lördag, februari 29, 2020

Som ett konstverk där ute

Det är något vackert med det där nyplöjda fältet. Raka rader bildar mönster i den mörka åkerjorden, en regelbunden randighet, solen placerar skugga i botten på fårorna, som får djup och relief. I en del av dem finns spår av nattgammal is.

Så kom inte och säg att tjusiga vyer bara finns att hitta i dramatiska landskap. Skönhet kan man ramla på när man minst anar det! Och när konstverket finns till allmän beskådan, alldeles gratis, där ute är det bara att tacka och ta emot. För visst måste man säga att det är en sorts konst att köra plogen så där snyggt!

Mera ögongodis: Nyutslaget i februari på en kungsolvonbuske på Södermalm.
Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 71


DAGVILL

-Det betyder att man inte har koll på tidens gång ... alltså upptäckte jag just innan jag skulle gå och lägga mig i går kväll att jag legat en dag fel hela dagen. Trodde bergsäkert att skottdagen, alltså den där extra februaridagen som vi får alldeles gratis vart fjärde år, inföll igår. Men när jag skulle byta blad till mars i almanackan som hänger i köket insåg jag mitt misstag. Det är i alla fall skönt med misstag som faktiskt är helt betydelselösa! 

fredag, februari 28, 2020

En dag för att ta chansen

HOPPSAN - FÖRLÅT! DET ÄR LÖRDAGEN DEN 29 SOM ÄR SKOTTDAGEN OCH SOM GÄLLER.  JAG VAR UTE EN DAG FÖR TIDIGT! MEN DET BETYDER JU BARA ATT NI HAR CHANSEN ETT DYGN TILL ...

Är det i dag det händer? Ikväll? Eller har det redan hänt? Det tar fyra år tills chansen återkommer! Så det kan vara läge att slå till. I morgon är det för sent.

Vem som hittade på det vet jag inte, men traditionen bjuder att när det är Skottdag får flickor fria till den de vill leva resten av sitt liv med. Kanske var det Sankte Patrik på Irland som införde den här möjligheten till ökad jämställdhet mellan könen, men vad jag kan begripa har det inte fått någon himlastormande betydelse.

Själv tog jag en gång mod till mig och "popped the Question"  håll med om att det engelska uttrycket får lite extra tyngd i stället för "frågade" rätt och slätt  men det är förstås ungefär fyrtio år sedan. Hur tordes jag?

Måste anta att jag förväntade mig ett positivt svar. Vilket jag också fick. Men sen då? Tja, det var väl mest snack i en obefintlig verkstad, så att säga. Relationen höll ett tag till för att så småningom ebba ut, och då kan man ju med efterklokhetens behag säga att det var väl lika bra att det aldrig blev något bröllop.

Men för den som både är optimist och lagd åt det romantiska hållet kan det definitivt vara läge att slå till.
Vågar du inte?
Då kan du kanske trösta dig med att jag "blev" gift ändå och är det fortfarande, med en och samme man. Fast då var det han som ställde frågan. Så var det ju inte skottår heller.

Lampan för ja-sägare finns hos Lagerhaus. Firmans egen design.
Copyright Klimakteriehäxan

Tack och hej!

Denna fredag handlar frågorna från Elisa Matilda om olika sorters avslut. För egen del lämnar hon jobbet inför barnafödande och föräldraledighet, vilket betyder att hon har ett nytt liv att se fram emot. Riktigt så spännande ter sig inte min framtid, är jag rädd ... men jag minns mycket väl hur det kändes, då! Här är de fem fredagsfrågorna:
  1. När var senast du gjorde ett avslut? Måste väl ha varit när jag gjorde det som kom att bli min sista arbetsdag. Den var rejält lång och tämligen hektisk. Fast det var först senare som jag insåg att det blev min sista.
  2. Vilken film/tv-serie tycker du slutat på bästa sätt? Numera uppskattar jag lyckliga slut alltmer, men de är rätt sällsynta. Kommer i skrivande stund inte på ett enda exempel!
  3. Vad är något du vill säga tack och hej till? Just nu hetsen kring coronaviruset. Stoppa spridningen, någon! Så folk vågar ge sig ut i världen igen! För egen del är jag mer rädd för att hamna i karantän i veckor än att bli smittad.
  4. Hur avslutar du helst en lång vecka? Det blir räkor och vitt vin på fredag kväll. Hamnar sedan lätt i tv-soffan.
  5. Vad kommer du aldrig göra igen? Åka skidor.
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 27, 2020

Nej tack till tegelsten

Hej torsdag, är du här nu igen?! Tycker du kommer så ofta nu för tiden. Men en trevlig sak med det är att då kommer också en helgfråga från Mia i bokhörnan. I dag denna: 
Vad är den perfekta längden på en bok? 
Har fått allt svårare med tegelstenar. 300 sidor är bra, under 300 är vilsamt, 350 går an. Men tänk så många romaner som skulle må bra av att kortas ner!

Mia, helgfrågans "mamma", har varit krasslig och det är väl anledningen till bonusfrågan: När du är sjuk, vilken genre passar dig bäst då?
I sjuksängen måste det vara lättläst, gärna spänning. Och definitivt ingen tjock bok när man ligger och läser.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om behovet av handväskor

"Det finns tusen anledningar till varför man vill ha en ny väska. Den främsta är helt enkelt att man vill ha en ny väska."

