Veckans mening – om minnen

Dags att presentera Veckans mening igen, i Skriv-Roberts efterföljd. Denna gång hämtar jag min mening i "Dubbelporträtt" av Agneta Pleijel, (den i grunden sanna) historien om hur Agatha Christie motvilligt går med på att bli avmålad inför sin 80-årsdag. Konstnären som ska avbilda henne är österrikaren Oskar Kokoschka, ungefär jämngammal med deckardrottningen, och det blir ett spännande samtal mellan de två, trots att Agatha C föresatt sig att inte prata alls. Nu delar de många minnen. Det är en bra, underhållande och originell historia, som faktiskt får mig att tänka att jag borde läsa mer Christie. Den här romanen läser jag med öronen, eftersom den finns som radioföljetong. Tyvärr är det författarinnan själv som är berättare, och det är inte så lyckat, lindrigt uttryckt. Hon låter trött och oengagerad och det går väldigt sakta ... synd på så rara ärter! Säkert bättre med en annan röst (fast det verkar inte finnas), eller varför inte på papper! I den här romanen finns hur som helst fina och tänkvärda formuleringar, som exempelvis denna:

När man är på jakt efter minnen befinner man sig i presens.

Oskar Kokoschkas bild av Agatha Christie målad 1969, inför Christies 80-årsdag.
Blev hon nöjd? Tveksamt. Hon lär ha tyckt att näsan var onödigt stor ...

Copyright Klimakteriehäxan