Veckans mening – om att fylla år

Man läser en massa text, med varierande inlevelse. Men ibland kommer man till en mening som liksom fastnar, den står ut i mängden. Skriv-Robert vill veta om jag kan tänkas ha en sådan mening att bjuda på från veckan som gått. Och tänk att det har jag! Hämtar den i mitt Facebook-flöde. En kompis som fyllt år (70+) tackar för gratulationerna.

Inser att det var länge sen mitt antal levnadsår passerade mitt skonummer – nu närmar det sig dramatiskt mitt IQ.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om åldrande

Visst läser man väl varje vecka något som, i all kort- och enkelhet, stannar kvar en liten extra sekund eller två? Något som är värt att kallas Veckans mening? Jag hade ingen på lager men så läser jag dagens Dagens Nyheter och hittar där en riktigt fin och läsvärd text om åldrande, skriven av den ofta så bitske och kategoriske (nästan fördömande) krönikören Johan Croneman. Rekommenderar hela artikeln för läsning, här är hur som helst denna veckas mening:

Det finns inte en dag jag längtar efter att vara ung igen, eller ung i dag, men det finns en skönhet i att se sig själv i unga män, unga kvinnor, unga par.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om sprit och skönhet

Finns det en mening jag nyss läst som stuckit ut, av en eller annan anledning? Jo, det brukar ju göra det och vi brukar kalla den "Veckans mening". Nu har Skriv-Robert som står för initiativet tagit lite sommarledigt, men inget hindrar ju oss andra att hålla grytan kokande, eller hur?

Meningen jag valt kommer ur "Bluffen" av Unni Drougge, en författare jag aldrig förr läst. Detta är någon sorts nyckelroman, om verkliga personer, men de utsätts för påhittade händelser. Handlar mycket om kändisar och uteliv och känns en hel del som kittligt skvaller blandat med lite krim, jag är inte riktigt säker på om jag tycker det är kul eller mer liknar det vi en gång tämligen föraktfullt brukade kalla "kiosklitteratur" ...

Männen hade supit kvinnorna vackra.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att drabbas av en insikt

Få författare har som Torgny Lindgren satt ord på känslor och företeelser och människors svagheter. I novellsamlingen "Berättelserna" finns historien om ett möte mellan två av den svenska litteraturens giganter, Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam, med titeln "Selma och Verner". Blickar möts och kvinnan ser på mannen och tvingas inse att hans storhetstid är över. En sorg som kan drabba vem som helst, tyvärr. Här är Veckans mening, den som med sin sorg fått mig att stanna till lite extra i min läsning: 

Och nu vände han sitt ansikte mot henne och med ens såg hon hur gammal och fårad han blivit och hur barnsligt skrämd och osäker hans blick var, den tycktes vädja om förståelse bortom allt förnuft.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att lämna barndomen

Veckans mening ska, enligt påbud från Skriv-Robert, vara "en mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på."

Jag snappade upp denna när jag lyssnade på Michael Yvesands "Våran pojke". Plötsligt inser en av grabbarna i historien att han nog faktiskt blivit vuxen; det går till så här:

Han släppte ut barndomens sista andetag.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en omdebatterad bok

Har jag läst en mening på sistone som står ut i den textmängd som strömmar över mig? Om jag har det kan det kallas Veckans mening, en som Skriv-Robert efterlyser på lördagar. Här är den, dagsfärsk till och med!

Eva Ström, författare, poet och översättare, och nu tydligt irriterad, skriver en härligt kaxig debattartikel i Expressen om den Booker-prisade romanen "Kött" (Flesh) av David Szalay, kanadensare med ungerskt påbrå. Huvudperson är den unge István, som hamnar i den ena knepiga situationen efter den andra, ofta med äldre kvinnor. Boken har lovordats internationellt, men svenska röster har höjts för att det rent av handlar om "kitsch". Synnerligen omotiverat, hävdar Eva Ström. Jag har boken, ännu oläst, det ska bli riktigt spännande att se vad jag tycker! Men den som belönats med Booker-priset brukar jag undantagslöst gilla.  Eva S värnar om István och undrar om kvinnor i svenska kultureliten inte kan läsa längre ...!? Tänk om de inte kan det???

