Varför? Därför! Nu i matbutiken!

Att vi är olika intresserade av shopping, det står helt klart, vare sig vi handlar på nätet eller föredrar fysisk butik. Numera finns det ju gott om erbjudanden att även köpa sina mat- och dagligvaror genom att knappa lite på datorn, med hemkörning som bonus. Det är inget jag gör, jag envisas med att vilja handla alldeles själv, kunna titta och lukta på det jag väljer att köpa ... så denna vecka handlar Varför? Därför! om besök i matbutiken.

Varför köper jag aldrig chips?

Därför att om jag börjar äta såna kan jag inte sluta, onyttiga är de till råga på allt. Och så stör det mig att alla affärer har en sån otrolig mängd chipspåsar att välja på, metervis på hyllorna! Galet!

Varför tycker jag bättre om mindre butiker än de megastora?
Därför att jag lär mig hitta i den lilla affären ganska snabbt. Dessutom brukar man kunna leta upp nån i personalen om man vill fråga om något. I de stora kan jag banne mig gå vilse!

Varför vill jag undvika att handla mat varje dag?
Därför att jag försöker vara rationell och storhandla, då är jag oftast bilburen. Blir för tungt annars.

Varför betalar jag aldrig för en kasse att bära hem mina varor i?
Därför att jag har lyckats samla på mig obegripligt många återanvändningspåsar!

Varför kollar jag alltid bäst-före-datum på det jag ska köpa?
Därför att jag vill ha garanti för att det finns en möjlig lagringstid. Vilket inte hindrar att jag köper varor med kort hållbarhet till nedsatta priser, gårdagens bake off-bröd är exempelvis ett lysande exempel på en bra affär. Snabbt in med det i frysen!

Varför betalar jag numera aldrig mina matinköp kontant?
Därför att jag bara har pyttelite kontanter i plånboken, vilket jag skäms över eftersom jag i princip anser att kontanterna ska finnas kvar. Och därmed användas. Men nu är det betalkort och swish som gäller. Lever inte som jag lär, helt enkelt. Fy fy!

Hoppsan, där smög sig en extra liten punkt in på listan ... brukar ju hålla mig till fem ... men sex ska väl gå bra, åtminstone för denna gång hoppas jag? När det gällde vårt turistande dök det förra veckan upp minnesfyllda selfies från Gerd, MrsCalloway, Hannele, Lillasyster, Margaretha, Susjos, Nilla, BP, Paula, Debutsky, Kraka, Jenny,  Mia och Anki.  Har läst och kommenterat hos alla! Hoppas och vill tro att jag inte missat någon. Vad kan det bli för ämne nästa gång? Högt eller lågt? Håll i er, man vet aldrig!

Copyright Klimakteriehäxan

När krokusen tar slut

När krokusen tar slut där ute står efterträdarna redo! Var så god, vårlök och scilla! Scenen (läs marken) är er! Här i vårt blågula land  kör vi med gult och blått och älskar det!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild innehåller bajs

Tillåt mig presentera Matilda, nyss fyllda tre år. Och tillåt mig också att introducera bajsspelet, som hon fick i födelsedagspresent, en pryl inköpt av hennes farmor (som är jag). Man "skjuter" bajskorvar (liknar mer bullar) som ska hamna i toaletten, det finns sex ljusbruna och sex mörkbruna bajsar, och den av två tävlande som först får i alla "sina" i toastolen vinner. Mycket uppskattat! Kanske vaknade din villhöver-känsla också nu? Då får du rusa till Lekia ... 

Själv kan jag inte låta bli att fundera över hur någon någonsin kläckt idén. Men idén till Veckans bild vet jag var den kommer ifrån: det är Åke som är Mannen Bakom Tanken! 

Tillåt mig samtidigt säga välkommen till ljuset och våren. Moderna klockor ställer om sig alldeles på egen hand, men jag har kommit ihåg att dra tillbaka övriga ur en timme också! Det blir nog trots allt sommar i år igen! Och fler tillfällen att spela bajsspelet!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om svinn

Veckans mening som Skriv-Robert efterlyser varje lördag blir denna gång en av det där knepiga slaget: man blir skriven på näsan om något man verkligen redan borde känna till och dessutom göra! Jag hittade den i en artikel på dagensps.se, och personen som citeras finns på SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) och heter Louise Bartek. Hon talar först och främst om livsmedelsbranschen (och om att vi numera slänger mängder med konditorivaror som aldrig säljs och äts upp), men det hon säger bör appliceras rakt över allt köp-och-sälj, tycker jag! 

Vi som konsumenter behöver bli bättre på att ta hand om det vi köper men vi delar ansvaret för svinnet med företagen.

 Copyright Klimakteriehäxan

En prisbelönt skönhet i kruka

Bild från Blomsterfrämjandet

Inte utan att jag börjat fundera på vad det ska bli för något i mina balkonglådor i år. Snart dags att fatta beslut! Förbereder odlingen som bäst genom att peta ner frukostens kaffesump i den gamla jorden, det påstås vara bra gödning så jag prövar.

Har skurit ner min gamla praktfulla pelargon som blev meterhög i fjol, men jag har sticklingar stående i vatten och hoppas på nya rottrådar, skulle gärna "göra mina egna" plantor, så att säga. Kan verka fånigt men det är ändå något visst med "kan-själv-tanken"!

Fast det finns som bekant hur mycket som helst i blomväg att köpa, i olika stadier. Konstaterar att man än en gång korat Årets Pelargon. Den heter Summer Twist Rose, vilket avslöjades i dag. Det är en "stjärnpelargon" och "har en förtrollande blomma i toner av korall och rosa" om man ska tro Blomsterfrämjandet – och det ska man antagligen åtminstone i det här sammanhanget!

