Ständigt redo med Turkisk peppar

Det har blivit ett behov för mig och en självklarhet för andra på jobbet: jag har alltid Turkisk peppar. I en skrivbordslåda, i en hurts, i en hylla. Plåtburk eller påse. Jag vet inte när det hela började, inte heller har jag en riktigt bra förklaring till vad det var som gjorde att behovet uppstod. Visst är det gott – men är det SÅ gott? Ja, antagligen. Eftersom jag ständigt är redo att plocka fram en ny karamell.

En sak är i alla fall klar: många är liksom jag vanebrukare av den där sortens saltlakrits. Förra året blev Turkisk peppar ”folkets favorit” på Lakritsfestivalen – ett jippo vars existens jag inte känt till och alltså deltog jag inte heller i omröstningen, så segern tog Fazer (TP:s tillverkare) hem utan mig.

I Barndomslandet fanns också saltlakrits. Det var små rombformade svarta bitar förpackade i en vitrutig, orange pappask. Salmiak hette den sorten, förmodligen utdöd sedan många år. Att just den tablettasken blev så populär kan ha berott på att den räckte väldigt mycket längre än de söta sorterna – Salmiak brände lite på tungan, satte en gräns för hur många bitar man kunde sätta i sig i rask följd.

Sedan dess har ett antal saltlakritsvarianter kommit och gått, men i dag är det den Turkiska pepparn som regerar. Tro bara inte att turkar eller Turkiet har med saken att göra. Det har de inte. Någon förklaring till namnet kan jag inte hitta. Det är märkligt nog bara här i norra Europa som saltlakrits uppfattas som njutbart godis. Så medan en genomsnittlig svensk sätter i sig ett kilo saltlakrits på ett år tittar omvärlden på med fullständigt oförstående ögon.

I år fyller TP 35 år. Den började som en dansk produkt men vilar nu sedan 25 år tillbaka i finska händer. Roten till lakrits heter, hör och häpna, lakritsrot. Det är en drygt meterhög ärtväxt som har långa och tjocka rötter. De torkas och mals och blir sedan smakämne i lakritsgodis, men lakrits är också en urgammal medicinalväxt. Fast för mycket av det goda kan också hota hälsan, med höjt blodtryck som följd eller extra fart på peristaltiken, bland annat. (SÅ mycket blir det nog svårt att trycka i sig, dock!)

Nu håller saltlakritsen på att vässa sin popularitet. I julas spreds ett envetet rykte att vanlig knäck blev både godare och mer spännande om man hällde krossade TP-karameller i smeten. Jag fick lust att prova, men det blev inte av – det blev helt enkelt ingen knäck alls. Glass med lakritssmak finns lite överallt, Dumle-kola har fått en släng av sleven och lakritsvarianten har bytt omslag från klassiskt Dumlerött till lila. Likör och snaps med salmiaksmak har också lanserats. Dessutom påstås att tomat gärna ”gifter sig” med lakrits, så köttfärssåsen skulle också kunna få sig en ny touche  av den som vågar!

Under sommaren kommer nästa lakritspremiär. Då ska Ikea lansera en egen variant, och det ska tydligen ske worldwide. Folk får väl helt enkelt lära sig …
Innan vi vet ordet av blir vi bjudna på lakritsprovning, som lär vara på väg att slå ut chokladprovningarna. Fast någon liten rutig ask med svarta små bitar i, det lär vi nog inte träffa på igen. Den får stå kvar på minnets imaginära hylla. Medan vi sträcker handen mot den där påsen och petar ut ännu en hård karamell som släpper ifrån sig pulvret med bett i när skalet krossats. Den där lilla extra hettan, den lär komma från chilipeppar.

Copyright Klimakteriehäxan