tisdag, augusti 31, 2021

Tillsammans med fyrfota djur

Varje tisdag är det dags för en litterär trio på ett tema som Ugglan & Boken har bestämt. I dag gäller det fyrfota djur.

"Pumans dotter" är inspirerad av verkliga händelser i Guatemala. Monika Zak skriver om Aschlop, indianflickan som bevittnar hur armén begår massmord i hennes hemby, vilket inte var ovanligt för bara några årtionden sedan. Hon flyr till Mexiko, men återvänder hem för att söka efter sin bror som blev bortförd av militären. Boken blev också film.

"Kvinnan som mötte en hund" handlar om ensamhet och längtan efter ett bättre liv.  Elsie Johansson berättar om den medelålders Vera, som när hon blir hundvakt skymtar en ljusning. Den blir dock kortvarig och deppigheten kommer tillbaka. Inte nån feelgood-hitoria precis, men väldigt berörande trots eller kanske i kraft av svärtan.

Det älskande paret ...
"Rosa, prinsessan av Fäholmarna" är, skulle jag vilja påstå, en kärlekshistoria. För Barbro Lindgrens förhållande till den självständiga men härliga bullterriern Rosa är verkligen fyllt av ömsesidig kärlek. De lever sida vid sida i Stockholm och på Öland och har sina rutiner som ingen och ingenting ruckar på ... Det här är en av författarens "vuxenböcker" men jag tror att den kan avnjutas redan i ganska unga år.

Skulle jag ha släppt in en import i gänget borde det väl ha blivit "Nalle Puh" av AA Milne, för i den är det gott om fyrbenta polare. Men nu blev det alltså svenskt rakt igenom!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 30, 2021

Ännu mera Fröding

Det är verkligen ingen hemlighet: jag gillar Värmlands främste skald. Alltså fattar ni direkt att när jag ramlar över ett quiz i Svenska Dagbladet med rubriken "Förstår du Gustaf Fröding?" är jag fast.

Tio ord ska man veta betydelsen av. Man får tre svarsalternativ att välja mellan, och de "frödingska" orden är i tur och ordning lore, vankelmod, ofog, konterfej, skarva, smärt, glam, nardus, fatabur och mo. Det låter inte som speciellt värmländska uttryck i mina öron, men kanske är de det?

Enligt tidningens nätupplaga har drygt 6000 personer svarat på quizet, och 499 av dem har haft alla rätt. Med en lättnadens suck kan jag nu meddela att de rättsvarande är 500, eftersom jag (tack och lov) kunde dem alla ... Vilken tur, då vågar jag påstå att jag förstår min favoritpoet! Fast om jag inte klarat provet hade jag väl aldrig skrivit de här raderna, förstås ... Men låt mig medge att jag tvekade om "lore".

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 29, 2021

Broderade "skyltar"

Jag har allvarliga funderingar på att återuppta broderandet. Förr i världen var jag flitig med nål och tråd i en rad olika sammanhang. Med broderigarn sydde jag korsstygn, plattsöm, stjälkstygn, hålsöm. Som resultat blev det dukar och kuddar mest, ibland en väska. Bra presenter! Vid symaskinen blev det faktiskt kläder, riktigt snygga plagg dessutom, som jag brukade få beröm för  ingen annan hade ju likadana!

Ni har antagligen också upptäckt att just korsstygn fått en renässans. Men det har utvecklats en ny nisch: man fyndar ett gammalt broderi som någon lagt ner timmar, dagar, veckor, ja kanske rent av månader på att färdigställa. Nu finns det att köpa second hand för ett par tior, mer uppskattas inte handarbete längre.

Så går den nye ägaren hem och sprättar bort halva det mödosamt förfärdigade mönstret, för där ska nämligen det nya få plats. Det förväntas vara skojigt, gärna något som får betraktaren att haja till, något som står i stark kontrast till de romantiska rosorna eller röda-stugan-idyllen som originalet har som motiv. Inte sällan är det sexrelaterat, ganska ofta tämligen vulgärt, gärna med svärord. 

Det kan naturligtvis vara så enkelt som att jag är för årsrik och för gammalmodig, men jag begriper inte vem som vill sätta en stor k*u*k eller en grov svordom i korsstygn på väggen hemma. Jag vet alldeles bestämt att jag vill det inte, hur välsydda stygn det än är. Men för all del, det är ju fritt val förstås ...

