Saker att minnas 11

Att resa berikar människan, det är jag övertygad om. Man får uppleva nya saker, vidgar sina vyer både bokstavligt och bildligt. Mina resor har gett mig många minnen, men jag har också nästan alltid sett till att få med mig något hem, en liten sak som på ett eller annat sätt får mig att tänka på den där resan och vad den gav mig. Jag har tagit mig för att visa er några av mina souvenirer. Det här är den elfte, liten och lättfraktad, som är så bra!

  

Smycken roar mig. De behöver verkligen inte vara dyra, men de ska ha något litet extra. Som den här lilla ringen, där själva "juvelen" består av 20 kopek i ett sovjetiskt mynt från 1982. Då hade det ett nominellt värde värt ungefär 0,20 till 1,50 kronor i den officiella växelkursen, men som samlarobjekt i dag är det normalt värt mellan 15 och 35 kronor beroende på skick, får jag veta när jag googlar.

Det var nog ungefär vad jag betalade för den här ringen när jag strövade omkring i Riga. Min kompis, som hade jobb i Lettland, var på sitt kontor och jag försökte se mig om på egen hand efter bästa förmåga. Hamnade på ett museum där man måste ha märkliga gammaldags tofflor på fötterna, på ett fik där man serverade tjock drickchoklad i kopp efter kopp, och så småningom kom jag till en marknad. Det mest originella man kunde köpa där var blåsippor i bukett – synnerligen exklusivt, tyckte jag, som växt upp i den fridlysta blåsippans land.

Men där fanns också de där smyckena, tillverkade av sovjetiska mynt som - antar jag - symboliserade en gången tid som ingen egentligen ville minnas, än mindre ha tillbaka. Landet lämnade rubeln som valuta 1993 och gick sedan över från sina egna lats till Euro för tolv år sedan. Förmodligen var alla vi som köpte sådana här rubel-ringar turister från väst ...

Riga var en trevlig stad, med gamla fina kvarter att ströva runt i och praktfulla blomplanteringar på torgen. Fick faktiskt med mig två små oljemålningar också, inköpta i en museibutik – det fanns en hel del konst att kika  på och det gillar ju jag. Skulle gärna åka tillbaka, men väninnan har flyttat hem igen så jag har ingen att hälsa på där längre. Men min rubelring har jag, med 20 kopek! Fast jag skulle ljuga om jag påstod att jag använt den särskilt ofta.

Copyright Klimakteriehäxan

Bortkommen eller hemtam?

För att börja med dagens väderrapport: solen skiner från blå himmel och det är sju plusgrader. Träden ser allt kalare ut för var dag som går, människorna har redan satt på sig sina varmaste vinterkläder och jag tänker varje år samma sak: vad tar de när det blir riktig vinter? Helt oberoende av väder och vind är hur som helst de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda. Är man bortkommen eller hemtam när det blir lite omväxling i den miljö man rör sig i?

1. Vad är det bästa med att komma bort hemifrån? Att det utan undantag är härligt att komma tillbaka hem igen.
2. Vad är roligast att upptäcka av en slump? Det där man inte visste att man var ute efter! Upplevelse, pryl, mat!
3. Vad saknar du först när du är hemifrån? Mitt badrum där jag vet var allt står och allt jag behöver finns.
4. Vad blir roligare när man gör det någon annanstans? Flanera utan plan på stan. Titta på folk, hus, vyer, fönstershoppa.
5. Var spenderar du mest tid efter hemmet? Maken föreslår att jag ska svara "på ICA". Faktum är att vi håller oss hemma väldigt mycket, och vi kallar ju även Barndomslandet (dit vi far ganska ofta) för "hemma"!

Copyright Klimakteriehäxan

Saker att minnas 10

För tionde gången kommer här ett av mina reseminnen, denna gång från en tur till västra Skåne för ett drygt tiotal år sedan. Vi hade tur med vädret, det behöver jag inte ta till någon souvenir för att minnas! Prylar som stöd för att man ska komma ihåg gamla upplevelser är annars värdefulla, inte nödvändigtvis på grund an sitt pris i kronor och ören, utan desto mer beroende på affektionsvärdet de har! Det gäller här.

Luffarslöjd brukar det visst kallas när någon med stort tålamod och flitiga fingrar tvinnat ihop ståltråd till någon sorts skapelse, ett nyttoföremål som en visp kanske? Eller någon figur bara för skojs skull? Eller en liten korg formad som en brud- eller kungakrona, fast den används som ytterkruka i mitt köksfönster? Där står den i alla fall, som ni ser på bilden!

Nu är inte luffare det första man tänker på om man tänker på Torekov, en av Skånes mer exklusiva badorter dit rika stockholmare (bl a) vallfärdat på somrarna i åratal för att njuta av naturen och inte minst havet. Till traditionen hör att knalla ner till vattnet riktigt tidigt, iklädd badrock, och ta sig ett morgondopp – oavsett vattentemperatur, har jag fått för mig. 

Brittiske stjärnskådespelaren Hugh Grant är en av kändisarna som hör hemma här, fast jag såg (förstås) inte skymten av honom. Men "äkta torekovbor", alltså åretruntboende, finns det bara ungefär 1000. Medan man beräknar att när turistinvasionen är som störst mitt i sommaren kan upp till 10 000 människor knalla runt här. 