Hittar denna skönhet på nätet för 129 kronor per kruka. Låter lite dyrt, i mina öron. Minns en flitigt anlitad expert som alltid hävdar att 25 kronor är "rätt" pris för en pelargon. Men då handlar det kanske inte om en prisvinnare? Fast gamla trotjänare ska inte föraktas!

Copyright Klimakteriehäxan

Till vardags

Fem fredagsfrågor dyker troget upp från Elisa Matilda. Denna gång med fokus på "vardagliga vanligheter"!

1. Vad är något litet som gör dig glad om dagarna? Frukost med Svenska Dagbladets ordjakt och en sudoku om den hinns med. Och gärna vackert väder!
2. Vad är din bästa snabbmat för de dagar du har ont om tid? Tortellini.
3. Hur tar du dig oftast runt i vardagen – bil, cykel, kollektivtrafik eller promenad? Blandar promenader med buss- och tunnelbaneresor. Bil om det är sen kväll eller längre sträcka. Tyvärr har jag ingen cykel kvar, den senaste/sista blev stulen.
4. Har du någon hobby eller aktivitet som du alltid ser fram emot under veckan? Ja, jag tränar pingis måndag- och onsdagskvällar.
5. Vad var det bästa med igår? Att en gammal väninna tackade ja till min snabba invit till vardagsmiddag. Hon sov över och vi gjorde som förr i världen: spelade Alfapet innan vi somnade!

Vill hålla er a jour med utvecklingen av blomstren vid vår husvägg ...

Copyright Klimakteriehäxan

Bra ljudbok efterlyses!

Brukar sällan ge upp böcker, men visst händer det. Däremot har det otroligt sällan hänt att jag börjat lyssna på en hörbok och avbrutit lyssningen. Men alla regler har ju undantag!

Så döm om min egen förvåning när jag nu gett upp inte bara en, utan två hörböcker, båda s k "spänningsromaner"! Först av en författare som jag brukat gilla: Karin Fossum. Men när cd-skivan med "Natten till den 4 november" snurrat i över en timme utan att något hänt utöver starten: en tonårsflicka försvinner spårlöst, föräldrarna sörjer och är oroliga. Kanske fortsätter de med det i över sex timmar, någon upplösning kommer jag aldrig att få.

Bytte till en annan ganska pålitlig skribent: Karin Wahlberg och "Matthandlare Olssons död". Också här tar det tid innan något händer, man vet av baksidestexten att Olsson ska mördas, men dit är vägen uppenbarligen ganska lång och, ursäkta mig, lite tråkig. Här bidrar uppläsningen i hög grad till att man tröttnar: Torsten Wahlunds röst är stundom stark, stundom mer som en viskning, och eftersom vi lyssnar i bilen där andra ljud också finns med blir det extra besvärligt.

Kanske handlar det om otur. Kanske är båda de här historierna riktigt läsvärda. Kanske passade de inte så bra att bli hörböcker bara? Eller passade inte oss?

Hur som helst så fick vi ta till reserven, Torgny Lindgren och hans "Berättelserna" som ständigt väntar i handskfacket och som man kan höra om och om igen. Skrönan om Brokiga blad tål verkligen repriser, och det gör "Uppfinningarnas moder" också. Förvisso ingen dålig standin, men ändå ... 

Återstår ett nytt beslut: vad ska vi satsa på till nästa längre biltur? Tar gärna emot rekommendationer!

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

1 254 052 648 

-Så många kronor kammar den person hem som vunnit Sveriges största spelvinst någonsin. Hen satsade 150 kronor på en Eurojackpot-rad på nätet och den gick alltså in. Tidigare vinstrekordet för Sverige låg på drygt 561 miljoner, men nu slogs det alltså med bred marginal. Man kan undra hur någon hanterar 1,25 miljarder som kommer som en blixt från klar himmel ... Innan pengarna betalas ut väntar ett möte med expertis då vinnaren får både juridisk och ekonomisk rådgivning. "Allt för att livet som miljardär ska börja tryggt och sansat – åtminstone på pappret", skriver Svenska Spel.

Låtar som lever

Begreppet kultur kan nog definieras väldigt olika, beroende på vem man är och var i livet man befinner sig. Enligt O har hamnat i en nostalgisk period och ser tillbaka på sådant som betytt mycket – bandet Kent är ett av hennes exempel, för egen del vet jag knappt hur de lät under sin storhetstid eller nu, när de gjort sådan enormt uppmärksammad omstart. Veckans kulturfråga lyder hur som helst Vilka kulturella verk väcker nostalgi hos dig?

Det tål förstås att tänkas på ... Men omnämnandet av Kent leder också mina tankar till musik. Hamnar i hyllan med mina LP-skivor och ser faktiskt med kärlek på flera av dem, trots att de så sällan blir spelade numera. Här står "På avigan" nästan utsliten, gudomlig show med Povel Ramel och Monica Zetterlund, bland andra. Berndt Stafs "När dimman lättar" har förgyllt många stunder för mig, precis som Carly Simon när hon sjöng "Anticipation" medan jag ivrigt väntade på att en älskad människa skulle stå i min dörr.

Och aldrig glömmer jag ögonblicket på den tämligen sunkiga vägkrogen i USA när mitt öra fångade en fantastisk låt som kom ur en jukebox: Don McLeans "American Pie". Den tar mig raskt tillbaka till det bästa med Amerika, jag får försöka förlåta att Madonna snott den på senare år.

