En liten bit av Italien har blivit min

Ett nytt konstverk har landat hos mig. Det föreställer en övergiven bondgård någonstans i Italien, och den är förevigad av en av mina arbetskamrater, en uppskattad kollega vid nyhetsdesken under lång tid. Sida vid sida har vi suttit, i dagar, veckor, månader och år, och det har varit givande!

Anders Mohlin är i dag en av få "riktiga" tecknare som arbetar på en nyhetsredaktion. Troligen är han en av de sista i skrået "rättegångstecknare", de som – när kameror är förbjudna – får i uppdrag att skildra miljö och människor i en rättssal under pågående förhandling. 

Numera är de yngre kollegorna oftast renodlade grafiker, skickliga i sitt gebit förvisso, men förr i världen hade vi journalister faktiskt konstnärer som arbetskamrater! Några har blivit berömda, som Karin "Mamma" Andersson till exempel. Andras verk har ställts ut på gallerier och sålts till konstintresserad allmänhet, men ändå ganska sällan. 

Molla (som han allmänt kallas) är en härlig kombination av finurlighet, klokskap och kreativitet. Han är en friluftsmänniska på långfärdsskridskor och fjällvandringar, han bestiger ett och annat berg ibland, rättar till kepsen och plåtar huvudstaden i morgonljus när han är på väg till jobbet på Gärdet. Det blir fantastiska fotografier!

Men han går nog ingenstans utan att ha skissblock, pennor och färger med sig. Molla ser en vacker flicka, en rynkig gubbe eller ett blankt och välputsat vrålåk. Han avbildar dem, snabbt och skickligt. Så har han hållit på i åratal, och i botten har han förvisso en utbildning på Konstfack.

Nyligen hade han sin allra första utställning i ett litet galleri på Hornsgatspuckeln här på Södermalm. Jag gick dit, det var vernissage. Packat i den lilla lokalen! Och på väggarna tryck av uppslag i hans "anteckningsböcker". Det blev snabbt många röda prickar som betecknar att verket sålts. En av prickarna var min.

Nu har verket levererats till min dörr och jag är mycket nöjd med mitt köp – Maken gillar det också, han var inte med och såg utställningen så han visste inte vad jag valt. 

Om det blir fler utställningar av Mollas verk vet jag förstås inte, men det borde ha gett mersmak, kan jag tycka. Dessutom har han uppmärksammats för sitt jobb på Sveriges television, i ett rejält reportage i Dagens Nyheter som du kan läsa här.

Nu ska jag se till att skaffa en ram till bilden, där cypressträden står som utropstecken vid horisonten och man nästan känner hur all grönskan runt de gamla husen doftar. En bit av Italien har blivit min!

Copyright Klimakteriehäxan

Han stod för taxin själv

Det är tolv år sedan nu. Jag hade lyckats få Percy Barnevik som gäst i en tv-studio i Stockholm för en intervju. Han var i egenskap av en av det svenska näringslivets verkliga höjdare en "tiotaggare".  Som extra krydda hade man just publicerat hans bok "Ledarskap – 200 råd" och det var mest den vi skulle tala om. Och det gjorde vi, i en dryg halvtimme!

Vet att många såg det där programmet och jag fick en hel del positiva kommentarer. En sak var helt klar: det var en väldigt trevlig man som satt där mitt emot mig, svarade ledigt på mina frågor och hade, förstås, en hel del klokt att komma med. En ringräv, förvisso.

Har inte tänkt på den där intervjun på väldigt länge, men i går blev jag påmind: ett svar ur vårt samtal och en lyssnarbild på mig dök upp när Rapport berättade om hans bortgång. Jag syntes jättekort, men oj så många som såg och har hört av sig!

Percy Barnevik dog, 84 år gammal, i sviterna av en stroke. Med honom går en rejäl bit svensk företagshistoria i graven. Hans råd om ledarskap lever ändå vidare! Och oavsett hur intressant den där intervjun jag gjorde var, så finns en detalj som jag inte glömmer. Det var hans sista replik till mig. Vi hade lämnat studion och jag följde, precis som jag brukade, min gäst till tv-husentrén. Vi småpratade under korridorvandringen. Väl framme vid receptionen skulle jag ringa efter en taxi åt honom, som brukligt var.

Men jag blev avbruten, snabbt och effektivt. Percy Barnevik lade en vänlig hand på min axel.

-Du, sa han, det behövs inte. Jag beställer och betalar min bil själv.

Han hade definitivt råd med det, men oväntat var det!

Har nog lotsat hundratals personer till taxi utanför den där entrén. Bara Barnevik har betalat med egna pengar.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 162

 KLÄMDAG 

-Det är just en sådan dag som infaller denna fredag. Det handlar om en enstaka arbetsdag som ligger mellan en helgdag och en annan arbetsfri dag. Låt mig lägga till att det är en väldigt populär sorts dag! Ordet är inte jättegammalt, det började användas på 1960-talet och det verkar som om Aftonbladet var allra först. Begreppet hade slagit igenom på 1970-talet och 1978 stod det i Svenska Dagbladet att "alla har ledigt". Vilket förstås inte var sant då och är det inte nu heller, men många kan njuta och jag önskar dem alla en skön, ledig dag! För den som lever ett s k arbetsbefriat liv blir skillnaden inte så påtaglig förstås ...

