torsdag, februari 02, 2012

Karriärens ofrånkomliga krona

I decennier har jag sagt att jag faktiskt inte vet vad jag ska bli när jag blir stor. Det jag ägnat mig åt, det har varit något jag gjort under tiden, i väntan på att det där självklara skulle dyka upp, det som skulle bli ett förverkligande, en dröms uppfyllelse.
Faktum är att det är svårt att uppfylla drömmar som man inte riktigt vet att man har. Och sant är också att jag har haft mycket kul under tiden, ska verkligen inte klaga!

Men allteftersom åren går har jag nu tvingats inse att jo, jovisst vet jag vad jag ska bli när jag blir stor. Pensionär, det är vad jag blir, oavsett vad jag tycker om saken. Så ser karriärens ofrånkomliga krona ut.
Och nu har Myndigheten räknat ut hur länge folk behöver jobba för att få ut en skälig slant att leva på där, i nedförsbacken. Svaret är entydigt: längre.

Mig drabbar det inte så hårt, jag får snarare vatten på min kvarn: man ska hålla ut, över den där mytiska 65-årsdagen, åtminstone om man har någorlunda angenäma arbetsuppgifter.
Men jag låter ögat följa listan neråt. Hur går det för ungarna? Mina söta små barn som redan (ja tänk så fort det gick) är unga vuxna och förhoppningsvis samlar en eller annan välbehövlig pensionspoäng! Hur går det för dem?

Det visar sig att deras förväntade livstid är nästan 88 år. Bara de sista tjugo (knappt) ska de räkna med pension.
Vi som är deras föräldrar får också rikta in oss på att lämna arbetslivet lite senare – det där med att bli pensionär vid 65, det kan man i princip glömma. Annat var det för alla jag känner som tog sin Mats ur skolan redan kring 60 och nu lever livets glada dagar, på avgångsvederlag, sparmedel, privata försäkringar och andra klokt vidtagna, förebyggande åtgärder. Den skaran kommer jag aldrig att tillhöra. Nu är det minst 66 som gäller.

Så återstår bara att se hur det där livet på andra sidan anställningsgränsen kan te sig. Många jobbar vidare, om än under nya förhållanden. I fjol hade över 40 procent av 66-åringarna inkomster av arbete.
Men kanske blir man en glad pensionär? En som är glad i sinnet, lever på minnet? Aldrig nånsin sur och tvär? Går på kafferep och har det bra?
Det är Thore Skogmans ord det där. Sanningshalten är nog upp till var och en att bedöma – ja ni märker att jag inte är riktigt övertygad … Men ni får hela texten här nedan, ifall ni behöver pigga upp något pensionärsförberedande möte eller så …

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

♥ mormor Hannele på Hisingen sa...

jag vågar inte riktigt tänka ut tanken, men jag har ju redan allt; bostad, bil, cykel, soffa, översvämmad garderob med flotta (??) kläder... Och jag är för snål för att betala 50 kr för latte på stan... så jag inbillar mig att mina pengar räcker. Jag är ju helt obegåvad och kan inte ens ställa mej och spela dragspel på köpcentret...

Bloggblad sa...

Jag kommer att få tårta till kaffet dessutom, för det får visst de religiösa!

Faktiskt orkar jag inte kolla på papperen som kommer som talar om att jag knappt kommer att överleva på de fjuttiga kronor som jag ska få. Tänker att det nog ordnar sig ändå. Det är så många i min omgivning som tvärdött - med pengar eller utan - det verkar inte spela nån roll. Så om jag lever till pensionsdagen så går jag så fort jag bara kan. Tidigare än så får jag på tok för lite har min ekonomiske make talat om. Och att helt skippa alla guldkanter vore trist. I väntan på dessa senare guldkanter lever jag så gott jag kan... Nej, förresten, det låter som om jag går och väntar. Fel. Jag avnjuter varje katastroffri dag.

Anonym sa...

Så rätt jag hade (?!) i min kommentar till ditt tidigare inlägg. (Jag har haft paus och läser f t din blogg underifrån, d v s datummässigt retroaktivt).
Du oroar dig inför pensionen. Vad den innebär är nog väldigt individuellt.
Om man har sparat, om man orkar med att hålla på till förhöjd pensionsålder etc - men vad jag tycker att du ska sluta oroa dej för är hur det ska gå för nästa generation. Dom klarar sej alltid.
Ref: tidigare generationer.

Spänn av - dom klarar sej fint. Njut nu av helgen!

Kulsprutan

Klimakteriehäxan sa...

Hannele - det som fattas är kanske några dragspelslektioner??? :-D
Bloggblad - guldkanterna ska värnas, absolut. Och inte svälter vi ihjäl heller, tårta eller inte!
Kulsprutan - jag oroar mig mer för hur jag ska fylla min dagar än för det pekuniära. Naturligtvis har du helt rätt om ungarna: de kommer att fixa både det ena och det andra, alldeles själva.