Dags att glömma allt det bra med Turkiet

Solidariserar mig med Expressens kampanj.

En kollega till mig sitter gripen i Turkiet, anklagad för brott som kan ge tolv års fängelse. Journalisten Joakim Medin åkte till Turkiet för att för tidningen Dagens Etc;s räkning bevaka situationen där. Stora protester pågår mot president Erdogan, den inte så särskilt charmige makthavare för vilken Sverige tvingades fjäska för att få inträdesbiljetten till Nato. (Vi kom in för ganska exakt ett år sedan, nu är vi där, sida vid sida med turkarna – och med ytterligare 31 nationaliteter, förstås.) 

Medins fall ska tas upp i rätten i nästa vecka. Att han gripits beror på att han misstänks för terrorbrott och förolämpning av presidenten. Han hävdar naturligtvis sin oskuld, stöttad av sin arbetsgivare och svenska UD, men hur det går vet vi inte. En sak vet vi dock: det är ingen solsemester att sitta i fängelse i Turkiet.

Nu höjs många röster för att stödja Joakim Medin. Tidningen Expressens Victor Malm skriver att "det är dags att riva flygbiljetten till Turkiet". Faktum är ju att landet är ett populärt resmål för svenska semesterfirare, ungefär 300 000 personer reser dit varje år. Jag har varit en av dem, och gillat det, men bestämde mig för ganska länge sedan att det blir inte fler besök så länge inte ny statschef tillsatts. 

För åtta år sedan skrev jag i en krönika för News 55 i samma ämne. Rubriken var då "Ett land inte särskilt långt borta är på väg att bli ett enmansvälde". Nu är vi där. Här är delar av min text (klickar du på länken kommer du förhoppningsvis till hela) – den gäller än!

Vi är ju många, vi svenskar som gärna tagit en sväng till den sjudande storstaden Istanbul eller till de härliga stränderna vid Side och Antalya. Vi har åkt på utflykt till Bomullsbergen, vi har klivit ombord på båtar som fört oss ut på Bosporen eller över klart havsvatten, sett vackra naturscenerier från sjösidan.

Nu får det bli slut med det.

Glöm det fantastiska besöket på hamam, där en man du aldrig sett och aldrig kommer att återse badar dig, skrubbar din kropp, ja till och med öronen!

Glöm kryddmarknaden där dofterna förför dig!

Glöm shoppingturen i basaren där både mattor, skinnkläder och smycken i ädla metaller lockar. Den som gillar att pruta kan få sitt lystmäte och den lyckosamme kan göra fynd medan man bjuds på sött kaffe!

Glöm besöket på historiska platser som Topkapi, Basilikacisternen, Hagia Sofia och Blå Moskén.

Glöm överraskningen första gången du kom in på ett hotellrum där städerskan har vikt en stilig svan av den handduk du ska torka dig på.

Glöm promenaden i folkvimlet där alla sorters människor och stilar finns att mingla med.

Glöm den där frukostbuffén där bordet nästan knäar under mängden läckerheter och där frukterna och smöret förvandlats till konstverk av någon i köket som kan hantera en kniv.  

Glöm också det charmiga i att sitta i Istanbul i Europa och titta på Asien. Detta medan du äter köfte eller nyfångad fisk och, kanske, dricker raki medan biltrafiken flyter på broarna mellan världsdelarna.

Men vi kan inte bara se på, rycka på axlarna. Nej. När demokrati förpassas till historiens skräphög, när mänskliga rättigheter inte verkar finnas, när journalister fängslas utan annan anledning än ett reportage de gjort vill åtminstone jag visa mitt ogillande. Så det blir ingen ny semester i Turkiet, trots den fantastiska metropolen Istanbul, trots de härliga stränderna i söder.

Och trots att utebliven turism inte i första hand drabbar den man vill uttrycka sitt missnöje med. För som alltid när man tar till bojkott är det mellanhänderna som tar stryk.

Stackars turkar, stackars Turkiet. Och stackars oss, som bör stanna hemma eller resa någon annanstans.

Men framför allt stackars Joakim Medin, journalisten som skulle göra sitt jobb som reporter. Och som hamnade i häktet. Hur den här historien kommer att sluta vet vi inte. Man kan bara hoppas. Här hemma väntar hans sambo och, snart, en liten dotter som ska födas.
För egen del lär jag aldrig återse Turkiet.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett valresultat är redan klart: De årsrika förlorar

Vi ska gå till valurnorna nu. En del har redan gjort det, förtidsröstningen är ju igång. Skönt att ha det avklarat, kanske, för den som är spiksäker på vilket parti man ska gynna och inte behöver betänketid ända in till målsnöret. 

Högtidligheten som omgav valdagen när jag var barn är borta. Alla röstade den där söndagen i september. Då tog mamma och pappa på sig sina finaste kläder, folk samlades utanför vallokalen, man hälsade till höger och vänster, stillsamma samtal utspann sig, vi ungar fick roa oss bäst vi kunde, anade kanske ändå stundens allvar: det gällde demokratin.  

