Saker att minnas 2

Visst är det trevligt att få med sig något hem från en resa, ett besök i ett nytt land eller en stad man kanske sällan kommer till? Jag tänker framöver visa er några fler saker som får mig att minnas, förhoppningsvis souvenirer förknippade med några andra minnen som inte varit till salu men som jag har sparat ändå. Det här är den andra!

 

Port au Prince är huvudstad i ett av världens allra fattigaste länder, plågat av diktatorer, naturkatastrofer, analfabetism och allmänt elände. En gång kom jag dit, nyfiken på stället som bland andra Graham Greene skrivit om, i "Komedianterna" (The Comedians). Jag bodde på legendariska Hotell Oloffsson, med svensk anknytning: det var en svensk sjökapten som gjorde om det stora huset till hotell. 

Det var stekande hett på dagen och inte mycket svalare på kvällstid. Natten var kolsvart. På väggarna i hotellrummet sprang små ödlor, det påstods att det var bra för att de åt insekter. Jag rös men bet ihop och visst sov jag väl några timmar?

Fick kontakt med några amerikanska hjälparbetare som lät mig följa med dem i jobbet bland de fattigaste av de fattiga. Det var sorgligt att se omständigheterna de tvingades leva under – detta var medan Papa Doc Duvalier levde (men det blev inte bättre när sonen Baby Doc tog över). Duvaliers vita palats stod i bjärt kontrast till resten av staden, där man hela tiden varnades för att över huvud taget röra sig. Att jag som vit ensam kvinna skulle gå utanför hotellets väggar efter mörkrets inbrott var fullständigt otänkbart. Det blev middag i hotellets restaurang och sedan ännu en natt med ödlorna.

Hotell Oloffsson var samtidigt ett vattenhål för tidens makthavare på lite lägre nivå. En del riktigt berömda storheter hade också bott där, Jackie Onassis t ex. Lite häpen blev jag förstås när en mycket välklädd man kom fram och hälsade mig välkommen till "hans Haiti": Det visade sig vara en internationell kändis, nämnd i Graham Greenes roman som "Petit Pierre". Aubelin Jolicoeur hette han och kallade sig journalist men snarare var han nog diktatorns spion. Kanske skulle han ha koll också på en obetydlig svensk "kollega"?

Jag lyckades hur som helst ta mig runt på ön trots hettan, språkproblemen och den kaotiska fattigdomen. Väl hemma igen skrev jag ett reportage som publicerades i Vecko-Journalen och som, häpnadsväckande nog, resulterade i ett telefonsamtal från den då välkände mediaprofilen Pekka Langer. Vi hade aldrig träffats. Han hade letat upp mitt nummer och ringde bara för att säga att det var en jättebra artikel!

Men med mig hem hade jag också en sak jag inhandlat på Järnmarknaden (Marché en Fer) i Port au Prince. Det är – eller snarare var, jag har ju inte en aning om hur där ser ut i dag men tror mig veta att den till stora delar förstörts – en stor saluhall byggd av metall, ursprungligen tänkt att bli en tågstation i Frankrike. Man kunde köpa allt möjligt där. Att jag då fastnade för en souvenir bestående av en ganska stor plåtbit kändes ju ändå logiskt!

Verket är ungefär 25x30 centimeter och jag tycker att det är väldigt dekorativt. Det har nu suttit på min vägg i över femtio år. Men vad det egentligen föreställer är jag inte alls säker på. Är det två djur som slåss? Eller är det, som någon föreslagit, ett kopulerande par av något slag? 

Lika hållbart som mitt konstverk i metall visade sig inte Hotell Oloffsson vara. Det lades i aska för nästan precis ett år sedan, den 6 juli 2025,  i en mordbrand relaterad till pågående gängkrig mellan kriminella grupper i landet.

Copyright Klimakteriehäxan

Trubbigt test

Får mejl ibland från Akademibokhandeln, eftersom jag är med i deras "kundklubb". Nu fanns i det senaste utskicket länk till ett test. Genom att svara ja eller nej på femton frågor skulle jag få veta vilken sorts "bokpersonlighet" jag är. Inte något jag funderat särskilt mycket på i och för sig, tror jag brukar kalla mig för "allätare" när det handlar om min bokkonsumtion.

Jag gjorde testet ändå och får veta att jag är en "känslostyrd romantiker", åtminstone när det gäller att bestämma vilken litterär typ jag är. Ett ganska trubbigt test, skulle jag vilja säga, och ett tämligen intetsägande resultat. Men får du lust att kolla själv så hittar du testet här. Vem vet, du kanske är en "litterär finsmakare" eller en "krimtokig serieläsare"?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans foto – årets sista badutflykt?

Kanske har jag nu dokumenterat sommarens sista lilla badutflykt? Den blev av i torsdags, med ett dopp i sjön Värmeln i Barndomslandet. Ljuvligt, varken mer eller mindre.

Vädret var strålande, nästan vindstilla. Kom till stranden och minsann hade jag den helt för mig själv! Den är ju ändå ganska stor! Var beredd på att det skulle kännas kallt i vattnet, men inte alls så (någon termometer hade jag förstås inte).

Man skulle kanske kunna kalla detta för "vykort från sommaren". Eller så får de heta Veckans foton, eftersom det finns en viss efterfrågan på såna – från Åke. 

Om man vänder ryggen mot badbryggan blir det ett annat vykort, ett där kyrktornet sticker upp. Kyrkan står väl inte precis mitt i byn, men mitt i bilden hamnar den ändå. Jo, den syns om du tittar noga!

Som grädde på moset förevigar jag också en gammal stubbe, som bevis för att det går att åldras i skönhet, även om livstidens längd sätter sina tydliga spår.