Så många jobb som skildrats bra!

Vilka kulturella verk tycker du beskriver yrkeslivet på ett bra sätt? Det är Enligt O som undrar, och hon pekar själv på en bländande bra tv-serie: "After Life" av och med Richard Gervais. Där får man en visserligen ganska elak men också tämligen sann bild av hur det kan gå till på en liten tidningsredaktion där de journalistiska ambitionerna får vika för andra hänsyn.

Naturligtvis leder den här frågan tankarna till den arbetsmiljö man själv vistats i, för min del alltså nyhetsverksamhet. Tycker att Liza Marklund kom nära kvällstidningens verklighet när hon skrev om Annika Bengtzon. Aaron Sorkin, tv-seriernas mästare, gjorde "The Newsroom", väldigt sevärd och ett och annat att fundera över fick man sig också till livs i tv-soffan. Och i Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken" får man genom Arvid en inblick i hur tidningsmannens liv kunde te sig längre bak i tiden.

Många av mina kollegor inom journalistiken har skrivit sina minnen och fått ut dem i bokform, men jag väljer att hoppa över dem här, trots att det finns både dramatik och heta känslor som bjuds ... min egen "Att vara yngst är ett handikapp som går över" faller väl in i den kategorin, antar jag. Oj då, den hoppade jag visst inte över ...?

I Sanna Samuelssons "Mjölkat" kände jag doften från ladugården mitt på bondlandet, ett liv med kor och svensk vardag. Hon skildrar en verklighet hon är mycket väl bekant med och jag gillade att läsa boken, som var originell och dessutom hennes debut. Pris fick den också!

Elsie Johansson gav gamla tiders "postfröken" ett ansikte när hon skrev den fina trilogin om Nancy, som vid det här laget måste kallas en klassiker. Ernst Didrings "Malm", en trilogi om byggandet av malmbanan, är värd att plockas upp igen. Freida McFaddens "Hembiträdet" (The Housemaid) har en helt annan sorts jobb ... och Valerie Perrins "Glömda om söndagen" (Les oubliés du dimanche) förflyttar läsaren till ett franskt äldreboende. I Emma Hambergs "Je m´appelle Agneta" förvandlas ett au pair-jobb till något som mest liknar att arbeta som personlig assistent. I Lisa Ridzéns "Tranorna flyger söderut" får man en väldigt positiv bild av folk som verkar i hemtjänsten.

Daniel Bergman kom för ett par år sedan ut med "Hjärtat", en självbiografi som författaren menade att han skrev främst för sin dotters skull, eftersom en livshotande sjukdom kunde döda honom när som helst. Att han är son till Ingmar Bergman bidrog till intresset, förstås, och visst handlar det lite om fadern också. Men intressantast var beskrivningen av jobbet som ambulanssjuksköterska. Daniel bytte yrke, efter år i filmbranschen valde han vården och ett arbete som verkligen bjuder på dramatik, och det var min behållning av boken.

Nu känns det som om jag bara kommer på fler och fler exempel på jobb som skildrats bra i både ord och bild. Inte så konstigt kanske, det yrke vi väljer tidigt i livet blir otroligt viktigt. Det gäller nog postfröknar lika väl som mjölkbönder eller utrikeskorrespondenter. Då har jag ändå helt hoppat över alla poliser och advokater som hotar att spränga våra bokhyllor och står i kö på streamingtjänsterna!

Jeff Daniels har huvudrollen i "The Newsroom". Kan ses på Prime Video tror jag.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT – om elefanter och politiker

De hjälper varandra och ger toppjobb med höga löner till sina kompisar. Framför allt tror de att lagar och regler inte gäller dem. /.../ Elefantkyrkogårdens försvarare hävdar att ingen skulle våga söka jobb där man kan bli petad av politiska skäl, om de inte hade något slags garantier. Hur tror de att resten av befolkningen lever egentligen? Blir toppchefer av med jobbet får de väl göra som alla andra och leva på a-kassa medan de letar efter något nytt. I den riktiga världen kan man bli arbetslös för att man har tagit en ask med gem från kontoret. Men den som är tillräckligt framgångsrik politiker kan göra precis vad den vill utan konsekvenser. Till och med bryta mot grundlagen.

-Så har det hänt igen. En synnerligen välavlönad person på ett viktigt jobb har gjort bort sig och förlorar därmed sitt arbete. Anna Kinberg Batra, nyss landshövding i Stockholm, måste flytta. Men ingen behöver tycka synd om henne – tvärtom. För de regler som gäller den här politiska personalkategorin gäller inte i allmänhet. Och, för tydlighets skull, detta system fungerar (och utnyttjas) oavsett vilken "färg" regeringen har. Citatet ovan är hämtat ur en ledare av Susanna Kierkegaard i Aftonbladet i dag. Hörde jag någon som tillsammans med mig suckade och åtminstone tänkte på ordet "politikerförakt"?

SELFIE om jobbet

Att ha ett jobb är viktigt, livsviktigt. Då är det förstås också betydelsefullt vad man gör. Är det ett arbete man önskat sig eller är det något man tvingats till? Vi som inte längre är aktiva eller eftertraktade av arbetsgivarna kan se tillbaka: hur blev det egentligen? De flesta av oss saknar kanske inte själva arbetsuppgifterna, men det blir ett tomrum efter de sociala kontakterna, fikastunderna, hur-har-du-det-själv-då-praten. Här kommer veckans sex SELFIE-punkter, samtliga hämtade på arbetsmarknaden, så att säga:

1. Hur tidigt i livet visste du vad du ville bli? Väldigt tidigt. Det började med författardrömmar, skruvades sedan om till journalist (lite mer realistiskt ...).

