Politik i kulturell tappning

Vilka kulturella verk med politisk anknytning vill du tipsa om?

Det är Enligt O som undrar. 

Tänker på en film jag sett och inte glömt: "Flyga drake", byggd på Khalid Hosseinis bok med samma namn (The Kite Runner). Både bok och film gillade jag och man fick insyn i ett samhälle som var problemfyllt. Finns numera en rad böcker om Afghanistan (Åsne Seierstads "Afghaner" exempelvis) om man vill fördjupa sig.

När jag riktar blicken mot bokhyllan hittar jag Patrik Lundbergs "Fjärilsvägen", den första jag läst av honom. Här får man en svensk nutidshistoria i lättsmält version genom författarens svenska adoptivmamma, med sociademokratiska rötter. Ett fint kvinnoporträtt med flera poitiska undertoner.

I veckan har regeringsfrågan dominerat det dagliga samtalet, åtminstone för de nyhetsintresserade. Återstår att se om det blir så svårt att nå ett resultat som experterna verkar vara ense om. Tyckte hur som helst att man medelst konstverket ni ser nedan får en tydlig fingervisning om att det blir något åt vänsterhållet. För dit pekar Enno Halleks färgglada hand som man kan se om man tar t-banan till eller från station Stadion, vilket jag gjorde i tisdags. Tror dock inte att konstnären tänkte på framtida kniviga politiska situationer när han skred till verket ...

Enno Hallek skapade den röda handen som pekar till vänster. Finns på perrongen på Stadions tunnelbanestation, invigd 1973.

 Copyright Klimakteriehäxan

Saker att minnas 3

Souvenirer.  Visst är det trevligt att ta med sig något som hjälper en att minnas, det kan vara ett besök i ett nytt land eller en stad man kanske sällan kommer till? Jag tänker framöver visa er några saker som jag tycker om, förhoppningsvis prylar förknippade med några andra minnen som inte varit försedda med prislapp men som jag har sparat ändå. 
Det här är den tredje!

Blir det ett äppelår i år? Tycker mycket tyder på det, har sett aplar med grenarna nedtyngda av stora mängder frukt. Vilken fest det kan bli! Äppelkakor, äppelmos, pajer, must – och så alla äpplen man tuggar i sig helt naturella, förstås. Men det på min bild är inget man tar ett bett av, även om det kan tyckas ha skett, för det är lite skadat i skalet.  

Detta mitt vackra äpple, ungefär 25 cm i diameter, är inhandlat på en julmarknad i Nynäshamn för ganska många år sedan. Jag var på besök hos en väninna, vi strövade runt i staden som är liten och trivsam. Vi kikade in på spa-hotellet som såg mysigt ut. Från hamnen kan man ta båten till en rad destinationer, band annat Gotland, man kan t o m kliva av på Gotska Sandön (det har jag gjort!) och färsk fisk finns förstås. Fiskboden i hamnen har öppet året runt och det doftar gott! 

Den här dagen lurade julen runt hörnet. Marknaden var inte stor men där fanns fina saker att köpa! Och visst handlar man gärna sin frukt på marknaden, eller hur? Åtminstone den färska ... Men här fanns ett annat fruktutbud, tillverkat i papier maché och vackert bemålat. Päron, apelsiner och äpplen var sorterna som jag minns det. Konstnärinnan var en äldre kvinna, uppenbarligen välkänd lokalt för sina verk. Hon har tyvärr inte signerat mitt äpple.

Jag hade svårt att välja men fastnade till slut för det röda och bar hem det med glädje. I mitt tycke var detta alls ingen julprydnad utan ett konstverk att njuta av året runt, och så blev det. Kan sätta ett litet likhetstecken till Jan Lööfs underbara barnbok "Sagan om det röda äpplet" – den är lika bra oavsett när man läser den!

Men så en dag, jag vet att det var ganska exakt sjutton år sedan (för det var en födelsedag) men jag minns det som igår, hade vi gäster. En av gästerna var en liten pojke, kanske fyra år gammal, kanske en blivande fotbollsstjärna, vad vet jag. Han såg och gillade mitt kära äpple, tänkte "BOLL!", tog upp det och dängde det i golvet med all kraft han kunde uppbringa. Den "bollen" studsade inte men det small högt. Jag insåg omedelbart vad som hänt – fast grabbens föräldrar tittade visst åt ett annat håll ...