Ändå har jag alltså känt ett styng av korsstygnslust nu. Och det beror på att jag sett exempel på andra sorters broderade budskap, sådana som jag både fattar och gillar. Två av dem blir mina "skyltar" denna skyltsöndag (ni vet att skyltbloggare listas hos BP). 

Om de blir broderade? Av mig, alltså? Tja, ni vet hur det är med Orsa kompani. Lovar ingenting bestämt. Men man vet aldrig ...

Copyright Klimakteriehäxan (men vem som gjort korsstygnsmönstren vet jag inte, har hittat dem på nätet)

lördag, augusti 28, 2021

Höstdags och fredagsfrågor på en lördag

Då är den alltså nästan här, den första "officiella" höstmånaden, september. Det mesta tyder på att årets sista dopp i sjön är avklarat. En och annan båt har redan krupit upp på land. Täckjackor trängs på trottoarerna, trots att det måste vara svettigt. Solglasögon används alltmer sällan. Fläkten har återvänt till källarförrådet, täcket har släppts in i påslakanet. Balkongdörren stängs på kvällen, fönstret i sovrummet står på bara lite glänt. Himlen är grå, regnet hänger i luften, hundägarna har klätt på både sig och djuren i något som förväntas förhindra att nästa skur gör dem blöta ända in på skinnet. 

Så kan alltså den sista lördagen i augusti te sig. Jag passar på att backa en dag, tog för ovanlighetens skull "bloggledigt" i går, och besvarar Elisa Matildas fem fredagsfrågor så här i efterhand:

  1. När senast gjorde du nåt drastiskt med ditt yttre? Varje gång hos frisören, när han på min uttryckliga order "ställer" håret upp! Det blir skillnad!
  2. Har du bytt till varmare garderob än? En och annan jacka liksom smyger sig på ... 
  3. När ändras säsongen till höst? Vilken dag som helst nu, vädret avgör. Kanske har det redan hänt, även om man kan hoppas på ännu en brittsommar.
  4. Vad ser du fram emot med en ny säsong? Mycket skaldjur i r-månader. Mysigt med levande ljus, gosiga mjuka och sköna kläder, gärna lite lurviga.
  5. Vad är något du nyligen ändrat åsikt om? Vänsterns nya partiledare Nooshi Dadgostar. Tyckte hon verkade väldigt svag i starten och tänkte att hon blir nog inte gammal på den posten, men hoppsan! Hon kommer att märkas i svensk inrikespolitik framöver! Vilket är kul, för alldeles oavsett partifärg är det bra med "fräsiga och smarta fruntimmer". Jag kan t ex sakna Anna Kinberg Batra.
Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att vara konstnär

Det är Skriv-Robert som satt i gång Veckans mening, en bloggstafett i vilken man ska presentera en nyligen läst mening som fått en att hejda sig ett extra litet ögonblick av någon anledning. Kanske handlar det om något kul, något väldigt tänkvärt eller osedvanligt väl formulerat. Eller något annat! Denna lördag har jag just läst en lång intervju i tidningen Konstperspektiv med Karin Mamma Andersson, svensk målarinna som gjort stor internationell succé och just nu ställer ut på danska Louisiana. Hon pratar om sitt jobb och jag tror att man kan föra över resonemanget på andra arbeten, i grunden fullständigt väsensskilda från konstnärsskap men ändå: 

Varje gång blir det svårare att överträffa sig själv, det känns som om en demon drar ner en i ett hål och man fattar inte varför man gör de där patetiska, fula målningarna.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 26, 2021

Favoriter i bokhyllan

Har du upptäckt någon ny favoritförfattare? Det är Mia i bokhörnan som undrar, i veckans helgfråga.

Svår fråga! Var går gränsen för "ny"? Jag tenderar nog att återvända till gamla goda vänner. Möjligen är Jennifer Clement det senaste tillskottet till den skaran. "En bön för de stulna" (A Prayer for the Stolen) och "Gun. Love" är riktigt bra böcker. Det är även "Basquiats änka" (Widow Basquiat) men den är inte fiktion. Om bara något år ska Clement få Nobelpriset i litteratur, har jag tänkt!

Bland svenska författare kanske jag kan nämna Olle Lönnaeus, vars deckare utspelar sig i Skåne och har stänk av humor i sig.