2. Fanns det en förebild som påverkade ditt yrkesval? Kanske Barbro "Bang" Alving, journalistisk legendar. Tacklade alla ämnen, orädd, skrev mycket bra. 

3. Har du fått sparken någon gång? Ja. Efter mindre än ett halvår på gratistidningen Stockholm News som startade på hösten 1999 såldes den för att sedan snabbt gå i graven. Och all personal blev av med jobbet. Jag var en av dem.

4. Hur ofta har du bytt jobb? Egentligen aldrig, men jag har gjort många olika saker i min bransch, mestadels men inte alltid för en och samma arbetsgivare. Tror det är viktigt med variation om den är möjlig.

5. Skulle du välja samma yrke igen om du fick chansen? Ja. Troligen i alla fall ...

6. Skulle du rekommendera unga att gå i dina fotspår? Nej. Båda mina barn är visserligen duktiga med språk och skulle med lite ansträngning bli duktiga journalister, men det är faktiskt inga vidare framtidsutsikter i den världen i dag om man inte i en och samma person råkar bli den sublima kombinationen av Filip och Fredrik, eller kanske av Jan Guillou och Leif GW Persson ... det skulle dock, i båda fallen, bli en helt olidlig typ!

Och härmed har vi tagit ett stort kliv från kenneln där vi tillfälligt vistades förra veckan, eftersom temat då var människans bästa vän hunden. SELFIE-bidrag dök upp i en jämn ström från Hannele,  MrsCalloway, Ingrid, Gerd, Paula,  ProfessorDeutsch, Litenherre, Kina, BP, Åke, Mia, Margaretha,  Femfemman,  Susjos, Anki, Hanna, Nettan, Kraka. 

Och för att underlätta, här är de sex punkterna: 1. Hur tidigt i livet visste du vad du ville bli? 2. Fanns det en förebild som påverkade ditt yrkesval?  3. Har du fått sparken någon gång?  4. Hur ofta har du bytt jobb?  5. Skulle du välja samma yrke igen om du fick chansen? 6. Skulle du rekommendera unga att gå i dina fotspår? Skriv långt eller kort, skriv som du har lust!

Copyright Klimakteriehäxan

Återvinning på hemmafronten

Det där med att slänga saker, rensa, ge bort, sälja av, kassera – det är olika varianter på en svår konst som leder tankarna till det gamla franska ordspråket "Att skiljas är att dö en smula" (Partir c'est mourir un peu). Jag är urdålig på att rensa, men visst har jag för mycket av både det ena och det andra: kläder, böcker, glas, porslin, billiga (men skojiga) smycken o s v.

Nog för att det är långt till att jag ska kunna kallas en "hoarder" men mina försök att skapa utrymme i klämfulla skåp och hyllor borde bli mer intensiva. Jag försöker faktiskt. Ger bort, säljer på loppis, lämnar till Myrorna/Röda korset/Stadsmissionen, går till second hand-butiker och lyckas ibland hitta kunder till mina saker på nån köp-och-sälj-sajt på nätet.

Faktum kvarstår: jag har de prylar jag har för att jag själv har valt dem. Och jag har valt dem med hjärtat. Dessutom är det, tro mig eller ej, inte alldeles ovanligt att jag hittar något jag inte använt på länge men som plötsligt är exakt vad jag behöver! Ta bara den svarta ärmlösa jättesköna klänningen, design den dubbelt Guldknapps-belönade Jytte Meilvang för HM:s Big is Beautiful 1986 – den har jag använt ideligen sedan den dök upp i källaren! Man glömmer ju även sina favoriter.

Hur kan det exempelvis komma sig (jag vet alltså inte) att jag behållit datorväskan från sekelskiftet, den jag fick när jag var nyhetschef på gratistidningen Stockholm News? Hoppsan, har du redan glömt att den funnits ... ja det är nog inte så konstigt, trots att den var "modern" och gjordes med de bäst ambitioner.

Tidningen blev gruvligt och sorgligt kortlivad, laptoppen köpte jag loss när vi fått sparken allihop efter några månader och så var det bara att knalla hem och slicka såren. Vi trodde verkligen på tidningen, hade bra medarbetare och kul på jobbet. Men alldeles för få annonser, och nätupplagan var förstås framtidens variant, men det hade inte annonsörerna hajat så där blev det inte heller mycket intäkter.

Så en dag är jag och gräver i ett skåp. Fram kommer datorväskan, en stadig välgjord sak med tidningens emblem på. Jag hade just bytt dator (igen) och tittar lite extra på den här reliken. Ser det inte ut som om ... jovisst! Väskan, som är över 20 år gammal, är i perfekt storlek till min laptop av årgång 2023. Som måttbeställd! Med ytterfickor för mus och sladdar, perfekt.

Kom sen inte och säg att det är dumt att spara prylar man gillar. Ibland är det faktiskt riktigt bra! Återvinning på hemmafronten ska inte föraktas. Kan lägga till att jag för dagen går klädd i ett par långbyxor som är minst femton år gamla. Snygga!

