DSN: Änder är kannibaler

Visst var det väl det jag trodde: att om jag bara höll korpgluggarna öppna skulle jag ramla över nyheter som förtjänar att kallas DSN, alltså Dagens Stora Nyhet!

Lite oväntat var det väl ändå att jag skulle hitta en sån panggrej i Svensk Damtidning, en blaska jag sällan öppnar. Men nu låg ett nytt nummer framför min näsa när jag väntade på att frisören skulle ta tag i saxen och ge sig på mina strån.

Det är ett reportage om en mormor som precis som jag (fast jag råkar vara farmor) gärna umgås med sina barnbarn. Mina vill gärna gå och mata "ankorna" i Årstaviken när de är på besök, så det brukar vi göra. Vanligtvis ger vi dem havregryn. Men mormor i tidningen, hon matar uppenbarligen fåglarna med barnbarnen. Antar att hon hackar upp ungarna i småbitar först? Tänk ändå – jag hade inte en aning om att änder är kannibaler!

PS I och med denna DSN-stump har ni listat ut att min jakt på nyheter här och nu inte vilar på exakt samma kriterier eller värdering som i mitt tidigare seriösa journalistliv. Man har ju inte roligare än man gör sig!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bilder är bara två

Har en mycket mager bildskörd från den gångna veckan, så det blir bara två foton som bidrag när Åke vill se vad vi åstadkommit med kameran.

Låt mig först konstatera, att hundkex är en blomma som förtjänar vår uppskattning. Det blir en sorts "brudslöja" över marken i oskuldsfullt vitt när de slår ut, så tätt som de står. Håller flera dagar i vas också!

Mitt andra bidrag är klart originellare! Jag har tidigare visat upp det vi kallar för "snyggankor" när vi stöter på dem i Årstaviken. Det är mandarinänder som verkar ha införlivats helt och hållet med sina släktingar gräsänderna. Oftast är det de otroligt vackra hanarna man ser, men honorna finns där också förstås fast de får finna sig i enklare "klädsel" som brukligt är i djurens värld.

Döm om min förvåning när jag en av veckans vackraste dagar satt mig i min solstol för att njuta av sommaren och då plötsligt ser det här paret komma knallande från strandkanten rakt upp mot mig, en promenad på kanske trettio meter! Båda fåglarna kommer ända fram till mig – i  nedre högra hörnet av bilden ser ni pyttelite av min sandal – och jag fick bråttom att få fram mobilen. 

Nog hade de hoppats på någon sorts förtäring men ingenting hade jag att bjuda på, så i stället kollade de lite försiktigt om mina tånaglar (blekrosa sommaren till ära) möjligen gick att äta ... det gjorde de ju inte. Nu har jag en burk havregryn i väskan ifall detta händer igen. Man vill ju hålla sig väl med så fina fåglar!

Herr och fru Mandarinand – henne ser man inte så ofta, men hungriga och totalt orädda
 var de båda två! Har tidigare inte lyckats plåta nån hona.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag❤️pingviner

I går kväll hände det igen. Hade tänkt lämna tv-soffan och göra något "bättre" när Makens zappande effektivt satte stopp för det. På kanal 2 visades ju ännu en del av den färska dokumentärserien "Pingvinernas hemligheter"! Pang bom, jag sitter kvar.

Det är bara ett faktum: jag älskar pingviner. Kan titta på dem timvis. Blir förtjust när kärlek uppstår,  imponeras av deras jämlika föräldraskap och kan över huvud taget inte förstå hur de kan överleva i femtio graders kyla.

Dessa fåglar är så otroligt smarta! De vet vikten av samarbete, de verkar leva fantastiska familjeliv trots att de vuxna fåglarna ständigt hotas under sina långa turer för att samla mat. En späckhuggare tar en pingvin till mellanmål, ett sjölejon förser sig med en munsbit – och nu blir allt filmat. Vi tv-tittare får veta att nu blir två ungar utan mat, om inte någon annan hona förbarmar sig och delar med sig av sitt maginnehåll till de moderlösa ...