Och samtidigt som jag njuter av en liten simtur ser jag tecknen ... vi är på väg in i den första höstmånaden ... så det blir en bild till. (Fem får man ha, så har Åke bestämt.)

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en kung

Att vårt grannland Norge sedan i går har en ny kung, Haakon VIII, har nog inte undgått någon. Hans far kung Harald avled, 89 år gammal, och intrycket man får är verkligen att ett helt land är i sorg. Man talar om den gamle kungen som "bestefar" för en hel nation, här verkar inte finnas avvikande meningar. Folkets kärlek yttrar sig i berg av blommor och ljus vid slottet i Oslo. Vad var då Haralds storhet? En av alla som kommit för att visa sitt deltagande säger i Svenska Dagbladet (och där hittar jag Veckans mening som Skriv-Robert efterlyser):

Kung Harald var fantastiskt bra på att få alla att känna sig viktiga.

Copyright Klimakteriehäxan

När fredagen är här

Hej fredag, där kom du ju igen! Och med dig fem frågor från Elisa Matilda:  

1. Vad är det första du tänker på när du hör ”helg”? Nu måste jag komma på någon god maträtt!
2. Vad får dig att tänka ”det här var värt det”? Om/när jag läst en tjock bok och, trots sidmängden, gillat den.
3. Vad är du gärna tidig till? Allt. Inte jättetidig, men man ska inte behöva vänta på mig. 
4. Vad är en sak du aldrig riktigt lär dig? Att läsa (och följa) instruktioner till nya prylar.
5. Vad är det mest vuxna du gör? Tar hand om barnbarn emellanåt.

Copyright Klimakteriehäxan

En annan höstvisa

Hamnade på en trevlig tillställning för s k seniorer. I sällskap med god förtäring blev det också allsång. Och på det utdelade bladet med sångtexter fanns en jag aldrig förr stött på, men en riktigt bra! Den heter "Idas höstvisa" och sjungs på melodin Georg Riedel skrev till Astrid Lindgrens "Idas sommarvisa" (Du ska inte tro det blir sommar ...). 

Tyvärr visste ingen vem som skrivit de här verserna, man var säker på att det var en kvinna men att hon i dag är avliden. Kan hon – med tanke på titeln – rent av ha hetat Ida? Hon borde hur som helst få ta åt sig äran åt en härligt fyndig och positiv text, ändå med visst allvar! Här kommer den:

Man ska inte tro man blir yngre
fast stundom man känner det så
Man blir bara tyngre och tyngre
och svårare får man att gå
Man ska inte tro man blir längre
för krymper det gör man ändå
Man ser bara sämre och sämre
och tänderna bliver så få.

Man hör inte göken i skogen
och det tycker jag är rätt trist
Men visare blir man och mogen
vår tid är ej längre nån brist.
Man tar varje dag som en gåva
och gör det man helst vill ha gjort
Så åldern är bra vill jag lova
fast vi inte springer så fort.

Och tänker det gör man så sakta
och stundom så tänker man om
Och rynkorna dom får man vakta
man glömmer dom så småningom
Och håret det kan man ju färga
och tänderna skruvar man på
Mot tiden vi kan oss ej värja
Så nu ska vi leva och må!

Hösten är förstås inte här riktigt än, även om några löv singlar mot marken och rönnbären är röda. Får man tro expertisen väntar ännu en riktigt fin sommarhelg –  men sen ... sen är det september ...

UPPDATERING: "Idas höstvisa" är med största sannolikhet författad av Ester Sjöström, i dag 83 år och boende i Nässjö. Texten har bl a förekommit i en norrländsk publikation som heter "Gränsposten" och som getts ut regelbundet i mer än 30 år. Den som är duktigare än jag på att leta kan förmodligen också finna den i andra sammanhang.

Dagsfärsk bild. De är mogna!

Copyright Klimakteriehäxan och Ester Sjöström 

Nu är det N+ som gäller

Dags för en nytt kliv i trevligheternas alfabet, det jag kallar ABC+ och där varje bokstav representeras av tre positiva saker eller företeelser. Vi är framme vid N som i Nytt och Nu och Nära och Nästan ... men jag föreslår tre andra:

Nyfikenhet
Den bästa sorten ska det vara, den som leder till kunskap, utveckling och framsteg. 

Nyhetsförmedling
Det kan säkert kallas en arbetsskada eller åtminstone en väldigt gammal inrutad vana, men jag vill ha lite koll på min omvärld, både den på nära och den på långt håll. 

Naglar 
De måste vara rena och välskötta både på både händer och fötter (gäller både män och kvinnor). Får absolut inte vara nerbitna (oj där smög sig ett N med minus in!). Men heller inte se ut som jättelånga klor.

Förra veckan mmmmm-ade vi tillsammans med Yvonne Lombard och följande bloggare: Ingrid, Janerik, Margaretha, LillaSyster, Mrs Calloway, Jenny, Merika, Åsa, Livshäxan, Mia, Josjos och Susjos Kanske gick försäljningen av Marabou mjölkchoklad mot nytt rekord? Det var i alla fall extrapris i min närmaste matbutik, vilket jag tacksamt noterade.

Återstår att se hur N+ kan te sig! 

Copyright Klimakteriehäxan

Dolly Parton är borta – men hon är odödlig

"You have no idea how much it costs to look
this cheap ..." ett av hennes vanligaste skämt. 
Men hon var ju snygg ändå!

Sorgebud till musikvänner över hela världen kom i dag från USA: Dolly Parton, den fantastiska, är död.

Jag har beundrat henne jättelänge. . Har flera av hennes skivor. Sett henne på tv förstås och live två gånger när hon gästat Stockholm med sin superglittriga show men framför allt med en låtskatt som gör henne odödlig. Över 3000 har det blivit, obegripligt många riktiga dunderhits. Lägg dessutom till andra artisters covers på Parton-sånger – hur många har exempelvis inte tagit upp "I will always love you"?