Väldigt olikt de amerikanska singer-songwriters jag i åratal verkligen tyckt om är förstås den underbara "Lillfar och Lillmor", med Finn Zetterholm och Marie Selander som sjöng visor, de flesta gamla, både välkända och okända. Jag införlivade dem med min egen repertoar, hade en period när jag faktiskt sjöng visor och det rent av blev lite uppskattat. Är förstås otroligt länge sedan nu! Och nej, jag tänker inte göra comeback som Kent! Lovar!

Har man sett på maken, jag har skrivit ett helt blogginlägg om musik! Det hör verkligen inte till vanligheterna.

Copyright Klimakteriehäxan

De första!

De är inte många. Men de är först. Högt upp i trädet satt de också, med grå himmel som bakgrund – den ska helst vara blå! I Kungsträdgården idag. På söndag, när klockorna går över till sommartid. är det rosa miraklet mitt i Stockholm med största sannolikhet tillbaka!

 Copyright Klimakteriehäxan

När klockorna klämtar

Tid och klockor (Sommartiden börjar på söndag) ska det handla om när vi langar fram tre boktitlar till veckans tisdagstrio, på Skriv-Roberts begäran. 

Jag börjar med en klassiker: "Klockorna klämtar för dig" (For Whom the Bell Tolls) av Ernest Hemingway (1899-1961). Den skildrar det spanska inbördeskriget på 1930-talet och bygger åtminstone delvis på egna upplevelser, eftersom författaren skildrade händelserna på plats som krigskorrespondent. Ingen feelgood-bok ...

Svenske Per Westerlund (1898-1960) var väldigt samtida och nästan lika produktiv som Hemingway, men jag skulle gissa att ni inte känner igen hans namn eller kan komma ihåg att ni läst en enda av hans böcker. Han verkar ha varit en rätt spännande person, levde som "falsk same" i Norrland, blev en förkunnare av Guds ord i olika varianter och skrev dessutom en rad folklivsskildringar. En av dem, "Klockorna ringer över Värmeln", handlar om det jag brukar kalla Barndomslandet och romanen har verkliga händelser från förr i botten. Boken kom 1953 och jag har just läst om den, efter många år. Rätt så fascinerande på sitt sätt. 

Knut Ståhlberg, som jag är stolt över att ha haft som vän, blev författare när hans långa tid som utrikeskorrespondent tog slut och övergick i pension. Han debuterade med "Storklockan i Paris" 1995 (i mitt ex finns en fin dedikation) och i den berättade han mycket om sin egen historia, hur han första gången kom till Paris på cykel strax efter krigsslutet och sedan kom att bli frankofil livet ut, även om han också var placerad i New York en period. En mycket läsvärd bok som förtjänar nya läsare!

Där ser man, mina klockor tickar inga sekunder utan klingar över nejden i malmtunga slag. Kanske varnar de för farligheter, kanske kallar de till gudstjänst, kanske smälter de ihop till metallklumpar när stora bränder bryter ut eller kanske berättar de att det är dags att gå upp ... (Elin Wägner skrev "Väckarklockan" men den har jag inte läst). Ser fram emot att botanisera bland andra klockläsare!

Copyright Klimakteriehäxan

Varför? Därför! Nu om att turista

Så här års tror jag att många börjar fundera på hur sommaren ska se ut. Blir det långa resor till fjärran resmål? Kanske någon chartervecka? Några kortare utflykter eller rent av flytt till sommarstugan? Det funderade jag över när jag kom fram till att veckans selfie i Varför? Därför!-varianten skulle handla om att turista. Och du vet vad som gäller: peta in dig själv i båda leden! Kanske blir ditt fjärde Varför? ett "Varför ska jag aldrig resa till NY?"

Varför minns jag en speciell semesterresa?

Därför att veckan på Cypern 2013 var den sista trippen vi gjorde som familj, mor, far, son och dotter. Så mysigt! Och så har vi Sonens oförglömliga replik: Mamma, kan vi slippa göra en massa utflykter?

Varför köper jag fortfarande souvenirer om jag reser bort?

Därför att jag numera bara tar hem sådant som kan användas: något ätbart, kanske, ett bokmärke eller ett plagg. Har blivit några muggar också genom åren ...

Varför väljer jag gärna en storstad som resmål?

Därför att det finns så många fantastiska, och inte ligger de så jättelångt bort heller.

Varför längtar jag speciellt tillbaka till New York?

Därför att det är en hejdundrande upplevelse att vara där. Folklivet, Central Park, magnoliorna (i rätt årstid förstås), bokhandeln Barnes & Noble, hummer serverad i korvbröd. Men jag är glad att jag inte bor där på heltid.

Varför turistar jag ogärna utomlands på sommaren?

Därför att svensk sommar är svårslagen, vare sig man är långledig eller bara får ta vara på lediga dagar.

För en vecka sedan var jag nyfiken på hur er syn på kunskap kunde tänkas se ut i selfie-version. Svar fick jag från Ingrid, Gerd, MrsCalloway, Hannele, Lillasyster, Margaretha, Susjos, Nilla, BP, Paula, Mia,  Kraka, Anki, Jenny och så Debutsky.  Hoppas och tror att jag inte missat någon. Har läst hos alla, och kommenterat! Och medan ni skriver era inlägg klurar jag på ett nytt ämne för nästa vecka.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT från USA:s senat

Vad är det för skillnad mellan Grönland och Donald Trump? Jo, Grönland är inte till salu! 
Inser att många republikaner och Trump-vänner skulle vilja kasta tomater på mig för att jag drog det skämtet. Men det gör de inte. Tomater är för dyra.