Inget äpple tål den behandlingen, vare sig det är ett Royal Gala eller ett Jona Gold (som jag tycker att äpplet från Nynäshamn liknar). Och absolut inte ett i papier maché. Laga det går inte. Men slänga bort det? Omöjligt, såvida det inte spricker ännu mer. Jag försöker vända den skadade delen så att den inte syns. Äpplet är och förblir en kär souvenir från Nynäshamn, en stad jag inte besöker särskilt ofta.

Att det resmålet bara ligger en kort pendeltågstripp bort underlättade ju hemtransporten av en souvenir av det lite större slaget ...

Copyright Klimakteriehäxan

Saker att minnas 2

Visst är det trevligt att få med sig något hem från en resa, ett besök i ett nytt land eller en stad man kanske sällan kommer till? Jag tänker framöver visa er några fler saker som får mig att minnas, förhoppningsvis souvenirer förknippade med några andra minnen som inte varit till salu men som jag har sparat ändå. Det här är den andra!

 

Port au Prince är huvudstad i ett av världens allra fattigaste länder, plågat av diktatorer, naturkatastrofer, analfabetism och allmänt elände. En gång kom jag dit, nyfiken på stället som bland andra Graham Greene skrivit om, i "Komedianterna" (The Comedians). Jag bodde på legendariska Hotell Oloffsson, med svensk anknytning: det var en svensk sjökapten som gjorde om det stora huset till hotell. 

Det var stekande hett på dagen och inte mycket svalare på kvällstid. Natten var kolsvart. På väggarna i hotellrummet sprang små ödlor, det påstods att det var bra för att de åt insekter. Jag rös men bet ihop och visst sov jag väl några timmar?

Fick kontakt med några amerikanska hjälparbetare som lät mig följa med dem i jobbet bland de fattigaste av de fattiga. Det var sorgligt att se omständigheterna de tvingades leva under – detta var medan Papa Doc Duvalier levde (men det blev inte bättre när sonen Baby Doc tog över). Duvaliers vita palats stod i bjärt kontrast till resten av staden, där man hela tiden varnades för att över huvud taget röra sig. Att jag som vit ensam kvinna skulle gå utanför hotellets väggar efter mörkrets inbrott var fullständigt otänkbart. Det blev middag i hotellets restaurang och sedan ännu en natt med ödlorna.

Hotell Oloffsson var samtidigt ett vattenhål för tidens makthavare på lite lägre nivå. En del riktigt berömda storheter hade också bott där, Jackie Onassis t ex. Lite häpen blev jag förstås när en mycket välklädd man kom fram och hälsade mig välkommen till "hans Haiti": Det visade sig vara en internationell kändis, nämnd i Graham Greenes roman som "Petit Pierre". Aubelin Jolicoeur hette han och kallade sig journalist men snarare var han nog diktatorns spion. Kanske skulle han ha koll också på en obetydlig svensk "kollega"?

Jag lyckades hur som helst ta mig runt på ön trots hettan, språkproblemen och den kaotiska fattigdomen. Väl hemma igen skrev jag ett reportage som publicerades i Vecko-Journalen och som, häpnadsväckande nog, resulterade i ett telefonsamtal från den då välkände mediaprofilen Pekka Langer. Vi hade aldrig träffats. Han hade letat upp mitt nummer och ringde bara för att säga att det var en jättebra artikel!

Men med mig hem hade jag också en sak jag inhandlat på Järnmarknaden (Marché en Fer) i Port au Prince. Det är – eller snarare var, jag har ju inte en aning om hur där ser ut i dag men tror mig veta att den till stora delar förstörts – en stor saluhall byggd av metall, ursprungligen tänkt att bli en tågstation i Frankrike. Man kunde köpa allt möjligt där. Att jag då fastnade för en souvenir bestående av en ganska stor plåtbit kändes ju ändå logiskt!

Verket är ungefär 25x30 centimeter och jag tycker att det är väldigt dekorativt. Det har nu suttit på min vägg i över femtio år. Men vad det egentligen föreställer är jag inte alls säker på. Är det två djur som slåss? Eller är det, som någon föreslagit, ett kopulerande par av något slag? 

Lika hållbart som mitt konstverk i metall visade sig inte Hotell Oloffsson vara. Det lades i aska för nästan precis ett år sedan, den 6 juli 2025,  i en mordbrand relaterad till pågående gängkrig mellan kriminella grupper i landet.