Dollys texter berättar ofta en historia, inte sällan en sorglig. "Jolene" blev stora genombrottet, superlåten framför andra "9 to 5" som var ledmotivet i filmen med samma namn. Där visade hon också att hon var en duktig skådespelare. 

Men hennes liv var inte bara musik, det var också business och välgörenhet, allt professionellt skött. Vilken klassresa hon gjorde! Stenrik blev hon, men hon verkade ändå hålla huvudet kallt och glömde aldrig sin enkla bakgrund – hör "Coat of Many Colors"! Att hälsan sviktat har hon varit öppen med. Senast i maj gjorde hon ett inlägg "för att hålla fansen uppdaterade". Då sa hon att hon reagerade bra på den medicinska behandlingen, men att det skulle ta tid innan hon kunde stå på scenen igen.

Hon kom aldrig tillbaka. Fast hon visste att beundrarna längtade efter henne. Men det var cancern som vann. Dolly Parton blev 80 år. Många miljoner fans sörjer henne nu. Och Klimakteriehäxan tappar en älskad etikett ...

Copyright Kiimakteriehäxan

En man med många sidor

August Strindberg är förstås en av den svenska litteraturhistoriens giganter, fast han hade fler sidor, bl a gjorde han sig ju även känd som målare. Och många sidor – ja särskilt tunna romaner skrev han inte ... Nu är hans namn också nyckeln till veckans bokliga  tisdagstrio, det har Skriv-Robert bestämt. 

"Hemsöborna" var den första Strindberg-bok som kom i min väg. Obligatorisk läsning på gymnasiet, och jag tyckte den var ganska bra ...! Både fulspel och romantik fick plats, både sommar och vinter, bland stadsfolk och skärgårdsbor. Riktigt bra blev historien som tv-serie med Sif Ruud som Madam Flod och Allan Edwall i rollen som Karlsson. 

"Strindberg  – murveln" skrev Annette Kullenberg och hon koncentrerade sig i sin bok på hans karriär som journalist och tidningsman. Köpte den och bläddrade, men kan inte påstå att jag verkligen läst. Och nu när jag letar efter den i hyllan hittar jag den inte ... men vill minnas att den fick nådiga recensioner när den kom ut 1997.

Kristina Ohlsson har skrivit en bokserie i fem delar om August Strindberg, fast inte författaren utan en helt annan man med samma namn ... Historien utspelar sig i Bohuslän, dit Strindberg har flyttat för att leva ett stillsammare liv. Det går sisådär – på Västkusten finns brottslighet som behöver kvävas, något denne Strindberg  ägnar sig åt, tillsammans med en kvinnlig polis. Serien börjar med "Stormvakt" från 2020. (Övriga delar: "Isbrytare", "Skugläge", "Frälsarkransen" och "Nattankare"). Åtminstone del 1 står i vår hylla och jag har tänkt att också jag ska läsa den (Maken har läst och gillat).

UPPDATERING: Flera bloggare nämner i sina tisdagstrio-inlägg i dag en novell som Strindberg skrivit, men som jag aldrig hade hört talas om. "Ett halvt ark papper" heter den och jag blev nyfiken. Nu har även jag läst och den är verkligen fin! Vill du också läsa? Hos Litteraturbanken finns den, här! Tänk att kunna berätta en historia så bra på mindre än tre sidor!

 Copyright Klimakteriehäxan  

Saker att minnas 1

Den är pytteliten, den här börsen, som pryds av petitpoint-broderi. Jag köpte den 1970 i Wien, den första och enda gången jag varit i Österrikes huvudstad. Spännande veckor blev det, med äkta Wienerschnitzel och Tafelspitz på tallriken, "Die Lustige Witwe" (Glada Änkan) på teatern, heurigen-vin i glaset och promenader i de trånga gränderna runt Stefansdomen inne i Ringen. Sachertårtan missade jag förstås inte heller. Till Pratern kom jag dock aldrig, men jag såg det enorma pariserhjulet från fönstret där jag bodde.

Minns att jag köpte en fin klänning jag använde länge. Tvingades inse att den tyska som talas i Österrike på ganska många punkter skiljer sig från den jag brottades med i skolan. Vet också att jag trots det med viss möda men mycket stolthet läste "En clowns åsikter" (Ansichten eines Clowns) på originalspråket, efter ett besök i en lokal bokhandel. Detta var, märk väl, innan Heinrich Böll fått Nobel-priset! Och boken är tunn ...

Tror inte jag har boken kvar. Inte klänningen heller. Men däremot har jag den lilla börsen, som jag först gav i present till min mamma men som jag numera betraktar som min egen, en souvenir från den där sommaren. 

Visst är det trevligt att få med sig något hem från en resa, ett besök i ett nytt land eller en stad man kanske sällan kommer till? Jag tänker framöver visa er några fler saker att minnas, förhoppningsvis förknippad med några andra minnen som inte varit till salu men som jag har sparat ändå. Det här är den första!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om samlare

Samlandet följer en alldeles egen logik, som inte sällan är omöjlig för en utomstående att förstå. Att samla är att aldrig riktigt leva i nutid. Man lever antingen för länge sen eller i framtiden, när sakerna man samlar äntligen ska nå sitt verkliga värde.

-Hanna Hellquist sätter i en krönika i Dagens Nyheter ord på något som väldigt många ägnar sig åt, i större eller mindre utsträckning: samlandet på prylar. Inte sällan handlar det om saker som samlaren innerst inne vet borde förpassas till soprum eller åtminstone till en secondhand-butik eller loppis ... men det där obestämbara nostalgianstrukna affektionsvärdet, det gör att samlingen bara växer. Samtidigt som behovet av döstädning bara ökar, i samma takt.