De flesta väntade kvar på trappan tills valsedlarna var räknade – ja ni fattar ju att det inte handlade om ett distrikt i storstaden förstås, utan om ett litet i Värmland med relativt få röstberättigade. 

Och resultatet då? Det överraskade ingen. Visst höll man på valhemligheten, men ”alla” visste ju vem som gav sitt stöd åt folkpartiet, visste vilka de två kommunisterna var och så vidare … Ändå var mina föräldrar alltid noga med att ta med valsedlar för samtliga partier in i båsets ensamhet! 

När vi ska rösta 2022 är läget osäkert, opinionsundersökningarna duggar tätt, rent av dagligen, vilket verkar vara slöseri med både tid och pengar. Inte byter väl folk mening så ofta att det inte räcker med att pejla läget säg en gång i veckan? Ingen vågar ändå säga vartåt det ”lutar” den här gången. 

Inte vet vi heller vem som egentligen vill bilda regering med vem – begreppet majoritetsstyre verkar den svenska valmanskåren ha avskaffat för gott.  

I år är inte mindre än en femtedel av alla svenskar pensionärer. Enligt siffror från Statistiska Centralbyrån har drygt 2,1 miljoner personer som fyllt 65 rätt att delta i riksdagsvalet. I gruppen 75 år och äldre ökar antalet röstberättigade med 150 000 personer, jämfört med 2018 års val en rejäl uppgång. Som politikstrategisk amatör kan man tycka att det borde märkas i debatten, i alla utfrågningar, i tidningar, radio och tv. Det gör det nästan inte alls, så vitt jag kunnat se. 

Att pensionärsgruppen är klart underrepresenterad i riksdagen kommer inte att förändras den här gången heller. Den ambitionen lyser också med sin frånvaro såväl i valtal som i valmanifest och intervjuer. 

Av 349 ledamöter är efter det senaste valet 2018 bara 11 över 65. Medan det statistiskt sett, för en rimlig representation, borde handla om så många fler – och dessutom i en tid när vi ideligen hör att ”70 är det nya 50”! Dagens pensionärer är ofta både pigga och aktiva, de besitter såväl kunnande som erfarenheter som riksdagen – och Sverige – skulle kunna dra nytta av. 

 

Bara 280 av 4150 motioner som lämnades in till riksdagen under motionstiden år 2021 behandlade någon fråga som gällde den äldre delen av befolkningen. Ja, vi kanske ska anses ha vårt på det torra. Men det är ändå en häpnadsväckande siffra i mitt tycke, i en situation när befolkningens livslängd generellt ökar relativt snabbt och därmed också kraven på samhällsservice som ska regleras. 

Visst vill vi värna om vår demokrati! Visst ska vi rösta, även om det blir i sista minuten! Men de årsrika kandidaterna, de får vi leta efter. De blir svåra att hitta. Chansen till förändring är minimal för att inte säga noll, så säker är valutgången i den nischen redan nu. 

Och den högtidliga valdagsstämningen från 50-talet kommer heller aldrig tillbaka.   

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten har också publicerats som en krönika under vinjetten "Erfarna tankar" på News 55.

Jag borde sakna mina myggbett ...

Det finns en kärlek jag aldrig behövt betvivla, inte en endaste sekund. Ändå är den obesvarad. 

Myggen älskar mig nämligen. Det är mig de söker upp trots att det kan finnas många blodfyllda individer att välja på när en mygga är sugen på ett skrovmål.  Men det är till mig de kommer.  /.../ 
Likväl har något ändrat sig. 

De är inte alls lika många längre. Den här sommaren har jag knappt fått ett enda myggbett. Vilket jag naturligtvis är innerligt glad och tacksam över. Har inte tänkt så mycket på saken, bara noterat faktum. 

Då påpekar någon att det inte är lika mycket flugor som vanligt heller. Nästan inga bromsar. Glest mellan getingarna. Och relativt få fjärilar. Dessutom ser vi inga svalor! Svalornas flyguppvisningar mot sommarhimlen handlar oftast om insektsjakt. Men finns inga villebråd får jägarna också problem. Och i det här fallet är det direkt illavarslande för mänskligheten. 

Antalet insekter har minskat dramatiskt i hela Europa. /.../ Den vetenskapliga tidskriften Nature har publicerat mängder av statistik i ärendet. 

Nu kan man ju tycka vad man vill om insekter, men faktum är att det är nyttiga djur. De är inte bara viktiga i fåglarnas näringskedja, de pollinerar våra växter och de bryter ned dött material i naturen, t ex. /.../  I förlängningen är insektsdöden ett hot mot all livsmedelsproduktion.  

Slutsatsen är att jag borde skämmas, åtminstone lite, och sakna myggen, betten och kliandet till trots. /forts

Du läser hela min text om hur insektsvärlden förändrats på News 55. Krönikan är gratis att läsa under första dygnet innan den sedan kan öppnas bara av prenumeranter. En prova-på-månad kostar 1 krona.