Man blir ju så himla engagerad! Vilket delvis beror på att de som gör pingvinfilmer verkar ha bestämt sig för att ge fåglarna en antropomorf tolkning, alltså att de behandlas som vore det människor man berättar om. Speakern avslöjar vad ungen som letar efter mamma tänker, förklarar hur orolig och hungrig pappan är när han väntar på sin partner, försenad från sin fisketur. Henrik Ekman är den som ger sin röst åt all denna dramatik, Sveriges Televisions egen David Attenborough (nåja, men ingen annan kommer närmare).

Ny teknik gör också de färska reportagen ännu bättre. Med drönare kan man idag få fantastiska överblicksbilder över de enorma skaror som häckar på isberg och vassa klippkanter. Modern kamerautrustning tål extrem kyla, optiken låter oss titta in i fåglarnas ögon, närbilderna är knivskarpa, man kan nästan känna hur mjuka de duniga ungarna är. Och när de stora fåglarna med dödsförakt kastar sig ut i havet från en jättehög klippkant är vi med, trots att fotografen absolut inte kan vara i närheten.

Det finns inte mindre än arton olika pingvinarter, alla hemmahörande på södra halvklotet. De är olika stora och har sina särdrag. Kejsarpingvinen är störst, kan bli 120 cm lång och det är hanar av den här sorten som ruvar ägget mellan sina fötter – överflyttningen från mor till far måste gå på mindre än en minut för att inte äggen och därmed ungen ska frysa ihjäl. Om de klarar det? Javisst, de har ju övat! Med stenar!

Kungspingvin är lite mindre, macaronpingvin och åsnepingvin är varianter jag aldrig hört talas om förrän i den här serien. Klipphopparpingvin är också en ny bekantskap, med roliga klargula "örontofsar". Av den sorten finns det flest, 40 miljoner fåglar, men alla pingviner är idag hotade av förändringarna i klimatet som starkt påverkar Antarktis, pingvinernas iskalla snöstormiga isblåa "hembygd" ...

Märkvärdigt nog har vissa pingviner mot alla odds klarat att förflytta sig långa sträckor och bosätta sig fjärran all is och snö. De finns nu i varma miljöer, som i Västafrika och på Galapagosöarna!

Pingu. Tyvärr inte kvar på SVT Play.

En annan pingvin som lever gott oavsett klimat och väder är den väldigt trevlige animerade Pingu, som kan glädja alla som har en gnutta av barnasinnet kvar. 

Och glöm inte långfilmen "The Penguin Lessons", som bygger på en sann historia om britten som kommer till Argentina för att jobba som lärare i engelska. Genom en rad tillfälligheter får han sin egen pingvin som följeslagare både på och bredvid jobbet! 

Där ser ni, ingen kan nu förvånas över att jag tillämpar "pingvingång" så snart det blir halt på trottoar och gata. Faktum är att jag tror att man skulle kunna lära sig mycket mer av dessa fantastiska fåglar. Älskar dem!

Copyright Klimakteriehäxan

Den platta våren

Visst hälsade jag våren i Amsterdam nyligen, men det gör inte den svenska våren sämre på minsta vis! Hamnade ute på Upplands slätter, så annorlunda i mina (värmländska) ögon, fästa vid vatten i små tjärn och större sjöar. Här hamnade jag i levande landsbygd med rykande damm efter en traktor i full färd med att bereda jorden medan knopparna i träden svällde och solen sken.

De här träden finns vid Landsberga, där man också kan besöka en fin faluröd "gårdsbutik". Jag köpte färska ägg. Och så fångade jag alltså ett par bilder som blir mitt bidrag till Veckans foto hos Åke denna söndag, lätt förundrad över hur platt landskapet jag färdats genom faktiskt är. Men platt var det ju även i Holland ... 

Tillbaka i stan igen blev det dags att mata änderna (eller ankorna som vi slarvigt kallar dem numera) med barnbarnen. Och äntligen lyckas jag fånga en av snyggankorna, en mandarinand alltså, på nära håll! Det visar sig nämligen att även exotiska fåglar gillar svenska havregryn. Så jag kan fylla på bildskörden från veckan med ett par foton till! Måste komma ihåg att köpa mer havregryn också. Visst är den vacker?!

