onsdag, augusti 03, 2005

Den stora frågan

-Mamma, tycker du om mej?
Vi går hand i hand. Hon är kanske fyra eller fem. En ljuvlig unge, glad och god, piggögd, nyfiken på allt och alla. Hennes knubbiga lilla näve vilar tryggt i min. Vi brukar kramas mycket och ofta, vi sjunger och vi läser och vi busar lite grand. Vi har det bra ihop.
Och så plötsligt – vi är kanske på väg hem från dagis, jag minns inte riktigt – plötsligt så ställer hon alltså en synnerligen stor och viktig, men lika oväntad, fråga:
-Mamma, tycker du om mej?

Jag blir förstås överrumplad. Allt händer väldigt fort, vi talar om nanosekunder – men även en så kort tid kan rymma oerhört mycket när stora känslor är inblandade.
Mitt svar kommer snabbt:
-Nej, lilla gumman, det gör jag inte.
Jag känner hur hennes lilla hand blir stel. Hon stirrar på mig med de blågrå ögonen där en dimma plötsligt dragit fram. Munnen är lite öppen, som till protest men utan att ett enda ljud kommer ut. Hela hennes kropp undrar: hörde jag rätt? Vad sa mamma? Mitt barns tillvaro skakas i sina grundvalar.

Men min tajming är för en gångs skull superb. Efter en paus som har exakt rätt längd fortsätter jag mitt svar till henne:
-Jag älskar dej! Älskar dej hur mycket som helst!
Handen får liv igen, blicken klarnar, leendet som vaknar blir ett skratt, lättnaden är total. Jag böjer mig ned och får en härlig björnkram. Knubbiga armar runt min hals, hennes lena hår mot min kind, hennes glada kvitter i mina öron. Ordningen är återställd.
Och jag tror egentligen inte att frågan grundades i någon oro. Tror att den ”bara kom”.
Men jag har inte glömt den. Försöker fortfarande komma ihåg att ge svaret med jämna och ojämna mellanrum, trots att frågan inte ställs.

I dag fyller hon år. En stor flicka, på tröskeln till vuxenlivet med alla dess sorger och glädjeämnen.
Tack och lov får jag fortfarande en och annan kram. Ska någon av oss i dag böja sig ned för att vi ska ha huvudena i samma nivå är det snarast hon. De runda armarna har blivit muskulösa. Det småbarnsblonda håret har mörknat, men blicken är densamma. Hennes kind är fortfarande len och varm mot min.
Jag önskar intensivt att vi fortsätter kramas, i evig tid.
Lilla stora gumman, jag älskar dig!

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. jag som inte är riktigt kontant med gullgrodan idag måste måste måste komma ihåg att tala om att jag älskar henne innan hon somnar

    SvaraRadera
  2. Anonym9:45 em

    Så fint skrivet! Tänk om min mamma någonsin sagt så till mig.. Jag hoppas att mina söner kommer att krama mig tills den dan jag inte kan kramas längre.. ;o)

    SvaraRadera
  3. jag sa jag älskar dig till lilla gullgrodan minst fem gånger innan hon somnade. Jag tror till och med att hon glömde att hon inte ville ha mig till mamma längre

    SvaraRadera
  4. Får man kanske hälsa till lilla Gullgrodan... och några andra mammor... och så ska jag ta och ringa min egen morsa också!

    SvaraRadera