Copyright Klimakteriehäxan

I skuggan av Fröding

På Alsters herrgård i Karlstads utkant (där Gustaf Fröding tidvis levde) pågår just nu jubileumsutställningen "Konstnärernas verkstad 40 år". I galleriet i Östra flygeln visas verk av ett 20-tal värmländska konstnärer. Du kan se utställningen fram till 23 augusti och det är gratis entré.  

Jag fastnade tvärt för Ulrika Skogs lilla skulptur i stengods, "Leave the shadows behind". För även om gubben har skuggan bakom ryggen blir han förstås aldrig av med den ... vare sig i stengodsversion eller i verkliga livet, vilket jag tycker är både fyndigt och tankeväckande! Och kan dessutom påminna om Fröding själv, som hade många dystra skuggor att släpa på i sitt liv. 

Ulrika Skog finns i Karlstad, skulpterar ofta djur. Det här verket får mig att minnas hur barn ibland försöker springa ifrån sin egen skugga ... vilket ju inte går så bra ... det händer nog att även vuxna försöker med samma uteblivna framgång ... men försöka duger!

Inte bara konst kan locka till besök på Alsters gård. Vi åt god lunch också. Dessutom
har de fantastiska blomsterplanteringar - här bara en kruka som står vid ingången
 till Östra flygeln. Visst är den som en sol även om himlen är täckt av moln!

Copyright Klimakteriehäxan

Skärmbild

Visst är vi skärmberoende lite till mans (och kvinns), absolut. Diskussionen om hur framför allt barns skärmtid ska begränsas är pågående, sociala medier bör inte vara tillgängliga för barn hur som helst, det är tanken. En utredning föreslår att först det kalenderår man fyller 15 ska man få logga in på olika onlineplattformar. Och man funderar också kring att ingen under 13 ska ha egen mobil, över huvud taget inte använda en smartphone – det tycker i alla fall Folkhälsomyndigheten.

Där är vi inte än. Kanske bra tänkt, men hur efterlevnaden ska övervakas övergår mitt förstånd. Fast när jag nu i min mobil hittar den här "skärmbilden" på det unga paret tänker jag att ja, kanske, kanske kan en sådan situation tjäna som en varning långt ner i åldrarna ...

Det är Banksy som skildrar modern romantik på detta sätt. Jag tog "skärmbilden" på Banksy-museet i Amsterdam när jag var där i april.

Skärmbild, förresten ... när jag var barn handlade det om lungröntgen. Och ingenting annat.

Copyright Klimakteriehäxan

Konst-iga stubbar

Osäker på om denna vackra stubbe också är
  "klar" eller om mer dekorationsjobb väntar?

Almsjukan grasserar i Stockholm med omnejd. Inte mindre än 800 träd fick avverkas i fjol sedan den där sjukan slagit till. Smittan sitter i barken, ingen bot finns. Det blir sågen som måste tas fram. Men man måste ju inte kapa ett träd jäms med marken! 

Det har man tagit fasta på och när inte mindre än 57 träd skulle tas bort i Tantolunden, en härlig grön park som ligger väldigt nära mig, beslutade man att göra några riktigt höga stubbar för att förvandla dem till något annat: konstverk! En sorts återbruk, rent av.

Företaget som står för jobbet heter Ravenwood och de har gjort ett antal såna här skulpturer på olika ställen i huvudstaden, en del högstubbar mer utsmyckade än andra. Ravenwood är en grupp träkonstnärer som tillverkar möbler, skulpturer och insektshotell för utomhusområden i Stockholm. 

Så nu står de av sjukdom döda almarna där, lite som sina egna "gravstenar". Bra att man försöker svänga om något trist till något lite mera positivt!

Så här ser det ut lite på håll. 

Copyright Klimakteriehäxan. 

På önskelistan?

Vilken kulturell sak ger du bort i present? Enligt O ställer frågan, som jag besvarar någon dag för sent – för vi är ju inne i vecka 21 nu ... veckorna går fort, tiden flyger! 

Enligt O preciserar denna veckas omgång av Kulturfrågan så här: den "handlar om bra kulturella presenter till alla som tar examen eller i alla fall får sommarlov. Det kan vara någon som slutar ettan, nian, tar studenten eller examen, doktorerar eller varför inte en sommarpresent till lärarna som jobbat med alla elever och studenter".

Tror iofs inte jag känner en endaste student i år, men en och annan present kan man behöva införskaffa ändå.  Folk envisas ju med att ha födelsedagar ideligen – kommer inte de också väldigt tätt numera? Men vad kan då finnas på önskelistorna? När man inte vet får man chansa, lite i blindo ... 