Tror att detta kan vara Stockholms flitigast fotograferade fågelart vid det här laget. Ser
ofta "jägare" med enorma teleobjektiv som plåtar dem, men nu kom även jag åt en!
Klicka gärna upp bilden så den blir större och du kan bättre njuta av skönheten!

Copyright Klimakteriehäxan

Inte bara tulpaner 2

Några fler tulpaner tål ni väl ändå?

Kanaler åt alla håll, broar korsar dem. Vattnet fräschas upp tack vare att 600 000
kubikmeter pumpas in från havet varje dygn. 

Tittar i min mobil och konstaterar att jag verkar ha tagit en bild om inte för varje steg så i alla fall för vart tredje steg jag tog under mitt korta besök i Amsterdam nyligen ... 

Många blombilder blev det förstås, men som en äkta turist fångade jag andra motiv av alla möjliga slag. Visst hade jag varit i staden en gång förr, men det var länge sedan och jag kände banne mig inte igen någonting! 

Nu väljer jag att dela med mig av några fler foton, denna gång inte bara med tulpaner, även om de var själva anledningen till resan. Häng med!

Det lär finnas fler cyklar än invånare i Amsterdam. Just den här tror jag inte tas ut i
trafiken särskilt ofta. Men det var verkligen gott om tvåhjulingar på gatorna.

Även om man saknar täppa/trädgård/balkong kan man pigga upp sin hemmiljö
med blommor!

Nej, jag fikade inte i denna Coffee Shop. 

Snygga gatlyktor har jag alltid gillat.

Ingen gata för fetknoppar ...

Högst upp på fasaden till alla husen vid Amsterdams kanaler sitter en stor krok.
Anledningen: husen har så smala trappor att möbler måste hissas upp längs
ytterväggen och sen tas in genom fönstren.

Levande häger såg jag också. Fast den på muralmålningen är förstås större ... ja ni
kan ju jämföra med den på bilden här under! Gatlyktan känner ni också igen. 

Många gröna oaser i staden, det här är West Park med träd, vatten, buskar, blommor
och fåglar. Hägern uppskattade inte mitt intresse, flög upp i närmsta trädkrona och
blev därmed osynlig.

Gott om andningshål med vatten och grönska i Amsterdam!

Tänk att det skulle behövas en båttur på Amsterdams kanaler för att jag skulle fatta hur
stora fötter en sothöna har. Inte konstigt att de simmar fort! Den här tog paus från
simningen och speglade sig i vattnet en stund.

Lite fler tulpaner från Keukenhof. Lovar att det inte ska bli jättemånga fler ...

Jo lite fler ... "gula röda ska de glöda - jag ska svara - och förklara - det som inga
ord får fram - med tulpaner från Amstersdam!" sjöng bl a Alica Babs.

Copyright Klimakteriehäxan

Bland snyggankor och andra fåglar

Barnbarnen kallar dem för ankor, alla fåglarna som kommer farande emot oss och hoppas på lite söndagsgodis när vi närmar oss Årstavikens strand, där isen äntligen släppt taget. Där finns numera också en exotisk fågel att beskåda, en som på något vis förirrat sig hit och bestämt sig för att här är det trevligt, här stannar vi – här kan man ju rent av bli bjuden på havregryn av rara barn!

Det är mandarinänderna jag tänker på. När jag pratar om dem kallar jag dem "snyggankor", för det är ett namn de verkligen gör skäl för!

Snyggankan är inte ny i Mälaren, vi har börjat vänja oss och de har också blivit fler. Men ser man en fotografliknande person med ett rejält objektiv påskruvat på kamerahuset vet man: här någonstans finns de! Bara att leta upp dem bland vass, stenar och grenar. De verkar också komma hyggligt bra överens med våra gamla vanliga gräsänder. 

Såväl snyggankor som gräsänder gillar godis (läs: havregryn)!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans kärleksförklaring 2: LJUD

För en vecka sedan lanserade jag en ny liten tämligen opretentiös bloggutmaning: Veckans kärleksförklaring. Tänker att det är för lätt att gnälla, klaga lite på något vad det än må vara. Men usch så tråkigt! Mycket trevligare att tänka med huvudet fullt av plustecken, inte sant? 

Ett "ledord" singlar jag ut för varje omgång. Förra veckan handlade det om doft. Jag fortsätter med ett annat sinne som kan bjuda på mycket glädje. Den här gången har jag fastnat för ljud!

