tisdag, mars 31, 2009

Tisdagstema: Inifrån och ut

Bilden är några veckor gammal. En av alla de där morgnarna när det egentligen inte var någon årstid alls där ute. På busshållplatsen på Skeppsbron var det blött, rått, blåsigt. Och jag råkade ta en bild - inifrån och ut, mot morgontrafiken som i surmulet tempo tog sig in i city. Klicka upp den i stort format så känner du hur vått och eländigt det kändes! Men bussen kom ju så småningom, som tur var.
I dag, däremot, lyser solen. Vilket vi är många som är tacksamma för!
Men en dagsfärsk bild skulle förstås inte vara så tydligt exempel på veckans tisdagstema som den här trots allt är. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 30, 2009

Presentproblem?

Nu finns den, den mest tidsanpassade och rykande aktuella presenten som kan tänkas.
Visserligen använder vi väl oftast pappersnäsdukar numera om snoret rinner, men en välklädd herre förväntas ändå ha en prydlig näsduk i fin textil i bröstfickan. Med den kan man signalera saker, kanske humör eller något mer subtilt.

För den som är i takt med tiden – läs "mitt i finanskrisen" – har nu den nya, perfekta näsduken tagits fram, lämplig att torka tårarna över den usla ekonomin med. Broderad på det vita tyget finns ett budskap som är tydligt, även om det inte är något att direkt skryta med. "The Dow Jones Hanky" visar börsutvecklingen i USA under de senaste fem åren. Kurvan går inte att missförstå.

Tina Roth Eisenberg är en schweizisk designer i New York som kommit på idén. Och skulle man vilja visa sitt eget företags utveckling, eller hur det gått för den privata aktieportföljen, går det bra att få en specialsydd näsduk, med "rätt" kurva, för det facila priset av 95 dollar.
Och se! alla presentproblem är lösta!

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden från Swissmiss

söndag, mars 29, 2009

Citat från en mamma

"Jag är förkrossad över att jag inte får se mina pojkar växa upp till män och gifta sig. Det är väl vad mammor drömmer om, eller hur? Jag vill bara höra dem skratta ett par gånger till, se att det är lyckliga. De kanske glömmer mig. Och den tanken står jag inte ut med."

-Jade Goody, dokusåpa-tjejen vars öde berört hela Storbritannien, funderar inför sin egen död. För en dryg vecka sedan avled hon i bröstcancer, 27 år gammal. Sönerna hon tänker på är 4 och 5 år gamla. Från början var hon en vanlig tandsköterska i Essex, men sedan hon kom med i Big Brother blev hon superkändis. Hela sjukdomstiden har man kunnat följa henne i massmedierna. Kort före sin död gifte hon sig - och sålde rättigheterna till bröllopet till ett tevebolag. Också hennes begravning kommer att direktsändas i teve. I dag har DN söndag ett reportage om hennes märkliga öde.

lördag, mars 28, 2009

Släckt var det här

Det är dags nu.
Klockan 20.30 förväntas vi släcka ljuset, för då är det Sveriges tur i den världsomfattande klimatstafetten Earth Hour och mörkret ska lägga sig över oss.

Fast det är en lustig sak med det där initiativet: man talar hela tiden bara om att släcka ljuset. Men datorn, teven, radion får man tydligen ha på? Trots att det givetvis skulle spara otroligt mycket mer energi om vi hade lite mer strömlöst?

Nåja, kan det göra någon nytta så nog kan jag sitta i skenet av stearinljus en timme, det är ju faktiskt bara trevligt. Eventuell klimatförtjänst blir en ren bonus, faktiskt.
Då kanske man ska passa på att ställa om klockorna till sommartid också, så att det inte blir bortglömt.

Dessutom finns chansen att jag får användning för en av mina urgamla favoritrepliker. Den som är svaret på det käcka utropet:
-Oj så mörkt det är här inne!
Svaret är:
-Ja här kan det inte ha varit tänt på länge.
Fast nu handlar det ju bara om en enda liten timme.
Släckt var det här!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, mars 27, 2009

Telefonminne - av telefon utan minne

En bild på en gammal telefon damp ner framför min näsa. Apparaten var svart, gjord av bakelit. Rund fingerskiva av metall. Luren man lyssnade och pratade i var stor och satt fast i apparaten med en sladd. Bilden väckte minnen. Och fick mig att - än en gång - reflektera över tidens gång ... För nu väntar nya generationer på samtal, lika ivrigt som jag gjorde!

Tänk så många timmar man har tillbringat bredvid en tyst telefon.
Ibland i sällskap med en fika, kanske rent av med något litet extra i ett glas bredvid, eller med en liten kaka.
Det gjorde möjligen väntan en aning roligare, fast inte ringde någon för det.

Men, invänder du kanske, nu behöver man ju aldrig sitta någonstans och häcka för att man tror och hoppas att det där samtalet ska komma?
Nej visst, nu har man alltid mobilen i fickan. Är alltid nåbar.
Som om det skulle göra saken bättre.

Då kan man ju
inte ens intala sig att det ringde just den korta stunden man sprang ut för att köpa mjölk. Eller nåt.
Såvitt man inte glömt telefonen, igen, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 26, 2009

Hundra år med bananer

Det finns en oslagbar färdigförpackad mat med suveränt innehåll som många fler borde upptäcka, inte minst småbarnsföräldrar.
Jag tänker på avokado. En läckerhet sprängfylld av vitaminer, mineraler och nyttigt fett, gott till både kött, skaldjur och fisk – eller i annat grönt sällskap.

Avokadon har bara en konkurrent, inte lika perfekt, men ändå god och praktisk.
Bananen.
Jag vet inte när avokadon gjorde sitt intåg i grönsaksdiskarna, men bananen kan vi i år hylla på 100-årsdagen. För det var 1909 som den första bananbåten kom in till kajen i Göteborgs hamn.

De första leveranserna lär ha varit närmast oätliga, men det blev bättre och bananen vann ständigt nya vänner. I dag stoppar vi i oss uppåt 20 kilo per person och år, och man kan idag hitta olika sorter: såväl små rara minivarianter som de stora röda matbananerna, som inte är söta alls,

Pröva de exotiska matbananerna stekta till kassler! Och har någon vanlig banan råkat gömma sig i fruktskålen och med tiden börjat se tråkigt brunfläckig ut i skalet? Klä av den naken, skär av den på mitten, stick i en tandpetare eller en avbruten blompinne, vira in bananen i alfolie och lägg i frysen. Vips har du en god och jättenyttig glass, en med fibrer till och med! Och garanterat fri från tillsatser!

Nu har Posten bestämt sig för att fira bananens jubileum i Sverige. Från och med i dag finns bananfri-märken att köpa, som vanligt brevporto. Men den som hoppas på banansmak blir besviken, man har inte återgått till forntidens märken som skulle slickas på baksidan, det här är självhäftande bananer.

Och apropå avocado
- det var ju där jag började - testa potatismos med avocado i! Och njut!
Vem vet, avocadon kanske också får en frimärkshyllning på 100-årsdagen. Fast någon måste först ta reda på när den infaller.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, mars 25, 2009

1,6 miljoner läsare?