Den stora frågan är ju om man ska satsa på något man tror sig veta att vederbörande redan upptäckt och vill ha mer av – eller om man ska missionera lite grand, försöka hitta ny publik till något man själv är förtjust i? Svårt, kan jag tycka. 

Förr i världen hände det nog att jag gav bort musik, en LP på den tiden eller en CD senare. Men nu har ju folk oftast ingen apparat att använda till skivor av något format alls. 

Något för mottagaren att hänga på väggen vågar jag aldrig satsa på, det är alldeles för lätt att det blir fel. Har ändå just nu "i lager" en Banksy-affisch som jag ska sondera terrängen för med Sonen, vi får väl se hur det går. Han brukar gilla graffitikonst.

Alltså hamnar man med viss automatik i bokhandeln. En kokbok till en ung matglad kanske? Kan funka. Tänker på böcker jag gärna gett bort genom åren, inte bara en utan flera gånger. Som Agneta Pleijels debutroman, den delvis självbiografiska "Vindspejare". Om den som ska ha presenten inte bangar för en tegelsten? Då blir det "Den stora skrivboken" av Agota Kristof. En nyexaminerad läkare gav jag den fantastiska "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks) av Rebecca Skloot, undrar om han läste den (det borde han ha gjort)? 

Där har ni hur som helst tre titlar som är väldigt väl värda att ges bort i present. 

Copyright Klimakteriehäxan

Idag firar vi femfaldigt

Jag hyser ju en viss faiblesse för den alternativa almanackan, den med så kallade temadagar i. Inte så att man måste gå in helhjärtat för firandet av olika "dagar", men man kan ju roa sig lite ändå ...

För egen del har jag här på bloggen ägnat mig åt att föreslå företeelser som jag kan tycka vore värda att få en egen dag, även om jag skulle råka vara ensam om åsikten.  Jag började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte visa min uppskattning av tepåsen  och därpå lyfte jag fram kylskåpsmagneten, följd av klädhängaren och så kom turen till ljusstaken innan vi hamnade på Saintpaulian, den rara lilla krukväxten. Sedan handlade det om min kära solfjäder och därpå hamnade jag hos blomvasen. Så fick tändstickan vara med också!

Denna i mitt tycke mycket vackra rumpa är väl
värd att fira? Den tillhör mig. Ja konstverket
alltså ... Skulpterad i metallnät av Lena Nilson. 

I dag, den 14 maj, inträffar något som väl åndå måste vara lite extra ovanligt. I listan över etablerade temadagar har inte mindre än fem "festföremål" klämts in på dagens datum!  Vi firar på en och samma dag folknykterheten, första metardagen. Kristi himmelsfärdsdag, svenska teckenspråkets dag och sist men inte minst rumpans dag!

Bara att välja hur man vill manifestera sina sympatier. Kanske fira ett lyckat fiske med ett glas vitt vin (ja bara ett litet då), så att också folknykterheten får göra sig påmind på ett hörn? Eller ta en sväng förbi en kyrka för Guds skull innan man klämmer i sig en rejäl bakelse, till rumpans underhåll? Då kanske man också kan göra tecknet för kaffe (ett av de mycket få jag kan)  och få det serverat till samma bakelse.

Ett fyrfaldigt leve som del i ett femfaldigt firande utbringas härmed för festföremålen! (De av mig föreslagna har inte trängt sig in...). 
Hurra, hurra, hurra, hurraaaah!

Copyright Klimakteriehäxan

Den första deckardrottningen

Agatha Christie tillhör litteraturhistorien, inget tvivel om den saken. Hon blev kriminalhistoriernas mästarinna, vann enorm popularitet med sina romaner med hjältar som poliskommissarien Poirot och den ständigt lika sluga Miss Marple. I dag intar Agatha C en ny hedersposition när hon utgör temat för Skriv-Roberts tisdagstrio. 

Många böcker skrev hon under sitt liv, många av dem har också blivit film. För min del lyssnade jag nyligen på hennes  "4.50 från Paddington" (4.50 From Paddington) och där fanns de, alla de klassiska ingredienserna. Den nyss mördade kvinnan slängdes av tåget men man hittar inte liket ... jo så småningom förstås, och historien nystas upp. Förmodligen uppfattas Agatha C som lite gammalmodig idag. På hennes tid  kunde mordgåtorna inte lösas med hjälp av DNA-analyser och ingen bov gick att spåra med hjälp av ett chip men det gör väl ingenting? 