En vacker historia om medmänsklighet

Vi översköljs dagligen av rapporter om krig och katastrofer, så ofta att vi rent av trubbas av och knappt reagerar inför resultatet av nya bombräder, jordskalv eller brutal kriminalitet i vårt eget närområde. Så underbart befriande då att få ta del av en berättelse om att det faktiskt finns mer att uppleva, andra känslor – ibland rent av där man minst förväntar sig det.

Därför blev jag så berörd, ja riktigt varm om hjärtat, när jag härom dagen läste ett inlägg på Facebook skrivet av min vän och kollega Katarina Sternudd. Med hennes tillåtelse delar jag texten, som jag verkligen tycker att du också ska läsa! En vacker historia om medmänsklighet så fint berättad!

Jag åt middag i kväll på den vegetariska restaurangen på Bysistorget. I närheten av mig på uteserveringen satt ett gäng killar i 25-årsåldern. Lite alternativa och konstnärliga, som vi ju gärna är här på Söder. Det hade lika gärna kunnat vara några av mina vänner i slutet av 80-talet.

Plötsligt kom det fram en äldre man och ställde sig bredvid killarnas bord utan att säga något. Det var säkert en åldersskillnad på 50 år mellan mannen och killarna, men med sin skrynkliga linneskjorta och något slags porkpiehatt på huvudet passade han ändå in.

”Hur är det?” frågade en av killarna när mannen hade stått där ett litet tag.

”Inte så bra, min fru gick bort i natt så jag är ledsen”, svarade mannen, som verkligen såg väldigt ledsen ut.

Det resulterade i bestörta miner och kondoleanser runt bordet. Jag hörde inte riktigt hur samtalet fortsatte, men efter någon minut sa mannen:

”Går det bra om jag sitter en stund här med er?”

Det gick bra. De såg en aning oroade ut, men gjorde plats åt honom och fortsatte samtala som om den äldre mannen var en i gänget. Snälla killar.

I någon halv minut kämpade jag med impulsen att själv gå fram till grannbordet och säga:

”Min man gick bort i oktober, får jag också sitta med er?”

Men jag gjorde det så klart inte, utan åt upp min mat under ordnade former och gick sedan hem till katterna.

Tack Katarina för att vi fick vara med!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – ett hot mot Putin?

Stig Fredrikson, journalistkollega som arbetat mycket och länge med Sovjetunionen och Ryssland på olika sätt, har kommit ut med en liten bok, "Fredens tid", i vilken han dels bjuder på sin egen bakgrundshistoria, dels ägnar sig åt det aktuella politiska läget. Han tar stark ställning för Ukraina i kriget mot Ryssland och uppmanar sina läsare att göra detsamma. Han är också tydlig i sin kritik av Vladmir Putin, envåldshärskaren i det land där Fredrikson levt och trivts ett antal år. Nu är det i princip omöjligt och kanske vore det också farligt för honom att återvända. Vilket han konstaterar på ett sätt som jag tolkar som ett hot: Stig Fredrikson har faktiskt för avsikt att spöka för Putin! Vilket i mina öron låter som en utmärkt idé. Här är Veckans mening, den som Skriv-Robert vill få sig serverad ur det man nyss läst:

Jag har insett att jag aldrig mer kommer tillbaka till Moskva – inte så länge jag lever.

Copyright Klimakteriehäxan

Upp till kamp mot ålderismen!

Regeringen har (i elfte timmenmen det är ju valår) tillsatt en expertgrupp, ett "nationellt råd", som ska hitta verktyg för att motverka diskriminering, fördomar och stereotyper riktade mot äldre, det vi numera brukar kalla ålderism. Problemen ska synliggöras och man ska föreslå konkreta förändringar i arbetslivet och samhället. Rådet möttes för första gången i början av sommaren men har inget slutdatum satt för redovisning av vad de kommer fram till. 

Varning för äldre! Skylt från Hyltebruks
Skylt AB. Kostar drygt 800 kr.

I den här gruppen ingår Ingmar Skoog, professor och senior forskare vid Göteborgs universitet, en sorts akademisk garant får man anta. Han har i något annat sammanhang formulerat ett sätt att se på åldrande som tilltalar mig. Han gör det mot bakgrunden av att unga människor ofta ser ner på de mer årsrika för att de inte levererar ... och han drar en parallell mellan ökade insikter och det man brukar kalla bostadskarriären.

Skoog säger att den unga människan är att jämföra med livet i en ny bostad. Där finns det nödvändigaste: säng, bord och stol. Resten av ytan är ledig. Men undan för undan kryper det in saker: bokhyllor, fåtöljer, mattor, skåp, soffor. Det blir helt enkelt ganska fullt, ibland kanske t o m övermöblerat?

De där heminredningsdetaljerna kan jämföras med kunskaper och erfarenheter, menar Skoog. De blir garanterat fler med tiden. Men ju trängre det är mellan "möblerna", desto svårare kan det vara att leta sig fram till just det man söker. Alltså finns informationen där, men det tar lite längre tid att leta upp den!

Återstår bara att klura ut hur man på bästa sätt ägnar sig åt "downsizing", när möblerna ska ut och utrymmet minskar ... Undrar om det där rådet, med äldreforskarens hjälp, kan komma fram till det utan att "den boende" förlorar för mycket? Men stridsropet "Upp till kamp" stämmer vi hur som helst in i!

