måndag, mars 26, 2007

Kan man älska flera?

Frågan har ställts många gånger förut och den kommer att ställas igen.
Jag fick den av en väninna, sedan flera år djupt engagerad i en intensiv kärleksrelation.
Nu upptäckte hon att livet höll på att ta en helt ny vändning.
Och frågan gnagde:
Är det möjligt att älska flera – samtidigt?

Jag behövde ingen betänketid.
Mitt svar på frågan var ett blixtsnabbt och obetingat ja.
Men det var också lätt att sätta mig in i hennes situation. Jag har ju själv befunnit mig i den, precis som så otroligt många andra.

Visst är det svårt att – när man är som mest uppslukad av den stora varma kärleken som går före allt annat – tro att ännu en mänsklig varelse ska kunna väcka samma känsla, utan inbyggda konflikter.
Och så händer det ändå.

När min förstfödde kom till världen var han ett enda underverk, från fontanellen till den pyttelilla lilltån. På hemväg från BB vakade jag över honom som en fullfjädrad säpo-agent – för tänk om det var småbarnstjuvar i farten? Sådana hade man ju hört talas om! Kunde försvinna för evigt med guldklimpen!

Underverket åt, växte, rapade, log, nös, bajsade och sov. Allt var fantastiskt. Tänk, han kan det också! Titta, han skrattar! Och hallå, är inte det där en tand? Visst är han Årets Svensk, utan konkurrens, i alla kategorier!
Så där tänkte jag. Hela tiden. Rent intellektuellt förstod jag att jag kunde framstå som lätt fånig. Som när jag tog med honom och visade upp honom för arbetskamraterna på jobbet. Satte honom på skrivbordet och väntade på att alla skulle defilera, samtliga fullständigt överväldigade av hans charm. Som hade de aldrig sett en unge förut – ja i alla fall ingen som min, det var helt klart.

När sedan ett nytt graviditetsprov gav utslag blev jag först mest häpen. Hur kunde detta vara möjligt? En vinst till i detta gigantiska biologiska lotteri som rent statistiskt borde vara omöjligt att ta hem igen!
Men där fanns Den. Bebis nummer två.
Det var då jag började undra. Hur skulle det gå för den stackaren? Jag var ju redan helt uppfylld av Sonen. Inte kunde det väl finnas plats, i alla fall inte lika stor, för en till?
Inte kan man väl älska två lika mycket – samtidigt?

När Dottern bestämde sig för att bekanta sig med världen fick jag svaret.
Jovisst. Det gick alldeles jättebra.
Då hon låg på min arm, röd, skrynklig, alldeles färsk, och storebror – inte riktigt två år fyllda – försiktigt klappade henne på huvudet visste jag redan.
Det räckte. Gott och väl.

Och med den vetskapen kunde jag nu lugna väninnan, hon som ställde frågan.
Hur skulle det gå när hon skulle få en helt ny roll, gå från ettbarns- till tvåbarnsmamma?
Lugn, bara lugn!
Visst kan man älska två, såvitt jag förstår dessutom betydligt flera, lika mycket. Samtidigt.

En underbar upptäckt.
För att inte tala om hur skön insikten är när man förstår att det inte går över. Kärleken klarar sig över trotsåldern, de hårda veckopengsförhandlingarna, tonårstiden, ljumma skolbetyg, studentexamen, ja till och med över den första ölen, trista pojk- och flickvänner, gnabb och ett och annat gräl.
Har man en att älska är det fantastiskt. Men man kan ändå älska flera.
Av hela sitt hjärta.

Copyright Klimakteriehäxan

22 kommentarer:

  1. Anonym1:23 fm

    Vad fint skrivet. - Från en som också har världens mest underbara son och som snart även hon ska träda in i rollen som 2-barnsmamma.

    PS. Har smygläst här ett tag. Alltid lika trevligt. DS.

    SvaraRadera
  2. Anonym11:42 fm

    Jättefint skrivet och som mellanbarnet av tre syskon härligt för mig att veta att en mamma har tillräckligt med kärlek så det räcker åt alla tre.

    SvaraRadera
  3. Åh vad jag håller med dig! Jag har fyra barn och två bonusbarn, som allihop numera är vuxna människor. Och kärleken till vart och ett av dem blir större för varje barn du får, för det blir mer att dela på...

    SvaraRadera
  4. Anonym8:05 em

    jag älskar dig med mammsen!

    SvaraRadera
  5. Anonym6:56 em

    Jag är en monogam käring som älskar alla ungarna.