-Dominika Peczynski, f d artist, flitig deltagare i diverse tv-program, numera egen företagare men antagligen allra mest känd som fru till förre finansministern Anders Borg, ombeds av en veckotidning "försvara" inköpet av en (riktigt dyr) ny handväska. Vilket hon klarade galant, eller hur? Bara att låna vid behov!

onsdag, februari 26, 2020

Åt du en semla i går?

I går inföll Fettisdagen, även kallad Semmeldagen. Alltså den dag på året då det är nästan obligatoriskt att peta i sig en kardemummakryddad vetebulle fylld med mandelmassa och vispgrädde, under ett lock överpudrat av florsocker. Jag bortser från alla nymodigheter av typ wraps och sådant, här gäller traditionen!

Runt sex miljoner semlor ska vi i Sverige ha petat i oss under denna speciella dag. Ja, semlan är nog faktiskt ursvensk, med anor från 1500-talet. Semlor finns förvisso i Finland, men då är det en bageriprodukt vi kallar småfranska. I Norge har man en sorts fastlagsbulle, men den är fylld med sylt. Den danska varianten är åt wienerbrödshållet, med sylt och (oftast) choklad.

I radio avslöjar en intervjuad konditor att hennes verkliga knep för att få till en lyckad semla är att peta i lite konjak i mandelmassan, som varje finbagare med självaktning rimligen tillverkar själv. Från branschorganisationen Sveriges bagare & konditorer finns en lista på vad det är vi egentligen äter i våra fettisdagsutsvävningar, men där finns inte konjak med. Däremot detta:
  • 132 ton mandelmassa
  • 211 ton grädde
  • 2,6 ton kardemumma
  • 211 ton vetemjöl
  • 42 ton smör
  • 2,6 miljoner ägg
  • 53 ton socker
  • 1 ton florsocker
Man kan få magknip för mycket mindre. 
Men eftersom jag inte alltid gör som alla andra åt jag ingen semla i går. 
Så jag tog en i dag i stället.

Copyright Klimakteriehäxan

Mitt i den gröna vintern

Snöfri februari. Och solen lyser! Man kan plocka blommor mitt i den gröna vintern!

Ja, blåbärsriset har inga utslagna knoppar än, men jag vet att det kommer att hända saker på de små kvistarna. Lingonriset är kraftigt och härligt mörkgrönt och tillsammans med blåbärskompisarna bildas en härlig liten bukett i den klassiska stengodskrukan från Höganäs.

Möjligen får grönskan sällskap av några tulpaner också, endera dagen. Men riset är fint alldeles på egen hand.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, februari 25, 2020

Bokcirkel, bokbåt och bokbuss

Vaknar till en antydan till vitt på marken, vindstilla och till och med några solstrålar. Men innan man går ut i det där vädret väntar förstås Tisdagstrion, som Ugglan & Boken denna gång gett temat "Bibliotek, bokhandel eller bokcirkel i boken."

"Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap" (The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society) är Mary Ann Shaffers enda bok. Den berättar om läsecirkeln (och livet) på den lilla ön i Engelska Kanalen strax efter andra världskriget. Där har man också som specialitet den där märkliga pajen som jag verkligen har undrat hur den kan tänkas smaka.

"Den lilla bokhandeln i Paris" (Das Lavendelzimmer) av Nina George är inte alls inrymd vid en tjusig gata i den franska huvudstaden som man skulle kunna tro utan på en båt som tuffar runt på kanaler i Frankrike. Monsieur Bokhandlare tror på Ordens kraft och rekommenderar sina besökare läsning som ska läka själsliga sår. Men sin egen kärlekssorg lyckas han inte bota.

Sist men inte minst: "Drottningen vänder blad" (The Uncommon Reader) av Alan Bennett är min absoluta favorit av den här sorten. Det handlar om besökarna som regelbundet kommer till en bokbuss (som ju är en variant på bibliotek). En äldre dam blir stammis, alltid i sällskap av hund. 

Hon visar sig vara ingen mindre än Elizabeth II, självaste drottningen av England. Bennett har mycket humor och får till ett överraskande slut på historien, som är klädsamt behärskad vad beträffar det fysiska omfånget och det ger extra plus. Feelgood när det är som bäst!
Det vore kul att veta om huvudpersonen läst "sin" bok ...

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 24, 2020

Dagens ord 70


ARVODIST

-Se där en titel som jag numera kan kalla min. Fast det hade jag inte en aning om tills alldeles nyss. Men så heter man tydligen på revisorsspråk om man vill ha betalt för något man gjort utan att ha eget företag eller vara "ordentligt" anställd ... Tror dock inte att jag kommer att beställa några nya visitkort precis ... låter det inte lite som om man har drabbats av en sjukdom rent av?

Sitt fint!

Vi gillar jeans, eller hur? Allra helst såna i blå denim, klassiskt så det förslår, alltid modernt, alltid praktiskt, alltid snyggt (nästan i alla fall).
Men det gäller att de sitter bra, framför allt över rumpan.

Kanske minns ni ett tv-program som sändes för rätt länge sen som hette Fab Five? Fem homosexuella killar med var sitt expertområde gjorde om en straight kille som behövde hjälp med styling och dessutom fick tips om gott uppförande, mat och vin.

Den där serien (som slutade sändas 2007) var väldigt underhållande även för oss som inte var direkt inblandade, så att säga. Hur poppis den var bevisas väl av att den sändes i inhemska varianter i nästan hundra länder runt om i världen (fast den svenska versionen blev en flopp)!

