CITAT om världen utan Dolly

Nu saknar vi Dolly Parton, för att hon band samman människor och knöt ihop tiden. Country blir det självklara soundtracket för dagar som dessa. Nästan alla tycker om att säga att de älskar country; efter att i sin ungdom ha tyckt att den var töntig har de insett att den beskriver livet på tre minuter och att den sortens berättelser fyller ut hålen i tillvaron med hågkomster, sentimentalitet och orealistiska förhoppningar.

-Sex veckor har gått sedan Dolly Parton dog, 80 år gammal, i cancer. Den här gången är det Lars Åberg, krönikör i tidningen Fokus, som lyfter fram och minns henne, countrydrottningen.

Snart är det jul!

Det är faktiskt bara tre månader till jul. Annonserna för julbord på krogen dyker upp, liksom uppmaningen att lösa biljett till en julkonsert. Är det alltså dags att börja planera så smått? I ärlighetens namn har jag nog alla julprylar jag behöver och mer därtill, men ändå händer det nästan varje år att det blir någon nyanskaffning om än liten.

Då är frågan: vill jag ha Dolly Parton hängande i granen? Chansen finns. Att minnet av denna fantastiska stjärna kommer att leva och vårdas mycket länge, det står helt klart. Så jag tror nog att de här "julkulorna" säljs bra och blir använda i åratal. De kostar ca 200 kr plus porto.

Dolly Parton dog för precis en månad sedan,  80 år gammal. Den låtskatt hon lämnat efter sig är obegripligt stor och obegripligt bra. Ofta berättar hon en gripande historia i sina texter, som exempelvis i första jättehitten "Jolene" (please don´t take my man just because you can) eller i "Coat of many colours". I den beskriver Dolly hur hon fick en vinterkappa som mamma sydde. Kappan gjordes av olika tyglappar. Hon brukade själv kalla just den här låten för sin favoritsång. Nu är den där kappan en julgransprydnad bara ett par klick bort! Fast jag avstår nog i alla fall. Nöjer mig med skivorna.

Man kan också skänka henne en tanke i morgon, som proklamerats vara Dolly Parton-dagen. Valet av datum är en lek med siffror: i USA skrivs den 25 september 9/25. Läs det högt, en siffra i taget – och du får Nine t(w)o Five, titeln på en av Dollys största hits! 

My coat of many colors that my mama made for me

Made only from rags but I wore it so proudly

 Although we had no money, I was as rich as I could be

In my coat of many colors my mama made for me

Copyright Klimakteriehäxan (fast inte för låttexten förstås)

Dolly Parton är borta – men hon är odödlig

"You have no idea how much it costs to look
this cheap ..." ett av hennes vanligaste skämt. 
Men hon var ju snygg ändå!

Sorgebud till musikvänner över hela världen kom i dag från USA: Dolly Parton, den fantastiska, är död.

Jag har beundrat henne jättelänge. . Har flera av hennes skivor. Sett henne på tv förstås och live två gånger när hon gästat Stockholm med sin superglittriga show men framför allt med en låtskatt som gör henne odödlig. Över 3000 har det blivit, obegripligt många riktiga dunderhits. Lägg dessutom till andra artisters covers på Parton-sånger – hur många har exempelvis inte tagit upp "I will always love you"?

Dollys texter berättar ofta en historia, inte sällan en sorglig. "Jolene" blev stora genombrottet, superlåten framför andra "9 to 5" som var ledmotivet i filmen med samma namn. Där visade hon också att hon var en duktig skådespelare. 

Men hennes liv var inte bara musik, det var också business och välgörenhet, allt professionellt skött. Vilken klassresa hon gjorde! Stenrik blev hon, men hon verkade ändå hålla huvudet kallt och glömde aldrig sin enkla bakgrund – hör "Coat of Many Colors"! Att hälsan sviktat har hon varit öppen med. Senast i maj gjorde hon ett inlägg "för att hålla fansen uppdaterade". Då sa hon att hon reagerade bra på den medicinska behandlingen, men att det skulle ta tid innan hon kunde stå på scenen igen.

Hon kom aldrig tillbaka. Fast hon visste att beundrarna längtade efter henne. Men det var cancern som vann. Dolly Parton blev 80 år. Många miljoner fans sörjer henne nu. Och Klimakteriehäxan tappar en älskad etikett ...

Copyright Kiimakteriehäxan

I kön efter Dolly

Hon har fått sin spruta nu, Dolly Parton. Stjärnan är 70+ och alltså i riskgrupp. Man kan eventuellt tycka att hon är extra värd lite vaccin eftersom hon skänkt flera miljoner dollar till framtagandet av motmedel mot covid 19.