Nytt nummer av den medlemstidning som 1,6 miljonerklubben producerar är just ute. Den har alltid en sida med boktips - och se, i vårens nummer recenseras "Klimakteriehäxan"!

Så här står det som slutkläm:
"Här dyker alla möjliga ämnen upp, vardagligt, festligt, sorgligt, hemligt, kvinnligt, manligt - allt mänskligt och inget är nytt under solen. Personliga texter att både le och gapskratta åt, och säkert framkallar de en och annan eftertanke. En bok vi alla känner igen oss i."

Då återstår att se om 1,6 miljoner potentiella läsare tar tidningens boktips ad notam. Ja, numera har man ju dessutom utökat kretsen med lillasyster, 2,6 miljonerklubben, så där finns ytterligare en massa tjejer och kvinnor som säkert är sugna på böcker ...
Hoppas kan man ju alltid!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, mars 24, 2009

Hemma hos Astrid

I dag fick vi veta vart de fem miljonerna kronor som utgör ALMA-priset går för året.

Astrid Lindgren Memorial Award hamnade denna gång hos en läsfrämjande organisation, Tamer, som startade för tjugo år sedan för att erbjuda palestinska barn på de ockuperade områdena böcker och möjligheter till alternativt lärande. Periodvis har skolorna där haft stora problem på grund av svåra oroligheter på Västbanken och i Gaza.
Pristagaren presenterades i Astrid Lindgrens småländska barndomstrakter, i Vimmerby.

Samtidigt kan vem som helst nu hälsa på hemma hos Astrid Lindgren på Dalagatan i Stockholm, lägenheten med utsikt över Vasaparken och med en hyfsad restaurang på bottenplanet.
Där bodde Astrid i mer än 60 år, fram till sin död 2002. Och sedan dess har man diskuterat om hennes bostad skulle bli ett museum, men de planerna har inte gått i lås.
Nu finns genvägen här.

Det är värt ett besök! Och dela min vördnad inför skrivmaskinen vid fönstret i hennes arbetsrum ... man kan för sin inre syn se henne sitta där och knacka ner en av de fantastiska berättelserna som glatt generationer världen över. Och som nu förmodligen ger palestinska barn mer läshjälp och -glädje.

Copyright Klimakteriehäxan

Platt, plattare, plattast?

Platt. Platt fall? Lägga sig platt? Platta till någon? Platta paket! Ny platta?

När tisdagstemat blir "platt" far tankarna iväg åt en massa olika håll. Och till sist fastnar jag framför hyllan med våra allra plattaste ägodelar: LP-skivorna. Eller plattorna, då. Men det är inte ofta de får komma ut och lufta sig. LP-plattan är huvudsakligen död. Bara samlarna är egentligen intresserade, och de kan få buntvis för en spottstyver. I den där bunten kan en eller annan dyrgrip dölja sig, om köparen har tur.

Visst, de käraste 33-varvarna har ersatts med samma inspelningar fast i cd-format. Det är bara det, att innan man vet ordet av är väl cd-n död också. Redan nu har musikvännerna det de vill höra nedladdat i sin ipod. I mobilen kan också en mängd låtar beredas plats. Minidisc finns, fast det systemet verkar inte ha slagit igeonom på allvar. Spotify går som en löpeld från dator till dator.

Men LP-plattorna, de står där de står. Tänk, alla härliga omslag! Tänk, alla texter som står att läsa! Tänk, sådana tidstypiska bilder på stjärnor från förr! Tänk ändå vilken kulturskatt!
I jämförelse står sig väl ändå en mini-disc platt? Eller plattare? Eller rent av plattast?

Copyright Klimakteriehäxan

Mer tisdagstemabilder på nyckelordet platt hittar du här.

måndag, mars 23, 2009

Minne av en ridtur

I dag står det två färgglada gunghästar i lekparken som vi har allra närmast. De väntar på barn som vill ta sig en ridtur.

På den tiden när våra ungar var små fanns det också sådana fyrkantiga trähästar, men då var de lite avskavda och skamfilade, gråa av väder och användning. Sonen och jag brukade gunga en stund på dem, i stilla ro eller i vild galopp, allt efter humör och läge.

Så en dag när vi kom till parken hade någon med pubertalt skämtlynne varit framme. På gunghästarnas vackert ådrade bringor hade man med bred spritpenna ritat något som i mina vuxna ögon alldeles tveklöst förvandlade våra könlösa gunghästar till sto och hingst.
Det såg ut så här när jag rekonstruerar det ur minnet:

Sonen tittade snabbt på nymodigheterna. Han fick genast läget klart för sig, så liten han var – kan han ha varit tre? Vi var redo att sitta upp för ännu en ridtur.
-Om du tar saxen, mamma, så tar jag fågeln, sa han.

Att fågeln flög upp och ner besvärade honom inte, den lille oskyldige och dittills oförstörde gossen ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, mars 22, 2009

En dag för länge sedan ...

Aldrig ska jag glömma dagen då Vilhelm Moberg dog.
Inte för att en stor författare bestämde att det var rätt tillfälle att sluta leva.
Utan för att det sammanföll med första dagen på min menstruation den månaden.

Det var förmiddag, jag satt vid mitt skrivbord och höll på med en massa papper när jag upplevde det som att en kran inuti mig öppnades. Plasket i jeansen hördes förstås inte, men det kändes. Jeansen var väldans moderiktiga, ljusgröna, från Gul&Blå, man skulle ha sådana då, fanns i alla möjliga färger.

Blixtsnabbt försvann jag ut på toaletten. Jeansen var mörkröda på lårens insida, ända ner till knäna. Jag tvekade. Vad göra?
Jo, en sak man lärt sig är att blodfläckar går bort i kallt vatten.
Jag skalade av mig byxorna och höll dem under kranen. De blev, föga förvånande, våta. Väldigt våta. Fast fläckarna var kvar, om än något utspädda.

Minuterna gick. Jag hade mycket att göra. Klev i de blöta brallorna, laddade trosorna med metervis av toapapper och gled med baken mot väggen tills jag kom fram till kroken där min kappa hängde. Tog den på mig och satte mig igen, sedan jag först kontrollerat att stolen klarat blodstörtningen – det hade den.

Knappt hade jag satt mig ner förrän nyheten kom: Vilhelm Moberg har drunknat i trakten av Grisslehamn, meddelade TT. En stor sak på varje svensk nyhetsredaktion. Aktiviteten drog igång direkt. Någon ropade, bad mig göra något, något som krävde en förflyttning i rummet.
Jag kröp ihop i mitt ytterplagg och sa att nej, det fick faktiskt någon annan ta tag i.
Så säger man helt enkelt inte i en liknande situation, men det måste ha varit något med min blick eller mitt tonfall som gjorde att det fick passera den gången.

När denna en av mitt livs längsta arbetsdagar äntligen var slut gick jag ut till min väntande cykel. Hela vägen hem satt jag kvar, balanstrampade vid stoppljus, tvingade mig uppför de backar där jag oftast brukade leda min tvåhjuling.
Äntligen hemma i min fläckiga klädsel kunde jag konstatera att den egentligen ljusgrå sadeln blivit röd. De nyss så moderiktiga jeansen hämtade sig aldrig.