Han är värd något bättre än att avfärdas med att han saknar ett inre liv av en talträngd kulturelit som har åsikter om precis allting. 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om tankar vid pingisbordet

Nog för att jag är förtjust i bordtennis, har varit det i princip hela mitt liv. Men att jag skulle gå sta och köpa en bok med titeln "Tänk som Truls" var trots det rätt otippat. Ändå hände det. Halva priset på bokrean – det är då jag slår till!

Huvudfigur är alltså Sveriges för närvarande allra största pingisstjärna, 24-årige Truls Möregårdh, en värdig arvtagare till storheter som Hasse Alsér, Kjell Johansson, J-O Waldner. I fjol peakede Truls med seger över världseliten i Europe Smash. Då hade han redan två OS silver från 2024.  Nu blev det alltså en bok också!

Detta är en ren familjeprodukt från Team Möregårdh. Här skriver pappa Carl om hanteringen av talangfulla barn och familjens betydelse. Storebror/tränare  Malte, med egen bra karriär som spelare bakom sig, om hur man ska tänka som coach. Mamma Lena påminner om grabbarnas uppväxt och många timmar vid ett minipingisbord, och så Truls själv förstås, om känslorna som ofta styr honom bl a. Mellanbrorsan Elis står för formgivning, och det ger jag honom beröm för, layouten är väldigt tilltalande!

Inte var jag helt övertygad om att boken skulle bli läst, men se där! Den blir det, snart klar! Och till min milda förvåning upptäcker jag att detta är en bok som många skulle kunna ha stor glädje av: föräldrar till idrottsälskande ungar, ledare, tränare, lärare och förstås spelare – även om det i mitt fall kanske är i senaste laget att plocka upp träningstips, men vem vet: något kanske fastnar även hos en pensionärslirare ... Till och med pingispubliken kan få hjälp att se finesser i spelet, knorrar de inte redan lagt märke till.

Här hittar jag alltså Veckans mening, den som Skriv-Robert vill få ta del av på lördagar. Så här skriver Carl Möregårdh, och jag tror att detta kan gälla även långt bort från ett pingisbord:

När du ska prestera, tänk själv: Vilken personlighet har jag?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om POTUS

Har jag i veckan som gått läst en mening som fått mig att haja till lite extra, om så bara väldigt lite? Det är Skriv-Robert som ställer den frågan, och om svaret är "ja" vill han se hur min "Veckans mening" ser ut. Jag hämtar den ur Dagens Nyheter, som i en av otaliga artiklar om USA:s president uppmärksammar en satsning som presenterades i fjol: Trump-mobilen, en guldglänsande smartphone "designad och producerad i USA". Så presenterades den, och man kunde förbeställa sitt ex mot en handpenning på 100 dollar (slutpriset låg under 500 USD). Vilket uppemot 600 000 personer gjorde. Men någon mobil har de inte fått, trots att nästan ett år gått. Man får inte tillbaka sina pengar om man försöker heller. Mobilen existerar hur som helst inte. Fast Trumps familjeföretag har fått in mer än en halv miljard räknat i kronor på denna icke-affär. Över huvud taget är presidentskapet en enorm plushistoria för denne POTUS. Att det kan vara lönsamt att sitta i Vita Huset är inget han försöker dölja ... Trumps personliga förmögenhet har under hans åresidenttid växt till 6,5 miljarder dollar. En svindlande summa! Det finns snart ingen bransch han inte klivit in i:

 I dag finns biblar, sneakers och till och med elgitarrer till salu med varumärket Trump. 

Veckans mening – om ögon – och lite Glad Påsk också!

