Hem till kaos

Är jag pedant?
Absolut inte.
Har jag städdille?
Precis lika fel.
Men frågar du mina barn skulle deras svar inte vara lika tvärsäkra.
För vi har en ständigt pågående – ja ska vi kalla det diskussion? Konflikt rent av?

Våra åsikter går nämligen isär när det gäller vad som kan betraktas som acceptabel grad av röra – och när den gränsen definitivt är överskriden.
Min mening är att den gränsen överskrids så snart man kliver över tröskeln till deras rum.
Nog umgås jag med dammråttor på ett relativt kontrollerat sätt.
Nog kan jag titta åt ett annat håll när solens strålar förgäves försöker ta sig in genom köksfönstret.
Visst slänger jag ifrån mig ett och annat på ställen där ingenting bör slängas.
Men jag vet ju att jag får ta hand om alltihop alldeles själv: dammråttorna, fönsterputsningen, upplockningen.

Och jag gör det också, förr eller senare (jo för all del, ibland senare).
Fast när jag en morgon ska skaka liv i det ena eller det andra barnet och det knakar under fötterna när jag är på väg mot sängkanten tycker jag inte om situationen. Vad klev jag på? Gick det sönder? Är det något som kan gå till motangrepp?
Golvet är oftast täckt, inte av ett utan av dubbla eller tredubbla lager. Där finns ren tvätt, där finns smutstvätt, där finns böcker, tidningar, klockor, telefoner, handdukar, glasögon, sportprylar – där finns helt enkelt det mesta som per någon mystisk automatik tar sig ut ur lådor och hyllor och lägger sig till ro på mattan, som är osynlig allra underst.

Andra föräldrar har förklarat att detta är en naturlig del i en människas mognadsprocess och därmed en oundviklig sak. Fast jag kan omöjligt minnas att golvet i mitt rum var mjukt när jag var 17. Har jag verkligen lyckats förtränga det så grundligt?
Tro nu inte att jag går in i deras tonårsceller och plockar upp. Det slutade jag med för länge sedan. Men jag har svårt att tolerera åsynen av kaoset, och att stänga dörren hjälper ju bara för ögonblicket.
Så kommer vi till ett läge där till och med tonåringarna tycker att det är lite jobbigt. Inte bara golvet utan också sängen och skrivbordet är täckt med prylar.
Det är då det verkliga kristillståndet inträder.

För då sprider sig plötsligen farsoten ut i resten av lägenheten.
Ännu fler urhoppade skor i hallen. En ut-och-in-vänd tröja i soffan. Jeans i fåtöljen.Vattenglas på soffbordet, ett par trosor på golvet, en chipspåse på driven. Ett glas till, med en skvätt av något på botten dessutom. Alla kuddar hoptryckta i ett hörn.
Vi är där nu.
Vårt hem är kaos.
Och vi är mitt i.

Vilken himla tur att det finns värre saker man kan råka ut för.
Tror inte det blir städat i dag – heller.
Men förr eller senare…
Kan det vara något ärftligt trots allt?

Copyright Klimakteriehäxan