Copyright Klimakteriehäxan

Rapport om Rapport och Waterloo

Brighton. Eurovision Song Contest. Final. "Waterloo". Vi vann!!!! I dag exakt för femtio år sedan. Just den där kvällen jobbade jag, var redaktör för Rapports huvudsändning 19.30 i Sveriges Television. Redaktionen ägnade melodifestivalen ytterst behärskat intresse, för att uttrycka det milt. Vi hade ingen på plats när finalen avgjordes. Det var ju ingenting viktigt som pågick där!

Någon timme efter avslutad Rapport-sändning fanns i alla fall Nyheten: ABBA hade segrat, med den där låten som Stikkan Anderson, Benny Andersson och Björn Ulveaus skrivit. På scenen var de också en fenomenal ögonfägnad i tajta glitterdräkter och platådojor. Applåder och visslingar! Jublet ville inte ta slut!

Där satt jag med hakan i knät. Utan tvekan var den där segern en riktig nyhet. Den var självskriven i nästa dags sändning. Men hur skulle jag gå till väga? På den här tiden jobbade man relativt ensam på redaktionen som arbetsledare på helgerna, det var upp till mig att ordna detta. Hur det uppdagades vet jag inte, men jag fick koll på att Harald Treutiger, på den tiden anställd på SVT i Göteborg om jag minns rätt, fanns i Brighton. Under över alla under: jag fick tag i honom, minns att detta är långt före mobilernas tid! 

Tror att jag skrek av upphetsning när han svarade. Mitt budskap var enkelt: "HJÄLP! Gör ett nyhetsinslag om ABBA och tävlingen till Rapport!" Harald sa inte ja direkt. Han sa något i stil med: "Ja men jag jobbar ju inte!" Jag bönföll. "Å vad får jag för det då?" undrade den ovillige. kanske retades han bara? Jag hade inte någon som helst rätt att utlova ersättningar – men sa ändå: "Jag bjuder på en kanonmiddag på krogen på Rapports bekostnad nästa gång du kommer till Stockholm!"

Harald – min räddare i nöden.

Harald fick tag i en fotograf och hem till tv-huset kom ett inslag som jag naturligtvis inte minns ett skvatt av, bara lättnaden kommer jag ihåg och att det över huvud taget existerade och gick att sända räckte för mig.

Den där middagen då? Det blev ett svårare kapitel. Väldigt mycket senare, kanske i slutet av 90-talet, kom jag in i en sminkloge där Harald Treutiger just fick lite puder på näsan. Vi hejade, han plirade lite underfundigt och sa på sin trevliga göteborgska: "Å den där middan då? När ska vi käka den?". Lite pinsamt är det, men Harald har aldrig fått sin middag. Klart skämmigt! (Och Harald, om du råkar läsa dessa rader: hör av dig! Jag står för mitt löfte och bjuder på ett mål mat, det får bli för egna pengar men det är en smäll jag tar!!!)

Att ABBA var stekheta var i alla fall solklart. Vilket ledde till att SVT:s dåvarande korrespondent i Storbritannien Ulf Gudmundson sändes från London för att hitta de framgångsrika svenskarna. Det blev fler inslag. Då ställde han till Stikkan Anderson en fråga som gått till tv-historien: Var det verkligen OK att göra pop av ett blodigt slag där så många människor mist livet? Stikkan blev tvärilsken, han hade nog inte alls funderat i de banorna och det gjorde säkert inte majoriteten av publiken heller ...

Segertåget över världen har vi kunnat följa steg för steg sedan dess. Det "svenska musikundret" hade fötts. Hur stora ABBA blev tror jag inte att jag för min del riktigt fattade förrän jag såg dokumentären "ABBA – the Movie" som Lasse Hallström gjorde. Hela Australien vrålade när den svenska kvartetten blev synlig! Och visst, jag blev också ett fan. Skulle gärna vilja se avatar-föreställningen i London men det verkar inte bli av. Fast jag har i alla fall varit i Waterloo. Om nån sjöng? Ja det var väl i så fall jag, då ... men platåsulor har jag aldrig haft.

"Thank you for the music" instämmer vi enhälligt i.                                 Se jubileumsversionen här!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om konsten att intervjua

Finns det en mening jag läst i veckan som hejdat mig lite extra, om än aldrig så lite? Frågan kommer ursprungligen från Skriv-Robert, som efterlyser Veckans mening på lördagar. Jag väljer (igen) min ur Annika Norlins roman "Stacken". Huvudpersonen, Emelie, är en tröttkörd journalist som söker frid och lugn i naturen, där hon hamnar i en grupp människor av sorter hon inte tidigare mött. Till sist känner hon lusten att återvända till "det vanliga livet" men en i den nya vängruppen vill hon intervjua innan de skiljs åt. Då slår Emelie fast en sanning som många av hennes nu verksamma kollegor inte tagit in:

En bra fråga ska inte innehålla något alls om ens egna förutfattade meningar, då stannar intervjun där, tar sig aldrig längre.

Copyright Klimakteriehäxan

Småföretagarna tar över feelgood!

Har ni insett att vi har kommit in i en tid då en småföretagare ska gripa in för att få oss att må bra? Jo, men så är det väl! Åtminstone om man tittar på hyllan där feelgoodböckerna står i långa rader, med sinsemellan till förväxling liknande omslag.