Veckans mening ska ha det där lilla extra. Att leta upp den och publicera den är ett sätt att göra Skriv-Robert lite glad på lördagar (tror jag i alla fall). Denna gång har jag fastnat för en skildring av en blick som också jag tycker mig ha mött, och inte bara en gång ... Hämtar den ur en klassisk deckare: Agatha Christies "4:50 från Paddington" som jag nyss läst ut, så nu vet jag vem mördaren är ... kan kanske kalla den för mitt "påskekrim"?

Hennes ögon var som fönster i ett obebott hus.

Och eftersom det i dag inte bara är lördag utan dessutom påskafton lägger jag till lite bilder som känns passande ... även om de inte har den allra minsta anknytning till vare sig böcker eller ond bråd död. Därmed tror jag att jag också kvalar in hos Åke som kör loket i "Hoppa på tåget"-utmaningen på lördagar. Temat i dag är, hör pch häpna, påskpynt.

Naturligtvis villhövde jag påskägget med en pingislirande pingvin som motiv.
Lasse Åberg är (förstås) mannen bakom verket. 

De där påskliljorna som är lite mindre har blivit ett måste i köksfönstret. Gillar deras
 siluett mot blå vårhimmel. Och just färgen på himlen avslöjar att jag tog bilden för några
dagar sedan ...

Hönan i ståltråd är en av de saker jag alltid plockar fram till påsk.
Har haft den i decennier!

GLAD PÅSK!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om idrottens stjärnor

Äntligen kom det jag väntat lite på: läget när alla osålda reaböcker plötsligt kan köpas för halva reapriset. Förr i världen låg jag i startgroparna redan första readagen, släpade hem tunga kassar med "fynd", glad ända in i själen. På senare år har bokreans dragningskraft minskat drastiskt. Det beror på två saker: det känns inte lika billigt, och jag har ju redan långt fler böcker än jag någonsin kommer hinna läsa i min livstid. Ändå finns det där, suget ... och ja, när bokhandeln drar av ytterligare femtio procent kan jag inte låta bli att gå in och kolla.

Det skedde nu i veckan, och naturligtvis kom jag inte ut tomhänt. För drygt 300 spänn hade jag köpt inte  minde än åtta böcker, någon att ge bort, men de flesta till mig själv (och Maken). Bland dem två böcker om två hjältar, en död och en levande: Sven-Göran "Svennis" Erikssons historia skriven av hans bästis sedan barndomen, poeten och vänsterpolitikern Bengt Berg. Jag är i och för sig ingen stor fotbollsentusiast, men den här värmlänningen gjorde en sagolik karriär i en världssport.

Min andra hjälte är i högsta grad levande: Truls Möregårdh från Eslöv, för närvarande rankad som världens näst bäste bordtennisspelare. Tillsammans med sin pappa Carl har han skrivit "Tänk som Truls" som kom ut i fjol (när grabben bara var 23 år gammal).

Och i detta mitt fynd skriver författaren David Lagercrantz förordet.

Han älskar sport i många tappningar och öppnar sin text, som alltså är bokens allra första, med det jag nu valt till Veckans mening (enligt Skriv Roberts önskemål). Jag håller med i hans konstaterande, som tveklöst gäller både "Svennis" och Truls:

Ibland träder idrottsstjärnor fram som för oss samman, och det är stort på riktigt, tror jag, särskilt nu i orostider.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om våren

Veckans mening ska hämtas ur det man nyss läst och det ska vara en mening som står ut lite extra, av en eller annan anledning. Det är så Skriv-Robert vill ha det på lördagar. Idag väljer jag att vara olydig och bryter mot reglerna, eftersom jag är full av vårkänslor! Texten här nedan är skriven av Runa Sundh, en gång lärare och en bekant från förr i Barndomslandet, vars främsta poet hon var. Runa skaldade på mål, och hon gjorde det bra. Som i dessa rader om våren, i två meningar: 

”Fôgglera sjonger å speler se grant

björkra ha nyss schloge ut

dä spirer å växer å gror överallt

en njuter varenda minut!