Copyright Klimakteriehäxan

Alfons "mamma" är död

Alfons Åberg, pojken som så många lärt sig älska, lever med sin pappa. Vi är nog miljoner som genom åren undrat vad som egentligen hände med hans mamma, men vi har aldrig fått något riktigt svar. Jag har själv ställt frågan till Gunilla Bergström, som skapat Alfons. Hon såg bara lite hemlighetsfull ut, log, plirade under helluggen och sa med sin karakteristiska, hesa röst att grabben klarade sig ju bra som det var. Förmodligen var hon ganska trött på frågan, men lät inte det märkas.

Bild från Sveriges Radio
Så kom det sig att vi gärna kallade Gunilla för Alfons mamma, för på ett sätt var hon ju det. När Alfons såg dagens ljus hade Gunilla både skrivit texten och gjort bilderna, i en för henne typisk collageteknik. 1972 kom den första boken, "God natt Alfons Åberg" och sedan blev det en lång rad i serien, ett 20-tal åtminstone.

TV-versionen var också en höjdare när min barn var små. Björn Gustafson läste texterna lysande, men lite i onödan, kan man tycka, eftersom både jag och ungarna kunde dem utantill ... Alfons blev också barnteater, vi i publiken jublade! Dessutom blev han pussel, prylar och pyssel. Och långfilm! Hemma hos oss umgicks vi med honom dagligen, tröttnade aldrig på den piprökande pappan, hemliga kompisen Mållgan eller Farmor, som också dök upp ibland. 

Alfons blev en internationell storsuccé, översatt till ett 30-tal språk, men Gunilla Bergström skrev mer, bland annat också "Bill och Bolla" sedan hon fick en dotter med autism. Att den lilla flickan också fick bli sedd var viktigt, inte minst för många i samma situation.

Från början var Gunilla Bergström journalist och jobbade på Dagens Nyheter och Aftonbladet. Men 1975 blev hon författare och illustratör på heltid. Priserna har regnat över henne genom åren, fast hon fick aldrig ALMA-utmärkelsen, "barnboksvärldens Nobelpris". Det borde hon ha fått, men nu är det för sent. Gunilla Bergström avled i går. Hon blev 79.

Alfons kommer dock att leva vidare i många år än. Snart hoppas jag få presentera honom för mitt barnbarn. Är säker på att han blir lika förtjust som alla andra ungar blivit i nästan femtio år!

Copyright Klimakteriehäxan

Flitiga författare

Ideligen blir jag imponerad av författare.
Förvisso när jag läser något de skrivit och tycker att det är bra. Men även utan att ha läst 
 det är ju omöjligt att hinna med alla böcker som bara sprutar ut över oss, jag hinner inte ens med dem jag är allra mest sugen på!

Det som jag verkligen beundrar, det är skribenternas outsinliga energi. Ny text växer ständigt fram i deras datorer, det blir romaner, deckare, det blir feelgood, det blir true crime, det blir memoarer och biografier. Allt kan ju omöjligt vara jättebra, men kvantiteten är enorm även om kvaliteten inte alltid är lika hög. Dessutom sköter de ett mer eller mindre, men ofta mer, krävande arbete vid sidan av skrivandet.

Och jag är naturligtvis inte ensam om att undra hur det går till. Ta min journalistkollega Johan Ripås, till exempel, hans fjärde bok "Sönderlandet" är just ute och han är redan igång med nästa. Johan har skrivit samtidigt som han är småbarnspappa och arbetat heltid. "Hur gör du för att hinna?" frågar jag på Facebook. Svaret är kort, koncist och glasklart: "Upp i ottan, inga tv-serier." Hans väckarklocka står dagligen på 04.46, avslöjar han, "det råkade bara bli den tiden"!

Advokat- och författarparet Lena Ebervall och Per E Samuelson är vana vid att få samma fråga, så svaret finns redan på deras egen hemsida"När folk frågar hur vi hinner skriva, brukar vi svara att vi spelar inte golf. Skrivandet är helt enkelt en hobby som gärna får fylla kvällar, helger och semestrar."

För egen del kan jag bara konstatera, att jag inte varit småbarnsmamma på länge, jobbar inte ens halvtid. Spelar definitivt inte golf. Vad ska jag då skylla på, som inte lyckas knacka ner mer text än korta bloggposter? Lättja, absolut. Och frustration: det finns SÅ många andra som skriver SÅ bra.

Idag börjar förresten Stockholms bokhelg. En litteraturfestival med ungefär 750 punkter på programmet och aktiviteter spridda över staden. Allt gratis, så vitt jag förstår. Måtte det inte bli oavbrutet ösregn, det vore verkligen synd!