Inte nog med det, hon uppmanar också alla andra att tacka och ta emot, och hon gör det med sång, förstås. Det är superhitten "Jolene" som nu blivit "Vaccine". Heja, Dolly! Vi står i kön!

Copyright Klimakteriehäxan

Grattis Dolly!

"You have no idea how much it costs to look
this cheap ..." ett av hennes vanligaste skämt. 
Men hon är väl rätt snygg ändå?

Hon fyller 75 i dag, den oförlikneliga Dolly Parton. Kvinnan som gett oss en fantastisk låtskatt, massor av (ofta ganska dåliga) skämt och många små moralpredikningar på vägen. Samt insyn i en garderob som inte liknar någon annans, men som matchar de otroliga perukerna, det våldsamma bystmåttet och den där midjan som kan få en geting att se lite lönnfet ut. Lägg därtill ett affärssinne som går utanpå det mesta, fascinerande nog i kombination med ett stort socialt engagemang!

Hur man bär sig åt för att inte beundra denna människa övergår mitt förstånd. För egen del har jag flera av hennes album, har sett filmer ("9 to 5"!), avnjutit henne i tv och minsann varit på två konserter med henne i Globen. Så har hon också sin egen etikett här på bloggen. För en Klimakteriehäxa är hon, i ordets allra bästa bemärkelse. Hoppas hon har en härlig födelsedag!

Copyright Klimakteriehäxan

En kväll med Dolly P

Tillbringade gårdagskvällen i fint sällskap: Dolly Parton och jag hade en dejt. Ja, hon stod på scenen och jag satt i publiken, men ni fattar. Platsen: Globen i Stockholm, enda konserten i Sverige på årets Europa-turné (som avslutas i Schweiz om ett par dagar). Faktiskt andra gången jag ser/hör henne live, förra gången också i Globen, tillsammans med en entusiastisk publik som kan många av låtarna och inte störs av att stjärnan faktiskt upprepar sig en hel del i sina berättelser och kommentarer till musiken.

Hur någon kan undgå att bli ett Dolly-fan är för mig helt obegripligt. Vilka låtar, vilken röst! Minst tio instrument hanterar hon under konserten: gitarr, el och akustisk, banjo, orgel, flöjt, saxofon, cittra, fiol, munspel och ett stränginstrument jag inte vet vad det heter. Imponerande. Till råga på allt är hon en skicklig affärskvinna, mecenat och välgörare för både folk hon känner och sådana hon aldrig har sett!

Men privatmänniskan Dolly Parton vet vi nog inte så mycket om. En i en syskonskara på tolv. Mamma och pappa hyllas med minnen och musik. Inga egna barn, gift sedan 48 år med en i princip osynlig man – samme man som Jolene en gång försökte ta ifrån henne. "Jolene" är en av de största hittarna, och därmed omöjlig att inte ha med i en konsert. Fast, som Dolly säger, "henne har jag egentligen velat glömma".

Och så fortsätter hon att berätta om hur långvarigt äktenskapet trots allt blev. Lägger till:

-Jag kan ibland titta på honom där han sitter och snarkar lite lätt i sin fåtölj, håret vid tinningarna är grått och ovanför bältet finns en kalaskula som inte går att blunda för ... och så kan jag undra om Jolene fortfarande skulle velat ha honom ...

Den anonyme maken kan nog skatta sig lycklig över att det blev Dolly som gick segrande ur den där striden: don´t take my man just because you can!
Så kan han sitta kvar i tv-fåtöljen och slumra medan hustrun är ute och far och tjäna grova pengar. Men, som hon ideligen understryker både i mellanprat och intervjuer:
-Jag är så glad att ni betalar så mycket för att se och höra mej, för pengarna behövs! Ni har ingen aning om hur dyrt det är att se så här billig ut!

Jo, det har förstås kostat en hacka och fortsätter väl att göra så – hon har fyllt 68 och tillåter sedan ett antal år inga närbilder hon inte själv kan kontrollera och godkänna, efter retuscheringen. Fast vad gör väl det?
Inte särskilt mycket när man går ut i sommarkvällen med några av prakthittarna ringande i öronen ("9 to 5", "I´ll Always Love You", "Coat of Many Colours") och dessutom ett par nya bekantskaper: en Dylan-tolkning och titellåten från nya cd:n, till exempel.

Lite smolk i bägaren: att man får vänta drygt 45 minuter innan konserten kommer igång. Och att souvenirerna är så skandalöst dyra: programmet kostar 150 spänn, de rosa hattarna 200, t-tröjorna 300 eller 350. OK, en t-tröja på vilken det står "It costs a lot of money to look this cheap" kan jag se vitsen med. Men den där hatten? Och programmet? Väljer också, storsint, att förlåta förseningen.