Copyright Klimakteriehäxan 

Nummerbyrån

21

-Så många skådespelare har nu fått sin egen stjärna på svensk films egen Walk of Fame. Den finns inne i centrala Trollhättan, där Film i Väst har sitt säte och där staden satsar på att tillvarata stjärnglansen som regelbundet sprids i trakten, av både svenska och internationella storheter. Staden kallas ibland för Trollywood! I veckan invigdes stjärnorna 20 och 21, och det var Tuva Novotny och Jonas Karlsson som hedrades. 

Tuva Novotny med sin stjärna. Bild från trollhattan.se.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara något litet ...

Fem frågor från Elisa Matilda passar alltid bra att börja en fredag med!

1. Vad är en liten sak du alltid blir glad av? Ett vänligt ord, gärna i sällskap av ett leende.
2. Vad är något litet som du stör dig orimligt mycket på? Folk som säger "liksom" hela tiden.
3. Vad är något litet som kan rädda en dålig dag? Något gott att äta. Eller att Dottern ringer.
4. Vad är det minsta någon kan göra för att få dig att känna dig uppskattad? Ett vänligt ord, gärna i sällskap av ett leende.
5. Vad är något du tycker borde vara mycket enklare än det är? Att göra sig av med böcker.

Copyright Klimakteriehäxan

Skolstart och skolstrut

Den har startat nu, höstterminen. I måndags, närmare bestämt. Och mitt äldsta barnbarn är plötsligt försteklassare. Han upplevde det nog inte som särskilt dramatiskt, känner klasskompisarna (de flesta) från förskola och sexis och mest tycker han väl att mycket är som vanligt.

Tysk ettagluttare med skolstrut.
Bild från DIY Academy

Annat är det för den som börjar i ettan i Tyskland, det har jag just fått lära mig. Har en tysk kompis som bor i Stockholm sedan länge, men nu for hon till Dresden där hennes bror lever med sin familj. Och där finns ett brorsbarn som nu skulle bli skolelev. Det var en händelse hon inte kunde tänka sig att missa!

Men vad är det att missa, undrade jag? Jojomensan, här har vi svenskar verkligen sumpat en chans till kalas! Läser på Wikipedia: 
"Vid skolstarten i Tyskland är det en obligatorisk och djupt rotad tradition att barnen får en sockerstrut, som på tyska kallas för Schultüte (skolstrut) eller Zuckertüte (sockerstrut). Denna färgglada, jättelika pappersstrut ges till barnen på deras allra första skoldag i ettan  för att 'söta' övergången från lekskola till det allvarligare skollivet." Den äldsta skolstrut man känner till är från 1817. Traditionen har alltså underhållits i mer än 200 år!  

Föräldrarna fyller i hemlighet struten kvällen före skolstarten. Man kan göra egen strut eller köpa en färdig (fast tom alltså).  Den kan vara nästan lika lång som barnet självt och öppnas vid första skoldagens slut. I den hittar barnen troligen godis,kanske roliga pennor och annat skolmaterial i kul utformning, gosedjur, små böcker eller vad man nu lyckas hitta på i presentväg. Och detta är uppenbarligen en riktig familjehögtid!

Vet inte om jag skulle önska att vi hade samma tradition här. Fast en sak vet jag: om mitt barnbarn hade fått en strut med Lego i skulle han absolut inte alls vilja gå till skolan dag 2, han skulle vilja stanna hemma och bygga ... Vilket påminner mig om kollegan som hade bråttom till jobbet och svårt stressad skulle få sina tvillingar redo att gå till plugget den andra dagen i första klass. Barnen förstår inte brådskan.
-Till skolan? Ja men där var vi ju igår!
Föga anade de att minst nio års skolgång väntade ... och då hade de inte ens fått en sockerstrut ...

Copyright Klimakteriehäxan

Mmmmmm ... så gott med M+

Skådespelerskan Yvonne Lombard är med raska steg på väg mot sin hundraårsdag. Hon kan se tillbaka på en lång, varierad och mycket hyllad karriär i mängder av olika sorters filmer och teaterpjäser. Ändå är det något annat väldigt många i den äldre generationen minns henne allra bäst för: reklam som visades på svenska biografer på det sena 1950-talet. Den unga söta Yvonne beskrev Marabous mjölkchoklad med ett MMMMMM ... och visst blev publiken sugen! 
Och nu är vi där! Dags för trevligheter på M i vårt ABC+! Hoppas ni också blir sugna! Här är mina M+:

Mellanmål a k a mellis 
En ofta bortglömd eller överhoppad måltid som faktiskt har sitt värde. En färsk frukt kanske, en knäckemacka eller en slurk yoghurt (eller vad man nu kan ha till hands) hjälper till att hålla blodsockernivån och därmed humöret uppe.

Make up
Visst vet jag att många fnyser åt varje försök kvinnor gör för att förbättra sitt yttre så gott det går. Och självklart ska det ske precis lika mycket eller lite som man själv vill. För egen del vet jag att ögonbrynspenna, mascara och läppglans är bra för mitt välmående. Huruvida det är ett plus för mitt yttre har säkert andra människor olika åsikter om. 

Mikrougn 
Mycket i köket blev enklare när mikrougnen kom på plats. Används till upptining, värmning, tillagning m m. Snabbt går det, fettsnålt är det och bra blir det.

Behöver jag upprepa "grunderna" för trevligheternas alfabet? Det gäller att presentera tre saker per bokstav, saker som man tycker bjuder på ljusa stunder i livet där så mycket allvar och vardagsproblem kan hota – överraska gärna med sådant som vi andra kanske förbiser. Det gäller att ta vara på det som ger pluseffekt! En ny bokstav per onsdag, du gör ditt eget inlägg när i veckan det passar dig, men du glömmer inte att berätta det genom att lämna en kommentar med länk här. 

