ut.

Han – det var en man – misslyckas åtminstone i första försöket och jag ser honom ta ny sats, innan jag försvinner runt nästa hörn.

Att fickparkera är en konst. För såväl män som kvinnor.

Copyright Klimakteriehäxan