"Mordet på Orientexpressen" (Murder on the Orient Express) är en av hennes mest spridda böcker och en riktig klassiker som kom ut 1934. Tåget tvingas till stopp på grund av enorma mängder snö, ett mord begås och Hercule Poirot (i filmversionen spelad av Peter Ustinov) får reda ut härvan och hitta den skyldige.

Oskar Kokoschkas bild av Agatha Christie.

Agneta Pleijel har skrivit en roman om Agatha Christie och konstnären Oskar Kokoschka, "Dubbelporträtt", och den gillade jag (betydligt mer än annat Pleijel skrivit på senare år). Den bygger på verkliga händelser. Agatha ska fylla 80 och ett av hennes barnbarn vill bestämt att hon inför högtidsdagen ska låta sig porträtteras av den berömde österrikiske målaren. Varken festföremålet eller målare gillar idén men de fogar sig ändå till sist. Och medan deckardrottningen sitter modell framför konstnären blir det ett spännande samtal mellan de två om livet, kärleken, konsten – och döden, som kryper allt närmare. En tavla blir det i alla fall. Och en läsvärd bok.

Nu för tiden står ju deckardrottningarna som spön i backen, inte minst de svenska, men Agatha C var i alla fall den första.

Copyright Klimakteriehäxan

Konst-igt hotell

Receptionisten som fanns på plats dygnets alla timmar är en kopia av ett
klassiskt verk av Niki de Saint Phalle.

Nu blir det Amsterdam igen! Nog för att jag såg att hotellet vi bokat hade det lilla ordet "art" insprängt i namnet, men inte tänkte jag mer på det i förväg. Fast när en kvinnofigur i Niki de Saint Phalle-stil tar emot i receptionen började det klarna. Vid kvinnans sida en märklig figur som jag tror är en kopia på en företeelse Richard Orlinski har skapat.

Alla allmänna utrymmen hade försetts med konstverk av skilda sorter. Målningar, skulpturer, keramik, metallskapelser. Dessutom fanns ett galleri för tillfälliga utställningar. Och väggen i mitt rum var bemålad med något som högst igenkännligt var en vy från staden vi befann oss i, med kanal, broar, höga smala hus. 

"Höghus" i keramik av Anne-Mart Hogewoning. Typiska fasader i staden!
På bilden nedan ser ni dem i full storlek.

Trötta fötter efter många steg på stadens gator? Här kan man sitta en stund, med
 karta under rumpan.

"Why me"– lek med svart och vitt i keramiska "skyltar" av Dick Jansen. 

"Right"! Mer svartvit lek av Dick Jansen.

En av flera "ståltrådsblommor" som prydde sin plats.

 

Den som letade förlagor till ståltrådsblommor behövde inte leta länge.

Ett i en serie fantastiska porträtt av kändisar gjorda i vad som såg ut som enprickiga legobitar. Johan Pluister heter mannen bakom verken. Materialet är återanvänd plast.
Den här tavlan föreställer skådespelaren Anthony Hopkins och består av 14 400 bitar!
Det kallas 3D Pixel Art, fast jag förstår förstås inte hur det går till ... bara att
resultatet är urhäftigt!

Det här är Angelina Jolie i plast, i samma serie. Tavlorna är stora, cirka 1x1 meter och
kostar ungefär 30 000 kronor. 

Jag sov gott med bilden av Amsterdam runt sängens huvudända.

Det känns som att den här figuren, på central plats i hotellets entré, vill skrämma
bort alla obehöriga ... Inspirerad av Richard Orlinski, antar att det är en kopia.

T o m dörren till damtoan rymde ett konstverk!

Se där, då har ni varit med mig på min senaste hotellvistelse, i kombination med konstutställning – en tripp som jag känner mig väldigt nöjd med. Kul konst förgyller verkligheten! Sängen var skön, frukosten utmärkt dessutom! 
Samtliga (inomhus)bilder är alltså tagna på Westcord Art Hotel i Amsterdam.

Copyright Klimakteriehäxan

Museibesök att minnas

Det blev bara ett museibesök under besöket i Amsterdam, men ett bra. För ungefär ett år sedan öppnades där ett helt Banksy-museum med enbart verk av den där mytomspunne britten som har tydliga budskap i sina bilder. Han vill fred, han vill kärlek. Att viss hajp råder kring hans identitet/anonymitet spelar faktiskt ingen roll.