Bäst i originalet var Carson, killen som hade hand om modetipsen. Och han lyckades sätta fingret på hemligheten med jeans. Det är hur fickorna hamnar på skinkorna som är grejen! Hamnar de för långt ner eller för långt upp är det förödande. Tämligen mitt på ska de sitta, då får ändalykten rätt lyft! Varning också för alltför stora eller alltför små fickor. Lagom är som alltid bäst ...

Men man kan sitta fint jeans också. Titta bara på min bild! Ett exempel på en inte alltför komplicerad stolsklädsel, tillika utomordentlig variant på återvinning.
På den stolen sitter man fint och fickorna rätt!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 23, 2020

När fimpen får välja ...

Summerburst eller Sweden Rock Festival?
Låt mig gissa att du inte blir förvånad när jag nu avslöjar att inte besökt något av dessa evenemang.
Men när fimparna får välja verkar det som om Sweden Rock är bäst.

Det har jag alltså ingen egen uppfattning om, däremot är jag rätt konfunderad över omröstningsmetoden. Bara rökare kan uppenbarligen delta, och förlåt mig (jag hatar inte rökare, inte alls) men är inte den här "valskyltlådan" väldigt snuskig? Vem har satt upp den? Töms den ibland?

Eller är det bara ett försök att få folk att avstå från att släppa sin fimp på marken? Vällovligt i så fall, för det är verkligen äckligt med alla cigarettstumpar man tvingas vada fram igenom i stan.
Men som ni förstår har jag inte svaret.

Min andra skylt denna skyltsöndag finns i ett fönster på Kungsgatan och kan möjligen uppfattas som ett hån av människor som älskar snö och vintersport, för i huvudstaden har det verkligen inte varit läge för skidåkning. Det verkar det ju knappt vara i Vasaloppsspåret heller ...

Sportaffärerna har haft tuffa dagar, lagren är fyllda och det verkar knappt hjälpa att sänka priserna rejält, för vem vet om det nånsin blir skidvänligt igen i våra trakter? Och den som drar till fjälls hyr ofta sin utrustning, vilket är jättepraktiskt eftersom man får ok prylar och slipper frakta dem. Så det där med att "vi ses där ute", det handlar snarare om att i stället för skidor ha gympaskor på fötterna.

Man får ett särskilt sätt att titta på skyltar när man tagit för vana att delta i bloggprojektet Skyltsöndag. Den här veckan trodde jag exempelvis att jag inte skulle ha en endaste liten skylt att visa upp, men vips! helt plötsligt finns de ju där! Via BP hittar du fler skyltjägare, vareviga söndag.

Som medtrafikant kan jag bara hoppas att den som kör den här lastbilen faktiskt
vet vart han ska ... men man undrar ju ...
Copyright Klimakteriehäxan

Mitt råd till Akademien: Gör inte en tavla till – köp den här!

Daniel Fyffes har målat porträttet av vännen Sara Danius.
Det är förstås ingen som bett mig.
Ingen kommer heller att tacka mig.
Likväl har jag utsett mig själv till rådgivare åt Kungliga Svenska Akademien. Det gäller ett konstinköp. Jag har stött på en tavla som De Aderton snarast bör införskaffa.
Katarina Malmgren har Kompani
Kolibri där verket ställs ut
.

Just nu hänger verket i ett galleri på Köpmangatan i Gamla Stan i Stockholm. Tavlan heter kort och gott ”Sara” och är ett stort porträtt av Sara Danius, ja ni minns rimligen att hon varit akademiens ständige sekreterare, den första kvinnan i rollen och också en som fick behålla jobbet kortare tid än de flesta av sina föregångare. /.../

Alla gubbar som innehaft den prestigefyllda posten tidigare hänger avporträtterade i akademiens lokaler, i självaste sekreterarrummet. Men av Sara Danius hade inget porträtt hunnit beställas eller målas. Fast nu finns det ett. Ett fint. /.../

Tavlan säljs för 35 000 kronor eller till högstbjudande. Det är i akademisammanhang en struntsumma, men här vore det väl använda pengar.  
Därav mitt råd till den där vittra församlingen: Köp tavlan. Det skulle hedra er. Sara Danius blir förvisso ihågkommen ändå, men hon förtjänar verkligen sin plats i akademiens lokaler, nu precis som då. ./.

Du läser hela min krönikaNews 55, här. Då upptäcker du också en rad symboliska detaljer i Daniel Fyffes målning. News 55 är en gratis sajt på nätet som riktar sig specifikt till en något äldre läsekrets.

Copyright Klimakteriehäxan

PS  Tavlan kan ses på galleriet fram till 8 mars. Det råkar vara Internationella kvinnodagen ...

lördag, februari 22, 2020

Solbad i februari – och pippi nr 87

Det är ingen överraskning längre: jag har pippi på fåglar. Vilket yttrar sig att jag har förvånansvärt gott om fåglar hemma, fåglar med en möjligen lite oväntad egenskap: de kan inte flyga.

Men jag gillar självklart även sådana som kan, och många av dem kan inte bara svinga sig upp i luften, de är duktiga simmare också. Som de två änderna som passade på att sola sig härom dagen vid Årstavikens strand.