Mitt luffarslöjdsalster har jag köpt i en liten mysig butik vid torget i Torekov, en affär där det fanns en hel del hantverksprodukter att välja på. Något bad hann jag inte med, passerade stället i samband med jobb, men hann ändå med lite shopping och en god lunch på ett matställe nere vid hamnen. På vintern är butikerna och restaurangerna färre, men sommartid hittar man säkert allt man kan tänkas behöva – inklusive lite luffarslöjd, som påminner om en härlig sommardag på Bjärehalvön!

Copyright Klimakteriehäxan

Saker att minnas 9

Att resa är berikande på många sätt: man upplever nya saker, träffar nya människor, smakar på läckerheter man inte ens visste fanns ... men framför allt samlar man på sig minnen. Och inte sällan, nej nästan alltid, plockar man med sig något hem, en souvenir som hjälper en att minnas en resa, ett resmål. Det kan ligga långt bort eller nära, men minnet kan vara lika kärt i  båda fallen. När jag nu visar er mitt nionde reseminne är det ett av de långväga.

Det ni ser på bilden är – uppenbarligen – en prydnadskudde. Men det är verkligen inte vilken kudde som helst!

Den blev till i skickliga kvinnohänder i Uruguay för över fyrtio år sedan. Ett kooperativ som heter "Manos del Uruguay" (Händer från Uruguay) sålde det de själva tillverkade i en butik i huvudstaden  Montevideo och den råkade jag hitta. Där fanns halsdukar, sjalar, ponchos, allt i vackra färger, allt i egen design och i den mjukaste ull som åtminstone sades vara inhemsk. Garnet var dessutom handspunnet och handfärgat.

Visst fanns det mycket att välja på men det var tröjorna jag fastnade för. Och visst var resväskan ganska full redan när vi for hemifrån, men när man villhöver något tillräckligt starkt gäller det att vara lite uppfinningsrik. Så det blev två vackra varma tröjor, en till Maken och en till mig själv. En liten insydd lapp i en sidosöm berättade t o m vad stickerskan hette och vilken by hon bodde i, så nog var det fråga om handarbete!

Den jag valde var mörkt blå och den hade ett som jag tyckte väldigt originellt mönster på framstycket: en stadsbild, med gata, träd och hus. Och absolut ingen mer än jag skulle ha en exakt likadan, ingenstans i hela världen! Kan det rent av handla om en vy från stickerskans hemby?

Nog använde jag det fina plagget, men inte slet jag ut det. Så en dag när jag plockade fram tröjan upptäckte jag ett hål vid halslinningen. Skulle det gå att laga? Jag tog med den till en superhändig kompis. Hon trodde inte det, så min härliga ulltröja skulle nog hamna i textilåtervinningen.

Då sa mitt hjärta nej. "Tror du inte man skulle kunna göra något annat av den?" försökte jag. "En kasse kanske? Eller en kudde?". Att slänga den sa jag rakt av nej till, då skulle jag hellre ta tillbaka tröjan i befintligt skick.

Väninnan hummade lite. Sedan gick ett antal veckor innan vi sågs igen, och då var det december. Jag fick ett julklappspaket – vi brukar aldrig ge varandra klappar till jul men nu fick jag ändå en, utan att ha en aning!

Döm om min förvåning (och förtjusning) när jag på julafton packar upp ett kuddfodral, ett som skulle bli husets vackraste kudde! Namnlappen på stickerskan hade tappats bort i hanteringen, men det gjorde ju inget. Kooperativet finns än, det grundades 1968 för att ge kvinnor på landsbygden möjligheter att skaffa egen inkomst medan de ändå kunde bo kvar hemma i sin by. Vilket måste betyda att fler än jag haft lyckan att få med sig en ljuvlig och bärbar souvenir från Uruguay! 

Fast jag betvivlar att någon mer än jag har fått sin tröja förvandlad till kudde. Rena magin! Men kanske kan det inspirera någon mer händig människa som gillar textilier lika mycket som jag?

Copyright Klimakteriehäxan 

Saker att minnas 8

Den som gjort en resa har alltid något att berätta, heter det ju. Jag tänker att en variant på det talesättet lyder att "den som gjort en resa har alltid med sig någon liten souvenir hem". Så har det i alla fall varit för mig. Och när jag numera bara reser ytterst sällan kan jag titta på prylar och minnas var,  hur och varför jag valde att ta med just den där! Nu har jag ju tagit mig för att visa upp några av mina hemförda "troféer" här på bloggen. Det här är åttonde omgången.  

Vi var klara för hemfärd från Fuerteventura när jag kom på att jag nog ville ha en flaska vatten till bussresan, det var ju ändå en bit till flygplatsen och ganska varmt, på det där behagliga sättet som Kanarieöarna brukar stå för. Gick in i hotellet igen, förbi receptionen och till den lilla butiken som jag faktiskt inte besökt på hela veckan vi varit där.

Snabbt letade jag upp en flaska bubbelvatten och skulle bara betala den när min blick fastnade på något annat på disken bredvid kassaapparaten. Ringar! Vilka roliga! Provade, gillade, tog två stycken, betalade (bara några euro per styck) och skyndade ut igen.

Har inte sett sådana ringar vare sig förr eller senare. Men någon kreativ människa har kommit på att man kan kapa en snäcka – jag tror det är en vanlig sort i vattnen kring Kanarieöarna men vet inte vad den kan tänkas heta. Sedan antar jag att man lägger i någon sorts fyllning i mitten, därefter färg efter tycke och smak och avslutar med att slipa ytan slät. Tycker verkligen att de är fina och använder dem gärna!