Detta är ett minne från den 8 augusti 1973. En dag för länge sedan.
Sedan dess har det hänt att jag saknat Ville i Momåla, som var ett salt i kulturens Sverige.
Men mensen, den saknar jag aldrig.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, mars 21, 2009

Citat på Bandydagen

"Vill du ha lite kaffe?
-Nej tack, jag kör."

-Konversation på åskådarläktaren på Studenternas IP i Uppsala, där finalen i svenska mästerskapen i bandy (för nittonde gången i rad) avgörs. Och där publiken av tradition medför portfölj, innehållande termos med diverse innehåll - sägs det, i alla fall. I eftermiddag är det dags igen: Edsbyn mot Västerås SK. Visste ni förresten att SM i bandy avgjordes första gången för mer än hundra år sedan, 1907?!
Uppdatering: den här gången blev det västeråsarna som fick ta på sig guldhjälmarna, efter uddamålsvinst med 5-4.

fredag, mars 20, 2009

Här går jag och trånar

Jag tänker faktiskt på honom varje dag nu. Längtar. För visst kommer han väl tillbaka till mig? Saknar hans röst. Spanar efter honom. Trånar. Undrar om han känner på sig hur älskad han är, hur efterlängtad?
Visst kommer han väl snart? Eller har han hittat en annan?

Koltrasten SKA dyka upp just så här års, i alla fall om han lever enligt regelboken – en och annan tycks numera olydigt stanna kvar i Sverige över vintern. Men en liten sorglig sak tvingas jag konstatera: från att ha varit övertygad om att samma fågel kommit tillbaka och suttit i trädet utanför min balkong år efter år så dök han plötsligt inte upp i fjol. Hans gren var tom.

Jag trodde att han hittat någon ny att sjunga för, men nu har jag förstått hur det med all sannolikhet ligger till: en koltrast har en medellivslängd på 2-3 år, även om det finns exempel på att enstaka individer blir äldre, med 17 år som rekordnotering. Så jag fortsätter att tro, att vi hade en relativt lång relation trots allt, tills döden skiljde oss åt. Lycklig var den definitivt, den där relationen, även om han kanske inte hade lika stor glädje av mig som jag hade av honom.

Men eftersom det i dag faktiskt är Vårdagjämning så vore inget mer lämpligt än att Turdus merula, som koltrasten heter på latin, gjorde sin entré för att högtidlighålla den dag som är i princip lika lång på hela jorden. Det får väl helt enkelt bli en yngre förmåga, jag accepterar det.

Från och med i morgon blir varje dag sju minuter längre. Längst upp i norr ökar dagslängden med cirka tio minuter per dag.
Frågan är när han kommer och ser till att det blir vår på riktigt.

Copyright Klimakteriehäxan

Mera Millennium

Det här är (antagligen) en av dagens glada nyheter.
Fast jag har ju inte kommit iväg och sett den första än.

Årets hund

Årets hund är en pudel.
Det är förvisso många som redan har en, men de som nu gör dem blir fler och fler.
”Att göra en pudel” – har ni undrat var det kommer ifrån, det där uttrycket som ingen idag tvekar om tolkningen av?

Så här ligger det till: hösten 2002 gjorde Jan O Karlsson (S), dåvarande migrationsminister, en dundertabbe. Han bjöd en massa människor på en hejdundrande kräftskiva. Fast han lät skattebetalarna stå för notan. Det uppdagades, och orsakade ett rättmätigt protestutbrott. Dessutom fick man i samma veva veta, att han uppbar dubbla löner, på hög nivå förstås. Karlsson bad om ursäkt, han la sig så att säga på rygg med tassarna i luften, helt öppen för attackerande fiender. Precis som en hund som ger upp inför övermakten.

Det var då Pål M Jebsen, norskfödd veteran i pr-branschen i Norden, myntade uttrycket. Svensken ”gjorde en hel pudel”.
Och i dag har vi en hel kennel, full av pudlar, gjorda av bonustyngda bankmänniskor, ångerfulla myglare, samvetsdrabbade maktfigurer.

För min del har jag aldrig varit särskilt förtjust i pudlar, trots att jag rent generellt gillar hundar.
På Svenska Kennelklubbens topplista över populäraste hundraser ligger pudeln bara på en artonde plats. Och då är det dvärgsorten det handlar om.
I maktens korridorer handlar det väl snarast om kungspudel.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 19, 2009

Smakar det så kostar det!

Jag bekänner: jag är tomatoman.
Älskar tomater. Året runt. Visst, det finns förståsigpåare som hävdar, att de där hårda kulorna som flygs in från Kanarieöarna under våra vintermånader inte är värda namnet, men jag håller inte med.

För det finns ju tomater och tomater. Körsbärs-, plommon-, kvist-, biff-, för att nämna några. Och alls inte bara röda, utan gröna, gula, orange.
Fast inga smakar förstås bättre än de som fått mogna i solen, hänga kvar på plantan tills färgen djupnat, utveckla alla sina ljuvliga egenskaper.

Vi som prompt vill ha vår dagliga tomatdos, vi får anpassa oss till utbudet och se fram emot den tid då de svenskodlade finns i affären eller ännu hellre till den dag då vi kan skörda själva.

Och i dag såldes faktiskt årets första inhemska tomater, plockade i något skånskt växthus. Jag tillåter mig att tro att de inte är riktigt lika läckra som de som mognar när sommaren också hunnit hit, men goda är de säkerligen.

Det finns förstås ett litet aber, ett faktum som gör att jag inte kommer att skaffa mig en egen uppfattning.
Smakar det så kostar det.
893 kronor per kilo för att vara exakt.
Och där var gränsen passerad, även för en hängiven tomatoman som jag ...

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Dagens Eko

Räkneexempel

Är det bara jag som - sedan länge vid det här laget - undrar varför topplistan över 50 favoritbloggar på nyligen.se bara har 33 bloggar listade?
Eller är detta ett räkneexempel på en matematisk nivå som jag inte nått upp till?

onsdag, mars 18, 2009

Hjälp i språklig knipa

I två dagar har det nu fungerat. Svenska Akademiens ordlista finns, alldeles gratis, på nätet.
Faktiskt väldigt fiffigt och praktiskt om man råkar hamna i språklig knipa.
Lite får man i och för sig anstränga sig, man får inte träff direkt på det ord man söker, men man hamnar på den sida där ordet finns.
Här har du vägen till nät-SAOL!

måndag, mars 16, 2009

Ett evigt liv

Ni har sett den, i ett eller annat sammanhang. Den klassiska dalmålningen som visar människan på livets trappa, målad på 1800-talets första hälft, någon-stans i trakten av Siljan.

Det är dags för någon konstnärligt sinnad att göra en ny. Visst, den kan gärna ha lite kurbitsmönster här och där, det är väl trevligt, men människorna kan inte längre bara vara exempel på olika åldrar.
De behöver nya etiketter, i samklang med 2000-talets livsstil. Fram med penslar, färger och staffli!