Som tur är har jag redan några Dolly-plattor i cd-hyllan. Så jag klarar mig utan de där andra prylarna.
Dolly-fan är jag ändå. För alltid, tror jag. Så är hon också den enda som har sitt namn som "etikett" här på bloggen!

Inga oauktoriserade närbilder säger Dolly - inget problem när fotot blir så här uselt ... men det ÄR hon där på scenen, fast det ser ut som ett spöke!

Copyright Klimakteriehäxan

Det ska vi (väl) fira!

Ja nu ska här firas!
Jag sänder gratulationer till Hannele (bilden) som gjorde en utflykt från sitt paradis på Hisingen och tog sig in till själva staden under bokmässan för att ha en liten lunchdejt med mig. Jättegrattis till dig just i dag, Hannele!
Bloggblad måste också få en släng av sleven. Och Musikanta, som förmodligen helst vill fira med en sång. Det får bli en i dur.

Kanske drottning Silvia också bör omfattas av mina välgångsönskningar en dag som denna.
Liksom Lisbet, trots att inte minsta skvalp setts till på Tankevågor på månader nu.
Kulsprutan, en flitig kommentator på den här och andra bloggar, får definitivt ett grattis och tar förhoppningvis ett extra litet glas cava en dag som denna. Samma önskan gäller Overboard, som jag vet tittar in här ibland. Och Ulla W i Falun, fast hon sällan lämnar spår efter sig, annat än när hon är ute på golftripp ...
Cicki kanske designat något speciellt, dagen till ära? Grattis hur som helst!

Vi kan också skänka Fredrika Bremer en tanke. Hon lever på sätt och vis vidare, i förbundet som befolkas av många damer i mogen ålder.
Inte får jag heller glömma Amelia Adamo, som gett Saken ett Ansikte, om än rejält retuscherat.
Ända till en sydfransk by kan vi också sända ett litet grattis - här finns inga geografiska hinder.
Dolly Parton höll jag precis på att glömma bort i hastigheten, vilken tur att jag kom i håg henne! Lägger också gärna till Margaret Atwood och Joyce Carol Oates, som tröst för ännu ett år utan Nobelpris i litteratur.

Listan kan göras jättelång. Fast lite försiktig måste man kanske ändå vara, så att inte någon missuppfattar och  tolkar in ett galet budskap. Här råder endast goda intentioner!
Naturligtvis inkluderar jag mig själv inte bara i firarna utan i de firades krets.

Vadan då alla dessa lyckönskningar? Ja, det var på vippen att jag missat det, men alla anledningar till fest ska beaktas, det är en bra princip, tycker jag.
Och idag infaller Internationella Klimakteriedagen.
Hipp hipp hurra!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Glöm inte att det finns klimakteriegubbar också ...

Hemestertips 6

Köpte - eller ska man säga fyndade? - i cd-hyllan på Ica, två för 99:-. Det blev en Dolly Parton, till råga på allt en dubbel-cd! Och så drar jag igång henne: "Coat of Many Colours" (fast den har jag förstås redan, om än i annan version) och sedan en hel radda låtar, en del inspelade redan på 60- och 70-talen. Som vanligt blir jag imponerad av Dolly. Vilken kreativ människa! Vilken röst! Såna låtar, de berättar en historia allihop! Hon klarar rent av att rimma utan att det blir fånigt!
Marvin Gaye, mitt cd-fynd nummer två, är strålande han med, fast på sitt vis.
Kolla cd-hyllan på din Ica du med. Kan finnas sommarfynd också för dina öron!

Dags för Dagen D igen

Snart är det Dagen D igen, D som i Dolly Parton.
På fredag är Stockholms Stadion hennes scen, platsen där den smala midjan, de stora brösten och de nästan lika framträdande läpparna kommer att få en jättepublik att jubla. Och det gör de rätt i, alla de som packar ihop sig i sommarvärmen för att få en högtidsstund.

Den här gången ska jag dock inte gå, trots att jag tillhör Dollys trogna beundrarskara. Jag upplevde ju henne i fjol, i Globen, och det får räcka – priset på biljetterna, om några skulle råka finnas, är faktiskt lite avskräckande, åtminstone när det handlar om en repris, så att säga.

Lustigt nog hade jag ju inte klart för mig hur ofantligt många vi är, vi svenska Dolly-fans. Så snart det gick att köpa sig tillträde till någon av hennes konserter i somras blev det utsålt. Det var snubblande nära att jag aldrig fick tag i någon biljett, och ren och skär lycka när någon som beställt två fina platser ångrade sig eller glömde att hämta ut dem och på så sätt blev min räddning.