När vi lät saker på L+ lysa upp tillvaron deltog Margaretha, LillaSyster, Ingrid, Livshäxan, Mrs Calloway, Merika, Jenny, Åsa, Susanne, Janerik, Carita, och Susjos. Om bara en liten vecka tar vi tag i N+! Häng på!

Copyright Klimakteriehäxan

DSN från bilvärlden

Det hör inte till vanligheterna att jag läser tidningarnas bilsidor. Bilar är inget jag egentligen bryr mig om, bara de rullar och går utan problem, där tar mitt intresse slut  – även om jag tycker det är kul om bilen är lackerad i en snygg färg. Idag råkade jag ändå göra ett undantag och minsann om jag inte ramlar på DSN, alltså Dagens Stora Nyhet! 

Det visar sig nämligen att franska Renault tagit fram en ny elbilsmodell som erbjuder en extra pryl ingen tidigare kunnat få till sin nya bil. Den här har baguettehållare. Praktiskt? Ja man framhåller att det blir "utan brödsmulor och spill – för en extra fransk touch". Ser framför mig hur en svensk copywriter gnuggat sina geniknölar (hårt) för att få till det där ...

Visst tillhör det där avlånga brödet franskhetens främsta kännemärken, men ändå ...? I reklamen framhåller man fransmännens kärlek till god mat och traditionerna runt det man äter. 

Baguettehållaren är "handgjord av genuint vävd rotting och är fodrad med livsmedelsvänlig bomull där varje exemplar är unikt". Ja vad mer kan nan begära? Undrar om det är dags att byta bil?

Baguettehållare på plats i nya Renault 5. Bild från renault.se.

Copyright Klimakteriehäxan

Georges tisdag

Namnet Georg/George är nyckeln till denna veckas tisdagstrio, så har Skriv-Robert bestämt. Misstänker att mina tre inte är ett skvatt originella!

Direkt tänker jag på George, en av ungarna (namnet till trots en flicka) i Enid Blytons älskade serie Fem-böckerna, och det lär jag inte vara ensam om. Egentligen heter hon Georgina, men det namnet lystrar hon inte till. 

Därifrån är steget inte långt till George Simenon, "pappa" till kommissarie Maigret som löst så många kriminalgåtor genom åren, i inte mindre än 75 böcker. Jag har läst ett antal men minns ingen som står ut. Simenon skrev ungefär 300 romaner och dessutom 500 noveller! Kan undra om det finns någon som läst allt?

"George Smiley" jobbar för den brittiska underrättelsetjänsten och är skapad av John Le Carré. Smiley dyker upp redan 1961 i Le Carrés debutroman och sen kom han ideligen tillbaka, en kontrast till den stilige James Bond. Smiley är medelålders, har glasögon, lite flint, lite rund om magen. Men smart är han! Sista gången han fanns med i en bok var 2017. Vi har också sett honom på bio, spelad av bl a Alec Guinness.

 Copyright Klimakteriehäxan

Nästan ...

Denna måndagkväll startar höstsäsongens bordtennisträning. Min förkylning sitter i, så jag fick stå över. Vilket besannar budskapet på den speciella nyckelring jag nyss fick i present av en pingispolare ...

Copyright Klimakteriehäxan 

 

Q är qvistigt

Det har hittills varit relativt enkelt att delta i konstruktionen av Litteraturens ABC som Enligt O initierat. Men nu blir det knepigare ... vi har kommit fram till Q. 

Berätta om en författare med för- eller efternamn på Q!
Qiu Xiaolong skrev "The Red Mandarin Dress". Det är en ganska stillsam deckare som utspelar sig i Shanghai, en stad som författaren verkar känna väldigt bra. Han har skrivit mera men inget jag läst. 

Berätta om en bok vars titel börjar på Q! 
"Don Quijote" börjar nästan på q eller hur ...? Det är en historia man känner till även om man inte läst boken, av Miguel de Cervantes. "Riddaren av La Mancha" råkar ut för mängder av incidenter medan han tar sig fram genom världen, som han vill förbättra, på hästen Rocinante. Ofta klarar han sig tack vare sin väpnare Sancho Panza. Har kallats för den första moderna romanen. Den skrevs på 1600-talet. En annan Q-bok är Hans Alfredsons underbara barndeckare "Varför är det så ont om Q?" men den uppfyller väl inte riktigt kravet (den heller) ...

Berätta om en bok som du kopplar till begreppet queer!
Här står jag mig slätt. Försökte få hjälp av Google och får upp en lång rad titlar varav jag läst några – men aldrig sett spår av queer-tema. 

Men jag söker hjälp på annat håll och hamnar hos Elsa Beskow, i hennes bok "ABC-resan" (från 1945). Där har hon löst Q-problemet så här:  
Glada skyndar Bo och Anna. / Men de måste plötsligt stanna. / Vad står väl i vägen nu? / Ack, ett stort och konstigt Q! / Q man sällan dock behöver / därför hoppar kvickt de över.

Copyright Klimakteriehäxan 

Veckans foto

Här är bildbeviset: jag har lagt Halmstad för mina fötter under veckan som gått.  Behagfullt utsträckt på en divan på det spa som hotell Plaza erbjuder sina gäster kunde jag se ut över träd, kyrktorn och hustak. Så skönt.

Jag inledde med ett snabbt bastubesök och ett fotbad, och det senare erbjöd mig en selfie som jag inte kunde motstå – inte för att jag såg speciellt tjusig ut, men håll med om att det är lite kul att mitt ansikte syns i proppen mellan mina fötter på karets botten?! Jo jag vet man får titta rätt noga men ändå ... kanske kan man säga att Halmstad lade mig för mina fötter också?