Här brukar folk åka skridskor så här års. Nu simmar änder, sothöns och svanar omkring vid strandkanten, tar paus ibland på en sten. Solbad i Stockholm i februari! Och det är ju precis samma sol nu som i juli ... vattnet lika blått ... grässtråna lika gröna ... fast träd och buskar är åtminstone kala, som sig bör. Stormvindar ger dem dock en hård match när solen ersatts av grå himmel, vilket händer ideligen. I dag är det exempelvis inte läge för solbad ens för änder.

Och inomhus kan man nu träffa på ännu en pippi som inte flyger, men som kan sättas fast på ett klädesplagg. Tukanen (för det är väl det den är mest lik?) är ett litet minst-halva-priset-efter-jul-rea-fynd som jag förstås inte kunde motstå. Nu har den här broschen nummer 87 i min lilla pippisamlarvärld.


Februarisolen har minsann lockat upp vintergäcken också! Så söta!
Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 21, 2020

Visst vill man bada!

Självklart längtar jag efter ett dopp. Men inte i en bassäng där tjoandena ekar mellan kakelväggarna, utan i "riktigt" vatten: hav eller insjö, jag gillar båda. Strand eller (snälla) klippor? Självklart båda! Kanske har jag det gemensamt med Elisa Matilda? För i dag i de fem fredagsfrågorna eftersöker hon  svar som det stänker och plaskar om!

Strandliv att längta efter. Bara att hoppa i havet när man vill!
  1. När tog du ett bad senast? I kar var det länge sedan, men kanske i december. I sjön i början av september. I havet ... suck, SÅ länge sen! Maj i fjol? 
  2. När lärde du dig simma? I simskolan, ungefär sju år gammal.
  3. Räknar du dig till badkrukorna eller badankorna? Badar väldigt gärna, så då blir det väl anka. Fast jag kan avundas de riktiga ankorna som inte fryser om fötterna i kallt vatten.
  4. Var badar du helst? Älskar både hav och insjö.
  5. Vad säger du om isbad? Nej tack. 
Med detta avslöjat går jag nu och tar en dusch. Och önskar er förstås en angenäm helg, allt annat vore ju konstigt!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om fläckar

"Vill värden använda saker som kostar tusentals kronor, och vara garanterad att inga fläckar kommer att uppstå, ja då får den nog spara dem till ett tillfälle då det bara serveras vatten och pasta utan sås. Men vilken tråkig tillställning det skulle vara."

- Sofia Larsson, så kallad etikettexpert, svarar i Svenska Dagbladet på frågor från tidningens läsare. Idag är det en som undrar hur man gör när gäster spiller vin eller åstadkommer annan skada under ett kalas. En olycka händer ju som bekant så lätt, och roligt är det förstås inte ... men svaret tycker jag var rätt skojigt!

torsdag, februari 20, 2020

Välja lättsmält eller något krävande?

Mia i bokhörnan levererar som vanligt på torsdagseftermiddagen en helgfråga, i dag denna:
Bryr du dig om vilket förlag som givit ut en viss bok? Har du ett favoritförlag som du alltid kan lita på ger ut böcker som passar din smak?
Lätt att svara på: nej och nej.

Bonusfråga: Vilken bok står näst i tur att läsa?
Den frågan är betydligt svårare att besvara, för jag är precis mellan böcker. Jag vacklar mellan något som jag tror är riktigt lättsmält och något mer krävande ... 

Det skulle kunna bli "Tre önskningar" (Three Wishes) av Liane Moriarty. Julklappsboken "Jag vill sätta världen i rörelse" av Anna-Karin Palm, om Selma Lagerlöf, borde det bli men den är så skrämmande stor, tjock och tung! Fast väldigt bra enligt alla lovord.

Copyright Klimakteriehäxan

Krispigt, knaprigt, frasigt och gott

Vet inte om ni insett faktum. Men knäckebrödets dag är över för i år. Den inföll den 19 februari, alltså igår.
Fast i mitt liv är nästan alla dagar knäckebrödsdagar och har alltid varit det.

Detta beror blott och bart på att knäckebröd är väldigt gott, fast jag vet att det är nyttigt också. I unga år åt jag Rågi, gärna en trave skivor med mjukost eller messmör på, gärna sittande i köket mitt i lördagsnatten med några kompisar när det var färdigdansat och bara sängen väntade. Men lite småsugen på något i matväg var man ju!

Annars var det nog Husmans som var vanligast, både före och efter Rågi-perioden. Dock hände det något för ganska precis tjugo år sedan. Jag bytte jobb, och på min nya arbetsplats blev man bjuden på enkel frukost: kaffe eller te och knäckebröd med ost eller kaviar. Då upptäckte jag Rågrut. Och det har blivit knäcket framför andra hos oss alltsedan dess.

Mitt möte med Rågrut sammanföll i tiden med att det ursvenska företaget Wasabröd, grundat 1919, blev en del av den italienska livsmedelskoncernen Barilla, den som framför allt förser oss med pasta. Fast knäckebrödet bakas fortfarande i Sverige, men också i Tyskland. Vårt "helsvenska" och "typiska" bröd är också en populär exportvara till många andra länder, där man förmodligen fullständigt struntar i att italienarna snott vår idé ...

I rättvisans namn så bakas gott knäckebröd även i andra länder, som i Norge och i Finland. Och jag är inte slaviskt beroende av Rågrut, så sent som bara för någon vecka sedan slog jag till och överraskade genom att komma hem med ett paket Husmans igen. Vem vet, det kan kanske bli Sportbröd också, endera dagen!