På bilden här till höger ser ni att man verkligen använt sig av hela snäckan! Så smart (tycker jag)! Den där "kroken" som blir kvar inne i handen stör inte. Ringarna är dessutom lätta vilket är ännu ett plus!

Copyright Klimakteriehäxan

Saker att minnas 7

Ett litet minne att ha med sig hem när man varit på resa – det är ett bra sätt att komma ihåg en trevlig upplevelse! Helst ska den souvenir man tar med sig vara oöm, lätt och inte skrymmande alls. Jag har gett mig in på att visa er några av mina reseminnen som går att ta på. Hittills har det varit prylar från Wien, Haiti, Nynäshamn, Rom, Svalbard och Spanien. I dag är du välkommen att hänga med till Falun! 

Har man någon gång besökt Dalarna har man med 99%ig säkerhet fört med sig minst en dalahäst hem. Oftast förstås en vackert bemålad i trä, en forntida leksak som i dag kan vara ett eftersökt och dyrbart samlarobjekt. Men om man kikar in i museishoppen på Dalarnas museum i Falun finns även andra, för oss som gärna vill ha mer än en häst hemma ...

Det råder i alla fall ingen riktig brist på den där sortens husdjur hos mig. Visst har jag ett par i trä, en blå faktiskt, och vid ett tillfälle köpte jag jättesöta örhängen  i form av dalahästar av emalj, men dem gav jag bort till en kulla som utvandrat till Spanien. Utlandssvensk vill gärna visa var man hör hemma, tror jag!

Hästarna på mina två bilder här ovan är några jag trivs bra med. Bokmärkeshästen i trä är en favorit, även om den har jättemånga konkurrenter. Och kylskåpsmagneterna (6 cm höga) fyller dubbel funktion: små barn låter dem galoppera över vitvarornas dörrar, så på så vis lever lektraditionen.

Falun har jag besökt några gånger men ofta blir det inte. Staden har bjudit på vandring i den gamla koppargruvan, förstås, med historien om hur falukorven kom till. Handlar ju faktiskt om en avfallsprodukt! Gruvan behövde starka rep för att hissa upp malmen ur djupet, och repen gjordes av djurhudar. Klokt nog tog man tillvara köttet. Och nu kan denna charkdelikatess fira 25 år som GTS – EU:s beteckning för Garanterad Traditionell Specialitet! 

En bit av Dalarnas museum är också Selma Lagerlöfs, som levde och arbetade som lärare i Falun. Att gå in i hennes rum är verkligen som att hälsa på en idol!

Det finns ytterligare en hästrelaterad souvenir jag hemfört från Falun, men den tenderar att ta slut fort. Jag älskar nämligen Gustafskorv, rökt och prickig och gjord huvudsakligen (80 %) av hästkött ... Supergott på mackan, och det tackar jag dalahästen för!

Copyright Klimakteriehäxan

Saker att minnas 6

Det har med åren blivit ganska många resor för min del, vilket jag är glad och tacksam för. Ofta har jag sett till att få med mig något hem, en souvenir som ska påminna om det jag upplevt. Gärna ett klädesplagg att använda, eller kanske en spännande konservburk för provsmakning?! Men oftare en pryl. Jag har tagit mig för att visa er några saker som får mig att minnas. Det här är den sjätte!

Mina krav på en bra souvenir är enkla: det gäller att den är liten, lätt och oöm och enkelt kan läggas i resväskan för hemtransport.
Men ni vet hur det är med principer: ibland ruckar man på dem.

Alltså köpte jag ett stort och tungt keramikfat när jag knallade runt på marknad i Toledo. Året var 1975 och general Franco, Spaniens mångårige (drygt 40) diktator låg för döden. Jag ingick i ett team som skulle rapportera hem till svensk publik om allt ståhej som väntades bryta ut när den man som växelvis kallades "den store ledaren", "generalernas general" eller "slaktaren" dragit sitt sista andetag.

Fast det dröjde. Vi fick göra lite andra reportage medan vi väntade, och det var så vi hamnade just i Toledo, några mil söder om Madrid. Staden, som numera finns med på Unescos världsarvlista, är bl a känd för sin katedral, byggd högt upp på en klippa och häftig att skåda.

Vad vi egentligen gjorde där kan jag absolut inte minnas, men jag blev ögonblickligen helt förälskad i skålen med det blå mönstret. Jag skulle ha den, trots tyngden och storleken (drygt 30 cm i diameter). Fick ta den som handbagage på flyget, den hade egentligen behövt en egen stol. Men vi klarade resan och den finns fullt synlig i mitt hem än i dag!

Vad Francos frånfälle beträffar så var jag inte på plats när det väl hände. Det drog ut så mycket på tiden att teamet jag ingick i fick åka hem och ett annat tog över. Franco ersattes förstås också, av kung Juan Carlos, som Franco utsett till sin och Spaniens "kronprins". Mitt fat har hållit betydligt längre än den tid han var kung ...

Copyright Klimakteriehäxan

Saker att minnas 5

Med åren har det blivit ganska många resor för min del, dels i jobbet, dels privat. Och ofta har jag sett till att få med mig något hem, en souvenir som ska påminna om det jag upplevt. Jag har tagit mig för att visa er några saker som får mig att minnas. Det här är den femte!

Resan till Svalbard för några år sedan är definitivt en av de häftigaste jag gjort. Natten blev aldrig mörk, man behövde solglasögon ända tills man gick och la sig. Avsaknaden av vegetation var märklig, de marktäckande blommorna söta men så obegripligt små! Valrossen som kom nästan in till land var respektingivande, men isbjörn såg jag ingen levande, bara uppstoppad.