Jag❤️ rösten som ropar "Farmor!" 

Jag❤️ Jan Johanssons pianospel i "Jazz på svenska". Den musiken  sprider lugn och ro såväl i rummet som i själen.

Jag❤️ när Hesa Fredrik blåser "Faran över!". Det betyder att Putin inte har gått till attack mot oss. ("Viktigt Meddelande till Allmänheten" testas fyra gånger om året, klockan 15 på första måndagen i månaderna mars, juni, september och december.)

Jag❤️ den gudabenådade kombinationen av Monica Zetterlund och Povel Ramel på LP:n "På avigan", från Knäppupp-revyn med samma namn.

Jag❤️ när tandläkaren efter avslutad undersökning säger: "Allt ser bra ut!" Jo, hon sa faktiskt det!!!

Jag❤️ljudet av snälla vågor, framför allt när jag ska somna. Kan även gälla ett stilla sommarregn!

Jag❤️koltrasten, min favoritsångare alla kategorier!

Kul att det blev napp i Blogglandia och flera inlägg inspirerade av min utmaning dök upp! Så här går det alltså till: Jag ger ett "ledord" och sedan kanaliserar ni er kärlek till något ni känner för inom det område jag pekar på. Använd gärna min "hjärteklump". Kan ju bli rena kärleksbombningen om ännu fler tänder till! Ni lyfter fram så många kärleksobjekt ni vill, kanske ett enda, kanske jättemånga? Kanske med superkort motivering, eller kanske en riktigt mångordig? Foto behövs inte men kan självklart användas. Välkomna! Men glöm inte lägga in en länk här i kommentarsspalten. Ny omgång nästa onsdag!

Premiären lockade Margaretha, Jenny, Mrs Calloway och  Susanne, kul om fler vill skicka ut lite kärlek i omvärlden!

 Copyright Klimakteriehäxan

I samlad tropp

Vi är många, vi som samlar. Men vi samlar förstås på olika saker. Debutsky samlar på Muminmuggar, Hannele på böcker och påfåglar, Orsakullan på finporslin, Susjos på bonsaiträd, BP satsar på erfarenheter (smart för de är inte fysiskt utrymmeskrävande), Janerik vill utöka sitt filmotek, Paula är så klok att hon samlar minnen, Professor Deutsch kan tänka sig att samla på pengar ... Mrs Calloway vill ha yllebroderier. Det där fick jag reda på när jag klickade runt bland bloggarna som svarade på Elisa Matildas fem fredagsfrågor en gång. Själv tycker hon att tavlor är något som verkligen är värt att samla på.

Tavlor – ja det kan jag hålla med om, men där finns ju en begränsning. Den heter väggutrymme, och den gränsen är absolut även om man som jag försöker hänga om verken ibland, låta någon bild få lite "ledigt" för att sen återkomma med ny lyskraft.

Min "konstsamling" har det fina med sig att i princip varje grej jag har har sin egen historia, ett minne av konstnären, hur det gick till när verket blev mitt, var i världen jag befann mig. Inser att jag började köpa konst väldigt tidigt, gott och väl innan jag hade fyllt 20. Då valde jag affischer och billiga tryck, och det tycker jag fortfarande man kan göra. Det är ju i grund och botten bilden man bryr sig om, inte originalet, ofta helt ouppnåeligt dessutom. Tänk bara på mitt underbara Mona-Lisa-draperi som blev utslitet ... det var inte signerat av da Vinci precis! Men hon såg ut exakt som hans, fast hon var stor som en dörröppning! Och ja, jag saknar henne än.

Hemma är det ju man umgås med sina samlingar. Tror att jag redan bekänt att jag utan tvekan är kuddoman. Älskar att byta kuddar i soffor och fåtöljer, som då förändras radikalt. Har alldeles för många prydnadskuddar i källaren, vet att jag måste rensa. Men även när det gäller kuddar finns det en story bakom i princip var och en och då blir det genast svårare! Några har jag gjort själv, andra har jag fått eller köpt, det finns både hembroderade, Ikea-produkter och franska skönheter i gobelängväv ...