Här handlar det både om svenska och utländska författare. Se bara på Ewa Klingberg, jätteproduktiv med flera serier. Jag har med hennes hjälp stiftat bekantskap med butiken för manglade dukar och vikta servetter och med begravningsbyrån Tranan, men har inte ännu hängt med in i Evigheten AB, som erbjuder hjälp av olika slag i livets slutskede. Tydligen tre lönsamma verksamheter hur som helst!

Journalisten Karolina Schützer debuterade med "Under stjärnorna i Paris" i fjol och då hade huvudpersonen, en ung svensk kvinna, ärvt en bar i den franska huvudstaden. Baren är naturligtvis konkursmässig, men kommer på fötter som genom ett mirakel ...
Samma utveckling går bokhandeln på Riverside Drive igenom, också den ett oväntat arv. Frida Skybäck verkar gilla att skriva historier där böcker spelar stor roll. 

Brittiska Jenny Colgan är en av dem som säljer allra bäst, hon radar upp sina internationella framgångar. Och hon rör sig i olika branscher: där finns bageriet på strandpromenaden, hotellet vid havet och också en bokhandel. Dessutom har Colgan gjort en specialare till julfirarnas förnöjelse: "Christmas at the Cupcake Café". Lucy Diamond har skapat ännu ett strandcafé i bokform.

Förutom de i samtliga fall usla oddsen för företagens framtida lönsamhet har historierna andra gemensamma nämnare: romantisk miljö är ett måste. Här finns alltid (minst) en härlig karl att bli förälskad i, även om han först verkar vara en buffel/idiot eller rent av redan upptagen av någon annan flicka. I kvinnor-kan-segmentet gäller också att de här tjejerna, inledningsvis relativt ovilliga och fullständigt oerfarna småföretagare, kläcker smarta affärsidéer som blir viktiga för framgången och för att deras verksamhet ska bli respekterad av en skeptisk omgivning.

Återstår frågan vilken bransch som är "ledig"? Tobaksaffär är väl inte politiskt korrekt, damfrisering, skönhets- eller nagelsalong kanske verkar vara i fåfängaste laget? Vad sägs om en möbelbutik eller en grillkiosk? Fast jag kan naturligtvis ha missat att även dessa nischer är inmutade. Mina egna erfarenheter av ett litet familjeföretag inskränker sig till en diversehandel på landet, och där blir det svårt att jaga upp ingredienserna till rådande feelgood-recept, även om jag tycker genren skulle må bra av lite fler fräscha idéer, därmed inget ont sagt om unga  arvtagerskor.

Hur som helst kan man förvisso få en stunds lättsmält avkoppling i de här böckerna medan man låter Affärsvärlden, Veckans affärer och Wall Street Journal vänta med sina uppåtgående räntekurvor och de nationalekonomiska trenderna.

Copyright Klimakteriehäxan

Om trivsel och umgänge

Glad och god ska människan vara, det känner vi till. Och kanske är man det som bäst i goda vänners lag? Elisa Matilda ställer fem fredagsfrågor om trivsel och umgänge.

1. Vilken tidpunkt under dagen är du vanligtvis mest glad? Framåt kvällskvisten tror jag.
2. Var någonstans umgås du helst? Hemma eller borta hos någon, kanske på krogen. Öppen för alla förslag!
3. Vad tycker (eller tyckte) du om att umgås med kollegor? Det dagliga sociala umgänget på jobbet var otroligt värdefullt och det jag i dag kan sakna, precis som man saknar människorna som omgav en. Några gamla arbetskamrater träffar jag fortfarande om än oregelbundet, jätteroligt och viktigt!
4. När testade du senast något nytt att dricka (med alkohol eller alkoholfritt)? Blev nyligen bjuden på "fin" cider med inte särskilt hög alkoholhalt. Inte min grej.
5. Vad gör du helst efter en riktigt lång dag? Äter en god middag och sjunker sedan ner i ett soffhörn, kanske med ett tv-program, innan jag intar horisontalläge.

Kan det uppånervända trädet öka trivseln i centrala Stockholm? För 30 år sedan hängdes ett träd upp så här. Bakom idén den gången stod konstnären Charlotte Gyllenhammar, och det är hon som varit i farten nu igen. Trädet har hängt över flanerarnas huvuden i en dryg månad och kommer att hänga där ungefär en månad till. Verket heter "Dö för dig / Slå rot" (begrip det om du kan) och du hittar det över Drottninggatan, nära korsningen med Klarabergsgatan.

Copyright Klimakteriehäxan

På tröskeln till oktober

Sommarens sista ros vid söderväggen på huset i Barndomslandet.