Copyright Klimakteriehäxan 

onsdag, augusti 25, 2021

Sommartoppen

Enligt O blickar bakåt denna vecka, för kulturfrågan hon ställer är: Vilka böcker var de bästa du läste i sommar? 

Pluralis. "De bästa". Jag har förvisso läst flera böcker, men inte jättemånga och betydligt färre än jag brukar. Så jag svarar i singularis, min sommartopp består av en enda titel: 

"Bombmannens testamente" av Lena Ebervall och Per E Samuelson. Om förspelet till Palmemordet, och som vanligt när den här författarduon är i farten bygger det på imponerande research. Det leder till att läsaren serveras ett stycke nutidshistoria som ren och spännande underhållning!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, augusti 24, 2021

Rädsla, ångest och kärlek

Boktipsdags igen, för den som vill hänga på! 
Känslor i boktiteln fick man gå på jakt efter denna tisdag, eftersom Ugglan & Boken så bestämt. Det blir en tämligen lättläst trio här, en som dessutom redan lästs av väldigt många. Men ändå.

"Rädd att flyga" (Fear of Flying) av Erica Jong blev en erotisk trumpetstöt in i tystnaden när den kom 1973. Här mötte vi Isadora  och "det knapplösa knullet" och boken kan väl i dag kallas för en feministisk klassiker. Borde kanske läsas om?

"Folk med ångest" skrev den otroligt produktive Fredrik Backman 2019. En lägenhetsvisning förvandlas till gisslandrama, och gisslantagaren bjuder på pizza med polisens benägna bistånd. Lite rörigt med många "medverkande" och stundtals lite svårt att hänga med, men författaren reder förstås ut alla missförstånd till slut. Fast det är inte hans bästa bok.

"Kärlek i kolerans tid" (El amor en los tiempos de cólera) utspelar sig i författarens hemland, Colombia, närmare bestämt i hamnstaden Cartagena, där Gabriel Garcia Marquez tidvis bodde. Om en kärlekshistoria som utspelar sig samtidigt som pesten härjar. I själva verket började förälskelsen i parets ungdom, men de återförenas på äldre dagar. Fin roman!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, augusti 23, 2021

Guldfynd på rean

Rea-dagarna i butikerna tunnas så sakteliga ut nu. De sista prylarna med 70 procents rabatt blir färre för att till sist försvinna helt, till förmån för alla nyheter som, oavsett bransch, ska förgylla hösten (är det tänkt).

Nu för tiden är vi väl ganska bortskämda med att kunna handla till nedprutat pris. Det där med utrensning bara efter midsommar och jul stämmer inte alls, reorna nafsar stundtals varandra i svansen året runt.

Men jag upphör aldrig att förundras över att guldsmedsfirmor också har realisation. I min hjärna är det inpräntat att de ädla metallerna har evigt och stabilt värde, för att inte tala om de äkta stenarna som skänker glitter åt den som har turen att äga smycken av lite högre dignitet.

Såvitt jag minns hade aldrig de där butikerna (Hallbergs, Guldfynd, Albrekts till exempel) rea förr i världen, så när vände det egentligen? Nog kan jag fatta att en del moderna designsmycken kan bli lite mindre eftertraktade med tiden, men guldet och silvret är väl ändå det samma?

Ändå kommer de, reakatalogerna med nedsatta priser på guld, silver, pärlor, diamanter. Dessutom säljer firmor som förr stolt kallade sig "guldsmed" numera en hel del bijouterier till väldigt överkomliga priser, vilket förvisso kan vara trevligt: allt som glimmar är helt enkelt inte guld, men kan pigga upp ändå.

Det var väl ungefär så jag tänkte när jag i ett skyltfönster nyligen fick syn på ett par jättesnygga örhängen i gulmetall till reapris: 69:90. Gick in för att göra slag i saken. Det visade sig att paret i fönstret var det sista. Med kreditkortet i handen stod jag redo att betala nytillskottet i juvelskrinet, inte för att det behövdes precis, men ...

Expediten knappade frenetiskt på datorn/kassaapparaten. Såg förvånad ut, började om. Tryckte på fler tangenter, såg ännu mer förvirrad ut. Så sa hon:
-Datorn säger att örhängena kostar 33 000 kronor.
-Hoppsan, sa jag, då ska jag nog faktiskt inte ha dom.
-Fattar det, sa tjejen, och gjorde ett nytt försök att övertyga maskinen om att artikelnumret hon hade skulle visa ett pris på 69:90.