Och så är det den där samlingen som bara uppstod alldeles av sig själv: jag har ju pippi på fåglar! Visst, jag älskar förstås koltrasten och sädesärlan och domherren, men sådana samlar jag inte på. Min pippisamling består enbart av fåglar som inte kan flyga. De har inte ens försökt. Har visat de flesta här på bloggen, det finns ett hundratal (jag har inte dunderkoll på dem alla nu). De har i alla fall en egen etikett här på bloggen, klicka på den ("pippi") och scrolla ett tag så får du bekanta dig med väldigt trevliga icke-flygande fåglar och deras historia! Gjorde till och med en liten bok, "Klimakteriehäxans fågelbok" för något år sedan. 

Ja jag har nog tagit klivet tillbaka till det uråldriga samhällssystemet när alla var jägare och/eller samlare. På sätt och vis i alla fall. För dagens hängivna samlare är ju ständigt på jakt, det må vara efter dyrgripar eller bara kul prylar. En pippi, en kudde, en liten tavla ... och så känslan när man hittat rätt! Så härligt! 

Tavlor hemma hos mig. I mitten en favorit: "Moder Jord" av EWK, Ewert Karlsson,
legendarisk  tecknare med politisk satir som specialitet.  

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

338

-Så många fågelarter har kunnat observeras i Sverige under 2025. Det är fler än någon sett under ett och samma år i vårt land någonsin. Det gamla rekordet på 337 slogs härom dagen när Philip Östergard i Sölvesborg rapporterade att han fått syn på en ökenstenskvätta, som egentligen hör hemma i bland annat Marocko. Rekordet kan kanske slås igen, året är ju inte slut!

Veckans bild är fullfjädrad

Att sätta färgglada fjädrar i påskriset hör till traditionerna. Därför ser man i dessa dagar på torg och i butiker buntvis med kvistar som försetts med ulliga, bulliga, gulliga fjädrar i klara kulörer. Men det finns också röster som talar för en fjäderfri helg, eftersom fåglar får släppa till prydnaderna som nog sällan blir använda varken särskilt lång tid eller år efter år.

Jag kör fjäderfritt sedan ganska länge, men det beror från början på att barnen tappade intresset för påskris över huvud taget. Nu är det framför allt organisationen "Djurens rätt" som vill att Sverige trappar ner sitt fjäderanvändande. 

Fjädrarna är i princip alltid äkta, kommer ofta från kalkoner och importeras bland annat från USA och Kina, och uppgifter tyder på att de tas från levande fåglar. I så fall gör det ont, det är lätt att räkna ut ... vilket på sätt och vis passar in i historien, eftersom "påskris" ursprungligen användes för att symboliskt piska människor med, som en påminnelse om Jesu lidande ... men liknelsen med kalkonerna haltar, det medges ...

I alla fall verkar argumenten mot fjäderanvändandet ha bitit åtminstone delvis, för numera köper exempelvis väldigt få av Sveriges kommuner in fjädrar till påsk – "Fjäderfria listan" visade ifjol att 282 av Sveriges 290 kommuner valde annat påskpynt. 

Ändå utgör de där fjäderbuntarna ett vackert blickfång i dessa dagar, även om ingen finns hemma hos mig. Därför ser nu Veckans bild ut så här, dubbelt upp, hos mig. Fullfjädrat foto! Det är Åke som vill se bilder från bloggvännerna – var så god!

Copyright Klimakteriehäxan 

En pippi och en gubbe att glädjas åt

Visst ser du också honom! Det är inte en gråsparv, men jag vet inte vilken sorts fågel det är. Dels är jag inte jättebra på att identifiera småfåglar, dels satt han ganska långt bort. Men huvudsaken var att för mig var detta en äkta vårfågel, en som kvittrade mot solen på den mestadels blå himlen, även om grenen han satt på var kal. Man måste ta vara på livets glädjeämnen. 

Detta är inte minst viktigt om man betänker det som händer i världen just nu, högt över våra små grånade huvuden. Har lyssnat till Bernie Sanders, demokratisk senator, i dag 83 år gammal. Han satsade på att bli USA:s president för några år sedan, och kanske var det väldigt synd att han inte blev det. I jämförelse med den som innehar ämbetet just nu verkar han vara ett under av klokskap, i jämförelse med den nyss avgångne inte alls för gammal. Han konstaterar att vad vi nu bevittnar är en riktigt sorglig del i USA:s historia, och det blir ju en pandemi av det ... Sanders är en gubbe att glädjas åt, trots allt. Han skräder inte orden. Klicka här!  