Vi står på tröskeln till oktober, allt fler löv är gula och trillar av grenarna som de har prytt hela sommaren. En sista ros blommar mot den blålereblå väggen. Elisa Matilda vill veta något om mig och mitt jobb (ja hon kallar det karriär!). Här hennes fem fredagsfrågor:

1. Vilket jobb passar för någon som är din motsats? Revisor eller någon sorts skattejurist.
2. Vad är det längsta du varit på en arbetsplats? Sammanlagt ungefär femtio år, uppdelat i två perioder med ett drygt halvårs paus. Men i olika funktioner – annars hade jag aldrig stått ut!
3. Finns det några stereotyper kopplade till ditt jobb/karriär? Förr söp alla i min bransch som svin, verkar det som. Och kedjerökte. Det fungerar inte längre.
4. Vilken film eller tv ger ett bra porträtt av ditt jobb? Gillade tv-serien "The Newsroom" om en amerikansk nyhetsredaktion. Många likheter med verkligheten, men naturligtvis med extra dramatik i mängd. 
5. Vilken har varit din drömkarriär? "Jag vill skriva böcker som alla vill läsa" sa jag redan som barn. Bara att drömma vidare.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokmässemissar

Det undgår ingen bokvän att stora bokmässan i Göteborg slår upp portarna i morgon. Enligt O ska vara där från start till mål och i denna veckas kulturfråga vill hon veta Vilken författare skulle du vilja lyssna till och/eller möta?

Ernesto Cardenal, poet och präst från Nicaragua, fanns på mässan 2008. Det gjorde jag med, men av någon helt obegriplig anledning missade jag honom helt och hållet. Jag träffade honom på 80-talet i Managua i samband med att Sandinisterna tog makten, han blev deras kulturminister, alltid klädd i svart basker som det väl anstår en diktare. Cardenal dog 2020 och jag är säker på att han sörjde allt som hände med hans hemland på senare år. Vi skulle alltså prata om det, han och jag, och jag skulle få tillfälle att berätta att han är en av de få poeter jag uppskattar över huvud taget.

Författare nummer två har jag aldrig träffat IRL men också missat med knapp marginal, inte bara en utan två gånger. Jennifer Clement var på besök i Sverige i fjol, men hon kom visst inte längre än till Malmö då. På bokmässan medverkade hon 2016, men då var jag nog inte där. Hon är mexikansk-amerikanska och skriver fenomenala böcker som ger röst åt folk som har det svårt, som i "En bön för de stulna" (Prayer for the Stolen) eller "Gun. Love". Clement har varit ordförande i internationella PEN-klubben och har säkert många kloka saker att säga kring "fake news", konstiga "influencers" och alla hot som i dag finns mot det fria ordet och journalister i många länder.

Copyright Klimakteriehäxan

Fredagsfrågor att fundera på

 Denna vackra men kyliga fredagsmorgon kollar jag som vanligt in Elisa Matildas fem fredagsfrågor. När de är avklarade ska jag packa en liten väska och dra på tågutflykt!

1. Vem av Astrid Lindgrens karaktärer är din favorit? Svårt val, men det måste nog bli Pippi. Stark, snäll, smart, vet vad hon vill.
2. Om du kunde åka tillbaka i tiden, vart skulle du åka då? Hälsar på hos Selma på Mårbacka. Hoppas att hon är på gott humör och tar emot!
3. Vilket var ditt första jobb? Om man menar med lön, så var det som journalist på Arvika Nyheter. Dessförinnan hade jag arbetat flitigt på alla skollov i min pappas affär, men då utgick ingen betalning – fast ett år fick jag en transistorradio när höstterminen började, som tack för hjälpen. Det var stort!
4. Om utomjordingar landade på jorden, vem skulle du rekommendera dem att prata med? Någon från Flat Earth Society, gänget som "vet" att jorden inte är rund. Borde kunna bli ett intressant samtal.
5. Om du var tvungen att äta en krita, vilken färg skulle du välja? Vit. Minst tillsatser. Väldigt originell fråga för övrigt!!!

Björktrastungen var nyfiken och kom nästan ända fram till mina fötter!
Copyright Klimakteriehäxan

Vill du motionera din engelska?

Jag har en god vän i USA, journalist och författare: Lynda Schuster. Hon är en mycket skicklig skribent och i sina memoarer, som rymmer mängder av dramatik av högoktanigt slag, finns jag till och med omnämnd! Inte med namn dock, jag heter "Swedish Television" och det är ett alter ego jag nöjer mig med, för Lyndas läsare kunde inte bry sig mindre. "Dirty Wars and Polished Silver" heter boken, som inte finns på svenska men som nått många läsare over there.

Lynda och jag lärde känna varandra på jobb i Centralamerika på 80-talet, hon var korrespondent för Wall Street Journal, jag för Sveriges Television. Vi joggade tillsammans i svinottan kring hotellet där vi bodde, vi käkade frukostar, luncher och middagar, vi pratade både jobb och privatliv. 

Jag blev också bekant med Dial Torgerson, korrespondent för Los Angeles Times, eftersom han och Lynda blev tvärförälskade och gifte sig, trots krävande karriärer och en stor åldersskillnad (bruden var jämngammal med brudgummens barn). Men äktenskapet blev kort. Dial sprängdes i bitar i en minerad gränsövergång, på väg in i Honduras. Berättelsen om äktenskapet och dess hemska slut är "unputdownable", även för mig som så att säga var med. 

Efter den tragiska olyckan hittade Lynda dock så småningom en ny kärlek som hon lever med i dag. Och det är om makens mamma, sin egen svärmor, som Lyndas senast publicerade artikel handlar. Den är publicerad på sajten Dorothy Parkers Ashes, där skrivande kvinnor medverkar med personliga essäer. 

Läs om damen som blev 94 och som in i det sista verkligen visste vad hon ville! (Det vet i o f s även hennes svärdotter som, i en parentes inom parentesen, faktiskt hjälpte till att bestämma om namnet när vår dotter blev Linda om än med i i stället för y). "When Am I Having My Hair Done?" kan du läsa om du klickar här. Jag påstår att den är mödan värd! En härlig historia! Och det blir ett bra motionspass för din engelska dessutom.