-Vi känner ju alla till talesättet att man måste kunna skämta om i princip vad som helst, även det katastrofala, för annars överlever människan inte?! Det vet också Amy Klobuchar, demokratisk senator från delstaten Minnesota, och hon passade på att dra en aktuell vits för hela USA (och resten av världen) när hon stod i talarstolen härom dagen.  

Veckans bild visar krokusens storhetstid

Precis i går slog de ut, de lila krokusarna i det jag kallar Krokusdalen, belägen nära Skanstull mellan Ringvägen och Eriksdalsbadet. Det är ren lycka att möta den här synen som återkommer år efter år, även om lökraderna nog glesnar lite med tiden. Här har i alla fall tusentals lökar planterats och jag är SÅ tacksam!

Samma euforiska känsla uppstår när jag en dag tidigare kliver av bussen på Sankt Eriksplan och möts av ett annat sorts krokushav, tätare och mindre och flerfärgat. Här finns gula och vita blommor bland de lila. Tätt tätt står de och man kan inte se sig mätt! Jag tar inga "blomporträtt" den här gången, det är mängden som får mig att nästan tappa andan.

Inser att en och annan tycker att det blir tjatigt med såna blomtanter som jag, tanter som älskar att våren vaknar till liv och slår ut i blom. Det kan inte hjälpas, i krokusens storhetstid väljer jag nya blombilder när jag hänger på Åke, som nu vill se Veckans bild på söndagar. Fjärde gången i dag, rätt som det är har det blivit en vana!

Vid Sankt Eriksplan!

 Copyright Klimakteriehäxan

Nytt meningsutbyte!

Dags för bloggarnas meningsutbyte igen! Det är ju lördag, och då vill Skriv-Robert att vi delar med oss genom att citera en mening ur det man läst i veckan, en mening som av en eller annan anledning skiljer sig från mängden. Jag har hittat en som kan skänka tröst till både stora och små, som exempelvis säger "bläh" till blodpudding (det gör jag) eller någon annan rätt som landar på ens tallrik. För i Dagens Nyheter har man nu tryckt det, och står det i tidningen är det väl sant? (obs ironi) att

Det är helt normalt att inte tycka om viss mat. 

Man ska inte snåla på vårtecknen, eller hur? Snart påskliljor vid vår husvägg!

Copyright Klimakteriehäxan

På världspoesidagen

Det är poesins dag idag. Den instiftades 1999 av Unesco som ville stärka muntliga berättartraditioner, synliggöra samtida poesi och öka kontakterna mellan dikten och andra konstarter, förklarar Wikipedia. Mina trogna bloggbesökare vet att jag inte har många poeter på min lista över oförglömliga böcker, med några väldigt få undantag (Gustaf Fröding, Ernesto Cardenal). Men det finns åtminstone en annan poesibok som berör mig. Här blir det en repris av en bloggtext som har några år på nacken! Roligt om du vill läsa!

Mormors poesibok

Hilma hette hon.
Hilma Larsson för att vara exakt.
Och 1901 hade hon en poesibok. Jag gissar att hon fick den i present, kanske på födelsedagen, kanske till jul – det blev nog inte särskilt många paket i en enkel jordbrukarfamilj av missionsförbundartyp på någon av högtidsdagarna, men ändå.
Boken har svarta pärmar med ordet ”poesi” i snirklig guldskrift utanpå.

Alla sidor är inte fyllda, men många har skrivit. Nästan alltid är handstilen ytterst prydlig, noggranna staplar, perfekta svängar, det är så att man för sin inre syn kan se tungspetsen i mungipan på den som skrev.
Flera verser känns välbekanta: ”Sist i boken/ skriver token” och ”Jag vill sitta i ditt minne/ på en liten liten pinne” går lätt att härleda till det tidiga 1900-talets aningen förfinade varianter.

Hilma Larsson bytte så småningom efternamn och blev min mormor. En av mina kusiner har lyckats rädda poesiboken till eftervärlden. Vi sitter och bläddrar, tror att morfar kan vara den som bara signerat med ett ”H” som i så fall betyder Herman. Men vad vi verkligen inser, det är hur lite vi vet om den där flickan som fått en poesibok och samlade ihop alla de där rimmade hälsningarna. Nu har hon varit död i decennier, det finns faktiskt ingen att fråga.

Mina minnesbilder av henne är heller inte särskilt tydliga. Fast ibland knäppte hon på gitarren och sjöng ”När månen vandrar på fästet blå”. En liten grå gumma med håret hårt åtstramat i en knut i nacken, alltid förkläde på magen och många rynkor runt ögonen.
Men innan de där rynkorna hade hunnit bildas, medan hon fortfarande pysslade med sin poesibok, skrev hon i den.
"Well (väl) du i tid med din läxa bli färdig
Gnugga ur ögat den käre John Blund
Vill du bli nyttig på jorden? O, lär dig
Gripa i flykten var dyrbar sekund!”
Livsvisdom att ta vara på, det måste hon ha känt.
”Ett råd från Hilma till sig själv” står det längst ner.

Kan inte låta bli att undra om hon tyckte att hon lydde sitt eget råd. Nio barnsängar, sju ungar nådde vuxen ålder. Mängder av barnbarn. Ett liv bland vinbärsbuskar, veteåkrar, kor och hästar, slåtter och bibelord. Sorg över rumlande söner och oönskade graviditeter. Nog fick hon lära sig att gnugga sömnen ur ögonen, alltid, den raden råder det ingen tvekan om. Men hur var det med Carpe Diem-temat – tordes hon, kunde hon? Eller drömde hon bara om det 1901?