Museet är stort när man äntligen hittar det – ligger relativt centralt men undanskymt och när vi äntligen stod i dörren hade det blivit många i princip onödiga steg på stegräknaren. Som tröst fick man billigare biljett som 65+ ... alltid något! Och detta är verkligen värt sitt pris. Om jag inte hade sett Banksys utställning i Stockholm för ett par år sedan skulle jag ha blivit ännu mer imponerad. En del, vid det här laget "klassiska", bilder fanns med både då och nu, nyare hade tillkommit förstås.

De "obligatoriska" museerna i Amsterdam, som van Goghs, besökte vi inte, inte heller Anne Frank-huset. Dit måste man beställa biljetter långt i förväg och den framförhållningen hade inte vi. Men det  museibesök vi ändå gjorde är verkligen värt att minnas. Rekommenderar det varmt till andra.

Copyright Klimakteriehäxan

Plötsligt blev jag kattmatte!

Kanske var det blicken. Vet inte. Men något fångade mig – ser den inte lite full i sjutton ut? – och jag kände direkt att vi hörde ihop, katten och jag. Den stod på en hylla i en butik i Amsterdam, en butik som sålde konst, designprylar, kläder, smycken och heminredning. En ganska "dyr" affär, så när jag lyfte på katten för att se vad den kostade väntade jag mig ett enda resultat: jag skulle rycka lite på axlarna och ställa tillbaka den på sin plats. SÅ MYCKET var jag inte beredd att betala.

Men har man sett på maken! Den prislappen skrämde mig inte, det var "inga pengar alls"! Förklaringen är kanske att min kisse är väldigt anonym, har ingen signatur eller besked om tillverkningsland eller så. Fast vad gör det när man är nyförälskad! 

Visst var den lite tung – den är gjord i keramik och ungefär 20 centimeter bred och lika hög – men den fick utan problem plats i handbagaget och nu har den intagit sin plats i vårt hem, sedan även Maken (som levt med katt förr) gett den sitt klara gillande.

För att vara katt är den väldigt praktisk: jag behöver inte köpa en korg eller en klösbräda, inte byta illaluktande kattsand, betalar ingen försäkring, måste inte ta bort hår från möblerna. Det är förvisso också sant att den inte stryker sig mot mina ben och nog skulle jag uppskatta om den villa spinna lite emellanåt, men nu är det som det är. Kanske får den ett namn så småningom, vi får se ...

Faktum kvarstår: jag har blivit kattmatte, väldigt otippat. Där ser man vad en sväng till Amsterdam kan göra.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om ögon – och lite Glad Påsk också!

Veckans mening ska ha det där lilla extra. Att leta upp den och publicera den är ett sätt att göra Skriv-Robert lite glad på lördagar (tror jag i alla fall). Denna gång har jag fastnat för en skildring av en blick som också jag tycker mig ha mött, och inte bara en gång ... Hämtar den ur en klassisk deckare: Agatha Christies "4:50 från Paddington" som jag nyss läst ut, så nu vet jag vem mördaren är ... kan kanske kalla den för mitt "påskekrim"?

Hennes ögon var som fönster i ett obebott hus.

Och eftersom det i dag inte bara är lördag utan dessutom påskafton lägger jag till lite bilder som känns passande ... även om de inte har den allra minsta anknytning till vare sig böcker eller ond bråd död. Därmed tror jag att jag också kvalar in hos Åke som kör loket i "Hoppa på tåget"-utmaningen på lördagar. Temat i dag är, hör pch häpna, påskpynt.

Naturligtvis villhövde jag påskägget med en pingislirande pingvin som motiv.
Lasse Åberg är (förstås) mannen bakom verket. 

De där påskliljorna som är lite mindre har blivit ett måste i köksfönstret. Gillar deras
 siluett mot blå vårhimmel. Och just färgen på himlen avslöjar att jag tog bilden för några
dagar sedan ...

Hönan i ståltråd är en av de saker jag alltid plockar fram till påsk.
Har haft den i decennier!

GLAD PÅSK!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans foto

Den gångna veckan har jag ägnat rätt mycket tid åt pågående olympiska spel i Italien. Man kan titta på sport med olika ögon, olika infallsvinklar. Exempelvis kan man kika på landslagens dräkter, med kreativa lösningar på hur man för över en nationsflagga till ett par skidåkarben exempelvis.