Copyright Klimakteriehäxan

Mina påhittade kollegor

Kul infallsvinkel har Enligt O hittat i dag när hon kastar ur sig Veckans kulturfråga: Vilka kulturella kollegor gillar du?

Jag har ju varit journalist i en halv evighet, började när jag var 17 år. Och nog finns det påhittade "kulturella kollegor" där ute! En som jag kommer att tänka på direkt är Ricky Gervais i serien han själv skapat: "After Life". Han är reporter på en tämligen sunkig liten lokal publikation och får det ena märkliga uppdraget efter det andra, att klara av tillsammans med en fotograf som är ett enda stort skämt! I den här serien, som jag verkligen kan rekommendera, finns förstås en mörk underton, eftersom Gervais rollfigur sörjer sin fru han nyss förlorat i cancer. Han lyckas otroligt skickligt berätta de olika historierna så att man bara vill ha mer. Två säsonger finns, på Netflix.  

Större delen av mitt yrkesliv har tillbringats i tv-miljö, främst med nyhetsproduktion. När jag såg "The Newsroom" fanns mycket att känna igen, även om dramatiken kanske inte varit riktigt lika storslagen för mig som för aktörerna i Aaron Sorkins serie. Det var Sorkin som skapade "Vita Huset" (West Wing). Jeff Daniels har rollen som den dynamiske programledaren. Tre säsonger finns på HBO.

Affisch jag gav Sonen i present.
Reportern Tintin på plats i Stockholm!

Annika Bengtzon är en annan fiktiv kollega som jag tycker att Liza Marklund lyckats skapa på ett förvånansvärt trovärdigt sätt, i flera böcker. Marklund har själv erfarenhet av jobb både på kvällstidning och tv-redaktioner, och man kan faktiskt känna igen sig, både i miljöerna och i diskussionerna som kan uppstå.

För egen del är jag ingen stor beundrare av Hergés Tintin, men journalist är han, ynglingen med den karakteristiska hårtofsen, den lilla hunden och alla sina märkliga resor. Tintins vänkrets är stor, Sonen ingår i den och han har så vitt jag vet samtliga album som kommit ut. Jag har bara bläddrat lite förstrött ... men en framstående fantasikollega är han förvisso.

Copyright Klimakteriehäxan

Studentpresenten

Det var den 10 maj, dagen när jag tog studenten. Minns det tydligt, även en massa små detaljer. Nu är det så dags igen för väldigt många ungdomar som springer omkring i sina vita mössor, snart nerfläckade av vin, öl och en och annan kaskadspya. Samma öde drabbar vita klänningar och nyss inköpta kostymer från Dressman, kostymer som kanske (förmodligen?) aldrig mer kommer till användning. Firandet är betydligt mer alkoholindränkt nu än det var på mitt 60-tal. Klädkoden är också betydligt mindre strikt.

Ändå är det självklart att studentexamen är värd att fira, även om den här ingången till vuxenlivet  blivit lite solkigare i kanterna. Reklambroschyrer och annonser föreslår minnesvärda presenter: smycken, kameror, böcker, fina glas, kanske något prydnadsföremål.

Jag minns mina presenter. Två av dem blev verkligt viktiga för resten av mitt liv. Av mina föräldrar fick jag en kamera och för pengar jag fick köpte jag min första skrivmaskin, en grå Odhner Privat i hård svart väska (det var det samma som Facit Privat som var mycket vanligare, vet inte varför min heter Odhner?)

Tekniskt sett är de där presenterna fullständigt uråldriga, för att inte säga stendöda. Kamera har jag slutat med så gott som helt, den som finns i mobilen är märkvärdigt bra och full av finesser. Skrivmaskinen finns kvar av nostalgiskäl, vilket naturligtvis är helt galet. Men jag minns kommentaren ett barn fällde vid åsynen av en gammaldags skrivmaskin i bruk: Kolla va´ häftigt, den printar direkt!

Hur som helst är det lätt att konstatera att ord och bild blev mitt "öde" och det har jag aldrig ångrat. Med detta vill jag ha sagt att man kan faktiskt ge bort studentpresenter som betyder något! Vilket skulle bevisas ...

Förresten är jag fortfarande lika förtjust i röda skor och väskor som jag var då, hade båda accessoarerna i knallrött skinn på självaste examensdagen. 

Copyright Klimakteriehäxan

Att läsa om arbete

Vilken arbetarlitteratur och litteratur om arbete uppskattar du? Det är Enligt O som undrar, i Veckans kulturfråga. Jag hoppar över Moa M, Ivar Lo och de andra klassikerna, men att läsa om arbete av olika slag kan  vara väldigt givande!

Då hamnar jag än en gång hos en av mina stora idoler: Torgny Lindgren, som skrivit så många berättelser om hur folk levt och arbetat och överlevt i vårt land förr i tiden. Ta historien om Brokiga Blad, mannen som försöker försörja sig på att måla tavlor! 

Lindgren skrev ännu en roman om att leva som skapande konstnär: "Klingsor". Visserligen kanske inte tavelmåleri hör till de vanligaste sysselsättningarna i det som brukar kallar arbetarlitteratur, men berättelse om arbete är det!