För att ytterligare visa att jag minsann har ett öppet sinne kan jag avslöja, att jag också älskar Kavli Flatbröd, Finn Crisp och Leksands brungräddade. Wasa delikatess med sesamfrön vågar jag rekommendera, och ibland blir det runda spisbröd från Pyramidbageriet. Dessutom finns havreknäcke, bröd med extra korn, med havssalt ja, det finns absolut minst ett knäckebröd för alla smaker.

Om du nu missade högtidsdagen i går kan du alltid ta skadan igen. Det finns ju drygt 300 dagar till i år, dagar som kan bli dina och knäckebrödets. Jag kan bara komma på en enda nackdel med det krispiga, knastriga, frasiga bakverket: man kan inte tugga det samtidigt som man lyssnar på musik eller bok i hörlurar, för då är allt man hör ljudet när tänderna jobbar och det är faktiskt störande ...

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, februari 18, 2020

När film blir verklighet

Bara hattarna som i filmen bärs av Grynet Molvig/drottning Silvia gör filmen sevärd!
Underbara kreationer som skulle funka på vilket brittiskt societetsbröllop som helst.
Åtminstone om folk med lite humor skulle vara gäster på kalaset ...

Det är förvisso ingen nyhet att Tage Danielsson var ett geni. Desto roligare då att upptäcka att ett av hans så gott som bortglömda verk fått rykande aktualitet, nästan trettio år efter att det mötte sin publik för första gången och tjugofem år efter Tages alltför tidiga död! Tyvärr är de flesta på rollistan också avlidna, men det här är ett utmärkt sätt att återse dem. Så här skriver jag om filmen på News 55, där du läser hela krönikan:

Att vara före sin tid borde vara bra, väcka allmän beundran, kanske rent av eftertanke. Men det blir inte alltid resultatet.
Alltså var det kanske inte särskilt överraskande att Tage Danielssons film ”Sopor” fick ett blandat mottagande och en hel del beska omdömen när den hade premiär 1981. I Aftonbladet stod det att filmen andades hat och förakt mot politiker och i Sydsvenska Dagbladet skrev man att filmen var en binge oinspirerade, krystade och mestadels poänglösa infall och sketcher, framförda av skådisar som kvävde sin talang.
Så här nästan trettio år senare är det åtminstone för mig betydligt enklare att hålla med de recensenter som fann filmen ”i bästa mening barnslig” med charm, humor och smittande medmänsklighet. År 2020 är den faktiskt, dessutom, rykande aktuell!
Lena Nyman/Victoria
I ”Sopor” får vi uppleva hur tusen svenska barn ockuperar kungliga slottet och tar kungaparet, kronprinsessan och Carl Philip som gisslan för att vuxenvärlden ska lyssna på deras framtidsoro. /.../
Att vi skulle uppleva ett liknande barnuppror på riktigt trodde nog absolut ingen då, när 80-talet var färskt, folkomröstningen om kärnkraften bara ett år gammal, landets två tyngsta politiska figurer hette Thorbjörn Fälldin och Olof Palme, och Greta Thunbergs mamma hade bara fyllt elva. /.../

En skarpare, roligare och mer klarsynt samhällsdebattör än Tage Danielsson, det går inte att finna. Han var verkligen före sin tid. Och det är underbart att få skratta åt det som i grunden måste tas på största allvar.

Över generationsgränsen

Tisdagstrio igen, denna gång ska det handla om historier som spänner över generationsgränserna. Du som blir nyfiken och sugen på boktips klickar dig förslagsvis över till Ugglan & Boken, så tror jag inte du blir besviken! Här är mina:

Lilly är tjugo år yngre än sin man Vigand, som skulle kunna vara hennes far. Men han friar, om än oväntat, och äktenskapet varar i tjugotvå år, fram till hans död. Relationen blir aldrig vad någon av dem hoppades på. Den unga hustruns bild av deras gemensamma liv skildras i "En ny tid" medan mannens syn på saken kommer i "Doktor Bagges anagram", så det här blir en tvådelad plats i trion. Det är danska Ida Jessen som skriver, om gamla traditioner, om mans- och kvinnoroller bl a. Originellt, man har liksom inte läst det förut! Jag tycker det blir riktigt intressant och läsvärt. 

I "Igelkottens elegans" (L'élégance du hérissonär det två kvinnor som finner varandra trots åldersskillnaden. 12-åriga Paloma får en förtrogen i den mycket äldre portvakten Renée. Franska Muriel Barbury skrev om hur flickan som tänkt begå självmord på sin 13-årsdag övertygas om att livet trots allt är värt att leva.

Sist i min trio en historia om mor och barn. Så här börjar den:
Det var en gång en mamma som var så snäll och mild.
Hon hade fått en bebi som var förskräckligt vild.
Barbro Lindgren rimmade och Eva Eriksson ritade historien om "Mamman och den vilda Bebin" och den har berett många mycket nöje, över generationsgränserna! Det kommer den antagligen att göra länge än.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 17, 2020

När bladen glesnar

Vi har levt tillsammans väldigt länge vid det här laget. Benjamin var kanske trettio centimeter hög när han blev min. Jag köpte honom i en butik i Miami och han fick sin plats i mitt sovrum. Han trivdes och jag med. Han växte, ordentligt, fick ständigt nya kvistar, de gröna bladen blev fler och fler.