Men vi som gillar Dolly, vi finns överallt, vi är inte ens bara medelålders, inte heller uteslutande av kvinnligt kön. Nu för tiden är det rumsrent, ja riktigt PK, att bekänna att man tycker att den lilla blonda damen på 60+ från Tennessee är beundransvärd, för såväl sin musik som sin hjärna.

Ett antal artister uppger sig också ha henne som förebild. Marit Bergman, Nina Persson, Jill Johnson och Annika Norlin är några i raden (källa: dagens DN). Också nya hyllade stjärnskottet Sofia Karlsson inordnar sig i kön med kollegorna. Sofia K säger i intervjuer att hon känner stor likhet och samhörighet med Dolly Parton, och att ”Little Sparrow” var den skiva som avgjorde saken för henne.

Själv kom jag på mig med att tänka på en annan lätt sparvliknande sångerska när jag för första gången hörde Sofia K.
I mitt minne dök tvärt en röst och ett ansikte upp tillhörande en trubadurtjej som jag nog inte ägnat en tanke sedan 1963 eller så. Hon hette Cecilia Bruuse, flicka med gitarr som slog igenom med dunder och brak som gäst i Hylands Hörna 1962.

Det är svårt att få ihop Dolly P och Cecilia B till en och samma bild av typ Sofia K, men kanske är det möjligt. Till det yttre finns inga som helst likheter, så mycket är säkert. Och i vad mån Sofia K skulle gilla att bli jämförd med Cecilia B har jag inte heller en aning om.

En sak är dock säker: om man jämför svenskans stövlar med den amerikanska idolens är det 10-0 till USA. Dolly skulle aldrig, och då menar jag ALDRIG, ta på sig sådana fotbeklädnader som Sofia poserar med i DN:s söndagsbilaga i dag …
Inte jag heller, förresten. Åtminstone inte så här års.

Copyright Klimakteriehäxan

Utrotningshotad

Jag är blondin.
Eller bör jag kanske säga att jag varit blondin. Det där som inte sällan händer med hårfärgen på folk när de blir äldre, det har förvisso hänt också mig.
Och faktum är att det plötsligt kan visa sig vara en hint om hur världen kommer att se ut.
Forskare i Tyskland har nämligen konstaterat, att om 200 år finns det inte några blondiner längre, inte ens innan stråna börjat gråna.
Vi föder för få barn, överlåter inte våra gener på nya generationer flitigt nog.

Till mitt försvar kan sägas att jag i alla fall bidragit med två ungar, som bägge var knallblonda som små. I dag har den ena färgat sitt mörkt, den andre har mörknat alldeles gratis. Så någonstans på vägen har av-blonderingen redan inträtt i min absoluta närhet.

Mer fakta om blondiner – det gäller att passa på nu medan folk vet vad man pratar om – är att världens blondintätaste land är Finland.
Att folk som handlar mat i USA helst vill bli betjänade av blonda affärsanställda.
Att myggor föredrar blod från blondiner (jo tack, det har man märkt) och att en blond kalufs i genomsnitt innehåller ungefär 140 000 hårstrån, medan en brunett har 108 000 och en rödhårig 90 000.

Sedan mycket länge är det ju fastslaget, att blondiner har roligare än de andra. Att vi är dummare, det har Dolly Parton och några till motbevisat med bravur.
Dock ser jag ingen siffra för hur ofta en blondin drabbas av a-bad-hairday-syndromet, jämfört med resten. Men misstänker att här skulle kunna finnas en likhet med myggplågan.

Innerst inne är jag ju fortfarande både ung, smal och blond.
Samt drabbad av ännu en dålig hårdag (somnade om, hann inte med den planerade tvätten).
Lite roligt har jag likväl.
Typisk blondin.

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: 1,6 miljonerklubben

Måste höra, måste ha!

I dag har jag fått lust till lyxkonsumtion.
Ni vet säkert hur det är: man får en impuls, ser något, hör något – och en lust som inte går att tämja har väckts.

Det kan vara så mycket, något att läsa, ett klädesplagg, en oemotståndlig väska, ett doftande bröd, ett nagellack i den där färgen man faktiskt inte har.
Helt enkelt något man svårligen kan hävda att man verkligen behöver.

Den här gången handlar det om en ny skiva.
Dolly Parton, den evigt gröna, har kommit ut med ”Backwoods Barbie” som hyllas av SvD:s recensent. ”Hon lyfter fram den omväxlande hurtfriska och sentimentala countrypop som är en så viktig del av fenomenet Dolly Parton” skriver Dan Backman och delar ut fyra prickar på sin betygstärning.
Måste ha. Måste höra.