Till exempel måste vi ha med lattemamman, med bebis i barnvagn av senaste årsmodellen. Hon gör sitt bästa för att trycka in den bredvid baristans espressomaskin, är det för trångt får vagnen kanske vänta på trottoaren, trots att den måste betraktas som stöldbegärlig. Och att en kaffe latte om dagen har visat sig leda till ett kilos viktökning på ett år, det blundar lattemamman för. Barnvagnspromenaderna blir trots allt motion och motmedel.

Sedan kommer vi till det steg när det handlar om att vara curlingförälder. Barnen går före allt, ska skyddas mot varje motgång, ska inte få minsta blåmärke på vare sig kropp eller själ. Kanske inte så lyckat alla gånger, men likväl en existerande grupp som vill väl.

På ett annat stadium
handlar det mesta om att vara livspusslare. Jobb, hem, familj och egen tid får inte bli mer tillsammans än 24 timmar om dygnet, hur hopplöst det än kan verka. Och samvetet, det ständigt dåliga, inverkar menligt på alltihop: jobb, hem, familj och egen tid. Pusslet går inte ihop.

När sedan ungarna blivit stora och bytt barnvagnen mot egen bil har modern så gott som omärkligt övergått till att bli kulturtant, en sådan utan vars existens författare, teaterarbetare och många musiker inte skulle kunna överleva.
Vid det laget har vanorna kommit ikapp henne, de där latte-kilona har satt sig på plats och vägrar att flytta på sig.

Kan den där nya livsskildringen också bli en klassiker?
Tveksamt.
För även om start och slut - födelse och död - är de samma genom generationerna lär väl både lattemamman, curlingföräldern och livspusslaren få nya roller eller åtminstone beteckningar relativt snart.
Fast kulturtanten, hon har nog evigt liv.

Copyright Klimakteriehäxan
Dalmålningen från Leksands museum.

Citat

"Madonna flyttar ihop med Jesus.”

-Rubrik i dagens Aftonblad. Madonna har alltså mött Jesus. Låter väl som en oslagbar kombination, eller hur? Fast mött Jesus, det har många före henne gjort, men i det här fallet blir de alltså sambos också. Och ”gillar att vara hemma om kvällarna”. Snart släpper hon kanske en cover på "Hallelujah"?

söndag, mars 15, 2009

Skräpmatsgenerationens dag

Har du varit en duktig konsument idag?
Det har jag.

Köpte köttfärs och djupfryst fisk, äpplen, gurka, spenat och soltorkade tomater. Förundras varje gång över hur dyra dammsugarpåsar är. Och så bar jag som vanligt hem mjölk och yoghurt, lite flingor och müsli till extrapris och, som en liten present till mig själv, en bunt papegojtulpaner.
Man måste väl högtidlighålla Internationella Konsumentdagen, som infaller just i dag?

Fast det är inte riktigt att storhandla som är tanken. Det finns ett påbjudet tema för konsumenternas egen dag 2009. Man vill uppmärksamma barn i en internationell kampanj med fokus på
”Skräpmatsgenerationen”. I vårt land är mer än vart fjärde barn överviktigt. En cyniker skulle kunna säga att de är i gott sällskap: 177 miljoner barn i världen riskerar att bli sjuka på grund av sin fetma.

Trots att absolut alla vet att det är hälsofarligt att trycka i sig chips, godis och läsk fortsätter vi och konsumerar ofantliga mängder av de där onyttiga produkterna. Resultatet låter inte vänta länge på sig.

Nu propagerar den internationella konsumentorganisationen för ett reklamförbud i alla olika massmedier från arla morgon ända fram till klockan 21. Det gäller i första hand reklam som riktar sig till barn upp till tolv år. Artister och seriefigurer ska inte heller få vara reklampelare för godis.

Meningen är att kommande generationer ska få bättre matvanor. Lätt är det inte, det vet vi som försökt. ”Alla andra får ju” – har ni hört den någon gång?
I vår familj vankades det, efter segt motstånd, chips men endast på fredagar och bara en liten påse. Läsk köpte jag inte på åratal. Till och med godis lyckades jag hålla undan i det längsta – jag och Maken smygåt väl när ungarna sov … Men det går inte att förneka att vi ibland hemföll till ett bekvämt stopp på närmsta hamburgerställe, med pommes frites.

Så växte de små upp till vecko- och månadspengnivå, det blev sommarjobb och egna inkomster. Där tog bromskraften hemifrån slut. Läskburkar och chipspåsar dök upp oavsett veckodag, och det var definitivt inte jag som stod för införskaffandet.

Numera köper jag kanske en påse chips om året. Läsk? Absolut, must är ett måste till jul och påsk. Godis? Hm. Svarar helst inte så ingående på den frågan.
Hälsan då?
Jo familjens äldsta väger för mycket, bägge två. Går inte att skylla på skräpmaten, men ändå.
Den yngre generationen ligger bättre till i viktstatistiken, så länge det varar. Verkar ju inte ha de bästa generna i det här avseendet åtminstone.

För läsk, godis och chips konsumerar de fortfarande, som goda representanter för den skräpmatsgeneration de tillhör. Fast Sonen, som numera har eget hushåll, har i alla fall gjort mig djupt imponerad. När han hade ny frys och jag undrade vad han lagt i den räknade han upp en hel del nyttigheter. Och så avslutade han uppräkningen med - spenat.
-Har du köpt SPENAT? flämtade jag, i ett milt chocktillstånd.
-Ja men det är ju gott!

Jo, det är ju det.
Ända in i skräpmatsgenerationen.
Ja må de leva uti hundrade år!

Tulpaner i alla former är i alla fall bra för hälsan, inte bara på Konsumentdagen, utan på alla dagar så här års! Garanterat kalorifritt, inget hot mot tänderna, bara plus! Klicka gärna upp bilden av mina papegojtulpaner i större format och n-j-u-t!
Vill du läsa mer om Dagen – gå till www.junkfoodgeneration.org

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, mars 14, 2009

Hörselproblem i Globen

Om man anstränger sig lite ser man Globen från vår balkong.
Det var där The Action var i kväll. Nej, inte på balkongen alltså, utan i Globen.
De var där, alla de som vill synas.

Och så var de där som dessutom skulle höras, för att vinna och få åka till Moskva i maj.
Jag brukar inte titta på Melodifestivalen.
Det gjorde jag inte den här gången heller. Men jag hörde, för medan jag gjort nyttiga saker stod teven på, och ingen annan kanal erbjöd konkurrens med tuggmotstånd.

Därför undrar jag nu, när när jury-favoriten Måns Z fick vika ner sig för folkets vilja, om det bara var jag som inte uppfattade ett ord av Malena Ernman sjöng i verserna? Sjöng hon över huvud taget, eller mimade hon bara mellan refrängerna?
De där borta i Globen, de hörde kanske. Fast de röstade väl knappast, å andra sidan.
Vilken himla tur att jag egentligen inte bryr mig. Och inte har det minsta problem med hörseln. Annars.