Se här min fina lilla burk med kakaofrukt på! Burken innehöll nyss
belgisk choklad, men den har på något mystiskt vis försvunnit ...
Om inte annat så för chokladens skull borde jag sörja bristen
 på insekter. Kakaoodlingarna är helt beroende av en sorts
pyttesmå knottliknande insekter som pollinerare.  

Copyright Klimakteriehäxan

Källor: https://videnskab.dk/forskerzonen/naturvidenskab/klimaforandringerne-sender-antallet-af-insekter-i-frit-fald-viser-ny-forskning
https://www.nature.com/articles/s41586-022-04644-x

Gör vaccin mot bältros gratis NU!

Det blev dags för spruta nummer fyra i beredskapen som ska hålla covid-19 borta från min kropp. När sticket var avklarat (det är ju ett ögonblicks verk, tänk att det går så snabbt och är så enkelt!) kastade jag ur mig en fråga som legat och gnagt i mitt huvud riktigt länge: Kan man få vaccin mot bältros också, här och nu? 

Nej det kunde man ju inte. Bältrosvaccin är inte gratis, som medlen mot covid och influensa. Men sköterskan sa medan hon satte plåster på mitt osynliga stick att hon verkligen rekommenderade alla att ta den sprutan också. Hon hade haft bältros och det var inget hon önskade sin värsta ovän, sa hon med en rysning. /.../ 

Jag har nog pratat om att ta de där sprutorna i ett par år, minst, utan att det har blivit av. Faktum är att prislappen känts avskräckande, trots att vaccinet både skyddar mot smittan och dessutom lindrar symptomen om man ändå drabbas.  

En dos av Shingrix, det nyare vaccinet mot bältros som de flesta rekommenderar och som påstås ge ett drygt 90-procentigt skydd, kostar någonstans kring 2500 kronor. Eftersom två sprutor krävs blir kostnaden alltså det dubbla. /.../ 

Inte mindre än 30 000 personer får enligt Folkhälsomyndigheten bältros varje år i Sverige. Deras vårdbehov varierar, den som träffar läkare och får sin diagnos snabbt kan klara sig bättre, medan den som kommer till doktorn senare kan bli en patient för lång tid och därmed också en kännbar kostnad för samhället, en kostnad som klart överstiger priset för (det i och för sig dyra) vaccinet. 

Därför är det väl självklart att äldre personer borde erbjudas gratis vaccin mot bältros, precis som med säsongsinfluensa och lunginflammation. /.../ 

Någon sorts utredning pågår i ärendet, startad av Folkhälsomyndigheten 2018, men behöver man verkligen tveka när allt tyder på att alla skulle tjäna på att göra vaccin mot bältros gratis för samtliga äldre som vill ha det? Gör det NU!  /forts

Du läser hela min text om den förskräckliga sjukdomen bältros som drabbar äldre allra värst här, på News 55. Öppen för gratis läsning inledningvis, sedan blir den bara åtkomlig för sajtens prenumeranter. Den som vill prova News 55 Premium betalar bara en krona för första månaden. Maila om du är intresserad!

Copyright Klimakteriehäxan

När priserna rusar i höjden

Har fortsatt på en tanke jag gav uttryck för här på bloggen för några dagar sedan. Nu finns en längre fundering om den allt dyrare sommarmaten på News 55. En bit ur texten:

När inflationen rusar i höjden kan vi vanliga konsumenter inte göra särskilt mycket mer än att försöka hänga med och samtidigt hålla ett öga på lockpriser och extraerbjudanden, trots att de inte alls är lika frestande som för bara några månader sedan. Man behöver inte vara mattesnille för att märka hur dyrt kaffet blivit, att till och med basvaror som knäckebröd och ost ökat påtagligt i pris, och inte bara i den butik där jag brukar handla.

Att godis och sötsaker inte gått upp lika dramatiskt är en klen tröst. Vegetarianer kan möjligen glädjas åt att några enskilda varor i frukt- och gröntdisken blivit lite billigare, men de utgör undantagen.

Det har, visar det sig, enligt Statistiska Centralbyrån gått nästan fyrtio år sedan Sverige upplevde en lika kraftig inflation, och vi är tagna på sängen. (forts)

Hela krönikan läser du alltså här. Gratis första dygnet, sedan bara för sajtens prenumeranter.

Copyright Klimakteriehäxan

Kan den ramelska låtskatten hitta en yngre publik?

Nog hade det varit kul om Povel Ramel hade stått på benen så att vi hade fått fira honom på 100-årsdagen! Men så blev det inte. Han dog 2007, 85 år gammal. /.../  

Så här kan Povel Ramel se ut om han nånsin hamnar på
Brunkebergs torg som det är tänkt. Där låg också hans
Idéon-teater. Bilden bär Jan Lööfs omisskännliga
signatur. Från "Sverker", Povel Ramel-sällskapets tidning. 