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 156

PINGVINGÅNG

-Det är vad man ska tänka på när man går ut i rådande väglag, d v s i temperatur kring nollstrecket och med tunt islager på vägbanorna, kanske täckt av ett tunt snölager. En läkare, intervjuad i radio om köerna med brutna armar och ben på akuten, påpekar att förutom att ha broddar på fötterna ska man gå som en pingvin: med tårna vinklade utåt och lite svikt i knäna. Ska tänka på Pingu (en gammal favoritpippi) när jag går ut nästa gång! Han bryter naturligtvis aldrig några ben!

Pippi på böcker (också)

Nils Holgersson på Akkas rygg. Skulpturen fanns vid Frykens strand för några år sedan,
men jag vet inte om den finns kvar, inte heller vem som gjort den.

I tisdagstrion denna vecka ska det vara fåglar på omslaget (Mårtensafton i förrgår), så har Skriv-Robert bestämt. Det blir två böcker som jag har läst och en som jag vill läsa! (Jag har förvisso pippi på böcker, men rent allmänt pippi på fåglar, klicka bara på etiketten "pippi" här på bloggen så får du se!)

"Stilleben med hackspett" (Still Life with Woodpecker) av Tom Robbins har jag verkligen uppskattat och fnissat åt. En helt galen historia, förmodligen är den väldigt präglad av den tid då den skrevs och kom ut (tidiga 80-talet). Tveksamt om den kan hålla i dag, men det vore kul om den gjorde det. En synnerligen egen skribent är det i alla fall som varit i farten!

"Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" är den av Selma Lagerlöfs böcker som fascinerat mig minst. Kanske var jag för ung när jag läste den, men den skrevs ju ändå som en lärobok, att använda i geografiundervisningen ... Tänker att jag borde läsa om den, men när?

Lisa Ridzéns "Tranorna flyger söderut" har jag förstått att jag nog bör läsa, men jag inväntar pocketupplagan (eller kollar kötiden på biblioteket). Nu röstades boken fram till första plats i "Årets bok 2024" fast det är inget pris jag tycker känns särskilt pålitligt, inte som nomineringarna och omröstningen går till. Men bra är den ändå, hoppas jag. Gissar dessutom att den kommer att dyka upp i rätt många tisdagstrio-bidrag!

Nu har det märkliga inträffat att jag inte lyckas visa foton på mina valda omslag, något har hänt med mitt bildbehandlingsprogram ... inte vet jag vad, och inte vet jag hur man rättar till den heller. Bildlöst blir det, ursäkta!

UPPDATERING: Nu lyckades jag lura datorn med ett omslag! Undrar om jag kan överlista den igen?

Copyright Klimakteriehäxan

Fem fina färska saker

Elisa Matilda är tillbaka från semester och därmed hennes fem fredagsfrågor, denna gång en "statuscheck". Både hon och frågorna är välkomna åter till vardagen! 

1. Vad har du spenderat tid på den senaste veckan? Bad, böcker, barn, barnbarn och bollar. De senare i olika storlek: hand- och pingisboll. OS som ni förstår. Alltså räknar jag in Sarah Sjöströms kanonguld till kategorin "bad"!
2. Hur var din juli månad? Bra! 
3. Har du några planer i augusti? Blir nog en ny sväng till Barndomslandet och så firar vi Sonens födelsedag. Dessutom ska vi äta kräftorna som sparats från ifjol. Hemfångade och hemkokta av min systerson. Brukar vara delikata.
4. Vad väntar nästa vecka? Mycket tv ... 
5. Vilket har hittills varit sommarens bästa ögonblick? Svårt val. Men när Matilda, 2,5, föreslog att vi skulle mata "ankorna" eftersom hon kom i håg att vi gett smulor till Årstavikens änder vid ett tidigare tillfälle tyckte jag det var både kul och gulligt. Så vi gjorde slag i saken! Och fåglarna blev också glada. Om jag lyfter blicken från det privata väljer jag Truls Möregårdhs seger över världsettan i pingis, kinesen Wang, i herrsingelturneringen i OS. Ny match i eftermiddag ... UPPDATERING: Det blir final med svenskt deltagande på söndag! Heja Truls! Obegripligt bra!