Copyright Klimakteriehäxan

Bankcitat - med ränta

”Jag kan inte nog beklaga hur fel detta har blivit.”

-Annika Falkengren, vd för SEB-banken, som hade tänkt sig att få ett riktigt trevligt lönelyft i år, men som nu tvingats backa, eftersom hon ”inser vilken skada diskussionen har tillfogat banken och henne själv”. Jag för min del ska verkligen försöka ta mig samman och flytta mitt lönekonto från den där banken där jag varit kund sedan 1967.

”Vad i helvete har dom för sig på banken efter tre?”

-Hasse & Tage undrade i en revy från Svenska Ord (Lådan på Berns 1966). Vi är några som undrar fortfarande. Och nu vet jag vad jag tycker de borde ha för sig. Vad sägs om en gnuggning i nutidsorientering? Ledningens närvaro är naturligtvis obligatorisk.

”Wake up, little Susie, wake up
We’ve both been sound asleep, wake up, little Susie, and weep
The movie’s over, it’s four o’clock, and we’re in trouble deep
Wake up little Susie!”


-Everly Brothers, Paul Simon och Simon & Garfunkel har alla sjungit in sina versioner av låten (av R & F Bryant). Ett tips till Annika Falkengren: den går att ladda ner som ringsignal på mobilen, gratis till och med.

För den som vill ha mer fakta i målet: läs SvD här, här och här eller DN här, här, här och här. Och dela sedan min förvåning över hur förvånad bankledningen blev över omvärldens reaktioner! Det kan man kanske kalla ränteavkastning?

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 12, 2009

Kan man ha gäster i skräprum?

Vi har aldrig förr haft ett skräprum.
Förrän nu.
I det längsta har vi nämligen bott i våra rum. Sovit, umgåtts, slappat, ja levt helt enkelt. Det har känts, om inte överbefolkat, så i alla fall tämligen fullt. Skräpet har vi väl tryckt in i vrårna och sedan tittat åt ett annat håll.

Men skräp, förresten, vad är det egentligen?
Tja, om man tittar i det där rummet som nu liksom blivit över sedan Sonen tog sitt pick och pack och flyttade till egen adress, så får man förstås en aning om det - ja ni ser själva på bilden här!

Där han en gång hade lastat in serietidningar, fantasyböcker, legoskapelser och hopmonterade flygplansmodeller i plast, kombinerat med i och för sig urvuxna men ändå sparade mjukisdjur, en sönderplockad dator och någon enstaka urdrucken cola-burk, där ser det numera helt annorlunda ut.
Fast ungefär lika ogenomträngligt och oöverskådligt.

För när vi organiserat om oss i familjens bostad blev det saker över, trots att vi varit duktiga och slängt och rensat så att det stått härliga till. Inte utan att man frågar sig var allt kommit ifrån …
Vi har till exempel fått en rejäl trave tavlor över. Inga konstverk värda en plats på Nationalmuseum, visserligen, men bilder som betytt något.

Kuddar är också en överskottsvara, huvudsakligen beroende på att jag är väldigt förtjust i kuddar. Mattor har vi likaså fler än golven kräver. Och gardiner. Bordlampor, som – där är jag och heminredningsexperterna eniga – är en mycket trevligare belysning än taklampor, har vi numera onödigt gott om

En liten bullig teve har inte heller hittat sin nya plats. Och det där fårskinnet, som köptes när Dottern var nyfödd därför att det just det året hette att varje bebis skulle sova på ett sådant, för hälsans och framtidens skull, det har vi inte heller någon riktig användning av. Har aldrig haft, om sanningen ska fram, barnet sov gott i produkter från växtriket.

I det där rummet står också en utmärkt golvlampa som man skulle kunna få en hacka för på Blocket vilken dag som helst, en Bumling, hederlig 70-talsprodukt som tydligen aldrig blivit omodern, och som jag inte vill skiljas från.

Där finns till råga på allt ett gäng krukväxter som hamnat på totalt undantag. Pelargoner som skulle övervintra, var det tänkt, och några andra blombefriade plantor som förmodligen aldrig mer kommer att producera en endaste liten knopp.
Senast langade jag in en bunt dukar, som borde vikas snyggt och ta plats i linneskåpet, men det hanns visst inte med. Eller hur det nu var.

Sammantaget ser det helt enkelt ut som ett skräprum, fast det som finns där faktiskt är högst användbara saker.
-Man måste ha ett skräprum, alla har det, sa en kompis jag påtalade problemet för.
Är det verkligen på det viset?

Jag tänker i alla fall inför varje annalkande helg att nu, nu ska jag ta tag i saken. För vi påstår ju ändå att det här rummet är ett gästrum.
Då återstår frågan, om ingen förbättring inträder:
Kan man ha gäster i skräprum?
För längst in, under en massa annat, finns i alla fall en säng.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, mars 11, 2009

Hjärngympa

Visst är vi väl alla vid det här laget tämligen övertygade om att korsordslösning är nyttig hjärngymnastik. Dessutom vet vi att man inte ska vänta till ålderdomen innan man vässar pennan och sätter igång. Och till skillnad från väldigt många saker som är hälsofrämjande, så är det till råga på allt kul att rådbråka de små grå med kluriga nyckelord och fyndiga svar – det upptäckte åtminstone jag för väldigt länge sedan.

Antagligen är det så, att korsordslösning är allra mest utbrett i de befolkningsgrupper som älskar ord och språk i alla dess former, som kan lockas av gåtor, som själva gärna leker med formuleringarna.

Lite genetiskt är det kanske också. Min mamma har så länge jag kan minnas hängivet slängt sig över alla sorters korsord, och det är faktiskt inte många av de mest typiska korsordsföreteelserna hon missar i dag. Vissa fakta verkar rent av figurera enbart på rutmönstrade tidningssidor, men det är inte något problem för en elitkryssare.

Däremot blir det problem när man försöker sig på ett korsord på ett språk som inte är det samma som modersmålet. Jag gillar ju utmaningar och har ibland gett mig på engelska varianter, med inte särskilt imponerande resultat.

Under en period när jag bodde i Guatemala prenumererade jag förstås på en morgontidning, ibland hette den El Grafico, i andra perioder Prensa Libre. Båda hade korsord. Och då och då gav jag mig i kast med dem, de var av den gammaldags typen och ganska små. Ibland kunde jag peta i en hel del, ibland gick det uruselt, men lite motion för den spansktalande delen av hjärnan blev det hur som helst.

Så en dag fanns nyckelordet som kändes direkt riktat till mig och mina absoluta specialkunskaper, tämligen exotiska i Centralamerika: ”Rio Sueco” stod det, ”svensk flod” alltså, och svaret på fyra bokstäver skulle in lodrätt.
Som jag funderade! ”Pite” gick inte, lika lite som ”Lule”. Jag letade i minnet och drog fram rader av älvar, men ingen som passade. Jag gick bet.

Alltså fick jag vänta in lösningen, som kom en vecka senare.
Och svaret? Jo. ”KLAR” skulle man ha skrivit. ”Klar” som i Klarälven, nämligen. ”Rio Klar” på spanska, alltså. Men dit räckte inte min fantasi, trots att ingen rejäl älv varit mig närmare rent fysiskt under hela min uppväxt.
Fast som hjärngympa funkade det, bevisligen. För aldrig ska jag glömma vad Klarälven heter på spanska.