Nu har jag väldigt länge väntat på att en utlovad Povel-staty ska sättas upp i centrala Stockholm, men före 100-årsdagen blev det inte. Fast vi, Povels vänner, är ju vana att vänta. Helt obegripligt var det att han inte kom in i Swedish Music Hall of Fame som en av de allra första – det tog sexton år innan han kunde inta den fullständigt självklara platsen. 

Ett minnesprogram har han i alla fall tillägnats av kulturredaktionen på SVT, två timmar långt. Blev det bra? För all del. Där fanns den tydliga och vällovliga ambitionen att försöka intressera en ny och yngre publik för den ramelska låtskatten, man fick också höra och se olika originaluppföranden. /.../

Povel Ramel ligger begravd på Lidingö, där han bodde. På stenen står en liten vers han diktat själv, en vers som dottern Lotta fann på hans skrivbord efter hans död. Den ger oss Povel i ett nötskal: "Han skapade en tonrik väv / av ystra visor spunnen / så vill jag man ska minnas mig / ja så vill jag bli munnen". /forts

Att Povel är en stor idol i min värld framgår väl om inte annat av att hans namn minsann är en egen etikett här på min blogg. En ära han delar med en enda annan människa: Dolly Parton. Visst, de är väldigt olika. Men faktum är att de har många likheter också, om man tänker efter ...

"Underbart är kort" är ett av alla ungefär tusen fantastiska  sångnummer som Povel skapat. Det kan gälla som omdöme om hans liv också, det kunde gärna ha fått bli lite längre med många nya och underbara låtar ... även om 85 naturligtvis är en aktningsvärd ålder. Nog vore det också underbart om en yngre publik kunde hitta fram till hans låtskatt och se till att den får evigt liv!

Du läser hela min hyllning till Povel Ramels minne här, på News55. Gratis och öppet för alla första dygnet innan krönikan bara kan klickas upp av prenumeranter på sajten. 

Copyright Klimakteriehäxan

Nå tjejer, blir det nån skillnad?

Det har sagts oändligt många gånger: världen skulle se helt annorlunda ut om kvinnor hade makten i stället för männen, som cementerat ett gubbvälde med många inbyggda fel och brister. Dessutom tenderar karlarna att vilja kriga, utan att en utomstående betraktare förstår varför.

Är det nu det är dags att krossa det omtalade glastaket? Samtidigt som det är läge att slå ett slag för freden, för färre vapen och mer samtal. Att utvecklingen skyndats på och behovet ökat beror till stor del på Putins attack mot Ukraina. Upp till bevis!

Världen och framför allt Europa är inne i en intensiv förändringsperiod. Och en tydlig tendens är att allt fler makthavare i länderna omkring oss nu är kvinnor. /.../

Och vi behöver starka kvinnor i politiken, som internationella spelare i en tid när kvinnors rättigheter runt om i världen på nytt utsätts för allvarliga hot. /.../  

Kommer ni ihåg stridsropet från 70-talet, i teaterföreställningen ”Jösses flickor”? Det ljöd: ”Kan vi, törs vi, vill vi?”. Svaret var glasklart: ”Ja vi kan, vi vill och vi törs”. Kanske är det där vi är nu, äntligen? Några har bevisligen tagit sig till toppen och borde kunna göra skillnad. Upp till bevis, tjejer! Krossa glastaket och främja freden! ./.

Vill du läsa hela krönikan gör du det på News55, bara genom ett klick här. Öppen för alla inledningsvis innan den så småningom blir åtkomlig endast för prenumeranter.

 Copyright Klimakteriehäxan

Livet utan "riktiga" pengar

Man går ut hemifrån, försedd med sitt bankkort och sin mobil. Med dessa två små, lätta och smidiga prylar går det att köpa en bussbiljett, betala parkering, handla i alla möjliga butiker inklusive de på nätet, swisha till någon man lånat hundra spänn av. Smidigt, eller hur?  /.../ 

Men riktigt tryggt är inte det där systemet. Plötsligt kan du inte logga in på din bank. Varken den lilla knappdosan eller bank-ID fungerar. Bankomaterna, som blivit få till antalet, behöver också internet. Kortet du vill använda har förvandlats till en värdelös plastbit. /.../

Där står vi svenskar hjälplösa. Få länder är så inriktade på digital betalning som vårt (det märks om inte förr så när vi korsat gränsen). Fysiska pengar har vi nästan aldrig.  /.../ Det känns som om våra politiker borde ta sig en funderare på detta och presentera en plan för kontanternas fortsatta berättigade existens. Idag är vi otroligt sårbara på så många sätt att det vore skönt att eliminera ett! Rädda ”den analoga” kronan! ./.

Du läser hela min text om de avskaffade "riktiga" pengarna här, på New55. Inledningsvis är krönikan öppen för alla, senare endast för sajtens prenumeranter.

Copyright Klimakteriehäxan

Vår glömska är Putins vän

Nog är det märkligt. Människan tycks kunna anpassa sig till allt.