I sommar kommer hon till Sverige igen, men den här gången ska jag inte gå. Och om man tänker rätt på saken kan man ju faktiskt få flera cd för samma summa som konsertbiljetten.
Då blev det ju inte lyxkonsumtion plötsligt, i alla fall inte på samma sätt, utan snarare ett privatekonomiskt snilledrag – eller?

Copyright Klimakteriehäxan

Minnesvärt?

Nu börjar tillbakablickarna strömma in.
Vad var det för år egentligen, 2007?
Hände det något som vi kommer att komma ihåg länge?
Kommer vi över huvud taget ihåg särskilt mycket?

Dagens Nyheter vill att läsarna ska utse årets största nyhet och ger fem alternativ.
Det är: avhoppen från regeringen, striden om privat alkoholimport, fastighetsskatten, riksbankens räntehöjningar och Mona Sahlin som ny ledare för socialdemokraterna.

Var det verkligen allt?
Hos mig personligen har ingen av de där fem företeelserna satt några djupare spår.
Nyheter, visst, men inget som berör – jo, det är klart att många direkt känner av högre räntor och ändrad fastighetsskatt, och nog är det väl intressant vem som leder landets största parti – men minnesvärt?

På min privata lista, väldigt privat, visst, men i alla fall, står helt andra saker.
Som att Dottern tog studenten. Som att jag haft kul på jobbet, med delvis nya arbetskamrater. En härlig semesterresa i Norrland. Dolly Parton live i Globen. Familjens vecka i Beijing.

Inget av detta platsar förstås på DN:s lista, det är jag helt på det klara med. Men nu undrar jag: hur ser din lista över de fem mest minnesvärda upplevelserna ut?
Berätta i en kommentar om du tar upp stafettpinnen, så att man kan kolla!

Copyright Klimakteriehäxan

En missad stjärna som fortfarande lyser

Knappt har handflatorna svalnat efter Dolly-konserten i Globen förrän jag inser att jag missat en annan superartist, också på Sverige-besök.
Kris Kristofferson har framträtt på Cirkus i Stockholm ikväll.
Ja, jag hade väldigt gärna velat vara där, men upptäckte evenemanget så sent som i morse och hade inte kvällen ledig.

I dag är han 70 och naturligtvis inte i riktigt samma gamla goda form som för 30 år sedan.
Men förr i världen var han en man med sug i blick, en macho-typ med nallebjörnskvaliteter. Han har skrivit mängder av underbara sånger och gjort hur många filmroller som helst.
Lång och trogen tjänst i show business, helt enkelt.

Det är låtarna man minns bäst. Han lär ha börjat komponera och skriva texter 14 år gammal. Sedan dess har han producerat nya i en strid ström.
Som till exempel ”Help me make it through the night” är en kärlekssång som var ledmotiv i en film om en boxare på dekis och den balladen är evigt grön.
”Sunday Morning Coming Down” beskriver en präktig bakfylla, med vidhängande ångest. Den lånade Johnny Cash – som också sjöng tillsammans med Kris och Waylon Jennings i gruppen Highwaymen.
Och så, förstås, ”Me and Bobby McGee” som han själv sjöng in men som Janis Joplin ägde på 70-talet. Rader av artister har gjort den sen dess, Dolly Parton sjunger den på sin turné och Cornelis Vreeswijk gjorde den på svenska som ”Jag och Bosse Lidén”.

”From the coalmines of Kentucky to the California sun...” Det är en bit av resan med Bobby McGee som han tar oss med på.
Det sjöng han alldeles säkert ikväll igen.
Fast inte för mig.
Inte live, alltså.

Nu ska jag gå och leta upp skivan. Och trösta mig med att ljudet antagligen är bättre där än om jag suttit på Cirkus.
Kris, jag applåderar lite i alla fall, i min ensamhet. För en stjärna som fortfarande lyser klart.

Copyright Klimakteriehäxan

We will always love you too, Dolly!

Wow.
Vilket ös.
Vilken röst.
Packat i Globen.
Fans i alla möjliga åldrar fyllde bänkraderna upp till taket.
Och många hade klätt sig för att matcha en countrydrottning: westernskjortor, cowboyboots, stilettklackar, glitter.

De som ville kunde komplettera med speciell Dolly-hatt, rosa med paljettkant, för 100 kronor. T-tröjorna kostade 350, bodies för blöjbarn 150 – varför nu en liten ljusblå baby skulle ha ”Dolly Parton” på magen kan möjligen vara svårt att räkna ut, men det var kanske ändå bättre använda pengar än att lägga ut samma summa på det tryckta show-programmet…

Ett tillbehör såg jag som jag nästan önskar, så här i efterhand, att jag hade köpt: en sorts snurra med ljus i. När man vevade den i luften bildade ljusprickar bokstäver. Ja, det stod ”Dolly” – hade någon trott något annat?

