måndag, februari 27, 2012

Konsten att fickparkera

Det fanns en tid när jag utan att tveka skröt om hur duktig jag var på att fickparkera. Ingen lucka syntes mig för trång. Jag kom alltid in, även när folk stod och tittade på, antagligen övertygade om att jag skulle åstadkomma plåtskador både här och där.

Vid ett tillfälle jag särskilt minns fick min passagerare skrämselhicka: jag vred in min bil, som jag var väldigt bekväm med, i en enda bestämd sväng. När vi gick ut fanns ungefär en decimeter kvar till de andra parkerade åken. Min Toyota stod snyggt vid kanten. ”Men huuuur gick det där till?” stönade väninnan, som alltsedan dess anser att jag är världsmästare, om inte på bilkörning i allmänhet, så i alla fall på fickparkering.

Nu är detta ett passerat stadium. För trots att vi haft den bil vi nu har i ett tiotal år verkar jag inte riktigt veta var den börjar och slutar. Fast fickparkera, det måste man ju ändå. Som ikväll, till exempel. Behövde lite middagsmat. Men som alltid är det trångt utanför ”vår” butik. Dock fick jag syn på en lucka, den enda på hela gatan. Bara att slå till.

Kör fram lagom långt, lägger i backen, vrider ratten. Nej nej, alldeles för långt kvar till kanten. Åker fram, börjar om. Vrider ratten. Nej nej, alldeles för tvärt in. Börjar om. Vrider. Nej, trottaren tar emot igen. Nu börjar det bli svettigt: är det någon som står och tittar och fnyser åt ”kärringar som inte borde få köra bil över huvud taget”? Såg dock ingen.

Det måste ha varit på ungefär femte (eller var det rent av sjätte?) försöket som jag kom in. Lite snett, men helt acceptabelt. Puh. Hoppar ur.
Då upptäcker jag hur det ligger till. Medan jag hållit på med mina manövrer har minst två andra bilar försvunnit. Jag har med möda tricksat mig in alldeles i början av en lång, tom sträcka som säkert en lastbil hade kunnat KÖRA in på – och ta sig snyggt och prydligt in till trottoarkanten.
Om jag startade igen och ställde mig lite rakare? Nej, det finns gränser. Gick fort därifrån.

När jag kom ut igen var alla luckor ifyllda. En förare upptäcker att jag lastar in mina kassar och ställer sig redo att överta min p-plats.
Jag slänger ett öga i backspegeln när jag svängt ut.
Han – det var en man – misslyckas åtminstone i första försöket och jag ser honom ta ny sats, innan jag försvinner runt nästa hörn.
Att fickparkera är en konst. För såväl män som kvinnor.

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

  1. jo, jag har ibland varit så stolt att jag fotat min fina parkering :) Men nu sitter jag för lågt eller nåt, bilens fel....

    SvaraRadera
  2. Självklart är det bilens fel!

    SvaraRadera
  3. (jag har ju besökt Hagaparken och sett sessornas lekstuga, som är i lika fint skick fortfarande)

    SvaraRadera
  4. Fickparkering och jag?! Glöm det!

    Och i den här stan är det ytterst sällan nödvändigt.

    (Fast jag drar mig till minnes att jag gjorde nåt sånt, om än i en behagligt lång lucka häromveckan ...)

    SvaraRadera
  5. Anonym1:58 em

    Själv har jag bytt familjens ´people-carrier´ till en avsevärt mindre bil just med anledning av fickparkering.
    Det blev för svårt helt enkelt. Överhäng överallt. Jag skyller inte ens på bilen - det är mina ögon och min hjärna som glömt bort hur man kollar i back- och sid-speglar.

    MEN - var det inte en liknande situationen som den du bloggar om som var upphov och inspiration till ditt blogg-namn, eller minns jag fel?

    Kulsprutan

    SvaraRadera
  6. Kvinnor kan. Även fickparkera. Det vill jag att vi är överens om.
    Nej Kulsprutan, det var en kundvagn som utlöste mannens ilska. Fast ja, han parkerade framför mig innan vi båda slank in i butiken. Så lite hade det med parkering att göra!

    SvaraRadera
  7. Innan jag flyttade till Italien hade jag knappt vågat mig på att fickparkera trots långvarigt körkortsinnehav. Men efter sju år i biltäta italienska byar runt Milano behärskade jag till fullo konsten - jag var helt enkelt tvungen att lära mig för att kunna ställa ifrån mig bilen. :)

    Numera fickparkerar jag mycket sällan - sålde min Fiat för drygt sex år sedan och tar mig fram medelst pedaler i ur och skur.

    SvaraRadera