Det gjorde den inte. Under tiden hade ett par kunder tillkommit, tagit sina nummerlappar, trampade lite otåligt bakom mig som skulle handla för sjuttio spänn. Tjejen stönade. Och gav upp. 
-Du får dom, sa hon i en viskning, jag kan inte stå här i evigheter för att leta reda på felet. Hoppas du får glädje av dem!

Häpen tackade jag och gick. För i den guldbutiken var det inte bara rea, man kunde till och med få smycken alldeles gratis ... men det hör nog inte till vanligheterna. Och eftersom detta är en alldeles sann historia skriver jag inte ut butikens namn, för kanske skulle expediten få problem om detta kom fram? 

Hur som helst är det riktigt snygga örhängen. Oavsett priset. Man kan nästan tro att de är av guld. Av bestående värde.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, augusti 22, 2021

Efterbörd som skyltskörd

Du som kände för det hängde kanske med mig på Liljevalchs Vårsalong härom dagen (även om jag var väldigt sent ute  i dag är utställningen slut). Dock sparade jag fotot på ett verk, ett av fem i princip likadana, och jag vill kalla dem skyltar. De satt i olika salar. Här ser du en av dem. Olle Borg verkar vara en man med humor, det måste man vara tacksam för!

En bild till har jag sparat från min lilla konstrunda. Inte ett verk som kvalat in på själva utställningen, men en sorts skylt som man vid det här laget så innerligt önskar att vi ska slippa: avståndsmarkeringarna.

Skyltsöndagens nav finns hos BP, och i hennes högerspalt hittar du flera skyltande bloggare. Precis som vanligt, med andra ord!

Har mer än en gång funderat på att åka med den här. Bra skyltar tycker jag
amfibiebussen har! "Följ inte efter mig, det klarar du inte!"
Copyright Klimakteriehäxan

När åren går

Han blir 35 i dag, den lille ljuslockige killen som på fotot är ute på promenad i mitt Barndomsland, hand i hand med en mormor han tyckte så mycket om.

Idag går han med en egen ljushårig men ännu lockigare pojke vid handen. Och när grabbarna ställt sina skor utanför ytterdörren blir det extremt tydligt: åren går.

Copyright Klimakteriehäxan

Mera Fröding på självaste födelsedagen

 Gustaf Fröding blev bara 50. På hans byst utanför födelsehemmet i Alster
ser han ändå ut som en gammal man.

I dag för exakt 161 år sedan föddes en liten pojke som kom att bli folkkär, framgångsrik, sjuklig  och väldigt olycklig. Jag står i rummet där han såg dagens ljus, på Alsters herrgård strax utanför Karlstad, det som numera också är Gustaf Frödings minnesgård och jag är tillbaka för andra gången på kort tid.

Vi är fyra i gruppen, och jag vet ju: i den här kvartetten är det bara jag som bär Gustaf i mitt hjärta. Jag gjorde plats för honom där för mycket länge sedan, inspirerad av min mamma och "Räkan", en lärarinna i svenska. Lärde mig hans dikter utantill, deklamerade på värmländska, sjöng rader som fanns tonsatta. På väg från Stockholm till Barndomslandet har vi nu stannat för lunch här, på mitt initiativ. Nu presenterar jag nästa förslag: man kan gå på en vandring med guide runt gården och lära känna poeten lite bättre.

Kort tvekan. En fråga: tar det mer än en halvtimme tror du? Cirka fyrtio minuter får jag veta när jag kollar, får OK på förslaget och löser våra biljetter för en femtilapp styck. Jag håller tummarna: måtte inte mina vänner få spader nu ...

Vi knallar runt på grus och gräs, får höra historien om den brokiga familjen som ständigt flyttade, om hur äldsta dottern fick iklä sig mammans roll när föräldrarna var bortresta, en roll hon behöll gentemot Gustaf livet ut. Vi ser syrenbersån och den förtrollade stenen, vi inser hur olycklig den unge Gustaf var som aldrig fann kärleken utan fick gå till prostituerade. Flickorna han älskade såg inte åt honom.

När Fröding fick ett arv tog han pengarna med sig till studentkamraterna i Uppsala och lät dem ta för sig, vilket de gjorde. Att betala tillbaka var uppenbarligen aldrig aktuellt. Studierna blev det inte så mycket bevänt med heller, men dikter skrev han. Så småningom blev han "upptäckt" av Albert Bonnier, som gav ut hans poesi. Det blev ungefär 400 dikter totalt.