Hur långt vågar man gå i en tolkning av en liten flätförsedd flickas poesibok?
Ja du mormor, vi är några som undrar.
Och aldrig får vi veta svaret.
Men poesiboken bevarar vi.

Copyright Klimakteriehäxan

Med fokus på våren

Inte mycket till bild, medges, men ni som fattar, ni fattar! Tulpanerna är på väg!

Ännu en marsdag när jag vaknar med solsken utanför fönstret, så härligt! Med vårdagsjämningen passerad vågar man nu fokusera lite mer på allt som tyder på att en ljusare årstid är på väg att ta över. Så tänkte nog också Elisa Matilda när hon skrev sina fem fredagsfrågor denna gång: 

1. Vilken vårblomma tycker du bäst om? Vitsippan. Men den har stenhård konkurrens. Och den låter vänta på sig ett tag till.
2. Odlar du något, vare sig det är i trädgård, balkong eller inomhus? På balkongen finns både hängande lådor och krukor på golvet, än så länge tomma förutom några enstaka växter som brukar övervintra tappert.
3. Hur skulle du vilja att din trädgård/balkong ser ut? Önskar att vår balkong vore större!
4. Hur har du det med växter där hemma? Väldigt gott om dem, både krukväxter och snittblommor. Kan inte tänka mig att vara utan. På den tiden jag reste mycket i jobbet brukade jag starta en hotellvistelse med att gå och köpa en liten blomma till rummet jag skulle sova i.
5. Vilka färger tycker du bäst representerar våren? Bladsprickningsgrönt!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagensord 161

VEGETARISK LASAGNE

-Där har du svaret på vad du bör fixa för bjudmat nästa gång du har gäster. Är det dags i helgen kanske? Lasagne utan kött är i alla fall vad måltidsforskaren Richard Tellström rekommenderar när Dagens Nyheter undrar vad det säkra kortet är när det handlar om att traktera inbjudna som ska bli mätta, "matens svarta t-shirt". Han får medhåll av en mästerkock som svarar på samma fråga. Lasagnen bjuds lämpligen tillsammans med sallad, baguette och kanske någon smarrig ost. Experterna slår också fast en annan sak som förtjänar att understrykas: Det viktigaste är att kunna bjuda hem utan att det ska bli en prestigesak. Vad beträffar lasagne så gör Sonen det godaste, den är inte vegetarisk men han lägger i chèvre. Mums!

Om du har åldern inne – passa på att se en film!

Glatt överraskad blev jag när jag köpte biljett för att se filmen om Greta Garbo ("Garbo : Where did you go?") på SF Filmstaden. För då upptäckte jag att det just nu är kanonläge för biosugna seniorer!

Filmstaden har "pensionärsdagar" denna vecka, till och med den 21 (gäller alla sorters pensionärer). Då är det halva priset på biljetten till samtliga filmer som visas fram till klockan 17. Inte nog med det, man blir bjuden på kaffe (gott) och kaka (god) dessutom!  Erbjudandet gäller på samtliga biografer som heter Filmstaden. 

Filmen om fattiga Greta Gustafsson från Södermalm som blev Hollywoods stjärna nummer ett var riktigt intressant dessutom! Klart värd de 75 kronor det kostade. Ska inte du också passa på om du har en Filmstaden-bio nära dig? Det finns summa summarum 32 stycken på 16 orter i Sverige. Du har två dagar på dig, men i morgon är alltså sista dagen!

Copyright Klimakteriehäxan

Så många jobb som skildrats bra!

Vilka kulturella verk tycker du beskriver yrkeslivet på ett bra sätt? Det är Enligt O som undrar, och hon pekar själv på en bländande bra tv-serie: "After Life" av och med Richard Gervais. Där får man en visserligen ganska elak men också tämligen sann bild av hur det kan gå till på en liten tidningsredaktion där de journalistiska ambitionerna får vika för andra hänsyn.

Naturligtvis leder den här frågan tankarna till den arbetsmiljö man själv vistats i, för min del alltså nyhetsverksamhet. Tycker att Liza Marklund kom nära kvällstidningens verklighet när hon skrev om Annika Bengtzon. Aaron Sorkin, tv-seriernas mästare, gjorde "The Newsroom", väldigt sevärd och ett och annat att fundera över fick man sig också till livs i tv-soffan. Och i Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken" får man genom Arvid en inblick i hur tidningsmannens liv kunde te sig längre bak i tiden.

Många av mina kollegor inom journalistiken har skrivit sina minnen och fått ut dem i bokform, men jag väljer att hoppa över dem här, trots att det finns både dramatik och heta känslor som bjuds ... min egen "Att vara yngst är ett handikapp som går över" faller väl in i den kategorin, antar jag. Oj då, den hoppade jag visst inte över ...?

I Sanna Samuelssons "Mjölkat" kände jag doften från ladugården mitt på bondlandet, ett liv med kor och svensk vardag. Hon skildrar en verklighet hon är mycket väl bekant med och jag gillade att läsa boken, som var originell och dessutom hennes debut. Pris fick den också!

Elsie Johansson gav gamla tiders "postfröken" ett ansikte när hon skrev den fina trilogin om Nancy, som vid det här laget måste kallas en klassiker. Ernst Didrings "Malm", en trilogi om byggandet av malmbanan, är värd att plockas upp igen. Freida McFaddens "Hembiträdet" (The Housemaid) har en helt annan sorts jobb ... och Valerie Perrins "Glömda om söndagen" (Les oubliés du dimanche) förflyttar läsaren till ett franskt äldreboende. I Emma Hambergs "Je m´appelle Agneta" förvandlas ett au pair-jobb till något som mest liknar att arbeta som personlig assistent. I Lisa Ridzéns "Tranorna flyger söderut" får man en väldigt positiv bild av folk som verkar i hemtjänsten.