Copyright Klimakteriehäxan

Trött på vädret?

Jag har ju gnällt lite på de senaste dagarnas väder. Vill inte ha mer snö, mer is, fler blanka gator och istappar, ännu mer halka och sedan slask när termometern ligger runt noll.
Mitt gnäll måste ha varit lite tröttsamt, för nu har jag fått ett mail från Dottern. Mailet innehöll en länk.
Tycker du som jag att vädret inte är något att glädjas åt?
Klicka i så fall här och inse, att det kunde faktiskt vara värre. Som vid sjön Leman i Schweiz, till exempel.
Snart blir det väl ändå vår?

tisdag, mars 10, 2009

Tisdagstema: tisdag

Denna vecka har alltså själva tisdagen blivit tisdagstema.

För min del en tisdag i snöyra, trafikröra, önskan att stanna i sängen med en bok. Men det håller ju förstås inte, bara att pallra sig iväg – glömde till och med handskar, eftersom spurten till bussen blev lite väl snabb.

Vad kan man då göra för att förgylla en vanlig tisdag i mars?
Tja, man kan till exempel dra sig till minnes att en avdelning på jobbet har en kaffemaskin som är mycket finare än de man annars installerat. Och så kan man trycka in knappen för en ”wiener melange” och tycka att livet, trots allt, inte är så grått som det nyss tycktes vara.
Vägen till fler bilder på tisdag hittar du här.
Copyright Klimakteriehäxan

söndag, mars 08, 2009

Kvinnodagsblommor

Min blick vilar lite slött på ingenting därutanför bussen. Det är en alldeles vanlig söndag, inga speciella äventyr väntar. Men då, plötsligt, händer det: gräsmattan på andra sidan fönsterrutan är full av snödroppar! Blå scilla trängs i kanten, krokusarna ser riktigt uppstudsiga och pigga ut, i vitt, gult och lila! De små vårlökarna har svårt att försvara sin plats, trots att de förmodligen kom tidigt.
Ett par minuter senare har vi kommit fram till en annan gräsyta. Tätt tätt tätt står tulpanerna där, spikraka, lysande.

Och minsann, när jag vänder blicken mot ett nyss anonymt träd visar det sig faktiskt vara ett som tänker bjuda på äpplen så småningom: blommorna är som vackrast just denna stund, det är bara att njuta.
Tänk att detta kan inträffa den 8 mars! Rena underverket!

Fast egentligen är det inte konstigt alls. Jag är så innerligt trött på det gråa, det slaskiga, det till hälften snötäckta men inte vita, att alla de där ljuvliga vårblommorna uppenbarar sig, men bara för min inre syn. Alla andra stackars bussåkare såg inget av detta. Kanske delar de inte min längtan, kanske är de alltför koncentrerade på här och nu, på nödvändigt och inte på njutning.

Fattas bara att jag hade sett mimosakvistarna, underbart ulliga och påskkycklingsgula, också ... men jag kom fram till min hållplats innan jag hann ända till de där medelhavsblomstren, som väl bör slå ut snart, även om vindarna är svala och själva havet för kallt.

Vi kan ju ändå bestämma oss för att alla de där blommorna är en hyllning på internationella kvinnodagen.
En hyllning till alla tjejer, tanter, fruntimmer, flickor, klimakteriehäxor, käringar och kärringar - ingen nämnd, ingen glömd.
Alltså: blunda, framkalla bilden på näthinnan och njut!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, mars 07, 2009

Bakom den stängda dörren

Vad gör du på toaletten?
Jo visst, det av naturen påkallade, men annars?
Frågan har undersökts, tämligen grundligt. Över 2500 personer i Sverige, Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Ryssland har svarat på frågor om vad som sker bakom den stängda dörren, frågor ställda för företaget SCA:s räkning. SCA säljer bland annat toapapper.

En lätt överraskande sak som undersökningen visar är, att när man går från sin arbetsplats till toan på jobbet är det faktiskt inte alls givet att anledningen är konkret nöd. Var tredje person går i stället på toa för att få en liten paus – detta gäller framför allt svenskar och engelsmän.

Det visar sig att en svensk då gärna kombinerar toabesöket med tidningsläsning. Ryssar pratar i telefon medan de vistas i den kaklade enskildheten. Nästan hälften av alla undviker risken för generande ljudeffekter, eftersom de väljer att kommunicera från toaletten via sms.
Bara tre av hundra sätter sin laptopp i knät när de dragit ner brallorna och tagit plats på den vita tronen (alltså inget som funkar för pojkar som använder en urinoar av den typ som ni ser på bilden ovan).

Där har jag en egen erfarenhet som kanske platsar i sammanhanget. För jag har funnit, att om jag mitt i jobbet fastnat på någon liten detalj, en formulering eller någon sorts beslut utan att nå resultat, då lönar det sig att ta en sväng till muggen.

Väl ute igen har jag som regel kommit på lösningen, hur det nu kan gå till. Jag har dock inte haft datorn med mig, inte ringt eller sms:at någon … men det har väl hänt att jag bläddrat i en tidning … typisk svensk, alltså?

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, mars 06, 2009

Jaså, är det så man gör?

Katarina Wennstam har haft stor framgång med sina böcker. Först etablerade hon sig i faktanischen, sedan kom romandebuten ”Smuts” (bra!) och i fjol tegelstenen ”Dödergök” (har inte läst, än i alla fall).

I senaste numret av tidningen Svensk Polis intervjuas hon om sina kriminalhistorier. Och då bjuder hon också på några råd till andra som vill komma loss vid tangentbordet och bli lyckade författare.

För det första kommer ett tips vi hört förut: Läs bra böcker av författare du beundrar.
Men sedan kommer ett förslag som åtminstone inte jag stött på tidigare. Så här låter det, i all enkelhet:
Precis innan du börjar skriva: läs en riktigt dålig bok för att bli sporrad och känna "det här kan jag bättre".

Jaså, är det man gör?
Underbart! Och kul! Och kaxigt!
Undrar bara vilka dåliga böcker Katarina valt att sporras av? Det avslöjar hon inte …

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 05, 2009

Monica ska vi alltid minnas

Monica Zetterlund ska hedras med ett eget museum i Hagfors, den kommun där hon föddes och vars idiom för alltid kunde spåras i hennes tal.

Någon gång nästa år
ska museet kunna öppnas och bjuda allmänheten på både musik och exempel på hennes många rollprestationer i film, teve och på scenen.
En stiftelse för ändamålet har bildats, och man tänker dra igång jobbet direkt, i samråd med Monicas familj.

”Folkkär” brukar vara en vanlig etikett på Zäta, som omkom i en lägenhetsbrand i Stockholm 2005. Så då kan det väl också passa att det är gamla Folkets Hus som ska inrymma minnesutställningen om henne.
Den som vill ha lite hjälp på vägen kan ta till hennes memoarer, som heter "Hågkomster ur ett dåligt minne" - tar man hörboken blir det lite extra plus.