En vacker dag fick han flytta från den "nya" kontinenten till den "gamla". Resan mådde han inte alls illa av. Väl etablerad i svensk miljö fortsatte Benjamin att växa, och jag var riktigt stolt över min trogne sambo fikusen.

Dock har det funnits en sak han inte har gillat: julgran. För när den kommer in den 23 december tar den Benjamins plats. Och när han får sitt revir tillbaka visar han sitt tydliga missnöje: gula blad singlar mot golvet, och de där döda växtdelarna är många. Fast efter en tid har det där lövregnet upphört. Men inte i år.

Vid ett tillfälle trodde jag att jag skulle ge honom massor med ny livslust genom att bjuda på en solsemester. Benjamin fick flytta ut på balkongen, i svensk härlig sommar. Vilken chock för en fikus som aldrig förr varit utomhus! Hela han gulnade och det blev ännu ett bladregn, trots att han snabbt fick komma in igen.

Mat i form av växtgödning har han fått regelbundet, han har en modern så kallad "självvattnande" kruka och han fick så sent som i fjol ny jord kring rötterna. Mängder av torra små kvistar har jag tvingats kapa. Under vår tid tillsammans har han trots allt uppnått en höjd på över två meter.

Nu verkar det ändå som om vi har nått slutpunkten i vårt samliv. Benjamin har förlorat livslusten. Hur ska jag annars tolka det när jag dag efter dag står där med en full näve nedrasade blad, grönska som gulnar och släpper taget helt modlöst? Han är helt enkelt inte tillräckligt snygg längre, annat än ur en enda vinkel, och det räcker inte.

Om någon med grönare fingrar än mina vet tar jag tacksamt emot råd och förslag. Det känns grymt att släpa iväg Benjamin till grovsoporna, efter alla dessa år närmare fyrtio, faktiskt!
Och BLAD, det är veckans nyckelord för Gems Weekly Photo Challenge.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 16, 2020

Skyltar med oklart budskap

Nog vet vi att det är många som har det kämpigt. Det kan gälla jobbet, det kan handla om hälsan, det kan handla om relationer av olika sort. Självklart mår den som befinner sig i knipa bättre av lite medmänsklighet, lite stöd. Men vari stödet som den här skylten förmedlar består, det begriper i alla fall inte jag ...

Kände viss tveksamhet också inför påven och pizzan, men det är nog helt enkelt en (ganska konstig) reklamskylt för en restaurang, där den katolska kyrkans ledare garanterat aldrig satt sin fot. Förvisso äter man jättegoda pizzor i Franciskus' hemland Argentina, där det finns många spår av Italien, både mat och kultur.

Hur den aktuella svenska varianten som serveras på Södermalmshaket står sig i jämförelse vet jag inte, men jag kan fortfarande minnas första gången jag åt en pizza med ädelost. Det skedde i Mar del Plata, ute vid kusten söder om Buenos Aires. Den var fantastisk!


Här har vi kroppsspråkets eget ABC! En skylt som säljs som affisch
hos Lagerhaus. Fyndigt, tycker jag. Å, Ä och Ö får man fixa själv, dock.

Skyltsöndag, det vet ni vid det här laget, högtidlighålls årets alla söndagar genom att ett gäng bloggare visar skyltar av de mest skilda slag. Man hittar enklast genom att gå via BP som är Skyltsöndagens "adoptivmamma" sedan Pumita övergav Blogglandia och sin skapelse.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, februari 15, 2020

Vänskap med förhinder

I går på Alla Hjärtans Dag blev det mycket tal om vänskap, hur viktig den är, hur otroligt nödvändigt det är att ha de där goda vännerna som går att lita på i vått och torrt.
Vilket också betyder att sorgen som kommer om/när vänskapen upphör blir av det allvarligare slaget, även om ingen har dött. Och här finns det inga åldersgränser! Jag letade upp en nästan fjorton år gammal text här på min egen blogg, en historia som jag aldrig glömmer och som jag härmed låter gå i repris.

Min dotter var just fyllda fem när hon drabbades första gången.
Alltsedan sandlådan hemma på gården hade hon haft en bästis, Stina. De små söta flickebarnen hade jätteroligt tillsammans. Det var hopprep och Barbie och sandkakor, födelsedagskalas på riktigt och på låtsas, saftpicknick på gräsmattan, sällskap till och från dagis och många gemensamma stunder därutöver.
Frid och fröjd, alla var glada och nöjda.

Men så kom dagen som skulle betyda den stora förändringen.
Stina är nämligen två år äldre än Dottern.
Och skulle alltså börja den riktiga skolan, medan min flicka gick kvar på dagis.

Det tog inte särskilt många veckor förrän Stina förstod.
Går man i skolan kan man inte ha en bästis på dagis. Det är alldeles för barnsligt, det är oförenligt med livet som ettagluttare. Hur kul man än har och har haft det med den där bästisen måste hon dumpas, annars blir allting annat i vardagen fel och snett.

Dottern begrep inte signalerna. Hon tog kontakt som vanligt, men Stina ville plötsligt inte gå ut på gården alls. Dottern såg frågande ut, men lät sig nöja  tills hon ringde på nästa gång. Och fick nobben. Till sist stod det klart för henne: det var slut. Totalslut.