Nyss var vi alla uppfyllda av Ukrainas blodiga öde. Rapporterna från kriget dominerade alla medier, varenda människa pratade om det, fällde några tårar faktiskt, vi sörjde, förfasade oss och skickade en slant till en hjälporganisation för att i någon mån lindra det dåliga samvetet. Idag verkar kriget vara en normal del av vår vardag. /.../

Att glömma är alltför lätt. Vår glömska är Putins vän. Ska vi verkligen låta det ske, igen och igen? Måste vi inte, i vår vardag, fortsätta tänka på – och protestera mot – det smutsiga kriget ryssarna för i Ukraina? Jo det måste vi! ./.

Du läser hela min text om hur vardagen kommit åter på News 55, klicka här. Öppen för gratis läsning första dygnet innan den bara kan ses av prenumeranter.

Copyright Klimakteriehäxan

Kan det som sker i Ukraina hända här?

Händelserna i Ukraina har plötsligt fått oss att tänka i nya, ovana banor. Skulle detta kunna hända oss? Kan mitt hem en dag krossas av en bomb, kan min son tvingas ut i fält, ska mina barnbarn inte få vara varma, mätta och trygga?  

Aldrig i mitt vid det här laget ganska långa liv har jag tänkt i de banorna. Tvärtom har jag trott mig stå på säker mark: Mina ägodelar kommer att förvandlas till arvegods, mina barn ska leva lyckliga liv, mitt hem är förvisso min borg. 

Nu känner jag mig inte alls lika övertygad. Vladimir Putin är på väg att krossa Ukraina, men han hotar också mig. Och dig. /.../

Plötsligt är utrikespolitik och flyktingströmmar det som med nödvändighet blir de stora frågorna innan vi ska gå till valurnorna i september. De svindlande priserna på olja och drivmedel, en direkt följd av Ukraina-krisen, kommer att "elda på" debatten. Att hoppas att Vladimir Putin inte längre är Rysslands härskare då är optimistiskt, men det skulle förenkla situationen. För oss alla. ./.

Jag kan som ni märker inte sluta fundera kring Ukraina och den akuta kris vi, Europa, världen hamnat i. Hela den här texten, som på sätt och vis är en fortsättning på mitt blogginlägg från igår, finns att läsa på News55, öppen för alla ett tag innan den bara kan nås av prenumeranter. 

Copyright Klimakteriehäxan

PS FN:s flyktingorganisation UNHCR har swish nummer 123 129 50 21. (Det finns förstås många andra vägar om man vill stödja det humanitära arbetet med flyktingar från Ukraina.)

Nu vaknar rysskräcken

Det är förvisso aldrig roligt att bli påkommen med att ha fel. Men ibland känns det extra sorgligt. Idag är en sådan dag. Fortfarande när jag släckte lampan i går kväll var jag naiv nog att tro, att Ryssland, d v s president Vladimir Putin, skulle hejda sig. Inte skulle han väl ge order om ett militärt anfall mot Europas största nation, normalt sett ett "broderland" där ryssar och ukrainare blandats i många år!

När jag vaknar är det krig. Ukraina är under bred rysk attack, både från luften och på marken. /.../ En enig omvärld staplar fördömanden på varandra: EU, FN, Nato, nationella ledare i snart sagt varje självständig nation (utom Belarus) uppmanar Putin att ta sitt förnuft till fånga. Frågan är väl om han har något över huvud taget? /.../

Att denna dag är en mörk dag för hela Europa står utom alla tvivel. Att Ukraina har en demokratiskt vald regering spelar ingen roll. Att Putin vill ta tillbaka ett jätteområde som blev självständigt när Sovjetunionen upplöstes är uppenbart. En humanitär katastrof kan bli resultatet. /.../

Visst minns vi broschyren "Om kriget kommer" som alla fått i brevlådan i olika utgåvor ända sedan 1943. Det rådde åtminstone när jag var barn ingen tvekan om var Den Lede Fi lurade. Är det dags nu för rysskräcken att få nytt liv?

Läs hela min fundering om det som hänt och händer (utvecklingen kan gå snabbt!) denna dystra dag på News 55. Inledningsvis är texten öppen för alla, senare endast för prenumeranter.

Copyright Klimakteriehäxan 

"Ursäkta att vi förstörde era liv!"

Om du inte sett den här dokumentären, tre delar, så gör det. Den finns på SVT Play .

Vad är ett förstört år värt? Vad är tjugo förstörda år värda? Vad är en förlorad barndom värd? Det går inte att förstå även om man verkligen försöker. Men vi verkar ha fått svaret: de är åtminstone mätt i pengar inte värda någonting.

Två små bröder, 5 och 7 år gamla, förklarades skyldiga till mordet på sin 4-årige lekkamrat Kevin i Arvika 1998. Det slog polisen fast, utan utrymme för tvivel. ”Stenklart” var ett ord som användes. Någon prövning i domstol blev det aldrig.