Folk klättrade fortfarande i trapporna när showen skulle börja, men när det väl drog igång var det pang på rödbetan. Snart kom ”Jolene”, under ”Little Sparrow” blev det tyst och när det var dags för ”Coat of Many Colours” tänkte vi allihop på Dollys mamma, den glada flickan som gifte sig 15 år gammal och hade 12 barn när hon var 27.
”I will always love you” sjunger hon så att man tror att hon menar det, även om hon strax innan bekänt att hon ibland önskat att Jolene hade lyckats i sitt uppsåt att sno maken.

De flesta låtarna kunde vi redan, mellansnacket var inte heller nytt, men vad gör väl det? Vi kom inte för att upptäcka en ny stjärna, vi kom för att njuta av en som hållit på i mer än 40 år och som förmodligen aldrig låtit bättre.
I andra avdelningen kom ”9 to 5”, som blev allsång med dans i bänkarna, och så flera nummer som har andra upphovsmän än Dolly själv. Hennes version av Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee” var kanonbra, och när hon tog tag i John Lennons ”Imagine” var fulländningen nära.

Det här var en kväll att minnas.
Kvällen när vi såg Dolly Parton live.
Egentligen ser man henne förstås bättre i tv, och ljudet är alla gånger bättre på skiva än i Globen - men live är speciellt.
Fast en sak var lite trist.
Det finns för få rökare nu för tiden, den bristen blev uppenbar, framför allt under ”Imagine”.
Visst kom ett antal tändare upp i luften, men det var glest mellan dem.
För säga vad man säga vill om den tekniska revolutionen, men det blir lite lätt töntigt när folk viftar i luften med sina mobiler på vilka en liten fet trea lyser blekt i displayen. Det hände inte på Lennons tid. Då var det riktig eld som gällde, och det borde gälla Dolly också.

När vi stod i kö och väntade på bussen vid Gullmarsplan svepte den vita limousinen förbi på väg in mot Södermalm.
Thanks Dolly.
We will always love you!

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING LÖRDAG FM
Fler som rapporterar från konserten i Globen är exvis PO Tidholm i DN. Och dessutom andra recensenter, som liksom jag befinner sig i amatörklassen - här är en och en till, och här ännu en.

Damer som inte rostar

Mitt i all yra kring Dolly Parton måste jag få göra en lite sväng kring en annan häftig dam: Margaret Thatcher, som också, precis som Dolly, kan vara reptilsnabb i repliken och visa upp en viss distans till sig själv.

Som ledare för konservativa partiet, tories, blev hon Storbritanniens första kvinna på posten som premiärminister. Och den behöll hon länge, mellan 1979 och 1990. Längre har ingen bott på 10 Downing Street sedan Gladstones dagar (om han nu bodde där, förstås!)
Under de här åren fick hon allmänt smek- eller öknamnet (välj själv!) The Iron Lady, Järnladyn.
Efter sin avgång fick hon så småningom också titeln baronessa av drottningen.

Nu har nästa hedersbetygelse kommit: sedan några veckor står hon staty inne i Houses of Parliament, tillsammans med bland andra Winston Churchill.
Thatcher är gjord i brons och tämligen porträttlik, faktiskt, det hade jag tillfälle att konstatera under en vandring genom engelsmännens pampiga och oerhört omoderna parlamentsbyggnad när jag nyss var i London på besök.

Efter invigningen skulle hon kommentera verket. Sa:
-Det hade ju varit bättre om den varit i järn.
Och så la hon till:
-Men å andra sidan blir jag ju aldrig rostig nu.
Så sant.
De varken rostar eller går av för hackor, de här damerna, om man får säga så.

Copyright Klimakteriehäxan

En Dolly-historia till

Mats Gellerfelt på Svenska Dagbladet berättar i dagens tidning en personlig historia om ett möte med Dolly Parton som placerar honom i de trogna Dolly-kramarnas skara.

Normalt sett är Gellerfelt inte någon äkta lustigkurre, men han bjuder också på ett visserligen lånat men ändå leende när han i samma artikel återger ett exempel på så kallad lokal Nashville-humor.

Jag citerar: ”Dolly är numera så känd att en drink har uppkallats efter henne, Hot Dolly.
En flaska Tennessee-bourbon blandas med två mixade jättemeloner.”
Är det månne med den drycken man bör grunda inför kvällens konsert? Jag gillar melon men är mycket tveksamt inställd till bourbon, dock.