När jag nu avlägger denna fotografiska veckorapport, efterlyst av Åke, kan jag väl inte hoppa över vad som hände sedan. Kom hem i tisdags. På torsdag kväll började jag få ont i halsen. Och värre blev det: rinnande snor, raspig röst, trött i hela kroppen, halsen som ett öppet sår. Nyser, hostar. Ställer mig än en gång frågan: Hur mycket snor kan en människa producera på ett dygn? 

Räknar dock med att det ska gå över ... och ja, jag vet att det finns de som lider mer, som är sjuka "på riktigt", så ni behöver inte tycka jättesynd om mig, det kan räcka att jag gör det själv.

Copyright Klimakteriehäxan

En idol gör comeback

Inte vet jag varför. Men min längtan, mitt behov av musik är nästan borta. Förr i världen snurrade skivspelaren ofta med lite blandad kompott: amerikanska singer-songwriters, svenska visor, Taube, Jan Johansson, Alberta Hunter, jazz av snällare modell, Povel Ramel, Monica Z. Visst har vi fortfarande en grammofon och dessutom cd-spelare. Ändå händer det så gott som aldrig att jag bläddrar fram någon gammal favorit. Än mindre letar jag upp ny musk.

Därför blir jag väldigt överraskad när jag känner suget: det där vill jag verkligen lyssna på! Ser nämligen i tidningen att en av mina gamla idoler, Carly Simon, efter arton år och vid 83 års ålder, kommit ut med ett nytt album. En period av mitt liv var hon nog den vars skivor jag spelade flitigast, hon var min vän, hennes röst mitt stöd i livet, hennes texter tog tag i mig.

Nya skivan heter "Comes in Waves" och är naturligtvis en sensation i musikvärlden, oavsett vad man tycker om resultatet. Den släpptes igår. Att göra comeback vid Carly Simons ålder (ja det är förstås bara en siffra ...), samtidigt som hon drabbats av både cancer och Parkinsons sjukdom, är naturligtvis otroligt starkt. DN:s recensent kallar plattan "fullkomligt trollbindande" och det säger man sannerligen inte ofta om ny musik!

På sitt Instagramkonto skriver Carly Simon "I’ve been living with these songs for a long time. Most of them were written and recorded here on Martha’s Vineyard, surrounded by the water, the weather, family, memories, and all the things that have a way of finding their way into a song."

Kanske är det rent av så att det i en av låttexterna på skivan finns en sammanfattning av min kärlek till Carly Simon? Hon skriver: ”I'll love you till the ocean / is folded and hung up to dry”. Hon har bra hand med både ord och toner, den kvinnan. Den här skivan måste jag höra.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om klädsel

Veckans mening ska, enligt Skriv-Robert som är källan, vara "en mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på." Och när Tove Klackenberg tar mig med in i Bäckby tingshus där det är dags för rättegång (i boken "Påtaglig risk att skada") ser jag märkligt nog direkt hur han ter sig, mannen som håller i klubban, jag förstår precis vad hon beskriver: 

Den här domaren såg ut som en pojke, uppklädd inför en inte alltför närstående fasters begravning.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om ålderism

Vad är det som säger att en fullt arbetsför person måste gå hem ett visst datum? Och varför betraktas den äldre generationen som teknikfientlig? Många av dem har suttit vid en dator hela sitt yrkesliv. Ännu fler är aktiva i sociala medier, bokar sina resor i appar och tvättstugan med taggar – för att inte tala om hur lätt de swishar pengar till barnbarnen.
För många är det en sorg att inte längre behövas. För samhället och för de yngre generationerna går oumbärlig kunskap och erfarenhet förlorad.

-Dagens Nyheters ledarskribent Lilian Sjölund skriver om ålderismen, en ism som verkar breda ut sig, trots att "en 70-åring i dag i många avseenden kan likna en 50-åring från en tidigare generation" som professor Ingemar Skoog säger enligt citat i artikeln. 

Vanligheter

Ännu en fredagsmorgon har grytt. Ja, om sanningen ska fram har väl många redan landat i förmiddagen, fast vi som gärna stannar en extra stund i sängen innan det är dags att kliva upp tycker fortfarande att det är morgon ...

Det är hur som helst dags att ta sig an Elisa Matildas fredagsfrågor, som alltid fem till antalet. Så här lyder de idag:

1. Vilken helt vanlig sak skulle du vilja kunna göra med imponerande stil? Sjunga.
2. Vad är något du skulle kunna prata om alldeles för länge om? Hur fina barnbarn jag har och vad de gör. Och böckerna omkring mig. Tror att jag redan pratar för länge om båda. 
3. Vilken helt vanlig sak känns lyxig om någon annan gör den åt dig? Lagar min mat.
4. Vilken sak i världen tar du för given men skulle sakna direkt om den försvann? Kranvattnet. Tveklöst.
5. Vilken liten sak kan få dig att känna dig mycket nöjd? Tvätten är både tvättad, torkad och undanplockad!

Copyright Klimakteriehäxan

Tågtur i nöd

Världen är full av gamla talesätt. Ja, inte proppfull förstås, men det är ändå ganska gott om dem. Vilket inte alls är det samma som att de används flitigt, för det gör de mig veterligen inte. Kanske är det därför det gör intryck när man väl stöter på ett?

Vill som exempel ta detta: "Det löser sig så småningom! sa han som sket i vasken". Används för att låta ett litet problem bero, att ta det lugnt och hoppas på det bästa. Men var upprinnelsen till ett sådant talesätt finns, det kan man ju faktiskt undra? Hur vanligt är det att folk verkligen uträttar sina mest basala behov i en ho i köket? Det kan inte vara vanligt. Ändå har jag gjort det.