En önsker att tia ville stå still

se att en hann mä litte mer

uttå allt dä sôm finns nu i vår natur

när sô möe ikring en sker."

Fler av Runas alster (och hela vårdikten) finns med i min lilla bok "Sånt nästan bara jag minns". Jag har två häften med hennes dikter i min bokhylla. Hon kallade dem för "runskrift"! Och de såldes inte i några jätteupplagor precis, men vi som har de där böckerna, vi vårdar dem ömt.

Copyright Klimakteriehäxan (och Runa Sundh)

Veckans mening – om en dörr

På lördag brukar jag tillsammans med bl a Skriv-Robert servera mina besökare en mening som på ett eller annat sätt står ut i den text jag nyligen petat i mig, bit för bit, dag för dag. Den här gången hamnar jag i "Leva på gränsen – berättelser från det nya Sydafrika", en bok skriven av vännen och kollegan Leif Norrman, som är en synnerligen berest reporter. En tid hade han sin bas i Sydafrika som korrespondent för Dagens Nyheter, och det var under några år när otroligt mycket förändrades i landet. I boken ser han tillbaka på den där tiden. Leif skriver en synnerligen njutbar svenska. Som prov på det får  ni här hans otroligt vackert formulerade reflektion kring en dörr som står och slår i mörkret i Soweto, en svart stadsdel i Johannesburg.

Den blinkade som en fyr om natten och innan den slogs igen hann varje gång ett högt, berusat sorl och några volymstarka takter kwaito slitas av mot dörrkanten och sedan snabbt singla ner och dö mot gatans grus. 

Copyright Klimakteriehäxan

Anm: Kwaito är en sydafrikansk musikgenre som växte fram i Johannesburgs township (särskilt Soweto) under det tidiga 1990-talet, ofta förknippat med slutet av apartheid. 

Veckans mening – om att ha cancer

Det är kanske inte meningen med livet direkt (det är ju 42 enligt Douglas Adams), men det här är meningen som jag singlar ut eftersom det är lördag och Skriv-Robert efterlyser Veckans mening. Hittar den i "España por favor", en överraskande bra svensk feelgood som inte liknar precis alla andra. Författaren, Åsa Hellberg, har skrivit en lång rad böcker men jag har aldrig ramlat över henne förrän nu. Tre väninnor i 60-årsåldern bestämmer sig för att starta nya liv i Spanien, men det uppstår problem med flytten, inte minst för att en av dem drabbas av cancer. Boken slutar med flera cliffhangers, och faktum är att jag absolut kan tänka mig att läsa uppföljaren, "Viva España", också! Den tänkvärda  mening jag väljer beskriver en känsla jag tror att många kan känna igen: att vara patient, mitt inne i vårdperioden och i sjukhusmiljö:

Här kunde man berätta hur man mådde, man tog av sig peruk och keps och var sig själv i all sin ynklighet, men också i sin styrka: alla var lika sårbara och nakna.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om mammografi

Lördagsjakten på en mening som "bitit" under veckans lässtunder fortsätter, på Skriv-Roberts initiativ. Denna gång hamnar jag i Åsa Hellbergs "España por favor", feelgood med tre väninnor 60+ som står i begrepp att göra en omstart i livet. Då får en av dem bröstcancer, vilket kullkastar mycket av deras plan. Bokens Lotta delar öde med alldeles för många andra. En av dem är Amelia Adamo, tidningsdrottningen och trendsättaren, som fick diagnosen som 78-åring. Att upptäcka en tumör (i Amelias fall berodde det på en slump) på ett tidigt stadium kan göra enormt stor skillnad för chansen till bot. 

Privat foto av Amelia som jag vågar
låna för den goda sakens skull.
 Hoppas det är OK.