Skridskoprinsessorna lyckas se nästan nakna ut, med glitter i vackra färger spritt över väsentliga kroppsdelar. De som åker puckelpist har jättestora kläder med gällivarehäng på byxorna, skrinnarna ser ut som om man hällt ner dem i en stor strumpa, stora solglasögon med spegelglas får idrottare att se ut som insekter. 

Hockeymålvakterna har ofta hjälmar som är raffinerade konstverk, damkronorna är svåra att skilja från herrkronorna eftersom deras skyddsutrustning tar bort alla proportioner. I publiken hittar man också fantasifulla utstyrslar, kanske de allra värsta är "vikingahjälmarna" på svenska och norska fans ... 

Men ingen slår väl de byxor som prydde (?) det norska herrlaget i curling?! Där har ni i alla fall veckans bild i min kamera, tagen från tv-soffan förstås! Byxorna har ett symbolvärde: de är en hyllning till en spelare som dog i cancer 2022. När han var skipper tävlade laget i likadana rutor, förvisso i Norges färger.

Samtidigt har pastellfärgade varelser dykt upp mitt i Kungsträdgården, i skarp kontrast till isbana och smutsig snö. Visst är det hästar i mitten, vad annars eftersom det som nu inleddes enligt den kinesiska kalendern är Hästens år? Själva "nyårsafton" var i tisdags. Hästen symboliserar energi, framåtanda, snabbhet och frihet! Gott nytt år säger vi!

Ett konstvernissage hamnade jag också på, på galleritäta Hornsgatspuckeln. Fina målningar som man blev glad av, många i vårens färger, gjorda av Ullastina Larsson från Trelleborg. Hade absolut kunnat tänka mig något av verken på min vägg! Och som alltid när en utställning öppnar bjuds det på lite dryck och tilltugg – men just den här bilden kvalar väl inte in som konstverk, tror jag? Så här kan det i alla fall se ut när vernissaget är över, de röda prickarna är satta på plats och det bara återstår att ta hand om disken och slattarna.

Veckans foto drivs av bloggaren Åke och i hans kommentarsfält hittar du vägen till fler nytagna bilder, av helt olika typ och innehåll!

Copytight Klimakteriehäxan

Att bo vid en bro

Solsken över bron, sedd från östsidan, och den igenfrusna Årstaviken idag.

Vi bor vid en bro. Det har vi gjort i fyrtio år nu. Samma bro, samma hus, fast i två olika lägenheter. Bron är k-märkt, ritad av Cyrillus Johansson och färdigbyggd 1929.  Den sammanbinder Södermalm, där norra brofästet finns, med Årsta i söder. Tågen rullar regelbundet över den i båda riktningar, över Årsta holmar som är ett naturreservat. Tjugo valvbågar ska påminna om romarrikets akvedukter och det kan man nog tycka att de gör!

Man behöver inte bo på Södermalm, inte ens i Stockholm, för att känna igen Gamla (numera Östra) Årstabron. Den har nämligen synts i rader av svenska långfilmer och tv-serier, och rätt som det är kan man se ett gäng med kameror, strålkastare och rekvisita fylkas bredvid en av pelarna igen, för den verkar ha kvar sin dragningskraft på fotografer och regissörer.

Den där gamla bron är en trevlig granne, tycker jag. När jag tittar ut på den genom mina fönster kan jag tänka att den är beviset för att den finns en annan värld där ute, lite längre bort ... om man bara tar vägen över bron mot det okända ... Så när jag hittade bilden från 1927, gjord av konstnären Stig Borglind mitt under byggnadsarbetet, var jag snabb och slog till. Övriga bilder här nedan är ur arkivet, tagna en annan årstid än denna ...

Att jag visar bilder på denna min granne beror på att bloggaren Åke har en "fotoutmaning" på lördagar och just i dag är nyckelordet bro. Han kallar det för att man "hoppar på tåget" så då passar väl en tågbro extra bra?

Årstabron. Torrnålsgravtyr av Stig Borglind 1927.

Bron i dag. Här visar den upp sin västra sida.

Copyright Klimakteriehäxan

Uppdatering av "Moder Jord"?

Den heter "Moder Jord", bilden som EWK ritade 1967 och som belönades med guldmedalj vid The International Salon of Cartoon i Montreal samma år. Ewert Karlsson var en fantastisk tecknare med politisk satir som specialitet. Hans verk trycktes regelbundet i Aftonbladet, men han var också en fristående konstnär.