Gustaf Fröding kom att bli riktigt folkkär, det vet vi, men frågan är om han begrep det själv. Han var bara femtio år när han dog, på Djurgården där han bodde med kvinnan som blev hans vårdarinna de sista åren. Och tro mig eller ej, men denna sorgkantade livshistoria rör mina kamrater på djupet. En bra guide gjorde förstås sitt till. Men ser jag inte rent av en liten tår komma trillande när hon berättar hur poetens liv slutade, där på Villa Gröndal i Stockholm?

En speciell utställning finns på övervåningen till gårdens huvudbyggnad. Nu fick vi gå upp för trappan, efter att pandemin hållit den stängd. I hörnrummet föddes han. Vi ser den franska panoramatapeten, kakelugnarna, golvuren, de eleganta möblerna i den tidstypiska inredningen. När vi lämnar Alster bekom oss tror jag att Gustaf Fröding fått några nya beundrarinnor ... det är aldrig för sent, förstås! 

Pampiga golvur, pelargoner hör till miljön.

"Harrgårstösa i äppelapla" heter en av Frödings dikter. Fast det handlar förstås om
en astrakan, detta är av annan sort.

En bit av en panoramatapet att imponeras av.

Kakelugnar i original.

Gustafs syster Cecilia tecknade sin bror.

Vita blommor dominerar den härliga rabatten framför huvudingången.
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, augusti 21, 2021

Hörvärt med veckans mening

Foto Mattias Ahlm Sveriges Radio
Det är inte viktigt och ingen stor hemlighet heller: jag har, i princip, slutat lyssna på Sommar i P1. Men nu har jag, efter energisk rekommendation, ruckat på principerna (det ska man förvisso göra ibland) och blivit positivt överraskad. 

Jag tog med mig författaren Denise Rudberg på promenad, och det var utmärkt sällskap. Hennes program är en sammanhängande berättelse med olika generationers kvinnor i hennes släkt som huvudpersoner, inklusive henne själv. Mycket hörvärt! Måste kanske leta upp någon av hennes böcker också, hon har skrivit ett 30-tal i olika genrer men jag har så vitt jag kan minnas inte läst en enda. 

Nu väljer jag en enda
 mening ur Rudbergs text (den finns att läsa också om man inte vill lyssna, visste ni det?) som Veckans mening, bloggprojektet som Skriv-Robert tagit initiativet till och där man lyfter fram en mening som fått en att hejda sig ett extra ögonblick. 

Det centrala temat i Sommar är relationen mellan Denise Rudberg och hennes mor, en relation som avbröts för länge sedan. Nu funderar hon kring sin egen mammaroll och framför allt väljer hon att berätta om sin familjs historia.  
Den sträcker sig ett par generationer bakåt, och när jag betraktar den nu, som vuxen, kan jag se hur de val som mina släktingar gjort genom årens lopp kan ge mig nycklar till att förstå hur det kommer sig att en dotter beslutar sig för att inte gå på sin mammas begravning.

Copyright Klimakteriehäxan

Unikt bokmärke

Här det senaste nyförvärvet i mitt konstförråd: en akvarell av Mia Eklund. Dock i ovanligt litet format, tänkt som bokmärke, och därmed också i en väldigt överkomlig prisklass: tjugo kronor. 
Borde faktiskt ha kostat mer, kan jag tycka, även om jag inte klagade ...

För ett original är det, och jag tycker det är jättefint! Mia är flitig och har nyss stängt ännu en separatutställning, på ett galleri i Gamla Stan. I höst satsar hon igen  och bokmärkena, alla unika, är förstås bara en biprodukt till allt arbete i olja och akvarell, i betydligt större format.  

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, augusti 20, 2021

Livsviktigt

Fem fredagsfrågor denna dag när solen lyser och luften inte far fram i galen fart. Härligt! Det här är vad Elisa Matilda undrar:

  1. Vad går du alltid utanför dörren med? Nycklar, mobil, betalkort och (hopvikbar, liten) kasse. 
  2. Vad inom teknik har förbättrat ditt liv? Datorn, för både nytta och nöje.
  3. Vilket livsmedel är ett måste i skafferiet? Falu rågrut, tätt följt av ägg och yoghurt.
  4. Vad på morgonen gör så resten av dagen blir bra? Ska klara både nian och svåra sudokun i SvD.
  5. Vad är livsviktigt för dig? Att hela min familj har det så bra det nånsin går.
Att påstå att det är livsviktigt att omge sig med blommor vore
naturligtvis att överdriva, men det är ett positivt inslag i vardagen!
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, augusti 19, 2021

Läst i sommar

Vad har du läst för böcker på semestern? Det är veckans helgfråga från Mia i bokhörnan.
Det blev färre än jag trodde.