För tillfälliga besökare är isbjörnen jättespännande. Visst har det hänt olyckor! Visst har isbjörnar haft ihjäl mäniskor! Men det händer extremt sällan. Ändå får man inte ge sig ut och promenera hur som helst, inte ens i Longyearbyn med omnejd. Man ska ha "rifle" (uttalas riffle), alltså ett skjutvapen av gevärstyp som säkerhet. Dock förstod jag inte om man avkrävdes någon som helst bevis för vapenvana innan man fick hyra ett ... 

Vid ett tillfälle tänkte jag förflytta mig till fots, det handlade om en sträcka på kanske 400 meter, fullt synlig från alla håll eftersom inga träd och buskar skymmer sikten. Hann ta tjugo steg innan jag blev hejdad. Blev skjutsad i bil. Fick absolut inte gå.

"Varning för isbjörn" är alltså en realitet när man är där, och det gäller hela ögruppen. Jag hemförde en kylskåpsmagnet med samma varningsskylt på. Väldigt bra souvenir och den duger som "conversation piece" också om någon stannar till framför min kyl-och-frys ... för där sitter den!

Copyright Klimakteriehäxan

Det rullande R:et – nu med plus!

I skapandet av trevligheternas alfabet, ABC+, har vi kommit fram till bokstaven Q. Men här känner jag att vi inte kommer särskilt långt. Visst skulle man kunna ta Quercus quercus som är latin och står för det vackra trädet ek, men vi är ju inte direkt latinare alla eller hur? Engelska inlån finns förstås också, men det känns som som vi alla skulle hamna på samma ord och det är inte så kul. Alltså hoppar vi resolut över Q och landar därmed på R+., förhoppningsvis svenska ord!

Bokstaven R kan vara lite krånglig när man är liten. Min mamma tröttnade aldrig på att berätta hur jag plötsligt fick grepp om den där rullande konsonanten. Jag lär ha kommit inrusande, skrikande RRRRRRRRRRRRR och for runt i hela huset ... sen dess har det funkat!

Nu blir det tre fembokstaviga ord, med tre gemensamma bokstäver ... tre ord med rejäl positiv laddning för mig, fast med vitt skilda egenskaper!

Rosor
Detta är en sorts blomma som inte går att tröttna på. De finns vilda, de finns krampaktigt förädlade med långsökta namn och de finns i buskar, som klätterväxter och som förgyllare av alla möjliga rabatter. Lägg därtill att buntarna jag köper i mataffären ofta är billiga och står länge i vas. Samtidigt som jag ställer mig helt frågande till varför man ska betala jättemycket mer för blomsterbutikens jättelånga exemplar, man får ju ändå korta av stjälkarna rejält om man vill kunna titta på själva blomman!

Resor
Har haft turen att resa en hel del i mitt liv, men nog finns det nya utflykter jag skulle vilja göra – en del skulle jag t o m vilja göra om. Har alltid längtat till Island, verkar aldrig komma iväg. Skulle också vilja trampa runt på Manhattan igen, men som USA ser ut för närvarande kommer det inte heller att hända.

Resår
tänk vilken lättnad det är när kjolar och byxor har resår i midjan ... så förlåtande ... Finns förstås fler användningsområden för denna förnämliga textilvara, en brittisk uppfinning från mitten av 1800-talet.

Hoppas ni inte gråter över vårt förlorade Q. Och råkar ni ändå komma på något – ta med det, nog kan Q+ samsas med R+ om så skulle vara! Förra veckans positiva alfabetisörer var LillaSyster, Ingrid, Debutsky, Mrs Calloway, Jenny, Margaretha, Livshäxan, Janerik, Merika, Åsa, Susjos och Josjos, som var sist i mål. Hon vet att man kan posta sitt inlägg vilken veckodag som helst!

Copyright Klimakteriehäxan

Litterärt ABC: bokstaven R

Enligt O skapar Litteraturens ABC, bokstav för bokstav. Jag är en av dem som hängt på och nu tar vi tag i R! (Lustig nog är vi nästan ikapp nu med mitt ABC+, för där dyker R upp kommande onsdag!) Men här handlar det enbart om böcker, mitt val faller på verk av tre kvinnor:

 Berätta om en författare med för- eller efternamn på R!

Slår gärna ännu ett slag för Rebecca Skloot, amerikansk vetenskapsjournalist som mig veterligen bara skrivit en enda bok, men vilken bok! Vilken research! Vilken bra historia! "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks) berättar om den unga svarta flerbarnsmamman som drabbas av aggressiv cancer och dör. Men innan hon avlider har läkarna tagit cellprover på hennes tumörer, prover som – skulle det visa sig – genom att vara oväntat livskraftiga fått enorm betydelse för cancerforskningen världen över och dessutom genererat stora inkomster för diverse medicinbokag. Skloot berättar också familjens historia och som hon gör det ... LÄS! (Det finns stycken som är lite för "medicinska" för exempelvis mig, men de hoppade jag saklöst över och det gjorde absolut ingenting.) 

Berätta om en bok vars titel börjar på R! 

"Rosa – prinsessan av Fäholmarna" är ett exempel på den fantastiska Barbro Lindgrens fantastiska texter. Rosa är hennes älskade hund, en bullterrier, skildrad i tre böcker men det här är en samlingsvolym med alla delarna. Läsaren får uppleva mycket ur hundens perspektiv, med lindgrensk humor, men här finns allvaret också. Så njutbart! 

