Vem är vacker?

Skulle du platsa i ett nätverk för vackra?
Så lyder dagens nätfråga i Svenska Dagbladet.
När jag upptäcker det visar det sig att ganska exakt hälften av de som svarat tycker att de platsar, den andra halvan har låtit självkritiken ta överhanden och klickat i för ett nej.
Ska jag svara? Och i så fall - ja eller nej?

Brukar av princip aldrig svara på nätfrågor, eftersom jag i grunden anser detta vara ett korkat, ja rent av fullständigt idiotiskt sätt att pejla opinion. Allra mest förundrad blir jag över de nätsajter som ställer frågor – och tar betalt av den stackare som svarar. Fem spänn för att svara ja på frågan ”Hade du råd med din drömsemester i år?” Det hade definitivt inte den som väljer att spendera fem kronor på det viset.

Men nu är alltså frågan rätt speciell och lite känslig: skulle du, dvs jag, platsa i ett nätverk för vackra?
Vilken är definitionen?
Nöjd själv?
Jo, det finns korta ögonblick när jag känner mig rätt nöjd. Men så nöjd att jag skulle kalla mig vacker? Nej, ack nej. Det handlar mer om att lyckas dölja, lyfta fram en färg eller så.
Ständigt överhöljd av komplimanger?

Det vore ju verkligen trevligt. I mitt fall är det snarast så att de komplimanger jag fått har jag bevarat i ljust och tacksamt minne – praktiskt taget samtliga har rätt många år på nacken. En kollega på väg in i pensionsåldern sa när jag var nyanställd och drygt 20:
-När jag ser dej önskar jag att jag vore ännu äldre.
Smaka på den, raffinerad tycker jag fortfarande!

Eller dörrvakten på ett stort hotell som jag signalerade hjälpbehov till. Väskorna var för stora och för tunga. Trodde inte han förstått och klev fram för att muntligt upprepa min begäran, när mannen förekommer mig och säger:
-Jag är på väg!
-Å, sa jag, jag trodde inte du märkt nåt.
-När din kropp rör sig lägger man märke till det, sa han – och skapade sig därmed för evigt en liten nisch i mitt minne.

Men som sagt, inte står de som spön i backen, komplimangerna. Så där blev det också ett nej.
Fast jag vill ju gärna platsa, fåfängan går ju inte över bara för att man fyllt 45 eller så. Vad kan jag då ta till för knep?
Om man ser glad ut blir man automatiskt lite vackrare.
Jag tror att jag ganska ofta ser rätt så glad ut. Kan det hjälpa?
Rika människor är ofta vackra människor.
Jag är ju rik – jag är frisk, jag har jobb och bostad, jag har en fin familj, jag äter bra och har det jag behöver. Alltså är jag rik. Bör därmed också vara i alla fall lite vacker.
Dessutom är jag både ung och smärt – på insidan. Syns inte det?
Ska jag inte svara ja ändå?

Går tillbaka till tidningen och läser artikeln igen. Där står en av världens mest uppenbara sanningar:
Skönhet ligger i betraktarens öga.
Det visar sig att om jag nu vill in i det där nätverket som heter Beautiful People, så räcker det inte med att själv finna att man duger. Det blir omröstning också. Bara det motsatta könet röstar. Och om man passerar nålsögat kostar det 99 kronor i månaden – men då kan man ju med fog påstå att man tillhör Det Vackra Folket.

Nej tack, jag tror jag håller mig till fortsatt avhållsamhet när det gäller opinionsfrågor på nätet. För 99 kronor i månaden gör jag något roligare. Och med en god portion tur råkar jag en vacker dag igen på någon som uppskattar mitt yttre, må vara för något mindre uppseendeväckande särdrag och inte precis för min ögonbedövande skönhet.
Den som ändå finns i betraktarens öga.

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du läsa om nätverket för snyggingar? Här hittar du artikeln:

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_10308687.asp