Som resultat av en långt utdragen barnmisshandel hade man fått ett ”erkännande”. /.../  När så det stod klart att pojkarna faktiskt var oskyldiga började nya kvarnar mala. Men skadestånd gick inte att kräva på vanlig väg, för lång tid hade gått. /.../  

Nu har kommunpolitikerna ältat ärendet i flera varv. Och kommit till resultat: En ursäkt fick Christian Karlsson och Robin Dahlén vid ett möte på onsdagskvällen, efter många om och men, tjugofyra år efter händelsen som ödelade deras liv, en offentlig ursäkt som bröderna har önskat. Fast inga pengar. Inget skadestånd. Eftersom ”inga formella fel har begåtts”. Och familjen säger nu att de inte längre kräver någon ekonomisk kompensation. /.../ 

Det finns möjlighet för statsmakten att gripa in och betala en ersättning ”ex gratia”, alltså av nåd och för den goda sakens skull. Jag hoppas innerligt att regeringen ska agera – och att Arvika får skämmas ännu mer. För skamlig är behandlingen av två barn som fått betala oerhört dyrt för missgreppen de utsatts för. ./.

Läs min oavkortade text om efterspelet till fallet Kevin på News 55, här. Öppen för alla inledningsvis innan den liksom tidigare krönikor bara blir åtkomlig för prenumeranter. 

Eftersom jag har en bit av mitt hjärta kvar i Arvika, där jag bodde, gick i skolan och fick mitt första jobb och dit jag fortfarande återvänder ofta, känner jag mig lite extra engagerad i det här fallet och dess upplösning. Påpekas bör kanske ändå, att jag inte känner någon enda av de inblandade personerna, vare sig de drabbade eller kommunens representanter, inte heller de som var med och utredde mordet.

Copyright Klimakteriehäxan

Spelberoende? Javisst!

I den gamla världen var tiden runt jul och nyår sällskapsspelens tid. Folk satsade på de finaste gatorna i Monopol, knuffades hänsynslöst i Fia, rullade kulor i Kinaschack. /.../ 

Någon gång på 80-talet kom de små dataspelen i fickformat. Vi tävlade! Vem kom upp i högst poäng? /.../  På senare år jobbade man vidare på brädspelsidén. Det blev Pictionary och Trivial Pursuit och andra frågesportsliknande utmaningar. /.../

Det finns också spel som kräver minimalt med utrustning. "Sten, sax, påse" behöver varken tärning eller bräde men kan underhålla en unge ganska länge. Och så har vi det förnämliga luffarschacket! /.../   

Och nu har jag gått varvet runt! Det är dags för luffarschack igen. För i julklapp fick vi ett i en specialutgåva: pjäserna är hjärtan, tre för farmor, tre för farfar! /... /

Den sortens spelberoende kan bara bejakas. /forts

Vi kan ju inte vara ensamma om relationen till spel i vår familj eller hur? Läs hela min fundering som krönika på News 55. Öppen för alla första dygnet, sedan tillgänglig endast för prenumeranter.

Copyright Klimakteriehäxan

Var Årets julklapp en bra idé?

Årets julklapp är, det har Handelns utredningsinstitut kommit fram till, entré till ett evenemang. Detta konstaterande gjordes innan vi hört särskilt mycket talas om den där Omikron, inkräktaren som nu hotar både hälsan, festhumöret och julefriden. Många inhandlade biljetter till konserter och teaterföreställningar riskerar att bli omöjliga att utnyttja. /.../  

Det är inte konstigt att restaurang- och underhållningsbranschen ser utvecklingen med fasa. Vi hade ju precis börjat återvända! Gått på bio, ätit på krogen, sett en teaterpjäs, strövat runt på en konstutställning. För efter den långa perioden med påbjuden isolering finns behovet där, ett stort svart hål som man så gärna vill fylla med något. Kulturell näringsbrist måste självklart botas! 

För matmänniskorna är tiden före jul otroligt viktig, eftersom det är den verkliga högsäsongen med julborden som pågår och nyårsfesterna som planeras in. /.../  Då återstår att se vad som händer med de där biljetterna som väntar under granen. /.../

Det hade möjligen varit en bättre idé att botanisera bland prylarna som fått etiketten ”Årets julklapp” förr om åren. Bakmaskinen som var först ut (1988) kunde få sin renässans, en varm mössa (2003) kommer alltid till pass, medan CD-skivan (1995) låter som en mer tveksam satsning. /.../

Vi hoppas alla på en god jul! Det kan man förvisso aldrig vara säker på att det blir, men som världen ser ut just nu känns det osäkrare än någonsin. /./

Ja, var Årets julklapp 2021 en bra idé, det kan man faktiskt undra. Du läser hela min fundering kring detta på News 55. Texten är inledningsvis öppen för alla innan den bara blir tillgänglig för prenumeranter, vilket denna gång händer först på juldagen.

Copyright Klimakteriehäxan

Köttbulle med eller utan kardemumma?

