Dagen som är en revolution

Du minns ju, precis som jag, med en otrolig exakthet hur det var den där gången. Den där märkvärdiga dagen när du blev förälder.

Just i dessa dagar är det många som väljer att återberätta de där minnena. I enstaka fall är det en skildring av Den Perfekta Födelsen. Men oftare om hur bråttom det var, eller om hur obegripligt lång tid det tog. Om smärtlindringen som inte bet eller om bedövningen som betydde starkt minskad närvarokänsla. Om den underbara barnmorskan som gav mod och styrka – eller om hennes stackars nyexaminerade kollega som var nervösast i hela förlossningssalen. Om hur den blivande mamman tog en rask promenad till sjukhuset för att när det var dags nästa gång lova taxichauffören en extra tusenlapp om han bara ville köra lite fortare till BB-insläppet.

Mammor och pappor har blodiga minnen, med lite olika förtecken. De har också bilder av smärtan, som förvisso kan vara påfrestande också för den som står bredvid. Allra värst är det nog för dem som av en välmenande men korkad omgivning försäkrats att ”det är så naturligt, det gör inte särskilt ont” – eftersom det i själva verket och oftast är gruvligt smärtsamt, vilket är bäst att vara förberedd på. Men det som är skönt med de där jobbigare bitarna, det är att de i de allra flesta fall sjunker undan och rent av försvinner helt när det lilla skrynkliga knytet har landat på den mage det nyss legat inuti.

Sedan är det förstås ett faktum att det uppstår en och annan incident som i efterhand faktiskt blir riktigt kul. Sent ska jag glömma annonsen mina ögon fastnade på en tidig morgon. Där stod ”Född i farstun: vårt barn” – ja barnet hade förstås ett namn, precis som de nyblivna föräldrarna. Som längst ner i annonsen lagt till en rad: ”Tack till hjälpsamma grannar.” Någon tidning såg det också och kollade: jo då, pyret hade verkligen valt att ta den snabba vägen ut i världen och såg helt enkelt dagens ljus utanför hemmets ytterdörr.

En av mina (manliga) vänner brukar glatt berätta om kompisen som stod i en sjukhuskorridor och masserade sin hustrus rygg för att lindra värkarna. Någon i BB-personalen kom förbi och undrade vänligt ”Hur går det?”. Svaret lämnade han prompt: ”Visst, det är jobbigt, man blir rätt trött i armen”.

Själv kommer jag aldrig att glömma hur jag rullades genom korridoren på en bår med Sonen vilande på mitt bröst. Hur stort det var! Och hur ängslig jag var för att någon skulle slita åt sig babyliften och stjäla honom när vi sedan var på hemväg!

Hur viktig den här livsavgörande dagen är har man svårt att fatta just där och då. Men här finns ingen ångervecka, ingen annan som kan ta över när det blir lite jobbigt. Vardagen blir aldrig mer som förr. Och aldrig någonsin kommer man att vara lika viktig för en annan människa som man är den där första tiden som förälder till ett nyfött barn. Det är ett odelbart paket: ansvar och glädje. Det är omtumlande. Det måste det vara.

Den där födelsedagen är utan undantag den första dagen i resten av inte bara barnets, utan också förälderns liv. En revolution har just ägt rum! Dock skildras den endast i undantagsfall i långa sändningar i radio och teve. Inte heller trycker tidningarna extrabilagor. Trots att varje baby vore värd det, åtminstone i sina föräldrars ögon. 

Tro nu inte att de här minnena (som återges på Facebook, i mail, per telefon, vid fikarasten eller under en kort stund vid skrivbordet) bara framkallas av kvinnor. Män vill också berätta, om än med sina ord, hur de haft känslorna ”all over the place”. För den där upplevelsen, den liknar ingen annan. Fascinerande och turligt nog är det lika stort när miraklet upprepas. Då när man upptäcker att det visst är möjligt att älska flera lika starkt ... 

Copyright Klimakteriehäxan