En annan bok om arbete som jag kommer att tänka på är "The Blue Knight" av Joseph Wambaugh, mannen som länge arbetar som kriminalare i Los Angeles men bytte bana och blev succéförfattare av polisromaner. I den här boken, en ur hans tidigare (och enligt min åsikt bättre) produktion får man massor av insikter och lärdomar i handfast polisarbete, både bra och dåliga saker. Boken finns nog på svenska, men jag kan inte för mitt liv komma på titeln.

Sedan ger jag mig ut på djupt vatten ... men tänk att jag tror att Cherry Ames-böckerna kan ha bidragit att rekrytera sjuksköterskor lite varstans i världen. Cherrys liv skildras med start när hon är sköterskeelev (Cherry Ames: Student Nurse) och sedan har hon en ny position inom vården för varje bok, hon gör superkarriär, strålande insatser och vi som läste om henne blev imponerade! Nog kan det ha inspirerat små flickor att gå i hennes spår (även om det inte riktigt bet på mig). Helen Wells skrev (inledningsvis, sedan tillkom fler författare) och det blev inte mindre än 27 böcker! 

Copyright Klimakteriehäxan

Tre kvinnor som gör skillnad

Internationella kvinnodagen verkar vara reserverad för Snödrottningen i år. Snösmockan är över oss i Stockholm igen, vinden viner, bussarna är inställda (eller sitter fast i drivorna), saker som vi är vana vid att de fungerar gör det inte.

Men Veckans kulturfråga, den hindras inte av dåligt väder. Det är som vanligt Enligt O som formulerat den, denna gång så här: Vilka kulturella kvinnor vill du uppmärksamma idag?

Den fina flickan finns på Rackstadmuseet i Arvika.
Minns tyvärr inte vem som skapat henne.

Startpunkten blir förstås vilka krav hon måste uppfylla för att förtjäna etiketten "kulturell". Men den kan väl betyda ungefär vad som helst i dag, enligt principen "the beauty lies in the eyes of the beholder"?

Alltså väljer jag tre journalistkollegor. Först en jag aldrig träffat men mer än gärna läser: Anna-Lena Laurén, finlandssvensk utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter, bosatt i Sankt Petersburg. Hon kan verkligen Ryssland, vet hur ryssar har det, hur de tänker. Så läsvärd!

Min andra kollega har jag heller aldrig mött personligen, men vi hade telefonkontakt framför allt när hon var ensam skandinavisk korrespondent på plats i Bagdad och medverkade direkt i svenska tv-nyheter i en dramatisk tid. Norska Åsne Seierstad är inte bara smart, hon är också en fenomenal researcher och hennes böcker är omvälvande. Jag ska snart läsa "Afghanerna", hennes senaste.

Nummer tre i raden blir Katarina Wennstam, reporter på regionala ABC för vid det här laget ganska många år sedan, men då sågs vi både i korridorerna och på gympan ... I dag är hon en synnerligen väletablerad kriminalförfattare med fokus på kvinnofrågor, så lämpligt en dag som denna! Hon har skrivit ett tjugotal böcker, romaner och reportage, och jag vill gärna tro att hon gör skillnad, precis som de två jag redan nämnt definitivt gör.

Tre kvinnor, tre journalister, tre genrer. Triss i ess! Lätt att beundra dem alla – och förstås, många fler kvinnor därute som på ett eller annat sätt kan anses vara kulturella! Önskar er en härlig dag, trots oväder! Hos mig ser det ut som om det aldrig ska sluta snöa! 

Copyright Klimakteriehäxan

Bibliotek är gratis lyx

Det var faktiskt så att ett liv som  bibliotekarie kändes som ett realistiskt alternativ när jag funderade över min framtid. Ett liv bland böcker och idel ordbrukare – det skulle väl vara både roligt och viktigt?

Att bibliotekarier gör ett viktigt jobb anser jag fortfarande och hoppas innerligt att de har kul samtidigt. Hur som helst är det lätt att hörsamma Mia i bokhörnan när hon, inspirerad av att "Dagen för att krama en bibliotekarie" inföll i går, vill veta Vad tycker du om ditt bibliotek? Där har vi Veckans helgfråga!

Jag är lyckligt lottad och har flera bibliotek inom gångavstånd, vilket är jättebra eftersom man då inte bara går till bibblan utan dessutom får till promenader, åt olika håll ... Ändå är jag inte där jätteofta, men tycker att servicen är utmärkt när jag väl går dit. Beställer en bok, den kommer på utsatt tid. Söker en viss titel, får hjälp att hitta den. 

I entrén till åtminstone ett av "mina" bibliotek står en hylla där man kan ställa ner egna böcker man tröttnat på, och plocka något någon annan redan har lämnat. Bra sätt att återvinna, att cirkulera läsning!  Inte sällan bjuder bibblan också på något lite extra som exempelvis författarbesök eller sagostunder.

Det framstår som närmast otroligt att denna service är helt gratis för användarna i vårt land (jo, jag vet att vi betalar via skattsedeln men ändå). Dessutom är böckerna på hyllorna tryckta på många olika språk, extra  bra för studerande eller personer som vill läsa på modersmålet i ett hemland de nyligen lämnat. Bibliotek är helt enkelt lyx tillgänglig för alla.

Copyright Klimakteriehäxan