 Berätta om en bok som innefattar en inre eller yttre resa!

"En del av mitt hjärta lämnar jag kvar" skrev den svenska diplomaten Diana Janse efter att hon varit utsänd från UD till Afghanistan, med postering i Kabul. Som jag läser boken blev detta både en yttre och en inre resa, strapatsrik både fysiskt och psykiskt. Idag skulle Janse förmodligen knappt känna igen sig ... Landet och dess folk gjorde stort intryck på författaren och lag läste texten med god behållning.
Copyright Klimakteriehäxan 

Saker att minnas 4

Visst är det kul att ta med sig något hem från en resa, ett besök i ett annat land eller en stad man kanske sällan kommer till? Jag har tagit mig för att visa er några saker som får mig att minnas, förhoppningsvis souvenirer förknippade med några andra tillbakablickar som inte varit till salu men som jag har sparat ändå. Det här är den fjärde!

Jag hade kommit till Rom för första gången, en stad jag dittills bara sett på film och i tv men som jag hade höga förväntningar på. Nu hade jag inte semester utan förväntades arbeta, men lite rast måste man ju kunna ta eller hur?

Första avbrottet för lunch slängde jag i mig något, antagligen pasta, vi var ju i Italien! och sen sprang jag. Med karta i hand skulle jag ta mig till den berömda Spanska trappan, där Audrey Hepburn och Gregory Peck synts i "Prinsessa på vift", en romantisk klassikerfilm. Trappan är ett MÅSTE för den som är ny i staden!

Visst hittade jag dit, visst fick jag veta att man varken får sitta, äta eller dricka i den. Men gå får man. Jag gick (eller rusade) i alla fall pliktskyldigast upp för de 135 stegen och ner igen, ständigt kollande klockan – jag fick inte komma för sent till eftermiddagens möte!

På väg tillbaka tvärstannade jag ändå. En liten farbror satt på en enkel pall på trottoaren. Framför sig hade han små tavlor som han uppenbarligen själv målat och som han nu försökte sälja. Han tog inte mycket betalt för dem, fast hur mycket/litet minns jag inte.

Ni ser här ovan vad jag valde. Har haft den på väggen sen jag kom hem från den där resan. Tycker den är jättefin, en perfekt souvenir som får mig att minnas Rom (även om motivet inte hämtats där)! För en sak är klar: prylar att bära med sig hem som minnen ska helst inte vara vare sig tunga eller skrymmande. Den här lilla somriga bilden är 10x10 cm inklusive ram och väger nästan inget.

Copyright Klimakteriehäxan

Saker att minnas 3

Souvenirer.  Visst är det trevligt att ta med sig något som hjälper en att minnas, det kan vara ett besök i ett nytt land eller en stad man kanske sällan kommer till? Jag tänker framöver visa er några saker som jag tycker om, förhoppningsvis prylar förknippade med några andra minnen som inte varit försedda med prislapp men som jag har sparat ändå. 
Det här är den tredje!

Blir det ett äppelår i år? Tycker mycket tyder på det, har sett aplar med grenarna nedtyngda av stora mängder frukt. Vilken fest det kan bli! Äppelkakor, äppelmos, pajer, must – och så alla äpplen man tuggar i sig helt naturella, förstås. Men det på min bild är inget man tar ett bett av, även om det kan tyckas ha skett, för det är lite skadat i skalet.  

Detta mitt vackra äpple, ungefär 25 cm i diameter, är inhandlat på en julmarknad i Nynäshamn för ganska många år sedan. Jag var på besök hos en väninna, vi strövade runt i staden som är liten och trivsam. Vi kikade in på spa-hotellet som såg mysigt ut. Från hamnen kan man ta båten till en rad destinationer, band annat Gotland, man kan t o m kliva av på Gotska Sandön (det har jag gjort!) och färsk fisk finns förstås. Fiskboden i hamnen har öppet året runt och det doftar gott! 

Den här dagen lurade julen runt hörnet. Marknaden var inte stor men där fanns fina saker att köpa! Och visst handlar man gärna sin frukt på marknaden, eller hur? Åtminstone den färska ... Men här fanns ett annat fruktutbud, tillverkat i papier maché och vackert bemålat. Päron, apelsiner och äpplen var sorterna som jag minns det. Konstnärinnan var en äldre kvinna, uppenbarligen välkänd lokalt för sina verk. Hon har tyvärr inte signerat mitt äpple.

Jag hade svårt att välja men fastnade till slut för det röda och bar hem det med glädje. I mitt tycke var detta alls ingen julprydnad utan ett konstverk att njuta av året runt, och så blev det. Kan sätta ett litet likhetstecken till Jan Lööfs underbara barnbok "Sagan om det röda äpplet" – den är lika bra oavsett när man läser den!

Men så en dag, jag vet att det var ganska exakt sjutton år sedan (för det var en födelsedag) men jag minns det som igår, hade vi gäster. En av gästerna var en liten pojke, kanske fyra år gammal, kanske en blivande fotbollsstjärna, vad vet jag. Han såg och gillade mitt kära äpple, tänkte "BOLL!", tog upp det och dängde det i golvet med all kraft han kunde uppbringa. Den "bollen" studsade inte men det small högt. Jag insåg omedelbart vad som hänt – fast grabbens föräldrar tittade visst åt ett annat håll ...