För oss som aldrig varit i Hagfors finns det från och med nästa år alltså en särskilt anledning att ta sig dit. Vi kan hälsa på hos idolen, bli påminda om hennes bredd, hennes karriär, hennes humor, röst och stil. Ingen har väl hyllat henne vackrare än Tage Danielsson, som skaldade:
”Ett lingonris som satts i cocktailglas, en blond negress från Värmlands huldraskogar”.

Vi skulle i och för sig alltid minnas henne även utan ett museum, men hon är verkligen värd sitt!

Copyright Klimakteriehäxan

Jag har hyllat Monica Z tidigare - klicka här om du vill kolla!
Visste ni förresten att hon fått en park i Stockholm uppkallad efter sig?
"Monica Zetterlunds park" invigdes i september 2006. Den ligger i Vasastan, i korsningen mellan Surbrunnsgatan och Roslagsgatan.

Dags att byta böcker?

I dag infaller Stora bokbytardagen.
På Sergels torg i Stockholm och i ytterligare femton städer är det dags. Hela grejen började som ett upprop på Facebook och det har spritt sig snabbt. Kanske passar det just dig, om du har både tid och lust?

Idén är enkel: gå omkring med en bok du läst och inte nödvändigtvis vill behålla, hitta någon likasinnad som bär på något intressant och föreslå ett byte.
Bytt är bytt och kommer som bekant aldrig igen ...

Här har du listan över bokbytarplatser och tider, enligt branschtidningen Svensk Bokhandel:
Arvika (Arvika Bibliotek kl 17-19)
Eskilstuna (Fristadstorget kl 12-13 och 16-17)
Finspång Centrum (Bergslagstorget kl 12)
Gävle (Stortorget kl 12 även 17-18)
Göteborg (Korsvägen kl 17) (Järntorget 12-13 och 17-18)
Jönköping (Rådhusparken kl 12)
Karlskrona (Stortorget kl 18)
Karlstad (Stora Torget kl 12)
Lund (Stortorget kl 13-14)
Mariefred (Rådhustorget kl 12 + Gripsholms Värdshus kl 19)

Nässjö (Forserums bibliotek kl 10-18)
Stockholm (Sergels Torg kl 12)
Tjörnarp (Justinas tygaffär kl 17 - 18)
Uppsala (Stora Torg kl 12-13 & 17-18)
Vimmerby (Astrid Lindgrens Näs kl 11-15)
Visby (Stora Torget kl 12)
Växjö (Storgatan, Speakers corner, kl 17-19)
Örebro (Näbbtorget kl 12-13)

onsdag, mars 04, 2009

Tårtminnen

Vi skulle högtidlighålla en liten enkel, udda födelsedag i går. Jag lovade tårta. Men eftersom vi bara var fyra som skulle äta av den ville jag inte köpa en jättestor. Och så fanns en komplikation till: en i sällskapet är nötallergiker. Första bageriet hade som minst tårtor med tolv bitar. Gick bort.
Andra finbagaren hade inte ens öppnat.

På lunchen gav jag mig ut på ny tårtjakt, gick till Fina Konditoriet. Där fanns alla storlekar, alltså även en som passade mig. Då ställde jag bara den lilla, men ack så viktiga, frågan:
-Vilken är OK för den som inte tål nötter?

Döm om min förvåning när Fina Konditoriet sa att sådana har de inte, oavsett typ. Alla bakas i samma omgivning, med samma redskap, alltså kan man inte garantera att inga spår finns av de i detta sammanhang livsfarliga nötterna. Trots att en sexbitars kostar inemot tre hundra spänn.

Men en stor livsmedelsbutik alldeles bredvid har också färska tårtor. Nytt hopp. Samma svar: ingen som vi kan lova är nötfri.
Det slutade med en operatårta för en femtilapp, ur frysdisken. En tårta som förvisso är god, men inte så festlig - jag kunde ha köpt den precis var som helst. Tablå!

Tårtor kan annars vara minnesvärda, även om de inte bär spår av nötter kan de förvisso avsätta andra sorters spår.
När vi har högtidsdag i familjen bakar jag alltid själv, det är ett rent nöje och en trevlig tradition, tycker jag. Till barnens kalas gjorde jag roliga tårtor, på en femårsdag blev hela bakverket en femma, till exempel. Men min fantasi hade förstås sina begränsningar.

Det blir alldeles klart om jag berättar om en annan speciell kaka. Jag var på besök hos en kompis i New York och passade på att fylla år samtidigt. Klart att jag skulle uppvaktas med tårta!
Döm om min förvåning när jag öppnar kartongen. På locket stod det ”The Erotic Baker”, vilket förstås gav en hint.

Fast kompisen genomförde inte sin plan fullt ut. Hon hade tänkt köpa en tårta formad som en snopp, en (i storlek större) som – fick jag senare veta – var uppbyggd av sockerkaka, vaniljkräm, någon sylt och marsipan. Men det blev för djärvt för henne där vid tårtdisken.

I stället blev det ett par kvinnobröst i blekrosa, rätt så hudnära kulör, någon sorts geléhallon som bröstvårtor, vårtgård i ljus choklad. Storleken? Tja, 75 C uppskattningsvis.
Det knepiga kom när jag skulle sätta kniven i skapelsen.
Det tog liksom emot, fast jag bemannade mig och skar i den minnesvärda tårtan.
Vet inte om det hade varit lättare att ta en bit av en snopp.
Smaken var det inget fel på hur som helst.

Copyright Klimakteriehäxan

Brösten på bilden sitter på Venus från Milo, en miniatyr i mitt badrum ... har för mig att jag haft liknande själv en gång ...

tisdag, mars 03, 2009

Med tummen som mått

Här följer ett sifferpaket som handlar om människans kropp, en liten information som damp ner i mailen idag. Kanske värt att begrunda?

- det tar 7 sekunder för maten att komma från munnen till magen

- en människas hårstrå kan hålla för 3 kilos belastning

- en mans penis är 3 gånger längre än hans tumme

- lårbenet är lika hårt som cement

- kvinnans hjärta slår snabbare än mannens

- på en fot har vi runt tusen miljarder bakterier

- en kvinna blinkar dubbelt så ofta som en man

- vi använder 300 muskler bara för att hålla balansen när vi står

Kvinnorna har redan läst färdigt denna text.

Männen tittar fortfarande på sin tumme.

Tisdagstema: Spår

Sanden är solvarm, mjuk, inte vit precis, utan smutsgrå, det har många fötter och skosulor sett till (om den nu någonsin varit i närheten av vit). På väg till och från stranden lämnar människorna sina spår. Där är bara fötter, fötter i gympaskor, fötter i storlek 46 och storlek 28 och alla storlekar däremellan, inklusive halvnummer. Och ett alldeles färskt avtryck i sanden suddas snabbt ut av nya fötter, vi trampar i varandras spår, över varandras tår, skaver häl i häl.
Det är den sortens spår jag gärna skulle vilja lämna efter mig en dag som denna, den 3 mars när himlen är kompaktgrå och något fuktigt dallrar i luften över snömodden.