O´Brien, Edna: Girl

Vuong, Ocean: On Earth We´re Briefly Gorgeous

Ebervall/Samuelson: Bombmannens testamente

Tsimafejeva, Julia: Dagar i Belarus (radiofölj)

Fossum, Karin: Den som älskar något annat (hörbok) 

Copyright Klimakteriehäxan

Pluseffekt på Kungliga Djurgården

2400 nya kvadratmeter att disponera för konstutställningar. Det är vad nyss öppnade Liljevalchs+ är. Ritat i betong och glas av arkitekten Gert Wingårdh, betalt av skattebetalarna med 570 miljoner kronor. 

Ett omdebatterat projekt som puttrat på i ungefär tio år men som nu äntligen är färdigt, fast debatten är inte över. Fult eller inte? Passande eller inte? Åsikterna är många, men nu står kåken där i alla fall, och jag har varit där. Och huvudstaden har fått ännu ett turistmål för den konstintresserade.

Ingegerd Råmans glasvägg är ett vattenfall ...

... som är rätt fascinerande på avigsidan också!

Lanterninerna i taket är konstverk i sig själva.

Stort utställningsutrymme med massor av dagsljus genom taket.


Kåken sedd från Djurgårdsfärjan. Passar den in i omgivningarna? 
Jag tillhör skaran som inte är övertygad.
Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, augusti 18, 2021

På hög höjd

Man städar på Himalayas branta sluttningar. Bergsbestigare har i årtionden lämnat ofantliga mängder skräp efter sig. Dessutom har ett antal omkomna blivit liggande, kanske har de aldrig hittats, kanske har deras kroppar varit omöjliga att ta tillbaka till civilisationen igen. Bergsbestigning är en farlig sport, hur vältränad man än är.

Den är nog vanligare än man tror, den där drömmen om att bestiga världens högsta berg. Att stå där uppe efter en strapatsrik klättring över bråddjupa sprickor i den tjocka isen, efter att ha balanserat på en smal bräda mellan stora stenblock, efter att ha klängt sig fast vid bergväggen och långsamt, långsamt segat sig uppåt. Allt medan lungorna skriker efter syre, snön yr, händer och fötter stelnar i kylan och snoret blir till en isskorpa som täcker hela hakan.

För egen del har jag förvisso aldrig drömt den drömmen, men jag fascineras av dem som gör det och jag har läst deras berättelser med stor inlevelse. Därför blir det ett tema i temat för veckans kulturfråga från Enligt OVilka kulturella verk där vädret och klimatet har betydelse för handlingen har berört dig? Vi riktar blickarna mot väder på hög höjd, helt enkelt!

Ja, om det någon gång är befogat att vara väderfixerad så är det nog när man befinner sig i Base Camp i Nepal, redo att börja bestigningen av Mount Everest som reser sig 8 848 meter över havet. Där väntar is, bitande kyla, snöblindhet, syrebrist, starka vindar och moln som kan svepa in berget i dimma på ett ögonblick och göra omvärlden osynlig.

Först upp till toppen av det där berget var Edmond Hillary, sedermera adlad till Sir. Tillsammans med en sherpa kunde han 1953 stå högst upp och blicka ut över det otroliga landskapet. De var de enda två deltagarna i den nionde brittiska expeditionen som tog sig ända upp. Alla de andra hade misslyckats. Boken om bedriften läste jag redan som barn, och jag glömmer aldrig beskrivningen av hur en av medlemmarna med pincett plockade bort förfrusna tår från sina fötter som han lirkat ur de till isklumpar förvandlade kängorna. 

Lite märkligt kan jag tycka att det är att just britter varit så begivna på Det Stora Berget, men det är ett faktum. Om de ständiga misslyckandena och dramatiken kring dem har Jeffrey Archer skrivit i "Drömmen om Everest" (Paths of Glory). Det är en roman, men den lär ligga mycket nära de verkliga händelserna. Här får man också klart för sig att inte bara männen, som är besatta av klättring och ära, offrar otroligt mycket, det får också deras familjer göra. 