Daniel Bergman kom för ett par år sedan ut med "Hjärtat", en självbiografi som författaren menade att han skrev främst för sin dotters skull, eftersom en livshotande sjukdom kunde döda honom när som helst. Att han är son till Ingmar Bergman bidrog till intresset, förstås, och visst handlar det lite om fadern också. Men intressantast var beskrivningen av jobbet som ambulanssjuksköterska. Daniel bytte yrke, efter år i filmbranschen valde han vården och ett arbete som verkligen bjuder på dramatik, och det var min behållning av boken.

Nu känns det som om jag bara kommer på fler och fler exempel på jobb som skildrats bra i både ord och bild. Inte så konstigt kanske, det yrke vi väljer tidigt i livet blir otroligt viktigt. Det gäller nog postfröknar lika väl som mjölkbönder eller utrikeskorrespondenter. Då har jag ändå helt hoppat över alla poliser och advokater som hotar att spränga våra bokhyllor och står i kö på streamingtjänsterna!

Jeff Daniels har huvudrollen i "The Newsroom". Kan ses på Prime Video tror jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu kommer våren!

Denna tisdag bjuder Skriv-Robert på en verklig utmaning. För åtminstone jag kammar nästan helt noll när jag letar i minnet och i bokhyllan efter något som duger när tisdagstrion ska ha vår – i handling eller på omslag (Vårdagjämningen på torsdag) som tema.

Jo, jag kan ju alltid ta till min vän Gustaf Fröding, som i diktsamlingen "Nya dikter" (från 1894) petade in "En litten låt ôm vårn", en av mina absoluta Fröding-favoriter som jag lärde mig utantill för mer än femtio år sen. Tror att jag kan den än! Här kan du läsa hela texten!

"Vår i Bullerbyn" har vi sparat sedan barnen var små, den åker fram nu till barnbarnen. Astrid Lindgrens ungar kommer bra till pass, denna gång i en bilderbok med illustrationer av Ilon Wikland. Den småländska idyllen beskrivs så här: "Överallt växer det snödroppar och tulpaner, och i hagarna blommar tusen miljoner vitsippor och blåsippor. Det föds massor av nya djur, och varje morgon ser Bullerbybarnen efter om det har hänt något under natten. Lisa får till och med en egen lammunge." Snacka om vårkänslor!

Viveca Lärn, som jag mest uppskattat genom barnböckerna hon skrev medan hon fortfarande hette Sundvall, har blivit jättepopulär för sina romaner om Salton, också en succé i tv. Fjärde delen i bokserien heter, visar det sig, "Sol och vår" men jag tror inte jag läst den. Däremot minns jag väl böckerna om Eddie och Mimmi, till exempel. Och visst, jag hängde med till Saltön i tv också, med behållning! Där fanns bl a Tomas von Brömssen, Per Myrberg och Ulla Skog och den utmärkta, alltför lite uppmärksammade Anki Larsson. 

Ja men då fick jag ju ihop en trio ändå! Var annars inne på att ta till Birgitta Stenbergs roman om sol-och-våraren "Raskenstam", tänkte ett ögonblick på "Vår kokbok" och "Vår man i Havanna" (av Graham Greene). Men alla "vår" betecknar förstås inte en årstid, det vet jag ju ... 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om oro i Kreml

Det första året kommer att vara ett år av fylleslag, säger en tjänsteman på arbetsmarknadsdepartementet [i Moskva]. Brottsligheten väntas öka när män med trauman och erfarenhet av våld och vapen återvänder. Veteraner som går tillbaka till sina jobb kan inte få sparken och många väntas bli ”problematiska”.

-Nog för att freden i Ukraina verkar väldigt avlägsen, nog för att det är lätt att begripa att det finns många problem att ta tag i OM det blir fred. Men att Kreml skulle oroa sig över vad som kan komma att ske när hundratusentals ryska soldater kommer hem från fronten samtidigt, det känns ändå som en märklig sak mot bakgrund av allt som hänt. Även om också självförvållade trauman naturligtvis kan vara både jobbiga, sorgliga och svårlösta, det kan inte vara en nyhet ens för Putin. Ett förslag till en lösning för ryssarna är att krigsveteranerna får fortsätta lyfta sina löner utan att inställa sig på någon arbetsplats ... i hopp om att undvika kaos. Citatet hämtat hos nyhetstjänsten Omni.

Varför? Därför! Nu om kunskap

Det var visst Ellen Key som sa att bildning, det är det som finns kvar när man glömt allt man lärt sig. Ungefär hundra år har gått sedan dess, men kanske stämmer uttalandet fortfarande? Fast vi har fått så otroligt många nya källor att hämta kunskap från, och också snabba metoder att hitta det vi verkligen är intresserade av. Så bildningen blir kanske fylligare nu? Eller? Kunskap är nyckelordet för denna veckas Selfie-variant Varför? Därför! Häng på, alltid kul att läsa många svar!

Varför vet jag så lite om AI /Artificial Intelligence?
Därför att jag är ganska lat och tänker att tids nog så kommer jag väl med på båten. Ingen vidare smart inställning, erkännes.

Varför kan jag aldrig vänja mig vid att läsa instruktionerna först?
Därför att jag har för bråttom. Tålamod är inte min bästa gren. Brukar be Maken kolla handboken ...