Biljetterna till kvällens evenemang lär numera gå på nätet för flera tusen kronor styck.
Min är inte till salu.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu är Dolly nära - men alltför nära är nog inte så bra...

I morgon är det dags.
I morgon har vi vår date.
I morgon kväll sitter jag där, full av förväntan.
I morgon ses vi, Dolly Parton och jag.
Fast hon kanske inte ser mig, Globen är ju rätt så stor. Men jag kommer hur som helst att se henne.

Och vid närmare eftertanke är det nog trots allt rätt bra att vi inte ska ses på riktigt nära håll. För när jag såg den här bilden på Dolly i Aftonbladet blev jag inte glad. Klicka och titta får ni se!
Det är sant att jag inte har en aning om hur mycket det kostar att se så där billig ut. Men det har jag tyckt varit väldigt roligt sagt (av Dolly själv) och mest tänkt att hon syftat på brösten, frisyren, kläderna, stövlarna, naglarna, glittret, alla de där tillbehören av vilka de flesta ändå varit lösa.
Men nu har det väl ändå gått för långt.

Som den där bilden ser ut kan det inte ha varit tänkt att sluta. Inte ens hennes kirurg kan vara nöjd med resultatet, bortsett från inkomsterna.
I rubriken står det att Dolly anser att tre timmars sömn per dygn räcker. Hon har glömt det där med skönhetssömnen, verkar det som. Tyvärr. Hon borde ha slumrat lite mer av egen kraft och mindre som nedsövd medan knivarna jobbade.

Vilken tur ändå att hon sjunger som hon gör.
I morgon, Dolly.
Kommer du för nära kan jag alltid blunda.
Men öronen håller jag vidöppna.

Copyright Klimakteriehäxan

Nedräkning

Nedräkningen har börjat.
Det är bara en liten vecka kvar nu.
Nästa fredag kväll är det dags.
Då bänkar jag mig tillsammans med en himla massa likasinnade för en riktig högtidsstund i Globen.
Dolly Parton-dags.

Hon hade premiär på sin turné i veckan, i Horsens i Danmark. Och de recensioner jag sett är översvallande. Fullblodsproffs kallas hon för – ja, fattas bara annat. Man slår fast att hon numera uppnått en viss artiststatus, det är inte längre töntigt att gilla Dolly.
Tänk att även recensenter nu kommit så långt som till att fatta det!

”Bara att kapitulera” skriver en, som förstås ändå inte kan låta bli en sväng om fettsugning och plastikoperationer. Det blir bara så med Dolly.
”Omöjlig att stå emot” konstaterar näste man – jo, bara män tycka ha recenserat Dolly i Horsens.
Om det betyder något kan man förstås fundera över.

”Man påminns om vilken enastående sångerska Dolly Parton faktiskt är, hur det finns en särskild sorts lyster som kommer fram när hon satsar för fullt i sina raka, gammaldags melodier.” fortsätter han – ja översvallande är ordet.

Själv kommer jag också med största säkerhet att svalla över.
Europa har väntat i nästan 30 år på att Dolly skulle komma hit.
Jag har inte väntat riktigt lika länge – men nu är det bara en liten vecka kvar.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Vill du läsa recensionerna? Varsågod – klicka här och här och här.
Dessutom kan du klicka här och läsa om Dolly Partons bortglömda kroppsdelar.
Och om du undrar om uttrycket ”bara en liten vecka” så är det ärligen lånat ur barnboken om Bella och Gustav av Eva Eriksson – en fenomenal bok som roar både ungar och vuxna!

Dolly Partons bortglömda kroppsdelar

Först kommer brösten.
Sedan ser man det enorma blonda håret.
Ögonfransarna släpar mot kinderna, som är förföriskt släta. Mitt emellan dem en rak och fin liten näsa.
Läpparna är fylliga, kan man kanske säga.
Midjan är smal, smalare än de flestas, och accentueras vanligen av ett skärp.
På fötterna western-boots i glamourversion: svindlande klackar, glittrande stenar.
Inget ser särskilt äkta ut, men det är väl heller inte meningen.
Allt sammantaget blir bilden av Dolly Parton, 60 år.
Under åren som gått har hon lämnat ett och annat gyllene citat längs vägen. Ett som man kommer ihåg är ”Du har ingen aning om hur mycket det kostar att se så här billig ut”.

Se där en tydlig indikation på det som ofta glöms bort: Dolly Parton är inte bara det där vi ser på skivomslagen och i diverse tv-sammanhang.
Nej, hon består också av några bortglömda kroppsdelar: hjärta och hjärna.
Tack vare dem har hon inte bara skrivit och framfört mängder av låtar som blivit megahits.
Hela den lilla människan är numera ett framgångsrikt mångmiljonföretag.