Hej alla änder, här bjuds det på godis!

Copyright Klimakteriehäxan

Såna djur kan man också älska

Min kära Daisy i helfigur.

Mina trogna följare har förmodligen inte undgått att lägga märke till att två ämnen dykt upp här på sistone, två ämnen som inte hör till bloggandets vanligaste: varma mackor och kor.

Nu råkar det vara så att jag har en ko i vilken man kan göra varma mackor! Snacka om fullpoängare! De varma mackorna som jag drog mig till minnes stammade från 60-talet. Min smörgåsgrill, som heter Daisy, kommer förmodligen från 90-talet. En kär kökspryl som valdes med omsorg när Maken och barnen letade efter present till mig, om till jul eller födelsedag minns jag inte. Men glad blev jag!

Älskad hårtork!

Här finns en klar likhet med hårtorken "Crazy Duck" som barnen också valde (en fin fågel som ingår i min serie med "pippi" som etikett). Och tanken, den formulerade Sonen perfekt: Mamma gillar saker som inte är vad de ser ut som! Ja, det kan i alla fall sägas gälla i somliga fall ... om än inte i alla ... 

Är inte formgivarna lika fria att hitta på lätt tokiga prylar längre? Tycker inte jag sett till liknande saker i butikerna. Men en sak vet jag: det blir en sorgens dag när Daisy och den galna ankan lägger av. Just hårtorken råkar jag förresten veta finns på åtminstone ett museum, förutom i mitt badrum alltså!

En sak är i alla fall helt klar: Daisy har fått en renässans. Har testat att lägga rågbröd med chèvre och honung i hennes mage, med gott resultat. Vanligare är ost och skinka. Ska nog hitta på fler varianter vad det lider! (Tricket för att lyckas är lite oväntat: man breder smör på mackans utsida, vilket hindrar att den fastnar!) Men hårtorken, den har aldrig varit bortglömd utan flitigt använts, år efter år.

Och när det kommer till kor så finns det fler som ligger mitt hjärta nära. Ta en titt på de här vackra djuren, gjorda av en keramiker i Uruguay där jag köpt dem. En hel familj, fast det verkar som om tjuren är bigamist – ja det är de väl i verkliga livet också, ingår liksom i "ämbetet"? Kanske ingen konst veganer uppskattar, men jag tycker de är jättefina!

UPPDATERAT: Kom plötsligt att tänka på  ett par andra trevliga kossor som står i köksskåpet ...

Copyright Klimakteriehäxan

Min egen flyttfågel stannar kvar

Det är på vintern de gör sina påhälsningar i människans närhet. Kanske har man satt upp en liten fågelstuga eller en havrenek för att domherrarna inte ska svälta när snön lagt sig över allt i skogen och de små fåglarna har svårt att äta sig mätta. De hittar snabbt till den uppdukade måltiden!

I Barndomslandet ser man dem alltid mot bakgrund av snö, eftersom bara en del är flyttfåglar, många stannar kvar. Medan kåken var bebodd utan avbrott hade de sitt eget lilla hus, laddat med havregryn och solrosfrön. Visst fick de dela med sig till andra, men de snyggaste och mest välkomna gästerna var ändå de små bulliga med rött bröst.

En dag för väldigt många år sedan var nog en av dem alldeles ovanligt utsvulten. För han glömde landa i fågelstugan och kraschade i stället rakt in i köksfönstret. Vi hörde dunsen. Gick ut och tittade. Där låg den, död och röd i den vita snön. Och kan ni tänka er, mina föräldrar tog upp den och beslutade att den skulle bli vår gäst för alltid.

Domherren blev uppstoppad och satt på en pinne, och pinnen hamnade på väggen i vardagsrummet. Där har den suttit i alla år och sett i princip likadan ut, även om en vinge ramlade av en gång – jag satte genast tillbaka den och den sitter kvar än!