Varför lärde jag mig aldrig ett språk till?
Därför att tiden att plugga faktiskt tog slut. Gjorde ändå en bra satsning och fick med mig språk som jag haft och fortfarande har stor glädje av. Men det hade varit kul att kunna finska också. Eller ryska. Eller kinesiska, med tanke på hur världen utvecklas ... Mitt allra sista försök att närma mig ett nytt språk gjorde jag när jag bodde i Guatemala och smakade på indianspråket cakchiquel. "Maninvacachachta" (hur det nu stavas?) betyder "Jag förstår inte" och det var väl ungefär så långt jag kom.

Varför kan ingen någonsin förklara fenomenet "svart hål" för mig?

Därför att jag tror att jag har slagit dövörat till för gott. Har liksom bestämt mig för att det inte är något jag behöver begripa.

Varför har jag så höga krav på föredragshållare? 
Därför att jag drabbats av för många innantilläsare. Men om den som talar är engagerad i och tydligt kan sin sak och dessutom besitter ett stänk av humor blir det genast intressant, oavsett ämne faktiskt!

För en vecka sedan skrev vi selfies på temat bloggning, vår gemensamma hobby. Det resulterade kanske i bästa fall i att någon hittade en ny bloggkompis? Väldigt hög samstämmighet blev det i svaren, kul förstås fast kanske ännu roligare om vi tycker lite olika ... Vi får se hur det går den här gången! Om bloggandet kom inlägg från Kraka, Debutsky. Hannele, Gerd, MrsCalloway, Paula, Ingrid, BP, Åsa, Lillasyster, Ylva Rosen, Susjos, Nilla, Anki, Smile, Tove, Jenny, Margaretha och  Hanna. Hoppas och tror att jag inte missat någon.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild

Veckans bild är för min del min bild av en bild. Ett porträtt ur fotoserien "En amerikansk flicka i Italien" från 1951 som bidrog till Ruth Orkins berömmelse. Den kom till tack vare ett livsverk i svartvitt med kameran som redskap. 

Förstoringen av "Jinx in goggles" har varit en publikinfångare till utställningen av Orkins fotokonst på Kulturhuset i Stockholm, en utställning som är öppen för sista dagen i dag. Just den här bilden är tagen i Florens, men nu förevigade jag alltså Jinx med Stockholm som bakgrund – storstad som storstad, tänker jag ... Att gå runt bland alla dessa fotografier var tveklöst veckans grej för mig! Veckans bild blir efterlyst på söndagar av Åke.

Man får ha med upp till fem bilder och då petar jag ändå in en till, en smal sak ... ordbrukaren i mig tänker andligt, andlikt, and(j)akt, änd(er)rad ... ja mycket "rubrik" blev det till en liten bild ...

Går ofta förbi den här viken av Mälaren och där finns de nästan alltid, änderna. Men vad hände den här dagen? Aldrig förr har jag sett dem sitta så här, på rad i strandkanten! Inte en enda simmande! Inget hot syntes ute på vattnet, som ju aldrig blir för kallt för den här sortens fåglar, så jag törs inte påstå att de uppförde sig som badkrukor. Lite kul såg det ut, det blev en bild! Kan man kalla den "andjakt" Eller är "andakt" bättre?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om foto – och tips om en kanonfilm

Ofta när jag går på någon sorts utställning tycker jag att man spikat upp alldeles för många "tavlor" med långa texter på väggarna, texter som ska informera både om upphovspersonen och verket. Sällan orkar jag stå där rakt upp och ner och läsa dessa evighetslånga stycken, ryggen protesterar och vill hellre att jag rör på mig, så då gör jag just det: går vidare och låter andra stå där och läsa. 

I veckan hamnade jag på Kulturhuset i Stockholm och en utställning av Ruth Orkins fotografi. Även där är informationsskyltarna många. Hon var en jättekänd, prisbelönt och synnerligen framstående stillbildsfotograf från USA fast jag hade skam till sägandes aldrig förr hört hennes namn. 

Orkins självporträtt finns med.

Hennes bilder, alla svartvita, rapporterar om nästan hela hennes liv – hon fick sin första kamera som också ställs ut, en Uniflex (ett märke jag heller aldrig förr stött på) när hon var elva år och då kostade den 39 cent! Det är en omfattande utställning med många bilder, somliga små kontaktkopior, andra rejäla förstoringar. Som grädde på moset kan man också titta på en långfilm hon var med och skrev, regisserade och klippte: "The Little Fugitive", och det, mina bildglada vänner, det är en ren fröjd för ögat i en timme och tjugo minuter! 

Storyn, om sjuåringen som rymmer hemifrån sedan han tror att han skjutit ihjäl sin storebror med leksakspistol, är briljant berättad, med få repliker. Till saken hör att detta är den första film som trion bakom den gjort! Svartvit den också (förstås), gjord 1953 och belönad med Silverbjörnen på filmfestivalen i Venedig samma år. 

Utställningen om Ruth Orkin och hennes bilder stänger på söndag, så du har bara en dag på dig för att reparera om du missat den, men hör och häpna: filmen kan du se på Youtube och jag säger bara: gör det!.

Men nu får jag inte glömma att jag hittade Veckans mening där på Kulturhusets vägg, på en skylt jag faktiskt läste! Det är en mening som Skriv-Robert efterlyser för att den står ut i den text jag läst på sistone. Den är en bit av ett Orkin-citat om nyttan av att vara försedd med kamera, för "det ger massor av ursäkter att befinna sig där man inte borde vara. Man får chansen att träffa eller se folk man annars skulle missat" och hon sammanfattar:

Att ta bilder är jättebra om man vill träffa människor, mycket bättre än hundar och bebisar.