Inget äpple tål den behandlingen, vare sig det är ett Royal Gala eller ett Jona Gold (som jag tycker att äpplet från Nynäshamn liknar). Och absolut inte ett i papier maché. Laga det går inte. Men slänga bort det? Omöjligt, såvida det inte spricker ännu mer. Jag försöker vända den skadade delen så att den inte syns. Äpplet är och förblir en kär souvenir från Nynäshamn, en stad jag inte besöker särskilt ofta.

Att det resmålet bara ligger en kort pendeltågstripp bort underlättade ju hemtransporten av en souvenir av det lite större slaget ...

Copyright Klimakteriehäxan

Saker att minnas 2

Visst är det trevligt att få med sig något hem från en resa, ett besök i ett nytt land eller en stad man kanske sällan kommer till? Jag tänker framöver visa er några fler saker som får mig att minnas, förhoppningsvis souvenirer förknippade med några andra minnen som inte varit till salu men som jag har sparat ändå. Det här är den andra!

 

Port au Prince är huvudstad i ett av världens allra fattigaste länder, plågat av diktatorer, naturkatastrofer, analfabetism och allmänt elände. En gång kom jag dit, nyfiken på stället som bland andra Graham Greene skrivit om, i "Komedianterna" (The Comedians). Jag bodde på legendariska Hotell Oloffsson, med svensk anknytning: det var en svensk sjökapten som gjorde om det stora huset till hotell. 

Det var stekande hett på dagen och inte mycket svalare på kvällstid. Natten var kolsvart. På väggarna i hotellrummet sprang små ödlor, det påstods att det var bra för att de åt insekter. Jag rös men bet ihop och visst sov jag väl några timmar?

Fick kontakt med några amerikanska hjälparbetare som lät mig följa med dem i jobbet bland de fattigaste av de fattiga. Det var sorgligt att se omständigheterna de tvingades leva under – detta var medan Papa Doc Duvalier levde (men det blev inte bättre när sonen Baby Doc tog över). Duvaliers vita palats stod i bjärt kontrast till resten av staden, där man hela tiden varnades för att över huvud taget röra sig. Att jag som vit ensam kvinna skulle gå utanför hotellets väggar efter mörkrets inbrott var fullständigt otänkbart. Det blev middag i hotellets restaurang och sedan ännu en natt med ödlorna.

Hotell Oloffsson var samtidigt ett vattenhål för tidens makthavare på lite lägre nivå. En del riktigt berömda storheter hade också bott där, Jackie Onassis t ex. Lite häpen blev jag förstås när en mycket välklädd man kom fram och hälsade mig välkommen till "hans Haiti": Det visade sig vara en internationell kändis, nämnd i Graham Greenes roman som "Petit Pierre". Aubelin Jolicoeur hette han och kallade sig journalist men snarare var han nog diktatorns spion. Kanske skulle han ha koll också på en obetydlig svensk "kollega"?

Jag lyckades hur som helst ta mig runt på ön trots hettan, språkproblemen och den kaotiska fattigdomen. Väl hemma igen skrev jag ett reportage som publicerades i Vecko-Journalen och som, häpnadsväckande nog, resulterade i ett telefonsamtal från den då välkände mediaprofilen Pekka Langer. Vi hade aldrig träffats. Han hade letat upp mitt nummer och ringde bara för att säga att det var en jättebra artikel!

Men med mig hem hade jag också en sak jag inhandlat på Järnmarknaden (Marché en Fer) i Port au Prince. Det är – eller snarare var, jag har ju inte en aning om hur där ser ut i dag men tror mig veta att den till stora delar förstörts – en stor saluhall byggd av metall, ursprungligen tänkt att bli en tågstation i Frankrike. Man kunde köpa allt möjligt där. Att jag då fastnade för en souvenir bestående av en ganska stor plåtbit kändes ju ändå logiskt!

Verket är ungefär 25x30 centimeter och jag tycker att det är väldigt dekorativt. Det har nu suttit på min vägg i över femtio år. Men vad det egentligen föreställer är jag inte alls säker på. Är det två djur som slåss? Eller är det, som någon föreslagit, ett kopulerande par av något slag? 

Lika hållbart som mitt konstverk i metall visade sig inte Hotell Oloffsson vara. Det lades i aska för nästan precis ett år sedan, den 6 juli 2025,  i en mordbrand relaterad till pågående gängkrig mellan kriminella grupper i landet.

Copyright Klimakteriehäxan

Saker att minnas 1

Den är pytteliten, den här börsen, som pryds av petitpoint-broderi. Jag köpte den 1970 i Wien, den första och enda gången jag varit i Österrikes huvudstad. Spännande veckor blev det, med äkta Wienerschnitzel och Tafelspitz på tallriken, "Die Lustige Witwe" (Glada Änkan) på teatern, heurigen-vin i glaset och promenader i de trånga gränderna runt Stefansdomen inne i Ringen. Sachertårtan missade jag förstås inte heller. Till Pratern kom jag dock aldrig, men jag såg det enorma pariserhjulet från fönstret där jag bodde.

Minns att jag köpte en fin klänning jag använde länge. Tvingades inse att den tyska som talas i Österrike på ganska många punkter skiljer sig från den jag brottades med i skolan. Vet också att jag trots det med viss möda men mycket stolthet läste "En clowns åsikter" (Ansichten eines Clowns) på originalspråket, efter ett besök i en lokal bokhandel. Detta var, märk väl, innan Heinrich Böll fått Nobel-priset! Och boken är tunn ...