En gång, året var 1981, åkte jag hem till honom. Hade fått löfte, via en gemensam bekant, att komma och titta i hans ateljé för att eventuellt köpa ett verk. 
Det tog mig inte lång tid att välja och bestämma. Jag lämnade honom med litografin "Moder Jord" i min ägo, försåg henne snabbt med ram och satte upp henne på väggen. Och där hänger hon kvar. Känns (tyvärr) ständigt lika aktuell.

Kan undra lite hur EWK, om han fortfarande varit i livet (han dog 2004), skulle ha ritat henne i dag? Tillåter mig att "skissa" på den där kvinnan av årgång 2026.  Minst lika sorgsen skulle hon säkert vara, om än med  2000-tals-bröst som piggats upp med hjälp av kirurgi. Men på hennes späda axlar en minst lika tung last som när all världens fattigdom och svält hängde där. 

Nu skulle det sticka upp några andra huvuden ur bärsjalen hon knutit runt halsen: huvud tillhörande Trump, Putin, Erdogan, Orban, Netanyahu och ett gäng till, det skulle bli trångt. Budskapet skulle vara lika tydligt nu som då. Och hennes last kanske rent av ännu tyngre.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans foto

Det handlar om vädret. Vintern. Snön. Kylan. Blåsten. Allt detta som sammantaget gör att man gärna håller sig inomhus, som instängd i ett mörkt rum där det allra nödvändigaste finns: säng, bord, stol. Fönstret behövs liksom inte, man vet ju ändå hur det ser ut där ute ...

Men så plötsligt händer det. Solen lyckas kika fram mellan några moln som egentligen är fulla av snö, men som bestämt sig för att inte slänga ur sig de kalla flingorna. Inte just nu i alla fall. Det blir skuggor på den vita marken!

Visst är jag väderfixerad ... men också lite konstintresserad. Det mörka rummet i översta fotot är ett verk av  Meta Isæus-Berlin, "As I Remember". Kanske hennes flickrum, här återskapat i trä, porslin, textil och led-ljus? Rummet ingår i hennes utställning "Festen som inte blev av" i Stockholms Kulturhus. Utställningen kan ses en vecka till.  

Den nedre bilden har jag tagit i Gamla Stan, strax utanför upp/nedgången till tunnelbanan. Skulpturen heter "Familjegrupp", den kom dit 1973 och är gjord av Pye Engström. Den familjen har alltså upplevt alla olika sorters väder och vintrar. Tänker att trion uppskattade de där solstrålarna lika mycket som jag gjorde. Mamma, pappa och barn i brons löper på skenor och figurernas inbördes positioner kan ändras, det är tanken. Fast i kylan tror jag de sitter stilla ... fastfrusna, helt enkelt!

Flera bloggare bjuder säkert på Veckans bild(er) i dag. De hittas sannolikt om du klickar dig över till Åke och kollar hans kommentarsspalt.

Hade just satt punkt för inlägget när de kom, rådjursmamman och hennes kid. Tyvärr stannade hon i skuggan av vårt hus, troligen skrämd när jag drog upp persiennen för att kunna fotografera, men en riktigt vinterbild från Barndomslandet blev det ändå tycker jag! Lite senare kom åtta rådjur till grannen (som lägger ut mat till dem), men då hade jag
ingen chans att plåta.

Copyright Klimakteriehäxan

Vackert uppåt väggarna

Kan man pynta ett hus?
Självklart kan man det. Med klängväxter, blommor i balkonglådor, muralmålningar, snickarglädje, spännande belysning. Eller varför inte en plåtbit? Det har vi en, på verandaväggen, inramad av klätterhortensia!

Det är mitt svar när bloggande Åke vill att man ska "hoppa på tåget" och i sin blogg reagera på hans nyckelord som återkommer på lördagar (fast jag nästan alltid missar det) och som denna gång vill se husdekorationer.

Hämtar mina dekorationer ur arkivets sommarlandskap, i Barndomslandet. Här och nu, i  huvudkommunen, snöar det ... exakt en månad har gått sedan julafton, men visst känns det som den ligger ännu längre bakåt i tiden?

Fågeln Fia från Stubbviken Design pryder väggen på vårt hus i Barndomslandet. Gjord i cortenstål. Gillar henne helhjärtat!

Handsnidad/snickrad/målad dörrknackare på vår husknut. Du kan också skymta en klängros, även det en husprydnad! Och visst, ännu en fågel. Jag har ju pippi på dem!

Den här ladan fick sin fasad förskönad 1948 av konstnären Jörgen Zetterquist.
Du kan läsa mer om den här målningen här.

Copyright Klimakteriehäxan