    SvaraRadera
  6. Visst är det märkligt - alla accepterar att en mamma (och pappa i de flesta fall) kan älska 7 barn lika mycket. Men ingen tror att vi skulle klara att älska 2-3 karlar samtidigt...:)

    SvaraRadera
  7. Miriam - här smygläser man inte, man är jättevälkommen!!!
    Dotterns kommentar (det är alltså hon i egen hög person) är en de bästa jag fått... och alla vi morsor är överens om att det är så här det är.
    Men Bloggblad - även om vi tror att vi kan älska flera män samtidigt också så vågar vi väl knappast säga det - eller????

    SvaraRadera
  8. Jag tror att det kan vara skillnad på olika sorters kärlekar, föräldrakärleken till skillnad mot den romantiska mellan två vuxna. Och sedan har vi ju människokärleken, den viktigaste av dem alla.
    Mycket fint skrivet om det fantastiska med ha barn!

    SvaraRadera
  9. En rad kommentarer har flutit in på den här posten via familjeliv.se - ett nätställe där man kan utbyta synpunkter om barn och föräldraskap.
    Nu kopierar jag in de kommentarerna här, så att fler kan se dem!

    SvaraRadera
  10. Anonym1:24 em

    Jag kände precis likadant! Inte kan man väl älksa någon lika mycket som det barn man redan hade? Tyckte det var väldigt jobbigt och jag blev ofta ledsen vid tanken på det.
    Nu har lillebror kommit och gissa...Jag älskar honom precis lika mycket som det barn vi redan hade innan. Man har verkligen kärlek så det räcker för två!

    SvaraRadera
  11. Anonym1:25 em

    Jag tror kärleken skulle räcka till fler än två

    SvaraRadera
  12. Anonym1:25 em

    För varje barn öppnar sig ett nytt rum i hjärtat som är lika fyllt av kärlek

    SvaraRadera
  13. Anonym1:26 em

    Jag kände aldrig så, eftersom man älskar ju SÅ många utan att känna att det börjar sina på kärlek, klart det räcker till 2

    SvaraRadera
  14. Anonym1:26 em

    Jag har tre barn som jag älskar oerhört mycket. Det är ju tre olika personer med tre olika utseende och sätt, tre små änglar.
    Jag älskar mina barn lika mycket och det har nog bara växt för varje barn.

    SvaraRadera
  15. Anonym1:27 em

    Kärlek till barn har inget med ork att göra tror jag. det händer bara! Det är nog inget att oroa sig för

    SvaraRadera
  16. Anonym1:27 em

    Jaaa!!!! Kärleken växer med varje barn,räcker lika mkt till allihopa och blir större och starkare hela tiden

    SvaraRadera
  17. Anonym1:28 em

    Jag var också orolig för det men när nr. 2 kommit ut finns kärleken där vare sig man tror det eller ej.

    SvaraRadera
  18. Anonym1:29 em

    var oxå orolig...men svaret är självklart JA!!!!!Klart man kan älska en till lika mkt!!!!!!!!!

    SvaraRadera
  19. Anonym11:00 em

    Bra skrivet!

    Skönt å läsa för en som fick andra plusset i förrgår!
    Längtar tills det gått en tid och man kan börja planera mer konkret och framför allt att börja plantera in vetskapen hos sonen om att det finns en liten lillasyster eller lillebror i mammas mage.

    SvaraRadera
  20. Anonym11:01 em

    Jag håller med dig ugglan, längtar också tills det gått lite längre är bara i vecka 7!

    SvaraRadera
  21. Anonym11:02 em

    Härligt! Det är tur att det finns så mycket kärlek! Jättefint skrivet!

    SvaraRadera
  22. Jag var inte mig själv förrän en vän till mig hänvisade mig till en stor man som heter Great Baba Ogbogo att han kunde vara till hjälp för min situation. Först tvivlade jag på och kontaktade senare honom och han sa till mig att han skulle få en kärlek förtrollning förberedd för att jag ska få tillbaka min pojkvän. Efter att ha gjort det behövande gjorde jag allt som han instruerade och till min största förvåning fick jag ett samtal från min pojkvän att han skulle komma hem och han var ledsen för allt han fick mig att passera igenom. Resultatet blev framgångsrikt och idag lever vi lyckligt. Jag gav honom mitt ord att jag kommer att dela min erfarenhet med världen så att andra kan få hjälp av något slag från honom. Du kan skicka honom via e-post: greatbabaogbogotemple@gmail.com eller om du vill ha ett brådskande svar, skriv honom på hans WhatsApp-linje +2349020168697

    SvaraRadera