Året var 1970. Jag hade en månads sommarvikariat för tidningen Expressen som reporter i Wien. Fick låna ordinarie korrespondents fina lägenhet och i princip själv hitta på vad jag skulle leverera för jobb till tidningen. Men jag skulle naturligtvis ha lite semester också!

Några lediga dagar bestod i att jag först tog båten på Donau (som är brun, tro inget annat, det där "die blaue Donau" är en lögn) och steg i land i Budapest. Turistade efter bästa förmåga, åt höns i paprikasås och lika röd gulasch, undfägnades med romsk musik vid middagsbordet, gick på museum och försökte förtvivlat förstå vilken av dörrarna till bussen man skulle ta när klev på respektive av. Det gick dåligt. Ungerska är ett svårt språk.

Men efter de där lediga dagarna i vacker sol och trevlig miljö väntade återresan till Wien. Nu skulle jag åka tåg – Orientexpressen, minsann! Det skulle väl också bli ett äventyr, även om inte Agatha Christie fick råda?

Jo då, det blev det. Fast inte av den trevliga sorten, men på sitt sätt ändå minnesvärt. Det var mer än fullsatt, blev svettigt, luktade illa, skramlade och skakade. Och så hade jag den dåliga smaken att bli kissnödig. Väldigt kissnödig.

Det var kö till tågvagnens toalett. Men det blev min tur. Det var bara det att där kunde jag inte tänka mig att sätta min sandalklädda fot. Innanför den äntligen öppnade dörren var golvet täckt av en obeskrivlig decimeterdjup sörja i gulbrunt, en del papper, en del saker jag inte ville identifiera över huvud taget.

Återvände till min kupé. Nu gällde det att knipa! För det var fortfarande en bra bit kvar till stationen i den österrikiska huvudstaden. 
Och som jag knep! Tåget hade knappt stannat innan jag flugit ut, fick konstigt nog med mig min väska. Rusade till taxistolpen, skrek:
-Stubenring 4, bitte, aber SCHNELL!!! Det måste gå fort!

Föraren måste ha hört att det var allvar. Han körde fort. I inbromsningen vid min port slängde jag kontanter i passagerarsätet och sprang igen, vid det här laget kändes det som om jag hade dimma mellan knäna.
Störtar in i lägenheten. Störtar vidare till badrummet. Tvärstannar.

Toaletten är löstagen och står som vilken stol som helst på golvet. Två gubbar håller på med rören, de tittar upp och hälsar vänligt och fortsätter rörmokeriarbetet, ett behov som tydligen uppstått akut under min bortovaro.

Det fanns ingenstans jag kunde ta vägen. Potta? Naturligtvis inte. Så jag rusade till köket, klättrade upp och satte mig över vasken och kissade. Ja, jag gjorde alltså inte nummer två, trots att jag redan då var bekant med faktum: det löser sig så småningom.
Lät ändå kranen rinna länge efteråt. 

Blev påmind om detta under en tågresa härom dagen. Ingenting liknande hände. Toan gick utmärkt att använda. Det var inte ens kö. Tack och lov. 

Copyright Klimakteriehäxan

Leta upp dina L+!

Nu har vi kommit så långt i vårt plussiga alfabet att det nästan börjar kännas som en vana! Och när det handlar om bokstaven L kan jag inte låta bli (det är ju val snart) att tänka på Liberalerna, en gång ett stolt folkparti som nu riskerar att trilla ur riksdagen. När de bytte partisymbol blev skämten om det omdesignade L-et många, det minns ni kanske? Blir spännande att se om liberalismen tränger sig in i vårt ABC+.  Det är absolut kul om/när riktigt oväntade ord dyker upp! Här är mina L+, garanterat fria från politik: 

 

Linne
Ett ljuvligt naturmaterial! I kläder, i dukar, ja alla möjliga hemtextilier. Förr ofta också i sängen. Linnet kommer dessutom från en växt med helt ljuvligt vackra blåa blommor! Enda kruxet är att linnetyget skrynklar sig så lätt. Dukar måste manglas eller strykas. När det handlar om klädesplagg, däremot, är toleransen för skrynklor större (åtminstone om man hatar att stryka vilket jag gör). Och om linnet är uppblandat med annat, exempelvis bomull, håller det sig en aning slätare. Sedan finns knepet: häng plagget på en hängare, duscha över med vatten i blomsprutan, släta till lite med händerna och vips! när tyget torkat är det slätare!

Levande ljus
Jo då jag känner till att det finns led-ljus (visst börjar även de på L!) som också lyser fint och som dessutom aldrig utgör någon brandrisk. Barnsäkra är de också. Men det kan inte hjälpas, de gammaldags levande vinner ändå i längden. Fast de måste hanteras med omsorg.

Läsning
Vad vore jag utan mina böcker och tidningar, de jag har läst, de jag läser och de jag kommer att läsa? Vad vore människan utan läsning? Okunnig, full av obesvarade frågor, utan information från omvärlden, utan all den underhållning som läsning kan erbjuda. Tror inte jag behöver orda mer i den saken.

Tycker det är intressant att inläggen i serien med ABC+ här på min blogg verkar intressera väldigt många fler än de bloggare som deltar. Vet inte riktigt varför, men hoppas att även ni andra får lite extra besöksklick! När vi ägnade oss åt K+ ramlade det in trevligheter från Ingrid, Livshäxan, Jenny, Merika, Debutsky, Janerik, Mrs Calloway, Susanne, LillaSyster, Margaretha och Susjos.

Vill du kolla ända från början? Här är länkarna bokstav för bokstav: A+, B+, C+, D+, E+, F+, G+, H+, I+, J+ och K+. Om du inte är nyfiken på en speciell omgång får du upp dem alla i en lång rad om du klickar på ❤️ i etikettraden.

Copyright Klimakteriehäxan