Men möjligheten att få bröströntgen, mammografi, erbjuds svenska kvinnor bara till 74 års ålder. Ändå är det konstaterat att bröstcancer inte sällan upptäcks hos äldre. Nu delar Amelia med sig av sina upplevelser, även hon i ett nytt liv: "Jag är änka och cancersjuk och kan inte köpa mig fri från något av detta" säger hon, som på papperet är en priviligierad kvinna med en strålande karriär bakom sig. Och så kommer hon med en kraftig uppmaning: Låt även de som fyllt 74 få komma på mammografi! Se och hör henne här! Kan bara instämma: det borde vara självklart. Tidig upptäckt betyder sannolikt kortare vårdtid och alltså i längden en besparing för samhället, även om röntgenundersökning också kostar. 
En lite annan och lättsammare reflektion kring mammografi hittade jag alltså i den där boken jag just nu läser, med en aspekt på undersökningen jag inte tidigare tänkt på ... 

Det gjorde inte alls lika ont att klämma in brösten i mammografin häromsistens, för numera  var de både längre och plattare.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att tugga

Finns det en mening jag läst i veckan som jag gett en eller ett par extra sekunder? Frågan kommer från Skriv-Robert på lördagar, och den kan ofta besvaras med "ja". Anledningen kan vara nästan vad som helst: det är en rolig mening, välformulerad, tänkvärd, idiotisk – ja i princip vad som helst! Är osäker på vilken etikett man kan sätta på meningen jag valt denna gång. Den är (för andra lördagen i rad) hämtad ur "Fars rygg", en svart uppväxtskildring av Niels Fredrik Dahl. Ett barn får ständiga instruktioner om allt man ska kunna, göra och veta för att passa in. Som till exempel detta, en regel som gäller när det är matdags:

Varje bit ska tuggas minst fyrtio gånger, och då är det effektivt att tugga tjugo gånger med maten på vänster sida i munnen och tjugo gånger med maten på höger sida i munnen, det är viktigt att fördela närmast exakt samma mängd saliv på vardera sidan, allt tuggande måste ske med munnen stängd, självfallet, det finns inte, säger han, något mer oaptitligt, något mer avskyvärt, än en öppen mun.  

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en medfödd egenskap

Har jag nyss stött på en mening som fått mig att hejda mig lite extra i läsningen? Det är Skriv-Robert som på lördagar vill veta. För då handlar det om Veckans mening. Och ja, jag har en! (måste dock erkänna att jag gjort den extra lång genom att ersätta en punkt med ett tankestreck, jag ville ha med hela ...) Meningen är hämtad ur romanen "Fars rygg" av norske Niels Fredrik Dahl, en mörk skildring med fokus på ett barn som mestadels får klara sig själv i alla väder. Får mig märkligt nog att tänka på Jan Myrdal som också hade en ovanlig uppväxt, skildrad i bokform. Men i den här pojkens värld finns också en kvinna som skiljer sig från mängden, och jag tror faktiskt att jag stött på hennes like någon gång:

Hon rör sig obesvärat i alla befolkningsskikt eftersom hon inte behöver ta hänsyn till något eller någon, hon håller sig med ett slags konservativ frivolitet och frispråkighet som bara finns hos sådana som har råd att strunta i lagar, regler och allmän uppfostran – en välbärgad och osårbar oförskämdhet som paradoxalt nog kan verka tilldragande på alla dem som inte äger den.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – och ett tv-tips

Det händer emellanåt att jag saknar New York. Nu har jag inte varit där på länge. Kanske kommer jag aldrig dit igen? Så länge Trump styr lockar det definitivt mindre. Den där staden har alltid fascinerat mig, ända sedan första gången jag såg Manhattan Skyline och fick knalla längs avenyerna, ta andningspaus i Central Park och köpa morgondagens tidning före midnatt – trycksvärtan hade inte hunnit torka ...  Under en period reste jag i alla fall dit ganska ofta på grund av jobbet. Nyss blev jag rekommenderad (minns dock inte av vem?) en bok som, visar det sig, utspelar sig i Det Stora Äpplet på 1920-talet. Den skrevs av Ursula Parrott och kallas av somliga "klassiker", en som inte går att lägga ifrån sig. Jag är kanske inte lika entusiastisk, men jag hänger med på Patricias resa sedan hennes man beslutat sig för att deras äktenskap är över. Hon lever ett tämligen vilt liv i den stora metropolen och den mening som jag vill servera Skriv-Robert och er andra som Veckans mening, den är en originell hyllning till staden!