Fler spår av tisdagstemat i bloggosfären hittar du här.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 02, 2009

Prosopagnosi eller Hur jag mötte Yngve Holmberg

Prosopagnosi.
Ett ord med fem stavelser, ett ord som är åtminstone halvsvårt att lägga på minnet. Vilket är symptomatiskt, eftersom prosopagnosi står för den åkomma som betyder att den som drabbas har ytterst svårt för att känna igen ansikten – det brukar översättas med ”ansiktsblindhet”.

Ett antal kändisar har gjort träda-fram-are och bekänt sig lida av detta. De som drabbas allra värst har inte bara svårt att placera människorna i sin innersta krets, de kan till och med ha problem med att känna igen sin egen spegelbild, hur konstigt det än kan låta.

Själv lägger jag p. till listan över sjukdomar jag känner mig tämligen säker på att klara mig undan, tillsammans med allehanda prostataåkommor och självsvält.
Jag hör en röst jag inte hört på decennier och vet direkt hur han eller hon ser ut, eller åtminstone såg ut förr i världen.
Ett namn nämns på en person jag inte ägnat en tanke på evärderliga tider och vips! har jag ändå rätt ansikte i minnet.

Någon plockar fram ett fotoalbum (minns ni dem? en utdöd företeelse numera, tror jag!) och jag identifierar människor på bilderna, människor som ingen annan tycks ha ens vaga hågkomster av.

Vi flanerar på en gata och jag möter ofta – alltid, om ni frågar mina barn – någon jag känner, till och med när vi inte är hemma i huvudstaden. Jag ser ett fejs närma sig, jag vet att det är välbekant. Ibland ger jag mig till känna lite väl snabbt, för när jag ropat en glad hälsning är det ju för sent att ändra sig, även om jag då hunnit inse att jag nog faktiskt inte alls har något att prata med just den där människan om, hur bekant hennes ansikte än må vara.

Det där kan faktiskt sluta lite tokigt om man har otur. En gång hände det sig, det var inne på Systembolaget (men jag garanterar att ingen av oss inblandade hade korkat upp) som jag på väg ut möter en bekant, en äldre kollega jag inte sett på mycket länge. Varför jag ler stort och brett och utropar:
-Men hej, så kul att springa ihop med dej, hur har …

Meningen fullbordades aldrig. För sanningen hade gått upp för mig. Den man vars hand jag just skakade så ivrigt tillhörde inte alls någon jag kände. Fast även den här karlen kände jag ju igen. Han hette Yngve Holmberg och var före detta ledare för moderaterna, och som sådan naturligtvis ett väldigt välkänt ansikte. Att han dessutom hade en dubbelgångare i min bekantskapskrets, den tanken hade aldrig tidigare slagit mig.

Som den vane politiker Holmberg var fattade han förstås min hand och log lika glatt som jag. Han hann väl dessutom säga två ord, ”hej hej” kanske, innan jag hade insett mitt misstag. Då uppförde jag mig verkligen inte enligt etikettboken. I stället för att be om ursäkt och förklara mig släppte jag den holmbergska näven som om den hade bränts, och storskrattande (åt mig själv) rusade jag ut från Systemet.

Får väl hoppas att inte Holmberg låg sömnlös och försökte komma ihåg vem det där fruntimret var, kvinnan han mött just som han var på väg att köpa lite rödtjut till fredagsmiddagen.
En sak är säker: tillhör han de kanske 200 000 svenskar som lider av ansiktsblindhet (det har jag inte minsta indikation på att han gör) blev han aldrig klar över att vi inte setts, vare sig tidigare eller senare. Har han svår prosopagnosi skulle jag ha kunnat vara hans fru, till exempel.

Eftersom jag förmodligen har den absolut motsatta diagnosen, vad den nu kan kallas, är förstås risken stor att jag gör om det där igen:
Ryggdunkar någon som jag bara sett i teve, puffar en menande armbåge i sidan på någon som nyss klev av teaterscenen, hojtar glatt tvärs över gatan åt henne som var djupintervjuad i senaste numret av Tara.
Kan det heta anti-agnosi? På en människa som känner igen för många? En åkomma jag är rätt så ensam om?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Och om nu, mot förmodan, Yngve Holmberg skulle råka hamna här på min blogg ska jag i alla fall passa på att framföra en ursäkt för mitt uppförande - bättre sent än aldrig. Får jag syn på honom igen så antastar jag inte honom en andra gång, jag lovar. DS

söndag, mars 01, 2009

Söndagsfrid


Han är väl söndagsfriden personifierad där han sitter alldeles ensam mitt ute på isen, mitt i Stockholm. Borren har han använt, tagit sig igenom den relativt tjocka isskorpan på Riddarfjärden så att det går att pimpla. Och så länge jag tittar är ingen fisk framme och stör friden, mannen sitter så gott som orörlig, marssolens strålar värmer till och med.

När jag kommer tillbaka från min vårvin-terpromenad hittar jag visserligen inga snödroppar - det skulle annars ha passat min sinnesstämning perfekt - men åtminstone tydliga tecken på liv i rabatten. Lökväxterna verkar ivriga att komma upp med blad och blommor i luften.

Men först måste kanske isarna rämna och vinterfiskarna tvingas in på land. Vilket på intet sätt är ett hot mot söndagsfriden. Det blir bara en annan söndag, en med riktig vår i luften.

Copyright Klimakteriehäxan

Vasaloppscitat

"Jag har känt mig sanslöst pigg hela vägen!"

-Daniel Tynell, utan talsvårigheter, efter målgången som segrare i fäders spår, för framtids segrar. Vi andra förstår ju över huvud taget inte hur det går till - "sanslöst pigg" i nio mil med skidor på fötterna!?!
Det är tredje gången Tynell vinner det här prestigefyllda loppet. Grattis från oss i soffan! Kanske är det läge att bli inspirerad till en vinterpromenad i det vackra vädret? Ja, jag tror det! Vem vet, man blir eventuellt sanslöst pigg av det?

"Härifrån vill jag ha skjuts!"

-Olle Westas, 80, från Mälarhöjdens IK och med startnummer 19082, har bestämt sig för att bryta dagens Vasalopp när han intervjuas i SVT som siste man i spåret. Westas har kört loppet 38 gånger ... men i dag blev visst glidet för dåligt. Vi som åtminstone stundtals och fläckvis följer loppet från teve-soffan hurrar ändå för krutgubbar som denne.

"Det blir lite fnyk i luften."

-SVTs meteorolog Pia Hultgren levererar väderprognoser under Vasaloppet. Och jag får ett alldeles nytt ord: fnyk. Verkar handla om snö. Får en träff på susning.nu som säger: (kringflygande) stoft l. damm (partikel); grand; ofta ss. beteckning för ngt mycket litet l. obetydligt. Sedan ett hisnande tillägg: ordet har i vissa trakter har använts för att omnämna prostituerade. Förmodligen inte applicerbart på dagens evenemang, men vem vet?
Förresten, hur kommer Rock-Fnykis (gammalt revynummer med Martin Ljung) in i bilden?