Tror inte jag har boken kvar. Inte klänningen heller. Men däremot har jag den lilla börsen, som jag först gav i present till min mamma men som jag numera betraktar som min egen, en souvenir från den där sommaren. 

Visst är det trevligt att få med sig något hem från en resa, ett besök i ett nytt land eller en stad man kanske sällan kommer till? Jag tänker framöver visa er några fler saker att minnas, förhoppningsvis förknippad med några andra minnen som inte varit till salu men som jag har sparat ändå. Det här är den första!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans foto

Här är bildbeviset: jag har lagt Halmstad för mina fötter under veckan som gått.  Behagfullt utsträckt på en divan på det spa som hotell Plaza erbjuder sina gäster kunde jag se ut över träd, kyrktorn och hustak. Så skönt.

Jag inledde med ett snabbt bastubesök och ett fotbad, och det senare erbjöd mig en selfie som jag inte kunde motstå – inte för att jag såg speciellt tjusig ut, men håll med om att det är lite kul att mitt ansikte syns i proppen mellan mina fötter på karets botten?! Jo jag vet man får titta rätt noga men ändå ... kanske kan man säga att Halmstad lade mig för mina fötter också?

När jag nu avlägger denna fotografiska veckorapport, efterlyst av Åke, kan jag väl inte hoppa över vad som hände sedan. Kom hem i tisdags. På torsdag kväll började jag få ont i halsen. Och värre blev det: rinnande snor, raspig röst, trött i hela kroppen, halsen som ett öppet sår. Nyser, hostar. Ställer mig än en gång frågan: Hur mycket snor kan en människa producera på ett dygn? 

Räknar dock med att det ska gå över ... och ja, jag vet att det finns de som lider mer, som är sjuka "på riktigt", så ni behöver inte tycka jättesynd om mig, det kan räcka att jag gör det själv.

Copyright Klimakteriehäxan

Tågtur i nöd

Världen är full av gamla talesätt. Ja, inte proppfull förstås, men det är ändå ganska gott om dem. Vilket inte alls är det samma som att de används flitigt, för det gör de mig veterligen inte. Kanske är det därför det gör intryck när man väl stöter på ett?

Vill som exempel ta detta: "Det löser sig så småningom! sa han som sket i vasken". Används för att låta ett litet problem bero, att ta det lugnt och hoppas på det bästa. Men var upprinnelsen till ett sådant talesätt finns, det kan man ju faktiskt undra? Hur vanligt är det att folk verkligen uträttar sina mest basala behov i en ho i köket? Det kan inte vara vanligt. Ändå har jag gjort det.

Året var 1970. Jag hade en månads sommarvikariat för tidningen Expressen som reporter i Wien. Fick låna ordinarie korrespondents fina lägenhet och i princip själv hitta på vad jag skulle leverera för jobb till tidningen. Men jag skulle naturligtvis ha lite semester också!

Några lediga dagar bestod i att jag först tog båten på Donau (som är brun, tro inget annat, det där "die blaue Donau" är en lögn) och steg i land i Budapest. Turistade efter bästa förmåga, åt höns i paprikasås och lika röd gulasch, undfägnades med romsk musik vid middagsbordet, gick på museum och försökte förtvivlat förstå vilken av dörrarna till bussen man skulle ta när klev på respektive av. Det gick dåligt. Ungerska är ett svårt språk.

Men efter de där lediga dagarna i vacker sol och trevlig miljö väntade återresan till Wien. Nu skulle jag åka tåg – Orientexpressen, minsann! Det skulle väl också bli ett äventyr, även om inte Agatha Christie fick råda?

Jo då, det blev det. Fast inte av den trevliga sorten, men på sitt sätt ändå minnesvärt. Det var mer än fullsatt, blev svettigt, luktade illa, skramlade och skakade. Och så hade jag den dåliga smaken att bli kissnödig. Väldigt kissnödig.

Det var kö till tågvagnens toalett. Men det blev min tur. Det var bara det att där kunde jag inte tänka mig att sätta min sandalklädda fot. Innanför den äntligen öppnade dörren var golvet täckt av en obeskrivlig decimeterdjup sörja i gulbrunt, en del papper, en del saker jag inte ville identifiera över huvud taget.

Återvände till min kupé. Nu gällde det att knipa! För det var fortfarande en bra bit kvar till stationen i den österrikiska huvudstaden. 
Och som jag knep! Tåget hade knappt stannat innan jag flugit ut, fick konstigt nog med mig min väska. Rusade till taxistolpen, skrek:
-Stubenring 4, bitte, aber SCHNELL!!! Det måste gå fort!

Föraren måste ha hört att det var allvar. Han körde fort. I inbromsningen vid min port slängde jag kontanter i passagerarsätet och sprang igen, vid det här laget kändes det som om jag hade dimma mellan knäna.
Störtar in i lägenheten. Störtar vidare till badrummet. Tvärstannar.

Toaletten är löstagen och står som vilken stol som helst på golvet. Två gubbar håller på med rören, de tittar upp och hälsar vänligt och fortsätter rörmokeriarbetet, ett behov som tydligen uppstått akut under min bortovaro.

Det fanns ingenstans jag kunde ta vägen. Potta? Naturligtvis inte. Så jag rusade till köket, klättrade upp och satte mig över vasken och kissade. Ja, jag gjorde alltså inte nummer två, trots att jag redan då var bekant med faktum: det löser sig så småningom.
Lät ändå kranen rinna länge efteråt. 

