Sommarböckerna

Sommar och semester betyder ofta att man tar ett gäng deckare med sig som sällskap under ledigheten. Det här året var inget undantag. Åsa Larssons uppföljare efter ”Solstorm” heter ”Det blod som spillts” och var en lättläst om än blodig historia.
Ännu en Anne Holt fick jag med mig, men nu har jag nog faktiskt fått nog av Hanne Wilhelmssen. Så egensinning, omöjlig i lagarbete, speciell – det räcker nu.

En riktig höjdarupplevelse bjöd i stället ”Flyga drake” av Khaled Hosseini på. Här får man en inblick i hur överklassen hade det i Afghanistan innan talibanerna tog makten, läsaren får följa med på flykten som så småningom leder till diskriminerad invandrarexistens i USA. Dessutom får man en dramatisk berättelse om relationer och etniska motsättningar som känns äkta och informativ utan att någonsin bli tråkig.

Gabriel Garcia Marquez, Nobel-pristagare för snart tjugo år sedan, lät länge vänta på sin senaste bok. Den kom ut över hela världen i november ifjol, ”Memoria de mis putas tristes”, ungefär ”Minnet av mina sorgliga horor”, ännu inte ute på svenska vad jag vet. Det är en tunn bok så jag vågade mig på den på originalspråket och tror att jag fattade det mesta. En häftig och originell kärlekshistoria med en 90-årig man som huvudperson, en man som blir författarens röst i diskussionen om åldrande och åldersdiskriminering och fördomar. Ett och annat visdomsord av mer pragmatisk typ kommer också med – som detta att pojkar bör läras att sitta och kissa för att inte städningen av toaletten ska bli så jobbig… Ja må han leva, denne 90-åring som kommer att ge så många så mycket av såväl leenden som vemodigt igenkännande!

En hörbok fanns med, självklart. Elsie Johanssons ”Näckrosträdet”. Men märkligt nog somnade jag ideligen med den i öronen, trots att Anki Lidén läser fantastiskt bra. Har fortfarande flera cd-skivor ohörda – och rätt så dålig ordning på handlingen, för det är besvärligt att orientera sig bakåt för att hitta stället där man slumrade in. Mitt fel – eller Elsies? Törs inte riktigt svara på den frågan.

Och nu, medan kvällarna mörknar och kräftlyktorna tänds, har jag fortfarande en bit kvar i Margaret Atwoods ”Oryx & Crake”. Det är svindlande, det är alldeles för trovärdigt, det är hemskt och deprimerande – och väldigt underhållande. Ännu en Atwoodsk framtidsvision som får en att undra om hon har hittat Kristallkulan med stort K – man kan bara hoppas att så inte är fallet, för precis som i ”Tjänstekvinnans berättelse” är den framtid hon beskriver så långt ifrån idyllen som man kan komma.

Och ändå bär den på något mystiskt vis sannolikhetens prägel.
Så blir det när folk som verkligen kan skriva styr över historien och historierna.

Copyright Klimakteriehäxan

FLER BOKTIPS?
Eftersom det alltid är kul att få tips om böcker som andra bokläsare har gillat har jag bett några medbloggare att berätta om sina ”semesterböcker”.
Jag har skickat frågan till Cornelia, Rita, Bloggblad, Sara Berlekom och Ann Catrin Brockman och till att börja med.
De kanske svarar?