Den sorg som drabbade mitt lilla hjärtebarn var enorm. Hulkande och snyftande kröp hon intill väggen i sin säng, otröstlig. Jag satt där på kanten, strök över den skakande ryggen och led med henne. Hon hade drabbats av sitt livs första kärlekssorg – och det vet vi ju alla, att det finns ingen bot. Vad hjälper det att man lärt sig att det faktiskt kommer att gå över, även om det tar lång tid? Hur kul är det att dela med sig av den bittert förvärvade insikten att livet kommer att bjuda på fler lika stora saknader, sorger, ögonblick av total övergivenhet? En bästis-relation skulle kunna vara för evigt – och så i stället detta.

Naturligtvis gick skadan aldrig att reparera.
Det är få kärlekssorger som går att sudda ut, att vända på, att glömma.
Dottern fick förstås nya bästisar. Stina ser vi fortfarande ganska ofta, men den där abrupta skilsmässan, som var ett resultat av oerhört tydlig ålderssegregation, den var oåterkallelig.

Det var ju faktiskt bara åldern det hängde på.
I dag, när tjejerna är tjugo och (nästan) arton, skulle de självklart kunna umgås, i alla fall i teorin. För det intressanta med avgörande åldersskillnader, det är att de förändras i livets olika stadier. Om tio år är skillnaden helt utraderad, om ytterligare femtio är det inte årsringarna som räknas utan orken och fysiken.

Men dessemellan hinner ålderssegregationen att slå till ett antal gånger igen. Fast oftare i jobbet än i privatlivet.
Då finns ingen mamma som tröstande stryker en över ryggen.
Då snyftar man i hemlighet.
Och i bästa fall går det över. Även om det tar lång tid.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 14, 2020

Minnesvärd mat för hjärtan

Har du middagen planerad och klar för denna Alla Hjärtans dag?
Antagligen är svaret ja.
Men det kommer ju fler dagar, och hungrig är man ju varenda en av dem, eller hur?

Ulf Elfving, matbloggare på News 55 bland mycket annat, påminde mig i dag om en ljuvlig matupplevelse och ger dessutom receptet. Det gäller förälskade havskräftstjärtar. Delikat, superbt, svindlande gott. Smaklökarna dansar, ögonen tåras.

Det var 70-tal och jag blev bjuden på restaurangmiddag. Krogen var legendarisk men finns inte längre. Den hette Gourmet, låg på Tegnérgatan och drevs av Peter Schück, en legendar även han. Till råga på allt hade jag Sven-Bertil Taube som bordsgranne på samma matställe!

Maträtten finns ändå fortfarande på olika restauranger, fast jag tror inte jag vågat mig på att beställa den av andra kockar. Inte tror jag att jag ska försöka laga den heller. Vill inte riskera att minnet solkas ner av torra skaldjur eller trist sås ... Glömmer heller aldrig vad vinet hette, jag som alltid brukar glömma så fort flaskan är tom! Det hette Piesporter Falkenberg, ett tyskt vitt vin från Moselregionen som nog var lite "inne" på den tiden.

Vad beträffar Elfvings recept så underkänns det rakt upp och ner av en person som är betydligt mer avancerad köksarbetare än jag. Men det jag föll för var framför allt beskrivningen av den där krogen som bjöd inte bara på fantastiskt käk utan även på minnen av flera sorter!

Copyright Klimakteriehäxan

Hjärtligt

Den 14 februari är Valentins dag, men han får verkligen inte ha den för sig själv. Inte sedan detta datum blev Alla Hjärtans Dag. Hoppas ni alla får massor med trevligheter att njuta av! Man kan alltid börja med fem fredagsfrågor från Elisa Matilda!
  1. När fick du din första bästa vän? I första klass. Hon hette Margot, men nu har vi inte haft kontakt på många år.
  2. Vad gör en vän bra? Hen kan bevara en hemlighet och är positiv och stöttande. Beviset för hur bra relationen är finns där tydligt när man inte har setts på länge, men ändå är allt precis som vanligt när man träffas igen.
  3. Vad fyller ditt hjärta med mest kärlek? Åsynen av min familj.
  4. När gjorde det senast ont i hjärtat? När jag såg ett plågat barn, hungrigt, förskrämt, smutsigt, ensamt.
  5. Vem skickar du kärlek till idag? Många! Ingen nämnd och ingen glömd!
Faktum är att högtidlighållandet av Valentin-dagen började tidigt i mitt liv. Jag hade genom släktingar fått en amerikansk brevvän, Patty Adams. Vi skrev flitigt till varandra och så, plötsligt, mitt i vintern, kom ett glittrigt hjärtprytt kort som det stod "You are my Valentine!" på. 

I Sverige hade vi inte en aning om vad det innebar. Men det var förstås länge sedan. Nu vet vi. Och ser hjärtan lite överallt.

Copyright Klimakteriehäxan

Att dö digitalt kan vara komplicerat

Nisse föddes en dag i början av februari för ganska många år sedan. 
Sådant har Facebook koll på, ”vänner” blir påminda. 
Alltså skickade jag glatt en grattishälsning till honom, en trevlig man som jag lärt känna i jobbet. När jag tryckte på ”enter” på datorn hade redan över femtio personer önskat honom en fin födelsedag.

Men vi hade missat en detalj. En viktig detalj. Nisse avled i slutet av förra året. Ok, ganska nyligen ändå, kanske inte så konstigt att det inte märkts, kan man ju tänka. Fast en annan gammal kollega dyker fortfarande upp på sin födelsedag, trots att hon varit död i snart sju år.