Copyright Klimakteriehäxan

TV-tips om en märklig man

Bild från SVT

Inte för att jag har den minsta relation till Jan Stenbeck men namnet har man ju hört massor med gånger, inte alltid i de mest smickrande sammanhang. Nu har Stenbecks liv blivit tv-serie, i 5 x 45 minuters avsnitt. Och nog var han en märklig man! Jätteintressant, jättebra!

Faktiskt ett stycke svensk nutidshistoria, med familjegräl i samhällets toppskikt, politiska förgreningar och teknikutveckling tillsammans med företagande i både svensk och amerikansk tappning. Bygger på en biografi skriven av Per Andersson.

En extra liten kråka i kanten för mannen i huvudrollen, norske Jakob Oftebro, som inte bara är bra, han talar dessutom absolut fläckfri svenska (och engelska, banne mig). 

Dessutom finns en dokumentärserie om Jan Stenbeck, även den på SVT Play, tre timslånga avsnitt. Bör inte missas! Jag visste helt enkelt inte att jag skulle (kunna) bli så intresserad av denne man! Stenbeck dog 2002, 59 år gammal.  

Copyright Klimakteriehäxan

Stegvis

Vacker fredag hos mig, men minusgrader åtminstone i morgonstunden. Måste nog ut och andas lite trots att marken är vit, vilket just nu är lite lätt motbjudande ... tänker på tulpanerna som just hade vågat sig upp flera centimeter i vårvädret som rådde nyss, har de månne flanellpyjamas nu? Oavsett vilket så måste man ändå få tro att vi tar steg för steg mot varmare tider, och steg för steg är temat för dagens fem fredagsfrågor från Elisa Matilda. Här lämnas besked om saker jag gjort stegvis:

1. När följde du senast ett recept? Gjorde i alla fall nästan som man skulle när jag fyllde  fläskytterfilé och lagade den i romargrytan. Blev gott.
2. När fick du senast ge en vägbeskrivning? En man letade efter tunnelbanan. Vi stod hundra meter från nedgången, så det var enkelt och han blev glad.
3. När följde du senast instruktioner för att bygga ihop något? Dagen före julafton när nya sofforna kom på plats. Hade god hjälp av Dottern, som gjorde större delen av jobbet.
4. När fyllde du senast i ett formulär? När jag köpte tandborste till Maken på nätet.
5. Vilket spel har de mest komplicerade reglerna? Tycker många spel har väldigt komplicerade regler, man ska sitta och läsa i en evighet innan det går att komma igång. "Ticket to ride" spelar vi ibland nu för tiden. Tror inte vi kan precis alla reglerna men det funkar ändå och är riktigt kul. 

Snart så ... för visst hämtar de sig från väderbakslaget?

Copyright Klimakteriehäxan

Korrsituation

Läste nyligen "Folk som sår i snö" av Tina Harnesk. En av mycket få böcker i vilken korrekturläsaren (såvitt jag kan dra mig till minnes) namnges och får ett särskilt tack i efterordet. Bra tänkt i och för sig. Jag har dock under läsningen irriterat mig på ett antal korrfel (och att de samiska orden saknar översättning/förklaring) innan jag kommit till de där tacken. Och kan inte låta bli att tänka på att i just denna bok står det "situationstecken" i stället för "citattecken". Påpekas bör kanske att jag läste på platta, möjligen har texten korrats före tryckning?

Copyright Klimakteriehäxan 

Läst och lärt

Att läsa är att lära, nog är det nästan alltid så? Och det man lär sig, det kan vara av de mest skilda slag. I denna veckas kulturfråga undrar Enligt O: Vilka böcker har fått dig att vilja lära dig mer?

Nu för tiden är det enklaste sättet att söka mer kunskap förstås att konsultera Google, kamraten som i princip aldrig sviker ... och nog googlar jag både det ena och det andra!

När jag läst historien om överlevaren från det isländska skeppsbrottet i Einar Kárasons "Öppet hav" blev jag tvungen att kolla: är det verkligen möjligt för en människa att överleva i timtal i iskallt havsvatten utan skyddsdräkt? Ja, nu vet jag att det går, även om de flesta inte klarar det. Ett litet under var det hur som helst, och en väldigt läsvärd historia dessutom!

Julie Otsuka har skrivit två böcker som öppnade mina ögon för hur en asiatisk minoritet bestående av invandrade japaner hade det i USA under andra världskriget: "Vi som kom över havet" (The Buddha in the Attic) och "När kejsaren var gudomlig" (When the Emperor Was Divine). Det kändes som att jag inte hade en aning om deras otroligt svåra situation, det blev mer googlande av det och jag fick nya insikter.

Av en slump hittade jag Mary L Trumps självbiografiska "Too Much and Never Enough (How my family created the world´s most dangerous man)" på biblioteket och den fick följa med mig hem. Handlar förstås om USA:s president Donald Trump. Har den boken i bakhuvudet snart sagt dagligen, eftersom den där mannen, som är författarens farbror, hela tiden gör sig påmind i såväl smått (sugrör av plast) till stort (tänker ta Grönland, Kanada och Panama-kanalen). Lär mig mer om honom och hans obegripligheter dagligen trots att jag förstås helst skulle vilja slippa!

Skulle nog kunna räkna upp ganska många fler böcker eftersom man som sagt hela tiden stöter på nya företeelser i alla fall om man väljer att läsa olika genrer. Men nu stannar jag med de här tre!

För att du som läser detta inte ska deppa ihop över Trump igen just här och nu bifogar jag en bild på våren, den som än så länge mest finns inomhus: blommande pärlhyacinter, en sådan ljuvlighet! (fast de är blåare i verkligheten än på mitt halvusla foto).

Copyright Klimakteriehäxan