Blev påmind om detta under en tågresa härom dagen. Ingenting liknande hände. Toan gick utmärkt att använda. Det var inte ens kö. Tack och lov. 

Copyright Klimakteriehäxan

Konst-igt hotell

Receptionisten som fanns på plats dygnets alla timmar är en kopia av ett
klassiskt verk av Niki de Saint Phalle.

Nu blir det Amsterdam igen! Nog för att jag såg att hotellet vi bokat hade det lilla ordet "art" insprängt i namnet, men inte tänkte jag mer på det i förväg. Fast när en kvinnofigur i Niki de Saint Phalle-stil tar emot i receptionen började det klarna. Vid kvinnans sida en märklig figur som jag tror är en kopia på en företeelse Richard Orlinski har skapat.

Alla allmänna utrymmen hade försetts med konstverk av skilda sorter. Målningar, skulpturer, keramik, metallskapelser. Dessutom fanns ett galleri för tillfälliga utställningar. Och väggen i mitt rum var bemålad med något som högst igenkännligt var en vy från staden vi befann oss i, med kanal, broar, höga smala hus. 

"Höghus" i keramik av Anne-Mart Hogewoning. Typiska fasader i staden!
På bilden nedan ser ni dem i full storlek.

Trötta fötter efter många steg på stadens gator? Här kan man sitta en stund, med
 karta under rumpan.

"Why me"– lek med svart och vitt i keramiska "skyltar" av Dick Jansen. 

"Right"! Mer svartvit lek av Dick Jansen.

En av flera "ståltrådsblommor" som prydde sin plats.

 

Den som letade förlagor till ståltrådsblommor behövde inte leta länge.

Ett i en serie fantastiska porträtt av kändisar gjorda i vad som såg ut som enprickiga legobitar. Johan Pluister heter mannen bakom verken. Materialet är återanvänd plast.
Den här tavlan föreställer skådespelaren Anthony Hopkins och består av 14 400 bitar!
Det kallas 3D Pixel Art, fast jag förstår förstås inte hur det går till ... bara att
resultatet är urhäftigt!

Det här är Angelina Jolie i plast, i samma serie. Tavlorna är stora, cirka 1x1 meter och
kostar ungefär 30 000 kronor. 

Jag sov gott med bilden av Amsterdam runt sängens huvudända.

Det känns som att den här figuren, på central plats i hotellets entré, vill skrämma
bort alla obehöriga ... Inspirerad av Richard Orlinski, antar att det är en kopia.

T o m dörren till damtoan rymde ett konstverk!

Se där, då har ni varit med mig på min senaste hotellvistelse, i kombination med konstutställning – en tripp som jag känner mig väldigt nöjd med. Kul konst förgyller verkligheten! Sängen var skön, frukosten utmärkt dessutom! 
Samtliga (inomhus)bilder är alltså tagna på Westcord Art Hotel i Amsterdam.

Copyright Klimakteriehäxan

Inte bara tulpaner 2

Några fler tulpaner tål ni väl ändå?

Kanaler åt alla håll, broar korsar dem. Vattnet fräschas upp tack vare att 600 000
kubikmeter pumpas in från havet varje dygn. 

Tittar i min mobil och konstaterar att jag verkar ha tagit en bild om inte för varje steg så i alla fall för vart tredje steg jag tog under mitt korta besök i Amsterdam nyligen ... 

Många blombilder blev det förstås, men som en äkta turist fångade jag andra motiv av alla möjliga slag. Visst hade jag varit i staden en gång förr, men det var länge sedan och jag kände banne mig inte igen någonting! 

Nu väljer jag att dela med mig av några fler foton, denna gång inte bara med tulpaner, även om de var själva anledningen till resan. Häng med!

Det lär finnas fler cyklar än invånare i Amsterdam. Just den här tror jag inte tas ut i
trafiken särskilt ofta. Men det var verkligen gott om tvåhjulingar på gatorna.

Även om man saknar täppa/trädgård/balkong kan man pigga upp sin hemmiljö
med blommor!

Nej, jag fikade inte i denna Coffee Shop. 

Snygga gatlyktor har jag alltid gillat.

Ingen gata för fetknoppar ...

Högst upp på fasaden till alla husen vid Amsterdams kanaler sitter en stor krok.
Anledningen: husen har så smala trappor att möbler måste hissas upp längs
ytterväggen och sen tas in genom fönstren.

Levande häger såg jag också. Fast den på muralmålningen är förstås större ... ja ni
kan ju jämföra med den på bilden här under! Gatlyktan känner ni också igen. 

Många gröna oaser i staden, det här är West Park med träd, vatten, buskar, blommor
och fåglar. Hägern uppskattade inte mitt intresse, flög upp i närmsta trädkrona och
blev därmed osynlig.

Gott om andningshål med vatten och grönska i Amsterdam!

Tänk att det skulle behövas en båttur på Amsterdams kanaler för att jag skulle fatta hur
stora fötter en sothöna har. Inte konstigt att de simmar fort! Den här tog paus från
simningen och speglade sig i vattnet en stund.

Lite fler tulpaner från Keukenhof. Lovar att det inte ska bli jättemånga fler ...

Jo lite fler ... "gula röda ska de glöda - jag ska svara - och förklara - det som inga
ord får fram - med tulpaner från Amstersdam!" sjöng bl a Alica Babs.

Copyright Klimakteriehäxan