New York is a jail, to which, once committed, the sentence is for life, but that it is such a well-furnished jail, one does not mind much.

Robert Nyberg med Trump på Grönland.

Nämnde sittande presidenten i texten ovan. Mannen som vi tvingas "umgås" med dagligen, vare sig vi vill eller inte. Så mäktig är han att han inte går att undvika, och inte bryr han sig om vad omvärlden tycker om hans skarpa beslut och tvära kast, sådant som gör att man aldrig vet vad man ska tro. Måttet är rågat! Så tänkte jag i alla fall först när jag upptäckte att SVT sänder en serie i tre delar som  heter "The Donald Trump Show", en brittisk dokumentär med underrubriken "En politisk såpopera" och en satirisk blick på sakernas tillstånd. Hur det nu kom sig började jag ändå titta och ja, jag har fortsatt! 

Trump släpper in tv-kameror nästan överallt och seriemakarna har letat upp bilder jag aldrig förr sett i något nyhetsprogram. Det gör inte karlen mindre skrämmande, men blir intressant och jag rekommenderar fler att titta!

Copyright Klimakteriehäxan

Min oauktoriserade översättning av Veckans mening lyder: New York är ett fängelse där man hamnar som livstidsfånge, men eftersom det är ett så välmöblerat fängelse gör det inte så mycket.

Veckans mening – om ordet "vi"

Visst försöker vi väl alla se positivt på framtiden, vi önskar varandra ett gott nytt år och god fortsättning och så vidare. Men samtidigt vet vi att vår samtid bjuder motstånd: det finns så obegripligt många negativa krafter i farten! Förr eller senare måste vi möta dem, hantera dem och – förhoppningsvis – besegra dem. För att klara det måste vi gå samman, jobba ihop! Göran Greider, journalist/författare/debattör/poet, specialskrev nyligen en dikt för Dagens Nyheter med titeln "Det stora allvaret är över oss nu". Där står det jag nu väljer som Veckans mening när Skriv-Robert (som jag tror) startat om den bloggutmaningen för terminens lördagar. Kan uppfattas som lite högtravande, jag vet, men poängen finns där!

Vi är på väg att mista den sista kraften
i själva detta ord vi, som krymper dagligen
och delas upp i allt snävare vi:n.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om framtiden efter cancer

Finns det en mening jag läst denna vecka som fått mig att reagera lite extra? Jo visst gör det det. Så jag kan hörsamma Skriv-Roberts påbud. Hittar min mening i en intervju med publicisten och feministikonen Amelia Adamo, som behandlas för aggressiv bröstcancer. Men hon tror att hon ska bli frisk med skickliga läkares hjälp, och hon kan tänka framåt, förbi cellgifterna och strålningen, och man kan bara önska att hennes vision för framtiden ska bli sann:

Det är klart att jag skulle vilja att det fanns några armar runt mig en vacker dag och någon som säger "Vad ska vi göra på lördag?"

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om gudstro

Skriv-Robert efterlyser på lördagarna Veckans mening  – en mening man nyss läst men som inte bara flutit förbi utan gjort att man hejdat sig om än aldrig så lite i läsningen. Eftersom jag än en gång befinner mig i en lässvacka, har inte läst en bokrad på nästan två veckor, väljer jag i stället en mening jag hört. Det var statsvetaren Katarina Barrling som föreläste om Sverige och Gud och sin nya bok "Världens mest protestantiska land". Om sambandet mellan stat och kyrka, om traditioner och teorier. Och nog för att många i dag sällan går i kyrkan och ibland t o m gått ur den helt – men Barrling konstaterar:

I ett störtande flygplan finns det inte många ateister.

Copyright Klimakteriehäxan