Dolly har skapat ”Dollywood”, som är en stor nöjespark, hon har en restaurangkedja, ett stort undervisningsprojekt och förstås ett eget skivbolag. Hon har blivit hela sin släkts stöttepelare och hon har vetat att matcha sig själv och sina tillgångar bättre än någon annan.
Dessutom är hon mästerlig när det kommer till att hantera intervjuer som blir för närgångna eller slår in på fel spår: hon plockar fram sin slagfärdighet och är så uppenbart snabbtänkt.

Begreppet ”askungesaga” passar bra på hennes historia, från den fattiga flickan med den hemsydda kappan (”Coat of many colours”) via kontorsslaven (”Nine to five”) till superstjärnan, med några kärlekssorger (”Jolene”, ”I will always love you”, ”Here you come again”) på vägen. Vi kan texterna, vi sjunger med, vi känner hur det känns, alltihop. På riktigt, liksom.

I vår kommer hon till Sverige. 26 500 biljetter fanns att köpa. De gick åt i en nysning. Massor av fans kom aldrig ens i närheten. Ett och annat ögonbryn har höjts i förvåning över detta. Hur kan hon, vampvåpet från amerikanska Södern, dra så mycket folk?
Svaret är inte kitsch, glitter och taktfast komp. Inte vamp- eller våpfaktorn heller. I botten finns de där andra två komponenterna, Dolly Partons bortglömda kroppsdelar: hjärta och hjärna.
Båda hörs fast de inte syns. Hennes beundrare vet.

Om någon mer än jag minns Lotta Svärd, hon i Runebergs ”Fänrik Ståls sägner”, så finns det vissa likheter, om man bara byter ordet ”kriget” mot ”livet”. Så här diktade skalden om Lotta: ”Ty en pärla var hon på krigets stråt/ och en äkta pärla också/ Och något tålte hon skrattas åt/ men mera hedras ändå”.
Visst kan man le överseende åt Dollys dyrköpta yttre företräden. Men det är resten som räknas.

Jag är en av de lyckliga 26 500 som ska gå och se och höra henne live, i Globen i mars.
Biljetten kostade 705 kronor. Dyrt?
Förvisso. Men det kommer att vara värt vartenda öre!

Copyight Klimakteriehäxan

Ett personligt A till Ö

A står för Aktiviteter jag gärna ägnar mig åt: läsning, sudoku, bloggande.
B står för Boken jag just nu läser: "Numret till Calicut" av Calle Hård.
C står för Cykelturen jag helst tar: en sväng runt Visby - gärna på tandem, det vore kul att testa!
D står för Dryck jag helst dricker: vatten, rödvin.
E står för Enastående människa jag beundrar: Dolly Parton (det ska jag kanske utveckla vad det lider…)
F står för Festens viktigaste ingrediens: gott humör (och god mat).
G står för Godis jag helst äter: choklad.
H står för min Hemstad: Stockholm.
I står för Instrumentet jag spelar: inget, tyvärr. Men jag äger en concertina som jag TRODDE jag skulle lära mig hantera.
J står för Jumboplatsen jag hade velat slippa: den i skolgymnastiken.
K står för Karriären jag drömde om: att bli artisten som trollband massorna med sång och dans.
L står för Livserfarenhet som betytt mest: att bli mamma.
M står för Maträtten jag helst bjuder på för närvarande: fläskfilégryta med trattkantareller.
N står för Något jag aldrig klarat (alltså Negativt för mig): att stå på händer.
O står för vad jag tycker om Ormar: hu!
P står för Pausfågeln jag helst lyssnar till: koltrasten.
Q står för det Quinnligaste jag vet: snygga naglar i färg som matchar högklackade röda skor.
R står för Resan jag aldrig gjort men gärna vill göra: Seychellerna.
S står för Sommarens bästa beståndsdel: bad i hav och sjö.
T står för Tiden när väckarklockan ringer: 07.10.
U står för det Underklädesplagg jag tycker bäst om: minimizer, behåfabrikanternas gåva till den som är lite framtung.
V står för Vikten jag drömmer om: 72 kg.
W står för det jag vill göra kommande Weekend: sova länge.
X står för en okänd faktor jag skulle vilja förstå: det svarta hålet.
Y står för Yttre egenskap jag ser hos det motsatta könet: händerna.
Z står för mitt stjärntecken (i Zodiacen): skorpion.
Å står för något jag Ångrar: att jag inte försökte lära mig fler språk.
Ä står för Ärlighet, som varar längst, även om den gör ont ibland.
Ö står för Övrigt – som exempelvis Önskan om en strålande framtid för mina barn.

Copyright Klimakteriehäxan