Svenska köttbullar. Mammas, kanske. Eller Tore Wretmans. Eller dina egna, som du lyckats ge en speciell touch under år av experimenterande i köket. För egen del bjöd jag en gång på små skapelser som drinktilltugg, garanterat hemmagjorda. Det var bara det att jag i stället för vitpeppar råkade ta burken med kardemumma. Skrapade, ansåg jag, noggrant bort den felaktiga kryddan, rullade på, brynte dem i pannan och ansåg saken vara överstökad.

Ja, tills en gäst med perfekta smaklökar lyste upp med hela ansiktet och sa: Men va kul, du har kardemumma i köttbullarna, det är ju jättegott! Jag kände att knäna hotade att vika sig men höll ändå färgen (tror jag). Var det gott? Har aldrig provat igen. 

Bild från svensktkott.se

Men visst älskar vi köttbullar! Passar till det mesta, dessutom, bara att välja: potatis, ris, pasta, gratäng eller trava dem på en macka med lite rödbetssallad till, kanske?! Kalla smakar de också bra. /.../ 

Alltså kan man tänka att det borde räcka med det. Fast det gör det inte. Trots att vi äter de klassiska köttbullarna i mängder och ofta äter vi ännu mer deras modernare släktingar, lite större, lite tunnare, lite plattare. De kallas hamburgare. /.../

Så här års när krogarna annonserar om sina julbord, de de inte fick saluföra i pandemins tid, vill smaklökarna börja dansa. Vi är redo att kasta oss över dignande helgbufféer, förvisso i olika kvaliteter och prisklasser, men ändå: köttbullar finns det. En sak är klar: på det svenska julmenyn finns inga hamburgare. Där regerar köttbullarna. Länge leve köttbullarna! Och, för den djärva, testa att tillsätta lite kardemumma! ./.

Du läser hela texten om de olika varianterna på köttfärsmat om du klickar dig vidare till News 55. Inledningsvis öppen för läsning av alla, senare låst och åtkomlig enbart för prenumeranter.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett levande bevis för att ålder bara är en siffra

Det finns otroligt många etiketter som passar att klistra på Barbro Westerholm. Legendar, absolut. Jämställdhetskämpe. Tung debattör framför allt i sociala frågor. Förebild, ja kanske rent av idol! Nu är det dags för ännu en: författare. Även om hon tagit hjälp av en rutinerad journalist, Ingrid Kinne Lindgren, när hon nu väljer att dela med sig av sina erfarenheter, hopsamlade under ett 88 år långt liv. Hon kallar sig ”årsrik”, undviker ordet ”gammal”. 

”Om att aldrig ge upp” heter boken som nu kommit ut och i vilken hon berättar sina minnen. 

Hon började som läkare. Snabbt drällde erbjudanden in om mer jobb, man upptäckte tydligen direkt att detta var en människa som drevs av enorm energi och ett alldeles ovanligt stort samhällsintresse. Hon sa ja hela tiden, det är i alla fall det intryck man får som bokläsare. /.../

Hennes namn är intimt förknippat med rader av heta samhällsdebatter i hälsorelaterade ämnen: avkriminaliseringen av homosexualitet, abortgränser, värdmödraskap, narkotikahantering, dödshjälp. Hon kallar godkännandet av p-pillret hon kämpade så hårt för ”en revolution”. Listan kan göras mycket längre. /.../

Hennes patos drev henne in i politiken. Hon gjorde debut för Folkpartiet i riksdagen 1988, och har varit församlingens äldsta ledamot länge nu. /.../  

Nu närmar sig hennes sista dag som riksdagsledamot. Barbro Westerholm ställer inte upp i valet nästa år. I stället vill hon aktivera sig ännu mer i debatten om ålderismen i Sverige, som en fri opinionsbildare. /.../

Men att ge upp, det är verkligen ingenting för denna kvinna, så titeln på hennes memoarer är perfekt. /.../ Barbro Westerholm, idag på sitt 89de år, är ett lysande exempel på och ett levande bevis för att ålder bara är en siffra. 

Du läser hela min krönika om den fantastiska Barbro Westerholm och hennes memoarer här, på News 55. Gratis först, senare (tillsammans med sajtens övriga material som är exempelvis reportage, quizzer, mattips och korsord) endast tillgänglig för prenumeranter, vilket man kan bli på prov för en krona.

Copyright Klimakteriehäxan

Paraplyernas tid borde vara här – men den är förbi

Det är höst, vilket borde betyda paraplyernas tid. Men den är förbi. Märkligt nog! Av alla saker jag minns speciellt från min uppväxt är mitt första paraply en. Tror att jag fick det i födelsedagspresent, det hade stått högt på önskelistan. Att ha paraply gav vuxenpoäng, sådana man hela tiden eftersträvade … /.../

Favorit från förr.

Idag har jag ett ställ fullt med paraplyer i olika storlekar, en del ultralätta, andra gammeldags. Men de används nästan aldrig längre. Förklaringen är enkel: nu för tiden blåser det ju alltid småspik samtidigt som det regnar. Skulle vilja kalla det Den Nya Sortens Väder. Det handlar om ilskna kastvindar som tjuter fram mellan träd, över gator, in i minsta vrå. Väldigt aggressiva luftrörelser. 