En modernare expedition skildrar journalisten Jon Krakauer i "Tunn luft" (Into Thin Air). Han kom till Everests topp i maj 1996, men glädjen blev kortvarig. Gruppen överraskades av ett enormt oväder och det blev katastrof. En häftig storm dödade fem och lämnade de överlevande med minnen av ofantlig skräck och dessutom traumatiska skuldkänslor. Krakauers ögonvittnesskildring är en bladvändare man inte glömmer.

Äventyrsböcker för oss vuxna som varken gillar höjder eller är särskilt benägna att ta stora risker för nöjes skull har sin plats, åtminstone i min bokhylla. "Ställföreträdande lidande" brukar det väl kallas? Vill du kalla mig feg går det också bra.

Copyright Klimakteriehäxan

Vårsalong på höstkanten

Både vacker och skickligt utförd – men inte riktigt gratis. 165 000 kronor för
"Flacklandets namnlöshet" av Karl Wennergren.

Det hann nästan bli höst innan jag kom iväg till den traditionella Vårsalongen hos Liljevalchs på Djurgården i Stockholm. Men nu har jag i alla fall vandrat runt i salarna. Blev nog faktiskt ganska besviken, fast en hel del som jag tycker är fint fanns också med.

En sak vill jag än en gång opponera mig emot, fast absolut ingen bryr sig: Alldeles för många konstnärer får med alldeles för många verk! Jag iddes inte räkna, men ett antal personer är representerade med fem saker, ibland fler. I några fall kan man fatta varför, eftersom det finns ett synligt samband, men i andra tar man sig för pannan och tänker att redan en grej hade nästan varit för mycket ... 

Att då stirra på en rad bilder som (i mitt tycke) är helt utan finess är trist, när man vet att så många andra satsat tid, hopp och en slant för att komma med. Varför fick de inte chansen? Nu är det 158 deltagare som får visa 323 saker, och man behöver inte ha akademiska poäng i matte för att fatta att somliga fått bre ut sig, på andras bekostnad. En del namn verkar också ha gräddfil in till museets väggar.

Nu vet vi ju alla att om konst tycker man rysligt olika. Vilket väl i grund och botten är bra. Och jag måste ju beundra en del människor som dristat sig till att skicka in bidrag som varken verkar ha en tanke bakom eller ett uns fingerfärdighet i utförandet. Fast det ska bli spännande att se nästa vårsalong, för då har Liljevalchs býtt konstchef och juryordförande och Mårten Castenfors´ favoriter och tydliga käpphästar bör rimligen ha bytts ut mot nya.

På söndag plockas utställningen ner. Den blev ju förskjuten i tiden på grund av pandemin, som satt sina spår i många av de utvalda verken. Ganska mycket men långt ifrån allt har sålts. Som tur är fanns inget jag absolut villhövde (och hade det funnits hade det sannolikt inte rymts inom min budget)!

Har man sett på maken ... den gamla tändstickstavlan är här igen! "Flickan och elden"
av Lotta Björn, som lagt stickorna på en bricka, målat med akvarellfärg och lackat alltihop.

Fin sak med blommor och fåglar. "Tripp trapp trull" av Josefin Wedel, träsnitt och collage.

Konst? Tja kanske det. Bildens titel gillar jag: "Tid hos kiropraktorn 10.40".
Upphovsman, förmodligen en som plågas av ryggproblem, är Oscar Andersson. Akryl.

Pandemin hade satt många spår i utställningen. Här ett munskydd gjutet i brons av
Björn Ahlberg och Johan Sander.

Mycket sympatisk! En grupp kvinnor i stengodslera gjorda av Annika Rehn.  
Verket heter "We can do it".

En kruttant till av Annika Rehn – en klimakteriehäxa, kanske? Om du undrar om
storleken: jag uppskattar hennes längd till mellan 25 och 30 cm.

"Blind letters" – ett collage i vit kartong av Håkan Berg. Lite kul tyckte jag.

Ibland känns det "rätt" med många bilder av en upphovsperson. Här teckningar i blyerts
från en vandring i Europa. Gunnar Staland vandrade och ritade flitigt.

Det är väl med ett stort leende på läpparna man förväntas lämna Liljevalchs efter att ha
sett Vårslongen? Så stort var inte mitt. August Sörensen gjorde munnen i formpressat
och glaserat lergods.
Copyright Klimakteriehäxan