Om det beror på den så dramatiskt förolyckade finken vet jag inte, men domherrarna har en speciell plats i mitt hjärta. Just nu dricker jag mitt morgonkaffe tillsammans med dem, och på köksgardinen i "vintermodell" sitter de i runda trädkronor. 

Snart våras det, och då drar de sig tillbaka till skogen igen. Då får gardinerna bytas ut mot något i andra färger, och kaffemuggen flyttar bak i köksskåpet till nästa säsong. Så på vis är mina domherrar faktiskt flyttfåglar! Den på väggen är bara undantaget som bekräftar regeln. Den stannar kvar.

Copyright Klimakteriehäxan

Klart för inflyttning!

Skator är intressanta fåglar. Kan tänka mig att de just nu längtar lite mycket efter våren som vi människor gör. För när det våras, då flyttar skatorna tillbaka in i sina bon, reparerar eventuella skador som uppstått i kastvindar och snösmockor, bygger kanske till lite så att nya ungar får mer utrymme. För såna är de, skatorna: måna om hus och hem och familj. Hur kan de ha fått ett sånt dåligt rykte som de trots allt har?  

För du har ju också hört det. Hur en kvinna plötsligt kallas för ”skatan”. Det är inte menat som beröm, tvärt emot. I nidbilden av skatan ligger att hon är tjuvaktig, ständigt snattrande och dessutom i pråligaste laget. En dag när inte håret velat lyda kam och borste kan också frisyren komma att kallas för skatbo. Allt egenskaper som slentrianmässigt kan tyckas passa för fruntimmer man inte är särskilt förtjust i. Till saken hör att den mänskliga ”skatan” sannolikt har fyllt åtminstone 50, troligen lite mer.         

Men hur orättvist är inte detta! Här rör det sig om en varelse som är ett enda stort föredöme! Förvisso har skatan, som är en av Sveriges allra vanligaste fåglar, en hel del gemensamt med många moderna kvinnor. Den är klädd i svart och vitt. Den är social och uppehåller sig gärna nära människor, som ville den umgås. Den är smart. Den är monogam, byter ogärna partner. Om den ena halvan i paret dör söker sig överlevaren dock en ny livskamrat, en yngre … 

Den är allätare och visst, ett intresse för blänkande och glittriga föremål har kunnat konstateras. Vem kan kritisera det? Denna ståtliga fågel skulle säkert jagas land och rike runt för sin skönhet av ornitologerna med de största teleobjektiven om den bara vore sällsynt.        

Nu är den inte det. Vi möter skatorna dagligen och då kan man också konstatera att ännu ett positivt drag är tydligt: skatan har humor. Har man sett den retas med katter och hundar råder inget tvivel om att fågeln roar sig på den fyrbentes bekostnad, allt under glada skratt. 

”Pica pica” heter skatan på latin och så heter också långfilmen (från 1987) i vilken skators liv skildrades. Den kan möjligen vara svår att komma över i dag – men snart kan vi se åtminstone kortfilmsformatet "IRL" – In Real Life – utanför de flesta köksfönster: metalliskt blänkande fjädrar i solskenet, en mjuk start som övergår i glidflygning, en plötslig djupdykning mot något ätbart och så försvinner fågeln snabbt till de hungriga ungarna hemma i boet. 

Så om epitetet ”skata” kommer till användning igen, i negativ betydelse, är man fel ute. Kanske kan det användas, men då med ett helt annat tonfall, med inbyggd värme och stor beundran. Möjligen också med ett stänk av avund inför denna skönhet som besitter så många goda egenskaper!  

Konstnären Mats Åberg har förstått att uppskatta den vackra skatan.
De här två, i brons, kan ses på Jakobsbergsgatan i Stockholm.

PS En version av den här texten publicerades för några år sedan på News 55.

Copyright Klimakteriehäxan 

Det börjar bra ...

Nykläckta, duniga, supersöta. Jo, det börjar bra. Tänk om kanadagässen kunde vara lika gulliga resten av livet! Då skulle jag inte avsky dem, dessa vedervärdiga skitmaskiner som lortar ner överallt. Fast så länge de är i den här storleken kan man ju omöjligt tycka illa om dem. För i grund och botten har jag ju pippi på fåglar.

Copyright Klimakteriehäxan