När vi nu som ett av världens mest uppkopplade folk dagligen snurrar runt på nätet i alla olika former av sociala medier finns naturligtvis också döden med på ett hörn. Ändå uppfattas den ofta som ett opassande samtalsämne i det moderna samhället. Men vi möter den likväl online. /.../

Det är mycket som ska klaras av när ett dödsfall inträffar. Och det är inte enkelt att som privatperson gå in och ta tag i allt det praktiska, men det finns ett behov av avslut också på nätet. /.../

Det handlar förvisso inte bara om teknik, problemet har förstås också etiska dimensioner som måste hanteras med eftertanke.
Vi som gratulerade Nisse på en födelsedag han aldrig fick uppleva får väl trösta oss med att han säkerligen skulle ha uppskattat det – om han varit i livet.  

Hela min krönika om den digitala döden läser du på News 55, en sajt för dig som uppnått mogen ålder. Det är gratis. Kul om du både läser och kommenterar, och man får gärna dela vidare!

Livets träd som det ter sig sedan den digitala världen blivit vår. Illustration från medieforskaren Amanda Lagerkvists föreläsning i Senioruniversitetets regi.
Copyright Klimakteriehäxan 

torsdag, februari 13, 2020

Inför bokrean

Helgfrågan denna vecka tar sikte på stora bokrean, som bryter ut den 25 februari. Mia i bokhörnan undrar: Har ni kollat in rean och förbokat några böcker?

Jo, jag har kikat lite på utbudet och hittat en hel del jag är sugen på. Margaret Atwoods uppföljare till "Tjänstekvinnans berättelse", till exempel. Men den skulle aldrig falla mig in att förboka, i den mån jag ska köpa någon bok är jag säker på att den finns kvar, även om jag då missar eventuell förstadags-rabatt. Fast som vanligt är ju min ambition att INTE handla ... det brukar gå sisådär.

En liten bonusfråga smyger också med: Vad längtar du efter?
Jag längtar efter mera ljus och lite värme. Skulle gärna dra  iväg till sydligare breddgrader. Tittar avundsjukt på väderkartorna som meddelar att man har 24 plus på Kanarieöarna. Där är ju inte jag, dock.

Copyright Klimakteriehäxan
 

Snusförnuft årg 1965

Ni läste kanske mitt inlägg härom dagen, om mitt första honorar för något jag skrivit. Det var hela femton kronor från tidningen Vi, för ett bidrag vars innehåll jag inte längre hade en aning om. Så jag var faktiskt på väg till Kungliga Biblioteket för att ta reda på det.

Jag hann registrera mig (tack Emma för länken!) men behövde aldrig gå dit. För en kollega gjorde jobbet och nu har jag resultatet. Ni ser det här nedan, i all sin prakt! Att börja med en enspaltare verkar ju ändå logiskt, eller hur?

Vad jag fortfarande undrar är om jag svarade på en fråga tidningen ställt? Eller om jag rakt ut i det blå presterade dessa snusförnuftiga ord? Dessutom hade jag lagt till ett år på min ålder, för i maj 1965 var jag sjutton ... Ännu en liten gåta hänger med. Visst hade jag en skolkamrat som hette Rolf Hast?

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, februari 12, 2020

Dagens ord 69


NYSTÄDAT

-Nej, jag påstår inte att ordet är nytt, inte ens känslan, förstås. Men håll med om att det är något visst! Inga (synliga) dammtussar, inga vissna blomblad, lite bättre ordning i hela bostaden, lite blänk här och där. Njutbart!  

tisdag, februari 11, 2020

Kärlek med förhinder

När Alla hjärtans dag närmar sig med stormsteg bestämmer Ugglan & Boken att tisdagstrion ska bestå av böcker om kärlek med förhinder. Förvisso ett inte särskilt originellt tema om man tittar i bokhyllan. 

Som så ofta börjar jag hos Selma Lagerlöf. Visst är hon numera en person som förknippas med kvinnliga livskamrater, men när man läser hennes memoarer finns han ju där: Studenten. Den mycket unga Selma blir jättekär men han ser henne aldrig, förlovar sig snart med en annan flicka och Selma, som inte ansågs söt och dessutom haltade när hon gick, fick försöka glömma honom. Man får hoppas att hon gjorde det så småningom. Memoarerna, som är i tre delar och kallas Mårbackasviten, är fantastisk läsning.

Av senare datum och väldigt annorlunda är historien i "Kvinnan på tåget" (The Girl on the Train) av Paula Hawkins. Eftersom det väl egentligen är en deckare får man inte förstöra något för den som ännu inte läst, men olycklig kärlek är en viktig beståndsdel och upplösningen underbart överraskande!

Brittiska Jojo Moyes skriver väldigt lättläst och man dras verkligen snabbt in i hennes romaner. Hon lämnade journalistkarriären och blev författare på heltid i början av 2000-talet. "Livet efter dig" (Me Before You) blev hennes stora genombrott 2012 och nu finns flera uppföljare att plocka upp för hennes stora fanklubb. Succéboken handlar om den handikappade Will som bestämt sig för att dö, men på vägen dit behöver en personlig assistent. Lou tar jobbet, kärlek uppstår men Will står fast vid beslutet om att avsluta sitt liv. 

Det där är alltså en trio som verkligen heter duga, och historier som framkallar många olika känslor hos sin läsare. Fast jag skulle med lätthet kunna utöka trion till en hel liten orkester, för kärlek med förhinder finns i så många böcker!

Copyright Klimakteriehäxan