Vilket nästan ofelbart leder till att paraplyet man nyss fällde upp vänder sig ut och in, spröten knäcks, det spända tyget går till och med sönder. /.../ Men sådana här regnskurar minns vi inte från förr, eller hur? Visst regnade det, men skyfall hörde inte till vanligheterna. Inte översvämmade källare heller. Inte drunknande bilar. Inte bortspolade gator och broar. /.../

Dagens klimatförnekare, de som inte tror att människan har försämrat möjligheterna för jorden att överleva, de borde väl också ha märkt något? I stället för att hävda att man kan strunta i en generell höjning av medeltemperaturen via olika utsläpp! /forts

Hela min text om varför paraplyernas tid är över finns att läsa på News 55, gratis ett tag innan den bara blir tillgänglig för prenumeranter. 

Copyright Klimakteriehäxan 

En tydlig tv-trend: 60+

Tv:n har varit mångas bästa sällskap under pandemitiden. För många ensamboende är den det även annars. Där finns informationen, rösterna som spränger tystnaden, bilderna som tar tittaren med på en resa. 

Länge har huvudpersonerna som vi sett i rutan så gott som undantagslöst varit unga, vältränade, rynkfria, pigga och puttrande av energi och hormoner. Men faktum är att ett trendbrott nog kan sägas ha inträffat. För nu finns flera serier där det handlar om folk som hunnit leva en hel del, människor som är 60+ och inte försöker dölja det.  /.../

"The Kominsky Method" är en originalserie som gjorts i tre säsonger, för Netflix, med Michael Douglas (76) som största affischnamn. /.../

"Grace & Frankie" är också en Netflix-succé. Det är Jane Fonda (83) och Lily Tomlin (81) som är huvudpersoner. /.../

”Ett fall för Vera”, gjord av brittiska ITV, har fokus på den mogna och smarta kriminalkommissarien som i fyrtio avsnitt löser brottsmysterier på löpande band. Vera spelas av Blenda Blethyn (75) och har många svenska beundrare. /.../

Ricky Gervais är visserligen ”bara” 60 men hans egen serie ”After Life”, i två säsonger, om livet som nybliven änkling är både rörande och rolig. /.../ 

Man brukar ju säga att det är viktigt att inte bli förbisedd utan sedd, också som ”årsrik”. Här har vi i alla fall en rad exempel på äldre som är synnerligen sevärda, även om vi bara möter dem i tv. Återstår bara en fråga: när får vi en underhållande svensk tv-serie om och med äldre personer? 

Hela texten finns att läsa på News55, med en hel del mer info och dessutom nämner jag ytterligare några program. Kanske är detta tv-tips som passar dig också? Om du nu inte redan upptäckt dem alla och jag i så fall slår in öppna dörrar, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

En förlorad vän

Lena är död. 

Hennes matte ringde i går, i tårar. Lena har varit hennes sällskap i åtminstone tio år. De möttes på ett hundhem i Louisville, Ky. /.../ Lenas ålder var ingen säker på, inte hennes ursprung heller, men hon gjorde nog skäl för etiketten "gatukorsning". Hon var definitivt hemlös och övergiven och inte i bästa skick. 

Hos den nya matten blev det ordning och reda: rätt sorts käk, dagliga promenader, veterinärkoll, egen sovplats, fint koppel och framför allt massor av kärlek, vilket förmodligen var det allra viktigaste. 

Lena blev mattes ögonsten. /.../ 

  

Lena - en vovve att gosa med.

När så Barbara kort efter sin 70-årsdag fick veta att hon hade en begynnande demens blev Lena än viktigare. Promenaderna blev lite färre och en aning kortare, men den lilla trädgården erbjöd ju också luft och ljus. Lena skötte sig exemplariskt.  

För matte gick det sämre. Sjukdomens glömska yttrade sig i förlust av ord, problem att hantera mobilen, vardagliga saker blev plötsligt komplicerade. /.../

 

Nu är det lite oklart vad det var som avgjorde Lenas öde. Matte tog henne till veterinären, som sa att det var dags för den där definitiva sprutan. Barbara kan i dag inte minnas varför. Men en sak vet hon: den sjukdom hon har och som hon har full insikt i efter oändligt många läkarbesök, den kommer att accelerera med förlusten av den älskade hunden. /forts/

Den här texten om Lena och hennes inte längre så friska matte finns att läsa i sin helhet på News 55, inledningsvis öppen även för icke-prenumeranter. Minnesgoda bloggbesökare kanske känner igen delar av historien, som jag publicerade när jag kom hem från mitt besök i USA hos Barbara och hennes hund. Men det var innan den otäcka demensen slagit till. Nu måste hon tacka en dubbel förlust: hälsan (och minnet) och sin allra käraste vän.

Copyright Klimakteriehäxan